Fan-fiction till Ereb Altor

Här diskuterar vi arbetet, framgångar, bakslag, kakrecept och planering.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1428
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten XLII

- Det är nog bäst så sa kvinnan till mannen som låg framför henne i kvällssolen. Denne var bunden till händer och fötter samt hade försetts med munkavel. Han stirrade stint på henne. Hon log i ena mungipan och fortsatte: - Ärligt talat. Du kanske borde på på Caddo och slå dig till ro där. Du kan nog tjäna som soldat eller vakt. Men, hon tog en paus innan hon fortsatte. Din inställning till magi. Ja det är uppenbart att du och jag inte kommer vidare. Du får ha det så bra. Mentalisten gav Groferlin en slängkyss. Inte en försmädlig och hånfull sådan, utan en med inslag av vemod och farväl. Hon gick bort till den vita springaren som hade vingar. Hon vände sig inte om, vilket ytterligare sårade den budne.

Groferlin hade bundits. Inte för att älvfolken var rädda för honom. Men att ta honom ifrån flygön mot hans vilja krävdes en viss säkerhetsanordning. Groferlin hade spjärnat emot och försökt bitas förseddes med munkavel. Han stoppades in i nätet han kommit i och färden med bevingade springare påbörjades. Örnmannen valde att stanna kvar men Mentalisten följde med samt fyra silveralver.

Groferlin var så arg att han trodde att han skulle spricka men munkavel gjorde att han inte ens kunde stöna fram någon protest. En av alverna gick fram till den bundne och sa på bruten jori: -Repen kommer att lossna av sig själv om en halvtimme. Vi kommer lämna en ryggsäck. Det finns en dolk där samt lite mat och en flaska vatten. Han tog fram en börs med pengar. -Ni människor uppskattar ju dessa mer än vad vi gör och du ska inte bli lottlös. Tjugosju guldmynt samt femtiofyra i silver har vi lyckats skramla ihop. Vi hoppas du ser det som en slags belöning. Men den rödhåriga har rätt. Du ska inte följa med på vår resa nu när vi ska hämnas på vätten som dödat vår kamrat.
Alven gick sin väg men stannade upp och vände sig om. - Min vän om du går i denna riktning, han pekade med handen så ligger där en liten stad eller köping. Bara att gå rakt söderut. Jag tror de talar jori där. Men du får nog gå i någon timme eller så. Farväl!

Repen lossnade, Groferlin tog av sig munkaveln ock skrek rätt ut. Han reste sig och ropade på både de språk han behärskade. Han tog upp en sten och kastade mot himlen och hötte med armen. Sedan satte han sig ner och dunkade sig själv i huvudet. Svartsjuka, hämnd, förödmjukelse allt surrade runt i hans skalle. Till slut lade han sig ner utmattad på marken. Tårar rann sakta ned på kinderna, tårar ömsom av hat och ömsom av kärlek. Till slut satte han sig upp igen och förbannade såväl alver som örnmän,såväl magiker som häxor men också Etin och Odo. Någon timme passerade och han tog sig samman. Undersökte ryggsäcken., drack lite vatten och sköljde sig i ansiktet med en del av flaskans innehåll. Så började han traska på mot den stad eller vad det nu alven påstod ligga där.

- Han hade sina sidor sa Mentalisten till Aquil innan de lade sig till vila. - En del bra, en del ganska irriterande. Trots allt var hon ganska nöjd. Örnmannen var ju ganska stilig och skulle lära henne magi utan kostnad och avgifter. Studera hos en mästare som ensam elev, många skulle avundas henne. Inte blev det sämre av att han gett henne ett nytt namn, ett namn bra mycket bättre än hennes gamla som, passande gamla tanter och värdhuspigor men inte en mäktig magiker.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1428
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Den arge, den gamle och Mentalisten efterord

Ja det var min lilla novell Den arge, den gamle och Mentalisten. Den skrev med lita olika berättarvinklar. Det geografiska är medvetet vagt och oklart. Vad de är ute på föräventyr är också det medvetet diffust. MAN får använda sin egen fantasi var de är och vad det är för terräng. Man är norr om Kopparhavet. Huvudpersonerna är ju människor och den unge krigaren är ju från Caddo och anhängare av Odos lära. Att författaren tycker denna magifientliga religion är dum framgår nog det med.

Vad de andra två är för några framkommer ju inte. En hel del blinkningar till rollspelsvärlden finns och man kan nog om man har tillgång till en regelbok nästan kunna ana vila färdigheter personerna har och inte har. Vilka besvärjelser Mentalisten använder kan man lista ut för det är sådana som finns med i Magiboxen. En del namn och ord svartfolken använder kommer från just boken Svartfolk, ondskans horder. Vad Kevhaat är utsatt för, magi, demon eller något annat är det ingen som vet.

När två, tre kapitel skrivits tog författaren och för skoj skull slog fram tre personer och gav dem Bakgrundspoäng med mera och modifierade efter ålder. Är någon intresserad av det kan det publiceras men det är väl inte nödvändigt heller. Det blev nästan som en julkalender och författaren som mest skrev för att roa sig själv har sett att många läst eländet som inte har några större ambitioner annat än att roa honom och förhoppningsvis de som orkar läsa.

Kanske blir det någon uppföljare men nu får Groferli sura, Mentalisten öva såväl erotik som magi och Kvehaat den stackaren lämnar vi med vemod.
Tack kära läsare för att ni orkade med detta äventyr nu när julöl ska drickas, marsipan ätas och rullsylta kokas. Synpunkter mottages gärna.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1428
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Laricus ben

Laricus var som sin far och farfar och troligen även farfarsfar fiskare. En inte ovanlig syssla på ön Caddo. Laricus håg stod inte till att bli bonde eller herde. Att söka lyckan på fastlandet som bågskytt intresserade honom ännu mindre. Han hade en gång för många år sedan följt med en fiskebåt som genom stor och vindar drev iväg och hamnade i ett annat land. Vilket vet visste han inte och det gjorde detsamma för de var bara där några timmar. Nej han hade fisket i blodet. Fiska, säja fångsten, reparera näten och hålla båten i skick det var hans liv. Någon enstaka gång kunde han slå sig lite lös och besöka värdhuset Vita duvan och ta sig ett glas vin och höra på historier och skrönor. Men olyckan var framme. Efter en lite väl glad kväll på Vita duvan fick Laricus låna en åsna att rida hem på. Men rida var nu inte en färdighet han behärskade. Det gick som det gick. Han föll av och slog sig så illa att en helare fick tillkallas, ty benet var brutet. Denne fumlade dessvärre i sin konst och benbrottet läkte dåligt, ja det läkte inte alls. Bensåret förvärrades och vanvården ledde till amputation.

Laricus försökte ta det så gott det gick. Med Etins hjälp skulle han nog kunna klara det hela sa de lärde. ”Hitta styrka i den tro Odo visat oss så får du tröst”. Laricus gjorde som han blev tillsagd. Han hade aldrig varit den som tänkte och grubblade om de stora tingen. Han återfann delvis sin hälsa och försökte fiska igen. Det gick så där. Träbenet han fått var ett otyg när han var i båten. Nätet trasslade sig in i det och när han en gång gjorde detta slutade det så illa att han föll i. Simma med benet var nästan omöjligt. Hade inte några andra fiskare sett honom hade han drunknat. Håll modet upp unge Laricus fick han höra. Etin håller sin hand över dig. Men dessa och liknade ord fick motsatt effekt. En gud som låter en fiskare bli invalid och därtill nästan drunknar, vad är det för gud?

Tiden gick. Den enbente fiskaren satt vi stranden och suckade. Livet var svårt, snart var pengarna borta och den flika han visat sina något blyga men ändock varma känslor för såg han aldrig nuförtiden. En dag när han satt där kom en bekant till honom. En han inte sett på år och dag. Ario var något av Laricus motsatts. Äventyrlig och djärv. Nyfiken på livet och världen. Ario hade lämnat Caddo och sökt sig till fastlandet som bågskytt. De två började samspråka och Ario som var en god berättare talade om djärva strider, farliga marscher i fiende land, om stormningar och plundringar. Men också om glada fester, upptåg och flickor. Bågskytten var fylld av berättelser. I tre dagar talade han om sina bragder men berättade också att han en gång träffade en halvalv som kunde magi. Fiskaren blev lite misstänksam ty magi var ju emot Etins vilja och Odos bud det visste ju alla. Men Ario sa att det är nog inte så alla gånger ty hon, halvalven var av kvinnligt kön hade behövt hjälp av några tappra karlar. Det blev Ario och tre till som eskorterade damen, ty Ario sa ordet dam med högtidskänsla i rösten, genom ett farligt område fyllt av svartfolk och odjur. En kamrat hade stupat, en annan smet fegt sin väg och den tredje fick ett hugg av en reses storsvärd som tog så illa att benet kapades. Ario satte en pil i resens öga men hur skulle han göra med sin kamrat. Damen hade lugnt satt sig hos den sårade och med sin magi fått såret att läkas. Det bara slutade blöda. Sedan hade Aro burit iväg den sårade till en liten grotta och där hade damen sagt att han skulle hålla vakt. För att göra en lång historia lite kortare sa Ario så gjorde hon något med den sårade. Hans ben började växa ut igen. Ja det var lite i taget. Vi fortsatte färden och då vi kom fram till vårt slutmål, ja då hade benet växt ut igen. Han hade inte ens ett ärr. Om du vill kan jag nog tala med henne sa Ario och blinkade med ena ögat. Vi blev mer än vänner förstår du.

Laricus började fundera. Han var inte överdrivet talglad men nu var han nästan stum. Han tänkte och tänkte. Varför skulle magi som alltid sades vara farligt vara förbjudet? Kan en magiker få en avhugget ben att växa ut så var väl det bra? Varför skulle Etin vara emot detta? En solmunk kom och blev förskräckt då han hörde berättelsen om benet som växte ut igen och sa att det är synd. Det är fel. ”Nej lid tåligt gosse och betänk att det är Etins vilja att magi ej ska brukas. Du är enbent ja men då får du se det så att Etin ordnar allt till det bästa.” Men munkens ord väckte bara en sak i fiskarens bröst och det var ilska Sitta och säga till en man som förlorat ben och inkomst att denne ska lida och vara glad? Nej aldrig. Laricus bestämde sig. Han sålde allt han ägde och for till fastlandet. Ario sände med honom ett brev till halvalven. Resan gick bra, trots att den enbente inte kunde annat språk än sitt modersmål. Laricus träffade damen som läste brevet från Ario. Benet växte ut igen och glad i hågen tog tog fiskaren och reste hem. Men han mötes av tystnad. Ogillande blickar och sur miner. Flickan han en gång försökt uppvakta såg på honom med avsky och sa bara. ”Det är fel!” Solmunken jämrade sig om muttrade om världssjälen och hur Laricus lekte med farliga krafter. Om demoner och onda andar.

Det avgjorde saken. Medlidande kunde han få när han var lytt, men förökat och avsky när han var frisk och återställd det var mer än han kunde tåla. När Ario åter skulle till att lämna ön följde Laricus med. Men innan han gick ombord så skuddade han av sig Caddos stoft från sina fötter. Han skulle aldrig mer återkomma.
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1428
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Skinnfolk

Råttmannen, vargmannen, reptilmannen, kattmannen och ankan satt på värdshuset och åt. Plötsligt kom det in några drängar. De blev lite förvånade då de såg det ovanliga sällskapet. Den störste av dem skrattade till sa: - Nej med vid alla gudar i Ereb. Vad skådar mitt norra? Djurfolk, hela flocken samlad. Ack ja sa fortsatte drängen och himlade med ögonen. - Så olika, men ändå så lika. Päls, fjädrar och fjäll men ändå samma på något vis.
Drängarna skrattade men ankan tog till orda. - Ja herrar människor det stämmer måhända. Men har ni tänkt på att ni kallar oss alla med ett namn för djurfolk. Men vi har ett namn på er också. Inte bara människor utan alla andra skinnfolk!
- Skinn? Drängen såg både sur och förvånad ut.
- Ja men det är ju nu så här sa ankan. - Ni människor, dvärgar, halvlängdsmän, alver, sharger, jättar och svartfolk har ju skinn allihop. Då borde man ju rent logiskt sett klumpa ihop er till skinnfolk. Ja en av annan har ju lite hår här och där, främst i nyllet men också vid andra ställen vilka ej ska nämnas. Det är kanske inte så stor skillnad mellan alver och orcher som de två släktena båda hävdar? Människan detta konstiga skinnfolk kn ju para sig med såväl grottalven som havsorchen. Ni mina herrar, ni har nog lite orchblod i er alla ihop.
De sista orden gjorde drängarna arga och det hade nog kunnat bli farligt ty de var sjutton stycken, alla storväxta och starka. Men allt löste sig för tjurmannen som var i sällskap med de andra kom in och sa- Titta jag har fått min yxa slipad!
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1428
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Ett misslyckat taktikslag

- Svartfolk, det är det mest värdelösa man kan ha på slagfältet. Baron Sköldhammar slog ölsejdeln i ekbordet med ett brak.
-Nu överdriver du allt käre bror sa greve af Spjutenspets. - Dumma är de men kan orsaka stora förluster hos fienden om de kan tas på rätt sätt.
Baronen muttrade något och hostade till. Nej du greve. Jag står vid mina ord. Lyssna nu!
- Den sida jag stred för och det är många år sedan vi var bara omkring tvåhundra man. Några ryttare på enkla men snabba hästar samt bågskyttar. Men vår herre hade lyckats skaffa fram en hel hord av svartfolk. mestadels orcher men också en del annat. De var nog runt 800 man.
Motståndaren hade en här på högst 600. Nästan bara fotfolk. Men vår plan var denna. Vi ryttare och bågskyttar skulle strida. Medan de där bestarna skulle hållas i reserv bakom en ås. Åsen var beväxt med buskar och träd så de borde inte märkas de som var bakom den. Bågskyttarna skulle skjuta fem-sex pilar och vi satt till häst skulle anfalla flankerna men låsas retirera och låta fienden följa efter. Även om striden blev framgångsrik för några av oss ryttare skulle vi ta till flykten. När sedan fienden med segervittring i kroppen märker att vi flyr ska de följa efter. Alla vet att de som springer efter en flyende fiende sällan vidtar några försiktighetsåtgärder. När de sedan sprungit en hel lång sträcka ja då skulle svartfolken gå till attack.
Baronen hällde i sig resten av sejdelns innehåll och gjorde tecken att han ville ha mer.

- Ja det var en enkel plan. Men det gick fel ändå. Många av fienden hade pikar och spjut med sig. De reste dem och det var svårt för pilarna som sköts mot dem att träffa. Främsta leden hade folk med tung rustningar och stora sköldar och de tog emot en del. Pikarna hindrade att man kunde träffa genom att skjuta över fienden och in i hopen. Värre var att när ryttarna red fram öppnade de leden och där stod det folk beväpnade med armborst. Stor tunga armborst och de siktade mot hästarna. Många av våra ryttare föll när hästen stupade. Någon häst blev galen av smärta och kastade av honom och då kom det fram några usliga typer med knivar och böjda dolkar och skar honom i bitar. Vidare så kom det grupper med ryttare från fienden led. De hade hållits i bakgrunden men nu kom de på båda sidorna av flankerna och kastade sig in i striden. Våra ryttare var nog bättre än deras men de hade order om att retirera. Några av de våra möte dock en liten grupp av deras ryttare och det vann den kampen men då var armborstskyttarna framme igen med sina vapen. De skulle ha flytt men de ville väl vinna ära.
Få av vår ryttare överlevde av de vars hästar träffats. Två eller tre togs som fångar för fienden trodde de var befäl eller adliga.
Åter tog Sköldhammar en paus. Drack ölet och höll sejdel uppochnedvänd på tecken att han ville ha mer.

Reträtten gick mot åsen som planerat. Men vad gjorde svartfolket? Ja när de såg oss komma började de retirera de med. han vi stred för blev förbannad och han red fram till dem och skrek. Då förstod de att återgå till det de skulle göra. Men det tog tid för dem att sätta sig i rörelse. Fienden hade nu hunnit upp på åsen och de såg vad som kom emot dem. De stannade där fällde sina pikar och sköt sina skäktor. Orcher, resar och de där små ettriga svartnissarna anföll men de stod där de stod uppe på åsen. Våra ryttare gjorde både ett och två försök att anfall och bryta igen i någon lucka men det lyckades inte. Bågskyttarna gjorde några försök de med men pilarna gjorde ringa nytta. Svartfolket stred vidare. Ja de flesta. Svartnissarna smet iväg ned från åsen. När några av de övriga såg detta började de också ge sig av medan andra i sin tur stannade och slogs. Bräckare och bärsärkar stred och slogs och de fällde nog en och annan men de stupade till slut. Då gav sig resten av och de skingrade åt alla håll och kanter. Bågskyttarna gav sig av i samlad tropp. Vi till häst delade upp oss och flydde i olika riktningar. Jag red för allt jag var värd. Vad som hände med han som lejt oss vet jag inte och inte bryr jag mig heller. men det säger jag ha aldrig svartfolk som allierade!

Greve af Spjutenspets hostade till lite och log innan han tog till orda. -Ja det var en misslyckad taktik och ett misslyckat slag. Han gav tecken att baronen skulle ha mer öl. - Ett riktigt misslyckat taktikslag!
Användarvisningsbild
skaraborgarn
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1428
Blev medlem: 2019-05-25 10:34
Ort: Skaraborg

Re: Fan-fiction till Ereb Altor

Inlägg av skaraborgarn »

Vi ska nu utröna några exempel på de flika raserna i Ereb Altors kynne.
Många intelligenta varelser finns men de har olika synsätt och normer. Vi ska börja med att fråga några representanter från olika raserna om dras syn på godhet. Vad är exempelvis en god gärning?

Halvlängdsmannen: Att äta en tårta.

Dvärgen: Att arbeta en hel dag och veta att detta arbete är gagnerikt för hela samhället. Arbeta hårt och vara driftig.

Människan: Att hjälpa en gammal eller sjuk människa.

Alven: Att skjuta en skogshuggare som tagit sig in i en alvskog olovandes och som tänkt fälla ovärderliga träd i ryggen.

Orchen: Förstår inte frågan. Ska du ha stryk?
Skriv svar