Hur skall öävriga städers befolkning justeras? (jfrt Aidne modeulen.)Regil skrev:Kardien har enligt den senaste censusen en befolkning om cirka 4 miljoner, betydligt mer än tidigare beräkningar som landade så lågt som 1,6 miljoner. Det finns fortfarande gott om rum för brytande av ny mark i de flesta delar av Kardien.
Ekeborg har växt snabbt de senaste decenniet och är numera uppe i en befolkning om 13 000.
Kardien
Någonstans 0 - 100% plus tänker jag.Mikael skrev:Hur skall öävriga städers befolkning justeras? (jfrt Aidne modeulen.)Regil skrev:Kardien har enligt den senaste censusen en befolkning om cirka 4 miljoner, betydligt mer än tidigare beräkningar som landade så lågt som 1,6 miljoner. Det finns fortfarande gott om rum för brytande av ny mark i de flesta delar av Kardien.
Ekeborg har växt snabbt de senaste decenniet och är numera uppe i en befolkning om 13 000.
Regil skrev:Någonstans 0 - 100% plus tänker jag.Mikael skrev:Hur skall öävriga städers befolkning justeras? (jfrt Aidne modeulen.)Regil skrev:Kardien har enligt den senaste censusen en befolkning om cirka 4 miljoner, betydligt mer än tidigare beräkningar som landade så lågt som 1,6 miljoner. Det finns fortfarande gott om rum för brytande av ny mark i de flesta delar av Kardien.
Ekeborg har växt snabbt de senaste decenniet och är numera uppe i en befolkning om 13 000.
Jag kan göra en jämförelse med Zorakien. Ursprungligen har Zorakien ungefär 250000 invånare varav 7000 bor i Pendon. Låt säg att vi gångar med 30 i landet=7,5 miljoner invånare. Är det då rimligt att gånga med 30 i staden? 7000x30=210000 invånare. Njaae!
Då kikar vi på hur många invånare som rimligen är stadsboende. I Aidneböckerna finns det 12 större städer (....13 med Fristaden) i Zorakien. Dessa ligger på allt emellan 1000- 7000 i de urspungliga siffrorna. Detta ger ungefär 65000 invånare i de större städerna. Lägg till ca 120 mindre städer och köpingar om vardera i genomsnitt 500 invånare = 60000.
Det ger vid handen ca 120000 stadsinvånare. Under medeltiden var andelen befolkning som var stadsboende snarare 10-20 % i europa. Om "vårat" Zorakien har 7 miljoner invånare så bör andelen stadsinvånare ligga runt 700000-1,5 miljoner invånare.
Omräkning: Vi fördubblar andelen köpingar i Zorakien till 240 med genomsnittsbefolkning om 1000 invånare = 240000. Andelen större städer fördubblas till 24 och genomsnittsbefolkningen fördubblas till 10000= 240000. Pendon får maximalt 25000 invånare.
Summa=505000
Vi utökar andelen småstäder och köpingar från 240 till 480= 480000 invånare.
Summa 745000.
Slutsats. Antalet större städer bör ökas till 24 och andelen småstäder och köpingar bör ökas till 480 för att få en rimlig fördelning på stad/landsbefolkningen. Låter detta rimligt?
Jag tycker nog ändå det. Det ger visserligen endast en stadsbefolkning om 10 % av den totala men det anser jag ändå som rimligt då Zorakien i huvudsak en jordbruksbaserad ekonomi.
Det där låter som en mycket rimlig uträkning. Det är ju landsortsbefolkningen som måste öka mest och inte stadsbef. Glöm inte att Pendon är den 5:e största staden i Kopparhavsområdet...Fraxinus skrev:Regil skrev:Någonstans 0 - 100% plus tänker jag.Mikael skrev: Hur skall öävriga städers befolkning justeras? (jfrt Aidne modeulen.)
Jag kan göra en jämförelse med Zorakien. Ursprungligen har Zorakien ungefär 250000 invånare varav 7000 bor i Pendon. Låt säg att vi gångar med 30 i landet=7,5 miljoner invånare. Är det då rimligt att gånga med 30 i staden? 7000x30=210000 invånare. Njaae!
Då kikar vi på hur många invånare som rimligen är stadsboende. I Aidneböckerna finns det 12 större städer (....13 med Fristaden) i Zorakien. Dessa ligger på allt emellan 1000- 7000 i de urspungliga siffrorna. Detta ger ungefär 65000 invånare i de större städerna. Lägg till ca 120 mindre städer och köpingar om vardera i genomsnitt 500 invånare = 60000.
Det ger vid handen ca 120000 stadsinvånare. Under medeltiden var andelen befolkning som var stadsboende snarare 10-20 % i europa. Om "vårat" Zorakien har 7 miljoner invånare så bör andelen stadsinvånare ligga runt 700000-1,5 miljoner invånare.
Omräkning: Vi fördubblar andelen köpingar i Zorakien till 240 med genomsnittsbefolkning om 1000 invånare = 240000. Andelen större städer fördubblas till 24 och genomsnittsbefolkningen fördubblas till 10000= 240000. Pendon får maximalt 25000 invånare.
Summa=505000
Vi utökar andelen småstäder och köpingar från 240 till 480= 480000 invånare.
Summa 745000.
Slutsats. Antalet större städer bör ökas till 24 och andelen småstäder och köpingar bör ökas till 480 för att få en rimlig fördelning på stad/landsbefolkningen. Låter detta rimligt?
Jag tycker nog ändå det. Det ger visserligen endast en stadsbefolkning om 10 % av den totala men det anser jag ändå som rimligt då Zorakien i huvudsak en jordbruksbaserad ekonomi.
Inmark
Befolkning: Faltrakier, Svartfolk
Befolkningstäthet: Låg
Hertig: Inmark har ingen hertig då denne anslöt sig till häxmästaren. Kung Vidar V omvandlade skänkte dennes domäner till Tornriddarna som numera beskyddar Inmark. Dessa lyder under kungen och juridiskt sett så är Inmark numera till större delen kronomark.
Produktion: Järn, koppar, pälsverk, fårull, träkol.
Välstånd: Mycket fattig bondebefolkning, men rikt på naturresurser i form av gruvor.
Platser: Gruderborg. Inmarkasjön – en fiskrik insjö, aggressiva svartfolksstammar befolkar sjöns södra strand. Tornriddarborgen.
I Inmark sträcker sig Aidnebergens sista utlöpare mot kusten i väster. Även om bergen inte är lika höga här som i de inre massiven så når de högsta topparna över 2000 meter över havet och landskapet domineras helt av de karga bergen. Inmark är glest befolkat. Endast en smal remsa längs kusten och upp med Phaltoflodens dalgång är tätbefolkade. I övrigt så lever folk utspridda i små ensliga gårdar på bergssidorna eller i små byar i dalgångarna.
Livet i Inmark är hårt. I öster lurar ständigt svartfolken med räder. Alla vuxna går beväpnade och snart sett varje by har en liten tornborg dit man flyr i orostider. Dessa fästen är inget match för en beslutsam här, men räcker för att skydda folket mot kringströvande svartfolksband. Varje herremansfäste är också en borg, oftast finns här en långhall i sten som står i anslutning till ett välbyggt torn som dit man söker skydd i orostider. Utöver det har tornriddarna även några mindre borgar långt i öster på nedsidan om massiven som övervakar de viktigaste passen. I de västra delarna är livet inte mycket enklare. Här har iofs inte svartfolken kommit och plundrat sedan Tornriddarorden bildades, men å andra sidan får man betala deras skoningslösa skatter. Speciellt i Phaltodalen är skattetrycket mördande då det är härifrån som Tornriddarna får sina spannmål. I bergen gömmer sig rövarband av förrymda faltrakiska livegna som kan göra livet svårt för resanden. Dessa är numera ett nästan lika stort problem som svartfolken, men bekämpas inte lika hårt.
Inmarkaborna brukar jorden där man kan. I dalgångarna får man någorlunda goda skördar, medans jordbruken på bergssidorna knappt kan försörja en familj. Innan länsherren kommer för att kräva in sina skatter. Uppe i bergen är fårskötsel mycket vanlig. De små och magra Inmarkafåren ger en ypperlig ull som mestadels säljs på export till Berendien där den omvandlas till Grilnuytyg. De största fårhjordarna ägs av adeln och tornriddarna och vallas av livegna faltrakier. I övrigt så finns här många gruvor där man bryter järn samt en rik koppargruva som ägs av Tornriddarna. Dessa rikedomar kommer dock endast de adliga gruvägarna till godo.
Husen i Inmark är av sten. Man använder inte murbruk utan mejslar till stenarna så att de passar in i varandra. Enkla hyddor byggs av sten som bara staplats på varandra och har en tendens att rasa. Taken täcks av torv eller skiffer.
Det finns inte många sätt för en Inmarkabo att förbättra sin lott. De flesta är fast i livegenskap och trälar vid sin jordlott tills döden slutligen skänker dem vila. För den som vill få ett bättre liv finns två huvudval: Häxmästaren och Tornriddarna. Häxmästaren har alltjämt många spioner i Inmark vilka alla blir tämligen rikligt belönade i klingande guldmynt. Han betalar även frikostigt för de varor som på slingrande bergsstigar smugglas upp i Aidnebergen. Utgående från de varor som beslagtagits av Tornriddarna verkar häxmästaren ha smak för vin, kostbara tyger, honung och allehanda örter & dekokter. Den andra vägen är att bli en av tornriddarna, medlemskapet är öppet för alla, även om det endast är echter som kan nå riddargraderna. Den som lyckas visa sin duglighet vid de lekar som anordnas årligen vid Tornriddarborgen antas som meniga. Under ett år prövas så rekryten, de som inte håller måttet skickas hem. Övriga upptas som sergeanter, får en materiellt sett tryggad tillvaro och kan oftast skicka hem en större summa pengar till släkten varje år.
Att resa i Inmark är besvärligt. Vägarna är smala och vindlar sig upp och ner genom bergspass och dalgångar. Dessutom så finns ständigt risken att bli överfallen av de stråtrövare som gömmer sig i bergen eller rädande svartfolk. Den som fraktar värdefullt gods gör bäst i att ha en stark eskort. För att frakta varor används mestadels åsnor. Genom Phaltodalen går nästan dagligen kolonner med åsnor som fraktar bergens produkter ner till Faltrax och livsmedel till Tornriddarna på vägen åter. Ekonomiskt så blöder Inmark ymnigt, varje år lämnar varor för betydligt större värden landskapet än vad som inkommer. Denna obalans regleras inte eftersom den grundar sig i adelns överföringar från län i Inmark till sina bekväma gods i Ekenfara eller Divra. Man investerar inte mer än nödvändigt i Inmark och de flesta adelsmän besöker sina län endast en gång per år. Undantaget är då landskapets store godsherre Tornriddarna som investerar i borgar, gruvdrift, kvarnar och vägar och dessutom erhåller kungligt apanage som sänds på hemliga stigar med stor eskort en gång om året, bevakat av de Kungliga riddarna. Några brukar sedan alltid stanna i Tornriddarborgen för att skaffa sig stridserfarenhet. Det har i det närmaste blivit tradition att häxmästaren gör sitt bästa för att lägga vantarna på Tornriddarnas guld och riddarna kan ibland närmast uttrycka sin besvikelse de år man kommer fram utan minsta skärmytsling. Vid inte mindre än fyra tillfällen har dock häxmästaren lyckats tillskansa sig hela eller delar av guldet. År 592 års guldkaravan var dåligt planerad efter kungens frånfälle. Man följde den till synes säkraste vägen uppför Phaltodalen, men det slutade i katastrof då riddarna hamnade i bakhåll för en stor styrka svartalfer. Nästan samtliga riddare massakrerades och svartalferna försvann upp i bergen med guldet. Tornriddarnas dåvarande stormästare Ebon Enöga fick omedelbart stå till svars inför den nytillträdde kungen för försumlighet och begav sig vanärad i landsflykt.
Befolkning: Faltrakier, Svartfolk
Befolkningstäthet: Låg
Hertig: Inmark har ingen hertig då denne anslöt sig till häxmästaren. Kung Vidar V omvandlade skänkte dennes domäner till Tornriddarna som numera beskyddar Inmark. Dessa lyder under kungen och juridiskt sett så är Inmark numera till större delen kronomark.
Produktion: Järn, koppar, pälsverk, fårull, träkol.
Välstånd: Mycket fattig bondebefolkning, men rikt på naturresurser i form av gruvor.
Platser: Gruderborg. Inmarkasjön – en fiskrik insjö, aggressiva svartfolksstammar befolkar sjöns södra strand. Tornriddarborgen.
I Inmark sträcker sig Aidnebergens sista utlöpare mot kusten i väster. Även om bergen inte är lika höga här som i de inre massiven så når de högsta topparna över 2000 meter över havet och landskapet domineras helt av de karga bergen. Inmark är glest befolkat. Endast en smal remsa längs kusten och upp med Phaltoflodens dalgång är tätbefolkade. I övrigt så lever folk utspridda i små ensliga gårdar på bergssidorna eller i små byar i dalgångarna.
Livet i Inmark är hårt. I öster lurar ständigt svartfolken med räder. Alla vuxna går beväpnade och snart sett varje by har en liten tornborg dit man flyr i orostider. Dessa fästen är inget match för en beslutsam här, men räcker för att skydda folket mot kringströvande svartfolksband. Varje herremansfäste är också en borg, oftast finns här en långhall i sten som står i anslutning till ett välbyggt torn som dit man söker skydd i orostider. Utöver det har tornriddarna även några mindre borgar långt i öster på nedsidan om massiven som övervakar de viktigaste passen. I de västra delarna är livet inte mycket enklare. Här har iofs inte svartfolken kommit och plundrat sedan Tornriddarorden bildades, men å andra sidan får man betala deras skoningslösa skatter. Speciellt i Phaltodalen är skattetrycket mördande då det är härifrån som Tornriddarna får sina spannmål. I bergen gömmer sig rövarband av förrymda faltrakiska livegna som kan göra livet svårt för resanden. Dessa är numera ett nästan lika stort problem som svartfolken, men bekämpas inte lika hårt.
Inmarkaborna brukar jorden där man kan. I dalgångarna får man någorlunda goda skördar, medans jordbruken på bergssidorna knappt kan försörja en familj. Innan länsherren kommer för att kräva in sina skatter. Uppe i bergen är fårskötsel mycket vanlig. De små och magra Inmarkafåren ger en ypperlig ull som mestadels säljs på export till Berendien där den omvandlas till Grilnuytyg. De största fårhjordarna ägs av adeln och tornriddarna och vallas av livegna faltrakier. I övrigt så finns här många gruvor där man bryter järn samt en rik koppargruva som ägs av Tornriddarna. Dessa rikedomar kommer dock endast de adliga gruvägarna till godo.
Husen i Inmark är av sten. Man använder inte murbruk utan mejslar till stenarna så att de passar in i varandra. Enkla hyddor byggs av sten som bara staplats på varandra och har en tendens att rasa. Taken täcks av torv eller skiffer.
Det finns inte många sätt för en Inmarkabo att förbättra sin lott. De flesta är fast i livegenskap och trälar vid sin jordlott tills döden slutligen skänker dem vila. För den som vill få ett bättre liv finns två huvudval: Häxmästaren och Tornriddarna. Häxmästaren har alltjämt många spioner i Inmark vilka alla blir tämligen rikligt belönade i klingande guldmynt. Han betalar även frikostigt för de varor som på slingrande bergsstigar smugglas upp i Aidnebergen. Utgående från de varor som beslagtagits av Tornriddarna verkar häxmästaren ha smak för vin, kostbara tyger, honung och allehanda örter & dekokter. Den andra vägen är att bli en av tornriddarna, medlemskapet är öppet för alla, även om det endast är echter som kan nå riddargraderna. Den som lyckas visa sin duglighet vid de lekar som anordnas årligen vid Tornriddarborgen antas som meniga. Under ett år prövas så rekryten, de som inte håller måttet skickas hem. Övriga upptas som sergeanter, får en materiellt sett tryggad tillvaro och kan oftast skicka hem en större summa pengar till släkten varje år.
Att resa i Inmark är besvärligt. Vägarna är smala och vindlar sig upp och ner genom bergspass och dalgångar. Dessutom så finns ständigt risken att bli överfallen av de stråtrövare som gömmer sig i bergen eller rädande svartfolk. Den som fraktar värdefullt gods gör bäst i att ha en stark eskort. För att frakta varor används mestadels åsnor. Genom Phaltodalen går nästan dagligen kolonner med åsnor som fraktar bergens produkter ner till Faltrax och livsmedel till Tornriddarna på vägen åter. Ekonomiskt så blöder Inmark ymnigt, varje år lämnar varor för betydligt större värden landskapet än vad som inkommer. Denna obalans regleras inte eftersom den grundar sig i adelns överföringar från län i Inmark till sina bekväma gods i Ekenfara eller Divra. Man investerar inte mer än nödvändigt i Inmark och de flesta adelsmän besöker sina län endast en gång per år. Undantaget är då landskapets store godsherre Tornriddarna som investerar i borgar, gruvdrift, kvarnar och vägar och dessutom erhåller kungligt apanage som sänds på hemliga stigar med stor eskort en gång om året, bevakat av de Kungliga riddarna. Några brukar sedan alltid stanna i Tornriddarborgen för att skaffa sig stridserfarenhet. Det har i det närmaste blivit tradition att häxmästaren gör sitt bästa för att lägga vantarna på Tornriddarnas guld och riddarna kan ibland närmast uttrycka sin besvikelse de år man kommer fram utan minsta skärmytsling. Vid inte mindre än fyra tillfällen har dock häxmästaren lyckats tillskansa sig hela eller delar av guldet. År 592 års guldkaravan var dåligt planerad efter kungens frånfälle. Man följde den till synes säkraste vägen uppför Phaltodalen, men det slutade i katastrof då riddarna hamnade i bakhåll för en stor styrka svartalfer. Nästan samtliga riddare massakrerades och svartalferna försvann upp i bergen med guldet. Tornriddarnas dåvarande stormästare Ebon Enöga fick omedelbart stå till svars inför den nytillträdde kungen för försumlighet och begav sig vanärad i landsflykt.
Ull är dyrt och bär transportkostnader mycket väl. Inmarkaullen är av ypperlig kvalité. jag har stulit det hela från transporten av engelsk ull till florens under medeltiden, en sträcka som torde vara väl så lång.( även om det mesta skeppades till flandern). jag tänkte kanske beskriva produktionen av de bästa yllekvaliteerna i Berendien någon gång.Mikael skrev:Gillar inmark, men det kändes långt att skicka ullen till andra sidan Kopparhavet för att bli textilier. Måste vara herrans bra annars kan den inte vara värd kostnaderna får man anta.
Om vi skall revidera konstiga transporter kan vi väl börja med timmer från Barbia...
och så Videlrike, kortare men ganska innehållsrik. kanske ett nytt koncept?
Videlrike
Befolkning: Faltrakier
Befolkningstäthet: Låg
Produktion: Nästan enbart självhushållning
Välstånd: Mycket fattigt
Religion: Lysande vägen.
Platser: Kjostevi
Videlrike har inte farit väl sedan det echtiska maktövertagandet. Befolkningen har minskat under hela perioden sedan dess under trycket från höga skatter och återkommande nödår. Det verkar dock också som om det är någonstans som den sk ”faltrakiska förbannelsen” fortfarande vilar så är det över Videlmark. Dess invånare är kända för att vara särdeles oföretagsamma och initiativlösa. Många är de echtiska adelsmän som häpnat över undersåtarnas påtagliga svårighet att ta sig samman och organisera de enklaste ting. Detta gör befolkningen visserligen lätt att styra, men till vad nytta är det när skatteintäkterna ständigt sjunker? Varje år lämnas nya gårdar för att förfalla, åkrarna täcks snart med busksly som sakteliga omvandlas till skog. De östra delarna närmast Goiana är de som har avfolkats snabbast, inom en dagsmarsch från Goidaälven finns numera inte ett enda hemman. Tillståndet i Videlrike är inget som man talar högt om, men folk viskar om att förbannelsen här ligger kvar och långsamt kväver faltrakierna. Många echter menar att om man inte kommit och tagit över Videlrike så hade trakten numera varit helt avfolkad. Andra menar att echterna snarare utgör det största problemet, men det gör man bäst i att endast yttra mellan skål och vägg.
Videlrike består av stora skogar som avbryts av jordbrukslandskapets åkrar och ängar. Den resande stöter ofta på övergivna stugor och byar där endast hälften av husen är bebodda. Även om befolkningen har minskat med hälften så är Videlrike fortfarande inte glest befolkat och människorna dominerarännu landskapet. Den goda tillgången till timmer gör att man timrar sina stugor.
Videlrike
Befolkning: Faltrakier
Befolkningstäthet: Låg
Produktion: Nästan enbart självhushållning
Välstånd: Mycket fattigt
Religion: Lysande vägen.
Platser: Kjostevi
Videlrike har inte farit väl sedan det echtiska maktövertagandet. Befolkningen har minskat under hela perioden sedan dess under trycket från höga skatter och återkommande nödår. Det verkar dock också som om det är någonstans som den sk ”faltrakiska förbannelsen” fortfarande vilar så är det över Videlmark. Dess invånare är kända för att vara särdeles oföretagsamma och initiativlösa. Många är de echtiska adelsmän som häpnat över undersåtarnas påtagliga svårighet att ta sig samman och organisera de enklaste ting. Detta gör befolkningen visserligen lätt att styra, men till vad nytta är det när skatteintäkterna ständigt sjunker? Varje år lämnas nya gårdar för att förfalla, åkrarna täcks snart med busksly som sakteliga omvandlas till skog. De östra delarna närmast Goiana är de som har avfolkats snabbast, inom en dagsmarsch från Goidaälven finns numera inte ett enda hemman. Tillståndet i Videlrike är inget som man talar högt om, men folk viskar om att förbannelsen här ligger kvar och långsamt kväver faltrakierna. Många echter menar att om man inte kommit och tagit över Videlrike så hade trakten numera varit helt avfolkad. Andra menar att echterna snarare utgör det största problemet, men det gör man bäst i att endast yttra mellan skål och vägg.
Videlrike består av stora skogar som avbryts av jordbrukslandskapets åkrar och ängar. Den resande stöter ofta på övergivna stugor och byar där endast hälften av husen är bebodda. Även om befolkningen har minskat med hälften så är Videlrike fortfarande inte glest befolkat och människorna dominerarännu landskapet. Den goda tillgången till timmer gör att man timrar sina stugor.
Vad Baron Riddar Pilon Skugge av Långefjärd, Hogsätra, Oxie och Svarte säger om Darensslätt:
Darensslätt? Darensslätt?! Där har ni pärlan i den faltrakiska dyngan! Ingen annan stans är livet som borgherre så gott. Skördarna är stora och folket inte så uppstudsigt som de hemaquielska Losdriverna. Neej…, själv har jag sålt av mina gods i Grinfara och istället investerat här i Darensslätt. Här kan en adelsman ta sig lite friheter utan att kungens fredsdomare kommer och lägger sig i. Inte heller svämmar det över av sturska storbönder, banérriddare oh fattig baroner som alla förväntar sig saker. I Darensslätt är det du och dina riddare som står för lag och ordning, bönderna är nöjda om de har mat för dagen och kyrkans riarker tillhör den sorten som knappt kan läsa och de vågar sig definitivt inte komma med några föreläsningar om hur du borde leva ditt liv. I många trakter finns även den urgamla faltrakiska sedvänjan om ”förstnatt” kvar… Inte så illa om du frågar mig. Nej, det säger jag dig gosse, sälj dina gods i Haperike och skaffa dig lite mark i Darensslätt istället. Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag.
Darensslätt? Darensslätt?! Där har ni pärlan i den faltrakiska dyngan! Ingen annan stans är livet som borgherre så gott. Skördarna är stora och folket inte så uppstudsigt som de hemaquielska Losdriverna. Neej…, själv har jag sålt av mina gods i Grinfara och istället investerat här i Darensslätt. Här kan en adelsman ta sig lite friheter utan att kungens fredsdomare kommer och lägger sig i. Inte heller svämmar det över av sturska storbönder, banérriddare oh fattig baroner som alla förväntar sig saker. I Darensslätt är det du och dina riddare som står för lag och ordning, bönderna är nöjda om de har mat för dagen och kyrkans riarker tillhör den sorten som knappt kan läsa och de vågar sig definitivt inte komma med några föreläsningar om hur du borde leva ditt liv. I många trakter finns även den urgamla faltrakiska sedvänjan om ”förstnatt” kvar… Inte så illa om du frågar mig. Nej, det säger jag dig gosse, sälj dina gods i Haperike och skaffa dig lite mark i Darensslätt istället. Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag.
Satgherin
Befolkning: Echter
Befolkningstäthet: Medel
Hertig: Hertig Riddar Chestiern Måne av Satgherin.
Välstånd: Medel. Satgherin är inte lika bördigt som Ekenfara och handeln är inte lika välutvecklad som där, men bönderna har det relativt gott ställt.
Produktion: Läder , boskap, spannmål.
Platser: Arntuna. S:t Hidons munkorden på Bredsö öster om Divra.
Satgherin täcker hela södra delen av Divras udde och har det torraste och varmaste klimatet i Kardien. Längs med den trögflytande Gridefloden är befolkninstätheten som störst. Här nyttjar man floden för konstbevattning vilket ger mycket goda skördar. Trafiken upp och ner längs floden är tät, särdeles efter att skörden har bärgats. Via Gridefloden får Ekeborg och Arntuna större delen av sitt spannmålsbehov tillgodosett. Övriga delar av landskapet är torrare och ger magrare om än inte dåliga skördar. Landskapet är flackt med enstaka, långsamt rullande åsar som nästan ber om ursäkt för att de finns till. Det finns inga större skogar i Satgherin men gott om skogsområden, dungar, lundar och buskmark. I östra delen av Satgherin blir landskapet ännu torrare. Här breder Divrastäppen ut sig. Stor grässlätter som brunbränns av solen under högsommaren. Här har jordbruket aldrig riktigt fått fäste och boskapsskötsel är istället huvudnäringen. Här driver boskapsbaroner upp stora hjordar med långhornade divratjurar som är kända för sin förmåga att tåla det varma och torra klimatet. Dess hjordar drivs sedan till Arntuna och Ekeborg och slaktas där för den lokala marknaden.
Arntuna: Arntuna har vuxit upp kring hertigens borg som placerades här för att kunna förtulla den livliga trafiken på Gridefloden och Akhir som här smälter samman. Här hålls varje år en välbesökt skördefest som avslutas med en vild hästkapplöpning genom stadens inre delar där varje grevskap deltar med en ryttare. Dödsfall då ryttare kastas av hästen och in i en vägg eller krossas av förföljarnas hovar är ganska vanliga, men vinnaren badar å andra sidan i ära och blir rikligt belönad av sin greve. Det är aldrig några problem att hitta villiga ryttare, tvärtom är det stenhård konkurrens bland grevskapens riddare om att få deltaga i tävlingen.
Ägande: Precis som i Haperike så kryllar Satgherin av smågods. Riddare, storbönder, fattigbaroner, banérriddare och en och annan självägande bonde lämnar inte så mycket över till grevar och deras baroner. Här har dock släkten Måne med hertigen i spetsen vuxit sig stark, särskilt sedan man införlivade hertigdömet Divra med Satgherin. Släkten Måne är utan tvekan Kardiens mäktigaste efter Kungahuset och Satgherin är det landskap som bidrar med flest lansar till den kungliga hären i ofärdstider.
Befolkning: Echter
Befolkningstäthet: Medel
Hertig: Hertig Riddar Chestiern Måne av Satgherin.
Välstånd: Medel. Satgherin är inte lika bördigt som Ekenfara och handeln är inte lika välutvecklad som där, men bönderna har det relativt gott ställt.
Produktion: Läder , boskap, spannmål.
Platser: Arntuna. S:t Hidons munkorden på Bredsö öster om Divra.
Satgherin täcker hela södra delen av Divras udde och har det torraste och varmaste klimatet i Kardien. Längs med den trögflytande Gridefloden är befolkninstätheten som störst. Här nyttjar man floden för konstbevattning vilket ger mycket goda skördar. Trafiken upp och ner längs floden är tät, särdeles efter att skörden har bärgats. Via Gridefloden får Ekeborg och Arntuna större delen av sitt spannmålsbehov tillgodosett. Övriga delar av landskapet är torrare och ger magrare om än inte dåliga skördar. Landskapet är flackt med enstaka, långsamt rullande åsar som nästan ber om ursäkt för att de finns till. Det finns inga större skogar i Satgherin men gott om skogsområden, dungar, lundar och buskmark. I östra delen av Satgherin blir landskapet ännu torrare. Här breder Divrastäppen ut sig. Stor grässlätter som brunbränns av solen under högsommaren. Här har jordbruket aldrig riktigt fått fäste och boskapsskötsel är istället huvudnäringen. Här driver boskapsbaroner upp stora hjordar med långhornade divratjurar som är kända för sin förmåga att tåla det varma och torra klimatet. Dess hjordar drivs sedan till Arntuna och Ekeborg och slaktas där för den lokala marknaden.
Arntuna: Arntuna har vuxit upp kring hertigens borg som placerades här för att kunna förtulla den livliga trafiken på Gridefloden och Akhir som här smälter samman. Här hålls varje år en välbesökt skördefest som avslutas med en vild hästkapplöpning genom stadens inre delar där varje grevskap deltar med en ryttare. Dödsfall då ryttare kastas av hästen och in i en vägg eller krossas av förföljarnas hovar är ganska vanliga, men vinnaren badar å andra sidan i ära och blir rikligt belönad av sin greve. Det är aldrig några problem att hitta villiga ryttare, tvärtom är det stenhård konkurrens bland grevskapens riddare om att få deltaga i tävlingen.
Ägande: Precis som i Haperike så kryllar Satgherin av smågods. Riddare, storbönder, fattigbaroner, banérriddare och en och annan självägande bonde lämnar inte så mycket över till grevar och deras baroner. Här har dock släkten Måne med hertigen i spetsen vuxit sig stark, särskilt sedan man införlivade hertigdömet Divra med Satgherin. Släkten Måne är utan tvekan Kardiens mäktigaste efter Kungahuset och Satgherin är det landskap som bidrar med flest lansar till den kungliga hären i ofärdstider.
Haperike
Befolkning: Echter, minoritet Raxorer i östra Haperike
Befolkningstäthet: Medel
Hertig: Hertig Riddar Holomece av Haperike
Välstånd: Medel
Produktion: Divrahingstar, spannmål, ostar, läderprodukter.
Platser: Skapen
Den Zorakiske krönikörer Kjartan av Framhundra skrev en gång: ”Haperike är som en urvattnad kopia av Ekenfara. Det är samma byar med samma typ av hus, fast färre och mindre. Det är samma echter, men inte riktigt lika rakryggade och stolta. Det är samma sädesfält med vete och havre, men säden växer här ej lika tätt. Det är samma kor och grisar, men inte lika feta. Haperike var sannerligen en besvikelse efter Ekenfaras yppighet, även om färden var fortsatt bekväm och vilsam. Det enda som utmärkte Haperike var de talrika hästjordarna med ståtliga divrahingstar och de välsmakande ostar som landskapet är känt för.” Kjartan är inte ensam om att se Haperike som Ekenfaras lillebror. En skillnad som Kjartan inte nämner är skillnaden i ägande. I Ekenfara finns en länsherre – kungen. I Haperike finns mängder av gods tillhörande baroner och grevar med län i andra delar av Kardien, hundratals småbaroner och markägande riddare, för att inte tala om alla storbönder och självägande småbönder. Vid det echtiska maktövertagandet fanns tusentals stormän och dessa fick alla behålla sina ägor vid makskiftet. Det är detta spridda ägande som lever kvar idag. Hertigar och grevar lever dock gott på den muraskatt de har rätt att ta ut i den egna domänen och har för det mesta även ganska stora egna marker, även om dessa är små i jämförelse med vad man ser i tex Grinfara och Darensslätt.
Befolkning: Echter, minoritet Raxorer i östra Haperike
Befolkningstäthet: Medel
Hertig: Hertig Riddar Holomece av Haperike
Välstånd: Medel
Produktion: Divrahingstar, spannmål, ostar, läderprodukter.
Platser: Skapen
Den Zorakiske krönikörer Kjartan av Framhundra skrev en gång: ”Haperike är som en urvattnad kopia av Ekenfara. Det är samma byar med samma typ av hus, fast färre och mindre. Det är samma echter, men inte riktigt lika rakryggade och stolta. Det är samma sädesfält med vete och havre, men säden växer här ej lika tätt. Det är samma kor och grisar, men inte lika feta. Haperike var sannerligen en besvikelse efter Ekenfaras yppighet, även om färden var fortsatt bekväm och vilsam. Det enda som utmärkte Haperike var de talrika hästjordarna med ståtliga divrahingstar och de välsmakande ostar som landskapet är känt för.” Kjartan är inte ensam om att se Haperike som Ekenfaras lillebror. En skillnad som Kjartan inte nämner är skillnaden i ägande. I Ekenfara finns en länsherre – kungen. I Haperike finns mängder av gods tillhörande baroner och grevar med län i andra delar av Kardien, hundratals småbaroner och markägande riddare, för att inte tala om alla storbönder och självägande småbönder. Vid det echtiska maktövertagandet fanns tusentals stormän och dessa fick alla behålla sina ägor vid makskiftet. Det är detta spridda ägande som lever kvar idag. Hertigar och grevar lever dock gott på den muraskatt de har rätt att ta ut i den egna domänen och har för det mesta även ganska stora egna marker, även om dessa är små i jämförelse med vad man ser i tex Grinfara och Darensslätt.
Det är mycket upplyftande att ta del i din produktivitet. Smittar gör den också, så nu när du och Anders spottar ur er alster efter alster är det inte utan att man sporras att måla vidare på också den ransardiska väven. 
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Jag forsätter, svävande på en tidvåg av inspiration.
Stort tack till Vije och Fraxinus, Gladaskogen hade inte varit densamma utan er!
Gladaskogen
I mitten av Faltraxnäs ligger Gladskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in i skogen än att man kan återvända innan mörkret. Sanningen är att folks rädsla på många sätt verkar ogrundad. Skogen har ingen population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen som utgör ett gigantiskt hinder för handel och resanden.
Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I en populär som finns i flera olika varianter berättas om en ung vän mö som beger sig in i skogens utkant för att plocka blommor/örter/fly sin elake blivande make. Hon går sedan vilse och kommer inte åter. Inte förens en mansålder senare då hon plötsligt återvänder till sin by/ sitt slott. Det tar dock ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta om tiden borta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade och sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. Hon levde sedan resten av sitt liv i sin barndomsby/ slott, men var en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.
En annan legend som har sin början är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även vid ett par tillfällen lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, Grinfaraormen, terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan han slutligen togs av daga av Baron Riddar Gadaryus av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta tornet och blodsbroder med Kung Vidar V Hjältekonung.
Det senaste tillskottet är historien om Hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig har återsetts. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.
Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Sanningen är att skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades Etin/gudarna över de styggelser som befolkade Altor. Etin/gudarna förgjorde så dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen är en av få platser som undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är precis som vilken skog som helst i Kardien . Lite längre in tar urskogen överhand. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans på Altor. Några av dem påminner starkt om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad, bark eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men de är inte uråldriga och här och var skjuter ungträd upp sina skott och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte på något sätt ondsinta, men de vill heller inte väl. Den som vet ur man undviker eller blidkar dessa löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller Hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som lever ett liv i skogen som är genomsyrat av vidskepelse. Penterna vet vilka andeväsen som man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.
De vandrare som beger sig in i skogen brukar ofta vittna om att de till en början kände sig tillfreds och trivdes med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När sedan skogen ändrar karaktär och träden blir allt mer annorlunda börjar missmodet koma krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma. ”Som en faltrakisk bonde vid hovet eller en dvärg till sjöss”. Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter kommer så slutligen till skogens mitt.
Gladskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger.
De finns de som menar att tiden faktiskt står stilla i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Några menar på att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, andra hävdar att de har gjort det. Mötet verkar i sådant fall inverkat menligt på deras mentala hälsa och dessa personer tas aldrig på riktigt allvar.
Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter. De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäkt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av mandelordens munkar. Det mödosamma och farliga arbetet gav inte någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.
En reseskildring. Okänd författare, som tyvärr aldrig tycks ha nått skogens hjärta:
Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.
Stort tack till Vije och Fraxinus, Gladaskogen hade inte varit densamma utan er!
Gladaskogen
I mitten av Faltraxnäs ligger Gladskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in i skogen än att man kan återvända innan mörkret. Sanningen är att folks rädsla på många sätt verkar ogrundad. Skogen har ingen population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen som utgör ett gigantiskt hinder för handel och resanden.
Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I en populär som finns i flera olika varianter berättas om en ung vän mö som beger sig in i skogens utkant för att plocka blommor/örter/fly sin elake blivande make. Hon går sedan vilse och kommer inte åter. Inte förens en mansålder senare då hon plötsligt återvänder till sin by/ sitt slott. Det tar dock ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta om tiden borta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade och sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. Hon levde sedan resten av sitt liv i sin barndomsby/ slott, men var en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.
En annan legend som har sin början är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även vid ett par tillfällen lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, Grinfaraormen, terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan han slutligen togs av daga av Baron Riddar Gadaryus av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta tornet och blodsbroder med Kung Vidar V Hjältekonung.
Det senaste tillskottet är historien om Hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig har återsetts. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.
Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Sanningen är att skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades Etin/gudarna över de styggelser som befolkade Altor. Etin/gudarna förgjorde så dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen är en av få platser som undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är precis som vilken skog som helst i Kardien . Lite längre in tar urskogen överhand. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans på Altor. Några av dem påminner starkt om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad, bark eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men de är inte uråldriga och här och var skjuter ungträd upp sina skott och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte på något sätt ondsinta, men de vill heller inte väl. Den som vet ur man undviker eller blidkar dessa löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller Hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som lever ett liv i skogen som är genomsyrat av vidskepelse. Penterna vet vilka andeväsen som man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.
De vandrare som beger sig in i skogen brukar ofta vittna om att de till en början kände sig tillfreds och trivdes med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När sedan skogen ändrar karaktär och träden blir allt mer annorlunda börjar missmodet koma krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma. ”Som en faltrakisk bonde vid hovet eller en dvärg till sjöss”. Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter kommer så slutligen till skogens mitt.
Gladskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger.
De finns de som menar att tiden faktiskt står stilla i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Några menar på att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, andra hävdar att de har gjort det. Mötet verkar i sådant fall inverkat menligt på deras mentala hälsa och dessa personer tas aldrig på riktigt allvar.
Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter. De gamla jättarna till träd spräcker dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäkt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.
Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av mandelordens munkar. Det mödosamma och farliga arbetet gav inte någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.
En reseskildring. Okänd författare, som tyvärr aldrig tycks ha nått skogens hjärta:
Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen.
Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar.
Träden former antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.
Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter.
Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad.
En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.