Jag citerar källan:
Ovanstående är kanske inte helt kompatibelt med tanken att en Remuntra-dyrkare i själva verket är "besatt" av en kaklun, men det finns egentligen ingenting som motsäger det heller. En del av texten skulle ju kunna utgöra allmänt spridda missförstånd om "läran" (som egentligen inte ens skulle finnas).Trakorien, sid 69-70 skrev:Kulten uppstod såvitt känt i Krindenmaar på Saphyna, där en kittelflickare vid namn Klastobrest Dimvett plötsligt drabbades av en okuvlig kallelse att predika. Klastobrest företog en missionsresa till Lasemos dit han anländet året 349 eO. Inom ett år hade han samlat en oförklarligt stor skara efterföljare, däribland flera adelsmän och högt lärda herrar som borde vetat bättre. Klastobrest seglade bort mot väster, inte mot något inbillat lyckorike, utan bara som en hyllning till guden Remuntra. Halva Lasemosi flotta följde honom och ingen enda återvände någonsin. Än idag är flottans öde okänt.
Remuntras enda begripliga påbud är att lära sig misstro världen och allt i den så att man vid livets slut kan lämna den med ett skratt. Denna till synes enkla idé ifrågasätter också sig själv vilket genast trasslar till det. Logiken är enligt Remuntra ett fängelse för människans fria innersta. Bästa vägen till frigörelse är att skratta, sjunga och göra det otänkbara.
(---)
...guden Remuntras lära (...) smittar som en sjukdom och tycks kunna drabba vem som helst utan varsel. Man nämner aldrig guden vid namn, eftersom blotta tanken på honom kan vara farlig. Speciellt utsatt är den som dräper eller behandlar en Remuntradyrkare illa.
(---)
En Remuntradyrkare är totalt okänslig för smärta och tycks snarast njuta av att kunna skratta åt plågan.
(---)
Dyrkan av guden Remuntra är ingen egentlig religion utan just ett smittsamt vansinne, en tankeparasit som tagit sin in i vår värld genom världsläckorna i Krindenland. Parasiten sprids inte genom kontakt utan just genom att man tänker på den, ungefär som när en melodi fastnar i huvudet och inte går att få bort.
Den som dräper en Remuntradyrkare drabbas lätt av läran, genom att oroa sig för just detta.
Notera förresten att texten närmast beskriver Remuntra-dyrkan som en slags smittsam version av OCD, alltså tvångstankar och -handlingar. Det är dock tänkbart att symptomen är lika även om den drabbade i själva verket hamnat under en kakluns influens.
En sak är dock aningen oklar i romanen, nämligen hur vansinnet bryter ut, hur det ursprungliga offret väljs och på vilka grunder. Det verkar ju som att varje utbrott är kopplat till en specifik kaklun. Brior kanske kan utveckla sina tankar här utan att spoila alltför mycket om kommande romaner?
/Baldyr