Indrik

Indriken är Akrogals största landlevande däggdjur. Idag finns tre arter; Kamsunsk Skogsindrik, Akrogalisk Stäppindrik och Furgisk Jätteindrik. På grund av dess huvudform kallas den ibland för Akrogalisk jättetapir av Erebs lärde.

Indrik ()
Vanlighet
Ovanlig - sällsynt
Miljö
Stäpper och glesa skogar
Viktiga regioner
Södra Akrogal

Utseende

Indriken är ett jättestort djur (ca 3,5 - 5,5 meter i mankhöjd, 5-8 meter i rygghöjd och med ett huvud som kan sitta nästan 10 meter över marken) som lever på Akrogals sydliggare stäpper och glesare skogar. Färgen är brun till grå. Den betar lungt från trädens blad men kan bli mycket aggresiva om de känner sig hotade. Honor med kalvar och unga hanar som just blivit könsmogna är kända för att gör utfall och döda både grottlejon och hippogriffer. Även människor har blivit anfallna men då rör det sig främst om unga tjurar. Indriken påminner om en korsning mellan en häst och en noshörning. Den har likt noshörningen tre tår och ett tjockt hudpansar. Det är framförallt de långa benen som gör den hästlik. Dess huvud är även det noshörnimngslikt men saknar horn och har en lite kort utväxt vid överläppen. Utväxten används för att beta med och har gjort att den även kallats jättetapir. En vuxen indrik har inga naturliga fiender. När den har nått fem ton är det svårt för vilka djur som helst att ta ned en sådan best. Dock är det inte helt ofarligt att vara indrik i naturlig miljö. Som kalv har man olika jägare, mänskliga eller djur, som är ute efter en men farligast av alla fiender, som inte ens ens mor kan skydda riktigt bra mot, är hippogriffen.

Kamsunsk Skogsindrik

Den kamsunska skogsindriken är den minsta i släktet. Knappt högre än 3m i mankhöjd för korna och 3,5m för tjurar är de inte större än en vanlig solunsk elefant. Skogsindriken lever i små hjordar på fyra till sex vuxna honor och två till sex ungdjur. Hjorden leds av en matriark. Ungdjuren är både tjurkalvar och kvigkalvar lever i hjorden men inga tjurar. När en tjurkalv mognar skickas han bryskt bort från hjorden och får klara sig själv för resten av sitt liv. Tjurar och kor träffas under parningssäsongen.

Akrogalisk Stäppindrik

Mellanklassen bland indriker strövar fritt på den stora akrogaliska stäpperna öster om Kalmurri. De mäter 4 - 5m i mankhöjd (tjurarna är mycket större än korna) men är mycket smalare än de övriga indrikerna. Stäppindriken är betydligt mer aggresiv än dess kusinerna i Kamsun och Furgia och drar sig inte för att anfalla allt den känner sig hotad av. Lyckligtvis finns det få saker som kan hota den, undantaget är människor och hippogriffer. Stäppindrikn lever ensam undantaget är en diande kalv och dess mor.

Furgisk Jätteindrik

Indriken har funnits mycket länge i den furgiska kulturen. Redan på slutet av Bronsets ålder hade man tämjt dessa till kraftfulla varelser. Man använder indrikerna som krigsmaskiner då deras höjd på 7,5m och deras vikt på mellan 10 - 20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till en fara för alla den rusar emot. Dessutom så är de en skrämselseffekt av att ha ett jättedjur komma springande emot sig samtidigt som marken skakar Medan man framförallt vill ha tjurarna i armén så används korna till lastdjur. Indrikerna kan ses gåendes på karavanleden och då de kan både bära mer än tio gånger mer än något annat lastdjur och röra sig fem gånger snabbare fullastade, utgör de utmärkta djur för transport av olika gods eller passagerare. Indriken används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur och krigsdjur. (Till skillnad från elefanter är den inte lämplig för skogsbruk då den saknar adekvata lyftanordningar (läs: snabel))