Minotaurer

Folkslagsfakta

Namn: Minotaur (Homû minotawruz mutans)
Antal:
Viktiga regioner: Jorduashur, Sanritra
Språk:
Religion: Otahur, andra
Folkets namn på sig själva:
Kallas även: Tjurmän, Manoxar, Bosjotnar
Släkte:
Kategori: Djurfolk

En lyckans natt

Skrikena från gemaken hade äntligen ebbat ut och Rasâla-Berireb stannade upp i sitt nervösa trampande. Natten var varm och tyst, till och med ödlorna bland takterassens lösa golvtegel var stilla. Men Berireb märkte snart att tystnaden var nästan ännu svårare att uthärda än skriken, och skulle just återuppta sitt vankande då han hörde fraset från mjuka steg i trappan.

Det var Kuss, eunucken, och i famnen bar han ett litet bylte. I hans fettglänsande ansikte spelade ett förnumstigt leende när han föll på knä.

”Min herre (må din skugga aldrig blekna), gudarna har i sin oändliga nåd låtit Aledra nedkomma med er son”

Aledra var Rasâla-Berirebs bästa föderska och hade redan gett honom två starka söner tidigare. Av hans övriga fruar var det bara den sladdriga gamla haggan från Saltslätterna som mäktat föda en son, och han var en vandrande besvikelse; mjäkig, lam och helt ointresserad av mutor och lån.

Den gamla pantlånaren tog tag om eunuckens axlar och smackade belåtet med tungan.

”Res dig kära Kuss, detta är i sanning en lyckans natt. Låt mig få skåda mitt barn. Hur mår Aledra?”

”Ack, herre (må dina testiklar aldrig sina), hon har förlorat mycket blod, det var en synnerligen svår förlossning. Men hon är nu i goda händer.”

Eunucken reste sig mödosamt och sträckte fram det lilla byltet åt sin husherre som belåtet lyfte upp barnet i skenet från väggfacklan.

Hans smil stelnade dock i en grimas av avsmak och fasa. I sina händer höll han inget barn utan en kalv. Stora bruna koögon betraktade honom från linnesvepet och en blöt mule rörde sig i sugreflexer. Små horn stack ut från skallen, fuktiga svarta öron klippte sakta och kroppen var ännu våt och blodig. Först när han såg de små händerna bland svans och klövar började chocken släppa och insikten nådde Berireb. Ett litet bröl hördes från svepet.

”Vid alla trehundra bergsandar, den stora tjurguden har välsignat oss” väste han. ”Kuss, vi kommer att bli ohyggligt rika”

Han hade givetvis hört historier om folk som föder åt tjurguden Otahur, men aldrig brytt sig mer om dem än om andra myter och amsagor som dras vid brunnarna i staden. Att man belönas med guld från templet var dock något som den gamla pantlånaren instinktivt memorerat.

”Fort, vi måste omedelbart förbereda för tempeldelegationens ankomst. De skall se att vi välkomnar dem med öppna armar”

”Min herre (må dina räntor stiga likt floden efter regnen), delegationen är redan här. De anlände strax innan fostervattnet gick”.

Rasâla-Berireb vräkte sig förbi eunucken och kastade sig ner för trapporna med sidenvolangerna fladdrande. Han rusade genom fontänhallen och smällde flåsande upp dörrarna till gemaken.

Där luktade det starkt av rosenolja och bränd doak-rot. Runt sängen stod en grupp män i svarta kåpor och mässade, och hans egna barnmorskor stod förskrämda i ett hörn. Mitt i rummet stod en väldig minotaur. Längs ryggen över det rödbruna skinnet hade han inbrända glyfer och symboler, hans väldiga horn var förgyllda och i handen höll han en manshög pålyxa av polerat elfenben. Han vände sig om när pantlånaren stumlade in i rummet.

”Otahur tackar er för er hjälpsamhet och er gästfrihet” Minotaurens stämma var ett mäktigt dovt muller och Berireb lade andaktsfullt det lilla kalvbarnet i hans utsträckta armar. ”Otahurs barn är inte ert att fostra, men ni skall bli storligen ersatta och belönade för er trogna tjänst. Inget skall fattas dem som härbergat Otahurs avkomma”

Han vände om och stegade ut ur rummet med byltet i sina armar.

Berireb granskade de kvarblivna noggrannt för att avgöra vem som kunde tänkas sköta finanserna, och stegade sedan fram till den närmaste prästen.

Historia

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=8118#p8118

Kultur och samhälle

Minotaurernas fortplantning

Promemoria av Järv Kamperhog, antropod lis i Pendon år 597.

Under hundratals år var Aspubrans af Hafsort redogörelse för Minotaurernas liv och leverna oemotsagd, men de senaste decennierna har detta Kapitel 7 starkt ifrågasatts bland s.k. ”lärde” på Lycéeplan, tillsammans med många andra kapitel.

Avseende Minotaurernas fortplantning så är den idag dominerande tesen att de föds på magisk väg eller att en eller annan gudom ligger bakom. Detta beror i huvudsak på att inga minotaurhonor skall ha observerats sedan Aspubrans dagar samt att de födslar som finns ombevittnade skett av människokvinnor.

De födslar som vittnesmål finns nedtecknade för är främst de religiöst förknippade födslar som sker med viss regelbundenhet inom den samkarniska Otahurkulten. Unika andra exempel finns som noterar födslar av skökor i Ormsjöns Krilloan, Jorpagnas Salebäck och Berendiska Torsborg. Den kvinnliga Otahurprästinnan Utaria av Misk är unik inte bara i att hon är kultens enda prästinna, utan också i att hon hävdar att våldtäckt är gudens önskan för reproduktion av minotaur. Hon blev själv upphöjd efter att ha överlevt både en våldtäckt och födseln av en minotaur. Min forskning bland nordsamkarniska arkiv, födslorullar, kultskrifter och bibliotek har dock inte givit något som tyder på att det skulle vara vanligare med levandefödda minotaurungar bland våldtäcktoffer än annars. Sannolikt är metoden t.o.m. mindre effektiv med tanke på att offret och barnet sällan överlever våldtäkten eller födselns fruktansvärda upplevelse. Utanför Otahurkulten är det också få människor som låter en sådan fasansfull bastard överleva många andetag efter födseln.

Vad jag istället upptäckt i mina studier är att Aspubrans redogörelse inte helt kan förkastas. Man skall också komma ihåg, vilket inte klart framgår av kapitel 7, att Aspubrans redogörelse helt baseras på hans tid på Sanritra och därför måste begränsas till en tes för denna ös minotaurer. Det var också på Sanritra jag fann vittnesmål och ålderdomliga berättelser som stöder Aspubrans tes om minotaurhonor. I dessa berättelser talas om Tairvaka som intelligenta stamledare, ibland illvilliga, krigiska och svartsjuka, ibland visa och gamla. Dessa tairvaka lämnar aldrig stammen vilket skulle kunna vara en förklaring till att de inte observerats. Bland jägare av medikamenter och alkemiska ämnen (ett förskräckligt yrke jag anser att Exarken genast borde fördöma) fann jag också stöd för Aspubrans teori. Det fanns ett halvdussin berättelser om nergjorda minotaurer som saknade den av jägarna eftersökta lemmen. Även vid de fåtaliga samtal som jag lyckats få med minotaurer på Sanritra fick jag bekräftelse på tairvakor som minotaurer med viss helgad ställning. Jag har, liksom säkert många överlevande före mig, efter noga övervägande och av hälsoskäl, avstått från att glutta under höftskynket på de i mitt tycke feminina minotaurer jag träffat för att så få okulär bekräftelse.

Jag har dock i min forskning inte funnit något som stöder Aspubrans redovisning av att minotaurer skulle ha samma befolkningstillväxt som människor. Både Aspubrans egen redogörelse av lång dräktighetstid, lågt födslotal och hög barnadödlighet, samt minotaurers sällsynthet i allmänhet, talar för att de fortfarande är på tillbakagång, något som jag själv också kunnat notera under mina resor. Aspubran har också felaktigt antagit att minotaurhonorna har byst eller juver de ammar ungarna vid. Minotaurbarn har sylvassa tänder och får rått kött, ibland förtuggat och blandat med vätska, av sina mödrar i fem till sju månader innan de förväntas klara sig själva. Otahurkulten blandar malt rått kött med komjölk enligt mycket gamla cermonier.

Min slutsats är därför att det visst förekommer minotaurhonor, men att de är ovanliga och ytterst sällan lämnar stammens härd och klanens beskydd. Jag hoppas få bekräftelse på detta vid min kommande resa till det fjärran Kard.

Detta var det sista den lärde Järv Kamperhog skrev innan han försvann i det kalla Jorduashur för tretton år sedan.

Religion

Minotaurer i, från och med anknytning till Samkarna, dyrkar i huvudsak guden Otahur.