Zots bok: 101 äventyrsfrön & scenarion

[skaraborgarn]

Ett par mäktiga demoner hamnar av en anledning bara SL vet. De har några mindre demoner med sig.
Folk misstar dem för att vara solandar i Etins tjänst och detta utnyttjar de såklart.

Rollpersonerna är medlemmar i kyrkan på Caddo och de ska utröna vad det är för konstigt i de avlägsna byarna där folk beter sig konstigt. demonerna roar sig med alla möjliga påfund i Etins namn men det vet de ju inte förrän de kommer dit och undersöker saken.

Rollpersonerna är med i lysande vägen och tror ärligt talat att demonerna är solandar som anser att makthavarna på ön är kättare eller annat otyg.

Rollpersonerna är demoner och roar sig.

Mycket nöje hur ni än gör.

[skaraborgarn]

Rollpersonerna är havsorcher. men deras fartyg har gått på grund eller skadats strid och ligger på havets botten. Men rollpersonerna överlever och tar sig i land på...

Ja var har de hamnat? De är inte så bra på människospråk och vart ska man ta vägen?

[skaraborgarn]

Vargmän, råttmän och kattmän lever i de stora skogarna någonstans där SL den allsmäktige slår sina tärningar.
Men människor och dvärgar kommer och hugger ner skogen.
De tre djurfolken har sällan samarbetat men nu måste de det. Men de är få. De enda som de vet kan erbjuda inkräktarna motstånd är de insektoider som lever djupt inne i skogen men hur ska man kunna övertala dem att förena sig med dem?

[skaraborgarn]

Äventyraren Ilekman var i sin ungdom med en alvkvinna lika äventyrlig hon. Men de kom i från varandra och nu när Ilekman på ålderns höst träffar henne igen så flammar passionen upp. Hon var ju den enda stora kärleken trots allt.
Men den sköna som inte åldrats en dag lever med en annan man av människosläktet är inte så pigg på att fortsätta relationen. Ilekman är trots allt 67 år, inte åldrats med behag om man så säger. Den unge mannen som nu är alvkvinnans älskare är en ung tjusig gosse. Han kan magi också om än inte så skicklig ty han är ju 19!

Ilekman blir utom sig av svartsjuka, vrede och hämnd. Rollpersonerna kommer in i bilden.

De kan antingen hjälpa kvinnan eller den gamle hämndlystne. Kidnappa spolingen ty Ilekman tror i sin förvirrade hjärna att är bara den unge mannen borta ja då kommer hon bli kär igen i honom. Rädda spolingen ty alvkvinnan behöver hjälp att få tillbaka den vackre gossen.

[skaraborgarn]

Alkemisten och demonologen Kirtan är i tjänst hos den mäktige adelsmannen Torbilen. Kirtan säger sig mest arbeta med alkemi men det är inte riktigt sant. En demon frammanades av honom och denna visade sig vara av kvinnligt kön och visar sig i en riktigt tjusig uppenbarelse. Men denna varelse har efter samarbetet med Kirtan bestämt sig för att stanna. Hon har kommit att charma Torbilen och han har lyssnat på den skönas råd, ty demonen är ju inget dumhuvud. Nu pratas det om giftermål.
Kirtan tar kontakt med rollpersonerna ty han behöver hjälp. Han vågar inte avslöja att han ligger bakom demonens vistelse i EA men han vågar inte utmana demonen heller ty då kanske han mister huvudet, skarprättaren i adelsmannens tjänst har en stor vass yxa.

Men Whissa som demonen säger sig heta är för all del inte någon extremt ond varelse. Hon har fått ordning på Torbilens något trassliga ekonomi, fått välståndet i länet att öka och ligger till och med bakom öppnandet av en sjukstuga. Så att avslöja eller förgöra Whissa skulle kanske inte vara bra det heller?

[skaraborgarn]

Borde det inte gå att bota blodsalver? Ja frågan ställer de andra älvfolken. Så får det bli man ger sig ut efter några blodsalver som ju råkar vara rollpersonerna. Ärligt, ni har inte spelat blodsalver eller hur?
Men hur ska det gå och om det inte går bra, hur ska man rymma och kanske rentav hämnas?

[skaraborgarn]

Men vad nu?
Rollpersonerna förvandlades av den mäktige magikern till föremål!
Ja ni läste rätt.
Alvjägaren blev förvandlad till en pilbåge.
Den store starke krigaren blev ett svärd.
Den listige tjuven som alltid fuskade i spel blev en tärning.
Trollkarlen blev förstås en magisk stav.
Den svarta piratankan blev, ja det får spelledaren bestämma!

Föremålen har dock syn, hörsel och tal men så här kan man ju inte ha det. Men en i gruppen lyckades undgå det hela så denne får ta med de andra och leta upp trollkarlen som ligger bakom förvandlingen.

Detta kan med fördel spelas av en spelledare som tröttna på spelare som allt för mycket förlitar sig på magiska föremål eller andra materiella ting som är utöver det vanliga.

[skaraborgarn]

Rollpersonerna är til havs på ett fartyg. Ett fartyg kommer emot dem och man inser att de vill strida. Men rollpersonerna och alla som är ombord är för få och många kan inte slåss alls. Så beslut om flykt tas. Men fartyget kommer efter. Man seglar och eller ror så gott man kan men fartyget fortsätter. Till slut går rollpersonernas fartyg på grund. De tar sig i land men förföljarna är efter dem. man tvingas fly in i vildmarken, där väntar tusen faror. Förföljarna kommer efter. Till slut visar det sig att det är trollkarlen Gehemovic med sina hantlangare som är efter dem. Men Gehemovic har tagit miste han trodde hans ärkefiende Jillihna en farlig häxa var med i rollpersonernas sällskap. Men nu måste man föröska samarbeta för att ta sig levande bort från vildmarken.
Kanske var det Jillihna som lurade i Gehemovic att hon var i rollpersonernas sällskap?

[skaraborgarn]

Rollpersonernas gode vän rövas bort av slavhandlare. som de goda vänner ni är förföljer ni dem. Er vän är kanske inte så mycket värd på en slavmarknad men han är ju er vän som sagt. Varför de tog honom är för er något av en gåta? De kom från andra sidan Kopparhavet nere från de där trakterna där det bara finns sand, öken och ankor.

Kanske ska passa på att säga att er vän är en satyr och ni är några alver. Kvinnliga alver från de stora mystiska skogarna. Mycket nöje.

[Adragoor]

Kan vi inte bara ha en omröstning om vilka Skaraborgarns bästa äventyrsidéer är och sedan göra en pdf av det hela och lägga upp i filarkivet?

[skaraborgarn]

Ja bravo. Nobelpris till herr A!

[skaraborgarn]

Halvorchen Gidemar har alltid hatat alver. Inte så konstigt. Som halvorch är han föraktad och alltid fått spott och spe. Men säg vem som spottar på en alv? Sedan var det ju så att en alv dödade hans far som var orch och därmed också såg till att han miste kontakten med sina fränder. Hatad, föraktad och alltid fått göra de simplaste och smutsigaste sysslorna.

Nu har några alver kommit till staden/byn där Gidemar bor. Epidemi bryter ut. Som halvorch har Gidemar en ganska robust fysiskt men många är sjuka och dödsfallen ökar. Kanske kan man få folk med sig om man kan "bevisa" att alverna ligger bakom sjukdomen som grasserar. De hatar ju de dödliga och vill bara att EA ska består av skog och ingenting annat. Riktiga ondingar de där alverna.

De alver som kommit till staden/byn är förstås rollpersonerna....

[skaraborgarn]

Elakt äventyr!

Harzbad satte sig ner la benen i kors och började prata. Han förstärkte det han sa med vänster hand medan han höll lite nonchalant i tennstopet med den högra, det var nästan men bara nästan så innehållet höll på att hamna på det stampade jordgolvet. Värdshuset Demonkatten var inte det exklusivaste av stadens värdshus eller krogar. De tre unga männen satt framför honom klädda i nitläder med händerna nära svärdhjalten försökte dölja så gott det gick sin osäkerhet. Harzbad noterade det men låtsades inte se något. Tre unga män med fjun på hakan och spelad självsäkerhet var inte så intressanta att ha att göra med. Men den unga kvinnan som var med utstrålade äkta säkerhet. Rödbrunt hår och svarta skinnkläder. Tuff dam tänkte han men så kan hon ju magi också. Hon stod bakom sina vänner med armarna i kors och log ett ganska stöddig leende i ena mungipan. Det enda som störde var att hon blinkade ofta och någon gång strök sig med handen för ögonen innan hon la dem i kors igen. Harzbad läppjade på drycken som hette samma sak som värdshuset. En stark med också ovanligt god dryck för att var ett av stadens mest ökända vattenhål. Han talade om vädret, om sin ungdom, han var fyrtiotre men också om affärer.

Min familj har alltid sysslat med slavhandel. Ja inte så mycket att orda om det. Slaveri är en del av Altors historia och människor och svartfolk har andra så kallade intelligenta varelser som ägodelar. Vad än Odos anhängare säger så är ägandet en del av naturtillståndet. Men jag har inte kommit hit och bett er ungdomar lyssna på filosofiska tankar av en gammal man. Nej jag har affärer på gång men ont om folk. vill ni tjäna mynt av lite ädlare valör än koppar så lyssna nu. Jag är lite specialist, eller expert om man så vill på lite ovanliga slavar. Slavar som ger bra betalt. Vilka då tänker ni? En vanlig slav, en människa är värd en del. lika mycket som en häst men tänk då vad en dvärg som är skicklig hantverkare kan betinga. En bra smed som lever länge, de små gråskäggen lever i tvåhundra år och de tål ganska mycket. Tio ja kanske tjugo eller rent av mer därtill kan man få för en sådan. Men det är svårt, ja mycket svårt att få tag i en sådan.

Halvlängdsmän är lätta att få tag i och ha som slavar. men de ger inte så mycket i pris. Ankor orkar väl ingen ha som slavar de kacklar för mycket och deras temperament. Ja alla som sett en arg anka slåss vet ju att fjädrarna ryker all världens väg. Men de dyrbaraste är förstås alver. Ja alver här i trakten är ju som snälla orcher, de finns inte. Ha ha vad jag är rolig. Nej men ärligt. En skogsalv av kvinnligt kön är något mången man kan tänka sig ha hemma. Hon är evigt ung och måhända finns det osköna alvkvinnor men jag har då aldrig sett någon sådan. Alver är jag lite av specialist på. Men jag behöver hjälp och ni ser ut att kunna såväl det ena som det andra. Ni får alla femhundra i silver om ni hjälper mig. Tänk, men tänk fort.

De tre ynglingarna talade på sin dialekt som Harzbad bara delvis förstod. Men kvinnan i sällskapet lutade sig fram och talade med de övriga och hon sa: -Vi ställer upp.

Harzbad drack ur stopet och log lite för sig själv. Han hade försökt lista ut vilken skola kvinnan tillhörde och nu förstod han. Nekromantiker. Inte bara för att hon ställde upp på att skaffa slavar, nej det röda skimret i ögonen förrådde henne. Han hade sett det förut, en och annan av svartkonstnärerna drabbades av någon underlighet som gjorde att deras ögon bara bestod av vitan som inte längre var vit utan endast röd, blodröd.

Ja ni får förlåta stämningsbilden men det är ett elakt äventyr. man ska ta älvfolk främst alver som slavar.

[skaraborgarn]

Rika frun har hittat en ny älskare och tycker maken gott kan försvinna.
Rika maken har hittat en ny älskarinna och tycker frun gott kan försvinna.
Älskaren och älskarinnan är syskon och planerar gifta sig med sina partners och sedan låta dem försvinna.
Rollpersonerna är anställda som lönnmördare och omedvetna om att deras arbetsgivare efter utfört arbete planerar att låta dem försvinna.

[skaraborgarn]

De livegna bönderna är så nedtryckta i förtrycket att de inte står ut längre. Några har försökt rymma men det blev bara värre för de som var kvar. Några tog sina liv men den magiker som fick ta hand om de döda torterade bara deras själar. Men så kom han en dag. Mannen som lovade att allt skulle bli bra. Ja eländet och armodet var så svårt så de flesta accepterade hans erbjudande. Han bet dem.

Nästa fullmåne var det slut med förtrycket. Hundratals varulvar härjade i trakten. Förtryckarna försvann, de slets i stycken och mättade mången hungrig bonde. Men vad händer nu?

I allt detta kommer rollpersonerna in. De kanske är på genomresa? Måhända makthavarna hyrt in dem för de ska undersöka vad som hänt. Eller är de kanske vargmän som blir anklagade för mord?

Ja mycket kan hända.