Zorakin

Zorakin
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Pendon (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Historia

Zorakin Historia

Geografi

Zorakien som land uppvisar mycket stora skillnader mellan de olika landsändarna och består i huvudsak av två stora halvöar, Grindanu i väst och Indar i öst. Dessa båda "rikshalvor" binds samman av ett smalare landområde i mitten, som främst utgörs av hertigdömet Inberg, mellan havet i söder och bergen i norr.

Grindanu

Grindanu kännetäcknas av ett torrt, soligt medelhavsklimat och har är ett böljande, kulligt landskap med odlingar av vin, citrus och vete samt boskapsskötsel. Halvön är tättbefolkad i synnerhet ju närmare kusten man kommer. Det är tätt mellan byar och köpingar.

I östra Amtefjärd kan kusten på på sina ställen vara klippig och svåråtkomlig. Slingrande smala vägar löper här på avsatser längst kusten och sammanbinder by efter by. Odlingarna bedrivs här på terrasser. Dessa byar är svåra att komma åt för såväl pirater som fogdar vilket är en huvudorsak varför de ligger där de ligger.

Mitt i Grindanu dominerar Torildskogen. Här är det mer bergigt och inte lika tättbefolkat. Skogen hyser dessutom en del svartfolk och raider från dessa förekommer. Borgarna här är mer byggda för försvarssyfte än för skönhet vilket syns

Indarhalvön

Indar i huvudsak är ett väldigt flakt jordbrukslandskap som är genomflutet och avvattnat av två stora floder. Här domineras landskapet av de många utspridda gårdarna, småbyarna, dikessystemen, väderkvarnarna och jordbrukets odling av vete och korn.

Indar är ett mycket bördigt landskap med stor befolkning. Bevattningssystemen från floderna genomkorsar landskapet. Indars högsta punkter verkar oftare bestå av väderkvarnar eller borgar än av träd eller höjder. Träd syns bara som enstaka solitärer, som pilträdsvallar och som små gröna öar omgärdande byar eller ensligt liggande bondgårdar. Mitt i Indar reser sig den enda större kullen i landskapet. Uppe på kullen ligger staden Indarsol. Staden och kullen dominerar landskapet och kan i klart väder ses på flera mils och dagsmarschers avstånd. Strax utanför staden rinner floden Solån förbi. Här skeppas spannmålet från Indar ut till export.

Längre österut runt Luksilo och hertigdömet Gredelmark blir landskapet lite mer småkulligt och omväxlande. Cederalléer är vanligt förekommande. Andelen skog ökar och består främst öpppna till halvöppna kastanje- och pinjeskogar. I området runt Luksilo, Kra och östra Salamora är ensamgårdarna färre och byarna mer sammanhållna likt små vackra köpingar med vindlande små gator som förenas runt ett litet torg där det alltid finns en liten springbrunn. Vinodling, boskapsskötsel och spannmålsodling dominerar jordbruket.

Innanbergen

Innanbergen utgörs tillstor del av hertigdömena Inberg och Salamora. Hertigdömet Inberg är länken som håller ihop de båda rikshalvorna. Hertigdömet kan sägas bestå av tre lika stora delar. En del består av de Aidniska bergen. Bergen är ett alplandskap med höga spetsiga snövita toppar, vilda skogar och mycket få människor. Därefter kommer högländerna vilka består av de så kallade Innanbergen. Innanbergen fortsätter österut och utgör en försvarlig del av hertigdömet Salamora. Detta området har lite mer befolkning. Fårskötsel, skogsbruk och vinodling är de viktigaste näringskällorna här.

Slutligen så är den tredje delen Inbergs lågland. Detta lågland fortsätter vidare österut in i den västligaste delen av Indar. Landskapet består framförallt av ett öppet landskap som i huvudsak domineras av gräsmarker, här och var avbrutna av enstaka solitära träd eller mindre asp- och ekdungar. Landskapets milsvidda gräsmarker fungerar som utmärkta betesmarker. Jorbruket domineras därför av hästuppfödning och boskapsskötsel. Stora hjordar av hästar och nötboskap rör sig runt i landskapet.

Flora & Fauna

Zorakien kännetecknas av sina två stora halvöar i väst och i öst, sitt havsnära, subtropiska läge i söder och de Aidniska bergen norr. De stora geografiska skillnaderna gör att landets flora och fauna är mycket varierande.

Aidniska alperna

De Aidniska bergen avgränsar Zorakin i norr. Det är ett alplandskap med mäktiga snötäckta bergstoppar som tycks klösa himlen med sin vita toppar. I de högst belägna områdena kan man finna glaciärer vars smältvatten rinner ut i snabbt växande bäckar som i bland störtar ner som skyhöga vattenfall för att sedan fortsätta sin färd mot Zorakiens lågländer.

Flora: Skogarna som växer längst bergens branter är karga högst upp och består oftast av glesa bestånd stentall. Lite längre växer även lärk och silvergran vid.

Fauna: Bergen är hemvist för björnar, pumor, vargar,lo, hjortar, stenbock och gems.

Jättesalamandern har också sin hemvist här. Den gulsvarta 1,5-2 meter långa jättesalamandern lägger sina ägg i nyligen brända markområden. För att inte konkurrenter ska ta området i besittning försöker ödlorna oftast ta "sitt" brända revir i besittning innan elden ens har brunnit ut. Revirstrider förekommer ofta mellan ödlorna och de bevakar sitt brandrevir svartsjukt vilket kan ställa till problem för resande som försöker tända en eld i de Aidniska bergen.

Zorakisk klippdassare har också sin hemvist i de Aidniska alperna. Klippdassaren kan närmast kan beskrivas som en in rund lurvig boll med fyra ben, plirande ögen och liten spetsig nos. Man ser dem ofta ligga och sola på sydlänta klippor. Den är helt harmlös men har ett skärande, skrämmande varningsskri som kan skrämma slag på den modigaste om man är beredd på det.

Innanbergen

Längre söderut kommer man förbi de så kallade Innanbergen som också gett namn åt hertigdömet Inberg. Detta är ett mer låglänt bergsområde som övergår till ett högkulligt landskap. Området har ett mer tempererat klimat vattentillgången är förhållandevis god och det är mer befolkat med människor. Naturen skiftar mellan skogar och alpängar. Människorna utnyttjar dessa alpängarna som betetsmark och ängstäkt.

Trädflora: Skogarna trädsammansättning består i huvudsak av lärk, silvergran, bok och berglönn

Markfloran:På alpängarna växer gräsarter, gentiana, lejontand och krysanthemer. I skogarna domineras markskiktet av bärris, starr, ljung, mossa och orkidéer

Fauna: Faunan präglas av murmeldjur, sjusovare, vitsvanshjort, kronhjort, vildsvin, räv, varg, rödlo och björn. Enstaka jättesalamandrar kan hittas även här nere.

Längre söderut skiftar landskapet sin karaktär till ett småkulligt landskap med omväxlande skog och betesmark. Landet börjar bli torrare men avvattnas fortfarande av bäckar, forsar och åar från bergen. Dessa flyter nu ihop till större floder.

Trädflora: Skogarna domineras fortfarande av bok och lärk men även ek, lind, ädelkastanj och lönnar ingår i trädfloran.

Markflora: Gräsarter, bärris, krysanthemer, gentiana, lejontand, aklejor och riddarsporrar

Fauna: I detta gränsland trivs hare, vildsvin, kronhjort, vitsvanshjort, svartsvanshjort, räv, varg, lo och enstaka karakaler.

Det börjar bli tätare mellan bosättningar och man kan se flera borgar och större byar. Flera vinodlingar finns i området. Ännu längre söderut delas Zorakin upp i två halvöar. Grindanu i väst som gränsar mot Kardien och Indar i öst. Dessa båda halvöar binds samman av Inbergs gräsland.

Grindanu

Grindanu domineras av ett välutvecklat jordbruksområde närmare kusten och av Torildskogen i mitten omfamnande Grindanubergen. Jordbruksområdet är mycket tättbefolkat medan de djupare delarna av Torildskogen undviks av människor på grund av förekomsten av svartfolk. Området däremellan består främst av omväxlande jordbrukslandskap och öppna till halvöppna ekskogar med inslag av lind, kastanj och avenbok.

De Aidniska ekskogarna

I södra och centrala Kardien samt västra Zorakien har under århundraden ekarna vuxit sig mäktiga, breda och krumma. Ekarnas grenverk har brett ut sig allt mer tills träden till slut bildat enorma kronor stora som palats där grenarna tycks bilda tempelkolonner som håller uppe trädets jättelika lövtak. Och där de nedre, mjukt bågböjda grenarna ofta sveper iväg tjugotals meter åt båda håll bara några meter ovan mark. Enskilda ekars trädkronor kan utan vidare täcka upp till ett halvt tunnland mark.

Här och där mellan ekarna står enorma kandelaberliknande lindar och förvridna, spärrgreniga avenbokar med låga svepande kronor som är som gjorda att klättra i. Dessa skogar har en gles till halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Bestånd av enorma hasselbuskar bildar kyrkoliknande valv under de glesa ek- och lindskogarna.

Trädflora: Ängsek, Holmek, Lind, Lönnar, Hassel, Vildkörsbär, Avenbok, Pinjetall

Markflora: Gräsarter, aklejor, Khrysanthemer, riddarsporrar, lavendel, salvia-arter.

Fauna: Här huserar djur som flygekorre, sjusovare, svartsvanshare, vattenrå, vildsvin, kronhjort och jättehjort. Räv och karakal samt enstaka vargar har dessa skogar som jaktmarker.

Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.

Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer.

Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser. Närmast byarna används ängsmarkerna även som hötäkt. Folkets låter sina hästar och boskap betar här.

Så gör också kronhjort, jättehjort och svartsvanshjort. Muntjaken smyger under lindar vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. Uppe i en av ekarna ligger en karakal och spejar från en långsträckt, bågböjd gren. Trädets stora grenar är behängda med mörkgrön, sammetslik mossa.

I de torrare södra och västra delarna Grindanu växlar landskapet mellan fullständig uppodling och torra, glesa ängsskogar.

Floran: Dessa skogar består främst av ek, holmek eller pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet.

Markfloran I detta ängslandskap trivs lavendel, riddarsporrar, krysanthemer och gräsarter.

Fauna: De vanligaste djuren Grindanu är rödräv, aidnisk karakal, tvättbjörn, hare och olika sorters hjortar.

Grimaniträsket

På den östra sidan av Grindanuhalvön finns Grimaniträsket. Det anses vara en ogästvänlig plats. Stora och nästan ogenomträngliga sumpskogar breder ut sig i träskområdet. Träden växer på gigantiska socklar vars stora rotben skapar de mest groteska formerna. Här och var öppnar sumpskogen upp sig i stora översvämmade vass och gräsmarker.

Markflora: Kryddig kalmus, blå svärdslilja, hampa, vass, blomvass, sjönöt och enorma näckrosor.

Trädflora: Sumplönn, hemlock, sumpcypress, mangrove, al och pil.

Fauna: I träsket trivs alligatorer, muntjack, possum och tvättbjörn. Fågellivet är spektakulärt både till antal och i färgsceneri.

Den zorakiska praktparakiten är vida känd för sin safirblåa fjäderdräkt. Lika kända de vackra små solfåglarna som suger nektar från de många blommorna i träsket.

Indar

Indarshalvöns landskap är nästan fullständigt platt i väster och syd. Landskapsbilden dominers nästan helt av jordbruket. Den allra yttersta västra delen av Indar, liksom de sydliga delarna av hertigdömet Inberg som knyter i hop Zorakins båda rikshalvor, består av ett mycket glest beskogat gräslandskap. Detta område används för uppfödning av hästar och boskap. Stora hjordar av dessa djur vandrar runt i landskapet.

I detta gräslandskap trivs den välkända pampiska stäppharen. Haren är vid känd för sin enorma hastighet. Endast de snabbaste hästarna har en chans att hinna ifatt den. Harjakt från häst är en vida populär sysselsättning bland pamperna. En variant av den pampiska harjakten bedrivs av adelfolket i Inbergs och Indarrikes stäppområden.

Trädflora: De enstaka träd som växer här utgörs främst av pil, al, poppel och vide längst vattendragen samt enstaka holmekar ute på gräsvidderna.

Markflora: Gräsarter, riddarsporrar, lavendel, rosmarin, muskatelsalvia

Fauna: De djur som trivs här är rödräv, pampisk stäpphare, svartsvanshjort och stortrapp (en stor slättfågel)

Genom Indar flyter två stora breda floder vid namn Solaån och Granströmmen. Vassbältena och våtängarna längst dessa floder erbjuder ett eldorado för fågellivet. Vattnet från dessa båda floder avvattnar resterande delen av Indar genom ett sinnrikt dikessystem och bidrar till Västra Erebs rikaste spannmålsskördar.

Indars högland och Nordbergaskogen

Närmare bergen i nordöst ovan Indar sluter sig sedan markerna igen i lummiga ädellövskogar och blandskogar. Marker sluter sig ju längre norrut man kommer och ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Det sägs att det någonstans i dessa djupa och skogar ska finnas kvar ett bestånd av den sällsynta och outsägligt vackra gyllenlönnen.

Trädflora: Bokar, kastanjer, lärk, silvergran, skogslönn, bergslönn, gyllenlönn.

Markflora: Seleneros, Vintergrön, Myskmadra, Silverklockor, olika sorters bärris

Fauna: Bland djuren ses framförallt olika hjortar, hare, vildsvin, varg, räv, enstaka karakaler, rödlo, pumor och vargar.

I nordbergaskogarna finns det fortfarande en del alvbosättningar och svanmöer sägs hålla till invid trolska otillgängliga skogssjöar

Städer

Zorakin Städer

Pendon

Huvudartikel:Pendon

Indarsol

Indarsol är Zorakins andra stad med minst 6000 invånare. Staden ligger på en brant kulle som höjer sig ett par hundra meter över den omkringliggande flacka slätten. Från kullens topp ser man långt ut över den flacka terrängen på Indar. Det sägs att klara dagar kan man se Kopparhavet glittra vid horisonten åt tre väderstreck och ana Nordbergaskogens älvfolksrike i norr.

Staden är minst lika väl befäst som huvudstaden Pendon. Staden har höga dubbla murar och ett stort antal torn av olika typ och utseende. Tornen har olika tak då inte alla följt med i tidernas idéer om försvarsteknik. Några av stadsmurens torn har väderkvarnsvingar på taket och runt om kullen syns flera av de här på Indar så vanliga kvarnarna. Vid kullens västra fot flyter den breda Solaån (som dock är en flod) sakta förbi. Från staden går en befäst kaponjär omgiven av enklare bebyggelse ner till Solaån och en muromgärdad pråmhamn. Även utanför stadens murar på flodsidan av kullen finns bebyggelse med kanske ytterligare ett tusental invånare.

Kullen är de eroderade resterna av en vulkan från tiden kring den första konfluxen. Området som då utgjordes av en mycket större halvö begravdes med sina urtidsvarelser i lava och aska från vulkanen som steg upp ur underjorden som en infekterad finne på den Altors feta näsa som är Ereb. Block av lava kan ännu bli funna i terrängen ända upp längs Aidnebergens sluttningar och vulkanens aska är grunden till den bördiga jorden på Indar. Kullen har än idag en sänka på toppen vilket är den gamla kratern.

Förhistorisk tid

Troligtvis var halvlängdsmän kullens första invånare då man vid byggandet av källare ibland har stött på små tunnlar (utan tecken på gruvdrift vilken kunde inneburit vättar eller dvärgar). Det var dock när människofolket Penterna vandrade in i Aidne från nordost som kullen fick namnet Inder Kumar. Penterna hade snart drivit bort de människor som innan dess bebodde Indars kuster (av vilka idag pamperna tros vara en rest). Penternas druider såg berget som heligt och lät resa stora bautastenar i ringar på dess topp. (Flera av stenarna och dess inskriptioner kan idag bli funna som delar av och i dagens bebyggelse.)

Kejserlig tid

På 900-talet f.O. erövrades Indar av Jorernas imperium och penterna drevs västerut. Under Imperiets dagar stod en mindre borg med ett högt torn på platsen, byggt av dvärgar åt magikern Carsac. Jorerna hade ett fort vid floden nedanför kullen. Det var jorerna som gav halvön namnet Inadar och kullen blev känd som Carsac Kumar, vilket idag gett kullen namnet Carcumar. Carsac dog tillslut av hög ålder (vissa magiker gör det) och Imperiet tog över kullen som nu blivit viktig för att övervaka spannmålsproduktionen på halvön. Under tronföljdskriget på 720-talet f.O. förstördes fortet och delar av borgen när Befriarnas arméer krossade general Dirivins armé förlagd till fortet. (Snart efter krossades resten av Dirivins armé.) Under Solkejsaren gjordes endast mindre reparationer av borgen för att kunna kontrollera jordbrukarna. Redan på denna tiden var dock legerdierna lätta att styra och ordet revolt fanns inte ens i deras vokabulär.

Tredje konfluxen och dess efterspel

Under tredje konfluxen drabbades Indar hårt och drygt hälften av befolkningen dog. Legerdierna hade drabbats hårt, men då halvön varit tätbefolkad innan konfluxen var befolkningen även efteråt förhållandevis stor. Legerdierna slog sig ihop i en slags kollektivjordbruk, en organisationsform som höll fram till lindskiarnakrigen. Carsacs torn undveks och ansågs hemsökt då köttbitarna hade kryllat på tornet som svärmande getingar och kullen övergavs därför. I vågorna av inbördeskriget efter konfluxen mellan advokat Dirivin och general Jegher förstördes borgen på kullen definitivt. Kvar stod endast dvärgarnas välbyggda torn.

I 400 år ansågs kullen och ruinerna hemsökta. Med dalkiskt guld kunde man så år 154 f.O. bygga en stad på kullen. Staden fick namnet Carkumar. Tornet rustades upp och blev garnisonens högkvarter.

Legerdierna och Caddo

Dagens Indarsol byggdes av Legerdierna år 154 f.O. efter påtryckningar av Caddo som ville ha en enda plats att handla upp Indars spannmål på. Dalkerna gav de legerdiska ledarna en stor summa guld för byggandet av en sådan stad och blev mycket irriterade när de fick veta att staden byggdes drygt 10 mil från närmaste kust! Valet av kullen var självklart för de legerdiska ledarna som såg till det egna behovet av skydd före dalkernas behov av effektiv handel. (Dalkerna vände sig därför till Indarhalvöns näst största folkgrupp luksilerna och hjälpte dem att bygga staden Luksilo på östkusten.)

Lindiskiarnerkriget

Under lindskiarnakrigen på första hälften av 60-talet före Odo belägrades och erövrades staden av pharynkierna. Att Pharynkierna kunde inta staden anses bero på samarbetssvårigheter mellan de Erebosiska och Caddiska legoknektarna som hyrts in av stadens Legerdiska herrar. Indarsol under attackerna:

http://www.landtreks.com/image/land274.jpg

Efter att pharynkierna besegrats är pennerna obestridliga herrar på Indar. Den penniska adeln hade inga problem att kuva legerdierna och har byggt vidare på staden efter freden. Efter att tron på Etin erövrat Zorakin döptes staden om till Indarssol.

Kartinformation

Staden har en borg som till skillnad från staden ägs av kungen. Detta är en av de borgar kungen reser mellan under året. Staden ingår i hertigen av Indarrikes domän, men hans borg, eller slott av Magilisk stil, ligger ett par mil från staden nära den lilla byn Touln. I staden finns ett mindre kloster från 280-talet och en större katedral, den femte största inom den Lysande Vägen. I anslutning till klostret finns även ett solriddar-hospit. Solriddarna bevakar exarkens och kyrkans tillgångar och ägor på Indar. Kvar står också Carsacs torn, idag stadsvaktens kvarter och hertigens administration. I övrigt finns hantverkare och tjänstefolk för att stadens maskineri skall snurra. Stadens hela existens är dock som ni säkert förstått beroende av jordbruksprodukterna som poduceras på Indar, i huvudsak spannmål. En hel del förädlas i staden, men mycket skeppas också som råvaror på pråmar längs floden ner till Hixani där det skeppas vidare.

(Karta kommer läggas in)

1. Pråmhamnen 2. Väderkvarnar 3. Hamnbarfred 4. Kaponjären 5. Kungliga borgen 6. Katedralen 7. Amfiteatern, med anor från strax innan 3K 8. Carsacs torn 9. Storporten 10. Yttre porthuset 11. Tado (tempel), med intiligande litet munkkloster 12. Solriddarhospit 13. Gravgård 14. "Råkornas torn", övergivet sedan imperiets dagar

Övrigt

Kampanjförslag - Konflikten mellan Caddo och Zorakin

Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.

Kommendanten Láronnin såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Láronnin nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.

Inte långt därifrån inspekterade hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!

En inte föraktfull siffra det måste medges... Men när man såg ner från höjden mot hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i hertig Thamas av Gredelmarks armé.

Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.

Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.

Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.

Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....

---

De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för hertigen av Gredelmarks caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.

Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.

En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.

Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.

På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.

När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.

Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.

Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.

Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.

Draken på Zorakins stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.

Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.

Pilregn över Gredelmark

Äventyret "Pilregn över Gredelmark" utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.

Persongalleri

• Kungen Valien VII
• Kerigassen av Pendon
• Hertigen Thamas av Gredelmark
• Kaptenen för Luksilos garnison
• Hertigen Arviden av Salamora
• Hertigen Sonerik av Inberg
• Hertigen Martel av Yttersol
• Markgreven av Fristaden
• Marsken och Markisen Berthold av Junemark
• Markgrevinnan Ina av Fristaden
• Hertiginnan Selina av Gredelmark
• Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
• Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
• Aidniske bontisâlen i Gredelmark
• Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
• Dalkiske bontisâlen i Gredelmark
• Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
• Aron från Kra Kungens chefspion
• Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
• Donadio, den dalkiske emissariens chefspion
• Láronnin, caddisk officerare för dalkisk legostyrka
• Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare

Bakgrunden

Tvärtemot vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Det är däremot hans hustru.

Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska riarkernas åsikt om saken.

Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla hertig Thamas (hertigen av Gredelmark).

Martel, hertigen av Yttersol är gift med hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.

Bontisâlen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den aidniska grenen av den Lysande Vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisâlen förfogar dessutom över ett kompani solriddare.

Den dalkiska bontisâlen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisâlen har dock ett förvånansvärt stort antal solmunkar, ulepper, riarker och lekmän i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande apidiol. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form - man skulle rent av misstänka dem för att vara riddare ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa.

Det finns således både ett soltempel och en mindre apidiol tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Det finns också ett tempel till "de unga gudarna" i Luksilo - finansierat av Erebosiska köpmän.

Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att "caddister" befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in på de banorna. Efter hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har kerigassen spenderat allt mer tid hos hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.

Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer guld än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar; pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.

Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla marsktiteln till förmån från någon sketen markis!!

Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet där de kom från liksom alla dem som stöder dem. Med våld om så krävs, om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln.

Kerigassen beklagar sig att kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!

Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.

Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.

Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om inget annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.

Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna, i synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.

Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med och fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet

Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.

Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker kerigassen ta hjälp av den våghalsige hertigen av Salamora, underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakin.

Den aidniske bontisâlens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig hertigen av Gredelmark eller den dalkiske bontisâlen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisâlen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St. Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.

Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.

Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En del ( max 33%) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 50/50).

Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.

Sannolikt kommer hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.

Ett antal andra adelsmän från västra Zorakin kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall).

Upplägg

Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på Heraldik kan man identifiera sigillet som den caddiske emissarens personliga sigill.

I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i Heraldik kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.

Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, rövare och solriddare som söker brevet och dess kurir.

När (och om) äventyrarna kommer fram till hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till hertigen av Yttersol, verka som spejare.

Alternativt så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra ut dalkiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins solriddarorden eller en förnäm person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark, och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.

Kanske är det rent av markgreven från Fristaden som sökt skydd på Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.

Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.

Kuriosa

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a regementet av Regalieorden". Detta militära regemente är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.

1:a regementets grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts falchion (som gemenligen av soldaterna kallas "kejserlig falchion"). Man har också en stridspjut som även fungerar som kastspjut, samt en dolk. Skölden är av scutatamodell.

2:a regementet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a regementet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a regementet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a regementets soldaters utrustning är som det 1:a regementets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.

Slår man samman de båda enheterna får man en mördande effektiv enhet där 2:a regementets långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1:a regementets kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1:a regementets män in med sin falchioner.

Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett formidabelt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.