Stora Schismen
Stora Schismen är den brytning som ägde rum i den Lysande Vägens kyrka under åren 278-281 e.O.
Den Lysande Vägens kyrka hade under det första århundradet varit enad under exarken i Arno, men under 200-talet började dramatiska slitningar bli uppenbara. Stora språkliga, kulturella och doktrinala skillnader ledde till högljudda och skarpa möten av kyrkans ledare. Flera ämnen skilde de dalkiska bontisâlerna från sina ämbetsbröder på fastlandet. Soltågen och deras lämplighet hade börjat betvivlas på Caddo, medan man på fastlandet gärna ville fortsätta med territoriell vinning å kyrkans vägnar. Etins natur var en annan tvistefråga. På Caddo menade man att Etin var den oskapade världssjälen som fyllde allt levande och gav det liv. På fastlandet betonade man istället Etin som skaparen – strikt skild från sin skapelse.
Men den största stridsfrågan handlade om huruvida magin skulle vara lovlig och sanktioneras av kyrkan. Den dalkiska inställningen var att magi var onaturlig och destruktiv i sin natur. Man hänvisade till Odos brev till ereboserna där han skrev: ”I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott.” På fastlandet menade man att magi i sig var neutral och kunde användas till både goda och onda syften. Aidniska bontisâler citerade ofta Stormästaren av Animisternas Orden i Kra som hade sagt: ”Magi blir alltid vad magikern gör den till.” Den enda form av magi som man även på fastlandet vände sig mot var nekromanti (och i viss mån demonologi och spiritism men även möjligen illusionism). Detta ansågs av dalkerna att vara en hycklande och högst inkonsekvent hållning.
Bontisâlen i Ekeborg, Pergon (sedemera ”S:t Pergon den Helige” i Aidne) är den som driver frågan hårdast och får starkt stöd av de flesta av fastlandets bontisâler. Det är främst i Zorakins östra delar som det finns vissa sympatier för den dalkiska trosinriktingen bland kyrkans ämbetsmän. År 281 e.O. är schismen mellan den dalkiska och den aidniska kyrkan total, och Pergon utropar sig själv till exark och tar sitt säte i katedralen i Ekeborg. Pergons första gärning blev att utlysa det Stora Bannet mot den dalkiska exarken och de som fortsatt i trohet mot honom. Dessa förklaras vara kättare och avfällingar från den sanna läran. Exarken i Arno, Carsanius II (d. Kásaniõ II), svarar genom att bannlysa Pergon och hans gelikar från den lysande kyrkans gemenskap.
Splittringen av kyrkan var således ett faktum, och fungerade från tiden för den Stora Schismen som två separata (och i viss mån konkurrerande) organisationer. Mycket av den glöd och framåtanda som hade utmärkt den Lysande Vägen tidigare falnade nu, och båda grenarna förlorade mycket av sin kraft. Missionen gav inte längre samma resultat. Caddo och fastlandet började gå två skilda vägar – och gapet emellan dem kom att växa allt större under följande århundraden. Man talar sålunda om den Lysande Vägens två grenar: den dalkiska och den aidniska.