Urträden

I tidernas gryning när Altor låg bränd och öde innan någon växt satt sina rötter i myllan eller något djur vandrat däröver grodde urträden. Urträden såg sin omgivning och och spred ut sina rötter så att träd och buskar och alla markens växter skulle springa ur den döda myllan. Under tusen år spred sig Urträdens skogar och i mitten stod de, fast rotade och kände alla sina barn frodas i lycka.

Så kom nya varelser. Först kom djuren, allt från de små vesslorna som smyger på marken, till de väldiga älgarna som betar från träden. Urträden blev först vreda på gudarna som skapat dessa dväljare utan att fråga dem. Urträden vägrade först att erkänna gudarnas skapelse och träden var lika dödliga som en jägares fälla. När gudarna såg detta sände de först ut en stor björn till urträdet för att förhandla, men urträdet var inte imponerad av styrka och slog ned björnen. Då sände de ut en listig räv, men urträdet hade tusen år av vishet och räven gick samma öde till mötes som björnen. Gudarna höll nu rådslag med sina djur om vem som skulle sändas därnäst till urträdet. Den enda frivilliga var den lilla fågeln sommargylling. Gyllingen flög in till urträdets boning och dess skönhet bevekade urträdet och urträdet lät blommor slå ut för att vara lika vackra som fåglar. Urträden upplät nu sina barn som föda och boningar åt gudarnas barn och gudarnas barn bar urträdets frön och när de dog blev de alla en del av skogens mull. Men då gudarna såg att deras barn vände sig från dem och dyrkade urträdet blev de vreda. De skapde nu nya barn för att tygla urträdets verk. De ingöt sina nya barn med en del av dem själva och dessa blev män och kvinnor. Människorna spred sig över Altor och brände och högg ned träden. De skapde öppna slätter och bröt jorden med plogar. Över detta blev urträden så vreda att de slet upp sina rötter från jorden och vandrade i skogarna och dödade alla människor de kunde finna. Gudarna steg då ned till Altor och talade med urträdet. Först befalde de men urträdet svarade "Ingen av er skapade mig, jag växte av min egen befallning och alla mina barn växte på min". Då försökte gudarna förhandla men urträdest svarade "Jag förhandlade en gång med er och jag tog in era barn och födde dem som mina men ni nöjde er inte med detta". Då bönade gudarna och urträdet sade "Vad är ni för gudar som ber, gudar skall bli tillbedda". Och därefter så lämnade urträdet gudarna. Många människor lever fortfarande med att dyrka gudarna men vi vände oss till urträdet och är nu hans tjänare.

Nargurisk legend
Handskrift från 800-talet fO
Pendons Lycée

Urträden sägs ha varit de första varelserna på Altor. Mäktigast av dem alla var den Uråldrige...Urträden koloniserade den av eld och element härjade och nakna marken med träd som älskade ljuset och vars frön kunde sprida sig milsvitt omkring. Och Altor började under Urträdens vård snabbt att leva upp och grönska. Men inte alla träd och urträd fick ta del av solens livgivande ljus. De blev undantryckta och fick dväljas i skuggan av de ljusträd som den Uråldrige älskade och favoriserade över dem alla.

Slutligen tappade några av de små och krumma träden och deras väktare nere i skuggan tålamodet. De försvor sig åt mörkret och gjorde revolt mot den Uråldrige. Av mörkret fick de kraften och styrkan att växa i skuggan och de växte sig långsamt allt högre och högre tills de var förbi och kvävde Ljusträdens åtkomst av ljus. Ljusträden dog i allt större skaror och förlorade alltmer och mer land. Den Uråldrige blev förtvivlad och försvor sig då åt solens och elementens förgörande sida. Solen lät då sina strålar obarmhärtigt gassa över landet. Inget vatten föll och alla skogar började till synes dö av torkan. Marken blev så torr som fnöske. Och så slog elementen till. Efter solens torka förende sig vinden och vattnets i åskan. Blixten slog ner och världen eldhärjades.

Men den Uråldrige hade låtit förvandla och rustat sina älskade ljusträd på de mest skiftande sätt inför infernot som skulle förgöra Skuggträden.

Kvar stod tallar med tillsynes förkolnade stammar. Men deras barkpansar hade skyddat dem och den Uråldrige hade låtit höja deras kronor högt upp så att de undkommit lågornas rov. Tallarnas kottar öppnade sig i värmen från elden och lät sin frön ramla ner på den ännu varma, svartbrända jorden där elden nyligen dragit förbi. Och tusentals nya tallar reste sig upp ur askan. Ur stora frögömmor under jord sökte sig miljoner plantor av glansbjörkar mot himlen för att åter kolonisera länderna. Ekarna lät skjuta nya skott från sina skrovliga stammar och snart var dessa åter gröna och kunde sprida sig över det öppna ljusa landskapet.

Skuggträden tycktes förevigt utplånade. Men detta var inte sanningen, ty i de djupaste, mörkaste och fuktigaste sänkor hade Skuggornas träd överlevt Infernot. Och de beredde sig på att åter en dag erövra världen från ljusets träd och den Uråldriges stam. Och än i denna dag fortgår kriget mellan Ljusets och Skuggornas träd