Kalameikiden
Feliciens nationalepos. Berättatar om kîmzonernas resa från urhemmet Garumos.
När hoppet var ute och Garumos fall var nära nedkallade Kung Kiolomon en förbannelse över Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp, man, kvinna och barn. Tre dagar innan de kîmzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlända, kom Paridon till Kiolomon och hans son Kalameikos i en dröm. I drömmen lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kîmzonska folket till en lysande blå vik, Koalint, och ett lyckligt land, Anat Cruvi. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.
Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kîmzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vita murar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kîmzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Stora delar av Garumos sjönk i kataklysmen och endast högländer och bergstoppar syns nu ovanför vattenytan. Än idag är ön öde och obebodd då Kiolomons förbannelse drabbar vem som än landstiger.
Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kîmzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kîmzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kîmzonerna mot söder och kusten de följde blev allt mer ofruktbar och bränd av solen. Vid de fåtal tillfällen de ankrade och gick iland sökandes efter vatten kom kîmzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.
I den djupaste södern kom flottan till länder från vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de föll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamandern talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr förbi Traxilmes och Sombatzes kust mot Grelgifallen.
Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan. Kîmzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade Ärkemagikern nekat Kalameikos och kîmzonernas begäran. Kalameikos kände därför Ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos Ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kîmzan.
Nu sände Kalameikos ett meddelande till Ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen. En tredje och sista gång bad då Kalameikos om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kîmzonerna bar med sig inklusive blodsdropparna från en Stor Salamander. Kalameikos hotade också med krig om Ärkemagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kîmzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra ett handelsskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.
När den magiska vinden hade lagt sig lät Ärkemagikern levitera det förankrade och i vattnet tungt liggande handelsskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamanderns blodsdroppar. Skeppet var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och nio av kîmzonernas främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hans kamrater ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kîmzonerna ner för fallen till de kîmzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd. I gryningen kunde Ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskepp. I sin vrede förbannade och försköt han sin dotter och öppnade upp en virvel under den kîmzonska flottan. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens källsprång, det djup som jorerna kallar Abzu och kîmzonerna Lotan.
Denna gång var det Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kîmzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de i en uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kîmzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De satte kurs mot väst och kom snart till ett grönt land, Krun. Vid Stabuls slussar vägrade nu kîmzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge, utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider genom slussarna som de lämnade skadade och tillfälligt obrukbara bakom sig.
När de seglade ut i Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Strömmen från Raas Narram förde dem västerut och roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kîmzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det lyckliga landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kîmzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det lyckliga landet (Terra Felix på kejserlig jori) föll för kîmzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kîmzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.
En sammanfattning av det feliciska nationaleposet Kalameikiden