Slaget vid Savsåte topp

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Om slaget vid Savsåte topp 594 e.O.


Jag brukar säga att varenda mänska har hört berättelsen om kurfursten av Hyngra. På sätt eller annat. Samma berättelse dras över hela skökans Ereb. Det är bara formen och namnen som varierar. Ja, någonstans just nu står en fjunskäggig rövknullande bard, plinkar på sin luta och sjunger exakt samma jäkla historia. Det är en klassiker helt enkelt. Pesten ta mig, en riktig skökans imperie-klassiker. Där finns helt enkelt allt som en bra historia skall innehålla: Fåfängt hopp, falskt bedrägeri, och ond, bråd död.

Kurfursten av Hyngra var en mäktig jäkel. Vid toppen av sin karriär hade han tre kurfurstar under sin tumme, och det ryktades vid Maal att han till och med skulle smörjas till kejsare. Han var en hård drake på slagfältet, och han var hård i mun, men Hyngra blomstrade under hans hand, och folket gillade honom. Vid Hells hallar, det jorpagniska folket hade inte gillat en ledare sen gudarna lämnade skapelsen. Men den här jäkeln fick dem på knä. De kallade honom Stålhjässa och samlades som gudlösa flugor under hans baner. Det var goda tider. Furstjäkeln njöt. Det fanns guld, det fanns vin, det fanns kvinnor. Kvinnor, ja. Ni förstår, han må ha varit en skicklig ledare, men hans verkliga kunnande var kvinnor. Den kåta jäkeln kunde inte hålla busuken i tunikan. Hans tält och kammare var, ta mig pesten, alltid smockfullt av unga möar. Och de föll som gärdspinnar för ett rotvältarsvin. Trodde på hans sötbladder och löften om evig kärlek och trohet. Simpla trick. När vår gode Stålhjässa drog vidare ekade byarna av snyftande kjoltyg. Mot slutet lugnade det dock ner sig något. Ryktades att kåtjäkeln skulle börja stadga sig. Hur det än var med den saken så tog hans saga slut innan vi fick svaren.

Och hur det tog slut? Blodigt och abrupt givetvis, som alla skökans jorpagniska livsöden jag känner till. När Stålhjässas makt var som störst, och hans tid togs upp av otaliga slagfält i grannfurstendömena, lät han Hyngra skötas av sin bästa vän och general, Kordugar Grinnfara. Skitplyte även kallad. Furtsen och generalen hade varit som strumpa och sko ända sedan de släppt sina ammors bröst. Men när Grinnfara fick smaka på makten, tog han sin chans och vände sig mot sin vän och välgörare. (Jag sa ju att det var klassiskt). Junkern slog till i precis rätt ögonblick, när fursteivern börjat svalnat och folket börjat tröttna på allt sketet krig och piss som Stålhjässas makthunger vräkte över dem. I en handvändning hade han hela Farmark, de norra vildlanden, och svartskogarnas nybrytarbyar bakom sig. Strax därefter Svålfors och A'aldra. Stålhjässa kunde för Maal inte annat än släppa allt, vända om och rusa hem. Men hälften av hans banergods och vasallgårdar låg i Skitplytes händer, och därtill kastellstaden A'aldra. Av de borgar som fanns kvar valde han Fyrbranta som bas för sin här. Ett strategiskt misstag menar många, men jag menar att skiten var förutspådd sedan länge och han kunde lika gärna ha marsherat sina skökans trupper ner i Malsjöns svarta vatten. Från Fyrbranta försökte han förgäves rädda vad som räddas kunde, men jordskredet hade börjat. Hyngraborna vädrade blod. Och om det är nånting en jorpagnier uppskattar så är det ett praktfullt herrefall. Även om det råkar vara en herre man månaden innan hyllat med hög röst. Vid Hells alla svarta hallar.

På hedarna vid Savsåte Topp möttes så till slut de två forna vännerna. Furstens här talrik och till pappret oövervinnelig. Med vad bryr sig gudarna om sketna papper och militära skökans styrkeförhållanden. Ett dalkiskt elitförband med bågskyttar, hyniska hyrsvärd, pikenärer och helrustade riddare. Gudarna hånler. På andra sidan, knappt urskiljbara i skymningen och mot skogsrandens mörker, motståndarna. Godsmän, fotfolk, trälar och vildar. Det gick snabbt. Furstens generaler hann knappt få sina stela hånleenden bytta till förvånade gap innan allt var över. Stålhjässa själv kämpade förbanne mig som en jätte i bärsärkarus. Krigare dog i drivor kring honom. Jag menar det, det var skökans episkt. Och jag försöker inte mata nåt romantiskt förbannat bard-trams i er, jag överlåter det åt de rövknullande fjunläpparna. Det här var lika sannt som nattens svarthet. Man blir inte nånting i Jorpagna om man inte är en baddare på att ta livet av folk. På sätt eller annat. Furstens sätt var på slagfältet. Med yxa i ena handen och spjut i den andra. Men allting har ett slut, och gudarnas manuskript dikterade att just detta slut var just då och just där. På Savsåte Topp, i den mörknande kvällningen. Grinnfaras män fick fursten på knä, band honom till händer och fötter, förde honom till A'aldra och hängde honom under folkets vrål efter mera.

Sådan är skiten i Jorpagna. Vänd aldrig ryggen, lita aldrig på någon. Och tro aldrig att du skall leva längre än till följande gryning.