Följande beskrivningar av halvlängdsmän runt om i Ereb finns i forumstrådarna. Det finns fler men gemensamt för nedanstående är att de är skrivna i lite liknade stil. Några av namnen är mina och bara förslag.
Kullfolket (Nostratiet)
Innåtland i Jorpagna återfinns halvlängdsmän utan simhud. På de kullar täckta av vinrankor och äppelträd lever ett stolt och ödestungt halvlängdsfolk med rötter i den gamla tiden.
Den tredje konfluxen påverkade inte nämvärt kullarnas folk, människorna dog som flugor, men folket under jord var skyddade. Under denna tid föddes de två legionerna,Mörkrets legion och Jordlöparnas legion. Dessa arméer utgör den grund på vilken halvlängdsmännen som blev kvar kunde bygga sin makt. En väldrillad halvlängdsarmé där minörkonsten står högt i kurs och som bevarat hemligheter som Jorpangsk eld, automatarbalest och katapulter som skjuter dubbelt så långt.
Detta har gjort att det vinodlande och fruktälskande halvlängdsmännen i Jorpagnas inre aldrig blivit kuvade av varken människa eller vätte.
Kullarnas folk är inga erövrare men i teorin skulle de kunna lägga sig under en mycket större del av Jorpagna än den dom besitter idag.
Det är den fredsälskande Gammeldrotzen Zeno VX som leder kullens folk, tillsammans med rådet.
Kullens folk har olika sorters västar beroende på vilken roll de spelar i sitt samhälle.
Legionärerna har röda västar, Rådsmedlemmar har vita västar, jordbrukarna och skördarna bär gröna västar, mustarna bär gula västar osv.
Det finns ingen uppgift på hur många kullens folk är, men troligen utgör de en klar majoritet av folket i trakten.
Lunnefolket (Nostratiet)
Alldeles vid havets rand i Jorpagna, i det territoriet som fordom hette(eller fortfarande heter)Terra Oros lever Lunnefolket, om dessa verkligen är halvlängdsmän eller inte tvistar de lärde, men mycket talar för att det rör sig om ett broderfolk åtminstone till de halvlängdsmän som bor längre inåt land.
Lunnefolket har attributen, krulligthår, stora fötter, väst men de är mindre och har simhud mellan fossingarnas ludna tossingar. Dessutom har de ett grövre käkparti och tänderna är tillräckligt kraftiga att bryta upp de hårdaste skaldjur, likt ostron, rödmussla och klangklo.
Lunnefolket lever av fågeljakt i alla dess former och skaldjursfiske. Tillskillnad från sina "kusiner" innåt land ägnar sig inte Lunnefolkets medlemmar åt jordbruk.
Säden de bakar sina berömda pannkakor av kommer med stor sannolikhet från det maginnehål som klippsparv, ätesärla, krumnäbb och fröfink lämnar efter sig vid slakt.
Lunnefolket är mycket skickliga klättrare och att ta sig in i ett Lunnefolks bo utan tillåtelse är mer eller mindre omöjligt om du inte är flygkunnig eller måhända uppvuxen bland solunas markattor. Anledningen är att alla ingångarna till gryten återfinns på stupsidan.
Västarna som Lunnefolket bär är nästan alltid sandfärgade, knapparna är dock av den skinaste pärlemor och vill man ha pärlemorknappar görs de bästa och vackraste av Lunnefolkets knappsnidare.
Nordkardingar (Kardien)
... i Kardien, hos Ekelöv och Lönnbladingarna. Dessa två bosättningar ligger i en del av norra Kardien där starka adelsmän ständigt terroriserar och tvingar på småfolket högre skatter.(inte bara HLM, utan även andra småbönder med mer mänskliga förfäder)
Här biter småttingarna sig ändå fast för tillgången på mummle liknar ingen annan i hela Ereb( mummle= en hummleväxt som används i Ekelövölet), och för denna nyttoväxt är småttingarna redo att göra allt.
Ekelöv och Lönnbladingarna brygger en gudomlig ljus lager av mummlen, varenda hushåll har sitt egna recept. Det är inte ovanligt med olika fruktsmaker, alkoholstyrkor eller inslag av lugnande växtgifter som segbär och drömskivling.
Detta kardiska HLMfolk har interagerat med människor under lång tid, de är troende ljusdyrkare med ett eget litet prästerskap. Prästerna bär svarta västar med solar på. Övriga Ekelöv och Lönnbladingar bär den traditionella fransvästen, i oxblodsfärgat skinn.
Ekenfaringer (Kardien)
I Ekenfara bor Kardiens största population av halvlängdsmän. Ekenfara har blivit en tillflyktsort för dessa sedan kung Vidar II lovade dem sitt beskydd. Halvlängdsmännen lever som en del av samhället – de tillber Etin och går till soltemplet, betalar skatt som alla andra, talar kardiska, firar samma högtider och äter i huvudsak samma typ av mat. Skillnader finns dock. Halvlängdsmännen föredrar att leva i egna byar där de ägnar sig åt jordbruk. Man är kända som mycket skickliga bönder och odlar mer varierat än vad som är vanligt i Ekenfara: grönsaker, rotfrukter, örter och säd samsas på åkrar och fält. Man använder stora drag-galtar till att plöja åkrar, driver ollonsvin i ekskogarna, nyttjar sniffsvin till att söka tryffel och håller minigrisar som sällskapsdjur. Längs med Ekeborgsfloden ligger ett par byar som brygger ett veteöl som är mycket uppskattat i Ekeborg. Halvlängdsmännen bor inte i jordhålor, som sina kusiner i andra landsändar, utan i samma slags hus som echterna, bara mindre. Ekenfaringarna (som man ibland kallar sig) är stolta över att vara kungens undersåtar och känner stor lojalitet mot honom.
Salsamalandersnäsbor (Berendien)
I Berendien vid Silverflodens källa återfinns en av rikets största halvlängdsbosättningar, Salsamalandersnäs. I en vid halvcirkel kring källan återfinns cirkus 5000 individer uppdelade i sex byar"städer", Våtningen, Sällsamheten, Grythyttan, Hullebo, Näset och Svartsot.
Befolkningen i Salsamalandersnäs känner en stor samhörighet med Berendien och ser sig alla som Berendier. De är kronobönder vilket i betydelsen gör att just deras skatt når direkt till Entika och kungens skattkista.
Förutom att producera Berendiens finaste och rakaste gurkor, som kan syltas, saltas och läggas in är halvlängdsmännen i Salsamalandersnäs mycket berömda för sitt glas.
I Svartsot och Våtningen görs vackra blå och gröna glasbuteljer, Hulleboborna gör främst glaspärlor, i Sällsamheten görs linser till optikernasskrå i Entika och i Grythyttan arbetar många med det blyinfattade fönsterglasets hemligheter.
I Näset återfinns en liten hamn där glasen packas i träullsinredda lårar och skeppas ut.
Området runt Salsamalandersnäs är relativt lätt försvarat, hagtornshäckar, björnbärssnår, slånbärsbuskar och svartvildros är planterat som en yttre försvarmur och gräns mot de närmsta mänskliga bosättningarna som ligger mist två dagsresor bort.
Dessutom finns en väldrillad brandförsvarsstyrka i bosättningen, sextiotre man från varje by( 63 som symboliserar de sandkorn som de unga Gudarna gav halvlängdsmännens förfäder att göra en pärla av).
Brandförsvaret är också tänkt att skydda bosättningen från andra yttre hot, de drillas i skuggkamp, försåtminering, slungteknik och att hantera Salsamalanderspiken, en lång stör med en halvmåneformad spets(utformad med hopp om att få hjälp av nattens gudinna).
I byarna odlas gullvete, som ger två skördar om året, silvergurka av finaste sort och de så kallade mullebrukarna skördar ringrova, brödknöl och saffransrot.
Västarna hos den manliga delen av befolkningen går i rött, med brandgula och senapsgula ödlor broderade i tyget. Ett vackert tyg som uteslutande produceras av tolv kvinnor i Sällsamheten.
Alla knappar är av glas.
Grummelbor (Berendien)
Vid sjöstranden, i skogsbrynet till Bedanskogen ligger det för människor okända samhället Grummel.
Här bor ett femhundratal individer som skördar ekollon och kastanj, mullar brandrot och svartpära. Grummelborna är också mycket skickliga simmare. Därför plaskar de gärna omkring i sjön, ljustrar brax, karp och blålystrad bolm.
Grummelborna är inte okända för sina halvlängdskusiner i övriga delar av Berendien, men många tycker att kusinerna i skogsbrynet är lite väl skogstokiga. Däremot älskar de alla de mycket vackra brädspel som tillverkas av flitiga små Grummelfingrar. Här görs både Huskbräde, det alviskt inspirerade Ellimiir och Rendisktschack.
Av den blålystrade bolmen och av beskbrunskivlingen tillverkar Grummelborna ett mycket starkt hallucinationsframkallande gift som i generationer har stryckts på de taggsnår som omger och skyddar bosättningen.
Därav har fötts en legend bland människobyarna i söder att Bedansjön och skogsbrynet är förhäxat(det är lättare att skrämma personer som är förgiftade av synförvrängande droger).
Västarna som bärs i Grummel är fiskfjällsmönstrade, grönblå.
Kara khymun-folket (Krun)
Beläget mellan Garkhiyislätten och Grynnerbergen står i ensam majestät berget Kara khymun - det svarta fåret. I tidernas begynnelse hem åt vättar, men ända sedan det Jorpagniska imperiets era hemvist åt ett krunskt halvlängdsfolk. Ett halvlängdsfolk något mer aggressivt än övriga halvlängdsfolk. Måhända är det det karga bergslandskapet eller hotet från vättarna som gjort dem ettriga och snara till vrede. Återkommande anfall från vättar och annat svartfolk har tvingat Kara khymuns halvlängdsmän att bygga sina byar otillgängligt och att skydda dem med en uppsjö listiga fällor, allt från förnedrande gyttjepölsfällor, till dödliga stenskred. Om inte fällorna är avskräckande nog, använder sig halvlingarna med stor effektivitet av stavslungor, ett vapen deras skicklighet att bruka nått ryktbarhet långt utanför Kara khymuns branta bergssluttningar.
Dessa vilda halvlingars byar utgörs av små stenhyddor, klädda med de allra vackraste små handknutna mattor. Deras odlingar hittar man uppbyggda på platåer, där de odlar allt från snövete till krunsk knödel. I de gamla vättegruvorna odlar de gryftelsvamp, eller så lagras där delikata ostar och välsmakande snövetemjöd. Sina odlingar till trots är detta halvlängdsfolk främst herdar. I deras hjordar hittar man både pälsget, vinterlöpare och krunsktfår, av vilkas mjölk man tillverkar den i Krun mycket eftertraktade osten - Kyhshyk, den starke. Av djurens ull görs varma tyger och vackra mattor.
I mångt och mycket klär sig Kara khymuns halvlingar som krunier i gemen, men de sätter stort värde i att smycka sina kläder med blomstergirlander, särskilt de svarta västar som de alla bär. Sedan det jorpagniska imperiets tid låter Kara khymuns halvlingar av hävd pryda sina hjässor, med den i resten av Krun endast för präst- och adelskastet avsedda, cylinderformade hatten shaphkha. Dessa hattar kompletteras hos männen vanligtvis med en respektingivande slokmustasch.
Klyvardammingar (Mirel)
Klyvardamm är ett litet halvlängdsmannasamhälle inbäddat och undangömt bland manshögt tagelgräs och rörvasskogar i Unuriens norra flatland där Iribräcken ringlar sig ner mot Mefamir. Halvlängdsmännen har dämt upp Iribräcken med en långsträckt dammkonstruktion, och de har sina bohålor ingrävda i själva dammväggen. Dammen är hem för ätten Buukh, stolta och hårdförda ättlingar till de halvling-slavar som jorerna förde upp från Kullens folk till det fjärran Mirel för att arbeta på fortifikationsverk och försvarsvallar som skulle skydda den nya provinsen. Bl.a. jordborgen Bohr Ba är halvlängdsmännens verk och det är inte helt utan fog som Buukharna kallar sig själva för Erebs främsta rotborrar.
Själva Klyvardamm är också ett exempel på ypperlig byggteknik. Dammväggen är uppförd av tättpackade vassbalar, grästäckta jordvallar och bränntorkade lerblock. Den sträcker sig i en vid hästskoform, och genom ett mångfald av små vattenluckor, kvarnhjulsförsedda forsrännor och reglerande pumprör kan Buukharna odla guldhirs och horngurkor i bassängtegar nedanför. De odlar också feta oxpaddor i täckta yngelkar och slambassänger, och hela plattmarken norr om dammen är ett lapptäcke av små odlingar, genomkorsat av remsor med trädhög bambu och tagelgräs, smala bevattningskanaler och några större pråmfåror.
Buukharna är en välmående och relativt förmögen ätt och då Klyvardammen utgör det bästa stället att korsa Iribräcken upptar de tull för folk som vill ta sig över längs dammväggen. De kontrollerar också en hamn vid Mefamir där de håller paddelsvin och grövre vasspråmar. En Buukh är mycket stolt över sina rötter och familjeäldstarna upprätthåller invecklade släktträd och ätteskrifter där kopplingen till Kullens folk utreds.
Förutom att skryta med sin grävarkonst tycker Buukharna om att yvas över sitt rykte som hårdförda och tappra krigare. Det är inte många av småfolken från den joriska tiden som överlevt i björnmännens bistra land och Buukharna anser att deras krigskonst är orsaken till att de fortfarande gräver och odlar. Dammen är väl befäst med ett vidsträckt försvarstunnelverk, gömda groptorn och stridshål. Tunnelbaggarna som sköter försvaret har tumstjockt pansar av isterhärdat svinläder, snörda hjälmhuvor av vadderat paddskinn, storsköldar tätt prydda med armslånga pikar från jordkastanjens stenhårda skal, samt lätta harpunspjut, lämpade för både försvarsstrid och grodjakt. Spjuten kan också skjutas med hjälp av en s.k. fotbåge som spänns sittandes, med fötterna på bågramen och båda händerna på strängen. Halvlängdsmännen tvekar heller inte att ge sig på fienden med dragna krumdolkar i våldsam närkamp och tunnelstrid. Alla tunnelbaggar är också utmärkta simmare och tränas i vattenstrid och slamkrypning, ett måste för att kunna använda de vattenfyllda delarna av tunnelsystemet och för att kunna nå skyddsrummen djupt under dammens botten.
Mitt på dammväggen reser sig en upphöjning där några knöliga trädgamlingar sträcker sina enorma lavtäckta grenar närmast vågrätt ut över dammens vattenyta. Under den ligger Hallen, samhällets centrum och samlingsplats för ätterådet och säte för rådsäldsten, den ärevördiga Gyllenbaggen. Från Hallen nås de flesta familjehålor, både via det vindlande tunnelsystemet inne i dammen och via de små blåmålade dörrar som finns utspridda längs grästrappor, vallkrön och tistelrankor ute på dammväggens fasad.
Till fest klär sig Buukharna i en spräcklig guldgrön väst av det finaste tunna skinnet från oxpaddornas sladdriga halsblåsor.
Buukharna är den största halvlängdsmannaätten i Mirel, klart större än de storligen föraktade Tåggelbrockarna i Mirhamn och det skamliga och hatade båtfolket.
Behrillbor (Erebos)
I Erebos återfinns knappt några halvlängdsmän i vildmarken eller på landsbyggden men i staden Behrill återfinns trädgårdsmästarnasskrå. Detta skrå utgörs av halvlingar allena och Behrills trädgårdar är mycket omtalade i Erebos. Det är två familjer som dominerar, Sätter och Skörder. Dessa halvlängdsmän sägs alltid funnits i närheten av Behrill men är troligtvis slavättlingar från början.
I Behrill grönskar även fattigkvarteren, varenda vrå av staden är ett lyster av blomsterprakt under vår och sommarmånaderna. Och man ser ständigt halvlängdsmän med stegar, krattor, vattenkannor och fröpåsar rusa runt i staden pytsande och fejande sköta alla dessa figurklippta buskar, blomsterlådor och grästak.
Familjen Sätter leds av gammelmormor Blaudia och hennes lilavästade svärsöner. De består av ett tjugotal familjer.
Familjen Skörder leds av tre visa gammelgubbar väl kunniga i blomsterknytning och päronsafttillverkning. I familjen Skörder är västarna gula med röda knappar.
Finns det kanske specialiserade halvlängdsmanna-barder/-sångare/-underhållare vars uppgift är att föra nyheter och historier från ett samhälle till nästa?
