Akrogal

[birkebeineren]

Väster om Ma'alichistammens område fortsätter karavanvägen genom vad som enligt kartan över centralakrogaliska språken är Urianchistammen innan den går in i Kalmurri (med sina olika språk och kulturer). Här hittade jag i Kalmurriartikeln på wikin följande som kan vara relevant för områdets vidare utveckling:

Daimothskogen
Daimoth är namnet på vidsträckt och mäktig urskog som sträcker sig från staden Ashat i söder men även på sjön Daimoth i norr där skogen slutar - likväl även den mäktiga flod som flyter igenom skogens längd. Det är en blandskog bestående i stor del av asktall, som växer sig mycket höga med grå stammar och låg björk och nordlig plattalm - med stora fläckar av grå-brun kråkrished där himlen är fri men marken är svårforcerad till fots. Sikten är god till stora delar och ryttare kan med lätthet passera igenom skogen förutom vissa delar, där kuperad terräng och tät grundvegetation har gjort att inga hovavtryck synts till på hundratals år. Skogen och slätten direkt öster om denna är huvudsakligen domän för en av Akrogals största populationer av Vargmän vilka följer på sitt sätt den officiella Måndyrkan och svär lojalitet till Kejsaren. Vargmännens stammar har några hemliga heliga platser djupt inne i skogarna, väl försvarade av den naturliga terrängen men även av bålverk av timmer och staplade vallar av sten.

[Adragoor]

Väster om Ma'alichistammens område fortsätter karavanvägen genom vad som enligt kartan över centralakrogaliska språken är Urianchistammen innan den går in i Kalmurri (med sina olika språk och kulturer). Här hittade jag i Kalmurriartikeln på wikin följande som kan vara relevant för områdets vidare utveckling:

Daimothskogen
Daimoth är namnet på vidsträckt och mäktig urskog som sträcker sig från staden Ashat i söder men även på sjön Daimoth i norr där skogen slutar - likväl även den mäktiga flod som flyter igenom skogens längd. Det är en blandskog bestående i stor del av asktall, som växer sig mycket höga med grå stammar och låg björk och nordlig plattalm - med stora fläckar av grå-brun kråkrished där himlen är fri men marken är svårforcerad till fots. Sikten är god till stora delar och ryttare kan med lätthet passera igenom skogen förutom vissa delar, där kuperad terräng och tät grundvegetation har gjort att inga hovavtryck synts till på hundratals år. Skogen och slätten direkt öster om denna är huvudsakligen domän för en av Akrogals största populationer av Vargmän vilka följer på sitt sätt den officiella Måndyrkan och svär lojalitet till Kejsaren. Vargmännens stammar har några hemliga heliga platser djupt inne i skogarna, väl försvarade av den naturliga terrängen men även av bålverk av timmer och staplade vallar av sten.

Det ser ut på språkkartan som om Uriancherna kontrollerar Ugashinöknen öster om Ödelandet. Kanske försöker de konkurrera med Ma’alicherna om profiterna karavanhandeln ger. När Ma’alicherna och Uriancherna tidvis ligger i krig med varandra kan det bli farligt att röra sig längs karavanvägarna. I dessa krig händer det ibland att stäppvargmän som lever öster om den kalmurriska gränsen strider på Urianchernas sida.

[Adragoor]

Pashuner i traditionella kläder:

[gtjorgo]

Snyggt!
Är dessa också från digitala skapelser?

[Adragoor]

Snyggt!
Är dessa också från digitala skapelser?

Japp! Photobash/collage/målning kan man väl närmast beskriva det som.

[Adragoor]

Pashunsk hippogriffryttare:

[Adragoor]

Korta beskrivningar av några av namnen på Gooralkartan (en bit upp i tråden):

Astvadzaklyftan
Astvadzaklyftan är en djup ravin som sträcker sig miltals upp i Trimbusbergen. I klyftans övre del lever en population gripar. Dessa är för små och vilda för att använda som riddjur, men fungerar till att avla fram ganoloter (gooraliska hippogriffer). I pashunernas mandomsprov ingår att klättra upp i ett gripnäste och försöka stjäla ett ägg.

Anhu Jrhors avgrund
Uppe i Bagataybergen ligger detta bottenlösa hål. Dess sidor är märkligt släta och avgrunden är så djup att alla försök hittills att utforska den har misslyckats. Enligt pashunska legender har avgrunden skapats av en gigantisk demonisk tunnelmask, Anhu Jrhor kallad, som var tusende år kommer upp till ytan och då måste blidkas med offer av boskap eller till och med människor. Å andra sidan menar Ugdash Baghûn, Varpad (rektor) över jordmagifakulteten på Sirilons akademi att det var ur detta hål som svampmännen i Zamburugskogen en gång i forntiden krälade upp.

Bagataybergen
Bagataybergen är en mindre utlöpare till Trimbusbergen och bildar Goorals västgräns. Pashunerna som lever på bergskedjans östsida besjunger ofta bergens skönhet i sina sånger.

Bokhra
Bokhra är pashunernas största bosättning och huvudort. Här residerar pashunernas Begun (hövding) som naturligtvis är underställd drottning Atarta.

Khorunza
Khorunza är huvudort för hippogriffuppfödning. Så snart hippogrifferna är vuxna förs de till fortet Mayár där de stridstränas.

Uzeghfästet
Denna stora borg ligger strategiskt belägen på en kulle precis där Kazangafloden skär genom Ukteshbergen. Syftet med borgen är att skydda Gooral från khatagerna som under sin mystiske härskare Khan Skalle* med jämna mellanrum försöker invadera. Mellan invasionerna är det inte ovanligt att khatagerna smyger sig in i landet och gör räder på landsbygden.

Kargand
Kargand är Goorals näst största stad och är mestadels bebodd av karkuter. Fram till för en generation sedan fungerade staden som ett nav för handel med jättestörrom och andra gooraliska varor för vidare transport på flodbåtar nedför Kazangafloden till katarakterna vid Karagün och sedan vidare med karavan till Kamsun. Numera omöjliggör den politiska situationen med khatagerna sådan handel.

Tikánstäppen
Stäppen öster om Ukteshbergen täcks nästan helt av ovanligt snåriga tistlar vilket gör att det nästan är omöjligt att gå eller rida över den.

Östra betesmarken
På våren driver pashunerna sina boskapshjordar över Kazangafloden till de frodiga betesmarker som ligger på andra sidan. Här äter djuren sig feta innan de på hösten drivs tillbaka igen. Det finns inte mycket av fast bebyggelse på den östra betesmarken. Därför lever boskapsskötarna i tält under sommarhalvåret.

Aldar och Iskara
Från dessa fiskelägen på Barshalsjöns öststrand går båtarna ut varje morgon för att fiska karp och stör. Fiskarna i Aldar är till största delen råttmän.

Nukara
Denna by ligger precis där Toraldalen öppnar upp sig ned mot Barshalsjön. Den ligger också halvvägs mellan staden Gooral och astarernas gamla heliga stad Astari och drottning Atarta brukar övernatta i Eme’togaklostret i närheten av byn, när hon varje vår färdas i en gyllene vagn upp till gamayunernas berg för att samtala med deras drottning Alconost. Byn är även känd för den välkonstruerade träbro som går över floden. Bron byggdes och underhålls av råttmän från klanen Rappsniff som bor i skogen öster om Nukara.

Osda och Ekal
Osdarflodens dal är rik på mineraler och västsidan är full av gruvor. Ekal är centrum för brytning av stenkol. Kolen fraktas sedan, med pråmar och mulåsnor, ner till Osda där masugnarna ständigt går varma för att förädla järnmalmen som bryts i området.

*Khan Skalle är bokstavligt talat den animerade (och demonbesatte) dödskallen från den grymme gamle khatagiske khanen Salbutai Ulvstryparen som för 500 år sedan härskade över stora delar av den Akrogaliska stäppen.


F.ö. behöver skalan på kartan modifieras något. Gooral är lite större än det ser ut som på kartan. Kanske snarare i Smålands storlek än i Skånes...

[Adragoor]

Nukara:

[birkebeineren]

Korta beskrivningar av några av namnen på Gooralkartan (en bit upp i tråden):
...

Gooral blir mer och mer bekant. Beskrivningarna välbeskrivna fast korta och de är sammanhängande sig emellan. Jag gillar!

Finns det några erebier bosatta i Gooral eller finns det några som talar något erebisk språk? En RP med FV i satenu skulle kanske kunna få hjälp av alven Sirilon i elementarakademin men finns andra möjligheter?

F.ö. behöver skalan på kartan modifieras något. Gooral är lite större än det ser ut som på kartan. Kanske snarare i Smålands storlek än i Skånes...

Tänker du att Gooralkartan behöver ritas om eller gör du bara om skalan?

[Adragoor]

Finns det några erebier bosatta i Gooral eller finns det några som talar något erebisk språk? En RP med FV i satenu skulle kanske kunna få hjälp av alven Sirilon i elementarakademin men finns andra möjligheter?

Antagligen finns några dharbiska handelsmän i Gooral, iaf. under tiderna för de större marknaderna i staden. Annars är det nog knivigt för erebier att ta sig fram utan medhavd tolk. Kanske kan man tänka sig att Sirilon har infört Satenu som allmänspråk vid akademin och att gooraliska magiker därför i allmänhet talar Satenu vilken skulle kunna underlätta lite. Annars är det nog bra att tala något av antingen något av stäppspråken (det går nog t.o.m. att klara sig med kalmurriska), något av de kamsunska språken eller kanske något av de aqusuiliska (även om gooralerna inte står på särskilt god fot med tahuantinerna sker nog viss handel ändå).

Tänker du att Gooralkartan behöver ritas om eller gör du bara om skalan?

Nej, bara skalan. I nuläget borde den multipliceras med 1.5 eller 2.

[Adragoor]

Melio Blåfot på resa i Akrogal:

[skaraborgarn]

AI vad bra!

Mer bilder. Gärna för novellerna som finns på forumet.

[gtjorgo]

Strålande fint:-)

[birkebeineren]

Mycket illustrerande.

Melio Blåfot har en artikel i wikin så du får gärna lägga upp bilden där. Och eventullt lägga till mer material eller länkar till redan existerande.

[Adragoor]

Om pashunernas utseende, klädedräkt, vapen och rustningar
Pashuner är något över normallängd och är precis som de andra gooraliska folken större till växten än stäppfolken i söder. De är ljushyade och har i allmänhet bruna, eller någon gång gröna ögon och det mörka eller svarta håret bärs av båda könen i långa flätor. Pashunerna anser sin kraft och styrka sitta i håret. Därför ses det som den värsta tänkbara förnedring att få flätorna avklippta och att skymfa någon annan på detta sätt straffas normalt sett med döden genom hängning i det egna håret.

De pashunska männen klär sig till vardags i en underskjorta med broderad krage, ett par pösiga byxor, en kraftig yllerock som kallas dôn, ridstövlar samt en ofta rikt dekorerad toppig hatt. Vuxna män bär också alltid sin qama i bältet. En sådan dubbeleggad dekorerad dolk kan visserligen användas i strid, men bärs framförallt som en symbol för manlighet. Vanligen får pojkar en qama när de upptas som fullvärdiga vuxna medlemmar av folket i 15-års åldern.

Kvinnor klär sig i allmänhet på samma sätt, men deras rockar sitter ofta lösare än männens och kallas gölyag. Kvinnorna bär heller inte någon qama, utan istället en liten juvelbesatt glödlåda som kallas sogüt. Dessa används sällan utan tjänar som symbol för kvinnlighet. Endast till fest skiljer sig de båda könens kläder sig åt nämnvärt. Männen sätter då på sig sin finaste dôn, ofta i importerat silke medan kvinnorna ofta bär rikt dekorerade klänningar och praktfulla hattar som kan vara ända upp till 70 cm höga.

I strid bär pashunerna ungefär samma utrustning som de flesta andra ryttarfolk i Akrogal. Som rustning använder de lamellhauberk. De dyrbarare exemplaren är gjorda av stållameller, men betydligt vanligare är att de tillverkas av ben eller härdat läder. Ganolotryttare bär så gott som alltid en lite lättare variant i läder för att inte trötta ut sitt riddjur. Även hjälmarna består av stållameller som har fogats samman på ett sinnrikt sätt. Lamellerna är nämligen till viss del rörliga vilket gör hjälmarna flexibla. De skyddar därför bättre än solida plåthjälmar mot trubbigt våld och kan till och med i någon mån fungera som störthjälmar utan att för den skull fungera sämre mot huggskador än andra hjälmar. De är dock något ömtåliga och måste underhållas noga så att inga lameller riskerar att lossna.

Sköldarna är runda och det förekommer varianter både med och utan buckla. Oftast är de tillverkade av flera lager läder som har limmats samman och fästs på en stål eller träram, men även träsköldar förekommer. Normalt är sköldarna dekorerad med de pashunska klanernas olika symboler.
De viktigaste vapnen för pashunska ryttare är för det första den sammansatta bågen. Dessa bärs antingen på ryggen eller vid höften i en gorytos (kombinerat bågfodral och koger) för att kunna dras och avfyras inom loppet av ett par sekunder. För det andra är det ryttarsabeln, som kan variera i längd från cirka 70 cm till ungefär en meter. De kortare varianterna brukar ha en bredare klinga och fungerar i första hand som huggvapen, medan de längre sablarna lättare går att stöta med. För det tredje är det yxan, vilken tillsammans med qamadolken är de sista vapnen en pashun skulle dra om han har tappat sina övriga. De pashunska yxorna är i första hand ägnade som verktyg, men fungerar även utmärkt i närstrid.