Klomellien

[gtjorgo]

Hmm jag tänker att Mohrezskogen är rätt obefolkad utöver några Yolevitiska skogshuggare. Addiaska har kanske inte riktigt hunnit befolka området ännu heller. Jag tänker mig att gränsen söderut mest går där den gör för att Yolev uppenbarligen innehar Stangvaller klippa och Addiaska något girigt hävdar all mark fram tills att detta blir orimligt (återigen faktumet att stangvaller existerar).

[birkebeineren]

Folkräkningskontoret? Vem vill betala för ett sånt? Och vilket dystert manfall har de?

Folkräkningskontoret är det värdsliga namn som getts den udda samling talmystiker och numerologer som från sin kultplats i Hisskov försöker hitta och beräkna Klomelliens exakta invånarantal med målet att däri uppnå nirvana. Mycket udda.

[birkebeineren]

Hmm jag tänker att Mohrezskogen är rätt obefolkad utöver några Yolevitiska skogshuggare. Addiaska har kanske inte riktigt hunnit befolka området ännu heller. Jag tänker mig att gränsen söderut mest går där den gör för att Yolev uppenbarligen innehar Stangvaller klippa och Addiaska något girigt hävdar all mark fram tills att detta blir orimligt (återigen faktumet att stangvaller existerar).

Okej, vi kan låta svartfolken vara frånvarande från Moreze (de håller sig i bergen, vilket stämmer ganska bra med rådande befolkningsberäkningar). Men vilka lever då där, för skogen är väl inte helt tom? Vad sägs om att låta de vargmän som enligt beräkningarna lever i Addiaska delvis hålla till i norra Moreze?

Resonemanget kring gränsen och varför den går där den gör låter rätt.

Det har tänkts att yoleviterna är skickliga båt- och skeppsbyggare så visst virke borde de rimligtvis hämta i Moreze. Men det har även sagts att Yolev handlar timmer med kaserna nere i Snoarskogen så det skulle kunna vara deras huvudsaklige källa.

[Torquemada]

Det behövs tydligen större närvaro av Ljusa Handen i Hisskov...

[Torquemada]

IR-VES, VÅRÖN, OCH FISKEBYN STILLHAMN

Vårön var den första ön mirgerna upptäckte, och de kallade den därför ”Vår ö”, senare Vårön. Fisket har alltid präglat ön. Jorerna byggde på sin tid ett fyrtorn och en pir och vågbrytare här. På öns östkust ligger en medelstor fiskeby vid namn Stillhamn, befolkad av ättlingar till främst melorghier och yoleviter, samt invandrare från hela landet. Byns invånare, som sinsemellan kallar sig frifiskare, har upphöjt undvikandet av beskattning till en skön konst. Ingen byggnad, undantaget fyrtornet och det vanligtvis tomma hamnkontoret, tillåts bli högre än en våning (källare undantagna), och inga material som guld, silver eller brons får användas offentligt. Förbudet, som är så strikt hemligt som byborna kan hålla det, omfattar även pärlor, fina tyger, ädelträ och liknande saker som skulle kunna få en ockupant att tro att det finns pengar och rikedomar att hämta. Ön underkastar sig villigt både mercanier, addier och till och med melorghier, och med jämna mellanrum hissar man de undangömda svart-gula fanorna för att visa invaderande ransarder att de inte behöver ta till vapen för att besegra sina vänner frifiskarna. Ockupanter inbjuds att installera sig i hamnkontoret, men varje försök att uppbära skatt bemöts med spelad dumhet och total oförståelse. Helst vill man ge intryck av att man inte helt har förstått konceptet med pengar, att man helt enkelt är obegripligt korkade och trögfattade, och man kräver att få de enklaste saker förklarade för sig flera gånger om. Stammande och stirrande låtsas man bli förvånade när någon berättar att man kommer från fastlandet, och frågar storögt hur det är att bo där. Besökande handlare och fiskmånglare behandlas naturligtvis annorlunda, och utsätts bara för ändlöst prutande. Om en ockupant trots allt kräver någon form av skatt erbjuds de veckogammal fiskrens, eller så skickas byns äldsta gumma fram för att gråtande erbjuda två eller tre kopparmynt. Vill man riktigt fläska på så erbjuder man under stort jämmer även sina herrar att få adoptera byns fulaste spädbarn. Sina faktiska rikedomar, som inte är helt oansenliga, håller man noggrant undangömda på flera olika ställen. Ingen tillåts känna till mer än ett gömställe.
På senare år har den här sedvänjan att spela fattiga utvecklats till ett folknöje där man i all välvilja driver med besökare på alla möjliga sätt. Särskilt gillar man att lura de godtrogna att hela ön är hemvist för en uppsjö av livsfarliga monster, som bara väntar på att sätta tänderna i alla som inte är väldigt vaksamma. Sedan klär man ut sig till monster och skräms. Man har även börjat använda namnet ”Cyklopön” om sig själva, och antyder att det ligger cykloper och lurar i öns av buskage och låga träd fyllda inre. ”Cyklopen” är annars deras namn på fyrtornet, som aldrig tillåta slockna, och från vilket man håller utsikt efter ett av öns faktiska problem, slavjägare från Mykasse. När sådana siktas flyr alla ynglingar och ungmör till skogs eller till och med ner i grävda jordhålor inåt landet.

Stillhamn saknar ledare, och om man absolut avkrävs en så nominerar man alltid den äldste och gaggigaste gubbe man kan uppbringa. Missdådare straffas med tjänstgöring i byns fiskrenseri. Med undantag för kortbågar så är vapnen nästintill obefintliga, tyngre doningar än dolkar finns knappt alls. Husen är rikligt utsmyckade, men aldrig i värdefulla material. Historieberättande, särskilt om korkade fastlänningar, står högt i kurs. Byns hjärta är ett stort torg av stampad jord där man håller möten, skvallrar och utför gemensamma arbeten. Handeln, däremot, sköts lite i skymundan.

Stillhamns religion är en något udda blandning av den Lysande Vägen och melorghiska traditioner. De flesta tror på Etin, och en (envånings) kyrka finns i byn. Alla årstidsritualerna har man däremot hämtat från Melorgh, utan att därför ta till sig något av avgudadyrkandet och vidskepelsen. Följaktligen tänder man Ogimseldar mitt i vintern, och under våren dansar man i ändlösa långdanser för att få fart på växtligheten. Om sommaren karvar man små avgudabilder, som sedan eldas upp, sjösätts eller begravs. Till hösten kommer sedan barnens favorithögtid, då man klär ut sig till dunderugglor och hoppas runt och hoar. Man har till och med en egen ”stadsklippa” en två meter hög svart sten i utkanten av torget, centrum för barnens livliga lekar. Utöver fisket bedriver man blygsam kryddodling för husbehov.

På Våröns södra sida ligger en vit sandstrand täckt med vackra kammusslor, som trots besökares ivriga försök vägrar att ge ifrån sig några som helst pärlor, men som trots det duger till utsmyckning i byn. Den norra stranden pryds av skeletten efter de valar som ibland strandar här, en händelse som alltid ger upphov till feststämning och frenesi i Stillhamn.

På öns västra sida ligger en enorm kvadratisk stenbyggnad, ett arv efter magokraterna. Utan utsmyckning sträcker den sig både högt i skyn och djupt ner i urberget. På insidan är den fylld av hundratals tomma stenkammare, där de oförsiktiga lätt går vilse. Sannolikt avsåg magokraterna att använda den här byggnaden som lager för mindre viktiga ägodelar, vilket bekräftas av det dussin kammare där de lagrat lergods och mindre statyetter, samt de rum som verkar ha varit tänkta att bli ett bibliotek för icke-magisk litteratur. Med titlar som ”Hamuritiska saltavlagringar genom tiderna”, ”Klomullen – djur eller legendarisk varelse?” och ”Vandringar i Soluna, fyrtio år av sand” är det dock ingen att förvåna att inte ens de värsta bibliofilerna i Yolev velat lägga beslag på dem. Frifiskarna gömmer aldrig sitt guld här, men lurar gärna i besökare att de har gjort det. På de nedre nivåerna bor en sällsynt skygg gren av Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan. Dessa svartalfer undviker aktivt människor så länge de inte stormar rakt in i deras gömslen. På de övre nivåerna huserar öns enda inhemska plåga, en skock mycket aggressiva harpyor. Fega inför övermakten och lurpassande på de ensamma och svaga har de motstått alla försök att utrota dem. Enligt frifiskarna har de samlat på sig stora mängder guld, en uppenbar lögn för att få utomstående att jaga slut på ohyran.

[birkebeineren]

Är detta ö 1 enligt översikten här: https://www.erebaltor.se/forum/viewtopi ... 490#p47490

[Torquemada]

Precis.

[birkebeineren]

Och Vampyrön, är det ö 3 eller 5?

Försöker skapa en wikiartikel för ögruppen nämligen…

[Torquemada]

Vampyrön är nr 3, nr 5 tänkte jag vi kunde lämna tom.

[Torquemada]

Minns jag rätt, det var väl en ny stad under utarbetning i norra Bozsa?

[gtjorgo]

Minns jag rätt, det var väl en ny stad under utarbetning i norra Bozsa?

Birke skrev

Castella Baxa (byggt runt ett gammalt jorisk gränsfort) och Sjustaden (egentligen sju mindre byar som ligger nära varandra).

[gtjorgo]

Ytterligare geografi i Bosza: Monstinerna Boszas namn på bergen i östra stadsstaten.

Andra önskemål för kartan: Grenås centralort i Lofernie.
Aguzmohr centralort i söderlandet i södra Sandzas. Stadsstatens näst största stad (större än Barbuna?)
Barbuna gränsstad i Sandzas ligfande mot Brikho.
Slånbärsvik byn är den största bosättningen på ön tretorningen. Ligger på Sandzas del av ön. (Kanske för liten för att vara med på kartan?)
Poane tidigare huvudstad i stadsstaten med samma namn. Nu ockuperat av Addiaska och ligger intill Maure.
Garramil tidigare en del av Poane men nu under Mercanas ”beskydd”. Den lilla staden ligger på en ö ute i Maure ganska nära mynningen till Jaggaracksjön.
Lusloigis är en mindre stad i norra Hisskov som tidigare var Poanes sydligaste utpost.

[Torquemada]

Funderar på en stad vid övre Gimdis där halvlingar och trollisar samarbetar med drogmakande och örtblandade. Är det redan inmutat?

[birkebeineren]

Övre Gimdis tror jag ingen skrivit något om. Enligt de gamla kartriterierna så rinner floden så här:

[Torquemada]

Första kröken om man följer floden in från Garrikiska sjön, ungefär mittemot gränslinjen på andra sidan floden.