Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Marmor och människor

Det förbannade ljuset som skar som knivar i ögonen försvann. Men den orchiske bågskytten var förblindad. Han gned sig över ögonen och förbannade allt vad ljus och solar hette. Han grymtade något om alver och dvärgar ty endast sådana varelser kunde hitta på något så fegt som att förblinda en stolt krigare. Staven tappade han i marken. När han åter började få synen tillbaka drog han instinktivt bågen och la fram en pil. Han gick ner i en slags hukande ställning och sökte med ögon och öron efter något, men vad?

Orgoth fick se en syn han aldrig kunnat föreställa sig och efteråt hade han svårt att beskriva det han såg. Han var i en park. När han såg sig runt såg han blommor och växter sådana hade han aldrig sett eller brytt sig om. Men han såg en massa pelare i marmor. Marmorn var inte bara vit utan det fanns på sina ställen inslag av olika nyser av rött. Sådan estetik brydde sig ingen orch om och Orgoth var inget undantag. Vidare såg han att det fanns plattor i samma material i parken. Han förstod att dessa var till för att gå på men inte varför man lagt ner sådan möda. Han såg upp och såg att trots pelarna var det inte något tak utan himlen var bar. Som tur för orchen var det ganska molnigt även om solen tycktes titta fram.

Orgoth var en intelligent orch, ja jämfört med de andra i stammen var han en av de mer begåvade. Han undertryckte en vilja att skrika och ropa. I denna miljö fanns inga vänner och den som byggt detta besynnerliga hus lär nog inte bli skrämd av en orch, hur bra han än är med båge och pil. Han muttrade något nästan ohörbart om alver och satyrer men så hörde han ett ljud, ett ljud som lät bekant.
Orgoth vände sig om och såg hur fem vakter i röda livré och under dem läderharnesk närma sig. De hade hillebarder i händerna men på huvudet hade de hjälmar som dock var öppna för ansiktet. De intog stridsposition men anföll inte. Orgoth pustade ut en sekund, de var inte alver utan bara människor. En kanske två borde han kunna träffa sedan blev det svårt. Han tänkte vända sig om och springa men där såg han en man komma. Denne var klädd i en stor fotsid rock i purpur, en färg Orgoth alltid avskytt med inslag av guld och silver. Mannen höjde en hand och sa på en slags dialekt av svartiska:

- Håll inne med din pil orch!

Bågskytten förvånades över att mannen kunde tala ett språk få människor ville lära sig men insåg att om de velat döda honom på en gång hade de redan gått till anfall.
Orgoth sänkte bågen något som tecken på att han inte avsåg att skjuta.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Flygödlan

Mannen log och sa: -Jag ser att du träffat Jarhed och Mirx.
Orgoth höjde ett ögonlock av förvåning.
Ja du kanske inte känner dem. Men jag gör det. Jarhed och Mirx är två av mina tjänare, eller var rättare sagt.
Mannen lyfte ett finger som pekade mot staven. - Den där, den stal de från mig. Men de verkar fått sitt straff, för orcher tar väl inga fångar?
I ögonvrån såg bågskytten männen med hillebarder komma närmare. -Tyvärr vet jag ingen bra belöning till en orch. Sa mannen lade huvudet på sned och gjorde en uppgiven gest med händerna: - Jag har inga vapen eller rustningar som jag erbjuda dig. Guld kanske jag har men vad ska en orch med det till?

Orgoth förstod att mannen måste vara en magiker. Magi hade Orgoth få begrepp om. Benmannen i stammen kunde någon form av magi. Han kunde utdela såväl osynliga smällar som i värsta fall kunde döda, men han kunde också förvandla vatten till orcherdrank.

Magikern gjorde en gest med handflatorna och orchen kände den närvaro av magi som benmannen alltid omgavs av när han häll på med sina besvärjelser.
Men plötsligt såg mannen i purpur upp mot himlen och kom av sig. Ett skri hördes och en flygödla med ryttare sågs på himlen.
Den trollkunnige vänd blicken mot det flygande ekipaget och tänkte ropa något. Men vad han tänkte ropa, det förblev en hemlighet. Han träffades i bröstet när hjärtat och var död innan han föll ner på plattorna av marmor.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den svartklädda

Orgoth såg till sin förvåning att allt omkring honom försvann. Parken, blommorna och alla marmor blekande bort. Även vakterna blev suddiga och försvann. Orgoth var som redan nämns en intelligent orch men han hade även ett starkt vad de lärde kallade psyke. Men även om han även till detta var en mycket skicklig bågskytt så kunde han inte upphöra att vara förvånad. Från det han hade svingat staven efter att ha skjutit de två som vad han nu förstod hette Jarhed och Mirx tills nu hade det gått ungefär en halvtimma. Orgoth hade varit med om något på denna korta tid vad de flesta aldrig skulle vara med om i sin livstid. Han såg sig om men blev inte riktig så överraskad som han blivit förut. Runt omkring var det en enda stor hed som tycktes honom oändlig.

Flygödlan med sin ryttare hade landat strax femtio meter från Orgoth som nu stod framför den man han skjutit. Ingen perfekt träff tänkte han, men den tog bra en då. Det bar först när ryttaren var omkring 15 meter från honom som han reagerade då han såg denne i ögonvrån. Snabbt la han en pil på bågen men han hejdade sig.
Ryttaren var helt kläd i svart. Svart tyg och svart läder i en matt nyans. Vidare såg han att ryttaren som egentligen var en ryttarinna hade ganska mörk hy, olik den som de människor han träffat hade. Hon hade även ganska kortklipp mörkbrunt hår och bruna ögon. Denna uppenbarelse syntes bågskytten något sympatisk då han som sina fränder ogillade ljus och grälla färger. Den svartkläddas riddjur gjorde ett läte och Orgoth tänkte att det nog ändå var bäst att avlossa sitt vapen. Pilen sköts iväg men den studsade till i luften och föll ner på marken någon meter framför kvinnan. Orchen kunde inte dölja sin förvåning men tog upp en ny pil. Då såg han att kvinnan höjde handen och runt hennes svarta handske såg han blå eldslågor. Orgoth förstod att det var bäst att inte försöka avlossa ännu en pil. Men han hade ändå bågen redo.

Kvinnan blängde surt på honom, men gick vidare till den döde. Hon suckade och såg arg ut. Hon hytte med handen mot honom. Orgoth förstod att kvinnan avskydde den döde men inte varför. Den mörka kvinnan vände sig sedan mot honom och tilltalade honom. Men han förstod ingenting. De tre ord han kunde på det språk människor talade var endast döda samt två svordomar som han inte riktig visste vad de betydde men de få människor som hört han framsäga dem tog anstöt.
Kvinnan tittade på honom och med ett litet metalliskt läte ungefär som en nål faller på ett golv hörde han en röst i huvudet: -Jag kan inte läsa dina tankar men jag kan kommunicera med dig orch. Du har dödat Ramlundhor, min fiende. Fast jag hade inte räknat med att han skulle dö på detta vis. Är du förvånad att allt försvann, hus och vakter? Ja men han är, eller var en illusionist. Fast det vet du väl inte vad det är?

Orgoth blev sällan så förvånad att han inte kom sig för agera, men nu blev han det. Kvinnan ställde sig på knä framför liket och kände i genom det. Hon sken upp och sa något som orchen tydde på var skadeglädje. Hon stoppade på sig en halsband, vad det varför något han han inte riktigt uppfatta, sedan tog hon fram från den döde två små svarta klot. Hon vände sig om mot orchen ock kastade det mot honom, men han vägrade ta emot den så den föll framför hans vänsterfot. Kvinnan suckade och gjorde en gest att han skulle ta upp klotet. Motvilligt gjorde han det, men orchen resonerade att hade hon önskat se honom död så hade han nog varit det redan.

När han tog tag i klotet som var i ett material han ej kände igen. Det var inte av trä, metall eller ben så kunde han plötsligt tala med kvinnan i svart.

Flygödlans ägarinna förklarade hastigt och Orgoth han inte riktigt med. Men han förstod att hon som kallade sig för Nehlina och den döde som hetat Ramlundhor varit ovänner länge. Ramlundhor hade haft två magiker som inte varit överdrivet mäktiga i sin tjänst men dessa hade Nehlina mutat och de stal illusionistens stav som varit källan till dennes mäktiga magi. När staven var borta hade hon tänkt anfalla och förgöra honom för hennes krafter hade ökat avsevärt sedan de sist såg för cirka 30 år sedan. Nu gick det ju inte riktigt som det var tänk, men Ramlundhor var död. Och lite beroende väl hans död på henne? På sista frågan jakade Orgoth, mest för att han inte ville bråka med denna besynnerliga människa.

Orgoth hade aldrig varit särskilt intresserad av stammens honor. Visst hade han rullar om med en och annan men han hade aldrig brytt sig om att skaffa någon egen. Som de flesta orcher hade han nog en eller annan avkomma men brytt sig om han hade ungar eller inte. Det fanns andra stammar där krigarna ibland roade sig med människornas kvinnor men stammen Orgoth tillhörde ansåg det vara svaghet att ta något så vekt som en kvinna från ett blekt och klent släkte. Annars hade Nehlina i en människas ögon och kanske hos orcher som ju redan nämnts förgripit sig på kvinnor ansetts som vacker.

Nehlina såg att orchen inte tittade på henne med något begär. Lite ovanligt men samtidigt lättad. De få halvorcher hon mött var inga man avundades.
Orgoth tog till orda och undrade var han befann sig. Den kvinnliga magikern försökte förklara men insåg att han inte hade något begrepp om var de var. Hon insåg att han bara bott med sin stam vid en stor skog och ibland hade de lämnat skogen för att plundra och kriga. Hon gav till en liten suck. Sa att hon var väl skyldig hon om en tjänst efter som han dödat hennes fiende och hoppade upp på sitt flygdjur. Kom sa hon följ med. Ödlan lyfte men orchen stod kvar på marken. Kom följ med ropade hon och Orgoth förstod att det var nog lika bra att göra som hon sa.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Färden över heden

Orgoth sprang efter ödlan, men det gick inte så fort. Ödlan kunde inte hålla den låga hastighet som orchen hade, ovan som han var vid hedlandskap så Nehlina flög i cirklar för så att Orgoth skulle hinna i kapp. I drygt tre timmar pågick denna besynnerliga färd med en flygande ödla och en springande orch. Bågskytten underpressade tanken på att sätta en pil i flygödlan och hoppas att dess ryttare skulle bryta nacken i fallet men han besinnade sig.

Det började skymma, flygödlan landade och Nehlina hoppade av. Hon höll upp det svarta klotet och de började en konversation. Nehlina förstod att orchen inte skulle ha några problem med natten men hon själv ansåg att hennes riddjur måste vila. Orgoth erbjöd sig att hålla vakt men magikern tog staven, för hon hade tagit med denna fast han såg aldrig att hon tog upp den, och förklarade att hon inte tänkte sova. Magin gjorde henne osårbar för vapen, men hon var inte på humör att störas av svartfolk som ägnar sig åt lönnmord.

Flygödlan fick något att äta, för på dess rygg hade den såväl sadel som väskor och ur en av dessa tog Nehlina fram något. Hon erbjöd orchen en bit men han skakade bara på huvudet. Magikern satte sig vid ödlan och stödde sin rygg mot dess kropp. Orgoth stod först upp men insåg att det skulle bli tröttsamt. Han satte sig och de tittade på varandra en lång stund. Båda försökte se och genomskåda något hos den andre.

Hon frågade, men han var fåordig. Människor litade han inte på, magiker var han än mer misstänksam mot. Han tittade ibland mot flygödlan som inte tyckes ta någon notis om honom alls. Orchen frågade inte mycket han heller. Han hade nog med att ta in allt som skett. Det var också förs nu som han började fundera på vara han var och hur han skulle ta sig tillbaka.

Trots att hon lovat att inte somna så gjorde magikern det. Orgoth märkte att hon inte var vaken. Han tänkte inte försöka skada henne utan bara ta sig därifrån. En ganska irrationell tanke men bågskytten var som så många andra av sitt släkte vidskeplig. Men flygödlan reagerade då han försökte resa sig så den tanke fick vara. Han insåg att även han kanske borde försöka sova en stund.

Det var fortfarande mörkt när kvinnan steg upp och även orchen vaknade. Det skulle ta minst två timmar innan ljuset åter kom. Flygödlan åt åter och denna gång accepterade Orgoth att äta en bit. Det var kött, torkat men han kunde inte bedöma vad för djur det kom från. Färden gick och flögs som tidigare. Till slut efter några timmas resa började skymta berg vid horisonten. Lättad av att veta att det fanns ett slut på den förbannade heden försvann snabbt från orgoth då han såg att det kom två flygödlor. De flög emot dem och de hade ryttare på sina ryggar. Nehlina landade och det gjorde de andra också.

Orgoth satte sig bara ner. Ville de döda honom hade han ingenstans att fly och om de var lika mäktiga som Nehlina på magi var han ändå chanslös. Han drabbades av skamkänslor, en krigare ger aldrig upp. Man fortsätter att slåss eller springer sin väg. Man går inte som människornas getter och grisar till slakt.
Nehlina samtalade med de som kommit flygande. Han såg att de var kvinnor alla tre. En var snarlikt klädd Nehlina men hade blont hår och det uppsatt i hästsvans. Den andra var blåklädd, med ett svart pannband. Hennes hår var också blont men kortklipp. Medan de samtalade tittade då och då mot den sittande. Nehlina signalerade med staven att hon ville att han skulle komma fram.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den magiska bågen

Orgoth gick fram till kvinnorna. Han gick med raska steg tänkte att nu dör han men han ville inte visa feghet mot tre kvinnor av de svagas släkte, ty Orgoth hade som de flesta orcher ingenting övers för människor även om han dessvärre tvingades erkänna att de hade bättre vapen och rustningar än svartfolk, vättarna undantaget.

Den blonda klädd i blått nickade avmätt mot honom och hon med hästsvans log en mycket litet leende. De tittade på orchen men sa ingenting. Nehlina tog till orda och och vände sig till honom:

-Jag förklarade att du var den som dödade Ramlundhor. De är tacksam för detta men liksom jag lite besvikna. Det gick lite för lätt att bli av med honom. Hon tog en liten paus men fortsatte. Vi har hatat honom i nästan hundra år, vi har stridit och dödat mängder av hans mördare och utsända och så dog han av en orchs pil, en orch som av en ren slump blev inblandad.

Hon med hästsvans sa något till den blåklädda som nickade. De gick bort till sina flygödlor och hur en av sadelväskorna tog de fram en pilbåge som var inlindad i tyg. De gav den till Orgoth som aldrig sett ett sådant vapen förut. Det var en långbåge, nästan, men bara nästan likadan som den han själv hade men kvaliteten var bättre. Strängen var gjord i för hon okänt material, men den såg ut att aldrig kunna brista eller behövas stängas. Han tog och prövade den och insåg att detta vara en båge som överträffade alla andra. Nehlina gav honom en pil och han var inte sen att pröva den. Orgoth spände bågen, aldrig hade det varit så enkelt, men vad skulle han ha till måls? Nehlina ropade till och bakom honom på runt femtio stegs avstånd kunde han se en liten eldröd fågel. Han sköt mot den och träffade den. Ett mästerskott men fågel försvann. Orgoth insåg att det var en av magikernas konster och inte en riktig fågel.

Nehlina gick fram och sa. Vi tror vi vet var du hör hemma. Mina väninnor är ganska bra på geografi. Men innan vi skils vill jag ha klotet tillbaka. Lite förvånad gav han henne det hon ville ha. Nehlina tog staven och svingade den framför hans huvud och det som hände när Orgoth själv utlöst magin med färger och ljud återupprepades. Han han aldrig säga någonting och kvinnorna sa inte farväl utan sände bara bort honom.

Efter att Orgoth återhämtat sig såg han kropparna av de män han skjutit. Han förstod att ingen skulle tro på det han varit med om. Ljuga var en sak men den som ljög för mycket riskerade alltid att hamna i bråk eller utmanas på blodsgång. När Orgoth kom hem till stammen sa han bara att han dödat två människor och tog som byte en båge.
Orgoth blev med sitt nya vapen en fruktad fiende. Mången riddare i rustning stupade för han pilar och de i stammen som var avundsjuka de kunde påträffas med en pil i ryggen skjuten på långt avstånd. Orgoth status ökade och till slut blev han hövding.

Orgoth levde länge och framgångsrikt. Han ledde sin stam på ärofulla krigståg och bland svartfolken blev han en legend. Samtidigt var han omedveten om att han räddat världen från en av de ondaste magiker som någonsin funnits.
Användarvisningsbild
Grisodlar'n
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1448
Blev medlem: 2007-11-09 01:15
Ort: Västerås

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Grisodlar'n »

Det där med illusionisten och staven? Var det en FATA MORGANA eller en kraftfull ILLUSION? Jag fattade inte riktigt.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Det fanns i ett Sinkadus nummer en novell där Gadirim Drakmästaren berättar hur han besegrade en drake. Inom parantes kunde man läsa vilka besvärjelser han använde. Det är lite så här med. Parken är nog en slags FATA MORGANA. Staven verkar innehålla någon slags form av teleportation om den inte rent av tar användaren till en annan dimension.
Orchen har hög INT och PSY och en av damerna tycks behärska färdigheten geografi.

Hoppas ni tyckte om den!
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Instämmer!

Ett skrik! Argulvf träffades av en pil i ryggen. Han föll ner på knäna, tittade upp mot himlen men blod kom ur munnen på honom. Innan kroppen föll på ner var han redan död. Yxan hade han dock i ett stadigt grepp.
Hans son med samma namn blev stel av fasa och kom sig inte för att vare sig springa eller gömma sig. Han träffades av två pilar i bröstet.
Mirg och hans bror Lihrl slängde sig ner bakom ett nedfallet träd.
Inga pilar kom farandes. De tittade båda på varandra men sa ingenting. För det fanns ingenting att säga.
Stressen och chocken gjorde att de inte märkte att en osynlig varelse kom fram bakom dem.
Ett starkt blåaktigt ljussken flammade upp och Lihrl var förbränd till oigenkännlighet.
Mirg vände sig om men innan han han företa sig någonting kände han smärtan av ett spjut som ändade hans liv. Den enda tanken som virvlade upp i hjärnan innan allt upplöstes i ett blekt ljussken var den att hugga ved i alvskogen var en väldigt dum idé.
Alvkvinnan som sänt bröderna till de dödas rike stod framför honom och sa för hon hade anat Mirgs sista tanke och sa på jori.
Instämmer!
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Hämnden

Riddare Hemsko satt på sin stridshingst täckt med en rustning bestående av läder och fjäll av en sjöorm.
Äntligen. Efter tre års strider med odöda, svartfolk och lejda mördare var Hemsko nära sitt mål.
En kort sekund kom minnena över honom. Hur morbrodern tog makten och fördrev honom och tvingade ut honom den bortklemade yngste sonen till en tillvaro fylld med strider och äventyr. Hemsko som en gång i tiden legat och sovit till klockan elva på förmiddagen, badat dagligen och som drack sött vin varje dag hade blivit en hård kall mördare. Första orchen han dräpte mindes han men de andra hade han inte fäst sig vid, de var för många för att räkna och minnas. Tre år som satt sina spår med ärr över hela kroppen.

Han mindes hur han träffats av magikers blixtar och eld. Hur alkemisternas gift fått honom att kräkas och hallucinera. Men nu var det snart över. Morbroderns sista vakter nedkämpades. Hemsko hade nu inför slutstriden gett sina män order att inte skona någon. För mycket blod hade spillts för många hade dött, inget medlidande fanns kvar i honom. Inte ens när några av hans legoknektar, avskum från Altors alla hörn började förgripa sig på morbroderns konkubiner reagerade han.
Hans mors bror hade tagit sin tillflykt till ett av borgens fyra torn. Där satt han med några trogna. Hemskos närmaste man brunankan Fyrtfort beordrade fram en murbräcka och gav order att eldpilar skulle skjutas mot tornet.
Men innan pilar hade avfyrats öppnades en port i tornet och ut kom morbrodern klädd i sin mithrilbrynja som täckte hans kropp och huvud sånär som en del vid ansiktet. Sköld på ena armen och sitt berömda stridsgissel som många sa innehöll många magiska krafter i den andra kom han fram. Morbrodern som alltid varit huvudet högre än alla andra såg ut som en krigsgud där han stod bland rök och eldslågor.

Fyrtfort gav order att alla skulle avlossa sina pilar mot gestalten. Men korta bågar förmår intet mot mithril. En kavat ung krigare sprang fram med ett spjut men fick gisslet i ansiktet och föll ner framför morbroderns fötter. Alla de andra i Hemskos här tvekade. Någon muttrade om ond magi andra att det är en odöd som de skulle strida emot. Hemsko log beskt för sig själv. Det skulle bli en tvekamp, ett passande slut på ett tre år lång resa genom död och fördärv. Onkel och brorson skulle nu äntligen göra upp.
Hemsko steg ned från hästen. Grep sitt svärd, Orchdräparen som han fått av sin alvvän Linderel som stupat dagen innan. Morisha en av de få kvinnliga krigare i Hemskos tjänst steg fram och gav honom sin sköld. Han tog den tacksamt och deras blickar möttes. Blickar som sa mycket.

I den bästa av världar skulle du vinna hördes morbroderns röst. I den bästa av sagor ska du som återkommit för att kräva hämnd efter en episk strid mot mig, din arvfiende men också din släkting segra och han tittade på Morisha gifta dig med den fagra damen. Men och nu log han ett elakt leende, detta är inte den bästa av världar.

Ingen hade tänkt på den gestalt som stod vid porten i tornets öppning. En liten gestalt klädd i kåpa som sträckte ut en hand och sa på forntunga Dödshand. Hemsko skrek till tappade sitt svärd men höll i sköldens handtag. Han skrek en gång till och föll på knä hållandes sin fria hand mot hjärtat. Den kåpklädde gjorde ett triumferande rop, aldrig hade besvärjelsen lyckats så bra som nu. Perfekt sa han bara för att falla för det kastspjut den kvinnliga krigaren kastat mot honom. Instämmer sa hon tyst. Det var i sanning ett perfekt kast som tog svartmagikerns liv.
I nästa ögonblick såg hon på Hemsko. Han hade fallit ner på knä med blod rinnande ur mungipan. Hingsten gnäggade till när han insåg att sin herre var död. Morbrodern distraherades av ljudet och detta gav Morisha tid att springa fram och ta Orchdräparen i sin hand.

Hemsko hade en natt berättat om sitt svärd samt hur man utlöste dess kraft. Nu frigjordes magin och Morsiha svingade det. Morbrodern försökte värja sig med sin sköld men såväl den som hans brynja skars sönder när han träffades vid käken. Hugget trängde in i munnen men var inte dödligt.
Morbrodern föll ihop. Han sluddrade. Ett nytt hugg kom och det träffade dödligt vid buken. Rustningen syntes inte skydda alls för svärdets kraft. Mannen som träffats låg på marken men tog till orda:
Ja jag vet att jag är slut, men jag segrade ändå. Han spottad blod och fortsatte. Dörvinsläkten dog ut idag med Hemsko, jag har hämnats. De utplånade min ätt sånär som på mig och min syster som de tvingade gifta sig med en av dem. Deras nederlag är större än mitt. Hemsko var den sista av sin ätt.
Morsisha suckade och skakade på huvudet. Nej det är han inte. Hemsko är död. men jag är havande. Det är hans barn jag bär. Vi gifte oss för fyra dagar sedan innan belägringen tog sin början. Jag är också av adlig börd så barnet kommer erkännas som Hemskos arvinge av alla. Vi vann, inte du.
Krigaren som om sju månader skulle föda en son som fick samma namn som sin fader lämnade den döende mannen. Hade hon vänt sig om hade hon sett att tårar sprungit fram hur mannens ögon. Tårar som inte beroende på smärta eller rädsla utan vrede. Den vrede bara en förlorare kan känna.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Jiärär Tolk-ien hade språkets och skrivandets gåva. Han var en lärd man boendes på Trakorien som roade sig med att skriva lite nonsens på fritiden. Han skrev om några halvlängdsmän som skulle ta sig till Aidnebergen för att störta häxmästaren i Svarta tornet. Vidare var det med en del alver och dvärgar samt något urträd. Hans vänner tyckte jo för all del, det var en liten rolig skröna men som en av dem sa. Jiärär, det kommer aldrig bli en klassiker.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Tacka värdshusvärdarna för allt!

Krygal suckade: - Varenda gång man sätter sig på ett värdshus så kommer det en maskerad gubbe med ett så kallat uppdrag. Vid alla gudamakter förutom Moder Jord oh den där de tror på på Monturerna, jag är trött på uppdrag!
Hans vän kallad Trakoriern fast han var från Berendien harklade sig lite och sa: - Ja men det är väl så du får din inkomst? Du har tack vare värdshusen fått uppdrag att rädda tre prinsessor, besegra sju elaka trollkarlar, deltagit i 42 krig mot svartfolk samt löst nitton mord varav de flesta skett i Nosthril.
Krygal log, tog en klunk öl och sa med ett leende: - Ja ja, det är nog så, tacka värdshusvärdarna för allt. Vad vore Ereb Altor utan dem!
birkebeineren
Admin
Inlägg: 7244
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av birkebeineren »

Peter Stridsberg skrev: 2008-12-06 01:07 Det lilla barnets svarta kalla ögon blickar runt de sotiga väggarna medan han går djupare in i grottan. Mannen bakom honom går långsamt med fasta steg, noggrann med att inte hinna före in i den innersta kammaren. Plötsligt stannar den lille till - han har nått öppningen. Framför honom breder ett kompakt mörker ut sig.

- "Rör inte huvudet, det är försett med sigill", säger mannen med entonig röst.
- "Jag känner det" svarar barnets hesa röst.

Mannen ser med ett svalt leende på den lilles totala orörlighet. Han är mogen nu, tänker han. Sedan tar han tar till orda:

- "Berätta för mig vad en demon är?"
- "Det kan vara många saker. I grund och botten är det en varelse med en vanlig själ, precis som du och andra människor. Men till skillnad från er så lever den, och växer i kraft, genom att förslava andras själar."
- "Hur gör den det?"
- "De knalaste demonerna förslavar förstås ingen - de är själva slavar under demonherrar av olika slag. Mäktigare demoner kan locka magiker att kalla dem till vår värld mot att bli erbjudna offer, eller ett kontrakt på magikerns själ...."
- "Och de allra mäktiaste demonerna? Oktagonen till exempel?"

Tystnaden sänker sig över grottan. Tills slut hostar barnet. En frän lukt sprider sig i rummet.

- "Jag vet inte ännu. Men jag förstår att de knappast kan ha blivit så mäktiga på offer enbart, eller på kontrakt. "
- "Varför inte?", mannens stålblick borrar sig in i barnets rygg
- "För att deras makt är långt, långt mycket större än demonerna som kommer strax under dem i Rang... Så jag gissar att de har en annan metod, något sätt att förslava tiotusentals själar, ja ännu fler."

Mannen tar ett något djupare andetag än vanligt. Sådan fantastisk insikt. En värdig efterträdare i sinom tid. När han först tog sig an Zahadoums uppfostran tvivlade många på att det skulle gå, på att en sådan varelse någonsin skulle kunna tjäna det goda. Men med tiden hade han kunnat bevisa att själen föds som ett oskrivet blad, Zahadoum var nu så lik honom själv att han ibland var tvungen att behärska rena rama faderskänslorna. Det är dags.

- "Vet du varför jag dödade din far?"

Den lilles axel rör sig en aning. Ett ögonblicks tystnad.

- "Givet sammanhanget du tar upp det i så är svaret givet. Han utnyttjade den metod som de mäktigaste demonerna också använder - och riskerade att bli för mäktig här på Altor, ett hot mot balansen som måste undanröjas."
- "Ja, så var det... Zahadoum, du är mogen att lämna lärlingastidens kopparring och anta gesällens silverring nu."
- "Tack"

Den lille avvaktar. Och efter en liten stund fortsätter mannen.

- "Och jag skall berätta för dig om livsflödet. Det finns punkter i världen där själarna passerar in i världen för att ta sig till nyfödda barn. Någon demon för länge sedan kom på hur man skapade en demonsten och satte den i vägen för inflödet. Demonstenen märkte de oskyddade själarna som passerade genom den, ungefär på samma sätt som ett kontrakt eller ett offer märker en själ. Inte alla, så bra fungerade det inte, men kanske en på tio. Så när personen dör färdas själen till demonen. Som du sade, tiotusentals själar istället för några få."
- "Och min far började använda det?"
- "Ja, Maal tog kontakt med mig och berättade att han nyligen förlorat en domän till din far, och att det var därför din far härjade städerna i området - för att döda de nyfödda och snabbt bygga upp mer kraft. Jag var tvungen att handla snabbt. Och även om jag var tvungen att gå Maals ärende i detta fall så krävde jag honom på en motprestation - han lärde mig mycket om smärta, något jag också kunde använda för att vinna kampen, som du ju vet."

Den lille studerar det kolsvarta rummet framför sig. Ställ inte den frågan. Det är ändå uppenbart att det här är rummet. Hans ansiktsdrag är helt stela. Bara hans ögon visar tecken på liv.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Barbisk Hövding
Inlägg: 1147
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Spännade. Fortsättning följer hoppas jag!
Mikael
Admin
Inlägg: 5153
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av Mikael »

Wow! :twisted:
birkebeineren
Admin
Inlägg: 7244
Blev medlem: 2007-02-27 07:25

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av birkebeineren »

Tyvärr försvann Peter Stridsberg innan han skrev fortsättningen. Förhoppninsvis var inte Oktagonen inblandad men vem vet...
Skriv svar