Häst

Häst (Hepôwz )
Vanlighet
Mycket vanlig
Miljö
Så gott som alla förekommande
Viktiga regioner
Ereb, Akrogal, norra Soluna

Hästar

Aidnisk arbetshäst

Denna stora, starka och vanligen mörkt fuxfärgade arbetshäst med tilltaget hovskägg är en vanlig syn i vissa delar av Ereb. Den har rykte om sig att vara härdig och lugn. Hästens mankhöjd ligger runt 170–195 cm och dess vikt på nästan ett helt ton.

Hemvist: Aidne, Jorpagna och Drylo.

Vanlighet: Vanlig

Akrogalisk stäpponny

Denna ponny används som riddjur, packdjur och husdjur (mjölk). Mankhöjden ligger runt 130 cm och vikten är på drygt 300–400 kg. Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.

Hemvist: Akrogal, Krun och Nidland.

Vanlighet: Vanlig

Bergsponny

Denna lilla vildhäst lever i mindre flockar i karga bergstrakter och har tvådelade hovar för bättre fäste bland klippor och prång. Djuret är extremt bångstyrigt och svårtämjt, men lyckas man har man ett starkt och uthålligt packdjur. Bergsponnyns vikt ligger på 200–270 kg. Mankhöjden är drygt 110–115 cm.

Hemvist: Melashebergen, Cer-bergen och Kardbergen i Ereb.

Vanlighet: Sällsynt

Caddoponny

Caddoponnyn används precis som den caddiska dvärgelefanten som drag- och packdjur. Den är mycket liten och har en mankhöjd på ungefär en meter. Trots sin litenhet är caddoponnyn förhållandevis stark och mycket tålmodig. Den förekommer i flera olika mörkbruna nyanser och är för liten för vuxna människor att rida på. Däremot är det inte ovanligt att se dalkiska bondbarn och ankor rida på den lilla hästen.

Hemvist: Caddo

Vanlighet: Vanlig

Divrahingst

Den kardiska divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även uppskattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte hårstrå på kroppen som ens bleks i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa är i allmänhet dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Hemvist: Kardien

Vanlighet: Sällsynt

Durenberger

Denna stora kallblodshäst är framavlad enbart för tungt arbete inom t ex jord- och skogsbruk. Den är en utomordentlig draghäst, stark och massiv till kroppen och sävligt lugn till sinnet. Durenbergaren är oftast brun, rapp eller fuxfärgad. Ett fullvuxet exemplar mäter 160–180 cm i manken och väger runt 900–1000 kg.

Hemvist: Runtom Ereb.

Vanlighet: Vanlig

Furgiskt fullblod

Framavlade av akrogaliska stäpponnier är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trotts sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar. Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (ryttaren får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom). Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper, överträdelser beivras... oftast med ett huvud.

Hemvist: Furgia

Vanlighet: Vanlig

Helgeandshäst

Väldigt småvuxen hästras med en mankhöjd om blygsamma 80cm. Goda simmare som valt att hålla till på små holmar eller öar i strida floder. När öns gräs är avbetat simmar de helt sonika till nästa. Gråbruna till färgen vilket ger ett gott kamouflage i vattenbrynet. Väldigt skygga av naturen.

Hemvist:

Vanlighet: Sällsynt

Honager/Kalmurrisk vildåsna

Denna vildåsna, även kallad honager, lever i stora hjordar uppemot 400 djur. Hjordarna består av ston, deras föl samt ungdjur av båda könen. Hjorden leds ofta av en gammal matriark. Hanar vandrar ensamma under sommaren och i små grupper vintertid. Åsnan lever av olika grässorter och andra växter som finns på Kalmurris stäpper och högland. Kroppsligt sett är arten lite större än en vanlig åsna och aningen mer hästlik. Den har dock kortare ben än hästar. Kroppslängden är runt 2,1 meter, vikten är på 280–300 kg och mankhöjden på drygt 1,4 meter. Om sommaren är de fuxfärgade men blir mörkare under vintern.

Den kalmurriska vildåsnan är välkänd för att vara synnerligen svårtämjd och aggressiv till sinnet. De stora hjordarna är dessutom kända för att forma hårdsparkande försvarsringar mot varg och andra stora rovdjur. Alla historiska försök att domesticera rasen har i stort sett misslyckats.

Hemvist: Kalmurriska stäpper och högland.

Vanlighet: Vanlig

Huelerponny

Denna mindre ponny används av småfolk kring hela Kopparhavet till både arbete och ridning. Rasen är stark, lugn och uthållig. Mankhöjden ligger runt 110–120 cm och kroppsvikten på 230–300 kg. Huelerponnyn är vanligen rapp, fuxfärgad, black eller brun.

Hemvist: Kopparhavsregionen

Vanlighet: Vanlig

Höglandshäst

Höglandshästen är en vanligt förekommande ridhäst bland norra Erebs och Akrogals nomadfolk och barbarer. Den är känd för sin explosiva energi. Hästrasen har även importerats till Kardregionen. Hästens kroppsvikt varierar mellan 420 och 500 kg och mankhöjden ligger på 150–170 cm. En höglandshäst är vanligtvis black, brun eller gulbrun (bork).

Hemvist: Barbia, Kard och norra Akrogal.

Vanlighet: Vanlig

Jamarin

Denna välkända, eleganta ridhäst kan sägas vara något av en hynsolgisk symbol och figurerar t o m i Jamarunds vapen. Den muskulösa hästrasen avlas främst i norra Hynsolge men dyrbara avelshingstar exporteras till hela östra kopparhavsregionen. Jamarinen är hetlevrad, snabb, smidig och kraftfull. Den mäter drygt 155–170 cm i manken och väger ungefär 450–550 kg. Jamarinerna är vanligtvis bruna, fuxar, rappa eller skimmelfärgade.

Hemvist: Hynsolge, Berendien, Krun och Efaro.

Vanlighet: Ovanlig

Norrhäst

Denna raggiga, ljusbruna häst är en tämligen vanlig syn i nordröna trakter då den tål den bitande kylan oerhört väl. Hästrasen har dessutom anpassat sig till att hitta växtlighet under det tjocka snötäcket. Den är robust och stark, uthållig samt begåvad med ett synnerligen stabilt temperament. Detta gör att den både används till ridning och dragarbete. Dessutom används den som boskap av vissa barbiska nomader, då den ger både märrmjölk och tagel till rep och lasson. Norrhästen är en av Altors fåtaliga töltande hästar. Djuret har svart man, ben och svans samt har en mankhöjd runt 150 cm. Benen är korta och starka, med tåliga hovar. Rasens kroppsvikt är på 430–500 kg.

Hemvist: Norra Ereb

Vanlighet: Vanlig

Orghisk vildponny

Långhårig, vitpälsad och småvuxen ras som trivs väl i kylan. Tämjda exemplar är populära som arbetsdjur då de är både flitiga och trofasta, men sällan som riddjur då deras mankhöjd är blygsamma 90 cm.

Hemvist: Orghin

Vanlighet: Ovanlig

Palinorsk Stridshäst

På de öppna stäpperna i nuvarande Palinor, Mirel och västra Nargur frodas sedan gammalt en egensinnig hästras: den Palinoriska Stridshästen. Denna eldfängda och oförvägna storhäst är en utmärkt springare och hett eftertraktad av riddare, kavallerister och hästkännare. Förutom dess stora storlek (den mäter 210 cm över manken!), dess eldiga dristighet är hästen välsignad med ovanligt tjock hud, nästan ogenomtränglig för pilar och lätta vapen. Detta gör att de riddersmän som rider detta odjur till strid endast sällan behänger den med schabrak eller rustning: vilket gör den palinorska stridshästen till en snabb, smidig och rörlig springare.

Narguriska stammar i området har fött upp dessa hästar i generationer, och vet hur man handskas med dem. Men hästen måste få löpa fritt i stora hjordar för att frodas. Alla försök av den palinoriska ordenstaten att föda upp de värdefulla djuren på rancher och stuterier har misslyckats eftersom den karaktärsstarka och vildsinta hästen vägrar att para sig i fångenskap.

Hästens tjocka hud ger den ett lite hårt och kantigt utseende. Ögonen är smala och kisande genom hudlagren, vilket ger hästen ett arrogant och samlat uttryck. Den har riklig manväxt, och det är inte ovanligt att dess ryttar pyntar djurets man med flätor eller knopar, ofta så många knutar som han fällt fiender från dess rygg. Dessa hästar betingar ett mycket högt pris, och det finns nästan ingen palinorsk hingst som inte ägs av en riddare, hjälte eller storman och används i strid.

Hemvist: Palinor, Mirel

Vanlighet: Sällsynt

Ransardisk Ranarôz

De ransardiska hästarna, ranarôz (ofta förvanskat till ranzerruss) har förädlats från de småvuxna vildhästar som fordom gick att finna i området. De är små till växten och lämpar sig föga för tungt kavalleri. I jämförelse med sina storvuxna släktingar i öster, de palinorska stridshästarna ter de sig som dvärgvuxna föl. Storleken till trots är de ransardiska springarna dock väl omtyckta för sina andra egenskaper. Ranarôzens förnämsta egenskap är dess seghet och uthållighet. De kan galloppera långa sträckor utan tecken på utmattning, och de återhämtar sig snabbt. De hastigheter vilka de kunna uppnå är likaledes anmärkningsbar. Utöver detta är de också lämpliga för att avancera i mer svårtillgänglig terräng.

Utseende mässigt är de oftast ljusbruna (bork eller gulbrun) i färgen med en grov och hög upprättstående man. De mäter omkring 120-150cm i mankhöjd.

De finns inte längre i vilt tillstånd. De uppfödda hästarna genomgår liknande utsållnings processer som de ranska stridsmännen och de som faller till föga används som utfodring till de ransardiska griparna. Inte sällan hålles hästuppfödningarna relativ nära griphägnen. Dels används hästarna för att dressera griparna, och dels är det viktigt att hästarna inte fruktar griparna.

De bäst lämpade ranarôzen används till ranernas kavalleri.

Hemvist: Ransard

Vanlighet: Sällsynt

Tolanertofs

Denna starka arbetshäst har fått sitt namn på grund av de tofsiga öronen. Det är en stor och tung häst, med en mankhöjd på 165–185 cm och en kroppsvikt runt 700–900 kg. Rasen är känd för sitt goda temperament, intelligens och pigghet. Den är ofta brun, rapp eller fuxfärgad.

Hemvist: Berendien, Felicien och erebosiska Targero.

Vanlighet: Vanlig

Trinsmyrisk trossare

Mycket tålig arbetshäst vanlig innom västra Erebs krigsmakter, härstammar från den trakoriska ön Trinsmyra.

Hemvist: Trakorien, västra Ereb

Vanlighet: Vanlig

Vänsterfläck

Detta är en pigg och alert ridhäst med en svart fläck på vänster sida av halsen. Vänsterfläcken är uthållig, villig och intelligent vilket gör den till en populär ridhäst i hela Ereb. Vikten är runt 430–570 kg och hästen är 140–160 cm i manken.

Hemvist: Hela Ereb.

Vanlighet: Vanlig

Zanderspetz

Denna snabba, eldiga häst är helt och hållet framavlad för kapplöpningar. Historiskt sett så var zanderpetzen omåttligt populär under kejsardömet Jorpagnas glansdagar och hyllades i både konsten och litteraturen. Kapplöpningar är fortfarande publikattraktioner i t ex Jorpagna och Krun, och zanderpetzen är det naturliga valet av varmblodshäst vid dessa. Den är dock tämligen smäcker, föga lämpad för hårda vildmarksstrapatser. Zanderpetzens karaktäristika lynnighet gör den opassande i dubbel bemärkelse. En zanderpetz är alltid leopardtigrerad (bruna fläckar mot en vit botten). Den väger 420–560 kg och har en mankhöjd på 140–160 cm.

Hemvist: Jorpagna och Krun.

Vanlighet: Ovanlig