Min första tanke var faktiskt Nargur-skogens barbarer. Borde kanske ha varit lite mer tydlig... men det är ju givetvis bra att spåna kring ALLA nargurer!
Detta är samlat från olika källor i Ereb Altor... (ska plocka bort det när ni har kollat igenom det)
BARBIA
NORDBARBAR
Allmänt: Nordbarbarerna är uppväxta på grässlätterna i det karga och bergiga Barbia långt upp i Erebs nordöstra hörn. Man anser att stammen, dess hövding, familjen och tamdjuren är det viktigaste. Tamdjuren består mest av renar, men också av uroxar, getter och ibland får. Tidigt lärde sig nordbarbarerna att rida och folket kallas också för ”Det Hästridande Folket”.
Nordbarbarernas fiender utgörs främst av svartfolk och vargar, men många stammar har släktfiender som de ligger i fejd med. Om någon från en familj har dödat någon från en annan, så måste offrets familj hämnas genom att dräpa en jämlike hos den första familjen. Dessa fejder slutar ibland med öppet krig då den ena ätten blir utplånad.
Utseende: Nordbarbarer är ofta långa och av naturen kraftigt byggda för att stå emot det kärva klimatet. De har blont hår, ljus hy och blå eller stålgrå ögon. Favoritklädseln är oftast gjord av renhud och/eller ofärgad myskoxe-ylle, samt päls under vintern. De är förtjusta i smycken av naturmaterial, som t.ex. horn, ben, tänder, bärnsten, etc. På senare år har dock även koppar, brons och silversmycken blivit tillgängliga genom handel och har vunnit stort gillande.
Nordbarbarer slåss främst med spjut och stor rundsköld eller båge och använder lätta läderrustningar. Under det senare seklet har dock även vapen som yxor, svärd, kroksablar och tyngre rustningar börjat förekomma hos vissa stammar. Med tanke på hans stora skicklighet på hästryggen och då han sysslar med boskapsskötsel är han oftast även mycket skicklig med lasso för att snärja fiender.
Uppträdande: Nordbarbarerna är uppvuxna på slättlandet och är vana att överleva i naturen. Naturen dyrkas och platser som är ovanligt vackra anses som heliga. Deras respekt för naturen är stor. Man lägger stor betydelse vid egenskaper som stolthet, ära, vänskap, lojalitet och omhändertagandet av familj och stamfränder. För att vinna ära och inte skymfa sin stolthet försöker man endast strida mot jämlikar och anfaller aldrig försvarslösa.
Eftersom magi är främmande för dem så fruktar de magiska krafter och särskilt då elementarmagi och illusionism.
Religion: Alla barbier är naturdyrkare och hänger sig åt shamanism. De fruktar magi i allmänhet och elementarmagi och illusionism i synnerhet.
Språk: Barbiska
STADSFOLK
Allmänt: Stadsfolket bebor Barbias enda stad – huvudstaden Babor – och består främst av nordbarbarer som tillhört stammar som utplånats eller vars hövdingar stupat och vars tamdjur tagits av fienden. I Babor sysslar de med handel, grovarbete, hantverk eller tar värvning i kejsarens armé som ständigt behöver nytt folk.
På grund av barbiernas stolthet, som präglats genom seklerna, finns det ytterst få laglösa i Babor. De som ändå visar sig där och blir infångade straffas hårt i staden (och ännu hårdare i vildmarken).
Utseende: Se Nordbarbarer, dock har Babors befolkning tillgång till alla typer av kläder, utrustning, vapen och rustning.
Uppträdande: Se Nordbarbarer, dock kan stadsbefolkningen sägas vara en korsning mellan barbarer och vanligt stadsfolk i allmänhet. Babors invånare är emellertid i regel hederligare och stoltare, de fruktar inte heller magi lika mycket men har fortfarande enorm respekt för den.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
BYBOR
Allmänt: Byfolket består av nordbarbarer som under generationer varit bofasta i sina byar. De äldsta byarna är Nug, Sendul och Alder. De nyare är Vesse och Ara. De allra nyaste är Sinel och Utill där man livnär sig mycket på handel och på sina hamnar. Nug exporterar mycket sötvattensfisk och lax. I Sendul livnär man sig också på fisket. Vesse har växt upp bredvid Babor och fungerar ungefär på samma sätt. I byn Alder livnär man sig på jakt och begränsat fiske. Tack vare Lerån kan man exportera keramikprodukter av högsta kvalitet.
Utseende: Se Nordbarbarer, byborna har dock tillgång till i stort sett alla typer av kläder, utrustning, vapen och rustning.
Uppträdande: Se Nordbarbar.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
HABULONER
Allmänt: Habulonerna är ursprungligen nordbarbarer som kände havets lockelse och utvandrade till övärlden i Ardibukten. Sjöfarten gör det möjligt för folket att överleva på öarna. Något som är oklart i habulonernas historia är hur de överlevde Mörkertiden. Kanske lämnade de sina öar och drog till annat land för att återvända till öarna under den nya tiden. Det finns tecken som tyder på detta – habulonernas nuvarande båtar och de båtar som används av folket väster om Ardibukten har liknande struktur och funktion.
Inte alls överraskande så lever habulonerna av fiske, men flera gånger under deras historia har de varit tvungna att livnära sig genom piratverksamhet. Om de inte får möjlighet att få varor som inte finns på småöarna så riskerar de att utplånas. Sedan en tid tillbaka fungerar dock handeln med Babor väl, men under vissa omständigheter så har habulonerna återupptagit plundringarna.
Habulonernas krigföring till havs är näst intill oslagbar. När de försvarar sina hem slåss de som havets alla stormgudar tillsammans.
Utseende: Habulonerna är långa och kraftigt byggda för att stå emot vind och vatten. De har blont hår, ljus hy och blå eller stålgrå ögon. Favoritklädseln är oftast gjord av skinn och/eller ofärgad myskoxe-ylle, samt päls under vintern. De är förtjusta i smycken av naturmaterial, som t. ex. horn, ben, tänder, bärnsten, etc. På senare år har dock även koppar, brons och silversmycken blivit tillgängliga genom handel och har vunnit stort gillande.
Uppträdande: Habulonerna genomgick en förvandling under sin tid på öarna. De blev krigiska och tystlåtna och i regel är det svårt att få kontakt med dem. De verkar vara lika likgiltiga som havet och deras ögon är lika oändliga som dess djup. De kan dock skifta humör lika snabbt som stormen överraskar på havet. När en habulon någon gång talar verkar det ligga någon djupare mening i vad han säger. På något vis verkar de vara ständigt sorgsna, men trygga och stolta. I övrigt se Nordbarbar.
Religion: Se Nordbarbar.
Språk: Barbiska.
CEREVAL
Allmänt: Cereval brukar oftast kallas Drakarnas rike – av förklarliga skäl. I Cer-bergen finns den största hittills kända förekomsten av drakar på ett och samma ställe. Trots detta så lever Cerevals befolkning i relativ trygghet – drakarna tyglas av ett slags drakmästare, och cerevalierna har dessutom det halvmagiska månsilvret till sin hjälp.
Alla cerevalier, inklusive Cer-skogens troll, lyder Månlagen (också kallad Draklagen eller Drakmästarnas lag) som är överordnad alla lokala lagar. Den reglerar…
1. Behandlingen av månsilver; lagring, laddning, utförsel och skatt.
2. Uppträdande och samverkan mellan individer och samhällen.
3. Böter vid brott mot lagen.
4. Utlämning av brottslingar (i första hand vid brott mot Månlagen, men gärna andra svåra brott också) till Drakmästarna.
FOLKEN I STADSSTATERNA
Allmänt: I stadsstaternas samhällen lever den vanliga floran av hantverkare, köpmän, lärda män och fredlösa.
Invånarna i stadsstaterna är i regel människor av barbariskt ursprung. Mindre grupper av dvärghantverkare, dvärgköpmän, alver, ankor och halvlängdsmän finns i de tre storstäderna, men sällan bofast utanför dessa. Bland de fredlösa finns många människor med svartfolkblod i ådrorna. Orcher och reptilmän dödas eller drivs bort omedelbart.
En udda grupp i stadsstaterna är bortbytingarna. Dessa storvuxna, magikunniga personer har antingen gjort karriär som krigare, magiker eller alkemister, eller så hittar man dem som en utstött grupp längst ner på den sociala stegen. Föräldrarnas ställning betyder mycket för hur dessa missedda individer skall lyckas.
Utseende: Stadsbefolkningen är något under medellängd; har långt mörkt hår; grå, blå eller gröna ögon; ljus hy och ofta skäggväxt. Till vardags klär man sig i tunika och hosor i ylle samt en mantel. I strid tar de rika på sig ett fjällpansarharnesk, metallskenor på armar och ben samt en konhjälm medan de fattigare oftast får nöja sig med läder. Favoritbeväpningen är en sabel eller ett långspjut och en långsköld. Om man har råd så skaffar man sig vapen och rustning i månsilver.
Uppträdande: Cerevalier är i allmänhet tystlåtna, hederliga och fridfulla. Då alla cerevalier respekterar Månlagen är plundringar och överfall sällsynta företeelser. Våldshandlingar sker dock då stadsstaterna ständigt krigar sinsemellan. Det är ovanligt att en cerevalier blir magiker då man tycker att det räcker med en lagom mängd månsilver för att livet skall bli lättare att leva.
Religion: Religionen spelar en ganska liten roll i Cerevals stadsstater. Man dyrkar Drakmästarna, men vet dock inte riktigt om man skall betrakta dessa som gudomliga, representanter för någon gud eller endast odödliga. Mångudinnan dyrkas dock i de flesta större samhällen och druider har också ofta ett litet tempel i städer och byar medan svarttempel aktivt fördrivs av hela befolkningen vid upptäckt.
Språk: Cerevaliska
FRIA HEDBÖNDER & BOSKAPÄGARE
Allmänt: De fria hedbönderna och boskapsägarna lever utanför stadsstaterna i familjegrupper eller små byar, men ändå så pass nära att de har deras beskydd.
Bönderna beodlar heden med rotfrukter, brödsäd och ett gräs som ger ifrån sig bomullsliknande fibrer till kläder. Vården av det känsliga och tunna jordlagret är nästan religiös och det medför automatisk omedelbar avrättning på plats att förstöra en fläck av jordlagret så att den magra underliggande moränen kommer fram. Jord som inte brukas skall bindas med rotrika buskar och gräs så att jorden i blåser bort. Gräsbrand som dödar jorden orsakar också dödsstraff.
Boskapsägarna föder upp stora hjordar av en visentliknande nötboskap. Djuren äter helst endast topparna på gräset varför detta inte skadas utan snabbt återhämtar sig. Istället måste hjordarna hela tiden flyttas. För att övervaka och driva djuren håller ägaren ett stort antal anställda med hästar.
Utseende: Se folken i stadsstaterna.
Uppträdande: Se folken i stadsstaterna.
Religion: Hedbönder och boskapsägare har ingen utpräglad religion alls. Familjens överhuvud är tolk för husgudarna och förfädernas andar, resten kan dra dit drakarna växer. Månsilver är lika viktigt som övriga familjemedlemmar.
Språk: Cerevaliska
NOMADFOLK
Allmänt: I det karga landskapet på Cerevals högland kan endast nomadfolken leva. Man måste ständigt flytta från ett vattenhål till nästa. Små hjordar av elefantfåglar och tama antiloper är allt som marken kan föda.
Nomadfolken är de ursprungliga invandrarna i Cereval, hedbönderna är helt enkelt nomader som slagit sig ner på den bördigare heden och blivit bofasta vilket i sin tur sedan givit upphov till stadsstaterna. Nomaderna lever dock fortfarande som de första barbarinvandrarna. Varje grupp (klanen) på 30-60 vuxna individer består av 3-8 familjer, ofta är släkt med varandra. Den främsta familjens överhuvud är hövding med oinskränkt makt – antingen tycker man som hövdingen eller så lämnar man klanen (detta betyder oftast döden eller städernas slum).
För att ordna bröllop och andra praktiska göromål mellan klanerna har man klanmöten varje sommar där alla klanerna deltar, Klanmöten innebär marknadstid, fest, tävlingar, bröllop och rättegångar. Under mötestiden, oftast omkring en vecka, får inga strider äga inom eller mellan klanerna äga rum.
Varje klan håller hjordar av tama antiloper som ger mjölk, ett slags ull och kött. De håller också elefantfåglar vilka på flera sätt är mycket viktiga för nomaderna – dels används de som drakvakter, med sin skarpa syn kan de se drakar på flera mils avstånd (de varnar då genom att gräva en grop i sanden som de lägger sig i och täcker över sig själva med ett tunt lager sand för att på så sätt smälta in i omgivningen); dels används de som riddjur; och dels ger de ägg och ett mycket uppskattat dun för bolster, jackor, m.m. Förutom boskapen äger klanen gemensamt också slavar som vaktar boskapen, river och reser tälten när man flyttar med djuren, lagar mat och tillverkar kläder
De vuxna männen vaktar, jagar, tillverkar vapen och sår och skördar det mycket snabbväxande ticagräset från vilket man får mjöl. I varje klan finns också en månsilversmed och hans lärlingar, samt en shaman med en lärling.
Utseende: Se folken i stadsstaterna. Nomaderna är dock oftast kraftigare byggda än stads- och hedbefolkningen p.g.a. det hårda levernet på högplatån. Klanjägaren är i regel klädd i skinn- och tygkläder på sommaren, och i dunjackor och vida dunbyxor på vintern. Jackor och byxor har metall- och/eller hornförstärkningar i konstfulla mönster som skydd mot vapen (Abs 3/4). Beväpningen består av en sabel av månsilver (inom Cerevals gränser), en ca 5,5 meter lång pik med sidospetsar och en bola.
Uppträdande: Se folken i stadsstaterna.
Religion: Nomaderna tror på förfädernas andar och Drakmästarnas gudomlighet. Kontakten med andarna upprätthålls via shamanen och Månlagen respekteras absolut. Besök av Drakmästare är en stor ära och man tävlar om att betala skatt i månsilver och slavar. Varje klan för noggrant anteckningar om hur mycket man betalat i skatt och visar detta vid alla ceremonier som tecken på klanens storhet.
Språk: Cerevaliska