Hajmän

[Albrekt]

Jag gillar det där med att man söker sig till en ny grupp då och då för att förhindra inavel.

Detta skulle kunna vara som en sorts stark instinktiv kallelse som bara händer manliga hajmän. Den utlöses ofta (men inte alltid) av kombinationen att man grälat eller slagits med någon äldre medlem av flocken och att man lider av sexuell frustration (så detta händer ofta då hajmän är i tonåren).

Man vet oftast inte var andra grupper av hajmän finns, men även om en hajman skulle veta det så simmar han i en slumpartad riktning, nästan som i trans, i hög fart tills han avbryts av något eller helt enkelt inte orkar längre. Detta kan röra sig om en resa på allt från 10 till 1000 mil.

När han kommer till sans är han utsvulten och jättetrött. Då är hans undervatten-liktsinne extra bra och han kan lukta sig till närmsta flock. Han beger sig då dit så sakteliga, en resa som i sig kan vara nog så lång och ta lång tid. Han är inte längre i trans så tar tid på sig och kan välja att röra sig både på land och i vatten. Ensamma hajmän i detta tillstånd är på dåligt humör, lättirriterade och väldigt intresserade av mat (för att återvinna energin som förlorats vid långsimningen). En ensam halvling eller svanmö vill inte springa på en hajman i detta tillstånd.

När hajmannen väl finner sin nya flock går han genast till brutalt angrepp mot den första manliga individ han möter. Ingen heder och inga regler finns vad gäller kombatanterna, men andra hajmän och -kvinnor lägger sig inte i en sådan strid och hjälper inte sin anfallne flockbroder. Det är inte ovanligt att anfallaren dör då, och i så fall höjs försvararens status i den egna gruppen. Men ofta betyder överraskningsmomentet att anfallaren vinner, antingen genom att försvararen dör eller att denne ger sig. Vinner han tar han sitt offers efternamn och dennes plats i den nya flockens hierarki. Han tar även dennes eventuella hustru eller hustrur. Bonusbarn som inte nått puberteten mördas utan pardon.

Om förloraren överlevt förpassas denne till flockens lägsta rang och måste långsamt arbeta sig upp i hierarkin på ett mer normalt sätt. Resulterande fiendskap och frustrationer leder ibland till att kallelsen nu utlöses i denne individ och processen börjar om...

[skaraborgarn]

Första manliga individ kan vara ett barn eller en gammal gubbe.

[gtjorgo]

Kanske gör hormonerna att den anfallande hannen främst/endast riktar in sig på andra individer med testosteron? (Har hajar testosteron?)
På så vis går hajmannen inte på barn (och ogärna åldringar även om det händer).
Det lär inte ske för ofta men var tionde år kanske en grupp får en sådan ”föryngring”?

[skaraborgarn]

Hajmän främst de som lever i väldigt primitiva samhällen styrs av en hövding ofta är denne en man men det finns samhällen där även kvinnor kan vara den som bestämmer. Men makten han hela tiden ifrågasättas och utmanas. Ibland kan en hövding avgå frivilligt men ofta blir det kamp. Vuxna individer har rätt att utmana hövdingen. Denne brukar ha rätt att utse hur man ska strida, i mänsklig eller hajskepnad. I hajskepnad är såväl män som kvinnor mycket jämställda medan en strid i humanoidform kan bli väldigt ojämn beroende på om vapen eller inte används. Strider man som hajar blir skadorna ofta allvarligare och slutar i princip alltid med döden slåss man i den andra skepnaden finns det chans att den som förlorar kan ge upp.

[Albrekt]

Första manliga individ kan vara ett barn eller en gammal gubbe.

Hajmän är intelligenta och trots att detta är en hormoniell instinkt-driven handling, så är det också en kulturell handling och hajmannen är helt medveten om vad han gör. Gamla män går bra och är bra för flockens föryngring, men barn ses inte som män.

Tiden mellan "uppvaknandet" ur transen, vilket alltså är transportsträckan, och tvekampen kan ta lång tid. Hajmannen är vid fullt medvetande, men fokuserad på den våldshandling han nu, förr eller senare, måste begå. Han är vid dåligt humör, har svårt att sova och har svårt att tänka på annat än att äta, söka den nya flocken och planera för det kommande våldsdådet. Men han kan fortfarande tänka och planera.

När hajmannen stiger ur vattnet efter transen är han helt utan tillgångar. Han har inga kläder, inga vapen, ingen rustning. Eftersom direkta påhopp är fullt tillåtna, har hajmannen högre chanser att lyckas på land än i vatten. I människoskepnad kan han vara fullt stridsutrustad medan hans överraskade offer antagligen inte är det. I hajskepnad blir striden mera jämn.

Det är alltså i hans intresse att utföra diverse dåd eller jobb för att höja sina egna odds i den kommande kampen. Han måste stjäla/råna vapen och utrustning eller tjäna/stjäla tillgångarna att få tag i dessa. Han kan till och med bli del av ett band rövare/pirater, eller leda ett sådant band, för att nå sitt mål. Han kan dock inte ta hjälp av hantlangare eller vänner i överfallet. En sådan seger räknas inte.

På detta sätt blir en enstaka aggressiv hajman förklarlig för vilken SL som helst, vare sig han är ensam eller del av en grupp stråtrövare eller pirater. Att en medlem av Caraidon talar trakorisk jori blir också förklarligt. Kom ihåg att en hajman på jakt efter flock har höjt luktsinne (alltså högre Upptäcka Fara).

[skaraborgarn]

Men hur skiljer man denna oprovocerade attack från ett annat. Någon kanske inte vill bli ledare utan bara vill ha ihjäl den som bestämmer. Hämnd hat eller rivaliserande hajstam som ligger bakom. Nja de får nog säga vad de vill. sedan strid i hajskepnad. Ingen kan luras eller använda magi eller annat i den formen. Även män och kvinnor blir mer jämställda när de är hajar.

[gtjorgo]

Kanske är det just att hajmannen i fråga uppfyller kravet att 1 vara utsocknes från och 2 vill bo kvar i den nya bosättningen?

Om hajmannen bara åker runt och har ihjäl folk ”slumpmässigt” (även om detta förfarande kan förefalla slumpmässigt för oss andra) så jagas en sådan individ ner?

[skaraborgarn]

Ja någon form av formell utmaning bör vara med. Om hajmännen är fullt upptagna i krig eller med något annat så blir inte utmanaren populär när han kommer och stör.

[Albrekt]

En sådan attack ligger utanför all politik och utanför koncept som "ära", "hämnd" eller "popularitet". Den ses av alla hajmän som oundviklig och omöjlig att ha någon personlig eller moralisk åsikt om. Det är som det är. Att ens bror, son eller den karl man levt med i årtionden och har barn med plötsligt kanske slås ihjäl bakifrån ses som lika oundvikligt som att solen stiger upp på morgonen. Inte nog med det. Som hajman eller hajkvinna fylls man av beundran för och en känsla av tillhörighet med attackeraren. Man t.o.m. välkomnar och assisterar i morden på de eventuella barn vars blotta existens man nu tycker står i vägen för den nye flockmedlemmen och maken.

Den attackerande hajmannen behöver inte identifiera sig med någon formell utmaning, utan bara genom att visa tänderna och gälarna i ett fruktansvärt grinande uttryck som inte behöver övas eller repeteras. Detta händer instinktivt och automatiskt - ofta när offret redan ligger död framför attackeraren, eller i början av den strid som begynner om/när offret hinner försvara sig.

Praktiska problem med den hädangångnes försvinnande accepteras på samma sätt som när någon plötsligt går hädan eller försvinner av annan anledning. Trist kanske, men man finner sig...

Hajmän är inte människor. Det går inte för en människa, alv eller dvärg att någonsin förstå eller anamma detta beteende. Hajmän är inte trevliga, ridderliga eller kärleksfulla. En hajman är inte en bra kompis, men en allians med en stark stam/flock kan vara mycket guld värd (e.g. Caraidon).

[skaraborgarn]

Albrekt. Två minuter efter att utmanaren dödat ledaren utmanar någon utmanaren.

[gtjorgo]

Sannolikt inte eftersom det inte är platsen som ledare som nödvändigtvis eftersöks utan en plats i flocken/gruppen. Den nya hajmannen lär även vara den enda som dyker upp och kräver sin plats?

[skaraborgarn]

Men hur stor är flocken? Tre personer? Hajmän finns inte i stora antal och döda någon för att vara med i en grupp på tolv individer tycks mig lite onödigt brutalt. De är ganska få och illa sedda av andra här behövs samarbete.

[gtjorgo]

Flockens/gruppens storlek lär ju variera beroende på plats (tillgång till byte) och kulturella skillnader.
Vårt enda kända exempel är väl byn Bychow på Monturerna . Den har 450(!) innevånare och alla är hajmän. Bychow lär dock knappast vara en normalstor boplats för hajmän utan nästan gigantisk?

Kanske är en modest grupp på mellan 3 och 15 individer?
Hajmän är ju bra mindre än vithajar (storlek ändras inte vid transformation) så kanske kan en grupp klara sig på mindre föda än större hajar? När de är ”utanför säsong” och de stora fiskstimmen är borta kanske hajmännen lever större delen av sitt liv i den mindre förbrännande människohamnen? Då kanske de till och med byter till sig varor från omkringliggande bosättningar?

[Mikael]

Uppgiften om att någon av familjen Carai är hajmän är felaktig och förtal! Carai har hajmän anställda/allierade, "familjen Carais hajmän" är inte att de är hajmän, utan att de har hajmänkontakter. Dessa har en ännu oskriven historia här, men lär komma från familjens affärer i Ormsjön.

Jag påminner om att hajmän nästan uteslutande lever i subtropiska kustområden, vilket utesluter Kopparhavet förutom arkipelagen vid Sanritra längst i väster. Några enstaka undantag finns, men inte många. Kom ihåg att hajmän är mycket sällsynta. Dessa faktum talar helt emot att det finns annat än unika exempel på när hajmän levt i städer. De lever pga av andra folks hat mot dem i isolerade kustbyar, likt det som havsnekromantikern beskriver.

Sedan har vi det här med vithajar. Någonstans i källorna har hajmän vithaj som bundsförvanter, men var inte det ute i Västerhavet? Vithaj lever normalt i kalla hav, så vanligtvis har sannolikt hajmän andra hajar som bundsförvanter/husdjur. Kanske var hajmän småvuxna vithajar som gillade varmt vatten och soliga stränder till den grad att de fick methamorphos av sin gud?

I övrigt låter det intressant.

[Albrekt]

Albrekt. Två minuter efter att utmanaren dödat ledaren utmanar någon utmanaren.

Nej, därför att (som beskrivet ovan):

Som hajman eller hajkvinna fylls man av beundran för och en känsla av tillhörighet med attackeraren. Man t.o.m. välkomnar och assisterar i morden på de eventuella barn vars blotta existens man nu tycker står i vägen för den nye flockmedlemmen och maken.

Detta är del av naturens gång. Det accepteras av alla utan knos.

Hajmän tänker/känner inte som människor skulle gjort i samma eller en liknande situation. Inte alls. Deras uppförande kan inte förklaras på The History Channel, men kanske på Animal Planet.