Ransard: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(En mellanliggande sidversion av samma användare visas inte)
Rad 1 002: Rad 1 002:


===Vapen och Rustningar===
===Vapen och Rustningar===
De ranska stridsmännen rustar sig oftast med en på [[gambeson]] överdragen ringvävs [[hauberk]]. Underarmar och skenben skyddas ofta av läderskenor. Dessa förstärks ibland av metall eller läderband som nitas fast. Bland högättade kämpar förekommer metallskenor. Huvudet skyddas ofta av en ransardisk thôrmhjälm,en konhjälm med nässkena och rinbrynjedok.Ibland förstärkta med metallbågar för skydd över ögonpartierna. I vissa fall går doket hela vägen runt och skyddar således hela ansiktet. Över detta bärs ofta en merrlokh, ett tygstycke med klanens mönster, som ger ett visst skydd. Merrlokhen kan lösgöras och nyttjas vid försvar enligt särskilda tekniker som är populära vid tvekamper.
Den vanligaste beväpningen är strid är en Ranzerlans och en härsköld. Som sidobeväpning bärs oftast ett Seaxsvärd och en lång dolk.


'''• [[Glamorg]]''' -Ett upp till två meter långt tvåhandssvärd, Används som en viktig del i ranernas stridsformationer.  
'''• [[Glamorg]]''' -Ett upp till två meter långt tvåhandssvärd, Används som en viktig del i ranernas stridsformationer.  
Rad 1 021: Rad 1 025:
De ransardiska hästarna, ranarôz (ofta förvanskat till ranzerruss) har förädlats från de småvuxna vildhästar som fordom gick att finna i området. De är små till växten och lämpar sig föga för tungt kavalleri. I jämförelse med sina storvuxna släktingar i öster, de palinorska stridshästarna ter de sig som dvärgvuxna föl. Storleken till trots är de ransardiska springarna dock väl omtyckta för sina andra egenskaper. Ranarôzens förnämsta egenskap är dess seghet och uthållighet. De kan galloppera långa sträckor utan tecken på utmattning, och de återhämtar sig snabbt. De hastigheter vilka de kunna uppnå är likaledes anmärkningsbar. Utöver detta är de också lämpliga för att avancera i mer svårtillgänglig terräng.  
De ransardiska hästarna, ranarôz (ofta förvanskat till ranzerruss) har förädlats från de småvuxna vildhästar som fordom gick att finna i området. De är små till växten och lämpar sig föga för tungt kavalleri. I jämförelse med sina storvuxna släktingar i öster, de palinorska stridshästarna ter de sig som dvärgvuxna föl. Storleken till trots är de ransardiska springarna dock väl omtyckta för sina andra egenskaper. Ranarôzens förnämsta egenskap är dess seghet och uthållighet. De kan galloppera långa sträckor utan tecken på utmattning, och de återhämtar sig snabbt. De hastigheter vilka de kunna uppnå är likaledes anmärkningsbar. Utöver detta är de också lämpliga för att avancera i mer svårtillgänglig terräng.  


Utseende mässigt är de oftast ljusbruna (bork eller gulbrun) i färgen med en grov och hög upprättstående man. De mäter omkring 120-150cm i mankhöjd.  
Utseendemässigt är de oftast ljusbruna (bork eller gulbrun) i färgen med en grov och hög upprättstående man. De mäter omkring 120-150cm i mankhöjd.  


De finns inte längre i vilt tillstånd. De uppfödda hästarna genomgår liknande utsållnings processer som de ranska stridsmännen och de som faller till föga används som utfodring till griparna. Inte sällan hålles hästuppfödningarna relativ nära griphägnen. Dels används hästarna för att dressera griparna, och dels är det viktigt att hästarna inte fruktar griparna.  
De finns inte längre i vilt tillstånd. De uppfödda hästarna genomgår liknande utsållnings processer som de ranska stridsmännen och de som faller till föga används som utfodring till griparna. Inte sällan hålles hästuppfödningarna relativ nära griphägnen. Dels används hästarna för att dressera griparna, och dels är det viktigt att hästarna inte fruktar griparna.  

Versionen från 4 maj 2015 kl. 18.21

Landsfakta

Invånarantal: ca 1.600.000
Befolkning: 85% människor, 15% svartfolk
Huvudstad: Kaphalt (ca 4500)
Statsöverhuvud: vortiger Argald den Yngre
Styrelseform: klanbaserad monarki
Exportvaror: bergssalt, metaller, pälsverk
Importvaror: ädelmetaller, spannmål, plundringsbyte
Välstånd:
Armé: mycket stark. Flygande gripkavalleri
Religion: Æsír
Övrigt: Ransarderna är kända för sin hänsynlöshet i strid. De använder långa öppna skepp till havs och flygande gripar till land.

Historia

Förhistoria

För en detaljerad redogörelse kring västnarguriernas ursprung se: Fjärde narguriska vandringen.

Ca 900 f.O.
Västnargurier kommer vandrande in från sydöst. De passerar över Herikolls vad, korsar Aleriska sänkan, rundar xxx-bergen (bergen/berget i sydvästra Ransard)) och bosätter sig i de mellersta delarna av västra Kard ute vid kusten. Enstaka vättar är de enda intelligenta varelserna i landet.
Ca 800 f.O.
Jorderstammen som lärt sig bygga enkla båtar seglar ut på Lerigatt och vidare mot norr.
Ca 730 f.O.
Alla de belgothiska klanerna tar sig upp i Otamerirevan och sprider snabbt ut sig kring Mælinska bukten.
ca 700 f.O.
Jordiska fartyg börjar relativt regelbundet plundra de sardiska bosättningarna. Sarderna kämpar med bästa förmåga, men lider svårt under jordernas härjningar.
657 f.O.
En grupp krigare letar sig upp till västnarguriernas länder. De har tjänstgjort i Kejsardömet Jorpagnas legioner och för med sig en överlägsna stridsteknik. Enligt eposet "Jorparim" anförs de av krigsherrarna Ilthe, Urthus och Kallinge. (Jämförelser med de få bevarade källor från Jorpagna, gör gällande att det skulle kunna röra sig om Milluriorna Ilmangus, Kallingus och Urtalus. Dessa omskrevs för sin effektivitet och brutalitet i att nedgöra barbarer och kan mycket väl själva höra till de nargurer som städslades av Jorpagniska Imperiets)
Målmedvetet och brutalt söker de sig en bostad som de till slut hittar på ön Ranz.
Då den invandrade krigargruppen håller sina sinnen rena från annat än krigskonsten och sin fysik ren genom fortsatt hård träning börjar de kallas för "de rena" eller "det rena folket" - Ranerna.
De idkar viss handel med sarderna, men håller sig mest för sig själva. När jorderna åter gör en räd mot sarderna möter de plötsligt väl diciplinerat motstånd i de nyinvandrade ranerna. Med förbluffande snabbhet och effektivitet samlas de ranska krigarna och ilar till sardernas bistånd. De jordiska stridsmännen nedgörs till sista man och deras fartyg tas i beslag.
Legenden om svärdet Acemiel tros ha sitt ursprung i händelser vid denna tid.

[Ranerna bosätter ön Rans och bor endast där]

658-598 f.O.
Sarderna är tacksamma mot ranerna och ett nära samspel utvecklas mellan folken. Sarderna förser ranerna med mat och hjälper dem bruka marken, delar med sig av fisket etc. Vidare börjar man tillverka båtar av samma snitt som de erövrade jordiska. Med hjälp av dessa börjar ranerna plundra intilliggande områden och snart känner alla till att frukta krigarfolket.
Någonstans i detta skede övergår sakteliga sardernas och ranernas religon från gudinnan och naturväsen till Æsirtron. Tron kommer sannolikt från Jorduashur.

[Ranerna bor på Rans och lever där som ett litet krigarfolk]

599 f.O. Den Tredje Konfluxen
Konfluxen drabbar Ereb, men går i stort förbi det blivande Ransard. Æsirgudarna får i stort äran för att området skonats och religonen stärks.
Ca 550 f.O.
Narimerna går österut in i skogarna och fortsätter upp i Kardbergen.
Ca 400 f.O. Behöver redigeroas...
Svartfolk kommer från Kardbergen in över det blivande Ransard österifrån. Nästan omgående börjar horderna en omfattande skövling och ranerna samlas för krig under sin ledare Worthig som först slår tillbaka invasionen och därefter inleder ett utrotningskrig driver tillbaka svartfolken långt upp i Kardbergen. Worthig skadas svårt i det framgångsrika kriget och kan inte längre utföra krigets värv, men då han har frälst ranernas och sardernas land, äras han med att jämte klanhövdingen styra "riket".
I stort handlar Worthigs makt om klanernas militära medel. Då han nu inte själv längre kan delta i exercis och vapenskrammel vidareutvecklar han istället taktik och strategi och begynner en omfattande reform av krigsväsendet. Folken har nu blivit som en enad tvesamhet. De två folken existerar som ett och byggar varandras styrka. Blod blandas friskt mellan de tu och avkomman placeras i endera folket beroende på de fysiska egenskaper det besitter. Krigsskolor upprättas och nyfödda barn väljs ut från födsel till att kämpa i ranernas led. De starkaste skall vara raner, de övriga sarder. Som ran är ens framtid utstakad till krigiska värv och det anses som en stor ära att få bidra med sina barn till ranernas led.
Worthigs titel som krigsherre går i arv och är i senare historia mer känd som Vortiger.

[Ranerna, som sedan konfluxen låtit sig hyras som legosoldater från sin bas på Rans, slår tillbaka svartfolken på uppdrag av sardernas storhövding. Efter kriget upprättar Worthig krigsskolor hos sarderna där raner tränar lämpade sarder till att bli krigare]

Ca 350 f.O. Behöver redigeras...
Krigarfolket från Ranz bosätter sig med sarderna och börjar skola lovande ynglingar då de vet att kriget är vardag och att det är individens skyldighet att vara förberedd för att skydda sitt folk. Sarderna gifter bort sina "bästa" kvinnor i tacksamhet och för att säkra tillväxten av dessa krigare.
Båda grupperingarna växer. Sarderna brukar jorden, skördar havets frukter, tämjer träden och styr landet medans ranerna blir den krigande klassen dit endast de bäst lämpade väljs in.

[Den första generationen nya raner bosätter sig på sin ålders höst ute i sardernas byar och detta blir början på att raner lever borta från Rans och ute i Sardland]

200-talet f.O.
Belgother börjar utvandra från Kard och sätter upp kolonier längs med de skyddade vikar och fjordar de hittar på Ljusnahalvöns nordsida.
Ca 100-70 f.O.
Sarderna ansätts hårt. Från norr kommer mer välorganiserade angrepp från Jorduashur och från Kardbergen väller horder av skövlande svartfolk i den värsta angreppsvågen på trehundra år. Ranerna korsar terrängen på den sardiska hövdingens order kors och tvärs och slår tillbaka anfallsvåg efter annan. Situationen blir ohållbar. Efter två decennier av strider på flera fronter alltmedans befolkningen utarmas och de uppodlade markerna krymper beslutar Vortiger Rinkhr att drastiska åtgärder måste tas.
Vortigern inför Lex Bellum och tar tillfälligt makten från storhövdingen. Han tvångsförflyttar mängder av folk, låter bränna flera strategiskt viktiga byar för att beröva fienden möjligheter att förskansa sig och proviantera. Ranerna börjar bekämpa sin fiende som att de är i fullskaligt krig istället för att som tidigare, bara försvara sig för slumpmässigt utvalda angrepp. Sakta men säkert vänder ranerna kriget. Såsmåningom har jorderna tappat lusten att försöka införliva landområdet och svartfolken lidit så stora förluster att de måste dra sig tillbaka upp i bergen för att slicka sina sår. I månader pyr begravningsbålen.

[Är detta egentligen ett stort organiserat invasionsförsök från jordakerna som starkt bidrar till Jorduashurs tillbakagång efter att de slagits tillbaka av ranerna? ]

Ca 70-50 f.O.
Under flera decennier återuppbyggs det som raserats. Marker odlas ånyo. Nya skepp byggs. Byar återuppbyggs. Vortigern behåller makten under återuppbyggandet för att försäkra sig om att folken inte igen skall kunna överaskas av fiender.
Ca 50-30 f.O.
Makten återlämnas till den sardiska storhövdingen. Sardland blomstrar. Ranerna beslutar att de alltmer måste skilja sig från sarderna. En ransk man får inte längre ta en sardisk kvinna eller vice versa. Detta för att hålla blodet rent och kunna särskilja det rena, krigande folket från det vekare, arbetande folket. Man kan nu bara födas in i ranernas led, aldrig väljas eller prövas in.
29 f.O.
Svartfolk börjar återigen ge sig till känna. Två byar bränns och ranerna går åter i krig. Sarderna bönfaller ranerna att leda deras folk. Den sardiska storhövdingen erbjuder makten till ranernas Vortiger Omric. Omric avböjer trots storhövdingens ihärdighet.
28 f.O.
Vortigerns styrkor krossar svartfolkens nya kampanj i sin linda. Han hälsas som en frälsare av de sardiska klanerna. Storhövdingen förnyar sitt erbjudande. De ranska klanerna rådgör sinsemellan och beslutar att det för folkens bästa voro av godo om en ran styrde sardland. Som en hyllning till det folk som gång efter annan frälst sarderna och som en markering till maktskiftet benämner man nu marken ”ranernas land” - Rans ard.

Ransards födelse

27 f.O.
Konungariket Ransard enas under Omric den Store.
2 f.O.
Kung Nobarg av Belgoths enda dotter, Timrin, äktar vortigern Hanric av Ransard. Nobarg upprättar ett avtal där den belgothiska kronan skall ärvas av Timrins barn vid hans hädangång.
1 f.O.
Många belgothiska klaner som protesterat mot avtalet gör uppror mot kungamakten. Ett inbördeskrig bryter ut i Belgoth och kung Nobarg tvingas fly till Ransard. De argsinta belgoterna anklagar ranerna för att ha förvridit kungens sinne och för att ha rövat bort prinsessan Timrin. Belgotherna invaderar Ransard.
1 f.O. – 10 e.O. Frihetskriget
Inledningsvis är belgotherna framgångsrika och tar kontrollen över stora delar av Ransard. Det är dock främst sardiska trupper de möter och när ranernas egna väldisciplinerade krigsmakt slår tillbaka från själva Ranz drivs belgotherna tillbaka. Den unga staten Ransard bekräftar i detta krig sin ställning som ny ledande maktfaktor i nordvästra Ereb. Frihet härskar åter i ranernas Sard.
10 e.O.
Efter elva års strider tvingas belgotherna ge upp. Hela norra Belgoth (dagens Nordland) är ockuperat av ransarderna och klanhövdingarna lägger till sist sina nävar på kungens avtal. Prinsessan Timrins närvaro vid fredsförhandlingarna är avgörande.
12 e.O.
Kungen av Belgoth dör och riket införlivas enligt vad som blivit känd som "Nobargs avtal" med Ransard.
18 e.O. - 24 e.O. Västbegothiska resningen
De västra klanerna i Belgoth gör uppror. Fred sluts sex år senare.
24 e.O.
Hanric Silvertunga, Vortigern av Ransard möter den belgothiska revoltens ledare och fred sluts. I fredsavtallen fastställs att de klaner som ledit revolten måste lämna Nordland. De marcherar söderut mot Ljusnahalvön, där de bryter ny mark och bildar ett nytt rike, lydande under den ransardiske Vortigern.

[Ranerna bosätter de nu folktomma områdena i västra Belgoth som nu ges namnet Ransland.]

24-63 e.O.
De östbelgothiska klanerna som inte deltog i Stora frihetskriget, upproret mot Ransard, drabbas mycket hårt av det nya styre som nu införs i gamla Belgoth. Ranerna styckar upp marken och fördelar den bland de egna stormännen. De belgothiska klanerna fråntas all egentlig makt. Att söka sig till Ljusna dit västklanerna utvandrat är uteslutet för de stolta belgotherna som inser sitt misstag att stå utanför kriget.
50 e.O.
Ransarderna grundar en koloni på den trakoriska ön Saphyna.
63 e.O.
Brandnatten. En månmörk höstnatt brinner östbelgotherna ner sina byar efter att ha tömt alla förråd och dödat de ransardiska garnisonerna. Samlade går de österut upp i bergen och lämnar sitt gamla hemland för att aldrig återvända. Händelsen är också kämd som ”den östbegothiska nesan” eller ”den stora flykten”.
64 e.O.
Efter en lång vintermarsch uppe i bergen där de kämpar mot svartfolk, kyla och arga narimer når östbelgotherna Kardbergens sydöstra sluttningar. Framför dem ligger Erebs öppna inland som belgothernas förfäder för niohundra år sedan korsade under den Fjärde narguriska vandringen. Inga straffexpeditioner utgår då man menar att de hederslösa östbelgotherna straffat sig själva mer genom att lämna den heliga fädnersjorden än vad ransardisk lag någonsin skulle kunna. Inget annat än nesan kvarstår när östbelgotherna vandrar ut ur den ransardiska historian för att smida sina nya öden i österled.
129 e.O.
Brödrakriget i Ransard.
130 e.O.
De belgothiska klanerna i Ljusna besegras av en klavykisk här ledd av Kornella Byxlös. Den regerande klanen faller samman och området förloras för alltid. Kornella grundar efter att ha besegrat de belghotiska klanerna staden O. Staden O förloras dock snabbt och Kornella fick en uppenbarelse från gudinnan Anxalis som innebar att klavykerna skulle hålla sig på öarna.
Ca 135 e.O.
Överlevande klaner från Ljusna anländer under ett antal år till området på höglandet och skogarna längs bergen. Efter ett tag när invandringen söderifrån ökar uppstår stridigheter med de klaner som redan bor i området. Dessa klaner är dock splittrade och mer primitivt organiserade och uppgår snart besegrade i de nyanlända.
176 e.O.
Kungariket Timolerien grundas öster om Ransard av flyktingar söderifrån. Timoleriens grundande skär av handelsrutterna för Palinor. Det expansiva Ransard kommer närmre de oroade palinbröderna.

Första Ransarderkriget

181 e.O.
Det första ransarderkriget. Klavykerna anfaller de ransardiska kolonierna på Saphyna och strider uppstår på Guidienerslätten. Ransarderna vinner vissa framgångar men tvingas retirera till Frimbolinerslätten där man förskansar sig.
187 e.O.
Den Ransardiska flottan förstörs i Rubakins vik. Den härskande klanen Omric störtas och Amron tar istället över makten.
191 e.O.
Den siste ransarden körs iväg från Saphyna av de klavykiska härarna.
200 e.O.
Timoleriska och Ransardiska jarlar har vid det här laget en sådan militär dominans i regionen att de kan kontrollera handelsflödena. Utan den livgivande handeln faller Palinorden samman som ett korthus. Rika missionsstationer förvandlas till fattiga eremitage. I en desperat manöver koncentrerar sig Palinorden till Palinor i ett försök att återta sitt narguriska handelsmonopol, sitt inflytande och sin chans att frälsa själar.
204 e.O.
Staten Palinor grundas av Palinorden och hävdar överhöghet över slätterna söder och öster om Kardbergen. Av sina grannar i Ransard beskrivs Palinorden som den fanatiske Ghaerilsekten. Enligt ransarderna låtsas palinorerna tillbedja den gode guden Hjallbrand men att de i själva verket dyrkar den onde vaeniren Ghaeril.
210 e.O.
Palinor startar krig mot det ”onda” Timolerien och trots att man får hjälp från ”ljusets förkämpar” från lite varstans så slås man tillbaka av Timolerien som har stöd av Ransardiska trupper. Efter en del lyckade plundringsräder finner Palinorerna sig blottlagd för en Ransardisk straffexpedition. Framför Khartotums murar slås ransarderna tillbaka av palinoriska riddare och odöda. Ransardernas uppfattning att Palinor är ett ondskans fäste förstärks. I Palinor utropas vart hundrade år till jubelår, och firas med ett korståg mot Ransard
277 e.O.
Ransard sluter en allians med Magillre och Milacke i syfte att krossa klavykerna på Trakorien. Milackerna leddes av Hiatus Neffro ”den galne milacken” som i hemlighet lovat bort Saphyna till Ransard och Magillre.
287 e.O.
När de tre allierade Ransard, Magillre och Milacke vunnit en seger över klavykerna på Saphyna, kan man inte enas om vem som skall få ön. Blodiga strider utbryter och när Milacke byter sida tvingas både Ransard och Magillre att dra sig tillbaka till fastlandet. Trakoriska lärda menar att Milackes härförare tillika Trinsmyras diktator Hatus Neffro ”den galne milacken” bytte sida bara för att få fortsätta striderna vilka han sades älska över allt annat.
310 e.O.
Palinor startar, på hundraårsdagen av det förra krigståget, ett nytt, fast den här gången mot Ransard. Timolerien lyckas dock hålla Kardbergens pass och slå tillbaka de numerärt överlägsna Palinorerna.


Andra Ransarderkriget

370 e.O.
Andra ransarderkriget. Det klavykiska riket är mattat efter inre stridigheter så Edorl den unge beslutar sig för att det är dags för Ransard att återta sina forna kolonier. Hade man inte gjort misstaget att dela sina styrkor hade man mycket väl kunnat krossa Trakoriska riket innan det ens hunnit bildas. Man försökte ta både Saphyna och Paratorna vilket var ödesdigert. Edorl den Unge stupade och Margon Rådvis organiserade återtåget. Trakorierna slöt sig samman med det heliga Kishatet och detta gjorde att man blev starka nog att driva iväg ransarderna
378 e.O.
Förlusten på Trakorien åtta år tidigare leder till att Margon Rådvis störtas och klanen Omric utnämns till ledare. Teldoric blir Vortiger av Ransard.
387 e.O.
Konungen av Timolerien avlider utan att utnämna någon av sina två söner till arvingar, adeln ser sin chans till ökat inflytande och hetsar sönerna mot varandra.
392 e.O.
Timolerien splittras i två länder, Timoria och Alerien, förhållandet mellan länderna är mycket spänt.
410 e.O.
Palinor startar ännu ett krigståg, denna gång stött av dvärgarna i Kuldres norr om Palinor. Anfallet kommer överraskande och man lyckas besegra Timora. En stor ransardisk här samlas och besegrar palinorerna i slaget vid Herikols vad.
411 e.O.
Fyrkorsets brödraskap bildas i Alerien som skydd mot framtida invasioner.
414 e.O.
Alerien som påverkats oerhört av de läror som Fyrkorsets brödraskap predikar, omvandlas av en konverterad kung till en teokratisk monarki. Tanken är att endast stark gudatro kan skydda mot ett annat folks starka gudatro.
458 e.O.
Ransard skickar i hemlighet ”diplomater” till Saphyna vars styrelseskick infiltreras.
462 e.O.
Saphyna står nästan helt under ransardisk kontroll.
488 e.O.
Argald Omric, son till Gorm den Gamle, föds och förutspås bli den störste vortigern någonsin

Tredje Ransarderkriget

497 e.O.
Det tredje ransarderkriget utbryter. Trakoriska trupper landstiger på Saphyna och Ransard skickar förstärkningar. Vortigern själv och hans elvaårige son Argald medföljer. Trakoriens numerära överlägsenhet fäller avgörandet och ransarderna besegras slutgiltigt tio år senare. Trakorien införlivar Gudienerslätten med sitt rike för att få brohuvud på Saphyna.
507 e.O.
Gorm den Gamle av klanen Omric inser att slaget om Saphyna är förlorat och drar tillbaka de ransardiska trupperna. Halva flottan blir upphunnen och sänks.

Griparnas Årtusende

508 e.O.
Griparnas årtusende inleds i och med att Argald Omric, som vid sin födsel spåddes bli den störste vortigern någonsin, lyckas tämja en kungsgrip och får tillnamnet ”Griptämjare”. Ett flertal av Kardbergens gripar tämjs och blir ransardernas tjänare. Argald gifter sig med prinsessan Eowen av Narim (Gauland) och blir krönt till vortiger.
510 e.O.
Palinor startar det fjärde krigståget på hundraårsdagen av de andra. Denna gång är det Ransard som anfalls. Ransarderna med sina nytämjda gripar avstyr lätt anfallet och vortigern Argald Griptämjare besegrar personligen palinorernas härförare magikern Krarr. (Stormästare Ghaerît Krarr Bianco ap Klovimeste)
513 e.O.
Ransard expanderar i alla riktningar. Långgående planer finns på att åter genomföra en straffexpedition mot Palinor och för alltid krossa den ondskefulla religösa sekt som där huserar. Vintern blir dock oerhört kall och Ransard ansätts hårt av barbarer från norr och svartfolk. Mången ransard stupar. Aleriens högland drabbas hårt.
515 e.O.
Narim, som av ransarderna kallas Gauland, införlivas med Ransard efter beslut från den narimske kungen.
532 e.O.
Vortigern Argald Gripryttar mördas av trakoriska spioner, hans son Joran Gyllene kröns till ny vortiger.
540 e.O.
Timora invaderas av Ransard.
549 e.O.
Nerol Nomrik, nykrönt vortiger, avslutar det timoriska kriget.
565 e.O.
Svartfolksstammen Röda Månen inleder en serie plundringståg mot Ransard som pågår i sju år.
572 e.O.
Svartfolksstammen Röda Månen upphör med sina plundringståg.
573 e.O.
Vortigern Nerols söner dör en efter en och han börjar bli paranoid. Caorm, som senare blir vortiger, lämnar Ransard i sällskap med en alv för att lära sig om andra kulturers stridskonster. Han kallas Caorm alvvän.
582 e.O.
Nerol störtas av uppretade klanhövdingar och efter ett kort men blodigt inbördeskrig kväser Caorm upproret.
583 e.O.
Trevande kontakter tas med alverna i Kardskogen.
599 e.O.
Teokratet Alerien anfaller Gauland (del av Ransard). Röda månens svartfolk lyckas med hjälp av magi ta sig in i Kardskogen och plundrar alvboningar. Ransard, som har alerierna mellan sig själva och Kardskogen, kan inte undsätta alverna och kontakten dem emellan bryts.
600-605 e.O.
Ransard under Caorm Alvvän gör en motoffensiv och lyckas besegra den aleriska invasionsarmén. Den ransardiska hären driver alerierna tillbaka och invaderar så Alerien, som tillslut besegras och den Aleriska kungliga hären krossas vid ett slag om slottet i Aler. Aleriens kung Horvar flyr men dör under flykten av ett orcherbands pilar. Ransarderna gör vissa utrensningar av kungatrogna klaner och delar ut deras jord till ransardtrogna. Speciellt baron Resarils familj förföljdes, men de lyckades också till största delen fly söderut och undkom därmed med livet. Värre var det för den Aleriska hjälten som in i det sista skyddade kungen, riddar Angusor ApHelliNar som också stupade skyddandes sin konungs lik. Hans familj och största delen av hans klan utrotades efter kriget.
603 e.O.
Slaget vid Cormwak
En grupp aleriska fotsoldater besegrar en mycket starkare grupp ransardiska gripryttare. Alerierna leddes av legosoldaten Serek den Mörke som på egen hand sägs ha besegrat nitton raner och deras riddjur.
605 e.O.
Caorm Alvvän, vortiger av Ransard mördas av sin timoriska älskarinna, Trakorien misstänks ha ett finger med i spelet. Argald den yngre svär under kröningen att hämnas mordet på sin far.
606 e.O.
Argald smider planer och mobiliserar för en slutgiltig konfrontation med Trakorien.
610 e.O.
NU!

Geografi

Kartor: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=27599#27599

Historisk Geografi

Dagens Ransard införlivar ett antal tidigare länder. Vissa har tillkommit genom alliansbildningar och avtal, andra medelst eld och svärd. För att få en rättvis bild av Ransards geografi följer här en uppräkning av de införlivade nationerna samman med en kort historik

Belgoth/Nordland

Ca 730 f.O.
Alla de belgothiska klanerna tar sig upp i Otamerirevan och sprider snabbt ut sig kring Mælinska bukten.
200-talet f.O.
Belgother börjar utvandra från Kard och sätter upp kolonier längs med de skyddade vikar och fjordar de hittar på Ljusnahalvöns nordsida.
2 f.O.
Kung Nobarg av Belgoths enda dotter, Timrin, äktar vortigern Hanric av Ransard. Nobarg upprättar ett avtal där den belgothiska kronan skall ärvas av Timrins barn vid hans hädangång.
1 f.O.
Många belgothiska klaner som protesterat mot avtalet gör uppror mot kungamakten. Ett inbördeskrig bryter ut i Belgoth och kung Nobarg tvingas fly till Ransard. De argsinta belgoterna anklagar ranerna för att ha förvridit kungens sinne och för att ha rövat bort prinsessan Timrin. Belgotherna invaderar Ransard.
1 f.O. – 10 e.O. Frihetskriget
Inledningsvis är belgotherna framgångsrika och tar kontrollen över stora delar av Ransard. Det är dock främst sardiska trupper de möter och när ranernas egna väldisciplinerade krigsmakt slår tillbaka från själva Ranz drivs belgotherna tillbaka. Den unga staten Ransard bekräftar i detta krig sin ställning som ny ledande maktfaktor i nordvästra Ereb.
10 e.O.
Efter elva års strider tvingas belgotherna ge upp. Hela norra Belgoth (dagens Nordland) är ockuperat av ransarderna och klanhövdingarna lägger till sist sina nävar på kungens avtal. Prinsessan Timrins närvaro vid fredsförhandlingarna är avgörande.
12 e.O.
Kungen av Belgoth dör och riket införlivas enligt vad som blivit känd som "Nobargs avtal" med Ransard.
18 e.O. - 24 e.O. Västbelgothiska resningen
De västra klanerna i Belgoth gör uppror. Fred sluts först sex år senare.
24 e.O.
Hanric Silvertunga, Vortigern av Ransard möter den belgothiska revoltens ledare och fred sluts. I fredsavtallen fastställs att de klaner som ledit revolten måste lämna Nordland. De marcherar söderut mot Ljusnahalvön, där de bryter ny mark och bildar ett nytt rike, lydande under den ransardiske Vortigern.
24-63 e.O.
De östbelgothiska klanerna som inte deltog i Stora frihetskriget, upproret mot Ransard, drabbas mycket hårt av det nya styre som nu införs i gamla Belgoth. Ranerna styckar upp marken och fördelar den bland de egna stormännen. De belgothiska klanerna fråntas all egentlig makt. Att söka sig till Ljusna dit västklanerna utvandrat är uteslutet för de stolta belgotherna som inser sitt misstag att stå utanför kriget.
63 e.O. Brandnatten.
En månmörk höstnatt brinner östbelgotherna ner sina byar efter att ha tömt alla förråd och dödat de ransardiska garnisonerna. Samlade går de österut upp i bergen och lämnar sitt gamla hemland för att aldrig återvända. Händelsen är också kämd som ”den östbegothiska nesan” eller ”den stora flykten”.
64 e.O.
Efter en lång vintermarsch uppe i bergen där de kämpar mot svartfolk, kyla och arga narimer når östbelgotherna Kardbergens sydöstra sluttningar. Framför dem ligger Erebs öppna inland som belgothernas förfäder för niohundra år sedan korsade under den Fjärde narguriska vandringen. Inga straffexpeditioner utgår då man menar att de hederslösa östbelgotherna straffat sig själva mer genom att lämna den heliga fädnersjorden än vad ransardisk lag någonsin skulle kunna. Inget annat än nesan kvarstår när östbelgotherna vandrar ut ur den ransardiska historian för att smida sina nya öden i österled. (För östbelgothernas vidare öde se: Palinors historia)

Timolerien

Rike som existerade 176-392 eO i dagens östra Ransard. Bildades av belgother från Ljusna som återvänt till Kard. Belgotherna härstammade ursprungligen från vad som i dag är nordvästra Ransard (se karta) men som sedan 100-talet eO införlivats med ransardernas rike.

176 eO
Bildats av flyktningar från belgothernas rike i Ljusna.
210 eO
Det nybildade Palinor går i soltog mot timolerierna men slås tillbaka med hjälp av ransarderna. (Ransard allierad med Timolerien?) (Första palinoriska soltåget)
310 eO
Palinor går åter i soltåg mot väster men tar sig inte genom passen i Timolerien och når aldrig in i Ransard. (Andra palinoriska soltåget)
387 eO
Kungen av Timolerien dör och landet splittras i inbördeskrig då hans två söner kampar om makten.
392 eO
Timolerien splittras i det lilla Timora och det större Alerien

Timora

Litet land som en gång ingick i riket Timolerien. Sedan 540 eO erövrat av Ransard. Lider tidigt i sin historia (410 eO) nederlag mot palinorer och dvärgar i Det tredje palinoriska soltåget. Inkräktarna drivs ut av ransarder. (Ransard stödjer fortfarande åtminstone Timora?)

392 e.O
Timora grundas ur det uppsplittrade riket Timolerien. Fred sluts med Alerien, det andra riket som uppstått ur Timoleriens splittring, med hjälp av ransardiska förhandlare.
410 eO
Palinorer och dvärgar invaderar landet och timorerna lider nederlag. Inkräktarna drivs efter vart ut av ransarder (over Herikols vad). (uppkallad efter kentauren Herikolla Glurrestip(?) och detta ligger kanske i södra Ransard/Alerien?) (Tredje palinoriska soltåget)
Ca 450 eO
”Den erfarne äventyraren” påstår att det senast for etthundrasextio år sedan fanns dvärgar i Timora men som nu är borta (eller var det faktisk i Narim som sedan blivit rika på dvärgaguld?)
540-549 eO
Timora invaderat och erövrat av Ransard.

Alerien

Geografiskt stort land (större delen av det forna Timolerien) som dock huvudsakligen består av skog. Landet var tidigare en teokrati(?) men är numera ockuperat av Ransard.

392 eO
Alerien utropas som en självständig rike. Fred sluts med Timora vid hjälp av förhandlare från Ransard. (ransarderna vill ha ett enat rike mellan sig och Palinor som buffertzon?)
410 eO
Palinor går överraskande(!) till angrepp på Timora. (något innan som tydligt indikerat att palinorerna inte ville gå i soltåg denna gång?) Palinorerna är allierade med dvärgar från Kûlkres och hotar även Alerien (se nästa årtal). (Tredje palinoriska soltåget)
411 eO
Fyrkorsets brödraskap bildas med uppgiften att skydda Alerien mot fiender.
510 eO
Vad händer under Fjärde palinoriska soltåget?
599 eO
Alerien anfaller Narim. Samtidigt går Röda Månens svartfolk i härnad och plundrar alvbosättningarna i Kardskogen. (är alerierna på något vis allierade med svartfolken?) Den aleriska invasionsarmen hindrar ransarderna att hjälpa alverna (den hamnar mellan).
600-605 eO
Ransarderna slår tillbaka anfallet på Narim (som ransarderna kallar Gauland) och invaderar Alerien. Trakoriska spioner har förmodligen en aktiv verksamhet i området och händelserna. (varför?)
603 eO
Slaget vid Cormwak. En grupp aleriska fotsoldater besegrar en mycket starkare grupp ransardiska gripryttare. Alerierna leds av legosoldaten Serek den Mörke.

Narim (Gauland)

Gammalt rike i nordöstra delen av dagens Ransard. Numera införlivat med Ransard och kallas ”Gauland”. Handel med Palinor var tidigare(?) mycket viktig för båda länderna. Bäverskinn en specialitet. (möjligtvis även vinstrik handel med dvärgar) (Har detta rike alltid lyckats hålla sig utanför de palinoriska soltågen?)

508 eO
Den narimska kungadottern gifter sig med vortiger Argald ”Griptämjare” av Ransard.
513 eO
Under ”Vargavintern” härjar svartfolkens vargar i hela Kard. Narim får hjälp av ransarderna med förnödenheter.
515 eO
Införlivat med Ransard efter ett beslut av narimska kungen.

(betyder detta att den narimska kungen fortfarande har kvar sitt ämbete men underordnar sig vortigern?)

565-572 eO
Svartfolken gör flera rader mot Narims städer och lyckas undvika de ransardiska trupperna i landet. De undkommer med rikt byte. (vad består detta byte av och varifrån kommer det? (dvärgaguld?))
599 eO
Alerien anfaller Narim.

Saphyna

Det trakoriska Saphyna har fordom tillhört det ransardiska riket i omgångar. Själva jorden på Saphyna anses helig och tillhörande ranerna. Man anser således att detta är en viktig del av Ransard som är ockuperad av trakorierna.

50 e.O.
Ransarderna grundar en koloni på den trakoriska ön Saphyna.
181 e.O.
Det första ransarderkriget. Klavykerna anfaller de ransardiska kolonierna på Saphyna och strider uppstår på Guidienerslätten. Ransarderna vinner vissa framgångar men tvingas retirera till Frimbolinerslätten där man förskansar sig.
187 e.O.
Den Ransardiska flottan förstörs i Rubakins vik.
191 e.O.
Den siste ransarden körs iväg från Saphyna av de klavykiska härarna.
277 e.O.
Ransard sluter en allians med Magillre och Milacke i syfte att krossa klavykerna på Trakorien. Milackerna leddes av Hiatus Neffro ”den galne milacken” som i hemlighet lovat bort Saphyna till Ransard och Magillre.
287 e.O.
När de tre allierade Ransard, Magillre och Milacke vunnit en seger över klavykerna på Saphyna, kan man inte enas om vem som skall få ön. Blodiga strider utbryter och när Milacke byter sida tvingas både Ransard och Magillre att dra sig tillbaka till fastlandet. Trakoriska lärda menar att Milackes härförare tillika Trinsmyras diktator Hatus Neffro ”den galne milacken” bytte sida bara för att få fortsätta striderna vilka han sades älska över allt annat.
370 e.O.
Andra ransarderkriget. Det klavykiska riket är mattat efter inre stridigheter så Edorl den unge beslutar sig för att det är dags för Ransard att återta sina forna kolonier. Hade man inte gjort misstaget att dela sina styrkor hade man mycket väl kunnat krossa Trakoriska riket innan det ens hunnit bildas. Man försökte ta både Saphyna och Paratorna vilket var ödesdigert. Edorl den Unge stupade och Margon Rådvis organiserade återtåget. Trakorierna slöt sig samman med det heliga Kishatet och detta gjorde att man blev starka nog att driva iväg ransarderna
458 e.O.
Ransard skickar i hemlighet ”diplomater” till Saphyna vars styrelseskick infiltreras.
462 e.O.
Saphyna står nästan helt under ransardisk kontroll.
497 e.O.
Det tredje ransarderkriget utbryter. Trakoriska trupper landstiger på Saphyna och Ransard skickar förstärkningar. Trakoriens numerära överlägsenhet fäller avgörandet och ransarderna besegras slutgiltigt tio år senare. Trakorien införlivar Gudienerslätten med sitt rike för att få brohuvud på Saphyna.
507 e.O.
Vortigern inser att slaget om Saphyna är förlorat och drar tillbaka de ransardiska trupperna. Halva flottan blir upphunnen och sänks.

Klimat

Platser

Swartkozen

Heligt berg och tillika belgotherfjällens högsta topp.

Herikols vad

Vadställe beläget i Alerien, där det tredje palinorska soltåget krossades år 410 e.O Viktig strategisk plats.

Otamerirevan

Den enda egentligen farbara passagen genom belgotherfjällen.

Flora & Fauna

Städer

Ransard Städer

Från forumet...

Kaphalt

Huvudartikel:Kaphalt


-huvudstad i dagens Ransard

-belägen i landsdelen Sydland (gammalt sardisk land?)

-säte för vortigern

-kuststad

-ligger vid den flodmynning som troligen de första av S:t Palins missionärer följde från ca 50 eO när de tog sig till vad som är dagens Palinor ( http://www.erebaltor.se/wiki/Palinor#Komunikationsv.C3.A4gar_f.C3.B6rr_och_nu)

Ranz

-helig plats/stad där de första ranerna bosatte sig

-belägen på en ö med samma namn (syns inte på kartan men så beskriven på forumet...)

-ev gett namn åt landsdelen Ransland?

Tupsol

-belägen i landsdelen Ransland (huvudort?)

-kuststad

-ev en traditionelt mycket viktig stad för sarderna?

Sæxby

-belägen i landsdelen Nordland (del av det tidigare Belgoth)

-kuststad

-gränsstad mot Jorduashur

-ev mycket stor garnison för försvar mod jorderna?

Cormwak

-belägen i landsdelen Sydland

-kuststad

-ligger nära gränsen mot Mirel

-ligger nära mynningen av den flod som de palinoriska handlarna använde fram till 176 eO då Timolerien grundades och spärrade vägen (enligt utveckling i Palinortråden)

-Carmvaki garde känd från krigsspelet "Slaget om Clusta Noba" i Den Femte Konfluxen lär ha koppling till staden

-Slaget vid Herikols vad under det tredje palinoriska soltåget 410 eO utspelade sig i närheten (Herikols vad korsar floden här enligt utveckling på forumet)

-ev varit ockuperat av S:t Palins Orden?

-ev varit ockuperat av Mirel?

Aler

-tidigare stad i vad som blev Timolerien 176 eO

-nu stad i vad som blev Alerien efter Timoleriens splittring 392 eO

-ockuperat av Ransard sedan 605 eO

-bergstad

-ev helig stad för Fyrkorsets brödraskap?

Gæwhil

Huvudartikel:Gæwhil

-tidigare stad i vad som blev Timolerien 176 eO

-nu stad i vad som blev Timora efter Timoleriens splittring 392 eO

-under ransardisk överhöghet seden 540 eO

-bergstad

-ev Timoleriens gamla huvudstad?

Samhälle

...de ranska krigarna hade fallit för övermakten, marken drack deras blod och korparna åt av deras kroppar. Endast Vortigerns son, Keirhim återvände till gården för att förtälja om det öde Vortigern rönt och om de faror som hotade. Med Vortigern och hirden borta var det Keirhims moder, Ilgun som styrde gården och således var det också hon som först skulle bringas Keirhims mörka tidender.


-Mor, sade han. Vortigern har fallit och fienden kommer snart vara över oss.

Ilgun synade utryckslöst sin son, märkt av de umbäranden som hirden utstått och av det slag som krossat den. Sårskadan han bar över skulderbladet hade levrats och blödningarna upphört, men på hans anletes färglöshet syntes att de varit ymniga.


-Keirhim, sade hon, detta är en mörk dag. Räck mig din seax.


Keirhim tycktes något brydd över hennes begäran, men lösgjorde sitt vapen och överräckte det med hjaltet först. Bryderiet övergick dock drastiskt i överrumplad förvåning då hon i en kraftfull rörelse drev klingan in i hans buk ända till kaveln.


-Keirhim, en Ransk krigsman vänder inte ryggen mot sin fiende. Hade du som dina fränder hållt ihop leden hade måhända utgången blivit densamma, men ytterligare ett dussin hade ni sänt framför er i döden.

Vortigern och hans folk glädjes nu sin dådkraft i Æsirs salar. Själv dör du i skam som en ynkrygg. Vad nytta gör dina tidender här? Vad skulle din nesliga flykt undan härsmakten åstadkomma för oss? Vår bane må rycka närmare i detta nu, men vi flyr inte. Vi är Raner!


Men Keirhim hörde inte längre sin moders ord. Han sjönk bara långsamt in i det omslutande, kalla mörkret...


Befolkning

Om ransards folkslag och klasser:

Man delar in folken i tre folkslag; Raner, Sarder och Éraner

Ranerna - De rena. Härskarfolket De delas i sin tur upp i olika klasser

Agoraner: Agerande raner: Detta är den vanligaste klassen. De som strider och agerar som en enhet, som följer Æsirs vilja och vortigerns ord.

Vasraner: Vetande raner: de lärda och erfarana. Hit hör exempelvis de veteraner som inte längtre är agerande. Deras kunskap är viktig och de aktas trots att de inte längre förväntas dö på slagfältet.

Miraner: Seende raner. Detta är rådarna. De som står i förbindelse med gudarna och har förmågan att tolka dem


Sarderna-Jordemänniskorna -det arbetande, de icke handlande, icke vetande och icke seende. Sarderna har en egen hierarki där en kunskapare eller lärd står högre än en korgbindare eller svinfarmare. Ranerna bryr sig officiellt inte stort över detta. Reellt visar man dock naturligtvis en sardisk rådman mer respekt än en fiskare, precis som att den echstiske jordherren håller av sin ridhäst och vinthund mer än sina svin och får. Alla har ett värde och fyller en funktion men alla kan inte räkna med att se insidan av sin herres hus.

Éraner- De icke varande eller icke rena. Detta är farlänningar i allmänhet. De finns runtom ranerna samman med träd, berg och djur. De interagerar med eller mot raner i olika sammanhang, men har inget egentligt egenvärde då de aldrig kommer att nå gudarna och efterlivet. En éran som kommer i träldom eller väljer att tjäna en ran uppnår statusen sard.

Om djuriske halvfolk i Ransard:

I Ransard är människan det förhärskande folket. Då Subardas kropp utgör dess mark och invånarna delar blod med gudarna kan det knappast heller falla sig på annat vis. De flesta halvfolk är nidbilder av den rena människan och skapad av Ykk till hennes gissel. Vi ser således lite samexistens i Ransard jämfört med andra platser på Ereb. Likväl huserar halvfolk områden även i Ransard. Talrikast av dessa är svartfolken som ständigt är ett gissel och en varnagel. Total utplåning är vad ranerna önskar och eftersträvar. Dessa folk kommer aldrig att bli annat än dödsfiender. De avsaknar helt mänskligt värde hos ranerna, och det anses som en god gärning att avliva exemplar närhelst tillfälle yppar sig.

Dvärgarna har i stort flytt de områden som ligger under ransardiskt inflytande. Ranerna har förstått att uppskatta dvärghantverk, men har aldrig förstått hur dvärgar agerat som jämbördiga eller t.o.m. överlägsna. Metallerna som grävs ur Subardas sköte tillhör ju rättmätligen ranerna. Dvärgarna beskattades hårt och pådyvlades stränga lagar om att inte idka handel med ickeraner. Vidare krävde ranerna låga priser på det gods de handlade. När man ansåg att dvärgar bröt ransardisk lag utgick straffexpeditioner. Många menar att avrättningen av Rughir Glödskägge var den droppe som medförde dvärgas inblandande i det senaste palinoriska soltåget.

Alverna är mer komplexa. Dom står Subarda nära även om dom i övrigt valt att missförstå den sanna religonen. Deras utseende tyder på att vaenirs blod flyter i deras ådror, men även aesir såg en gång på vaenir som sina, till kropp och förstånd klena, småbröder. Alverna är såpass uråldriga som folk att de kan härledas till tiden innan vaenirs förräderi och därför inte skall lastas för det. Alverna är dock svåra att förstå. Dom tycks agera som att Subardas håvor är deras att förfoga och försvara. Diplomatiska försök har gjorts folken emellan.

I södra Ransard ligger byn Fjuskuln befolkad av halvlängdsmän. Ranerna avskyr dessa individer hjärtligt. De ser sina raka motsatser i dem. Många har propagerat för att det vällustiga demonfolket bör utplånas, men då halvlängdmännen aldrig agerat våldsamt, talat om resning eller ens illa om sina herrar och dessutom alltid betalat sina skatter till pricka och i god tid har inget verkligt själ kunnat uppbringas. Skatteindrivare går dock onödigt hårt fram vid sina besök och halvmän som inte är kvicka nog får gott räkna med en ransk stövel i ansiktet.

Högmännen är en annan halvfolkstyp som på nåder befolkar Ransard. Detta fordom stora och mäktiga folk sägs ha härskat över stora delar av nuvarande Ransard, Mirel och Palinor. Ruinrester från deras stolta ordensborgar ligger som välkända landmärken över området. Det sägs att borgen krekhla i forna Alerien är byggd enkom av stenar från dessa ruiner. Idag är högmännen en sorglig spillra av vad de en gång var. De fåtaliga och befolkningssvaga klanerna livnär sig som jägare, samlare och nyttjar småskaligt jordbruk på terasser i Thitneamh, bergstrakterna i sydvästra Ransard. Här tvingas man betala höga skatter till ranerna som gjort klart och tydligt att högmännen endast existerar så länge ranerna tillåter det. De resliga bergsmännen tvingas konstant att svälja sin stolthet och får nöja sig med att drömma tillbaka till sina förfäders storhet.

Raner

Ran.jpg

-Ni vet att många liv kommer spillas idag, men till ingen nytta, ropade kondottiären från brofästet. Hans röst var stark och säker trots vetskapen om hans annalkande öde.
-Våra styrkor kommer kräva en stor tribut ur era led om ni försöker passera bron. Det är tveklöst att ni kommer lyckas, men mången god krigare kommer ni förlora.


Ranernas härförare stod ännu tyst och avvaktande. Hans anlete var som hugget ur sten. Inga känsloyttringar eller avsikter kunde därur utläsas.


-Vi kan tömma staden på två timmar. Allt gods och allt av värde kvarlämnas er som tribut. Giv oss och stadens befolkning fri lejd så avgår ni med seger och rikedom. Utan egen manspillan.
Den reslige ranen skakade långsamt på huvudet som enda svar.
-Jag förstod nästan det, fortsatte kondottiären.
-Jag och mina mannar lägger ned våra vapen och ger oss som krigsfångar, om ni låter befolkningen gå. Jag kommer inbringa en stor lösen, och... Han tystnade.
-Trakorier... svarade ranen.
-I kväll kommer de rykande ruinerna av er stad varsko era grannstäder om erat öde. Marken kommer ha druckit så mycket blod att gräset växer rött i mansåldrar. Era kroppar kommer täcka marken i drivor till plägning åt korparna. Hans röst var tydlig men tonlös.
Kondottiären bleknade.
-Ni är galna! Varför denna onödiga slakt? Ni kunde intagit och bränt staden strid förutan. Nu kan ni vara vissa om att vi kämpar tills ni bryter vapnen ur våra likstela fingrar. Ni kommer förlora så mycket manskap att ni omöjligt kan stå emot de trakoriska förstärkningar, som i detta nu marscherar mot er dag och natt. Varför!?
På en omärkbar signal och till ett skrämmande samstämmigt disciplinerat kort skrammel lyfte de ranska krigarna, som en man sina sköldar och spjut i stridsposition.
-För att vi är Raner...


Ranen

En ransk man har stöpts i krigets form. Hans ändamål är kriget och en krigares död på slagfältet är hans mål. Detta färgar naturligtvis hans personlighet. All tid som förflyter utan skarp strid nyttjas för att till det yttersta finjustera och putsa på den perfektion en ran strävar efter. Ranen sover gärna på marken för att förbereda sig på fältliv. Han äter sparsamt för att förbereda sig på soldatens umbäranden. Periodvis kan han svälta sig och neka sömn helt för att lära sig hur hans kropp fungerar under extrem påfrestning. Han testar alltid sina gränser och utmanar sin förmåga.

När en ran anländer till en ny plats, väger och mäter han mentalt varje yta, höjd och trästam. Var skulle en här uthärda en härsmakt bäst? Vilken punkt är den strategiskt mest lämpade för bågskyttar? Hur stor är sannolikheten för regn till natten, och hur skulle det påverka underlaget vid strid? Denna typ av tankelekar är vanliga bland soldaterna. Man målar upp scenarion med olika trupptyper och strategier och testar dem mot varandra i teoretiska slag.

-Du har 20 man vid dungen därborta. Från Höger kommer 10 ryttare, välrustade. Från vänster 30 jordukaelar. Inhyrda som legoknektar. Medelmåttigt rustade. Hur blir utgången?
-Leder jag?
-Ja.
-Vart på himlen står solen och hur ler hon?
-Det är midtid och vädret som idag.
-Jag flyttar oss till träden där(pekar). Svårare ridteräng och fotfolken får solen i ansiktet... Gerik skickar måttskott under förflyttningen. Sen bildar vi svinborstformering för att möta ryttarna och är beredda på att byta till "Wothars Vilja" om tillfälle ges.
-Utgång?
-Fienden nedgjorda. Sju dricker med Æsir.
-Sju? Jag hade klarat mig med fem...
-Hur?

...

Det krigiska sinnet märks också vid tal. Raner upplevs som tystlåtna och korta. Man lägger föga vikt vid mycket orerande. Ett befäl för kortfattat fram sina order och vid behov replikerar soldaten lika kort. Långa haranger bäddar bara för feltolkningar och är svårt att lägga på minnet. Detta har ranerna gjort till en konstform. Man talar inte i onödan, inte gärna först och det man har att framföra skall framföras kort, kärnfullt och spetsfundigt.

Kvinnans position

Den ranska kvinnan innehar en viktig position i det ransardiska samhället. Endast en ransk kvinna kan föda en ransk krigare. Hon vördas således för sin roll som upprätthållare av det ranska blodet. Kvinnan förväntas foga sig efter sin man, då han är familjens överhuvud, på samma sätt som en soldat fogar sig efter sitt befäl, men besitter den egentliga makten inom familjen. En ransk man är en krigare och en strateg, men däri ligger också lejonparten av hans kunnande. Allt därutöver sköts och styrs i praktiken av kvinnan. Hon får inte tillnärmelsevis den krigsutbildning som hennes man får, men förväntas ändå kunna försvara sitt hem med vapen i hand under ofärdstider. De ingår dock aldrig, till skillnad från exempelsevis jordernas sköldmöer, i stridande förband. Betänk dock att samtliga ranska män kan kallas ut samtidigt i krig och att kvarvarande sardiska män ej kan överlåtas heliga krigssysslor. Det innebär att försvar mot invaderande fiender i nödfall ålägges de ranska kvinnorna.

Kvinnan väljer själv sin make och kan, med laga rätt, förskjuta honom om han misshagar henne. Den vanligaste anledningen om detta händer är tveklöst om han inte kan göra henne havande. Det ranska blodet är allt för värdefullt för att inte avla på, och varje kvinna ser det med stolthet som en plikt att framföda så många blivande stridsmän som möjligt. Ranernas liv är hårt och många är de män som vandrar æsir till mötes redan i unga år. Det är därför vanligt att ranska kvinnor tar sig flera män under sin livstid för att försäkra sig om stammens tillväxt.

Indirekt är det kvinnorna som försörjer männen. Det är hon som ser till att gården ger tillräcklig avkastning, att förråden är fulla och att eventuellt överflöd omsätts. En order till en sard är lika mycket värd, given från en ransk kvinna eller ransk man. Faktum är att det är vanligare att ordern kommer från just en kvinna, då merparten av kommunikation mellan sarder och raner sker därigenom. I de fall en sard måste avlivas är det lika ofta mannen som kvinnan som utför sysslan i de fall det inte sker inom den sardiska gemenskapen.

Att misshandla eller skända en ransk kvinna är tabu, ett övergrepp mot hela det ranska samhället och straffas obönhörligen med döden. I de fåtaliga fall något sådant skulle inträffa så väger kvinnans röst betydligt tyngre en mannens i händelse av ting.


Om Ran-Sardiska allianser och blodsförbindelser

Historiskt var det vanligt mellan förbindelser mellan de olika folkslagen i det som kommit att bli Ransard. Någon gång under perioden 50-30 f.O beslutas dock att de olika folken inte får blandas, för att hålla blodet rent. En ran kan nu endast framfödas av en ransk kvinna och äktenskap mellan folken förbjuds i enlighet med vad som kom att kallas ”Blodslagen”

Då allianser vanligen förekom genom giftermål mellan släkter insåg man dock en svaghet i beslutet. När den mäktige kung Nobarg närmade sig ranerna i ett önskemål om allians och erbjöd sin enda avkomma, prinsessan Timrins hand i äktenskap med Vortigern Hanric insåg man till fullo bristen. Det var en stark allians som erbjöds och att neka den stolta kungens generösa erbjudande kunde leda till krig. Flera belgothiska ädlingar ansåg ranerna som ett hot och förespråkade att man skulle kasta ut uppkomlingarna. Man beslutade då att en Vortiger kunde äkta en icke-ran av strategiska och politiska själ. En vortigers sardiska gemål skulle då kunna ånjuta full respekt av sitt folk, men aldrig kunna benämna sig ran eller framföda raner. Då det anses av vikt att Vortigern skall kunna avla ranska stridsmän även framledes får en ickeransk vortigergemål också finna sig i att Vortigern ska kunna ta sig en ransk frilla. Inte alltid särskilt populärt, men heller inte ovanligt bland kungadömen ereb över, vare sig då eller idag.


Historiskt var förbindelsen mellan Hanric och Timrin det första blandäktenskapet efter blodslagens instiftande. Ett annat känt exempel är Argald Griptämjares giftemål med den Narimske prinsessan Eowen.


I ett annat exempel, nämligen det med den mer nyligen regerande Caorm Alvvän finns dock flera underliga omständigheter. Caorm sägs ha mördats av sin timoriska älskarinna. Detta kan dock röra sig om rena smutskastningskampanjer. En timorisk prinsessa skall ha uppvaktats av änklingen Caorm i ett försök att lugna den forna adeln i det nu ransardstyrda timoriska riket. Många försök av oliktänkande klaner har redan tidigare gjorts att misstänkliggöra Caorms samröre med alver. Argald har dock effektivt sopat undan det mesta av ryktesspridningen om hans far och klargjort för alla och envar att det är trakorierna som legat bakom och bökat runt i den heliga ransardiska jorden med sina smutsiga, korvliknande fingrar.

Födsel och barndom

Livet

Döden

Döden är ständigt närvarande i det karga Ransard. Bland de raner som överlevt den hårda träningen kommer den oftast med svärd eller spjut. Efter slag och skärsmytslingar försöker man i möjligaste mån hemföra sina stupade kamraters kroppar. Sköldbädd är ett begrepp för döden som åsyftar hur ranernas sköld nyttjas till att frakta hem kroppen och sedan som bädd under cermonin. Oftast bränns kroppen, för att inte væniren Ghærîl skall lura krigaren på sin väg till Æsgar, och binda honom till sig som skraeting. Likbålen placeras nära varandra i de fall det rör sig om flera hädangågna. Hela klanen försöker att samlas. Den döde placeras liggandes på sin sköld och i full härdräkt i bålets mitt. Det är sed att de som kände honom bäst yttrar några få väl valda ord om hans bedrifter. Kämpens hustru brukar därefter skilja sig från sin döde make och är därefter åter ogift. Slutligen brukar den främste råden läsa ett kväde och antända bålet, varefter man fortsätter till nästa. Varje cermoni är ganska snabbt avklarad. När alla bål är antända blotas vanligen för att uppmärksamma Æsir de nalkande kämparnas ankomst och för att visa uppskattning för deras mottagande. Därefter dricker man med de döda. Eftersom man vet att de dödas ankomst till Æsgar firas med fest gör man dem sällskap i ereb. Raner dricker väldigt sällan rusdrycker* då de menar att det försämrar deras skärpa. Ett rosmarinsmjöd bryggs över hela Ransard, men detta dricker ranerna oftast rejät utspätt och blaskigt. Likgillena är dock ett stort undantag. Då firar man sina bröders ankomst i Æsgar och närmar sig dem genom inmundigande av rikliga mängder mjöd. Gillet brukar pågå hela natten och ofta i mer än ett dygn. Eller närmare bestämt tills all mjöd är urdrucken. Ovanligt är inte heller att änkan eller änkorna, som nu är åter är ogifta, tar sig en ny man under gillet. Det händer att hon prövar flera innan hon slutgiltigt bestämmer sig för vem som är värdig.

Kämpar som särskilt har utmärkt sig och bringat stor ära genom sin död kan förunnas en särskild ära. Att istället för bålbränning "ge griparna föda". Krigaren förs då på sköldbädd till klanens förnämsta Æsirtempel, där hans kropp blotstänkes innan det ges till den svarta tempelgripen att förtäras. Denna särskilda hedersbetygelse garanterar kämpen en särställning i Æsgar som Worthigs hirdman.

De raner som inte dör i strid bålbrännes också, men endast de närmaste brukar närvara och likgillet uteblir. Endast Æsir kan avgöra om ranen i livet befunnit sig värdig att upptas i deras led.


  • "Att dricka som en ran" är ett ordstäv som lite nedlåtande nyttjats om vatten- om mjölkdrinkare. Med åren har det dock feltolkats, då få folk stiftat närmare bekantskap med raner. I dag använder man därför felaktigt ordstävet om antingen folk som kan dricka hiskeliga mängder och ändå hålla sig på benen. Man utgår från att hiskeliga krigare är kunniga och vana mjödhävare. Alternativt om folk som tömmer allt drickbart i byggnaden. Detta kan förvisso liknas vid skeendet vid gravölen, men åsyftar mest den tänkta bilden av raner som rövare.

Sarder

Historia

Sardland -det ursprungliga Ransard

Litet är känt om sarderna innan folkvandringen till Kard. Från legender och brottstycken ur åldriga texter går dock att anta att de tidigt var ett eldens folk. Det finns en nargurisk legend som uppger att en av gudinnans stammar, i krig med en annan nyttjade eldens vilda kraft och utplånade sins fiendes hela hemman. Den mark som druckit blod och eld, belönade segrarna med att året efter ge en rikare skörd. Stammen som enligt vissa källor skulle komma att kallas sarder (ung, den svedda jorden), Fortsatte därefter att under sina runtflyttningar sveda jorden och dränka den i blod och jorden fortsatte att tacksamt föda dem.

Någon gång omkring 900 f.O vandrade sarderna in och bosatte sig i det område som kom att kallas Sardland. Naturen var obruten av människa, men jorden bördig, skogarna fulla med vilt och havet till bredden fylld med fisk. Under de kommande århundradena började sarderna tämja naturen omkring sig. Bysamhällen började spira, man började hålla sig med boskap och odla upp marken. I samma takt som sarderna tämjde naturen så började naturen tämja den barbariska elden i sardernas bröst. Inga fiender störde dem och man levde i sådant överflöd att konflikter inom det egna folken sällan behövde utbryta. Enstaka räder från de båtburna jorderna och sällsynta meningskiljaktigheter med de nordliga belgotherna var inget som allvarligt påverkade deras välstånd. Deras förståelse för jorden ökade. Man behövde inte längre offra blod och eld till den. Vissa myter gör gällande att kunskaper inhämtades av mystiska väsen kallade Vaenir.

Omkring 700 f.O tilltar jordernas räder. Sardland ligger rikt och folket har liten erfarenhet av strid. Sardernas hövdingar rådslår och enas under en sardisk storhövding. Jorderna är militärt överlägsna och försvaret mot desamma rör sig mer om varningssystem med fyrbåkar och evakueringsplaner. De kustlevande sarderna lär sig leva med att ständigt hålla ett vakande öga mot havet.

Flodsarderna

Innan kungariket Timolerien grundades var Kards södra skogar bebodd av divruggerna eller flod-sarder som de även kallades. Divruggerna tillhörde det sardiska folket men hade utvecklat en egen kultur kring de stora floderna Aesel och Blå Fyle. Här livnärde de sig av att odla flodstränderna, av fiske och av handel med andra folk uppströms och nedströms. Deras gudar var Aesir men i särställning stod Ilvrinerna, Elokir och Fraijrs sötvattensimmande döttrar. På 140-talet eO började plötsligt belgother från Ljusna som flodsarderna tidigare handlat med att i stora skepp komma upp Aesel. De var inte längre välsinnade och med makt tog de land längs floderna. Belgotherna hade förlorat sina gamla hem i söder och återvände nu till Kard. Flodsarderna betvingades och uppgick efter vart i det belgothiska och senare timoleriska samhället. Ett arv divruggerna kom att lämna efter sig är en djup respekt för floden och enkla offer till Ilvrinerna

Om hur en sard blev till ran

Man kan bara födas in i ranernas led. En sard kan vanligtvis inte sträva efter en plats bland ranerna. Men överst i hiearkin sitter Wòdur och hans rådgivare Worthig. Det är inte sannolikt men Æsìr kan upphöja även sarder till raner. Det har hänt kanske en handfull gånger under Ransards historia men fyller en viktig funktion i sardernas moral och mytologi.

Den timorske hirdmannen Jorgho Lœgskeggs rykte som god stridsman var välgrundat. Många alerer hade fallit för hans yxa och än fler svartblod hade han sänt till den eviga kölden. Under den palinorska offensiven mot Timora var han den kämpe som lade flest lik framför sina fötter. Det säga att han grät av harm var gång han beodrades till reträtt.

Ranerna mobiliserade snabbt en här ledda av Vortigern Ghislain av klan Omric. Trupperna förflyttade sig hastigt över landet för att bistå Timorerna och säkra Ransards gränser. I de kommande slagen är det ranernas stridsmän som sakta börjar tvinga palinorerna bakåt understödda av timorska hirdmän och bågskyttar. Ghislains Rauthe uppmärksammar den virvelvind av stål och blod som Jorgho utgör och nämner för sin Vortiger att denne timor tycks ha æsirs ögon på sig.

Ranernas styrkor mattas något av det tunga rytteri som palinorerna nyttjar, och det är enkom deras obrytbara diciplin i formeringar, samman med de kraftfulla ranska bågarna som hindrar Vortigerns trupp från utplånande. Då uppenbarar sig ett svårt hot. En tungt rustad palinorsk stridsman under inflytande av Ghærîl slår sig obarmärtigt fram mot Vortigern. Ranernas led har splittrats och striden övergått till ojämn kamp. Vid ranernas sida sluter Jorgho upp, som enda timor, då hans landsmän antingen ligger som brutna kroppar på marken eller söker säkerhet så fort benen bär dem. Hans yxas tunga slag gör föga mer verkan än hans ranska vapenbröders saexar och spjut och han lönas med sitt mod av ett hugg så kraftfullt att det skiljer hans högra arm från kroppen i höjd med axeln. Jorgho slet en brand från en närliggande eld och svedde såret för att hindra det ymniga blodflödet. Blek och slagen såg han hur den palinorska kämpen slog sig allt närmare Vortigern. Han tömde då en lägel olja över sig och sprang mot sin baneman. Med Wòdurs namn som sitt sista stridstjut lät han branden antända sin kropp varefter han kastade sig över den palinorska kämpen och höll sig fast vid hans kropp med en övermänsklig styrka. Palinorens torra klädnader fattade eld och med den döende Jorgho som tynge dämpades hans rörelser så pass att ranerna kunde effektivisera sin ställning och snabbt göra processen kort.

Vid de efterkommande gravbålen kom en gudomlig insikt över rauthen. Denne timor valdes av Worthig till din bror, sade han till Ghislain. Han är nu ran. Ghislain blotade till æsìr över gåvan. Jorghos tvååriga son måste också räknas till ranernas led och adopterades av Ghislain. Han fullgjorde sin utbildning i ranernas krigsskolor och tjänade lojalt under tre Vortigers. Hans söner och sonsöner som alla genom blod hör klan Omric till, har i generationer påvisat det rena blod som är förbehållet ranerna och ingen har någonsin tvivlat rauthens ord eller æsìrs vilja i frågan.

Klaner

Klanen är den samhörighet som ranen föds och fostras i. Klanen ger och förväntas få absolut lojalitet. Utan klan är du inget. Som ett löv utan träd eller en droppe skild från vattendraget.

En klan består av ca 50-500 personer. Varje klan förfogar över några km² och leds av en klanhövding som fungerar som "länsherre". I Ransard (inklusive i Gauland, Timora och Alerien) finns ca 100 klaner raner. (Även sarder, alerer, timorer och narimer lever i klaner, men de ser något annorlunda ut.)

Det är som sagt klanhövdingarna som efter sin klans tycke väljer Vortigern vart femte år. Genom historien har dock klanhövdingarna sällan valt någon annan än den sittande Vortigern eller hans son. Historiskt har klanhövdingarna också skickligt styrts av klan Omric eller Amron i intriger för att just dessa klaner ska väljas till Vortiger.

I huvudsak håller klanerna sig för sig själv och gifter sig internt, men utbyte mellan klanerna förekommer naturligtvis. Gränsöverskridande giftermål har dock lika ofta resulterat i fred och utökade klanområden som fejder och tvistiga gränser, varför äktenskap inom klanen är att föredra.

Klanen äger jorden (som brukas av sarderna) och den disponeras av klanen efter behov. Klanmedlemmar kan flyttas inom arealen som behoven kräver, men det är klanhövdingen som beslutar vilken familj som bebor - och därmed har nyttjanderätt över - vilken jord. Att vissa familjer ibland ser sig som klanens främsta resulterar mer eller mindre avsiktligt till att dessa familjer får större del av jorden än deras behov motiverar. Detta i sin tur kan resultera i att familjer allierar sig för att säkra sina jordbehov. Vortigern kan ändra arealförhållandet, men gör det inte utan anledning. Ett exempel är när nya områden införlivas, då raner av strategiska skäl behövs i området, men även i utdragna försvagande klanfejder kliver Vortigern ibland in. En lösning är att omplacera en klan. Klanens ursprungliga jord delades då ut till intilliggande klaner.

Någon fastslagen rangordning mellan klanerna finns ej, men det finns ett antal klaner som genom århundradena har lyckats få stora arealer och/eller hanterar stora strategiska militära styrkor. Dessa klaner har större inflytande än övriga och är några som ambitiösa klaner ser till att ha extra goda relationer med. Vortigern bjuder ofta in dem för rådslag och nöjen i Kaphalt, och klanerna försvarar svartsjukt sin ställning. Intrigerna finns där, men ranerna föraktar lögner och skuggspel så efter viss upptrappning blir intrigen alltid öppen konflikt.


De tretton mäktigaste klanerna

Amron

Miltär stark klan. Flera vortigar kommer historiskt ur klan Amron.

Omric

Den klan ur vilken flest vortigar framfötts. Bland andra den legendariske Argald Griptämjare och den nu regerande; Argald den Yngre.

Griffwuth

Khniwf

Crossarm

Sinnach

Hogh

Den klan som sedan 508 e.O. fick som lott att sköta Gauland (eller Narim som det lokala folket envisas med att kalla bergstrakten). Detta har alldrig varit en lätt uppgift då Gauland behöll en stor grad av självstyre när det införlivades med Ransard. Kungamakten innebar vissa oförutsädda förpliktelser som vortigern av Ransard eller hans kort tid därefter avlivade rådare inte var medvetna om. Den narimska kungen bar en krona som enligt huggna runavtal med Aesir måste föras mellan landets sju klanmarker under ett årlopp och vid speciella heliga platser användas i heliga ritualer vigda åt Aesir. Detta var självklart inte vortigern beredd att göra utan gav Hoghklanen i uppgift att utföra flytten av själva kronan runt i landet. En gång om året brukar dock vortigen besöka Gauland och själv bära kronan vid en av de heliga riterna. En liten grupp speciellt utvalda hoghkrigare bevakar kronan på sin ständiga förflyttning. Den övriga klanen försökte först bosätta Gauland men då den inte var talrik nog att kontrollera alla dalar och färdselsvägar i det bergiga landet övergick den till att endast bevaka de gränspass som leder ut mot omvärlden och därifrån ta ut skatter på de handelsvaror som förs ut och in i landet. Gauland är också svårt plågad av svartfolk och då är det mycket praktisk att låta gaulänningarna kasta sina narimcor (kastyxor) mot dessa istället för sina ranska härskare. Hoghklanen leds av Obrald Hogh, en ärrad man som överlevd fler en sextio vintrar och tallösa kamphandlingar.

Monaguír

Corra

Graeme

Asgaam

Albú

Griffhelm

Fler klaner

À Mclóch

À Saex

À Standar

Amwig

Axeric

Beoric

Boeld

Boi

Brudhe

Callagon

Carruth

Corra

Colqhun

Chymric

Dahlvirke

Dhunthas

Donoon

Dubhglas

Emron

Fhiordland

Fogel

Formbom

Fulsyn

Gaithness

Ghowan

Gunnari

Gunric

Jothunbane

Kaith

Kallydhon

Khummin

Korpvad

L’Imric

Lesl

Loggiic

Macom

Mahonus

Maul Kalium

Mhoiron

Mhyyr

Myhrmoric

Myntharm

Morkhwathne

Nihall

Nordtupp

Reivers

Somerrhaed

Spihut

Sthrídh

Strath

Thistel

Tiosic

Familj

Familjen är ditt närmaste kött och blod. Du förväntas värna de dina, men släktbanden är underordnade klanen som ju är den egentliga familjen. Då raner i tidig ålder drillas inför sin framtid är känslan för barn och syskon inte lika konkret här som på andra platser. Man sätter dock fortfarande ära i att framavla goda raner. En ransk far kan vara mycket stolt över att ha tre dugliga krigare som söner, även om han sällan sett dem och sannolikt inte varit del i deras uppfostran. Likaledes påverkar en rans fall från ära både familj och klan.

Styre

Vortigern

Vortigern är alla raners herre, fader och broder. Hans makt är absolut, men om han missbrukar sitt ämbete, vansköter sina sysslor eller förargar gudarna så kan han avsättas. Vortigern är nationen.

Vortigern väljs av klanhövdingarna vart femte år, men ser till att i god tid dessförinnan försäkrat sig om omval. Vortigerna har varit så framgångsrika med sina omvalsintriger - där klaner spelas ut mot varandra – att riket snarast har varit ett arvdöme sedan ranerna tog makten.

Den värdsliga makten vilar hos Vortigern, men...

  • De flesta beslut som inte är av militär natur härstammar från sardiska rådgivare. Ranerna har en ganska halvhjärtad syn på politik, vilket är ytterligare en faktor till hur vortiger sällan avsätts. Till exempel förslag om hur och med vilka handel skall idkas framläggs av sardiska rådgivare. Vortigern vägrar naturligtvis följa förslag som anses fega, omanliga eller ärelösa (såsom att föröka närma sig trakorerna i ekonomiska intressen), men det lägger ändå en stor del av den reella makten i Sardernas händer. Vortigerns dagshumör är också en helt slumpmässig faktor som spelar in, även om Vortigern oftast låter sina rådgivare fatta besluten.
  • Karismatiska rådares ord är svårt för Vortigern att bortse eller ignorera. Vortigerna har fortfarande makten, men om han går emot vad som sannolikt är Aesirs vilja kan folket tappa förtroendet för honom. Ranerna är djupt religiösa. Utan vetskapen om sin egen gudomlighet och evig ära i efterlivet skulle ranerna bara vara vanliga människor utan syfte.
  • De större klanernas vilja bör tas i beaktning. Om majoriteten av folket är missnöjda med Vortigern kan han avsättas.

Rådarna

(På ransardiska; sing.Rauthe plur.Rauthir) Såsom de som förmedlar ranernas frågor och offer till Æsìr har Rådarna en särställning. De är också rådgivare avseende Æsìrs avsikt i olika situationer, trots att Æsìr vanligtvis är likgiltiga till Altor. Ranernas är ju deras ättlingar och Æsìr håller ett öga på dödliga släktingar. Detta ger rådarna inflytande och den yttersta makten i Ransard. Rådaren är den Vortigern vänder sig till när han vill nå Æsìr. Ingen står över gudarna och således väger rådarnas ord egentligen tyngre än Vortigerns. Då Æsìr är de ranerna ytterst står lojala till har rådarna möjlighet att styra Vortigern i önskbar riktning, men det ska sägas att det är förhållandevis ovanligt att rådarna deltar i rikets politik.

Rådaren Heilwic

Vortigersonen Caorm var känd för sitt dåliga humör och sitt förakt för de lägre stående. Det ryktades om hur han oprovocerat kunde misshandla sarder och djur. En dag råkade rådaren Heilwic på Caorm i färd med att sparka sönder en myrstack.

Varför plågar du djuren?, frågade Heilwic. De är bara smutskryp som krälar framför mig likt sarder. Det är min rätt och jag gör vad jag behagar svarade Caorm. Om detta är din tro är du ovärdig att kalla dig ran sade Heilwic lugnt. Caorm vredgades då och skrek upphetsat att han som vortigerson inte kunde emotsägas av en ran som inte ens bar spjut. Utan sinnesrörelse slog Heilwic Caorm till marken med knuten näve så att blodet sprutade ur den knäckta näsan. Vortigern står inte högst. Se, Thôrm gav mig kraften att slå en krigare till marken. Æsìr står över oss alla och avgör vilka raner som är värdiga det blod de föddes med. Lyssna nu till mig för som rådare kan jag avgöra vad som passar dig bäst.

Skåda nu myrorna som du av menlös illvilja plågade. Dom arbetar alla för en härskare, precis som ranerna följer sin Vortiger och som Vortigern utför Æsìr vilja. Om fiender hotar stacken skyndar dess soldater till dess försvar och attackerar utan fruktan även en mäktigare fiende. Precis som ranska stridsmän sluter upp för att skydda sitt land när invaderande styrkor flockas kring dess gränser. För att föda härskare och soldaterna sliter stackens arbetare ihärdigt till dom dukar under av sin börda. Liksom sarderna utan knot och med glädje arbetar i sitt anletes svett för att föda sin vortiger och sina ranska herrar. Minns att Subarda sprang ur skapelsen för att bli den mylla du beträder. Allt som sprungit ur den myllan är således hennes skapelse. Det finns där för att tjäna ranerna så länge hon behagar det och vi förtjänar det. Men att bruka onödigt våld mot våra gåvor är att bruka våld mot Subarda och löner bara ogillande hos Æsìr. Tag ett från helheten och den slutar vara en helhet. Raner kan inte finnas utan sarder. Ransard ej utan Subarda. Och platsen vid Wòdurs sida är inte din födslorätt. I hela ditt liv måste du sträva efter att förtjäna den äran genom att agera som en ran.

Caorm blev sedemera känd för sin förståelse av andra folk och fick tillnamnet "alvvän". Han ansågs av kritiker väl filosofisk lagd för en ran och Vortiger, men hans kunskaper i vapenlek avrådde från att göra poäng av detta annat än i det tysta. Klart är att Caorms historia är mångt mer komplex och mångfacetterad än de flesta av hans förfäders.

Lagmännen

Lagmännen innehar viktiga funktioner och är oftast sarder. Då lagar vanligen är omannligt gnetande som behövs hållas i minne alternativt avläsas i dammiga skriftrullar anses sysslorna mer lämpade sarder än ranska stridsmän. Lagmannens ord innehar tyngd, då det bygger på tidigare Vortigars påbud, men Vortigern står fri att omtolka och dömma allt efter eget huvud (utom vortigertilläggen). Varje ransk klan värd namnet håller sig med en sardisk lagman att tolka och värna ransardisk lag. Det har hänt och händer fortfarande om än sällan att Vasraner, och ibland även Miraner (rådare) blir lagmän. Oftast är dock deras kall större till exeercisplan och tempel.

Lag tolkas således: Inom klanen av klanhövding under inrådan av klanens (sardiska) lagman. Den lokala rådaren kan ha invändelse som klanhövdingen då tar i beaktning. Klanhövdingens ord är slutgiltigt, och det står honom fritt att tolka lagar och rådares ord efter eget huvud. Om parter inte anser utfallet rättvist kan det överklagas till tinget. Tinget sköts på liknande sätt med de närmaste klanernas klanhövdingar och områdets lagman och rådare. Ett utfall därifrån kan tas till Vortigern, vilket är ovanligt. Vortigern rådgör vanligtvis i frågor med högste lagman och den högste rådaren. Men då Vortigerns makt kommer från Æsìr är hans slutgiltiga ord oemotsägligt och Æsìrs vilja.

Utrikespolitik

Ranernas kompromisslösa inställning till andra folkslag som lägre stående och "halvfolk" som pervetioner har, inte oväntat reulterat i att Ransard har "få allierade och inga vänner"

Alver

Under Caorm Alvväns tid var relationerna goda, men de är betydligt mer ansträngda idag. Ransardernas svek 599e.O ses inte med blida ögon. Ransardernas allmäna tro att alvblod kan bidra till odödlighet bidrar inte heller till några goda relationer. Ransarderna önskar ingen djupare konflikt, men är inte heller redo att be om ursäkt för det som inträffat. Deras stolhet och överlägsenhet gentemot halvfolk är ett alltför stort hinder däruti.

Dvärgar

Det sägs att det finns övergivna dvärgstäder i Ransards omedelbara närhet, och att dvärgarna där fördrevs ungefär samtidigt som Ransard invaderade Timora. Kanske är det anledningen till att Kûldkres dvärgar har slagits sida vid sida med en av Ransards ärkefiender, Palinor. Då både ransarder och dvärgar är stolta folk som sällan eller aldrig glömmer en oförätt finns det en viss risk för en framtida upptrappade konflikt. I dagsläget är relationerna allt annat än goda, men ingetdera folket har något omedelbart intresse i en väpnad konflikt. Möjligheten finns att dvärgar återigen sluter upp med Palinors trupper inför det antagna i uppsegling liggande soltåget. Detta rör sig då sannolikt om enstaka frivilliga trupper, och inte ett fullskaligt krig från dvärgarnas sida.

Ankor

Ankorna skapades av den perverterade Vænirguden Ykk. Handel med ankor är för ransarder otänkbart. De svarta piratankorna och ransarderna är konkurenter och ogillar starkt varandra.

Halvlängdsmän

Halvingarna skapades också dom av Ykk som ett hån mot människorna, en nidbild. De är ransardernas motsats. Lata, glupska, korta, veka. Nu är kontakten mellan folkslagen minst sagt sparsmakad, men en ransard skulle aldrig kunna ta en halvlängdsman på allvar.

Svartfolk

De talrika svartfolken i kardbergen är ett gissel för ransarderna. Mellan varven blir de mycket talrika och svärmar ner från bergen för att plundra, dräpa och ödelägga. Ransarderna har de senaste decennierna blivit mycket effektiva på att snabbt samla samman styrkor och slå tillbaka sådana invasioner hårt och skoningslöst. I de fall svarterna har farit osedvanligt hårt fram följer ofta förföljelse och utrotningsräder från ransardernas sida. Långt upp i bergen marscherar de hämndlystna ransarderna medans gripryttare rekogniserar från ovan. Kardbergen är och förblir dock svartfolken domäner och oavsett hur hårt man slår ned dessa attacker så är deras reproduktionstal i sådan framkant att det ändå bara är en tidsfråga innan nästa attack. Röda månens stam är den stam som härskar över största delen av kardbergen. Vidare kan tilläggas att även dessa bestar är en oönskad gåva från Ykk.

Barbia

Inte helt sällan stör ransarderna Barbiens handelsintressen medelst klassisk piratverksamhet. Ransarderna må respektera barbias krigare, men som det starkaste av alla folk är det deras fulla rätt att ta vad som bjuds, däribland fullastade fartyg med Barbia som avsändare eller destination.

Caddo

Dalkerna betalar med jämna mellanrum tribut i form av önskade varor eller råvaror mot att ransarderna i gengäld låter skepp från Caddo segla orörda och lämnar Caddos mark obeträdd.

Erebos

Erebosierna betalar med jämna mellanrum tribut i form av önskade varor eller råvaror mot att ransarderna i gengäld låter skepp från Erebos segla orörda och lämnar Erebos mark obeträdd.

Felicien

Felicierna är liksom ransarderna ett krigarfolk. Detta respekteras av ransarderna som anser felicierna som värdiga motståndare. De konkurerar dessutom om samma byte, vilket ibland leder till sammandrabbningar och skärsmytslingar nationernas fartyg emellan. Ingetdera av nationerna har något intresse i en ren konflikt inom nationernas gränser, men kopparhavet är däremot en så god stridsplats som någon. Nationerna är dock avlägset belägna från varandra, varför dessa möten är av sällsynt karaktär.

Jorduashur

Till viss del är Jorduashur och Ransard brödrafolk och periodvis under historien har utbyte skett länderna emellan, både religöst, handelsmässigt och kulturellt. I dag är kontakter nationerna emellan av betydligt kyligare natur. Plundring sker från båda håll och man konkurrerar om byte och resurser.

Kardien

Kardiens kuster har genom åren fått stifta bekantskap med ransardernas plundringståg. Att påstå att karderna ogillar dessa tilltag vore en betydande underdrift. De båda nobla och stolta folken echterna och ranerna har mycket litet positivt att säga om varandra.

Klomellien

Klomellien får också dom stifta bekantskap med ransardisk plundrare. De är inte de såtaste av vänner, men undantagsvis sker viss handel.

Magilre

Även Magilre plundras stundvis, men på senare tid har detta i stort upphört. Rykten gör gällande att Magilre betalat sold till Ransard för att slippa dylika tilltag och att visst utbyte och handel nu sker. Det ryktas vidare om att Magilre finner visst intresse i Ransards upptrappade konflikt gentemot Trakorien.

Trakorien

Trakorien är samman med Palinor, Ransards största varnagel. Trakorierna är lössläppta, degenererade och dekadenta. Vidare saknar de all form av heder och är således en befläckelse av Altors yta som varje sann ransard hoppas vara medverkande till att utplåna. Rent strategiskt blockerar trakorierna sjövägen för ransards flottor och det har vid upprepade tillfällen skett att trakoriska fartyg har kapat eller sänkt hemvändande ransardiska skepp, fullastade med dyrbarheter. I detta nu ryktas att Ransard rustar för att en gång för alla häva de blekfeta vällustingarna ut i sjön och krossa den trakoriska varbölden.

Zorakin

Zorakin är måhända mindre drabbat av ransardernas räder än sina västliga grannar, men de otrogna nordiska hundarna är likväl allt annat än välkomna. En ransard ser man helst på lanslängds avstånd, även om inga öppna konflikter råder.

Palinor

Palinor har visat den nya religonens sanna ansikte. Likt gräshoppor myllrar de vart hundrade år in över gränserna för att blidka sin blodtörstiga guddom. Den mörka væniren Ghæril låter sina vandöda tjänare resa sig ur mullen för att slåss sida vid sida med de palinorska riddarna och deras lömska magiker. Represalier har gjorts långt in över Palinors gränser, men ingen hållbarställning har kunnat genomföras. Man inväntar nu det femte soltåget från Palinor i vilket man hoppas ge demondyrkarna långvariga skador, på det att Palinor skall kunna krossas efter det att Trakoriska riket införlivats i Ransard.

Militärmakt

JO de e rena sanninge e de pôjk!
De förgrymtade ransarderna skickade fram sin förvuxna fjäderfän just innan deras infanteri brakade in i våra led. Som övergödda spillkråkor kom de flaxande över Ranzingarnas led, flög över oss och vad tror du hände, hää!
De släppte ner en massa bröten över våra huven, stora granestockar, säger jag, där grenarna ha fått sitta kvar någon meter ut och vässade! Sicket kaos de blev! Ja de va ett elände!
Min fanjunker fick en sådan stock över sig likasom några som var bakefter honom. Det var det. Sicket blodbad! Å dessutom satt dä spjutkastare å bågskyttar på nåra av Griparne. Och träffade folk gjorde de. Särskilt högdjuren. Herren till Stockevads gård föll med en pil genom huvet.
Sedan började hästarna å skena å ställa till oreda när fjäderfäna flaxade över dem. En gripusling lyckades till och med i ett störtdyk hugga med sig en hästakrake med ryttare å allt å sen släppte gripfan ekipaget rakt över trupperna!
Dagen sanning säger ja. Tvi för Ranzingar!


Att kalla ransarder för krigiska är en underdrift. Dom föds in i ett samhälle som krönt krigsföring till en konstart. De anammar en religon där de största kämparna belönas i efterlivet. De är utvalda redan från födsel, i det att defekta och svagare individer selektivt sållas bort. Krigskonsten är således den kärna ur vilken ransarden formas...

...En ran skiljer på "strid" och "kamp". Det är två skilda konstarter vilka samtliga män förväntas behärska eller bemästra. Strid eller krigskonst är det som utspelas mellan härar. Det innefattar till viss del strategi, men handlar framör allt att agera som en perfekt enhet i formationer. I dessa formationer nyttjas de lätta ransardiska långspjuten och stora sköldar med arv från jorpagnaimperiet, i kombination med hårda laminatbågar och de fruktade ransardiska tvåhandssvärden. Endast om formeringarna tillintetgörs övergår ransarden från strid till kamp.

Kampen förs mellan två individer. I kamp används nästan uteslutande seaxsvärd och tarquesköldar. Detta är ett vanligare sätt en fullskaliga krig då det rör sig om meningskiljaktigheter mellan klanerna. I ett land som begränar sin population och där en bråkdel av avkomman förväntas nå vuxenlivet är det ranska blodet allt för värdefullt för att spillas på den egna marken, ens när heder och ära står på spel. Det förväntas därför att oförätter och tvister löses genom rådet eller genom tvekamp.

Krigskonst

En ransardisk armé kallas Hær. En hær grupperas vanligen i 5 Hærader. I en hærad ingår 17-23 Haphæner vilket ger ca 612-782 infanterister. Det innebär att en hær består av mellan 3060-3910 man. Varje haphæner leds av en hauvitsman (hauptman). Denne är ofta också den storman som soldaterna i respektive fylking tjänar under som huskarlar.

Den Ransardiska huvudformationen består av en kil (en haphænern). Varje kil har 34 man. 24 spjutmän (sköldmän), 6 ransardiska bågskyttar och 4 svärdsmän


Kilformationen har 5 huvudmoment.

1. Rörelse i terräng utan synbar fiende.

2. Rörelse mot synlig fiende bortanför båges räckvidd.

3. Rörelse mot synlig fiende innanför båges räckvidd

4. Anfallsformation (omedelbart före kontakt med fiende)

5. Försvarsformation (Kilen är omringad av överlägsen styrka)

Sedan fins det den omvända kilen (kallad sköldformation). Den används ofta vid större slag med flera kilformationer i varje armè. Kilarna placeras då oftast i tre "rader" den första och sista raden ligger i offensiv kilformation och den mellersta raden i defensiv omvänd kilformation (sköldformation). Exempelvis första raden 4 kilar, andra raden 3 "sköldar", tredje raden 4 kilar. Vid svårt läge kan de omvända kilarna förflyttas fram och ställas brevid om lott med första ledets kilar och med sina dubbla spjutbärarled bilda en svårgenomtränglig mur.


Kilens spets består av två sköldmän. Därefter följer 3 sköldmän, 4 sköldmän, 5 män och 6 män i fem raders djup. I "Rörelse utan synlig fiende" består kilen dessutom av en sjätte rad med 6 man där de två yttersta på vardera sida består av sköldmän och de båda mittenmännen är bågskyttar. Dessa ska hålla uppsikt bakåt. På flankerna rör sig två svärdmän och två bågskyttar på vardera sida. Dessa bevakar flankerna från överraskningsangrepp.


Vid formationen "Rörelse mot synlig fiende innanför båges räckvidd" drar sig svärdsmännen in i centrat av kilen för att skyddas av sköldmännen. Samtliga bågskyttar söker skydd bakom kilen. De ska också skydda mot överrasknings angrepp bakifrån. På så sätt får den sjätte raden 7 man och ett sjunde led med 7 man tillkommer där det bakre sjunde ledet består av 6 bågskyttar och en spjut- eller svärdsman (med denne i mitten).

Innan bågskyttarna söker skydd avfyrar de då och då sin bågar i omgångar mot motståndarleden. Detta är både ett sätt att pröva avstånd och oroa fiendestyrkan. Detta sker under formation 2.

När formationen närmar sig direktkontakt med fiendens styrka springer bågskyttarna ut tre och tre i led åt var sin sida om triangelns bakersta led och beskjuter motståndarna så att dessa måsta söka skydd. I centrat av kilen gör sig svärdsmännen beredda till strid. Detta är "Anfallsformation".

I nästa stund "öppnar" sig kilen i spetsen när de 12 flankmännen tar steg framåt och bildar flankskydd och svärdsmännen som skyddats bakom flankmännens sköldar och spjut rusar ut ur öppningen och angriper fiendeleden i syfte att slå upp en lucka i motståndrnas led så att bakomvarande spjutmän kan följa efter in med en förnyad kil.


Vapen och Rustningar

De ranska stridsmännen rustar sig oftast med en på gambeson överdragen ringvävs hauberk. Underarmar och skenben skyddas ofta av läderskenor. Dessa förstärks ibland av metall eller läderband som nitas fast. Bland högättade kämpar förekommer metallskenor. Huvudet skyddas ofta av en ransardisk thôrmhjälm,en konhjälm med nässkena och rinbrynjedok.Ibland förstärkta med metallbågar för skydd över ögonpartierna. I vissa fall går doket hela vägen runt och skyddar således hela ansiktet. Över detta bärs ofta en merrlokh, ett tygstycke med klanens mönster, som ger ett visst skydd. Merrlokhen kan lösgöras och nyttjas vid försvar enligt särskilda tekniker som är populära vid tvekamper. Den vanligaste beväpningen är strid är en Ranzerlans och en härsköld. Som sidobeväpning bärs oftast ett Seaxsvärd och en lång dolk.


Glamorg -Ett upp till två meter långt tvåhandssvärd, Används som en viktig del i ranernas stridsformationer.

Seax -Aningen kortare och lättare än ett bredsvärd, men längre och tyngre än kortsvärdet. Ransarderns favoritbeväpning vid sidan om spjutet.

Tarque -En liten rundsköld som används samman med seaxen. Används ofta även offensivt.

• Härsköld -En större sköld, något droppformad.(Inte att förväxla med den droppformade ryttarsköld som flitigt används i Aidne) Har sannolikt vidareutvecklats från den Jorpagniska scuatan och den narguriska stora rundskölden. Används effektivt för att skydda ranernas avancemang i formeringar. Skölden smyckas ofta med motiv ur Æsìrmyterna.

•Ranzlans -Det ransardiska långspjutet som är kärnan i deras formationsstrid. ca 2,5 meter långt. Används både som närstridsvapen, från hästryggen och som kastvapen. Tillverkas av ransardisk ask. Gripryttarnas favoritvapen då skaften oftats urholkas för att göra vapnet lätt att manövrera.

• Ransardisk Thôrm-hjälm -En ransardisk variant av dess norröna kusin. I stort lik den jordiska upplagan, men har oftast ett betydligt enklare utseende. Officerares ringbrynjehäng täcker oftast hela ansiktet som en "mask". Vanligast är dock en öppen konisk hjälm med ringbrynjedok.

•Ransardisk båge -De ransardiska bågarna är järnhårda och oerhört svåra att spänna för den som inte är tränad i konsten. Bågens hårdhet består i dess sammansättning av olika träslag och benlager. Det sägs att de kan genomborra båd sköld och stålhjälm med ett skott. Bågarna används främst som komplement i formeringarna och från hästryggen. Gripburna bågskyttar är ovanligt men desto mer fruktade då deras träffsäkerhet är legendarisk.

Ransardiskt rytteri

De ransardiska hästarna, ranarôz (ofta förvanskat till ranzerruss) har förädlats från de småvuxna vildhästar som fordom gick att finna i området. De är små till växten och lämpar sig föga för tungt kavalleri. I jämförelse med sina storvuxna släktingar i öster, de palinorska stridshästarna ter de sig som dvärgvuxna föl. Storleken till trots är de ransardiska springarna dock väl omtyckta för sina andra egenskaper. Ranarôzens förnämsta egenskap är dess seghet och uthållighet. De kan galloppera långa sträckor utan tecken på utmattning, och de återhämtar sig snabbt. De hastigheter vilka de kunna uppnå är likaledes anmärkningsbar. Utöver detta är de också lämpliga för att avancera i mer svårtillgänglig terräng.

Utseendemässigt är de oftast ljusbruna (bork eller gulbrun) i färgen med en grov och hög upprättstående man. De mäter omkring 120-150cm i mankhöjd.

De finns inte längre i vilt tillstånd. De uppfödda hästarna genomgår liknande utsållnings processer som de ranska stridsmännen och de som faller till föga används som utfodring till griparna. Inte sällan hålles hästuppfödningarna relativ nära griphägnen. Dels används hästarna för att dressera griparna, och dels är det viktigt att hästarna inte fruktar griparna.

De bäst lämpade ranarôzen används till ranernas kavalleri.

Ranernas nyttjande av rytteri i krigsföring:

Ranerna bygger inte sin krigsmaskin på kavalleri på samma sätt som exempelvis Palinor, Kardien och Zorakin. Till det är deras hästar inte lämpade. Ransard är i princip infanteri. Rytteriet fyller dock en viktig funktion. Dels lämpar det sig väl för spaning och dels för snabba chocker. De har framför allt visat sig framgångsrika i strider mot svartfolk. Ryttarna används ofta för att locka eller förleda fiende styrkor eller för att försena och mjuka upp dem tills dess infanteriet har hunnit samlas. De snabba ryttarna galloperar framåt och söker kontakt, oftast med båge eller kastspjut, och rider sedan undan för att återsamlas inför en ny attack. På senare tid har man även börjat nyttja ranslansen från hästryggen, inspererade av bland annat sina palinorska ärkefienden, men mot tungt kavalleri är naturligtvis denna stategi förkastlig.

När ransarderna rider i strid placeras ofta heraldiska vingar baktill på sadlarna. Dessa underlättar dels för officerare att urskilja hur hans trupper rör sig och underlättar därmed vidare ordergivning. Dels så bidrar dom till ett mer respektingivande utseende, vilket visat sig särdeles framgångsrikt mot svartfolken.

Det ryktas om att en ransardisk ryttare vann stor ära då han på sin småväxta springare skall ha sprängt fram mot de palinorska ryttarnas härförare och helt sonika galloperat mellan benen på de gigantiska hästarna, och därifrån skurit av sadelremmarna med sin seax. Om någon sanning ligger däruti så bör han ha varit välsignad med en stor gnutta tur ty för att undanmanövrera för både lans och en palinorsk stridshäst hovar är inget som låter sig göras i en handvändning, hur små riddjur man än förfogar över...

Religion

I Ransard dyrkar man Æsír, en gudafamilj med ett stort antal medlemmar. Griparnas plats i Æsírmytologin är betydligt starkare och mer utkristaliserad här än i andra Æsírdyrkande regioner. Likt de flesta Æsírdyrkarna är Ranerna övertygade om att de kämpar som faller i strid återförenas i gudarnas rike. Detta är också förklaringen till Ranernas totala dödsförakt.

Ranernas släktskap med Æsír

Den vita gripen

Det sägs att när Worthig kände hur livet sakta flydde hans åldriga bräckliga kropp, ville han blotas. Han hade levt ett långt och rikt liv. I hans ungdoms dagar hade otaliga fiender fallit för hans spjut. När hans skador hindrade honom från strid, grundade han krigsskolor för ynglingarna och förläntes plats som militär rådgivare och den sardiska storhövdingens broder. Han hade avlat åtta ranska söner som alla ärorikt fallit i strid. Sardernas storhövding, vars namn sedan länge fallit i glömska hade lovat Worthigs äldsta sonson samma ära, att vid Worthigs frånfälle dela hans tron i råd och dåd. Intet mer fanns att uträtta, annat än att dö för sitt folk och vandra till sina fäder. Blotplatsen iordningsställdes, bålen antändes och den sista mjödbägaren tömdes.


Då slog plötsligt en jättelik grip ned på platsen. Dess päls och fjäderdräkt var vit som nyfallen snö på kardbergens toppar. De isblå ögonen vittnade om uråldrig visdom och otämjbar styrka. På några få hjärtslag dräpte den de närmsta stridsmännen och tog Worthig i sina klor som sitt byte och steg mot solen tills den icke längre kunde skådas. Worthig hade hämtats till Æsgar. Där sitter han nu nöjt vid härden. Han är Wòdurs rådgivare och är den som slutligen kan ge grånade veteraner en plats i Æsgar om han framlevt sitt liv ärorikt och utan fruktan, men utan att ha förlänts en krigares död på slagfältet...


Än idag färdas åldrade raner till Swartkozens topp under midvinteraftonen. Deras familj och vänner följer med och vid bergets fot tar de avsked från varandra och dricker en bägare av gravmjödet. Familjen och vännerna återgår därefter till sina hem och de gamla samlar sig och påbörjar den mödosamma sista färden upp mot toppen.


På Swatkozens topp finns det gamla horn som sägs varit Worthigs krigshorn. Den äldsta Ranen blåser i hornet och kliver sen ut på platån. Obeväpnad och orustad står han där att möta sitt öde i den sista striden och med ett öronbedövande skri dyker den stora vita gripen ner för att bringa honom vidare till nästa liv i Æsgars festhallarn

Kultur

Ranarim

Ranarim (ofta förvanskat till"Ransarderrimmen" är en gammal rimkrönika som sägs ligga till grunden för den senare "Lex Magnum" I ett större antal verser listas egenskaper och levnadsregler som ransarderna (eg. ranerna) förväntas efterleva. Ransarder rimmen består av flera delar. Jorparim anses beskriva ranernas invandrande till kard. Hilmkringla är en poetisk del som innehåller många mytbildningar och legender. Exempelvis den äldsta av de kända varianterna om "Acemiel".

Utdrag ur "Ranarim"

Minns att en enda grodd
kan begynna en skog
när du ansar, så ansa med vett
Om du rike skall så
som för evigt skall stå
se då till att allt ogräs är svett
När du segrat var viss
den som bedjer om frid
står snart åter med svärdet i hand
När du lämnar en strid
låt på stridsplatsen vid
endast kvarlämna benen i sand

Dessa ovanstående två verser anses som de som skapat Ransardernas dåliga rykte som hänsynslösa stridsmän. Vanligt är att inga fångar tas. Ingån nåd ges och ingen väntas. I en kultur där blodshämnd är vardag låter man ingen fiende av mankön som bevistat en strid överleva för att vittna om den. Ynglingar som livnär sig på hämndbegär finns allt för gott om i Ereb ändå.


Låt din kropp stå dig bi
du som ärad skall bli
låt så brynja och kropp bära slag
Om det bane ej bär
endast styrka det lär
det som dräper ej sållar från svag


Mö är fredad å land
hon är jämlik sin man
En skändningsman Niding ock är.
Kvinnfolk brukar ej svärd
vill du städsla en här
endast ransk mö ett ranskt foster bär

Ovanstående verser ger en viss insikt i kvinnans ställning i Ransard.

Lex Magnum

Lex Magnum är den lagsamling på vilken riket vilar. Skriften skall ha tillkommit från de gamla ransarder rimmen. Lex Magnum består av tre delar.

Prima eller Rikslagen: Detta är rikets ursprungliga tjugoen lagar.

Secunda eller Lagmännens tilägg: Denna del består av lagmännens tillägg och tolkningar av rikslagen.

Tertius eller Vortigers tillägg: Denns del består av vortigers tillägg. Varje vortiger har rätten att tillfoga en lag, en gång under sin livstid. Då den nystiftade lagen är ett sätt att odödliggöras är det med stor möda varje ny vortigerlag infogas. Många av dessa lagar berör de ting som raner vördar mest, såsom krig, ära och heder. Blodslagen är en av dessa lagar.

Ransardisk kokkonst

Ransarderna är inte kända för sin kokkonst eller för sina gourmerätter. Maten lagas för att vara närande och för att fylla buken. Detta har lett till ett enkelt men rustikt kök. Nedan följer några exempel på ransardiska maträtter.

• Härbröd -Detta är bröd med lång hållbarhet och kompakthet. Brödet ingår i soldaternas dagliga fältkost och litet gott finns att sägas om dess smak. Ovana ätare bör fukta brödet om de är rädda om sina tänder och äta endast små mängder om de vill undvika bukplågor.

• Stapelfisk -Egentligen flera sorters fisk som gnids med bergsalt, spänns över ramar och torkas. Hållbarheten är mycket god och fisken staplas i högar i särskilda lador för att kunna nyttjas under ofärdstider. Vanligast är då att fisken först blötlägges för att sedan styckas upp och nyttjas till soppa.

•Touwirkenn -En fisksoppa. Stapelfisk kokas i rosmarinmjöd med lök och rikligt med timjan. Denna soppa ges ofta till sårade soldater av två skäl. För det första så anses den stärkande och näringsrik. Den skall påskynda tillfrisknandet och motverka sårinfektioner. För det andra anses att om man då känner en timjansdoft från krigarens sår så vet man att det är hans banesår.

Musik

Musiken spelar en stor roll i Ransard. Tidigt upptäcktes hur militär träning och exercis kunde effektiviseras om den utfördes till musik. Trummornas taktfasta dån hjälpte formationerna att avancera i rätt tempo och i total samstämmighet.

Musiken skänktes enligt traditionen till ranerna från Æsíren Sthôrm. Dess syfte var att påminna ranerna om deras gudomliga ursprung och om deras upptagande i Æsírs led den dag de ärofullt stupat i strid.

Musiken nyttjas nästan uteslutande i krigiska och religösa sammanhang. Få pipares toner höres klinga från ölstugor och värdshus. Men desto oftare och ljudligare höres trumslagen och de belgothiska bälgpipornas tondön från exercisplanerna.

I unga år tränas de ranska gossarna i bruket av sthôrmhorn, trumma och bälgpipa. Dels då takten och känslan för densamma är en viktig del i stridsföringen och dels då ihärdigt horn och pipblåsande ökar gossarnas lungkapacitet, en av grundstenarna i deras framtida stridsduglighet. När ranerna drar i härnad är det vanligt att ett antal gossebarn utrustade med sthôrmhorn och seax medföljer styrkorna för att mucisera under avancemangen och dra lärdom av de strider de får bevittna.


...Då de ranska barbarerna tycktes föga bekanta med vårat rytteri beslutade jag mig för att med min styrka om fem lansar göra en vid kringgående manöver och rikta ett angrepp mot trossen.. En mindre styrka orustade musikanter tycktes vara det enda motståndet i vår väg, och då jag såg den moraliska vinsten i att tillintetgöra densamma, beordrade jag en chock emot dem. Våra springare stördes något av det myckna larmandet och vi fick mana dem med stor kraft. Nu insåg vi plötsligt att det inte var ransardiska krigsmän vi stod inför, utan blott en skock gossebarn som på sin höjd hunnit uppleva sju vintrar! Vår plötsliga tveksamhet inför att med sänkta lansar dundra in bland dessa piltar visade sig ödesdiger.

I det att jag och mina närmaste förbluffat höll in våra springare, kastade de sina instrument åt sidan och drog sina svärd, blott tillstymmelsen längre än dolkar, och kastade sig med ett gällt härskri emot oss. Samtidigt brakade de av våra fränder som inte hunnit reagera på vårat plötsliga halt, in i oss och kaoset var ett faktum. Överrumplade av piltarnas blodtörst och frenesi slog jag till reträtt. Det var en omöjlighet att återupprätta ordningen i gruppen och jag kunde inte förmå mig att nedgöra dessa barn. I tumultet och förvirringen förlorade jag två mannar till dessa yngel.

Det som än idag gör mig olustig till sinnes är deras ansiktsutryck som jag aldrig kommer att glömma. Deras anleten uttryckte ingen rädsla, ingen vrede eller hat. Det var ren skär glädje som syntes...

Vittnesbörd från Riddar Bazak Ry`natog av Nedre-Obrika -Magillre Han agiterade under resten av sin livstid mot det ransardiska demonfolket och var en av de främste i leden under det tredje palinorska soltåget, i vilket han också bragtes om livet.



Varje ransk stridsman kan således till fullo nyttja instrument. I härnad sköts dock majoriteten av musicerandet utav veteraner. Då ranernas formeringar kräver fullt stridsdugliga män är det många som måst lämna formationsstrid efter sårskador som lämnat bestående men. Den försämrade precision som förlusten av ett öga länner till eller den försämrade prestation som förlusten av en hand eller viktig muskel resulterar i, pensionerar en ran från sin formation. Att dra i härnad med en belgothisk bälgpipa är då ett sätt att fortsätta fylla en funktion och möjliggör alltjämt ett ärorikt slut på slagfälten.


Vidare är det ett föga känt faktum att en av ransards främsta exportprodukter är musik. Man kan nog våga påstå att ransarderna själva intet vet därom. De musiker som ingår i de ransardiska härarna hörs långväga med de högljudda belgothiska bälgpiporna och de taktfasta trummorna och det har således sannolikt hänt att vittnen till stridigheter och överlevande soldater lärt sig framföra de stycken till vilka dess vänner och fränder taktfast slaktats av ranska stridsmän. Dessa melodier har sedan modifierats beroende på musiker och instrument, men har färdats vida omkring såsom musik tenderar göra. Den ofta rytmiska och taktfasta grunden har visat sig utmärkt att utgå ifrån till olika danser, och föga vet de Zorakiska hovmännen att de lustfulla danslekar de utför på Pendons slott är baserade på samma musik till vilken flera av deras fäder gick sitt öde till möte under det Palinorska soltåget 100 år tidigare...

• Belgothisk bälgpipa - För att lära sig strida i och förflytta sig enhetligt, så tränar man ofta till musik. Den belgothiska bälgpipans ljud hörs vida och nyttjas både vid träning och i strid samman med stor dubbelsidig trumma.

Tideräkning

Raner har egentligen ingen fast tideräkning med ett år noll utan räknar allt från minnesvärda händelser i historien. Exempel: "Jag föddes tre år före slakten i Sluthka". Poängen är att systemet sätter dåd och landets historia i fokus snarare än omanligt gneträknande vilket passar detta folk:

  • Tidsangivelsen ska passa ens status. En krigare anger tid i förhållande till slag och kampanjer medan en bonde bara får relatera till minnesvärda skördeår eller liknande. Borgare kanske talar om "fem år före fiskhallarnas uppförande" eller dylikt. En härskare relaterar naturligtvis till sig själv: "Jag föddes 14 år före mitt strålande trontillträde" eller så.
  • I systemet finns inbyggt en social kontroll såtillvida att man inte ska förhäva eller förringa sig genom att hänvisa till opassande händelser över eller under sin status. Minst acceptabelt av allt är att fråga "När var det?" eftersom det visar på förakt för motparten och fäaktig okunnighet om landets lysande historia. Då är det bättre att spela med.
  • Man kan använda tidsräkningen för förolämpningar eller smicker: "Samma år som din oäkta dotter föddes" / "Sommaren då ers höghet så briljant vann gripränningen". Ökänt är mordet på hertig Thorbyldt vars mördare då hon tillfrågades svarade att "hon kommit till staden två dagar före ers höghets död" varpå hon utförde sitt dåd och försvann.

Systemet är krävande vilket Ranerna tycker är ett bonus. En man lever upp till ställda krav medan en träl faller till marken under dem. Farseglingar begriper naturligtvis inte vad som menas men är ju definitionsmässigt mer eller mindre slödder tills motsatsen bevisats.

Sarderna som har mycket att pyssla med, delar inte ranernas tideräkning. Det kanske helt enkelt är viktigare för en sard att ha kontroll över när höet skall bärgas, när oxen skall slaktas och när de erebosiska fartygen förväntas anlända med utlövad tribut än för en ran. Sarderna nyttjar den västnaguriska kalendern.


Uintarmonot – Vintermånad
Hornungmonot – Vändemånad
Lendsanmonot - Vårmånad
Uinnemonot - Betesmånad
Uachsemonot - Växtmånad
Plûentimonot - Blommånad
Heuinmonot - Hömånad
Azanmonot - Skördemånad
Uitumonot - Trämånad
Uindumemonot - Vindmånad
Herbistmonot - Skördemånad
Hîlagmonot – Helig månad