Aesir

[birkebeineren]

Ransard: Som jag förstår det bränner man döda raner, så deras själ finner vägen med röken till Aesgar. Sarder begravs i marken (ges åter till Subarda).Ges någon kropp till föda till griparna? I så fall vem? Är det nesligt (för trälar och eraner), eller ärorikt (för vortigern och klanhövdingar)?

Ovanstående låter bra i mina öron men Fafnir får uttala sig om det ranska och sardiska. Vi får dock inte glömma att kungariket Ransard numera består av flera tidigare västnarguriska riken som ranerna kontrollerar. Vissa säregenheter kan förekomma hos dessa och ge lite variation.

Gauland (det tidigare Narim) är det tänkt har en kultur ganska lik den sarderna hade innan ranerna tog över styret. Står lite om detta i Ransards äldsta historia. De dyrkar Æsír men möjligen med lite mindre fokus på griparna? Om sarderna begraver sina döda i marken kan gaulänningarna/narimerna göra likadant. En exotisk egenhet skulle kunna vara att huvudet sparas, renas och ställs i sin hemklans tempelhall? En udda bieffet är att lyktmän är särskilt vanliga i Gauland.

Alerien och Timora är även de erövrade av Ransard men har en lite annan bakgrund. De är belgother och hos dessa har det funderats på om inte Vænír har en helt annan ställning än hos andra västnargurier? Kan ta upp den frågan senare men att de hanterar sina döda annorlunda föreslår jag är en viktig skillnad. Nu är det inte säkert ransarderna tillåter detta men om alerier och timorer själv får sköta sina döda så ...sänker de kropparna i myrar? ...lägger kropparna i underjorden? ... lägger kropparna i stora stenrösen som hela tiden byggs på med nya döda och nya stenar?

Jorduashur: Begravningar är vanliga för jarlar. Mäktiga krigare sänds ibland ut på skeppsbål. Men hur är det med gemene man? Begravning? Bål?

Jorduashur är trädfattigt så kanske sänker de sina döda i havet?

Vad gäller högtidsdagar har jag:
Midvinterblotet
Tödagen (vårdagjämningen)
Outardagarna
Midsommar
Frajirgal (höstdagjämningen, skördefest)
Molvæn (dårarnas dag, var god mot de utstötta, annars kommer vaenir och straffar dig)

Låter det rimligt? Kan de fyllas på, eller ges mer smak? Kom ihåg att jag bara beskriver högtidsdagar som har att göra med Aersir-tron här, inte övriga kulturella högtider.

Låter mycket bra.

Inte mycket är sagt om de olika narguriska kalendrarna men de är tänkta att följa månfaserna och inleda kalendermånaden när månen är mörk, altså dygnet innan nymånens första skära syns. Kan försöka leta upp det som finns och posta i tråden för Tideräkning. Återkommer.

[anders]

Vad gäller högtidsdagar har jag:
Midvinterblotet
Tödagen (vårdagjämningen)
Outardagarna
Midsommar
Frajirgal (höstdagjämningen, skördefest)
Molvæn (dårarnas dag, var god mot de utstötta, annars kommer vaenir och straffar dig)

Jag ska lägga till Alvblotet till dessa...

[Fafnir]

Klipps och klistras flitigt från wikin. Kul

Gällande sarderna har jag skrivit följande:

Sarderna visar sin tacksamhet gentemot Subarda genom att återföra sina döda till henne. Om hon är välvillig kan hon då framledes framföda dem som raner. För att undvika Ghærîls snaror styckas oftast kroppen i sex delar som sedan begravs under enklare former.

Jag tänker att ranerna har kämpat så pass mycket mot odöda genom tiderna att rädslan för Ghærîl är tydligare i deras begravningsmetoder här än bland andra nargurer. Att snärjas till Skraeting eller draug ät ett sätt att berövas plats i Aesgar och många sätt att minska risken nyttjas. Här är ypperligt exempel att inympa olika typer av skrock och vidskepligheter.

Drauger och skraetingar är dock inte unikt för Ransard. Vill minnas att nargurerna ändrat sina begravningstraditioner i nargurs skogar just på grund av ökade förekomster av skraetingar. Ngn typ av tradition är sannolik även i Jorduashur.

[Fafnir]

Klistrar in lite till som bakgrund. Detta stycke från Palinor. Vi kan låta delar av detta finnas kvar bland Aesir om vi vill;

En historisk Exposé - dödskulter i för-Palinor
Bland de narguriska stammar som rörde sig i området öster om Ransard som skulle komma att bli dagens Palinor fanns många meningsskiljaktigheter. De flesta, släktingar till dagens jordkaerlar och ransarder, dyrkade Aesirgudarna eller besläktade panteoner. Men viss stammar leddes istället av shamaner som dyrkade döda förfäder och den dystre guden Ghaerîl. Jag skall i korta ordalag beskriva deras tro, som fortfarande lever kvar uppblandad med den Lysande Vägens trossatser.

"När en man dör färdas han till den mörka floden Gjoll. Dess bortre strand är en dyster och mörk plats där förlorade själar klagar i intigheten, och där ondskans hantlangare pinar de döda med eld och järn. Men den som leds vid handen av en kunnig shaman, eller som har utmärkt sig i livet hejdas vid den breda bron Modug, över vilken tjuvar, lögnare och främlingar färdas i stora skaror, av den vise guden Ghaerîl. Han har samlat de döda i ett läger vid flodens hitre sida. Där bjuds man in till dryckesgille med guden. De främsta krigarna tas upp i hans sällskap, och får sitta vid hans sida i hans gyllene tält. Andra förtjänstfulla skickas med gåvoskänker tillbaka till den gravhög de lagts it, på orlov av den store guden Ghaerîl att vaka över sina ättlingar och bistå dem med råd och dåd. Men när onda gudar nalkas drar Ghaerîl ut i fält, och kallar sina döda till sig i ledung. Det är därför som Ghaerîl kallas "De Levande Dödas Konung": för de som dör och hamnar hos honom är levande trots att de är döda.

När Ghaerîl inte kallar på sina undersåtar tjänar dessa sina ätter och släkter. Om det finns en fejd mellan två släkter är det inte ovanligt att de döda drar i härtåg mot varandra: och gravkumlen genljuder av muller som av strider och de dödas härskrin. När släktens shaman anser det vara av nöden kan han kalla på de döda ur kumlen, och ibland hela vägen från Gjolls stränder. Den döde står då i ruttnat kött för att tjäna sin ätt.

Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn. Han kan heller inte tjäna Ghaerîl, utan måste vänta vid brons fot tills den som dräpt honom läggs i grav med hans utskurna tunga. När den döde segraren sedan själv kommer till bron har han makt över alla de vars tungor han bär. Det går även bra att ta av hela huvudet, så länge man skiljer tungan från kroppen. Tusenden är de bortglömda besegrade vars övermän aldrig fick med sig tungorna är graven. De blir till oroliga vålnader och hemsöker de levande. Därför har seden att ta fienders tungor fallit ur bruk."

De narguriska schamaner som dyrkade Ghaerîl samlades tidigt till Kartotum av de nyfikna palinbröderna, som ville åt deras insikter. Stammarna klagade över att de bestals sina andliga ledare, men tystades med guld och skänker. Snart visade dock Palins orden sitt sanna anlete: när pengakistorna sinade slutade de att smörja stammarna, och dessa, utstötta ur nargurernas gemenskap och demoraliserade, förföll till elände och fattigdom. Och schamanerna hade inget annat val än att samarbeta eller brännas som hedningar. Detta var hundratals år sedan, och de schamaner som nu lever i de priviligerade delarna av Kartotum är följsamma och lojala mot orden. Samtidigt tar de sitt ämbete som företrädare för stammarna på allvar, och ser sig som legitima förträdare för den narguriska kulturen i Palinor. Det är tveksamt om stammarna delar denna syn.

[Fafnir]

Gudabilder på Jordakaerlarnas skepp bekräftad:

Drakskeppen är ofta väldigt utsmyckade och personliga. I fören står ofta gudabilder snidade i trä, för det mesta Wödur (hövdinga- guden), och Elokir (havsguden). Själva stä- ven, som är hög och kraftig, avslutas med ett välsnidat drakhuvud i trä eller ben.

EA Kampanj s.58

[anders]

Gudabilder på Jordakaerlarnas skepp bekräftad:

Drakskeppen är ofta väldigt utsmyckade och personliga. I fören står ofta gudabilder snidade i trä, för det mesta Wödur (hövdinga- guden), och Elokir (havsguden). Själva stä- ven, som är hög och kraftig, avslutas med ett välsnidat drakhuvud i trä eller ben.

EA Kampanj s.58

Hur kunde jag missa det!?

[birkebeineren]

Sarderna visar sin tacksamhet gentemot Subarda genom att återföra sina döda till henne. Om hon är välvillig kan hon då framledes framföda dem som raner. För att undvika Ghærîls snaror styckas oftast kroppen i sex delar som sedan begravs under enklare former.

Så alla sarder styckas i sex delar och begravs i jord? Om det är så kan min idé om att narimerna sparar huvudskallen passa in.

Jag tänker att ranerna har kämpat så pass mycket mot odöda genom tiderna att rädslan för Ghærîl är tydligare i deras begravningsmetoder här än bland andra nargurer. Att snärjas till Skraeting eller draug ät ett sätt att berövas plats i Aesgar och många sätt att minska risken nyttjas. Här är ypperligt exempel att inympa olika typer av skrock och vidskepligheter.

Tänker du då på endast dödsriddarna från Palinor eller finns det andra odöda som är särskilt vanliga i Ransard?

Drauger och skraetingar är dock inte unikt för Ransard. Vill minnas att nargurerna ändrat sina begravningstraditioner i nargurs skogar just på grund av ökade förekomster av skraetingar. Ngn typ av tradition är sannolik även i Jorduashur.

Skraeting är min benämning för likätare. Dessa är ett problem i vissa delar av Nargurs skogar. Tanken är att de uppstod som följd av någon händelse tillbaka i historien och likätarsmittan (notera att det här var tillbaka i 2007, innan annan smitta ) har gjort att nargurerna ändrat sina begravningstraditioner efter detta. Om skraeting är ett ord ransarderna använder för just likätare kan de ha fått med sig ändringen innan de bosatte sig i Kard. De kan eventuellt också ha ändrat inebörden av ordet till att betyda kroppslig odöd generellt.

Med draug, menar du en andlig odöd?

[birkebeineren]

Horg
Harg
Horghall
Æsìrhall

Kan något av dessa passa som namn på en tempelbyggnad?

[anders]

Jag såg att Wikin kallar ett stort tempel för "Aesiharg" - så ja!

[anders]

Jag behöver hjälp att beskriva följande:

• Midvinterblotet

• Tödagen/tönatten (vårdagjämningen)

• Midsommar

• Frajirgàl (höstdagjämningen, skördefest?)

Har ni några förslag? Idéer?

[birkebeineren]

Jag behöver hjälp att beskriva följande:

• Midvinterblotet

• Tödagen/tönatten (vårdagjämningen)

• Midsommar

• Frajirgàl (höstdagjämningen, skördefest?)

Har ni några förslag? Idéer?

Kolla här: viewtopic.php?p=45824#p45824

[anders]

Helt strålande, birke! Tycker faktiskt att detta är bra nog att komma up på Wikin.

[Fafnir]

Håller med

[birkebeineren]

Det här är altså de fyra största högtiderna i Västnarguriska kalendern:

Midvinterblot
Detta är den viktigaste högtiden som firas av de narguriska folken i Kard. När fullmånen lyser i mitten av Vändemånad står solen som lägst och året vänder. Då tackas Æsìr för året som varit och det nya året önskas välkommen. Denna högtid samlas hela släkten eller klanen för att fira. Gäster kan tillåtas vid denna heligaste av ritualer men då måste de ha beskydd av en uppsatt släkt- eller klanmedlem. Æsìr får inte förargas. Blotet inleds vid solnedgång med samling i ett Æsìrtempel (Horghall?). En präst leder först släkt eller klan i sång. Musik spelas. Sen bärs offer i form av krigsbyte eller andra gåvor fram och prästen ber Æsìr ta emot dessa. Vem som helst kan nu tala till Æsìr eller till släkt och klan. Det kan vara att ge löften om handling och stordåd, be om stöd och hjälp, eller bekänna ett missdåd och be om straff. Sen samlas alla utomhus för en första måltid. Vid midnatt när fullmånen står som högst tänds så en stor eld vid templets blotplats. Nu förs offer fram i form av boskap eller andra djur och blotas till Æsìr som gåva. Ny sång, mer musik, dans och tunnor med mjöd som öppnas. Offerdjurens kött äts slutligen i en andra måltid, denna gång tillsammans med Æsìr som nu sägs kunna ta mänsklig form och deltaga i festen.

Tödagen
Högtid och festdag som firas när vintern går mot slutet. Den inleds vid första mildväder efter vårdagjämningen och är således inte fast i kalendern. Vanligen inträffar den någon gång i slutet av Vårmånad eller början av Betesmånad. Formelt är det en klans präst eller en familjs överhuvud som tar beslut om att Tödagen kan börja men ofta är det barnen som ivrigt meddelar resten av klanen eller familjen när de vaknat tidigt och hört att det droppar från taken. Särskilda matkistor är sparade från hösten till just denna fest och hela klanen eller familjen samlas för en gemensam måltid. Nu firas det att vinterns provningar snart är över. Tillsynes är detta en värdslig fest men den har en djup religiös bakgrund. Tödagen symboliserar hur Æsìr i urtiden bröt sig loss ur isen i Niflheim där de länge varit fångade. I en källa har små blotstockar föreställande gudarna lagts ner under hösten för att frysas in och nu tas dess upp. Varje familj har sitt lilla knippe med stockar och vid Tödagens slut tas dessa med hem till härden där de ges små offer och får värma sig runt elden.

Midsommar
När solen står som högst i mitten av Blommånad firas Midsommar. Det är ett blot lika viktigt som det under Midvinter men mindre eftersom många ur släkt eller klan nu är borta i krigståg eller på handelsresa. De som finns kvar samlar sig på lämplig plats, gård eller by, för att ära Æsìr och de som är borta. Högtiden inleds i gryningen då alla beger sig ut för att plocka blommar. Av dess binds sedan kransar som bärs in i ett Æsìrttemplet eller till en gårds blotstock. Blomkransarna hängs upp som prydnad samtidigt som rådaren eller familjeöverhuvudet leder alla i sång. Sen är det dans: långdans, språngdans och ringdans. Runt om kring kring hus, tempel och blotstång. Dansen avslutas med ett blodsoffer. Ofta ett vildsvin men även andra djur förekommer (sagor berättas om att i forntiden offrades människor vid midsommarblotet). Halsen skärs av och blodet stänks över alla de dansande. Efter detta beger alla sig till en helig källa för att där tvaga sig. På kvällen tillreds en måltid av offerdjuret och alla samlas utomhus runt en stor eld. Musik spelas och sagor berättas. Mjödtunnan öppnas. Vid midsommar dricker ranerna gärna ett särskilt järneksmjöd. Det har en röd färg som liknas vid blod. Jordukaerlarna dricker mistelmjöd som ger djupa drömmar. Når fullmånen står som högst beger sig många ynglingar sig ut natten för att där kanske hitta någon att dela den med. Barn som blir till under midsommarnatten sägs ofta bli välsignade att bli hjältar och starka krigare som bringar ära till ens ätt. Vilket är en anledning till mycken köttslig gamman denna natt.

Frajìrgàl
Under hösten firas Frajìrgàl. Det är en fruktbarhetsfest till ära för det liv och den glädje Æsìr ger människorna. Gudinnan Frajìr råder över denna fest och det är hennes heliga djur som meddelar när den skall firas - tuppen. Den första morgon efter höstdagjämningen då en tupp galer tre gånger är det Frajìrgàl. Sommarens skörd inför vinterns överlevnad har nu börjat fyllas i gårdens visthus. Det finaste av detta (och det som inte kan lagras) tas nu fram och tillreds till en stor festmåltid. Offer ges till Æsìr och till Vænìr likaså eftersom det är bäst att hålla sig väl även med de onda gudarna. Æsìrs offergåvor ges inne i templet men de till Vænìr ställs ut i skogen eller på heden utanför synhåll från gård och by. Olika lekar och riter av varierande innehåll och syfte brukar utspela sig under Frajìrgal. Den mest populära är när gården eller byns unga pojkar försöker låta som en tupp och de unga flickorna väljer ut den de tycker galer vackrast. Belöningen är ett ägg och ibland en kyss.

[birkebeineren]

Horg
Harg
Horghall
Æsìrhall

Kan något av dessa passa som namn på en tempelbyggnad?

Jag såg att Wikin kallar ett stort tempel för "Aesiharg" - så ja!

En enkel men översiktlig beskrivning av inspirationskällan finns i följande norska artikel på wikipedia: https://no.wikipedia.org/wiki/Horg_(kult)

Kallas "horg" på norska men "harg" på svenska.