Narguriska vandringar

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

...artikeln inte klar, ej heller redigerad...

Genom historien har de narguriska folken genomfört flera stora folkvandringar.

Första vandringen

1837 f.O. Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att Gudinnan har lämnat sitt folk men skal återfinnas i norr

Andra vandringen

Östra vägen

...öster om norra Nidabergen (Cerbergen) och ner mot Maseva och Krunska halvön...

Förhistoria

Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på Barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet fO har det utvecklats till öppet krig och 1568 fO står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartfolken har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medan andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.

Vandringen

Några klaner lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Bland de största är hynerna, lonerna och cererna. Nargurierna tar sig ner i det som nu är norra Cereval och fortsätter ut mot Masevabukten. Följda av svartfolk från höglandet och de som redan finns talrika i det nya landet vandrar klaner och stammar längs kusten av Dûnslätten och ut på Trollfjärdsnäset. Här håller de under några år stånd men snart tar de sig över fjärden till Lîrslätten. Här är svartfolken färre och nargurierna stannar upp och kan samla sig. Dvärgar finns dock i området ner mot Grynnerbergen och är mycket mistänksamma mot de nyanlända människorna. Konflikter uppstår snart och flera försök på att erövra en dvärgbosättning görs. Utsändingar från ett annat människofolk söderut dyker så upp bland nargurierna. De kommer från riket Krun och lovar fruktbart land som belöning i utbyte mot hjälp i sitt redan pågående krig mot dvärgarna. En allians ingås med hynerna, en av de största stammarna som bildats, och denna fortsätter vandringen genom Grynnerpasset och in i det som skal bli Hynsolge – hynernas jord.

Efterspel

-Cererna bosätter sakta först Lîrslätten och senare Dûnslätten, gradvis tar de sig innöver hedlanden och ca 950 fO är hela dagens Cereval bosatt. Skogen och bergen i inlandet undviks dock.

-Kontakter med kalmurriska folk i Cereval kommer att påverka alla de östnarguriska språken, något som syns i de prangiska runorna som annars lånat mycket från kruniernas tecken.

-Tron på narguriernas gudinna Nahriguhr kommer att till stor del övertas av Ihenni – Mångudinnan. Senare lärde i Drakonia har spekulerat i om inte denna gudinna i någon form redan funnits hos nargurierna och inte enbart ha varit en följd av de östnarguriska folkens kontakter med måndyrkare i Akrogal.

-Mycket tack vare stödet från hynerna segrar Krun 1534 fO i Järnkriget mot dvärgarna och utvecklas till en stormakt. Konsten att utvinna och smida järn sprider sig bland människorna över Altor.

-Hynerna bosätter sig i sitt utlovade land och tar del av den krunska kulturen. De behåller dock kontakten med sitt ursprung och med cererna uppe i nordöst.

Västra vägen

...väster om Norra Nidabergen och ner i Nargur...

Förhistoria

Nargurierna har i århundraden kämpat mot svartfolken uppe på det barbiska höglandet och nere i Nargurs skogar. Under början av 1500-talet fO har det utvecklats till öppet krig och 1568 fO står ett förödande slag vid Baborska Klippan. Svartfolken har drivit många klaner framför sig och tvungit dessa att lämna sina klanmarker och sina tamdjur bakom sig. Tusentals nargurier är ihopträngda på ljungängarna i de sydvästra höglanden och i kaoset kan inte ens Gudinnan hjälpa dem. Nargurierna lider nederlag. Många flyr djupt in i skogarna medans andra följer Klippväggen österut och flyr mot bergen.

Vandringen

Efterspel

Tredje vandringen

Bakgrund

Efter det långa kriget mot krunierna (Krunska kriget 1080-1065 f.O.) befann många nargurier sig i länderna söder om Nidabergen och Mörkerbergen. Under hynernas ledare Awhralin (Aurelion) hade de vunnit en stor seger vid Grivela men förutom hans egna krigare ville få stanna i det nya riket som bildats. De flesta återvände norrut mot Nargurs skogar och det barbiska höglandet för att återförenas med sina klaner och glömma det långa kriget. Många nargurier hade dock inget att återvända till, de hade varit klanlösa som sett möjligheter i söderns länder, eller tillhört krigsföljen som nu var trötta och ville hitta egna marker att kalla sina.


Vandringen

Mellan Aidnebergen och Melashebergen.

Efterspel

Kasenu, Hamur, Triska.

Fjärde vandringen

Måste redigeras...

Förhistoria

Då mirelierna samlar sig for en invasion av Jorpagna 944 fO ber de nargurerna gå med i en allians. Många nargurer känner sig lockade och krigsflockar bildas, även hela klaner ansluter sig. Nargurerna följer mirelierna genom bergspassen mot kejsardömets hjärtland och själva Grivela. Invasjonen är till en början lyckosam men då joriska legionärer från det fjärran Aidne faller barbarerna i ryggen drivs de tillbaka och ved Trasimosjön lider de nederlag. Mirelierna drar sig tillbaka västerut och nargurerna som ser sin väg mot Nargur spärrad är tvungna att följa med. I nio år kämpar de i Mirelien men när Jorpagna 935 fO slutligen har underkuvat alt land hela vägen till havet har nargurerna ingen stans att fly.

Vandringen

Nargurerna går mot nordväst, över slättlanden och mot bergen i Kard. De känner sig svikna av sina tidligare bundsforvantar mirerlierna och även av sina fränder i Nargur som trots vädjanden om hjäp inte har kommit till undsättning. Den långa perioden utan direkt kontakt med andarna i Träden har också fjärmat de stridande klanerna från sitt folk. Många tror att Gudinnan har övergivit dem då hon skall ha setts precis innan nederlaget vid Trasimosjön men ändå inte givit nargurerna segern. De många krigsflockarna som engång drog ut har krossats, gått i hop, ombildats och blandat sig med de hela klaner som gick i krig, och som även de har ändrats. Många har starka band till den engång så mäktiga trasimerstammen, men det är kriget, exilen och sveken, som nu i huvudsak binder i hop de utvandrande nargurerna. Framme vid bergen är det några som väljer att stanna, men huvuddelen går över bergspassen och in i okänd land. De fem största grupperingarna är sarderna, belgoterna, narimerna och jorderna. De sprider ut sig i bergen, i skogen och längs kusten, några drar även eftervart ut på havet.

Efterspel

-Nästan tre århundraden senare, 657 fO, letar sig en liten grupp krigare upp till västnargurernas länder. De är härdade efter att ha tjänstgjort i Kejsardömets legioner och för med sig den efter lång tids förfining, överlägsna joriska stridstekniken. De blir holdt högt i ära och efter sin död blir de eftervart upphöjda till gudar, äsirer. Grunden för Aesirtron har lagts.



Noter

Det som utlöste den första konflikten mellan östnargurierna och dvärgarna var något så enkelt som stölden av några kraftiga arbalester dvärgarna flyttade över jord mellan två utsatta gruvhål (vilket faktisk det ena än i dag syns någon mil norr om Sabarun i Hynsolge). De cerevalliska stadsstaternas nutida artilleriskydd mot akrogaliska hippogriffryttare kan sägas vara en fruktsam följd av denna incident.