Re: Svartfolk
Postat: 2019-05-28 11:23
Hur jag blev kär i en orchisk kvinna. En adelsmans berättelse.
Det hade varit tämligen lugnt uppe i Röda bergen i nästan en mansålder. det var omkring trettio år sedan det var något större sammandrabbning mellan oss och bergorcherna. Troligen gav de sig av till andra områden även om en och annan herde eller jägare försvann eller för den delen att någon mindre gård eller torp plundrades. Det var så säkert att den gamla handelsvägen mot söder öppnades fats den användes sällan även i äldre tider. Viktigare var nog att dvärgarna börjat hitta malm och skapat en lite koloni med min länsherres tillåtelse för snart fyra år sedan.
Men förra året började rapporter komma. Bergsorcherna var tillbaka! Handelsvägen slutades användas. Fler och fler byar och bosättningar som kommit till sedan de sista decennierna anfölls och flyktingar kom. Min länsherre baron Gavlin af Mehdar gav mig i uppdrag att bistå dvärgarna. Vi var tjugo man som red ut. Dvärgarna hade motstått en del attacker men slagit tillbaka dem alla. Dock var många skadade och deras förskansningar var inte i gott skick. Samma natt anföll de igen. Vi slog tillbaka men sedan kom de på morgonen. De hade solen i ryggen och för en gångs skull var det vi människor som inte hade nytta av den i strid mot våra fiender.
Jag fällde en av dem, men en av dem rykte av mig hjälmen och en annan gav mig ett slag i huvudet med en klubba. Jag svimmade.
När jag vakande hade de dragit mig iväg till ett av deras läger. Jag förstod att de skonat mig för att jag var adelsman. De hoppades få lösen. Men även en orch inser att en fånge dör om man inte får vård. Jag fick lite vatten att dricka och sedan fick jag vila i en lien grotta. Jag hade huvudvärk och yrsel. Mitt ena öga var helt igenmurat och några tänder satt lösa men jag märkte att jag fick vård.
Först trodde jag att det var en av deras egna fältskärer men de är nästan lika farliga för patienten som ska skötas än att få ingen vård alls. Jag började förstå att det var en av deras kvinnor, eller rättare sagt en av deras slavar. Jag har förstååt att bergsorchernas egna inte vill sköta en sårad fiende och sysslan gick till en förslavad grottorch. Alla vet att bergsorcherna är stora med gigantiska betar och ser väldigt farliga ut. Men deras släktingar grottorcherna ser nästan ut som människor. Inga stora betar i underkäken och huvudena är nästan mer lika våra än sina tös man använda ordet kusiner?
Vi kunde inte tala med varandra men hövdingen för det band som fångat mig sa att hon hette Ghisna och tagits tillfånga för cirka två år sedan. Hon skulle sköta om mig även efter att såret läkts. Tiden gick. Ghisna och jag började nä jag blivit bättre försöka kommunicera. I brist på sysselsättning försökte jag lära henens språk och hon mitt.
Det drog ut på tiden. Den sena våren hade blivit tidig höst. Jag har fått veta att min länsherre medvetet förhalar förhandlingar för att vinna tid så han sedan kunde rekrytera mer folk och dvärgarna kunde smida mer vapen. Men de försatte mig därmed i stor fara.
vi umgicks mycket jag och Ghisna. Ingen bergsorch var intressera av henne. Så händ det. det blev kallare och trots att vi hade en liten eld i min grotta blev det kyligt och vi som bara var klädd i trasor började frysa. Hon var klädd i någon gammal klänning någon kastat åt henne för länge sedan och jag hade bara resterna av mina byxor och en trasig tunika. När hon stod där i fackelskenet i sina trasor som inte dolde allt för mycket sa jag till henne att hon var vacker på mitt språk. Hon sa "Vacker". Ett ord som nog inte finns på svartiska och så blev det som det blev...
Men kallare blev det, förutom i grottan. snöflingorna kom och jag förstod att de började tappa tålamodet. Ghisna sa att de bestämt att om förhandlarna inte gett resultat om två veckor så skulle de döda mig. Och de tänkte inte göra det fort.
Att hoppas på räddning sändes meningslöst. Min älskade, jag kallar hennes så förstod att jag ville fly. Hon började smuggla in saker ti mg. Ett par skor, en påse, en repstump lite torrfoder och till oh med en liten kniv.
Men vad skulle ske med henne om jag gav sig av? Jag frågade men hon rykte på axlarna. Jag förstod att hon nog trodde att hon skulle råka illa ut. Min hederskodex har sagt att man ska vara god mot kvinnor. Det gällde människor, alver ja till och med dvärgarnas skäggprydda damer. Då borde det gälla orcher också!
Hon skulle med. Ungefär vid denna tid hade en större strid ägt rum. många dvärgar hade tagits tillfånga och orcher hatar dessa mer än oss människor. En segerfest skulle hållas och dvärgarna skulle rakas.
Min bevakning hade varit ganska lindrig. Inga bojor eller rep. Vart skulle jag fly? Sedan hade Ghisna sagt att jag nog var mer dålig och svag än vad jag var.
Natten festen hölls var fruktansvärd. Det skreks och gormades och de var berusade allihop. De äter svampar också när det är fest.
De stackars dvärgarna plågades. De skrek och skrek men tortyren slutade inte. Först vd gryningen började festen avta och dvärgana hade slutat med sina skrik.
Solen steg upp och de skulle bli en solig dag. Nysnön gjorde att det gnistade riktigt ordentligt redan på morgonen.
Nu eller aldrig!
Jag tog min älskade i ena handen och påsen i den andra och sprang. Hon följde med men hade sin fria hand för att täcka över sina ögon för grottorcher ogillar starkt solljus mer än andra orcher.
Vi sprang, vi snubblade, vi föll, vi sprang men gudarna var oss nådiga.
I tre dygn ömsom sprang, klättrade eller hoppade vi fram tills vi kom fram till bebyggt område.
Men hade jag varit i fara så var det ingenting emot vad Gishna råkade ut för.
Människor, dvärgar ja till och med två alver i min herrs tjänst försökte dräpa henne.
Det var ren tur att två av mina kusiner som också är i tjänst hos baronen kom till undsättning. De förstod att grottorcher inte är detsamma som bergsorcher. De gav till och med min rädderska kläder och en stor slängkappa med huva som dolde henne.
Allt nog. Efter att lämnat rapport hos Gavlin af Mehdar begav jag mig hem till mitt gods.
Ja Gishna är hos mig. Vi älskar varandra. Gifta oss kan vi inte. En adelsman får inte gifta sig med en ofrälse! Men vi har det bra. Ja de flesta undviker mig. Svårt att få tjänstefolk. Ingen dvärg vill smida eller laga någonting hos mig. De flesta av mina vänner och släktingar är borta. Mina två kusinerna besöker mig någon enstaka gång, De har svårt att stå emot pressen från de andra.
Gishna har fått barn. En pojke och en flicka. Flickan ser nästan ut som en människa och är söt som sin mor. Men pojken. Vad ska det bli av honom? Vad ska det bli av oss? Funderar på att ge mig ut på äventyr men var tar man emot en ädling med orchfamilj.
Det hade varit tämligen lugnt uppe i Röda bergen i nästan en mansålder. det var omkring trettio år sedan det var något större sammandrabbning mellan oss och bergorcherna. Troligen gav de sig av till andra områden även om en och annan herde eller jägare försvann eller för den delen att någon mindre gård eller torp plundrades. Det var så säkert att den gamla handelsvägen mot söder öppnades fats den användes sällan även i äldre tider. Viktigare var nog att dvärgarna börjat hitta malm och skapat en lite koloni med min länsherres tillåtelse för snart fyra år sedan.
Men förra året började rapporter komma. Bergsorcherna var tillbaka! Handelsvägen slutades användas. Fler och fler byar och bosättningar som kommit till sedan de sista decennierna anfölls och flyktingar kom. Min länsherre baron Gavlin af Mehdar gav mig i uppdrag att bistå dvärgarna. Vi var tjugo man som red ut. Dvärgarna hade motstått en del attacker men slagit tillbaka dem alla. Dock var många skadade och deras förskansningar var inte i gott skick. Samma natt anföll de igen. Vi slog tillbaka men sedan kom de på morgonen. De hade solen i ryggen och för en gångs skull var det vi människor som inte hade nytta av den i strid mot våra fiender.
Jag fällde en av dem, men en av dem rykte av mig hjälmen och en annan gav mig ett slag i huvudet med en klubba. Jag svimmade.
När jag vakande hade de dragit mig iväg till ett av deras läger. Jag förstod att de skonat mig för att jag var adelsman. De hoppades få lösen. Men även en orch inser att en fånge dör om man inte får vård. Jag fick lite vatten att dricka och sedan fick jag vila i en lien grotta. Jag hade huvudvärk och yrsel. Mitt ena öga var helt igenmurat och några tänder satt lösa men jag märkte att jag fick vård.
Först trodde jag att det var en av deras egna fältskärer men de är nästan lika farliga för patienten som ska skötas än att få ingen vård alls. Jag började förstå att det var en av deras kvinnor, eller rättare sagt en av deras slavar. Jag har förstååt att bergsorchernas egna inte vill sköta en sårad fiende och sysslan gick till en förslavad grottorch. Alla vet att bergsorcherna är stora med gigantiska betar och ser väldigt farliga ut. Men deras släktingar grottorcherna ser nästan ut som människor. Inga stora betar i underkäken och huvudena är nästan mer lika våra än sina tös man använda ordet kusiner?
Vi kunde inte tala med varandra men hövdingen för det band som fångat mig sa att hon hette Ghisna och tagits tillfånga för cirka två år sedan. Hon skulle sköta om mig även efter att såret läkts. Tiden gick. Ghisna och jag började nä jag blivit bättre försöka kommunicera. I brist på sysselsättning försökte jag lära henens språk och hon mitt.
Det drog ut på tiden. Den sena våren hade blivit tidig höst. Jag har fått veta att min länsherre medvetet förhalar förhandlingar för att vinna tid så han sedan kunde rekrytera mer folk och dvärgarna kunde smida mer vapen. Men de försatte mig därmed i stor fara.
vi umgicks mycket jag och Ghisna. Ingen bergsorch var intressera av henne. Så händ det. det blev kallare och trots att vi hade en liten eld i min grotta blev det kyligt och vi som bara var klädd i trasor började frysa. Hon var klädd i någon gammal klänning någon kastat åt henne för länge sedan och jag hade bara resterna av mina byxor och en trasig tunika. När hon stod där i fackelskenet i sina trasor som inte dolde allt för mycket sa jag till henne att hon var vacker på mitt språk. Hon sa "Vacker". Ett ord som nog inte finns på svartiska och så blev det som det blev...
Men kallare blev det, förutom i grottan. snöflingorna kom och jag förstod att de började tappa tålamodet. Ghisna sa att de bestämt att om förhandlarna inte gett resultat om två veckor så skulle de döda mig. Och de tänkte inte göra det fort.
Att hoppas på räddning sändes meningslöst. Min älskade, jag kallar hennes så förstod att jag ville fly. Hon började smuggla in saker ti mg. Ett par skor, en påse, en repstump lite torrfoder och till oh med en liten kniv.
Men vad skulle ske med henne om jag gav sig av? Jag frågade men hon rykte på axlarna. Jag förstod att hon nog trodde att hon skulle råka illa ut. Min hederskodex har sagt att man ska vara god mot kvinnor. Det gällde människor, alver ja till och med dvärgarnas skäggprydda damer. Då borde det gälla orcher också!
Hon skulle med. Ungefär vid denna tid hade en större strid ägt rum. många dvärgar hade tagits tillfånga och orcher hatar dessa mer än oss människor. En segerfest skulle hållas och dvärgarna skulle rakas.
Min bevakning hade varit ganska lindrig. Inga bojor eller rep. Vart skulle jag fly? Sedan hade Ghisna sagt att jag nog var mer dålig och svag än vad jag var.
Natten festen hölls var fruktansvärd. Det skreks och gormades och de var berusade allihop. De äter svampar också när det är fest.
De stackars dvärgarna plågades. De skrek och skrek men tortyren slutade inte. Först vd gryningen började festen avta och dvärgana hade slutat med sina skrik.
Solen steg upp och de skulle bli en solig dag. Nysnön gjorde att det gnistade riktigt ordentligt redan på morgonen.
Nu eller aldrig!
Jag tog min älskade i ena handen och påsen i den andra och sprang. Hon följde med men hade sin fria hand för att täcka över sina ögon för grottorcher ogillar starkt solljus mer än andra orcher.
Vi sprang, vi snubblade, vi föll, vi sprang men gudarna var oss nådiga.
I tre dygn ömsom sprang, klättrade eller hoppade vi fram tills vi kom fram till bebyggt område.
Men hade jag varit i fara så var det ingenting emot vad Gishna råkade ut för.
Människor, dvärgar ja till och med två alver i min herrs tjänst försökte dräpa henne.
Det var ren tur att två av mina kusiner som också är i tjänst hos baronen kom till undsättning. De förstod att grottorcher inte är detsamma som bergsorcher. De gav till och med min rädderska kläder och en stor slängkappa med huva som dolde henne.
Allt nog. Efter att lämnat rapport hos Gavlin af Mehdar begav jag mig hem till mitt gods.
Ja Gishna är hos mig. Vi älskar varandra. Gifta oss kan vi inte. En adelsman får inte gifta sig med en ofrälse! Men vi har det bra. Ja de flesta undviker mig. Svårt att få tjänstefolk. Ingen dvärg vill smida eller laga någonting hos mig. De flesta av mina vänner och släktingar är borta. Mina två kusinerna besöker mig någon enstaka gång, De har svårt att stå emot pressen från de andra.
Gishna har fått barn. En pojke och en flicka. Flickan ser nästan ut som en människa och är söt som sin mor. Men pojken. Vad ska det bli av honom? Vad ska det bli av oss? Funderar på att ge mig ut på äventyr men var tar man emot en ädling med orchfamilj.