Akrogal

[Adragoor]

Sirilon Siosial av Vahla, grundare av elementarakademin i Gooral:

[birkebeineren]

Bra om pashunerna (och en lite läskig alv). Finns folkslaget på andra platser än i Gooral?

[Adragoor]

Bra om pashunerna (och en lite läskig alv). Finns folkslaget på andra platser än i Gooral?

Pashunerna ska enligt sina egna legender för länge sedan ha fördrivits från Masevabuktens kust av någon av de första kalmurriska kejsarna. De vandrade sedan mot soluppgången i ett helt år under folkhjälten Nardu, innan de bosatte sig i Kazangaflodens dal, varifrån de senare blev trängda norrut av khatager och belguner och slutligen bosatte sig i Gooral.
Möjligen finns en del pashunättlingar fortfarande kvar i Kalmurri.

[birkebeineren]

Då finns möjligheten att pashunerna har släktskap med det gamla akragh-folket om vi eller någon Altorisk lärd vill hävda så. Akragher spelade en betydelsefull roll i västra Akrogals historia fram till 400-talet fO. Sedan tidigare hade huvuddelen av detta folk flyttat västerut över Demontungan, de första redan 1200 fO, men när kalmurrierna bosatte sig i det som blev Kalmurri lämnade även de sista(?) akragherna Akrogal.

Befolkningen i dagens Nidland (Lhassu) och delvis Krun utgörs av akragh-folk är det tänkt.

[Adragoor]

Om Lotgars värdshus
Goorals nordgräns utgörs av de nästan 6000 meter höga klippbranterna som stupar ner från den puyupurúnska högplatån. Karavanvägen mellan Gooral och Kandor norr om Trimbusbergen leder här uppför Erguhozars trappa, ett uråldrigt byggnadsverk som i alla tider tjänat som väg uppför berget. Vem Erguhozar egentligen var och om det var han som byggde trappan är det ingen som egentligen minns, även om dvärgar ofta brukar hävda att det var en gammal nattväktare vid namn Erg Khozer som ligger bakom konstruktionen.

Eftersom det är besvärligt att hinna upp för hela trappan på en dag, brukar resenärer stanna till för vila och övernattning på halva vägen. Här på en större klipphylla, med hisnande utsikt ner över Gooral, ligger ett stort och välkomnande dvärgbyggt värdshus. Detta värdshus, eller snarare ett helt komplex av byggnader som nästan ser ut som en liten by, byggdes för ungefär 200 år sedan av den trimbiske dvärgen Lotgar och hans bröder.

Lotgar, som fortfarande lever och driver sitt värdshus trots att han är 250 år fyllda, blev nämligen i sin ungdom utskickad på en expedition i urgrottorna tillsammans med sina sex bröder. Orsaken var att dvärgarnas gamla underjordiska handelsvägar till de östra delarna av Trimbusbergen hade skurits av av svartfolkens härjningar. Kizdin Rekzar IX ville därför finna en ny och hemlig väg genom djupen.

Lotgar och hans bröder hittade till sist en sådan väg. Efter att ha navigerat genom underjorden i månader och upplevt massor av äventyr, beräknade de att de borde befinna sig så pass långt öster om Svartblodsimperiet att det var dags att leta sig uppåt. Föga anade de vad de skulle finna. Stora precisionshuggna salar, märkliga mekaniska manicker, gigantiska ärgade maskiner helt byggda av koppar och låsta portar belagda med otroligt kraftfulla sigill. De historieintresserade bröderna hade aldrig sett något liknande och drog slutsatsen att de måste ha funnit en av de gamla nattväktarnas förlorade städer.

I sann dvärgisk andakt utforskade de staden medan de försökte hitta en väg upp till ytan. De undersökte vindlande korridorer helt i brons, rum fyllda med obegriplig ingenjörskonst och gigantiska grottor fyllda med vad som såg ut som bostäder i dvärgstorlek. De antecknade så mycket de kunde och såg fram emot att bli mottagna som hjältar hemma i Trimbien för denna fantastiska upptäckt. Men det var då saker började gå fel.

Dvärgarna började en efter en höra en märklig viskande röst i sina inre. Det var en lockade röst som på ett hypnotiserande sätt drog dem till sig. Bort mot en ände av staden de inte hade undersökt ännu. De kom fram till en stor gyllene port fylld med märkliga uråldriga symboler som de kände en obeveklig önskan att öppna och gå genom. Den yngste brodern Hargor steg fram till porten och lade sina händer på några av symbolerna varvid den öppnade sig på glänt och Hargor försvann in i mörkret. Sedan slog porten igen och den viskande rösten tystnade.

Förtvivlat försökte bröderna att få upp porten, men det hela var förgäves. Den var låst med mycket kraftfull magi och omöjlig att öppna. Till sist fick de erkänna sig besegrade och acceptera förlusten av brodern. De begav sig uppåt så långt de kunde ända tills de lyckades pressa sig ut ur en bergsskreva uppe på den klipphylla där värdshuset nu ligger. Väl ute i det fria kunde de sedan återvända till Trimbien på vägar ovan jord.

Dvärgakonungen blev vid deras återkomst både imponerad och oroad över upptäckten. Visserligen kunde gamla nattväktarhemligheter vara till stor nytta för riket, men om det å andra sidan fanns någon slags ondska eller förbannelse i staden kunde detta spoliera hans planer på en östlig karavanväg under jord. Han skickade därför ett större arbetslag för att fullständigt försegla alla ingångar från urgrottorna till den förlorade staden.

Vad gällde utforskandet av staden ville han heller inte släppa detta, utan utarbetade en plan tillsammans med Lotgar. Om denne med sina bröder kunde köpa klipphyllan där en ingång till staden fanns, kunde de både utforska dess hemligheter och hindra andra från att göra detsamma. Det bestämdes att bröderna skulle resa till Gooral och utverka ett tillstånd av drottningen där att driva ett värdshus på klipphyllan. Detta skulle säkert bära sig med tanke på alla de karavaner som passerar upp och ned för trappan.

Det var inte svårt att övertala drottning Atarta till varken markköp eller värdshusverksamhet, i alla fall inte med en rejäl påse dvärgaguld och löften om skatteintäkter till kronan, och ett par år senare hade de sex dvärgarna och deras familjer byggt de första husen på klipphyllan och flyttat in. De kunde nu påbörja undersökningarna av staden. Naturligtvis i hemlighet till en början. Innan alla öppningar till den nedre delarna var stängda och belagda med kraftiga järnbeslag och dvärgarna hade utforskat varje skrymsle i de övre delarna, ville de inte avslöja något om sin upptäckt för omvärlden.

I ett tjugotal år höll bröderna på med de initiala undersökningarna innan deras hemlighet av misstag röjdes av en snokande råttman. Ryktet om en glömd dvärgstad spred sig snabbt vida omkring och lockade till sig allsköns lycksökare, lärda män och folk som bara var nyfikna i allmänhet. Dvärgarna fick såklart smärre panik, men var inte heller sena att profitera på det hela. Snart hade de öppnat ett litet museum där man för några slantar kan få se en samling gamla märkliga artefakter. Numera kan man till och med gå guidade turer genom några utvalda hallar och salar i staden.

Lotgar har vid det här laget hunnit bli mycket gammal och den dagliga skötseln av värdshuset har tagits över av hans barn och brorsbarn samt dessas familjer. Av de ursprungliga sju bröderna återstår nu bara tre: Lotgar själv, Armekh som är alkemist och expert på nattväktarnas ingenjörskonst och Rorek som förr var en brilliant finmekaniker, men på äldre dagar blivit tokig. Han vandrar ständigt runt i stadens gångar och gallerier för att lyssna efter rösten han hörde i sin ungdom. I sin besatthet har han har övergått nästan helt till att nära sig med mineralisk föda och grottlavar och han ser mer död än levande ut. Resten av klanen låter honom dock hållas så länge han inte stör turisternas rundturer.

Karta: viewtopic.php?p=48965#p48965

[Mikael]

Spännande plats.

[Adragoor]

Då finns möjligheten att pashunerna har släktskap med det gamla akragh-folket om vi eller någon Altorisk lärd vill hävda så. Akragher spelade en betydelsefull roll i västra Akrogals historia fram till 400-talet fO. Sedan tidigare hade huvuddelen av detta folk flyttat västerut över Demontungan, de första redan 1200 fO, men när kalmurrierna bosatte sig i det som blev Kalmurri lämnade även de sista(?) akragherna Akrogal.

Befolkningen i dagens Nidland (Lhassu) och delvis Krun utgörs av akragh-folk är det tänkt.

Hmm, kanske är det så. Tål att funderas på…

[Adragoor]

Början till en text om råttmännen i Gooral. Karta över Arnetskogen där de kommer ifrån är även på väg…

Historia
I urtiden, efter att råttmännens stad Kaan hade fallit och svartnissehövdingen Marglush hade dödat råttmännens prins Ghassis, spred sig råttmännen över världen. Många av dem begav sig söderut till de civiliserade trakterna norr om Kopparhavet. Men Ghassis kusin Kviknabb ville inte veta av något sådant. Han drevs av visioner från guden Kaan själv att dra sig så långt bort från civiliserade trakter som möjligt och ledde därför en grupp likasinnade österut för att finna en ny boplats. I åratal drev de runt i östra Ereb innan Kvicknabb insåg att han måste leda sina råttmän ännu längre österut. En stor flotte byggdes, med vilken de tog sig över Masevabukten och lyckades landa på den ogästvänliga kusten norr om nuvarande Dharbia.

De upphöll sig sedan en tid i den Naxangitiska skogen, där också en del av Kvicknabbs följeslagare slog sig ner. Det är dessa som är förfäder till de råttmän som bebor nordvästra Akrogal idag. Men Kviknabb hade ännu inte funnit sina drömmars skog och fortsatte österut med sina mest hängivna följare. Efter många äventyr kom de slutligen fram till den breda dal som senare skulle bli känd som Gooral. Här, på den östra stranden av den glittrande Barshalsjön fann de slutligen sitt nya hem. De familjer som följt Kviknabb kom nu att bilda egna klaner: Snaffer, Velsvitt, Långsvans, Dipdup och Rappsniff.

Råttmännen kom snart att bli vänner med de människor, astarerna, som redan bodde i området. Råttmännen hjälpte människorna med snickeri och trähantverk och idkade byteshandel. För bär och nötter från skogen fick de fårost, ylle och andra produkter de inte kunde producera själva. Dessutom garanterade Astarerna deras säkerhet, vilket har gjort att Arnetskogens råttmän mestadels har kunnat leva i fred i sin lilla skog i mer än 1000 år.

Flora och Fauna
Arnetskogen består till största delen av blandskog. Mellan uråldriga ekar, bokar och björkar kan man finna enstaka granar. På högre höjder, ovanför Digdaklippan som delar skogen i två delar, tar barrträden över allt mer. Det finns även ett några växter som är unika för Arnetskogen:

Glödlotusen växer gärna i små skogsgölar. Vid fullmåne glöder dessa blommor svagt, vilket får skogen att lysas upp av ett eteriskt ljus. Plockas glödlotusen vid fullmåne och sedan torkas i mörker har den vissa helande egenskaper.

Den hoptovade och mjuka krullmossan täcker marken i delar av skogen. I torkat skick är den utmärkt både till att täta hus med och att tillverka varma vinterkläder av.

Rasselträd anses av råttmännen berätta om skogens väl och ve när vinden blåser genom deras stora lövrika kronor. Dock är det bara viskarna, ett slags shamaner, som förstår sig på vad rasselträden vill ha sagt.

I Arnetskogen finns ett mindre antal hjortar och älgar. Särskilt hjortarna hålls heliga av råttmännen och får inte på några villkor jagas eller dödas. På grund av sin fanatiska hjorthunger är därför hippogriffer strängeligen förbjudna i Arnetskogen. Dessutom finns mängder av småvilt. Kaniner, ekorrar och igelkottar är vanliga och småfåglar fyller skogen med fågelsång på försommaren. Rävar hör till de vanligaste rovdjuren, men någon gång händer det att vargar dyker upp. Dessa tycker råttmännen ytterst illa om och har ihjäl dem så snart de kan.

[Adragoor]

Lotgar

Långsvansboning i Arnetskogen

[gtjorgo]

Älskar Råttmännen:)

[Adragoor]

Fortsättning om Goorals råttmän:

Samhälle:
Råttmännens samhälle är strikt uppdelat i klaner som fungerar som en sammanhållande kraft samtidigt som klantillhörigheten är den viktigaste delen av varje råttmans identitet. Varje klan består av ett antal råttfamiljer av varierande storlek. Dessa familjer väljer sedan ut den mest betrodde klanmedlemmen och gör honom till hövding. Denne hövding fungerar egentligen mest som en administratör och en främsta representant för klanen snarare än en härskare. Det står alla råttmän fritt att fullständigt strunta i vad hövdingen säger utan några vidare konsekvenser. Råttmännen är nämligen såpass egalitära att de inte behöver lagar utan kan förlita sig på enkla moraliska principer som: "Var alltid gästfri” eller ”Hjälp alltid grannen”. Stölder förekommer i stort sett inte bland råttmännen, som har en annorlunda syn på egendom än människor. De har sällan fler personliga ägodelar än de lätt kan bära med sig, resten ägs gemensamt av familjen eller klanen och kan nyttjas fritt av alla. Råttmännen brukar därför mest skratta åt råttor som är så löjligt hagalna att de roffar åt sig eller ”stjäl” enbart för egen vinning. Eftersom de inte har skrivna lagar, utdömer de i allmänhet heller inte straff. Skulle en råttman mot förmodan bli alldeles för besvärlig eller göra något fullständigt oförlåtligt kan denne dock bli utesluten ur sin klan och förvisad från Arnetskogen på livstid. Något som de flesta råttmän ser som ett öde värre än döden.

Det finns ett antal råttklaner i Gooral:

Klanen Snaffer bor i hålor och gångar som är utgrävda ur den stora Digdaklippan. Genom århundraden har ett stort kaotiskt nätverk av tunnlar och salar vuxit fram i klippan som kan ge skydd åt klanen Snaffer såväl som de andra klanerna i kristid. Deras tunnelgrävande gör dem också till dugliga gruvarbetare, vilket inte minst har visat sig på senare år sedan klanen öppnat guldgruvan i Snafferbyn uppe på Namarkaheden. De är dessutom ofta skickliga stenhuggare och anlitas ibland av människorna för att skulptera statyer eller gravstenar.

Velsvittklanen bebor den västra delen av Arnetskogen. Här bygger de sina lövhyddor och små stugor. Velsvittarna är mycket kompetenta samlare av bär och nötter och deras stora vinterförråd brukar vara till nytta även för de andra klanerna. De jagar också en del småvilt som kanin och igelkott. Allmänt anses det bland gooraliska råttmän att velsvittarnas igelkottstuvning med lingon är en riktig delikatess. Eftersom de lever av jakt och samlande har de nästan alltid stora kunskaper om såväl helande örter som giftväxter i skogen.

Klanen Långsvans bor högt ovan mark i små komplex av trädkojor förbundna med repbroar. De tillbringar mestadels sin vardag uppe i trädkronorna och är av den anledningen oftast såpass skickliga klättrare att de kan ta sig från den ena änden av skogen till den andra utan att nudda marken. Till stor del lever de av att samla frukt och nötter samt viss jakt på småfågel.

Klanen Dipdup lever av fiske längs Barshalsjöns strand. Större delen av kusten mellan Gurzaflodens och Osdarflodens utlopp kantas av dipduparnas bryggor och små hyddor byggda på pålar vid strandkanten. Härifrån går de varje morgon ut med sina roddbåtar för att fiska brax, karp och lake, ett viktigt tillskott i kosthållningen för invånarna i Arnetskogen. Dipduparna har också alltmer kommit att ta över fiskeläget Iskara söder om Osdarfloden. Vad som en gång var en människoby bebos nu mestadels av råttmän och det finns bara ett par människofamiljer kvar i byn.

Rappsniffklanen bor i Norrskogen öster om Nukara. Tidigare hängde denna samman med Arnetskogen, men efter att en trädpest härjade för hundra år sedan är området mellan skogarna nästan helt trädlöst. Rappsniffarna bedriver en del småskaligt jordbruk här men lever huvudsakligen av vad skogen ger. De är kända för att vara skickliga timmermän och anlitas ofta av människor för byggnation av hus, broar och andra konstruktioner. Mest känd är kanske den höga träbro som går över Gurzafloden vid Nukara.

[birkebeineren]

Mycket bra Adragoor. Gillar särskilt namngivningen.

[Adragoor]

Karta över Arnetskogen. WIP

[skaraborgarn]

Snygg karta gillar råttmännen.

[Adragoor]

Rorek, från det här inlägget: