Samkarnas historia

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Forntiden (ca. 10.000 – 4.500 f.O.)

Ett storslaget rike som blomstrat i Samkarnas regnskogar krossas iden Första Konfluxen. Det var ett mörkhyat och högrest folk, vars lämningar idag består i ruiner av stora städer, trappstegspyramider och rester av jättelika statyer. Deras ättlingar är förkrympta och primitiva varelser som befolkar Morginnerdjungelns östra utlöper. Ur Juronaträskets södra utmarker reser sig en högt stående ras ödlemän som vandrar söderut på den heta lerslätten. Dessa intelligenta varelser uppmärksammas av Sydpolens Salamandrar och skänker dem stort kunnande. Salamandrarna tillbeds som gudar. Enligt legenden är Melukha födelseplats för både skogsalver och människor, från vilka båda folken senare spred sig. Sanningen finns dold bland Gudarnas gåtor. Primitiva jätteödlor överlevde första konfluxen och förökar sig långsamt i vissa delar av Juronaträsket. Bland dessa framträder efter några tusen år en intelligent art, s.k. dinosauroider. Dessa lever vidare lika isolerade och få som deras släktingar jätteödlorna.

Ca 6000 f.O. finner en ung man vid namn Ganzlin Kotopek i en grotta på Sanritra ett gammalt magiskt laboratorium från innan Gudarnas Vrede. Med brinnande intresse försöker han sätta sig in i de magiska texterna. För att finna kunskap måste han ge sig ut på en lång resa till tidens visa varelser och kulturer. Människor och ankor börjar befolka Krystalerna. I flera tusen år dominerar ankorna med sin naturliga fallenhet för vatten. Människorna förökar sig dock snabbare och tillslut uppstår en slags balans. Respekt råder mellan de olika raserna och deras vitt skilda kulturer. Endast de svarta ankorna ställer till med tidens tidigaste krig och skärmytslingar.

Kopparhavets mäktigaste magiker Ganzlin residerar på Sanritra där han forskar i livets hemligheter. I ett försök att skapa en bättre varelse än älvfolken skapar han ca 4500 f.O. Minotaurerna. Befolkningen betraktade honom som Guds son vilket steg honom åt huvudet och innebar hans död. Somliga säger att minotaurerna mördade sin skapare och rymde. Minotaurerna spred sig åtminstone över Altor. En kärngrupp lever dock kvar på Sanritra till dags datum.

Melukha fick sitt namn som betyder ”den blomstrande lustgården” på melukhiska, ett språk nära besläktat med satenu. I flera tusen år har människor och alver levt tillsammans på ön i fredlig samexistens. Ön har ett överflöd som räcker till alla, och öborna har endast sporadisk kontakt med andra kulturer via expeditioner för kunskap. På religiös basis utvecklas en sammanhållen nation av melukher och alver. Man dyrkar ”Gudinnan” (Moder Jord inlånad från alverna), och en panteon av mindre gudar och andar. Nationen styrs av ett matriarkat med traditionella ”kvinnliga” ideal. Musik och arkitektur utvecklas under denna tidsålder, liksom Animismens magiskola. Gruvdrift var dock okänt, så metallanvändning dyker upp sent, som import från Morëlvidyn.

En strålande högkultur blomstrar på den snustorra lerslätten i yttersta södern. Ödlefolket behärskar komplicerad teknologi och religionen tar sig avancerade uttryck. Ett kastväsende organiserar samhället, som kring 1500 f.O. har skapat slitningar i landet mellan olika grupper.

Lärandets ålder (ca. 4500-1500 f.O.)

Resterna av det gamla härskarfolket och deras tjänarfolk i djungeln har beblandats med de nyskapade människorna. Ett myller av små djungelstammar, ibland inte större än 20-30 individer, börjar sprida sig i djungeln. Mindre människostammar befolkar landet kring sjöarna Krystalerna. De har lärt sig göra vassbåtar och kan utbyta handel med hela sjösystemet. Deras språk assimileras med varandra och snart växer en löst sammansatt kultur fram. Ankorna utgör nu en minoritetskultur vars landområden minskar samtidigt som deras antal fortfarande ökar. Samkarnas nordkust befolkas sporadiskt av djungelfolk och fiskare. Den kunskap man får, kommer med alver från Melukha. Från djungelns skogsalver kom efterhand kunskap om naturen och läkekonst. Från Efaro kommer ca 1500 f.O. sjöfarare med navigationskonsten och bruket av brons och koppar. Tillslut kom även smideskonsten från Efaro, och därmed tar krigarklassen över styret bland nordkustens infödingar. Tupagon tas som gud i de växande insektoidrikena på den östra ”arkipelagens” södra öar. Insektoidrikena utvecklas till avancerade högkulturer. Flera olika ödlefolk kommer ur träsket och särskilt starka blir reptilmännen, och i viss mån serpenterna. Periodvis når deras små kulturer högkultur nivå, men invaderande insektoider river alltid ner vad som byggts upp. Modiga reptilmän och serpenter lämnar träsket och sprider sig norrut, för att efter tusentals år även nå Ereb. Viss gruvdrift påbörjas längs Drakryggens västra sluttningar.

Konfrontationernas ålder (ca. 1500-900 f.O.)

De olika insektoidrikena börjar söka kolonier runt Blindhavet och Paringuabukten. Raugonerna är de som färdas längst och börjar anpassa sig till ett liv till havs. Det är också under denna tid som intelligenta insektoider börjar dyka upp så långt norrut som Melukha. Melukhas minoritetsbefolkning av alver börjar emigrera till ädelskogarna i Sivoa. Sivoa växer snabbt till alvernas främsta rike, som i fredlig existens med Melukha skördar stora framgångar i konst och kunskap. Längs Samkarnas nordkust har pirateri blivit en dominerande sysselsättning.

1500-1400 f.O. Mosgiliak. Ett fruktansvärt inbördeskrig härjar ökenödlornas högkultur efter att de inre slitningarna delat Mosgilak i två läger, främst skilda åt i vad som bör göras åt den annalkande konfluxen. Efter att nästan en tredjedel av befolkningen dött i striderna, väljer förlorarna att lämna Mosgilak och stiger ner i Maar Lacra för att färdas österut till Salamandra. Kvar som segrare stod Mosgilakernas överstepräst, ”Eldens Herre”.

1450-1360 f.O. Den andra Konfluxen. Efter sin pilgrimsfärd till Salamandra lovas pilgrimerna nytt land österut av sina gudar, och stiger därför åter ner i havet. Den ö man steg upp på vid den andra konfluxen var det fredliga Berolernas land. Ödlemännen och dess fjälliga jättebestar utplånade berolerna och deras kunnande. Ön och folket är sedan dess känt som Drakonia och drakoniterna. Trots detta var andra konfluxen ett bakslag för sydpolen, och Juronaträsket började göra Mosgilaks lerslätt sumpig.

1499-1100 f.O. Morelvernas ankomst. Från djunglerna i söder kommer ett härdat folk vandrande och koloniserar den glest befolkade nordkusten. Folket har fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och andra soluner, och har vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet Morëlvidyn dess namn.

1200-600 f.O. Krystilliska kulturen når sin höjdpunkt. Riket är väl sammansvetsat och man handlar med djungelfolken, alverna och morelverna i norr. Vackra städer helt i trä växer upp runt sjöarna.

1100-900 f.O. Krig och inbördeskrig utbryter mellan insektoidkulturerna, tills ett rike står segrande. Efter att insektoiderna enats, anfaller de de sista ödledominerade öarna i norra delarna av arkipelagen. Arkipelagens öar är nu helt i händerna på insektoider av olika raser, och de tolererar inga andra. Det är nu arkipelagen får sitt namn, Maminira Me Delema, melukhiska för ”de rasslande rasernas arkipelag”.

1080-950 f.O. Härarnas tid. Piratklanerna i Morëlvidyn hade 1045 f.O. enats under piratkungen Haieg-hamu, och anföll 1038 f.O. med flotta och armé alvernas rike i Sivoa, skövlade och drog vidare mot Melukha. De fredliga och dåligt förberedda rikena intogs utan större strider. Nederlaget och den påföljande skövlingen omsjungs ännu i sorgsna sånger bland alver och melukher. Med största sannolikhet hade ett nytt mäktigt rike uppstått efter detta, om det inte varit för att den morelviska kungen ramlat i havet under ett rus och dött. Därmed lämnades riket till hans 216 söner att slåss om och stycka upp. Morelvidynerna lastade sina skepp fulla med rikedomar och sköna alster, innan de for hem igen för att ägna sig åt tronstriden ”den stora nudelhärvan”, som varade till 997 f.O. Nudelhärvan slutade i en slags remi, där ett tjugotal starka söner och sonsöner etablerar sina egna piratriken längs landets långa kust. Än idag dyker det upp morelver som hävdar sin rätt att styra piratriken genom släktskap till Haieg-hamu. Efter Morelvernas anfall insåg de fredliga rikena på Melukha och Sivoa krigskonstens nödvändighet.

971-907 f.O. Ankkriget. Efter Stora Oförrätten 973 f.O. utvandrade majoriteten av de svarta ankorna från Krystalerna. Först som nyfikna skräniga upptäcktsresande, men då de genast blev illa omtyckta och blev illa behandlade, övergick deras utvandring snart till erövring. Orädda svarta ankor bara hälften så stora som morelvidynerna tog kustområdena med storm, och under de följande 70 åren gav de tillbaka mycket lite av vad de lyckades erövra. Tillslut slöts fred och ankorna tog upp lokalbefolkningens vana med sjöröveri. Mindre krig och stridigheter har fortsatt ända fram till idag, men de svarta ankorna hade kommit för att stanna.

Kejsartiden(ca. 900-600 f.O.)

Imperium Jorpagnum visar mycket jumt intresse för Samkarna, och endast ett fåtal expeditioner och piratkrossarflottor besökte någonsin området.

Den tredje Konfluxen och Tupagons ålder (ca. 700-400 f.O.)

Tupagon har en stark kult bland Samkarnas insektoider, och dessa har utvidgat sitt rike från Glashavet in i Juronaträsket. Här förbereds en framtida invasion och erövring av Altor med odlingar av s.k. Köttbitare. Under hundra år växer Köttbitarnas antal till miljardtals i träsket och öarnas larvkammare.

År 599 f.O. inträffar Tredje Konfluxen med sitt centrum i havet mellan arkipelagen och Juronaträskets kust. Tupagon sätter sin plan i verket och utlyser 200 år av plåga. Samkarna drabbas hårt av Köttbitare och nästan 50% av befolkningen dör. Arméer av Insektoider kryllar ut över kontinenten Samkarnas yta från Juronaträsket. Få kunde stå emot Tupagons härar, men efter två hundra år av massakrer, insektsinvasioner och plundring återvänder insektoiderna frivilligt till träsket och lämnar Samkarna förött att börja på ny kula.

Återuppbyggandets ålder (ca. 400 f.O. – nu)

Tupagons insektoidriken tycks övergå i en introvert kultur och inga expeditioner eller erövringståg företas. Vilka hemligheter som göms av insektoiderna är okänt då inte ens gråalverna tillåts levande lämna arkipelagen. Endast raugonerna fortsätter Tupagons mission över Altors hav. Ödlefolket mosgilakerna fortsätter föra salamandrarnas och eldherrarnas kamp mot isens inflytande från norr. Hettans inflytandet ökar och lerslätterna söder om träsken torkar upp allt mer. Krystalernas område återhämtar sig långsamt efter insektfolkens plundringar. Människor och ankor samarbetar för att försvara sig mot vildsinta djungelfolk och en fruktad återkomst av Tupagons härar. Man handlar längs sjösystemet, med djungelfolken och norröver med Morelver och Ereber. Två större städer byggs, Lin-Pin-Fria (befäst stad mot Juronaträsket) och ankstaden Ankh-Castellum (befäst handelsstad byggd och styrd av vita ankor där Krystalerna möter Kopparhavets sydligaste vatten). Morëlvidyn dras ytterligare in i den Erebiska intressesfären då man är utsatt för slavjakt och själva ökar sitt sjöröveri längs Kopparhavets nordostkust. Den nya religionen Lysande Vägen skickar soltåg till Morëlvidyn vilket ytterligare påskyndar fortifieringen av kustens många piratstäder. Området blir känt som ett enda stor piratnäste, vilket naturligtvis är en överdrift. I väster på de fridsamma öarna Melukha och Bactulge fortsätter man sin inåtvända meditativa hyllning av naturen och har ytterst liten kontakt med omvärlden. Man får under århundradena dock en speciell relation till det fjärran Trakorien.