Postat: 2008-01-18 15:31
Intressant tråd här. Jag har alltid lite smått gillat Lindskiarn, mest pågrund av deras rätt "luddiga" beskrivning. Jag implementerade faktiskt Lindskiarn en smula i mitt spelande (angående en tidigare fråga om någon faktiskt stött på Lindskiarn i DoD förrut). Jag försökte dock behålla en dunkelhet runt dem fortfarande så ... De som spelade vet fortfarande inte om det verkligen var Lindskiarn de träffade på, eller inte
enligt VindTornets Kollektopedia (av Magistrator Balthazar) så står det så här om Lindskiarn (altså ... Min version) lite sammanfattat.
...
Lindskiarn är en gammal ras, hur gammal är inte riktigt bevisligen tillfreds ännu. Lindskiarn skapades dock av "de äldre" för att agera tjänarfolk, i allehanda uppdrag. Deras natur är såleds Magisk, baserad på den gamla-magin. Dock inte helt klart från vilken magiska sfär. Hvit antyder diverse trovärdiga teser om att det skulle vara Demi-Animistiskt.
Bevis för deras Magiska natur kan man hitta genom att de är allergisk mot järn. De har stort motstånd mot magi då de är magi. Deras kroppar och fysik verkar vara en förlaga för människan, med sina enkla detaljer, två tummar och bastanta solida fötter och ben. Som om de var grovhuggna prototyper.
....
Lindskiarn kriget var ett stort misstag, som främst var Lindskiarns fel. De hade sedan länge förlorat sina herrar, och låg - av ännu inte riktigt klara själ - i flera år i någon Apatisk stasis, dolt i en magisk plats. När detta bröts så tog de sig ner till "Aidne bergen", sedan ner till Zorakin för att söka sina herrars hem. När så dessa fromma, trofasta och lojala folk såg sina forna herrars hem, vara överbelemat med tvåbenta varelser, såg de det som en invasion och gjorde sitt bästa för att bekämpa denna farson.
Det var inte förren ett tag senare de riktigt börjat inse hur världen stod till, att deras världordning faktiskt var förlorad och historia. Det nya folket, Människor, var nu landets herrar. Lindskiarn tog beslutet att lämna kriget, vilket även ledde till krigets abrupta slut.
Med ny insikt om att de nu var ensamma, ett folk som numera var tvungna att skapa sig en ny värld, drog de sig undan för att göra just detta. Lindskiarn har dock aldrig egenltigen varit annat än tjänare, så den nya ordningen har tagit dem lång tid att smälta.
Sedan lindskiarnkriget har Lindskiarn utvecklats ... men de är en utrotningshotad ras, som är fullt medveten om det också. Jag har haft turen att ha fått tala med ett fåtal Lindskiarn under mina dagar. Men mer om det i mina personliga memoarer.
...
Någe sånt. Får se om jag orkar plocka fram någe mer från mina gamla papper å kladd. Å om det ens behövs. Ni verkar juh redan ha 3 versioner
enligt VindTornets Kollektopedia (av Magistrator Balthazar) så står det så här om Lindskiarn (altså ... Min version) lite sammanfattat.
...
Lindskiarn är en gammal ras, hur gammal är inte riktigt bevisligen tillfreds ännu. Lindskiarn skapades dock av "de äldre" för att agera tjänarfolk, i allehanda uppdrag. Deras natur är såleds Magisk, baserad på den gamla-magin. Dock inte helt klart från vilken magiska sfär. Hvit antyder diverse trovärdiga teser om att det skulle vara Demi-Animistiskt.
Bevis för deras Magiska natur kan man hitta genom att de är allergisk mot järn. De har stort motstånd mot magi då de är magi. Deras kroppar och fysik verkar vara en förlaga för människan, med sina enkla detaljer, två tummar och bastanta solida fötter och ben. Som om de var grovhuggna prototyper.
....
Lindskiarn kriget var ett stort misstag, som främst var Lindskiarns fel. De hade sedan länge förlorat sina herrar, och låg - av ännu inte riktigt klara själ - i flera år i någon Apatisk stasis, dolt i en magisk plats. När detta bröts så tog de sig ner till "Aidne bergen", sedan ner till Zorakin för att söka sina herrars hem. När så dessa fromma, trofasta och lojala folk såg sina forna herrars hem, vara överbelemat med tvåbenta varelser, såg de det som en invasion och gjorde sitt bästa för att bekämpa denna farson.
Det var inte förren ett tag senare de riktigt börjat inse hur världen stod till, att deras världordning faktiskt var förlorad och historia. Det nya folket, Människor, var nu landets herrar. Lindskiarn tog beslutet att lämna kriget, vilket även ledde till krigets abrupta slut.
Med ny insikt om att de nu var ensamma, ett folk som numera var tvungna att skapa sig en ny värld, drog de sig undan för att göra just detta. Lindskiarn har dock aldrig egenltigen varit annat än tjänare, så den nya ordningen har tagit dem lång tid att smälta.
Sedan lindskiarnkriget har Lindskiarn utvecklats ... men de är en utrotningshotad ras, som är fullt medveten om det också. Jag har haft turen att ha fått tala med ett fåtal Lindskiarn under mina dagar. Men mer om det i mina personliga memoarer.
...
Någe sånt. Får se om jag orkar plocka fram någe mer från mina gamla papper å kladd. Å om det ens behövs. Ni verkar juh redan ha 3 versioner