Kroppskonst
Tatueringskonst
Även kallat Kroppsristning, Nålmålning etc
Tatueringskonst i Ereb:
Ingen vet riktigt hur gammal seden med tatuering, eller kroppsristning är i ereb. Delar av traditionen har införts från Kargom, där seden har uråldriga vanor och de främsta mästarna inom kroppsristning anses fortfarande vara de från Kargom. Kimzonerna bringade vid sin ankomst till ereb likaledes en egen tatueringstradition och anses av vissa vara den erebska tatueringskonstens anfäder. Då vet man förvisso lite om hur de narguriska stammarnas tatueringshistoria såg ut under förkejserlig tid. Eller väljer att bortse från barbariska seder. Likaledes glömmer man ofta bort dvärgarnas mystiska geometriska krafttatueringar, som hemlighetshålles lika mycket som smideshemligheter och svartfolkens regelbundna ristningar och stympningar. Erebs historiaskrivning kretsar som vanligt främst runt den joriska kultursfären, inte runt barbarer och djuriske halvfolk.
Bland felicierna i allmänhet och kimzonerna i synnerhet omgärdas tatueringskonsten av traditioner och mystik. Motiven bär djupare innebörder under mytiska, kulturella och sociala inflytanden. De nyttjas således inte i enkom dekorativa syften. Via de feliciska sjömännen har traditionen spridit sig primärt bland kopparhavens betvingare. Den tidvis bräckliga tillvaro det innebär att vara utlämnad till väder och vind är en utmärkt grogrund för skrock och vidskepelse. Idag är tatueringar ytterst vanligt bland sjöfarare av alla nationer. En intatuerad haj skall skydda bäraren från att sluta som hajföda, en delfin ger bäraren tur och en albatross på bröstet skall hjälpa bäraren att alltid kunna navigera hem.
Kasyrs kroppskonstnärer har de senaste decennierna agerat smältdegel för diverse tatueringskulturer och anses av sjöfarare idag kunna frambringa de främsta tatueringarna. Lysande Vägen anammade också tidigt tatueringskonsten, och det är mycket vanligt att dess anhängare visar religiös nit genom att låta kroppsrista solsymboler eller citat från den Gyllene boken på sina kroppar. Inom vissa ordnar är en synlig solsymbol intatuerad en obligatorisk del av ordensklädseln.
På aidnehalvön anses det överlag att tatueringar är för munkar, vildar och sjöfarare och ädlingar nedlåter sig sällan därtill, men samtidigt sneglar man lite nyfiket mot Paratona, där tatueringar i främst kargomitisk stil anses som högsta mode och blivit upphov till en riklig kommers. I aidniska sammanhang bör även det tatuerade hästfolket, pamperna omnämnas. Så länge man kan minnas har detta folk smyckat sina kroppar med intrikata djurmönster. Liksom hos kimzonerna är ritualen runt kroppsritsningen större och mer mystikomhuldad och således inte enkom ögonfröjd. De tillför till synsättet om pamperna som den "ädla vilden", men markerar också tydligt skillnaden mellan riktigt folk och de som fortfarande kan anses barbarer.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?t=583