Folkslagsbeskrivningarna

[Grisodlar'n]

Jag kan redan nu konstatera att det går riktigt trögt att skriva folkslagsbeskrivningarna som en berättelse. Det tar för mycket tid och ork. Det blir en satans massa text bakad kring ett uns viktig information. Som ren läsning är det naturligtvis roligare, men som SL skulle jag ha hatat det. Då kanske man behöver hitta viss info snabbt.

Jag röstar för att vi beskriver de viktigaste folkslagen precis som vi tänkt från början, i stil med det Spelknepe redan har skrivit i Dropbox-dokumentet.

[Spelknepe]

Håller med!

[Alendor]

jag är lite för att rasbeskrivningar i regelboken ska va lite "världsneutrala" och enbart innehålla grundegenskaper, för- & nackdelar/ förmågor och sen gå in på mer detaljer i andra böcker. Det gör ju att om man vill använda reglerna till någon annan värd så är det enkelt att göra det.

Kanske rent av enbart ha Människa, Dvärg och Alv i regelboken?

[Grisodlar'n]

jag är lite för att rasbeskrivningar i regelboken ska va lite "världsneutrala" och enbart innehålla grundegenskaper, för- & nackdelar/ förmågor och sen gå in på mer detaljer i andra böcker. Det gör ju att om man vill använda reglerna till någon annan värd så är det enkelt att göra det.

Kanske rent av enbart ha Människa, Dvärg och Alv i regelboken?

Jag tycker också att raserna i regelboken ska beskrivas kortfattat, så att man bara får ett hum om vad t ex en alv är. I Kampanjboken beskrivs sedan uppsjön av människofolk (då de flesta spelar människor). I Bestiarium beskrivs alla andra raser, varav vissa är spelbara.

Jag röstar för att Alv, Dvärg, Halvlängdsman och Människa beskrivs kort i grundboken. Sedan har man en hänvisning till t ex Bestiarium för fler spelbara raser.

[Spelknepe]

Håller med! Då kan vi fokusera på att få klart regelboken snabbare!

[Spelknepe]

Birke har visat intresse (yay!) och kan tänka sig att bidra med lite beskrivningar på människofolk! Har skickat ett PM till honom angående Google Docs och delat Expert Redux samt Människofolket (den nygamla versionen)

[Grisodlar'n]

Låter riktigt bra. Jag lägger upp det jag knåpat ihop hitills om jordukaerlar.

[birkebeineren]

Har kollat på Folkslagsdokumentet och förstår det så att ni i grund vill utgå från en beskrivning lik den i Monsterboxen och som har använts på forumet. En Aspubransk beskrivning som jag benämnt det som. Kortfattad och stereotyp men med en grund att variera.

Jag har sen tidigare gjort beskrivningar av Barbier, den som ni redan användt, men även Kardier, Nargurer, Ovater och Tjuger.

Kardier
Allmänt: Kardierna lever i landet Kardien på Aidnes halvö. Det är ett feodalt och jordbrukande samhälle och detta präglar kardiernas hela sätt, den stora skillnaden i social status ses på som något naturligt och inget man vanligen opponerar sig emot. De olika folken i Kardien är alla kardier även om rang ofta hänger ihop med olika grupper och kulturer. Deras land är fattigt på materiella resurser men kardierna är ett av den Lysande Vägens folk och andliga värden anses som viktigare. De största kardiska kulturerna är echter, faltrakier, nordmarkare och losdriver. Andra icke-joriska minoriteter finns, som penter och ker-bosh, men dessa skiljer sig från denna generalisering och är som oftast okända för omvärlden.
Utseende: De flesta kardier är av jorisk avstämning och har deras typiska utseende, normalstor kroppsbyggnad, bruna ögon och brunt hår. Kläderna görs av ull och lin men präglas av rang och syssla. Kardierna har dock alltid sett på den gamla joriska kulturen som ett ideal och kläder, frisyrer och smycken med jorisk stil anses extra fint av både hög som låg.
Uppträdande: Kardierna är temperamentsfulla men ändå lite mer kontrollerade till ytan än andra joriska folk. De är också envisa och målmedvetna, något som syns tydligt när det gäller vad som anses vara rätt och riktigt, samt enligt lag och uppgjorda avtal. Kardier håller sig till sin egen grupp och beblandar sig inte så gärna med främlingar. Speciellt dalker ses på som annorlunda och även som kättare, fast heller några man undviker än tar till handgripligheter mot. Alla kardier har djup respekt för kungen och bland folket diktas gärna hjältehistorier till hans ära.
Religion: Nästan utan undantag är alla kardier varmt Lysande Vägen troende. De bekänner sig till den aidniska grenen och ser sig som lite speciella eftersom Exarken har sitt säte i deras land. Religionen kan sägas vara en av de viktigaste saker som förenar alle kardier oavsett rang eller härkomst.
Språk: Kardierna talar kardiska, ett västjoriskt språk nära i släkt med grannspråket i Zorakin. Kardiska har bevarat en del gamla ord och uttryck från den kejserliga jorin och i andra folks öron låter det lite gammalmodigt och högfärdigt. De joriska tecknen används av de skrivkunniga men denna konst är inte så väl spridd, ens bland adeln. Lysande Vägens präster och munkar kan dock skriva hjälpligt och anlitas gärna när avtal eller liknande måste sättas på pränt.

Nargurer
Allmänt: Nargurerna i Nargurs skogar är de av norra Erebs barbarer som har bevarat mest av narguriernas ursprungliga kultur. Alla vandringar till trots lever de på samma vis som förfäderna. Centrala och nordöstra Erebs djupa skogar är deras hem och ytterst få lämnar någonsin dessa. De lever ett halvnomadiserade liv där de under vintern håller sig skyddade i små befästa läger och resten av året ägnar sig åt ett kringvandrande samlande och jagande. Nargurerna består av två olika folk som fast de inte kan blanda blod lever sida vid sida alltsedan Gudinnan skapade fred for tusentals år sedan; osroguhrer och noroguhrer. Den såkallade ”fostringen”, där ynglingar ur ett folk lever några år hos en klan av det andra, är central och binder samman folken. Gudinnan, förfäderna och skogen är det viktigaste i nargurernas värld.
Utseende: Nargurerna är antigen långa och kraftiga med ljus hy, blondt hår och blåa ögon, noroguhrer, eller korta och smala med ljus hy, svart hår och gröna ögon, osroguhrer. Båda folken är robusta och tåliga, väl anpassade till ett liv i vildmarken. De klär sig i skinn och päls, men även enklare vävda tyger används, gärna lätt i varmt väder. Nargurerna gillar att smycka sig med halsband och amuletter i naturmaterial som trä, ben, fjädrar och bärnsten. Tatueringar i snirkliga mönster är vanliga och alla nargurer har sin klans märke någonstans på kroppen. Hår och frisyrer förekommer på ett otal olika vis, fast gärna gemensamt inom klanen. Skägg och flätor anses som mycket vackert.
Uppträdande: Nargurerna är ett vildmarkspräglat och självständigt folk, frihetsälskande och stolta. Naturen ses med stor vördnad och respekt. De är normalt tysta och lugna förutom vid krig och festligheter då naturens vildhet tar över. Egenskaper som lojalitet, ära och omhändertagande är betydelsefulla. Vid krig, och genereltt vid konflikter, försöker narguren att välja jämlika motståndare. Kvinnor och män är varandras likar även om sysslorna ofta är olika. Nymodigheter ses med stor skepsis då nargurerna gör som sina förfäder och sällan anammar andras sätt. Annan magi än volvornas vind- och ande-magi ses på med stor fruktan.
Religion: Nargurerna tillber "Gudinnan", Nahriguhr, som engång steg upp ur vattnet och enade folken. Hon är främst naturen och skogens gudinna men har även många andra aspekter; Ashril, ”lilla älvan”, kärlekens gudinna; Inashrar, elden och den vilda lustans gudinna; Mharigahn, kriget och dödens gudinna.
Språk: Nargurerna i Nargurs skogar talar narguriska, ett språk tillhörande centralnarguri, men inte att förväxsla med urspråket narguri även om det är mycket likt. Deras ursprungliga runor som de utvecklade från norddvärgarnas har ersatts av de prangiska tecknen som utvecklats för språk tillhörande östnarguri. Ytterst få nargurer talar något annat språk än sitt eget och det är bara volvindorna och runritsarna som behärskar skrivkonst.

Ovater
Allmänt: Ovaterna är kända från historien som howather och är den narguriska stam som bebor området rundt den berendiska kolonin Torshem. De kallar sitt land Avani Yrdh – Sjölandet - efter alla de små sjöar och tjärn som ligger i skogarna mellan Nidapasset och Landori. Ovaterna är kanske det narguriska folk, eller snarare stam, som är bäst känd i övriga Ereb och ses gärna som den typiska narguriska skogsbarbaren. Detta är något som i viss grad stämmer, men då de har varit påverkade av jorisk och alvisk kultur under lång tid är det en sanning med viss modifikation.
Utseende: Ovaterna består nästan enbart av noroguhrer och är således långa och kraftiga med blondt hår och blåa ögon, endast ett fåtal klaner är korta och smala osroghurer med svart hår och gröna ogon. Kläder i skinn och päls är det vanliga men närheten till jorerna i Torsborg har gjort att vävda tyger inte är sällsynta. Handeln med dvärgarna i Kihzâr-Khôn har också försett ovaterna med enkla men vackra smycken. Ovatiska man håller håret kort och vårdar skägget noggrant, kvinnorna har långt hår och mycket intrikata flätor. Den ovatiska stamtatueringen alla har, är ett silverlindsblad och representerar den gren av silverlind hersen Kathenowi fick av Landoris alver då ovaterna gavs landet nedanför Nidapasset.
Uppträdande: Ovaterna är ett skogens folk och även om de känner till många av söderns vanor genom sitt hemland vid Nidapasset och Vandringsleden, lever de mycket likt sina förfäder och sina fränder i Nargurs skogar. Denna närhet gjorde dock att ovaterna till dels övergav sitt nomadliv under en period innan den Tredje Konfluxen, men då detta fick ödesdigra konsekvenser har det gjort att det traditionella livet sedan bejakats starkt. En större tolerans mot andra kulturer och raser har det ändå fört med sig. En ovat är tyst, lugn och värdesätter lojalitet och ära, samt har en stor respekt för naturen.
Religion: Likt sina fränder i norr har ovaterna inte förändrats mycket i sin tro och tillber Gudinnan, Nahriguhr, skogens gudinna. Hon anses mycket närvarande i Avani Yrdhs många vatten och närheten till alvskogarna i söder sägs även påverka henne. De flesta av gudinnans aspekter finns hos ovaterna, men även hjälten Whegil har en stärk ställning.
Språk: Ovaterna talar ovatiska, ett språk sprunget ur centralnarguri men kraftig påverkad av östjori och satenu. Deras ursprungliga språk howathiska var ett dialekt mycket likt narguriska som fortfarande talas i Nargur.

Tjuger
Allmänt: Nargurierna som gjorde den Första vandringen gick över isarna mot Orghin under den köldperiod som inföll mot slutet av Bronsets Ålder. Inga andra kunde förstå deras val men utvandrarna var fyllda av en religiös övertygelse och gick i sin Gudinnas spår in i kölden. De tillhörde alla en numera splittrad stam kallad tjuger vars klaner numera är mer kända som isbarbarer bland övriga folk.
Utseende: De flesta tjuger tillhörde ursprungligen osroguhrernas blod även om några noroghuriska klaner fanns med under den tidiga historien. Begreppen är numera borta ur de tjugiska språken då inga noroghurerna finns kvar i Orghin och alla nargurier här har de osroghuriska kännetecknen, smal kroppsbyggnad, mörkt hår och gröna ögon. Orghinsk blod i ådrorna har hos många gett upphov till skiftningar i blått. Tjugerna låter håret växa långt och binder det gärna upp, männen har alla kraftiga skägg. Kläderna görs i skinn och av tjocka pälsar, främst från den orghinska mammuten. Tjugernas mössor är ofta rikt dekorerade och bärs som en statussymbol. De smycken som används är bärnstenspärlor inflätad i håret och hängande i band rundt halsen, alla kvinnor har också en liten vit ketalsk sten i ett av dessa.
Uppträdande: Av de narguriska folken är tjugerna de mest hårdföra och detta präglar deras sätt och leverne. De är normalt tystlåtna och lugna, handlar självsäkert och genomtänkt, men i krig och fest är de fruktansvärda. Då tar en villskap över som endast bärsärkar och hammskiftare hos andra folk kan mäta sig med. Tjugerna värderar vänskap mycket högt och behandlar alla andra som jämnlika tills de eventuelt bevisar något annat. Få andra folk är lika envisa som tjugerna. Det dagliga livet i de tätt sammanknutna klanerna kännetecknas av samarbete och att allas sysslor är lika mycket värda, men också av skrockfullhet och en uppsjö med olika tabun. De lever av jakt, fiske och småskalig handel med sina avlägsna fränder i Barbia och Jorduashur, ibland med akrogalier, och också med blåhudingarna längre norrut i Orghin. Sanithsiderna i väster existerar inte och har heller alldrig existerat i tjugernas ögon. Plundringsräder söderut förekommer, initierade av Gudinnan, och dessa utgår från huggna isflak fyllda med runritsad magi.
Religion: Tjugerna tror att alla narguriers gudinna Nahriguhr lämnade skogen och försvann med vinden mot norr. Ibland kommer hon tillbaka i skepnad av Inashtar, elden, krigets och de ohämmade lustarnas gudinna, och de spontana fester som då uppstår varar gärna i flera dagar. Förfäderna vördas men då inga sjamaner finns hos tjugerna och kontakten med andarna sköts av varje familjs kvinnor, präglas detta förhållande mera av tradition än den ständiga kontakt som många andra nargurier har genom sina vindor. Alla kvinnor anses också ha Inashavi – del av gudinnans väsen, och har därfor en stark ställning bland tjugerna. Runritsarna, tarkherna, har däremot mycket stor makt och dessa visas en närmast religiös respekt. Förhållandet till Isherrarna längst i norr varierar mellan klanerna, men anses generelt som existenser man undviker men lämnar offer till for säkerhets skuld.
Språk: Isbarbarerna talar dialekter tillhörande den tjugiska språkfamiljen, en förgrening av narguri mest lik barbiska. Tvärtom vad Erebs lärde tror så har tjugerna ett skriftspråk men de använder detta endast till magisk runritsning och huruvida det går att använda i text är okänt. Det är baserad på det norddvärgiska kardûr och har även lånat från sanithsidernas skrift.

Går de att använda?