Klomellien

[Torquemada]

Hårt jobbat, gtjorgo - själv är jag bara "odöd" i bemärkelsen att jag inte jobbat med Klomellien senaste veckan.

Hade ingen kolla på Palatin och trodde Mirin låg långt sydöst om Hamur.

Vorgal och melorghierna dreglar över de dvärgiska gudarna som de tyvärr inte har lov att tillbe (dvärgarna avrådde bestämt långt tillbaka i historien efter debaclet - ur deras synvinkel sett - med Puki).

En vacker dag ska jag producera en renrakad dvärg som tar lika många sovpauser som Skalman...

Bor inte ganska många dvärgar under jorden?

Jag ska skriva något om Melorgh och Mercana. De mercanska dvärgarna hatar i stor utsträckning Magilre - gammalt förlorat familjeblod. Har någon gammal (död) personlighet i den vevan med.

En invändning - skägg är väl ändå inte till skydd när man eldar?

[Torquemada]

Här en gammal Vidina-krönika med dvärganknytning, för lång att lägga in:

På kajen såg jag för första gången Segermonumentet, Klomelliens eviga utmaning mot Magilre, ett monument inte över en forntida seger, utan över den framtida seger över adelsmännen som man vet skall komma. Tre man hög står den mitt på kajen och blickar mot Cvyrdo med ett aldrig döende hat, väldig och oförstörbar. Berättelsen om Segermonumentet är också berättelsen om Kradin den Evige, dess skapare. Kradin, en mästersmed bland dvärgar, miste redan vid unga år sina tre söner och sina egna ben under en av de magillerska jakterna. Kradin svor evig hämnd mot baron Marcinus av Cvyrdo och dennes släkt, som torterat honom och dödat hans älskade söner. På den här tiden fanns dock inga mästeranimister i Klomellien som kunde hjälpa honom att få tillbaka sina ben och låta honom utkräva hämnden själv. Kradin drog sig tillbaka till sin smedja för att tänka, och snart hörde man återigen det maniska hamrandet från hans hammare och det ilskna pumpandet från hans väldiga underjordiska bälgar. Nästa gång ett av handelshusen hamnade i konflikt med Cvyrdo hoppade Kradin fram på sina träben, med det vitnande skägget i oordning och ögonen rinnande av tårar, vissa säger av sorg, andra säger av trötthet, då han sällan vilade, och erbjöd mästerligt smidda svärd och kompletta helrustningar till de krigare som stod i begrepp att ge sig av till Magilre, för en bråkdel av vad han kunnat få på marknaden. Han lovade också rikliga belöningar till de som förde tillbaka liken eller huvudena av magilriska adelsmän, och en furstlig skatt till den som dräpte Marcinus. Kradins dvärgabröder såg med oro på hans beteende, men valde att inte stå mellan en fader och hans vrede. Under tvåhundra och femtio år fortsatte sedan Kradin sitt krig mot Magilre, Cvyrdo och huset Marcinus. Marcinus själv dog i en hovkomplott, men hans släkt lever vidare än idag, ledd av baronessan Marcia. Kradin levde längre än någon hade trott, därav namnet Den Evige, och många unga dvärgar lyssnade på hans ord om människans medfödda ondska. Mot slutet av sin levnad påbörjade han Segermonumentet, ivrigt påhejad av stadens stadsmästare. Det är smitt nästan helt i härdat järn, och dess fundament sträcker sig långt ner i Mercanas jord, där det är fast förankrat i urberget. Till sin form är det en klomull i naturlig storlek, som under sig krossar en magillersk ziplodit. Klomullen har dock ett mänskligt ansikte, en man med dragen förvridna av vrede och lust. Ziploditen har ett kvinnligt ansikte, förvridet av smärta och lust. Klomullen är också utrustad med en biologiskt helt felaktig, och överdimensionerad, mansslem, med vilken den gör ziploditen sin kur. Turligt nog kan just denna skymf mot Magilre inte ses från Cvyrdos sida, men den väcker alltid munterhet från passerande mercanier. Jag har flera gånger hört dem jämföra sin egen eller sin mans personliga utrustning med klomullens. Förståeligt nog så hatar cvyrdoborna Segermonumentet, men Kradins konst har motstått alla försök att skada det. Cvyrdoborna har därför tvingats nöja sig med att smutsa ner det, vilket var den formella anledningen till eftermiddagens kravaller. Någon hade i hemlighet lyckats måla klomullens ansikte illrött, och till cvyrdobornas stora förtjusning så hade mercanierna inte lyckats få bort färgen. Rött är annars en färg som är förbunden med Segermonumentet. Klomullen har fyra klor på varje fot, smidda i ren mithril, fyra decimeter långa och vassa som lönnmördarknivar ännu efter flera hundra år. Jag behöver knappast påpeka att klomuller saknar klor. Alla förrädare och spioner som fångas släpas under spott och spe till Segermonumentet, där de i full åsyn från Cvyrdo hängs upp nakna och utsätts för långsam tortyr. Ett särskilt grymt (och omtyckt) straff är att hänga förrädaren i en rännsnara från klomullens hals, och därefter dra bort fotstödet, för att på så sätt ge honom en långsam död. Medan stackaren långsamt kvävs sprattlar han med benen och söker stöd, men det enda stöd som finns att få är de vassa klorna. Till stadsbornas munterhet kan en sådan avrättning dra ut på tiden medan den dömde ömsom långsamt kvävs till döds och ömsom skär och spetsar sina egna fötter och ben, och därmed också långsamt blöder till döds. Dessa avrättningar har gett upphov till uttrycken ”att spetsas på klomullens klor” och ”att färga klomullen röd”, förolämpningar som används mot fiender och folk man inte tycker är tillräckligt patriotiska.

Cvyrdo har på sin sida av Maure ställt upp en hög helgonstaty och en schavott med stupstock och galge som ett svar på Segermonumentet. Mercanierna säger att Segermonumentet förkroppsligar konflikten mellan Klomellien och Magilre, men själv tror jag att den snarare förkroppsligar Kradins hat mot alla människor. Det sägs att Kradin gjorde en andra staty, och att den är ett verk av stor skönhet, men var den finns, och vad den föreställer, vet ingen människa.

Kradin har nu varit död i tvåhundra år, men hans arv lever vidare. Om det inte varit för Kradin hade dvärgarna förblivit neutrala i de flesta mänskliga konflikter. Precis som Kradin manar dvärgarna inte sina fränder att spilla blod under mänskligt befäl (hamuriterna undantagna), men de stöder och rustar Mercana i alla dess ansträngningar att hålla Magilre på avstånd.

[Torquemada]

Mindre korrektion, under den Första Magokratin fanns det mästeranimister i Klomellien, men inga gjorde sig tillgängliga för Kradin.

[Torquemada]

Jag har några dvärgar som anlägger en gruvkoloni i det blivande Melorgh ca 1000 fO. Var kan de ha kommit ifrån?

[birkebeineren]

Bra sammanställning av dvärgarna i Drylo gtjorgo.

Enda jag kan hitta i övrigt är följande:

Begreppet klomellisk kvalitet har troligen mycket att göra med dvärgarnas hantverksskicklighet som kommit omvärlden till godo efter att staden Hamur byggdes på 420-talet eO. I Hamur fanns ett urgammalt samarbete mellan dvärgar och människor vilket med mercanernas inträde i bergen utvecklades som en följd av silverupptäckten Niel Silverhacka gjorde 417 eO. De klassiska dvärgiska karaktersdragen flit och stabilitet har smittat över på människorna och satt ett tydligt prägel på hantverk och handel i både Hamur och Marcana men även det övriga Klomellien. Hamurs rykte som ett stad för skickliga hantverkare lockar även mästare från övriga stadsstater.

En tanke är att det finns ett Klomellisk hantverkargille vilket är representerad i varje stadsstat och indirekt faktisk är med på att binda samman den annars ganska bräckliga Klomelliska unionen.

Dvärgarna i Sanzas, ungefär 2000 individer, bor nästan alla i staden Aguzmor. Där utgör de soldaterna i legostyrkan Dvärgskölden som haft ett mycket långt kontrakt med halvlingarna om försvar av staden Aguzmor och staten Sanzas södra gräns i övrigt. En del av dvärgarna utgörs även av hantverkare som huvudsakligen ägnar sig åt att utrusta just Dvärgskölden med vapen och rustningar. Några dvärgar lever också et rätt självständigt liv som malmletare i uppe i Melashebergen.

Dvärgarna i Mercana ser jag före mig som hantverkare och handlare som bosatt sig i staden under olika tillfällen under historiens gång. Några har stannat och bildat familj, andra har kommit och rest. Detta helt sedan Mercana grundades som stad (först under namnet Catonave) 620 fO. Dvärgarna har nästan alla sitt ursprung från Mirin-Khôn, och efter det rikets fall från kolonier som i sin tur grundats från Mirin-Khôn. Några dvärgar kan tänkas finnas i de delar av Klomellerbergen som ligger innanför stadsstaten Mercanas gränser men bergen ärredan rätt fulla av svartfolk, brikombarer (de som inte flytt till Sanzas) och dyler (den mänskliga urbefolkningen i Magilre) med egen uppfattning av vart gränsen bör gå. Övriga dvärgar bor i staden Mercana. Enligt gällande siffror från Folkräkningskontoret bor ungefär 5000 dvärgar i stadssateten Mercana.

Tillägg: En sak att komma ihåg när det gäller Mercana är att dvärgar i sin tid köpte stadens norra del (Cvyrdo) av piraten Gryppa Gultand 128 eO och sen sålde den till Magilre 172 eO. Detta lär ha påverkat förhållandet dvärgar och människor emellan i det kvarvarande Mercana. Blev det kanske även nån form av splittring dvärgarna emellan efter 172 eO?

[birkebeineren]

Jag har några dvärgar som anlägger en gruvkoloni i det blivande Melorgh ca 1000 fO. Var kan de ha kommit ifrån?

Föreslår en tidigt utvandring från Mirin-Khôn. Då ges de ett sammanhang som binder dem till övriga Klomellien samtidigt som de kan utvecklas åt ditt håll så som du önskar.

[birkebeineren]

Här en gammal Vidina-krönika med dvärganknytning, för lång att lägga in:
...

Texten finns även att läsa i wikin sen tidigare i artikeln för Vidinas krönika. Kradin och Segersmonumentet finns också nämda i artikeln för Mercana.

[Torquemada]

Ah, jag tänkte för långt för att läggas in under texten om dvärgar.

Allt ser bra ut. Skriver mer om Mercana senare. 5000, det var många. Lägger till lite sentida inflyttning från Hamur också.

[birkebeineren]

Ah, jag tänkte för långt för att läggas in under texten om dvärgar.

Jag förstår. Det kan göras en länk till Vidinas dvärgtext i artikeln för dvärgarna i Drylo, kanske även klippas in något välvald citat?

Allt ser bra ut. Skriver mer om Mercana senare. 5000, det var många. Lägger till lite sentida inflyttning från Hamur också.

Det är som sagt lite oklart hur Folkräkningskontoret i sina beräkningar tar fram siffrorna de uppger (som också ständigt revideras) men möjligtvis inkluderar de befolkning som inte nödvändigtvis själva ser sig som tillhörande respektive stadsstat? Sen om det låt säga i Mercana stadsstat finns femton små dvärgbosättningar i Klomellerbergen med 100 invånare i varje försvinner 1 500 från Mercana stad går dvärgantalet ned till 3 500. Om då Mercana stad exempelvis har 35 000 invånare totalt utgör dvärgarna 10 %. Det borde väl inte vara omöjligt i en stad känd för sitt goda hantverk?

Att dvärgar flyttat till Mercana från Hamur låter rimligt. De kan de habörjat med under det tidiga 400-talet eO när handeln mellan de två stadsstaterna utvecklades.

[Torquemada]

Mercana (tillägg till Mercanas dvärgar, efter birkes inledning)

En del hamuritiska dvärgar har emigrerat från bergen ner till staden. Då en del har gjort så på grund av vanära ses mercaniska dvärgar av hamuritiska dvärgar överlag som aningen mindre hedersamma och som aningen förklenade. Detta har lett till en del ont blod, då de begångna försyndelserna, om sådana ens begåtts, ofta ligger två generationer bakåt i tiden. Mercanska dvärgar har fördel av att bo och verka nära sina kunder och leverantörer, och av sitt läge mellan Palatin och Hamur.

Dvärgarna har något av en särställning i Mercana då de trots sin framgång inte har något eget handelshus, men inte heller står i någon signifikant skuld till något handelshus. Den mercanska ovanan att förolämpa allt och alla fördras bara till en viss gräns. Okävdningsord som ”Gamle Gråskägg” och ”Halvportion” kan ibland få passera, medan förolämpningar som ”Trollslickare” eller ”Skitskägg” möts med kallt järn. Mycket på grund av den legendariske dvärgsmeden Kradin Den Evige (se Vidinas krönika om Mercanas Segermonument) så hyser Mercanas dvärgar ett pyrande hat mot Magillres adel och soldatesk, och är staden behjälpliga med upprustningar och förskansningar.

Stadens dvärgar har flera underjordiska och överjordiska smedjor. De driver den ointagliga och underjordiska Dvärgabanken, som inte ägnar sig åt något så ovärdigt som att låna ut pengar, men som mot betalning förvarar guld och andra värdesaker så säkert som det går i en stad full av tjuvar. En annan dvärgisk skapelse och institution i Mercana är Basaltborgen, en stor och slät fästning tänkt att inhysa stadens befolkning i tider av djupaste kris. Borgen saknar fönster och synliga luftintag (och de luftintag som finns är filtrerade). Vattenintaget är underjordiskt, och borgen har stora lager av föda. Väggarna har ådror av järn för att förhindra infiltration av magiker. Officiellt ska borgen kunna rymma hela stadens befolkning, men i praktiken får bara de ledande handelsmännen, samt deras familjer och skatter, plats.

Mercanska dvärgar har stor rutin vad gäller förhandlande och köpslående. De råkar också ganska ofta in i berusade krogslagsmål, en inte okänd fara för stadslevande dvärgar.


Melorgh

Runt år 1000fO grundade dvärgar från Miron Kohn en gruvkoloni i vad som skulle bli Melorghs Stadsklippa, och dessa kan därför på sätt och vis betraktas som Melorghs grundare, ett synsätt som melorghierna, med sin oerhörda respekt för dvärgar, inte har något att invända mot. 514 fO anlände så en eländig skara av bleka, magra, kortväxta och ynkliga varelser som knappt kunde igenkännas som mänskliga. Dvärgarna ville först driva bort nykomlingarna, men de visade en oförklarlig underdånighet gentemot sina dvärgiska värdar, och kunde till och med tilltala dem med ord som var svagt besläktade med dvärgiska. De verkade trivas i klippans grottor, och levde på källvatten, småvilt, svamp och mossa. De dåligt beväpnade mirgerna, för så kallade de sig, utgjorde inget hot mot dvärgarna, och lämnades därför i fred.

Sedan inträffade något som för alltid förändrade Klomellien. Ett antal berusade dvärgar gav sig i lag med mirgerna, som frågade dvärgarna om de kunde varna dem för några ”faror i djupen”. Dvärgarna svarade då, utan att tänka efter, att den mäktige bergsanden Puki inte fick retas upp, ty då kunde själva berget rämna. Mirgerna begav sig därefter ner i grottorna under vad som skulle bli Pukis tempel, och ropade under dagar i sträck på Puki, och bad honom bli deras gud och beskyddare. Och Puki svarade, med en kall stenröst som ekade ur berget, och med drömmar, och han gick dem till mötes och tog dem som sina egna.

Dvärgarna har sedan dess känt ett ansvar för den väg de oavsiktligt ledde in mirgerna på, och de håller ett vakande öga på melorghierna och avråder dem från alltför stora dumheter i sin religions namn. Till och med den mäktige Vorgal Voosch lyssnar när de lokala dvärgarna talar. Kolonin i Melorgh är säker och välmående, skyddad som den är av en hel stad av vänskapligt sinnade grannar. Om invaderande styrkor blir alltför närgångna bidrar dvärgarna med liv och lust i försvaret av sitt hem. De har hållit sig utanför mercaniernas orättvisa handelsavtal med Melorgh. Deras enda problem för närvarande är att de ogillar de svartalfer som nyligen slagit sig ner i Melorgh. Deras stridsära tillåter dem inte att hugga ner mindre svartfolk oprovocerat, och de vill inte instruera melorghierna att agera, då de fruktar att de som vanligt kommer att överdriva allting och förmodligen dra i härnad mot Brikho eller något liknande idiotiskt. Därför avvaktar dvärgarna, hytter med nävarna åt förbipasserande svartalfer och hoppas att de ska falla för eget grepp, ett ganska sannolikt scenario med tanke på deras ledares enfald.

[birkebeineren]

Gillar det här. Sammanhang, orsaker och följder.

[gtjorgo]

Hej!
Jag har haft migrän i två veckor nu men ska sammanställa dvärgarna när huvudet är bättre:-)
Bra inlägg!

[birkebeineren]

Hej!
Jag har haft migrän i två veckor nu men ska sammanställa dvärgarna när huvudet är bättre:-)
Bra inlägg!

Förmodligen vår världs version av Altors skallspräckarsot. Hoppas det snart går över.

Hittade följande som sen kan läggas till i dvärgartikeln, från din beskrivning av befolkningen i Triska:

... samt dvärgar (ytterst kolare som arbetar i Izhas utkanter). ...

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic ... 056#p32056

[Torquemada]

Krya på dig. Dvärgar har gett mången svartisk RP huvudvärk.

[Torquemada]

Tjuvstartar lite på Sanzas...

SANZAS MAGIKERAKADEMI

Efter magokraternas fall så jämnade mercanierna den lokala akademin med marken. I Melorgh behövdes inga sådana åtgärder, då akademin helt enkelt flugit i luften. I Sanzas, däremot, så ansåg man det vara slöseri med god arbetskraft att hacka bort gammal sten, och lät därför ruinen av akademin stå kvar. Ruinen är belägen ungefär en mil från Sanzas stad, och har plundrats och finkammats ett tjugotal gånger av Sanzas, Bozsa och diverse äventyrare. Trots detta drar den fortfarande till sig nyfikna sakletare, särskilt då de relativt intakta källarvåningarna. Sanzas har inte lust att avdela vakter för att hålla folk borta, men man har ännu mindre lust att se akademin omvandlas till en lokal motsvarighet till Melashes Röda Torn, där glada hyrsvärd på semester och maktlystna magiker på jakt efter en bas springer om varandra. För några årtionden sedan löstes problemet då Triskas skogslevande mantikoror tröttnat på huskarlarnas ömma omsorger och kollektivt utvandrade norrut. De slog sig ner i Sanzas akademi, och slöt snart ett inofficiellt avtal med staden; de håller sig i närheten av akademin och lämnar halvlängdsmän i fred, och halvlängdsmännen stör i sin tur inte dem. Alla tolv mantikororna är mer eller mindre släkt, och alla har vingar och röd päls. De flesta har projektilsprutande svansar. Bästa sättet att ostört ta sig in i akademin är att smyga in nattetid. Exempel på ”skatter” man kan hitta därnere:

En ärgad och utsirad kopparmugg. Fem silvermynt hos rätt köpare.

Partiell pergamentsbit. Om man lyckas hitta en kompetent översättare (försök i Yolev) så kan man utläsa delar av en beräkning av det årliga saltbehovet. Två kopparmynt hos rätt köpare.

En familj på fem övervintrande svartnissar. Så fort de inser att de blivit upptäckta flyr de genom en smal tunnel. Om man på något sätt lyckas fånga in dem bär de på: Tre kopparmynt. Fem torkade råttor. En trädrot med illvilligt utseende.

En fallgrop. Sedan länge utlöst utgör den inget hot annat än mot de gravt nonchalanta. På botten ligger några ganska färska lik spetsade på pålar. Den som klättrar ner för lite likplundring kan komma över hela 281 silvermynt och 15 guldmynt.

En självlysande kristall infattad i en vägg. Att avlägsna den kräver hantverksfärdigheter. Mycket användbar, då den lyser upp omgivningarna som i dagsljus, och inte ger några mörkeravdrag såsom sker vid bruket av facklor.