Adragoor skrev: ↑2022-08-29 14:22Historien om Koz’alak den dödlöse.
...
Gillar alla referenser till gammalt och nytt material som syns till i texten. När skrev senast någon om Förgänglighets lag? Och för den som undrar över den "nya" folkslagens så kan deras språkliga utbredning hittas här: https://erebaltor.se/wiki/index.php?tit ... åkfamiljen
Siratsia har väl också löst sin odödlighet på ett liknande vis (men med bättre resultat) genom att binda sin ålder i en annan dimension?
birkebeineren skrev: ↑2022-08-30 22:36
Siratsia har väl också löst sin odödlighet på ett liknande vis (men med bättre resultat) genom att binda sin ålder i en annan dimension?
Sitatsias idé att gömma sitt åldrande långt från tidens källa var nog bättre än Koz’alaks metod. Hon slipper ju att ständigt jagas av ödet. Å andra sida är det omöjligt att döda Koz’alak utan att först hitta hans magiska ägg. Ödet tillåter helt enkelt inte att han dör. Vapen missar automatiskt om någon attackerar honom, eld skadar honom inte, han landar alltid mjukt om han faller från höga höjder etc.
Koz’alak är f.ö. starkt inspirerad av Kosjtjej dödstrotsaren från ryska och kaukasiska folksagor. Det enda sättet att döda honom var att krossa hans magiska ägg där han hade dolt sin död. Något som hjälten, som naturligtvis heter Ivan till sist gör i sagan.
Veckans Akrogalbild i avdelningen historiska personer. Den ashatâriske hövdingen Gorág Garagaush av de svarta kullarna, sedermera Kalmurris nionde kejsare efter att han intagit Kaupukuu:
skaraborgarn skrev: ↑2022-09-05 00:21
Snyggt. Men kan man verkligen svinga en sådan yxa med bara en hand?
Kan killen på Ereb-boxen svinga sin, så kunde säkert Gorág svinga sin! (Fast i verkligheten är såklart överdimensionerade vapen i allmänhet och dubbelyxor i synnerhet rätt värdelösa i strid.)
Adragoor skrev: ↑2022-08-31 10:31
Sitatsias idé att gömma sitt åldrande långt från tidens källa var nog bättre än Koz’alaks metod. Hon slipper ju att ständigt jagas av ödet. Å andra sida är det omöjligt att döda Koz’alak utan att först hitta hans magiska ägg. Ödet tillåter helt enkelt inte att han dör. Vapen missar automatiskt om någon attackerar honom, eld skadar honom inte, han landar alltid mjukt om han faller från höga höjder etc.
Koz’alak är f.ö. starkt inspirerad av Kosjtjej dödstrotsaren från ryska och kaukasiska folksagor. Det enda sättet att döda honom var att krossa hans magiska ägg där han hade dolt sin död. Något som hjälten, som naturligtvis heter Ivan till sist gör i sagan.
Siratsia jagas mer av tiden. När sjuhundra år förflutit måste hon agera och iverksätta sin stora plan. Åtminstonde har jag förklarat henne så.
Att Koz’alak motsätter sig sitt öde lär ha dragit åt sig gudarnas uppmärksamhet och deras hjälpredor i Altor kan tänkas vara på jakt efter honom. Gadirm i sin roll som dimensionsväktare och förbund med ödesbunden Kartov lär vara blan dessa...
Vilken lycka det var att, efter sex veckors ytterligare vandring över den karga stäppen, äntligen komma över de högsta åsryggarna i Bagataybergen och skåda ner över de bördiga dalarna i Gooral. Detta är den enda plats söder om Trimbusbergen och mellan Kalmurri och Innanhavet där man lever civiliserat. Folket i detta land, fick jag förklarat för mig av en av våra ma’alichiska vakter, bestod av ungefär lika delar av folkslagen pashuner, karkuter och astarer. Astarerna, som är landets ursprungsbefolkning, härskar över de övriga. Deras drottningar, som alltid hetat Atarta, har enväldig makt och styr från själva staden Gooral.
Karkuterna lever mestadels som jordbrukare runt den stora klara Barshalsjön, och pashunerna driver sina boskapshjordar på ängar och i dalar där marken är mindre bördig.
Det var sådana trakter vi vandrade genom på vägen ner mot Barshalsjön. Pashunerna, tycktes det mig, var ett starkt och friskt folk, säkerligen härdade av de bistra vindar som alltsom oftast blåser över Bagataybergens sluttningar. Till utseendet liknar de folken på den oändliga stäppen i söder, men bland pashunerna bär båda könen sitt mörka hår i långa flätor och kvinnorna har än mer utsmyckade hattar än jag sett annorstädes i Akrogal. Deras små byar består av runda hus av gräs och lera som står i en cirkel och omges av en vall. Utanför denna vall, som bara har en ingång, håller de sina boskapshjordar, bestående av småväxta långhåriga akrogaliska kor och någon gång de imponerande enhornsbufflarna, som i allmänhet säljs till de jordbrukande karkuterna att användas som dragdjur.
Efter bara ett par dagar kom vår karavan ner till de feta jordarna i den gooraliska dalens botten. De mestadels karkutiska byarna är betydligt större än de pashunska och ligger utströdda över landskapet. De är oftast kvadratiska i formen, och de yttre husen tjänar som en slags mur som skyddar invånarna när khatagiska banditer drar på plundringståg. Mellan byarna ligger sköna vida fält där vete och majs såväl som bomull, rödbetor, solrosor och söta melanneräpplen odlas i stor mängd. Dessa byar har för det mesta möjlighet till mat och husrum för resenärer och för första gången på månader kunde vi därför vila i vanliga sängar och låta oss vederkvickas av friskt melannervin.
I en sådan by fick jag också smaka en av de mest exotiska maträtter som jag någonsin hört talas om. Färsk skogssoppfilé med murkelblodsås. Detta ”kött” är oerhört saftigt och välsmakande, med en tydlig ton av champinjon, och såsen var bland det mustigaste jag någonsin inmundigat. Lokalbefolkningen förklarade att dessa skogssoppar var ett slags vandrande svampar som levde i den vilda Zamburugskogen i den västra delen av landet. Sådana svampvarelser, fick jag veta, är aggressiva och saknar intelligens. Dessutom är de både giftiga och farliga och kom förr ofta ut ur skogen och ställde till med stor förödelse och oreda. Sedan ett par generationer hade de dock, enligt min sagesman, drivits in i skogen permanent, men jagades fortfarande för sitt välsmakande kött.
Efter att ha hört detta kunde jag se hur broder Celric, som ju följt med oss ända från Dharbia, bleknade betydligt i ansiktet och såg illamående ut. Han ursäktade sig snabbt och gick till sängs. Först nästa morgon fick jag veta orsaken till hans obehag. Celric menade nämligen att svampfiléerna vi med god aptit hade stuvat i oss kom från intelligenta varelser. Som stöd för denna teori berättade han om missionären Valadrim från Källeby som för ett femtiotal år sedan ska ha stigit i land i norra Akrogal för att sprida den sanna tron. De människor han fann i detta ogästvänliga land var primitiva och föga mottagliga för mission. Däremot hade han påträffat några märkliga svampmän som kunde både gå och tala som andra humanoider. Bland dessa svampar fanns några som tog till sig Odos ord och lät sig konverteras till den lysande vägen.
Sådana varelser, som kan förstå den Gyllene boken, är det brottsligt att jaga och äta menade han och han sade sig inte vilja vila innan han fått sprida Etins ljus till dessa arma svampar. Trots bybornas varningar utrustade han och hans två unga följeslagare Gasanuz och Hallmor därför en expedition och begav sig in i skogen med uppmaningen till oss andra att vi skulle be för deras välgång i företaget.
Någon lycka hade de nu inte. Jag inväntade dem i en hel vecka innan Celric till sist stapplade tillbaka från skogen. Han hade nu blivit en förändrad man. Hans hud hade blivit glåmig och obehagligt kallsvettig och hur vi än försökte kunde vi inte få ur honom annat än obegripligt babbel. Byborna menade att han nu blivit skogstokig och att vi skulle vara glada att han i alla fall undkommit med livet i behåll. Detta skulle nu inte vara så länge, för två dagar senare avled han i vansinne och frossa och vi nödgades därför ge den stackars munken en torftig begravning i detta fjärran land.
Utdrag ur ”Om Akrogal och de vilda länderna i öster” av Melio Piedazul den vittbereste.
birkebeineren skrev: ↑2022-09-05 20:13.
Att Koz’alak motsätter sig sitt öde lär ha dragit åt sig gudarnas uppmärksamhet och deras hjälpredor i Altor kan tänkas vara på jakt efter honom. Gadirm i sin roll som dimensionsväktare och förbund med ödesbunden Kartov lär vara blan dessa...
Det är absolut en möjlighet att Gadirm har märkt någon form av störning i ödets flöde någonstans i öster. Koz’alak gör sitt bästa för att inte synas där han gömmer sig i sin dolda dal, så troligen vet Gadirm inte riktigt ännu vad som pågår förutom att något är fel. Det öppnar ju också upp för ett äventyr där RP söker upp Koz’alak på Gadirms uppdrag.
Adragoor skrev: ↑2022-09-08 07:55
Det är absolut en möjlighet att Gadirm har märkt någon form av störning i ödets flöde någonstans i öster. Koz’alak gör sitt bästa för att inte synas där han gömmer sig i sin dolda dal, så troligen vet Gadirm inte riktigt ännu vad som pågår förutom att något är fel. Det öppnar ju också upp för ett äventyr där RP söker upp Koz’alak på Gadirms uppdrag.
Perfekt äventyrsuppslag. Det kan vara så att Gadirm inte är ganska färsk i sitt ämbete som dimensionsväktare, precis som han är som Drakmästare, och därfär ännu inte hunnit ta tag i saker. Något han dock ämnar göra!
Är omvärlden medveten om Koz’alak den dödlöses existens? Är han kanske för Akrogal vad Häxmästaren är för Ereb, en mytomspunnen antagonist som tros ligga bakom de mest osannolika brott och lömska planer?
Adragoor skrev: ↑2022-09-07 12:43
Melio Blåfot om Gooral:
...
Varifrån kommer Melio Blåfot (eller Piedazul, på vilket språk?) och när levde han?
Tänker nämlig att vi kan använda biten om LV och Dharbia till att ge detta land en koloni etinsdyrkare och några årtal att skriva in i kronologin. LV och tron på Etin kan ha kommit till Dharbia med sjöfarare från Kardien som handlar längs Demontraden. De hittade sjövägen runt norra Ereb och ner i Masevabukten på 350-talet eO så någon gång efter det borde det i så fall ha varit.
birkebeineren skrev: ↑2022-09-12 11:29
Är omvärlden medveten om Koz’alak den dödlöses existens? Är han kanske för Akrogal vad Häxmästaren är för Ereb, en mytomspunnen antagonist som tros ligga bakom de mest osannolika brott och lömska planer?
I Gooral vet folk att han finns och man brukar allmänt skrämma barnen med honom. Få har dock någonsin sett honom, även om det går rykten om att han är en odödlig och ond trollkarl. Han visar sig ju bara en gång om året för att kidnappa en jungfru, annars håller han sig i sin dolda dal som han gjort om till ett paradis där han har tänkt sig att hans folk och familj ska bo när han har räddat dem från fängelsedimensionen.
birkebeineren skrev: ↑2022-09-12 11:38
Varifrån kommer Melio Blåfot (eller Piedazul, på vilket språk?) och när levde han?
Tänker nämlig att vi kan använda biten om LV och Dharbia till att ge detta land en koloni etinsdyrkare och några årtal att skriva in i kronologin. LV och tron på Etin kan ha kommit till Dharbia med sjöfarare från Kardien som handlar längs Demontraden. De hittade sjövägen runt norra Ereb och ner i Masevabukten på 350-talet eO så någon gång efter det borde det i så fall ha varit.
Har alltid tänkt mig att han föddes i Jorpagna. Slutet av sitt liv tillbringade han i Pendon där han nedtecknade sina reseminnen. Han bör ha dött runt 500 e.O. och fötts kanske 420 eller så.
LV i Dharbia hade jag som idé från början, så det passar bra in! Nere i hamnen finns ett kapell som nyttjas av en liten men etablerad församling. LV kan mycket väl ha etablerats i Dharbia på 350-talet, men är ingen stor religion. Fortfarande håller både kungen och merparten av folket fast vid dyrkan av elementarandar medan LV mest följs av utlänningar.
Adragoor skrev: ↑2022-09-15 07:58
I Gooral vet folk att han finns och man brukar allmänt skrämma barnen med honom. Få har dock någonsin sett honom, även om det går rykten om att han är en odödlig och ond trollkarl. Han visar sig ju bara en gång om året för att kidnappa en jungfru, annars håller han sig i sin dolda dal som han gjort om till ett paradis där han har tänkt sig att hans folk och familj ska bo när han har räddat dem från fängelsedimensionen.
Så inte direkt som häxmästaren…
Ok.
Wikifiera gärna text och bild om du tycker att de är färdiga.
Adragoor skrev: ↑2022-09-15 08:07
Har alltid tänkt mig att han föddes i Jorpagna. Slutet av sitt liv tillbringade han i Pendon där han nedtecknade sina reseminnen. Han bör ha dött runt 500 e.O. och fötts kanske 420 eller så.
Det borde fungera. Var han lärd, handlare eller kanske bara nyfiken äventyrare?
Adragoor skrev:LV i Dharbia hade jag som idé från början, så det passar bra in! Nere i hamnen finns ett kapell som nyttjas av en liten men etablerad församling. LV kan mycket väl ha etablerats i Dharbia på 350-talet, men är ingen stor religion. Fortfarande håller både kungen och merparten av folket fast vid dyrkan av elementarandar medan LV mest följs av utlänningar.
Vad sägs om någon gång efter 380 eO? Under åren 363-377 eO utkämpades nämligen Habulonska kriget utanför Barbia och norra Ereb, och det kan tänkas ha gjort färdvägen ner i Masevabukten svår. Ingen viktig detalj utan mest för att binda samman och skapa mer orsak och konsekvens i lapptäcket Ereb.
Men hur passar ett årtal för LVs ankomst till Dharbia med att landet först blev självständigt från Kalmurri 457 eO så som du skrivit tidigare?
Att de etinstrogna och LV är en liten religion borde passa bra. Förslagsvis tillhör Dharbia det kres-bontisât som ansvarar för Trakorien. Det landet är ju också närvarande i Masevabukten.
Gillar detta! Alltid kul med små missioner i "civilisationens utkanter". Skulle också tro att man utvecklat lite egna seder under denna långa tid av relativ isolering. Dharbisk folkmusik kan ha blandats med hymner. Ingen heresi i sig, utan bara små egenheter.
