Kardien

Kardien
Karta
Invånarantal	ca 4 miljoner
Befolkning	människor 90%, ankor 7%, halvlängsmän 2%, älvfolk 1%
Huvudstad	Ekeborg (ca 13 000)
Styrelseform	Feodal monarki
Exportvaror	Ull, linnetyger, spannmål, malm och järn
Importvaror	Tyger, salt, ädelmetaller
Religion	Den lysande vägen
Övrigt	Kardiens adelsklass är ytterst stark. Exarken för lysande vägens aidniska gren har sitt säte i Ekeborg.

Vad den berendiske riddaren säger om sina kardiska kollegor

Echterna? De kan vara riktigt tröttsamma skrythalsar, burdusa sällar och de har verkligen ingen smak när det gäller det goda livet. De är rent ut sagt hopplöst bakom när det gäller skönhet och kultur! En del av dem är så råa till sättet att man inte kan se någon skillnad mellan en echt och de jorduaekaerlar som de försvarar sig mot!

Men, en om du någon gång har vunnit en echts vänskap så har du den livet ut! Och om en echt lovat dig något, ja då kan du ge dig tusan på att han hellre skulle kasta sig på sitt svärd än sviker det löftet (förutsatt att du inte betraktas som en ärelös person...). Jag hade hellre inte velat stå i vägen för en tropp kardiska riddare som anfaller sida vid sida, för lojalare stridskamrater finns inte i hela Ereb! Så om jag skulle bege mig djupt in i Erbulasbergens trollhålor så hade jag valt en kardisk frände att passa min rygg, för dessa hedersknyfflar kan man lita på i vått och torrt och då gör det ju inte mycket att de ofta är fula som stryk!

Historia

Kardiens äldre historia finns utförligt beskriven under Aidnes_historia. År 424 behärskas Kardien av faltrakerna som styr landet från Faltrax. Den viktigaste minoriteten är echterna på Divras udde som nominellt är underställda Kardiens kung, men i praktiken är självstyrande. Den östliga provinsen Goiana frigör sig samma år och bildar ett fristående alvrike, något som kungen inte kan eller vill opponera sig mot.

Beronrik den gamle (404-491) tappar år 424 plötsligt intresset för att regera, blir håglös, deprimerad och virrig. Det märkliga är att det inte endast gäller honom utan en stor del av högadeln också. Det faltrakiska riket börjar förfalla, skatter hämtas inte in och svartfolk tillåts härja utan att adeln samlar hären för att slå tillbaka dem. Flera länsherrar störtas av sina undersåtar och anarki hotar.

Ett mindre antal adelsmän ("de edsvurna") som inte påverkats av den faltrakiska uppgivenheten bestämde sig för att något måste göras åt saken. De begav sig i hemlighet tillsammans med sina närmsta män söderut, till echternas ledare Vidar. Där förklarade man att det faltrakiska folket är i skriande behov av en ny stark ledare. De kommer att möta Vidar med öppna armar ifall han kan tänka sig att bli kung över Kardien. Vidar är till en början avvaktande. Ju längre han väntar desto fagrare blir den faltrakiska kontingentens tal. Så småningom inleder han förhandlingar med dem såsom legitima representanter för det faltrakiska folket och dess kung. Det är nu allmänt känt att dessa adelsmän har lämnat sina domäner och konspirerar mot kungamakten. Även om kungamakten är svag så fruktar de att det inte kan återvända. Vidar kan därigenom fritt diktera sina villkor för att acceptera att bli konung över hela Kardien. De faltrakiska adelsmännen lovas dock att få behålla sina förläningar. Efter att ha sökt stöd bland sina stormän beslutar Vidar så att samla hären och marschera mot Faltrax. Han mobiliserar inte bara stormännen utan även stora delar av folket, vilket ger honom mycket stor här.

Beronrik den Gamle väljer att kapitulera när hären når Faltrax. Huruvida det berodde på den stora övermakten, virrigheten eller en förbannelse som kastats av häxmästaren eller Goianas alver är fortfarande ett tvisteämne.

Förvånansvärt många av de faltrakiska adelsmännen accepterar det nya styret och avtalet som Vidar slöt med de edsvurna adelsmännen. Alla faltrakiska adelsmän gör det dock inte och Vidar skickar ut sin här för att släcka diverse uppror. Detta lyckas bra och echterna kan fira vintersolståndet år 424 som Kardiens nya härskare.

Den faltrakiska förbannelsen

En utförligare redogörelse för händelserna kring det echtiska maktövertagandet finns nedskrivet av Vidar Rättråde. Texten finns i ett exemplar i kungens personliga bibliotek och har endast lästs av ett fåtal personer. En sammanfattning händelseförloppet finns att läsa under Den faltrakiska förbannelsen. Rekomenderas endast för SL.

Den echtiska dynastin

424-464 Vidar II Rättråde (400-464)

Vidar var mannen som enade Kardien efter att det faltrakiska folket tappat intresset för att styra riket. Han är känd som en oerhört stark och karismatisk man och hela hans styre omges av ett magiskt skimmer i det echtiska folkets ögon. Skördarna var stora, kungen god och det rådde i stort sett fred i landet. Vidar är känd för att han reagerade snabbt på angrepp från bergens svartfolk och Morëlvidynska pirater. Efter maktövertagandet skapade Vidar en fungerade feodal struktur som höll sig oförändrad genom hela hans styre. Ingen adelsman opponerade sig någonsin mot Vidars rättrådiga styre och han är känd som en av Echternas stora hjältar. Vidar dog vid 64 års ålder fridfullt i sin säng och sörjdes därefter djupare än någon annan konung i Kardiens historia.

464-473 Valur I (431-473). Vidar II:s äldsta son. Känd som Valur Valhänt.

Valur växte upp i skuggan av sin starke far och lyckades aldrig axla hans mantel. Han gav under hela sin regeringstid ett osäkert intryck och skaffade sig aldrig någon stork respekt hos sina adelsmän. Valur växlade mellan att passivt se på då adeln startade krig inbördes, med att plötsligt dra in län för adelsmän som endast försvarat sig mot sin aggressiva granne. Perioden var relativt instabilt med många konflikter mellan trätande länsherrar.

473-498 Vidar III Ankkuvaren (455-498) Valur I:s äldste son.

Efter Valurs valhäntes bortgång följde Vidar III. Det visade sig snart att han hade mer gemensamt med sin farfar än med sin far. Vidar var en mycket bestämd regent, stundtals hård. Samtidigt var han känd som lojal och ordhållig. Vidar tillät nästan inga stridigheter mellan adelsfraktioner, men behövde trots det inte avsätta många adelsmän. Hans stora pondus gjorde att han kunde kväsa de flesta konflikter i sin linda, alla var medvetna om att den som inte åtföljde hans påbud omedelbart straffades. Vidar var en skicklig härförare och älskade att själv leda armén i strid. År 493 blossade en arvstvist mellan två grevar upp i en storskalig konflikt mellan hertigarna av Satgherin och Divra. Vidar samlade omedelbart de riddare som fanns vid hovet, 64 st enligt legenden, och red i sporrsträck söderut mot de båda härarna. I gryningen då härarna just höll på att formera sig nådde han fram och ställde sig emellan de båda styrkorna. Efter en stunds spänd avvaktan så red de båda hertigarna moloket fram till konungen och förhandlade fram en fredlig lösning på konflikten. Ingen tänkte ens tanken att bära hand på sin kung. Vid en attack av svarta piratankor mot kardiens kust år 498 lyckas de ta sig ända till Arntuna. Kung Vidar III anländer strax efter till staden och piraterna flyr hals över huvud. Deras ledare Illerest utmanar Vidar III på en envig på liv och död, och precis när Vidar slår svärdet ur handen på Illerest skjuts han i ryggen av en gömd piratanka med ett armborst. Vidar faller död till marken och Illerest tar av skam för sina hederslösa undersåtar Vidars svärd och tar sitt eget liv.

498-530 Elfstan Fagerkind (473-530) Vidar III:s äldste son.

Sitt tillnamn fick Elfstan tack vare sitt fagra anlete. Elfstan var känd för att ha en smak för damer och lämnade många kärleksbarn efter sig. Samtliga blev väl omhändertagna, många av dem blev dubbade till riddare och tjänade i kungens här. Elfstan gav adeln stor frihet och avsatte under sitt styre inte en enda adelsman. Då hertigen av Satgherin besegrade hertigen av Divra och införlivade dennes hertigdöme i sitt eget kommenterade Elfstan det med: ”om man anfaller hertigen av Satgherin så får man väl skylla sig själv”. Detta trots att hertigen därigenom samlade en makt stor nog att kunna utmana kungen. Elfstan var mån om att hålla sig på god fot med alla och var känd för att anordna storslagna fester och tillhörande torneringar. Han var också en erkänt god riddare, men avled trots detta i sviterna efter de skador han åsamkats vid en dyst mot baronen av Slättemark. Elfstan kallade på sin dödsbädd till sig baronen, gav honom sin kungliga välsignelse samt sin bästa häst. Detta för att undvika att ”baronen råkar illa ut senare”. Baronen av Slättemark råkade alls inte illa ut. Han blev sedan en av Vidar IV:s gunstlingar, lyckades utöka sin mark avsevärt och steg i rang till greve.

530-541 Vidar IV Tyrann (500-541) Elfstans andre son

Efter att hans äldre bror Vidar (Elfstan döpte alla sina tre söner till Vidar) avlidit plötsligt i en febersjukdom år 540 och fadern i en tornering året efter, blev Elfstans andre son krönt till konung som Vidar IV. Tillnamnet har han fått då han förde en hård regim gentemot adeln. Vidar IV är den ende av Kardiens kungar som systematisk har försökt att överföra makt från adelsmännen till sig själv. Han drog under olika förevändningar i län och kväste snabbt eventuellt motstånd från protesterande länsinnehavare. Sina många systrar gifta han gärna bort med rika och gamla män utan arvingar. När makarna dog, många av dem plötsligt och oväntat tidigt, överfördes länen till kronan. Alla indragna län blev kronolän som antingen administrerades av en drots (adlig administratör) eller delades ut som apanager (ej ärftliga län) till kungens gunstlingar. När Vidar IV firar sin 37 födelsedag anklagas han av sin blott fjortonårige bror för brödramord, kungamord och svågermord inför samtliga samlade adelsmän. Det blir alldeles tyst i den förut så stimmiga salen. Vidar IV försöker skämta bort det hela och skyller på lillebroderns dåliga ölsinne, men den yngre brodern lämnar slottet i vredesmod tillsammans med sina två närmsta vänner. Han syns sedan inte till på flera år, trots att Vidar IV låter göra grundliga eftersökningar. Vidar IV fortsätter sitt tyranniska styre och nu börjar det koka bland adelsmännen och hertigarna i rådet börjar varna kungen för ”konsekvenser”. När kungen beslutar att Splittra upp hertigdömet Satgherin i två (Satgherin & Divra) kommer den tändande gnistan. Adeln har av respekt för kungamaktens auktoritet länge tigit stilla, men hertigen av Satgherin beslutar sig att motsätta sig kungens beslut. Samtidigt så återvänder kungens yngre bror från sin landsflykt, redan en ärrad krigare med många hjältedåd bakom sig. Han uppmanar alla att följa honom i uppror mot den orättfärdige och ärelöse kungen. Ett blodigt inbördeskrig följer, men till slut står den yngre brodern som segrare efter slaget vid Ekeborg. Vidar IV klarade sig oskadd och förs till sin bror som meddelar att kungen kommer att få leva om han lovar att aldrig mer sätta sin fot på kardisk mark. Detta eftersom han inte vill få kungligt blod på sina händer. Vidar IV sliter då till sig ett svärd och går till ursinnig attack mot sin bror. Denne är dock en mycket skickligare kämpe och försöker att avväpna kungen. Till slut tvingas han dock att såra den äldre brodern så svårt att denne senare avlider. På sin dödsbädd ångrar Vidar IV sina synder, ”jag gjorde allt för kardiens skull, men jag inser nu att det var fel”. Vidar V förlåter honom och han erhåller en kunglig begravning och får vila bredvid sina släktingar i katedralen i Ekeborg.

541-592 Vidar V Hjältekonung (523-592)

Vidar V står tillsammans med Valentin Echte och Vidar II som echternas största nationalhjältar. Han var inte bara en stor konung utan också en hjälte. Många är de berättelserna om hans hjältedåd, de flesta är mestadels sanna. När han störtat sin tyrraniske bror så ställde han saker och ting till rätta genom att återlämna de län som brodern stulit. I de fall arvinge saknades behöll dock kronan marken. Vidar V var dock ingen stor administratör, sådana saker överlät han åt sina underlydande. Själv ägnade han sig helst åt våghalsiga hjältedåd. Han var känd som en fruktansvärd krigare, speciellt som han svingade sitt magiska svärd ”rättvisa” som han införskaffat under sin landsflykt. Det berättas att den nyblivne greven av Stillafors var en riktigt ondsint sadist. Han hängde bönder på löpande band, drog in län, torterade små barn och åt bad inte bordsbön. Vidar begav sig genast dit med ett fåtal riddare. Väl där gav de sig inte till känna utan infiltrerade genom list borgen. Vidar trädde sedan fram inför greven, presenterade sig och förklarade att han kommit för att döma honom till döden. Greven drog blankt, men innan svärdet var ur skidan hade Vidar V dekapiterat honom. Ingen av grevens män lyfte ett finger för att skydda sin herre. Det finns många, många fler berättelser om kungens hjältedåd och de tenderar givetvis att bli mer fantasifulla med tiden. Det är dock otvivelaktigt så att Vidar V var en unik person som besatt nästan övermänsklig styrka och uthållighet. Den enda del av hans liv som är höljd i mystik är tiden han befann sig i landsflykt som han aldrig diskuterat med någon annan en den av hans vänner som överlevde strapatserna och återvände. Vidar avled år 592, ironiskt nog inte på slagfältet utan av kräfta.

592- Vidar VI (550- Vid faderns bortgång stod Vidar VI inför samma svårighet som Valur Valhänt: att axla manteln efter en hjälte. Även om Vidar VI är mycket olik sin far så har han ändå klarat att styra riket på ett framgångsrikt sätt. Vidar har på ett framgångsrikt vis förbättrat skötseln av Ekenfara, något som inte roade hans far, och därigenom ökat konungens inkomster och bättrat på statskassan avsevärt. Vidar VI är kanske tyst och tillbakadragen, men har inte låtit riket styra sig själv. Han grundlade själv Ekeborgs universitet och föredrar att tillbringa sin tid i biblioteket eller vid Ekeborgs magikerakademi framför att delta i kämpalekar. Vidar VI är änkling och utan arvinge då hans hustru fick otaliga missfall innan hon födde en frisk son som dock avled innan ett års ålder. Vidar sörjer sin hustru djupt och har vägrat att gifta om sig trots att nära nog alla i hans närhet har uppmanat honom till det. Hans äldste brorson Helmfrid är utsedd till tronföljare. Detta är dock inte officiellt ännu, något som Helmfrid oroar sig över. Kungen är dock vid fortfarande mycket god vigör.

Kronologi

Inbördeskriget i Grinfara (469-473)

Inbördeskriget i Grinfara började som en vanlig arvstvist mellan två grevar. Konflikten eskalerade dock snart och ledde till upprepade våldsamheter som spred sig som ringar på vatten. Gamla oförrätter kom upp till ytan och krävde hämnd och de maktlystna såg sin chans att genom kriget svinga sig upp på statusstegen. Det vackert utarbetade systemet av ömsesidiga trohetseder, som normalt sett hedras in i döden, bröt samman och vapenmakt var nu den enda makten som erkändes, lagen tillhörde den som kunde upprätthålla den. I ständigt skiftande allianser svepte riddarna över hertigdömet och lämnade brända fält och plundrade gårdar efter sig. Snart drogs även delar av Ridmark och Havsmanland med i kriget. I övriga Kardien ledde detta till bestörtning då echt stod mot echt och krigets lagar upphört att gälla. Kungens enda reaktion var en ”skarp uppmaning” till hertig Mayok av Grinfara att få slut på stridigheterna. Hertigen som till en början varit passiv valde så sida och gav sig in i kriget. Dock valde han inte med omsorg utan stod slutgiltigen så på den förlorande sidan och förolyckades vid det stora slaget vid Karmarbrink (472 e.O.). Ledare för den vinnande alliansen var nu baron Arnulf Rödesköld. Under det följande året stärkte baronen sin makt över hertigdömet genom att slå ner alla kvarvarande motståndare. Så avled kung Valur I plötsligt. Vidar III ärvde så kronan vid 18 års ålder och gjorde omedelbart vad han ansåg att fadern borde ha gjort fyra år tidigare: samlade hären och red mot Grinfara. Så stod så till slut baronen och kungen öga mot öga framför varsin här. Baronen föll så ner på knä, bad om nåd och svor sin trohetsed till kungen. Kungen beviljade honom nåd och utnämnde honom till ny hertig över Grinfara. Efter fyra år var så inbördeskriget över och Grinfara och delvis Ridmarks politiska karta fullständigt omskriven.

Invasionen av Philmark (484-485)

Under våren 484 drabbades Philmarks högadel av en rad olyckor. Hertigen avled hastigt i en mystisk sjukdom, utan att lämna någon arvinge. En greve omkom i en ridolycka och en annan blev mördad i sömnen. Av illgärningsmannen fanns inget spår. Många baroner insjuknade även plötsligt i dödliga sjukdomar eller drabbades av oturliga olyckor. Philmark förlamades fullständigt politiskt då större delen utav högadeln så avlidit, i många fall utan att lämna en självklar arvinge efter sig. När så våren övergick i sommar så vällde svartfolken ner från bergen i stora horder av orcher, svartalver, svartnissar och resar, medföljda av två skräckinjagande jättar som stod 9 alnar höga. Philmarks oorganiserade adel kunde inte bjuda något motstånd. Snart var hela landskapet i svartfolken händer, inklusive Phil (dock ej Tofia, se Zorakins historia), delar av Haperike och Slättebo (Zor). Överallt flydde människor undan inför vågen av svartfolk. Vägarna fylldes av flyende familjer, ständigt spanande över axeln i fruktan för svartfolkens patruller. De som stannade kvar plundrades grundligt, våldtogs eller sattes i slavarbete. Många verkar också ha skickats upp i bergen för att slita i häxmästarens gruvor.

Kung Vidar III verkar ha tagits på sängen fullständigt av den plötsliga attacken. Han fann sig dock snart och sammankallade hären. Vidar tog dock gott om tid på sig och inväntade trupper även från de bortre delarna av Nordmark innan han långsamt satte hären i rörelse mot Skapen som var omringat av fienden, men ännu inte hade fallit. Frustrationen över väntan hos de ädlingar vars marker nu plundrades var enorm, men ingen vågade framföra kritik mot den barske kungen.

Det visade sig att Vidars långsamhet verkade till hans fördel. Allteftersom månaderna förflöt minskade sämjan i svarfolkens led. Olika klaner började slåss om bytet och snart var de lika upptagna med att kämpa inbördes som att fortsätta erövringen och plundringen. När så Vidars här närmade sig Skapen stötte man ihop med två svartalfsklaner just lämnat belägringen då de tröttnat på att vänta och ville plundra Ekeborg. Dessa nergjordes raskt. Följande dag jagade man undan de kvarvarande belägrarna. Svartfolken drevs sedan raskt undan. Ryktet om riddarhären föregick den och svarterna flydde hals över huvud upp i bergen. Innan löven stod på träden våren 485 så var Philmark befriat. Landet var dock skövlat, åkrar och hus brända, kvarnar sönderslagna och allt av värde plundrat. Kvar fanns en sargad befolkning som endast erbjöds hårt arbete som tröst mot sorgen.

Kriget mot Svarta Tornet (546-555)

Svartfolken i Aidnebergen har i alla tider utgjort ett hot mot Kardiens befolkning. I lugnare tider består detta endast av enstaka plundringsräder. Emellanåt så har dock svartfolken ledda av Häxmästaren anfallit med full styrka i syfte att erövra. År 546 eO inleddes en sådan offensiv mot både Kardien och Zorakin samtidigt. Åren innan hade varit oroliga med ständigt återkommande räder, men helt plösligt vällde svartfolken ner från bergen i disciplinerade härar. Anfallet gick mot Inmark och mötte nästan inget motstånd. Hertigen samlade aldrig sina styrkor för att gå till motangrepp. Slutligen kapitulerade han inför häxmästarens trupper och öppnade Grudergborgs portar varpå staden plundrades. Snart kontrollerade svartfolken stora delar av Inmark inklusive den mycket lönsamma koppargruvan. Vidar V agerade dock snabbt och samlade sin här. Ivrig att slänga tillbaka svarterna i bergen inväntade han endast en bråkdel av Kardiens riddare innan han gick till motangrepp. Det visade sig snart att svartfolken stred både disciplinerat och smart. De verkade dessutom ha en osedvanlig förmåga att kommunicera mellan olika härar över långt avstånd. Snart tvingades Vidar till sin förtrytelse retirera till Faltrax. Svartfolken undvek dock att söka strid på slätten och Vidar kunde invänta truppförstärkningar. Vidar kunde inte förstå hur svartfolken plötsligt blivit så välorganiserade och begav sig i sällskap av sin blodsbroder Gadaryus och sin väpnare Regil på spaning i Inmark för att utröna vad som låg bakom. De insåg snart att häxmästarens trupper leddes av svartkonstnärer som upprätthöll kontakten med varandra genom magi. Genom några mycket våghalsiga räder, som odödligjorts genom åstskilliga kväden, lyckades de döda svartkonstnärerna. Återförenad med sina trupper ledde kungen sedan ett nytt fälttåg för att befria Inmark. Svartfolken bjöd fortfarande hårt motstånd, men kungens trupper hade nu övertaget och fienden hade tappat i strategisk förmåga efter att ledarna fallit ifrån. Vidar visade nu på stor mognad då han inte förivrade sig in i någon av de många fällor som de retirerande fienderna gillrade. Metodiskt drevs så svartfolken tillbaka mot bergen och Grudergborg återerövrades efter en fem månader lång belägring. Det tog dock över två år innan Inmark helt stod under kungens kontroll.

Hertigen av Inmark avsattes i sin frånvaro så fort Vidar fick veta att denne öppnat Grudergborgs portar för häxmästarens här. Under återstoden av kriget styrdes så Inmark av kungliga drotsar och kungen förde personligen befäl av vad som återstod av Inmarks riddare. Ingen har sett av hertigen sedan han öppnade Grudergborgs portar. Det var dock uppenbart att han stod i häxmästarens sold och man antar att han flydde upp i bergen till sin mästare.

Efter att Inmark befriats så fortsatte så kriget, men mattades betydligt i intensitet. Häxmästaren fokuserade nu sina styrkor mot Zorakin istället. Kung Vidar skickade hem större delarna av sin här till sina förläningar. Kvar att försvara Inmark blev dock Grudergska orden, kungens egna riddare och soldater samt en del inhyrda, echtiska, legotrupper. Detta räckte dock för att hålla svartfolken stången, men var inte på något sätt nog för att kunna gå till motangrepp. Vidar började dock planera för ett motangrepp och sökte stöd från Goianas älvfolk, rekryterade spejare som var vana att färdas i bergen och lyckades knyta över ett dussin skickliga magiker i sin tjänst. När så Vidar fick veta att kungen av Zorakin beslutat att gå till motangrepp samlade Vidar åter hela sin här. Riddersmän samlades under loppet av månader i Ekeborg för att sedan tåga österut mot Fil-Tofia. Därifrån utgick sedan Vidars anfall mot Svarta Tornet.

Vidar ledde skickligt sin armé upp i bergen. Om det var tack vare Vidars skicklighet som härförare, spejarnas bergsvana eller magikernas skicklighet som attacken blev så framgångsrik är ett tvisteämne. Oavsett vilket så lyckades man gång på gång att lura svartfolken i bakhåll och många gånger röra sig osedda förbi deras posteringar. Hären trängde allt längre upp i bergen, slog ner allt motstånd, och närmade sig snart Svarta tornet. Slutligen stod man endast ett par dagsmarscher ifrån och kunde se tornet från härlägret. Det var då häxmästaren skickade ut sina odöda. Under natten anfölls Vidars armé av en odöd här anförd av en dödsriddare som spred död och skräck omkring sig. Riddare kända för sitt mod slängde sina sköldar och sprang då dödsriddaren närmade sig. Slutligen lyckades Vidar kämpa sig fram till dödsriddaren och understödd av sin magiker dräpte han den. Därigenom vände slaget och den odöda armén nergjordes till sista benpipa.

Men Vidars armé hade tillfogats irreparabla skador. Mötet med den odöda armén hade dödat en del, men framförallt gjort att riddarna tappat modet. Då Vidar samlade sin armé blickade han ut över en modstulen skara som var livrädd inför tanken på att återigen ställas inför odöda kämpar. Vidar befäste lägret och avstod från att rycka fram ytterligare den dagen.

På natten anlände en Zorakisk munk till lägret som skilts från sin armé och i sin flykt från svartfolken irrat sig bort till det kardiska härlägret. Mannen fördes till Vidars befälstält. ”Jag vet vem du är. Vad vill du?!” sa Vidars då mannen fördes inför honom. Häxmästaren (ty det var ju givetvis han) log endast till svar. ”Jag kommer för att varna dig” svarade han sedan. ”Den armén du mötte nu var endast en förtrupp”. ”Det tror jag knappast, i sådant fall skulle du inte bry dig om att komma hit. Vad är ditt egentliga ärende?” svarade Vidar. Häxmästaren erbjöd då Vidar evig fred i utbyte mot ett heligt löfte att skänka Goianas land och folk till häxmästaren ”i tid och evighet”. Vidar satt tyst en stund och reste sig sedan blixtsnabbt med draget svärd. Häxmästaren upplöstes dock i tomma intet och Vidars väldiga hugg träffade endast marken.

Följande morgon kunde man se hur en ny odöd här strömmade ur Svarta Tornets portar. Vidar rådgjorde med sitt krigsråd och beslutade sedan påbörja återmarschen. Häxmästarens kraft var för stor i närheten av Svarta Tornet.

Återtåget skedde samlat och utan att stöta på några fiender. Då Vidar återvänt till Ekeborg omvandlade han omedelbart Grudergska orden till Tornriddarorden vars syfte blev att försvara Inmark samt att arbeta för häxmästarens slutgiltiga fall. Orden tilldelades större delen av hertigen av Inmarks tillgångar, samt ett stort kungligt apanage. Som stormästare tillsatte Vidar sin före detta väpnare Regil som visat både dådkraft, mod och klipskhet under fälttåget.

Geografi

Generellt är Kardien ett torrt och kargt land med lite skog och en del berg. Det mesta av den bördiga jorden är uppodlad av de många livegna bönder som befolkar landet. Platser i Kardien och Kartfunderingar

Lite funderingar om kartan som så smånigom skall raderas: På Adragoors inrådan listar jag nu lite funderingar jag har över kartan och kanske främst ortnamn. Jag skriver ner alla tankar jag har, så Spelknepe - kan du uppdatera? någon gång...

Ekenfara: Ekeborg ligger vid Ekeborgsflodens östra strand, där floden rinner ut i havet. Här finns även den stora orten Vallstena (3 000 inv) som måste finnas med på kartan. Andra platser som kan finnas här: Grönlunda, Ekelund, Lund (kom igen, skärp er, allla platser kan väl inte heta något på lund! - joo, men vi gillar det. och vi har ju så många ekelundar... )

Grönlunda. Liten by vid gränsen mellan Haperike och Ekenfara. Idylliskt belägen på Grudeflodens strand. Som klassisk plats för traditionella firanden vid sommarsolståndet har byn fått stå som urtypen av kardiskt sommarsolståndsfirande.

Satgherin: Arntuna liggar fint på spelis karta (placeringen varierar i Aidnhäftet, därav påpekandet). Östra Satgherin - divrastäppen. torrt område. Bredsö - stora ön öster om Divras udde. måste finnas med på karta. Ruinstad där floden rinner ut i havet. gammalt namn.

Darensslätt: Faltrax är en fri stad, så hertigens borg kan ju gärna få markeras. Annars bara åker. Någon mer stad av någorlunda storlek borde ligga längs kusten.

Inmark: Tornriddarborgen - nära Grudergborg, längs Phaltofloden. Namnbyte mottages tacksamt, namnet är ju lite tråkigt... Gärna lite bergigare än på spelis karta. Platser: Vitaby samt några gruvorter kanske

Grinfara: Platser: Rosenskog (baroni), samt några fiskesamhällen med gamla joriska namn.

Haperike: Skapen är kyrklig fristad och hertigen residerar inte här. Edsmark (baroni)

Nordmark Klippeborg, huvudort i Klippelän.

Övrigt: Gladaskogen - måste ju märkas ut ordentligt Via Aidne - pilgrimsled från Ekeborg till Fil-Tofia och vidare bort genom norra Zorakin. Kan möjligen också markeras. (Vägen är en av kardiens bästa, speciellt sista sträckan). Divraslätten - jag har aldrig förstått vad och var den finns och vill inte att det namnet används. På kartor står den över det enda kuliga området på Divra. Ogenomtänkt. (Ifall den skall finns så är det västra satgherin, kanske även haperike). Andra någorlunda stora vägar: Ekeborg-Arntuna, Ekeborg-Faltrax, Faltrax-Grudergborg

Antivins udde

Antivins udde, Kardien nordligaste del, är ett lätt kuperat område med stora skogar. En del mindre ängsområden avbryter det i annars enformiga landskapet. Den södra kuststräckan mot Faltraxbukten är delvis uppodlad förutom det stora träskområdet Marsklandet.

Faltraxnäs och Divraslätten

Faltraxnäs är den stora halvö som med Antivins udde bildar Faltraxbukten. Mitt på halvön finns en större skog som heter Glada Skogen som även rymmer ett mindre bergsområde som heter Insakullarna. Nordväst om Glada Skogen är marken blottlagd efter massiv skogsavverkning och landskapet är en stor stäpp. Precis vid kusten har marken lyckats blir uppodlad. Nordost om skogen ligger Divraslätten med mycket bördigare jord. Främst på grund av Phaltofloden som rinner genom området och mynnar i kusten vid staden Faltrax. Söder om Glada Skogen är marken bördigare och stora veteodlingar får vatten från åarna Inspi och Gonlunaån som kommer från Insakullarna. Längst ut på västra Faltraxnäs är marken inte uppodlad utan bebos av penter, ett folkslag som står utanför det feodala systemet.

Divras udde och Brynhildurs skog

Kardiens sydöstra del utgörs av Divras udde. Marken är den bördigaste i Kardien och i princip hela landskapet utgörs av olika odlingar, främst vete och råg. Den breda och trögflytande Gridefloden rinner genom landskapet och från den kan bönderna bevattna sina marker. Den utgör dessutom en viktig transportled genom landskapet. Nordost om Divras udde ligger Kardiens andra skogsområde, Brynhildurs skog. Skogen är uppkallad efter en forna hjältinna och breder ut sig söder om Aidnebergen. Skogen bebos av en del älvfolk.

Klimat

Kardien har ett kopparhavsklimat med varma långa somrar och korta milda vintrar. Under vinterhalvåret kan ljumma skurar förekomma någorlunda ofta, framförallt i de högre belägna bergstrakterna. Nederbörden är i uteslutande fall regn utom riktigt högt upp i Aidnebergen där det kan förekomma snö eller hagel. Under vintern fylls sjöar och vattendrag i bergen som sedan mynnar i åar och floder. På låglandet är det under vintern oftast växlande molnighet och ibland klart väder. Stundtals är det dock kraftig nederbörd även här. Temperaturen håller sig runt 5-10 grader dagtid och ner till 0-strecket nattetid under vintern. Sommaren är mycket varmare och torrare. Det kan gå månader utan tillstymmelse till nederbörd och åar, floder och andra vattendrag kan ibland torka ut rejält. De stora slätterna blir torra och dammiga på sommaren. Skogarna torkar ut, men lövverken som skyddar något samt floder från Insakullarna och Aidnebergen svalkar skogarna till betydligt svalare än ute på öppen mark. Medeltemperaturen ligger runt 20 grader dagtid och 10 grader nattetid på försommaren och runt 35 grader dagtid och 15 grader nattetid på högsommaren.

Hertigdömen

Efter Maktövertagandet delade Vidar II upp landet i tolv landskap, eller hertigdömen: Philmark, Haperike, Divra, Satgherin, Ekenfara, Ridmark, Grinfara, Havsmanland, Darensslätt, Inmark, Videlrike och Nordmark. Vart och ett styrt av en hertig, förutom Ekenfara som avgick Vidar själv som kunglig domän. Idag återstår endat elva hertigdömen sedan Divra införlivats med Satgherin.

Nordmark

Befolkning: Nordmarkare, Faltrakier, Svartfolk, Trakorier

Befolkningstäthet: Låg

Välstånd: Fattigt

Platser: Kastellien (3 000 inv.), Torilia (Trakoriskt), Marsklandet

I Marsklandet finns en drake, Kréurm. Mer info kommer.

Videlrike

Befolkning: Faltrakier

Befolkningstäthet: Låg

Produktion: Nästan enbart självhushållning

Välstånd: Fattigt

Platser: Kjostevi (2 000)

Videlrike har inte farit väl sedan det echtiska maktövertagandet. Befolkningen har minskat under hela perioden sedan dess under trycket från höga skatter och återkommande nödår. Det verkar dock också som om det är någonstans som den sk ”faltrakiska förbannelsen” fortfarande vilar så är det över Videlmark. Dess invånare är kända för att vara särdeles oföretagsamma och initiativlösa. Många är de echtiska adelsmän som häpnat över undersåtarnas påtagliga svårighet att ta sig samman och organisera de enklaste ting. Detta gör befolkningen visserligen lätt att styra, men till vad nytta är det när skatteintäkterna ständigt sjunker? Varje år lämnas nya gårdar för att förfalla, åkrarna täcks snart med busksly som sakteliga omvandlas till skog. De östra delarna närmast Goiana är de som har avfolkats snabbast, inom en dagsmarsch från Goidaälven finns numera inte ett enda hemman. Tillståndet i Videlrike är inget som man talar högt om, men folk viskar om att förbannelsen här ligger kvar och långsamt kväver faltrakierna. Många echter menar att om man inte kommit och tagit över Videlrike så hade trakten numera varit helt avfolkad. Andra menar att echterna snarare utgör det största problemet, men det gör man bäst i att endast yttra mellan skål och vägg.

Videlrike består av stora skogar som avbryts av jordbrukslandskapets åkrar och ängar. Den resande stöter ofta på övergivna stugor och byar där endast hälften av husen är bebodda. Även om befolkningen har minskat med hälften så är Videlrike fortfarande inte glest befolkat och människorna dominerarännu landskapet. Den goda tillgången till timmer gör att man timrar sina stugor.

Inmark

Befolkning: Faltrakier, Svartfolk

Befolkningstäthet: Låg

Hertig: Inmark har ingen hertig sedan denne anslöt sig till häxmästaren. Kung Vidar V skänkte dennes domäner till Tornriddarna som numera beskyddar Inmark. Dessa lyder under kungen och juridiskt sett så är Inmark numera till större delen kronomark.

Produktion: Järn, koppar, pälsverk, fårull, träkol.

Välstånd: Mycket fattig bondebefolkning, men rikt på naturresurser i form av gruvor.

Platser: Gruderborg (1 000 inv.) Inmarkasjön – en fiskrik insjö, aggressiva svartfolksstammar befolkar sjöns södra strand. Tornriddarborgen – Tornriddarnas huvudfäste.

I Inmark sträcker sig Aidnebergens sista utlöpare mot kusten i väster. Även om bergen inte är lika höga här som i de inre massiven så når de högsta topparna över 2000 meter över havet och landskapet domineras helt av de karga bergen. Inmark är glest befolkat. Endast en smal remsa längs kusten och upp med Phaltoflodens dalgång är tätbefolkade. I övrigt så lever folk utspridda i små ensliga gårdar på bergssidorna eller i små byar i dalgångarna.

Livet i Inmark är hårt. I öster lurar ständigt svartfolken med räder. Alla vuxna går beväpnade och snart sett varje by har en liten tornborg dit man flyr i orostider. Dessa fästen är ingen match för en beslutsam här, men räcker för att skydda folket mot kringströvande svartfolksband. Varje herremansfäste är också en borg, oftast finns här en långhall i sten som står i anslutning till ett välbyggt torn där man söker skydd i orostider. Utöver det har tornriddarna även några mindre borgar långt i öster på nedsidan om massiven som övervakar de viktigaste passen. I de västra delarna är livet inte mycket enklare. Här har iofs svartfolken endast undantagsvis kommit och plundrat sedan Tornriddarorden bildades, men å andra sidan får man betala deras skoningslösa skatter. Speciellt i Phaltodalen är skattetrycket mördande då det är härifrån som Tornriddarna får sina spannmål. I bergen gömmer sig rövarband av förrymda faltrakiska livegna som kan göra livet svårt för resanden. Dessa är numera ett nästan lika stort problem som svartfolken, men bekämpas inte lika hårt.

Inmarkaborna brukar jorden där man kan. I dalgångarna får man någorlunda goda skördar, medans jordbruken på bergssidorna knappt kan försörja en familj. Innan länsherren kommer för att kräva in sina skatter. Uppe i bergen är fårskötsel mycket vanlig. De små och magra Inmarkafåren ger en ypperlig ull som mestadels säljs på export till Berendien där den omvandlas till Grilnuytyg. De största fårhjordarna ägs av adeln och tornriddarna och vallas av livegna faltrakier. I övrigt så finns här många gruvor där man bryter järn samt en rik koppargruva som ägs av Tornriddarna. Dessa rikedomar kommer dock endast de adliga gruvägarna till godo.

Husen i Inmark är av sten. Man använder inte murbruk utan mejslar till stenarna så att de passar in i varandra. Enkla hyddor byggs av sten som bara staplats på varandra och har en tendens att rasa. Taken täcks av torv eller skiffer.

Det finns inte många sätt för en Inmarkabo att förbättra sin lott. De flesta är fast i livegenskap och trälar vid sin jordlott tills döden slutligen skänker dem vila. För den som vill få ett bättre liv finns två huvudval: Häxmästaren och Tornriddarna. Häxmästaren har alltjämt många spioner i Inmark vilka alla blir tämligen rikligt belönade i klingande guldmynt. Han betalar även frikostigt för de varor som på slingrande bergsstigar smugglas upp i Aidnebergen. Utgående från de varor som beslagtagits av Tornriddarna verkar häxmästaren ha smak för vin, kostbara tyger, honung och allehanda örter & dekokter. Den andra vägen är att bli en av tornriddarna, medlemskapet är öppet för alla, även om det endast är echter som kan nå riddargraderna. Den som lyckas visa sin duglighet vid de lekar som anordnas årligen vid Tornriddarborgen antas som meniga. Under ett år prövas så rekryten, de som inte håller måttet skickas hem. Övriga upptas som sergeanter, får en materiellt sett tryggad tillvaro och kan oftast skicka hem en större summa pengar till släkten varje år.

Att resa i Inmark är besvärligt. Vägarna är smala och vindlar sig upp och ner genom bergspass och dalgångar. Dessutom så finns ständigt risken att bli överfallen av de stråtrövare som gömmer sig i bergen eller rädande svartfolk. Den som fraktar värdefullt gods gör bäst i att ha en stark eskort. För att frakta varor används mestadels åsnor. Genom Phaltodalen går nästan dagligen kolonner med åsnor som fraktar bergens produkter ner till Faltrax och livsmedel till Tornriddarna på vägen åter. Ekonomiskt så blöder Inmark ymnigt, varje år lämnar varor för betydligt större värden landskapet än vad som inkommer. Denna obalans regleras inte eftersom den grundar sig i adelns överföringar från län i Inmark till sina bekväma gods i Ekenfara eller Divra. Man investerar inte mer än nödvändigt i Inmark och de flesta adelsmän besöker sina län endast en gång per år. Undantaget är då landskapets store godsherre Tornriddarna som investerar i borgar, gruvdrift, kvarnar och vägar och dessutom erhåller kungligt apanage som sänds på hemliga stigar med stor eskort en gång om året, bevakat av de Kungliga riddarna. Det har i det närmaste blivit tradition att häxmästaren gör sitt bästa för att lägga vantarna på Tornriddarnas guld och riddarna kan ibland närmast uttrycka sin besvikelse de år man kommer fram utan minsta skärmytsling. Vid inte mindre än fyra tillfällen har dock häxmästaren lyckats tillskansa sig hela eller delar av guldet. År 592 års guldkaravan var dåligt planerad efter kungens frånfälle. Man följde den till synes säkraste vägen uppför Phaltodalen, men det slutade i katastrof då riddarna hamnade i bakhåll för en stor styrka svartalfer. Nästan samtliga riddare massakrerades och svartalferna försvann upp i bergen med guldet. Tornriddarnas dåvarande stormästare Ebon Enöga fick omedelbart stå till svars inför den nytillträdde kungen för försumlighet då han tillåtit en så stor styrka svartalfer undgå upptäckt. Ebon fick vanärad bege sig i landsflykt.

Darensslätt

Befolkning: Faltrakier

Befolkningstäthet: Hög. Högst i hela Kardien

Hertig: Hertig Riddar Kettil Sparre av Darensslätt

Produktion: Vapen, spannmål

Välstånd: Fattigt, ungefär var tionde år drabbas Darensslätt av missväxt och befolkningen svälter. Rik echtisk adel.

Platser: Faltrax (9 000 inv.) Faltrax har tappat mycket av sin storhet sedan echternas maktövertagande, men befolkningen har ökat tack vare de många livegna bönder som har flytt till stadens relativa frihet. Staden lever mycket på vapensmide.

Darensslätt, Kardiens vagga. Här lades grunden till Kardien genom den Ovariska dynastin. Från Faltrax styrdes landet länge av de kardiska kungarna, med echternas Jarl som vasall. Numera är faltrakierna ett kuvat folk och ingenstans lika förtyckta som i Darensslätt. Här bor över hälften av alla faltrakier och de har just ingen stans att fly ifall de skulle tröttna på echternas pålagor och godtyckliga skattehöjningar. I norr havet, i väster det ännu eländigare Havsmanland, i nordöst Inmarks berg, i sydöst echternas Ekenfara och i söder Gladaskogens urskogar. Största hoppet om frihet står i står till att städernas gränder, ty den som lyckas hålla sig borta från sin herre i ett år och en dag räknas som en fri man, ty ”stadsluft gör fri”. Nästan alla faltrakier i Darensslätt är livegna. De är bundna till jorden och sin godsherre. De får endast lämna godset om herren så tillåter och då mot en avgift. De pålagor man betalar lämnar nätt och jämnt nog att försörja en man och dennes familj. Under goda år höjs pålagorna, men står oförändrade under nödår. Den faltrakier som lyckas att arbeta ihop en mindre förmögenhet riskerar att när som helst få den indragen genom extrabeskattning. Detta har lett till att faltrakierna prioriterar fri tid före hårt arbete, ”det lönars sej ändå intt”, något som ytterligare spär på echternas förakt. Det är en vanlig uppfattning bland echter att faltrakiern måste piskas för att jobba ordentligt.

Darenslätt är just det. En slätt. Så lång ögat kan nå står vete och vajar för vinden, emellanåt avbrutet av ett litet skogsparti. Den som rider genom landskapet skulle lätt luras att tro att området var välmående utgående ifrån de rika sädesfälten och de pampiga borgar som tronar över landskapet. Snart sagt varje baron har en välbefäst borg. När den resande kommer till någon av de små byarna bryts snart idyllen. Här trälar så taniga bönder på sin länsherres jord under överinseende av en uppsyningsman och ett par vakter. Bönderna ser äldre ut än sin ålder och är enkelt klädda i en ofärgad tunika och en solblekt hätta knuten under hakan. Byns hus är enkla, lerklinade stugor. Man kan se några grisar och ett par hönor som driver omkring på bygatan, men bristen på djur är uppenbar även för den tillfällige besökaren. Sanningen är att få faltrakier äger mer än ett får, get eller gris och några hönor. Oxar till dragdjur tillhandahålles av länsherren, mot en väl tilltagen avgift. Darensslätt bjuder inte på stor variation, det är by efter by av fattiga bönder, enorma sädesfält och en och annan flod som rinner ut ur Gladaskogen.

Om de faltrakiska bönderna är fattiga så är deras herrar i gengäld desto rikare. Slätten är i det närmaste översållad med ståtliga borgar och här residerar de echtiska adelsmännen som i det närmast kan vältra sig i lyx. Då ägandet aldrig har blivit lika uppsplittrat här som på Divras udde så är de ensklilda adelsmännen desto rikare. Dessa kan ofta hålla sig med mindre hov och åtminstone ett tjog riddare. Darenslätt är näst efter Satgherin det hertigdöme som håller flest lansar till den kungliga hären.

Även om faltrakierna i mycket är ett fredligt folk så skakas landskapet med jämna mellanrum av bondeuppror. Då skörden slår fel och länsherren höjer arrendena får folket ibland nog och tar till vapen. Ibland har en borg eller två fallit, men hittills så har echterna alltid framgångsrikt slagit ner alla upplopp, ofta med stor blodspillan. Det är kutym att hänga upprorsmännen från murarna på borgen och låta dem hänga en månad till allmän beskådan. I Gladaskogen gömmer sig emellanåt band av fredlösa män som jagas av echternas knektar. Detta är dock en sista utväg då de vidskepliga faltrakierna fruktar skogens hemligheter.

Kardien var tidigare indelat i shirer (~ett litet grevskap) som leddes av en ogd. Dessa ogder utsågs av en hertogd som hade övergripande ansvar för att antal shirer. Ogderna hade ofta en lokal maktbas med egna gods. Hertogdarna stod närmast kungen och var officiellt de som valde denne, även om ämbetet i praktiken var ärftligt. På samma vis fungerade det med hertogdar och ogdar, dessa titlar gick inte nödvändigtvis i arv från far till son, men i praktiken så var de i det närmaste ärftliga. Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir, men i praktiken så är det återigen ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde Vidar II och anslöt sig till ”de edsvurna” har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.

Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

Vad Baron Riddar Pilon Skugge av Långefjärd, Hogsätra, Oxie och Svarte säger om Darensslätt:

Darensslätt? Darensslätt?! Där har ni pärlan i den faltrakiska dyngan! Ingen annan stans är livet som borgherre så gott. Skördarna är stora och folket inte så uppstudsigt som de hemaquielska Losdriverna. Neej…, själv har jag sålt av mina gods i Grinfara och istället investerat här i Darensslätt. Här kan en adelsman ta sig lite friheter utan att kungens fredsdomare kommer och lägger sig i. Inte heller svämmar det över av sturska storbönder, banérriddare och fattigbaroner som alla förväntar sig saker. I Darensslätt är det du och dina riddare som står för lag och ordning, bönderna är nöjda om de har mat för dagen och kyrkans riarker tillhör den sorten som knappt kan läsa och de vågar sig definitivt inte komma med några föreläsningar om hur du borde leva ditt liv. I många trakter finns även den urgamla faltrakiska sedvänjan om ”förstnatt” kvar. Inte så illa om du frågar mig… Nej, det säger jag dig gosse, sälj dina gods i Haperike och skaffa dig lite mark i Darensslätt istället. Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag.

Havsmanland

Befolkning: Losdriver, Faltrakier, Penter, Ankor

Befolkningstäthet: Låg

Produktion: Fisk, skepp

Välstånd: Fattigt

Platser: Sterborg (5 000)

Övrigt: I skörde varje år hålls en mässa i Sterborg där handelsmän från kopparhavet och norra ereb möts. Hertigen av Nordmark står med sina skepp för halva Kardiens krigsflotta. I Sterborg huserar västerhavsfiskarna som ger sig ut på länga färder på havet. Här ligger även Kardiens största varv. Landskapet är kargt och jordmånen tunn. De flesta av invånarna hankar sig fram från dag till dag.

Grinfara

Befolkning: Losdriver. En minoritet penter i Gladaskogen.

Befolkningstäthet: Vid kusten hög, normal nära kusten, låg inåt landet för att nästan bli obefintlig i Gladaskogen.

Hertig: Hertig Riddar Arn Rödeskjöld av Grinfara. För tillfället styrs hertigdömet av Hertiginnan Isalda då hertigen för ett par år sedan försvann under jakt i Gladaskogen. Allmänt antas det att han har avlidit, men det finns många historier om folk som blivit älvatagna i skogen och återvänt efter många år utan tecken på att ha åldrats. Isalda vägrar att erkänna maken som avliden. Hertigens arvinge är den 9 årige Arn Owulf. Hn har två yngre syskon, Ambrosius och Anemia.

Välstånd: Fattigt, men inte eländigt.

Produktion: Fisk, ull, vaxljus, honung.

Platser: Ispin (4 000), Gladaskogen.

Grinfara uppvisar två ansikten. Utmed kusten är landet tättbefolkat. Här livnär sig losdriverna på fiske, handel, musselodlingar, fårskötsel och jordbruk. Närmast havet sträcker sig långgrunda sand- och stenstränder som då lågvattnet drar sig tillbaka avslöjar rika gömmor av skaldjur. Närmast stranden sträcker sig ett vindpinat område där endast tjocka tuvor av gräs växer. Här går losdrivernas får fritt och betar. Strandängarna upphör så abrupt ett par hundra alnar från havet och avlöses så av knotiga pinjeträd som alla har böjt sig för vinden. Dessa träd får inte avverkas då de ger lä åt losdrivernas boningar som ligger jämnt utspridda längs med kusten. Losdriverna bor oftast inte i byar, men då kusten är tätbefolkad så är det sällan långt till närmsta hus. Husen är enkla, lerklinade stugor. Man har oftast även ett par uthus. Bortanför husen ligger jordbruksmarken i långsmala tegar som sträcker sig bort ifrån havet. Då huvudnäringen är fiske och fårskötsel så är de kustboende losdrivernas odlingar relativt små, då tiden inte räcker till att sköta både fiskebåt och stora arealer mark. Man odlar främst spannmål och rotfrukter och nyttjar oxdragna spann till att plöja som oftast tillhandahålles av den lokale länsherren mot andel i skörden. Då fiskebankarna utanför Grinfara är mycket produktiva kan man leva någorlunda gott av fisket, trots att fiskeflottan egentligen är alldeles för stor. Vid de naturliga hamnar som finns har det vuxit upp en del fiskeläger. Härifrån utgår de större fiskefartyg som ger sig ut längre till havs och fiskar och ett och annat handelsskepp. Dessa byar fungerar även som lokala marknader och här finner man oftast även en occiot. Några av dessa byar var en gång i tiden joriska hamnar och visar tecken på att en gång ha varit blomstrande hamnstäder med stenlagda gator och långa, till stora delar förfallna kajer.

Losdrivernas barn tillbringar ofta dagarna nere vid stranden. Här samlar man musslor, vallar får, simmar, försöker ljustra fisk och hjälper till att lossa fångsten då fiskebåten kommer in om kvällen. Fiskebåtarna är små och lättmanövrerade och kan drivas både av åror och vind. Oftast arbetar men två eller tre ombord på båten. Dessa ägs oftast gemensamt av några hushåll och männen turas om att vara iland för att sköta om jordbruk och ägor. Under de mest intensiva jordbruksveckorna ligger båtarna iland.

Längre inåt landet sträcker jordbruksmarkerna ut sig. Här är befolkningen glesare och ängarna avlöses ofta av stor skogspartier. Losdriverna som bor här har övertagit penternas jordbruk och odlar främst spannmål och ägnar sig åt fårskötsel. En stor del av Kardiens ullproduktion sker här. Grinfaras tredje största exportprodukt efter fisk och ull är bivax. Denna kommer från de många biodlingar som ligger i Grinfaras skogar. Bivaxet används sedan till att tillverka ljus som används flitigt i kyrkor och herresäten. Givetvis tar man även tillvara honungen, men det är faktiskt vaxet som är mest inkomstbringande.

Ju längre norrut man färdas i Grinfara desto mer dominerande blir skogen för att längst i norr övergår i Gladaskogens urskogar där endast penter, knytt och skogarnas älvfolk huserar. Få sätter frivilligt sin fot i skogen.

Ekenfara

Befolkning: Echter, Halvlängdsmän, Ankor

Befolkningstäthet: Hög

Maktfördelning: I Ekenfara finns bara en länsherre – Kung Vidar VI. Alla hushåll betalar skatt till kungen. Administrativt är Ekenfara indelat i drotsmarker (~grevskap) där en drots agerar som kunglig ämbetsman och ansvarar för skatteuppbörd, infrastruktur (vägar, broar, kvarnar etc) och skötsel av kungens egendomar. Drotsen ansvarar inte för rättskipning, brottsbekämpning eller en invånarnas säkerhet. Detta sköts istället av domare, fogdar och det kungliga gardet.

Hertig: Tronarvingen erhåller från sin 21 årsdag titeln som hertig av Ekenfara. Detta innebär att denna har en plats vid konungens råd. Utöver det egentligen inget, även om hertigen kan räkna med allt viktigare uppgifter allteftersom han mognar. För närvarande finns ingen Hertig av Ekenfara, även om det ryktas att Gardeskapten Helmfrid är påtänkt som tronarvinge.

Välstånd: Rikt – goda jordar, något rikligare nederbörd, moderata skatter och ett starkt rättsväsen har gjort Ekenfara till Kardiens rikaste landskap.

Produktion: Linnetyg, jordbruksprodukter (främst citrusfrukter, vin, lufttorkad skinka, korvar & ostar)

Platser: Ekeborg (13 000), Exarkens palats (i Ekeborg), slottet (strax utanför), S:t Andamis ordens huvudsäte – ett stort och påkostat klosterkomplex en halv dagsmarsch norr om Ekeborg

Ekenfara är echternas ursprung. Här enade Valetin Echte folket och grundade Echterborg (idag Ekeborg). Echterna kom sedan att bebo hela Divras udde, men Ekenfara är deras ursprung. Här breder stora, böljande gula fält ut sig. Mjuka kullar och åsar bryter ständigt landskapet, men inga av dess växer sig särskilt höga. På åsarna växer oftast små dungar av ek under vilka de talrika kossorna söker svalka från solens heta strålar. Ute på fälten växer ensamma, stora, uråldriga ekar som har fått stå kvar. Inte bara för sin skönhet utan också på grund av vidskepelse. Det anses ge otur att fälla dessa träd och i många sägs det ett det bor knytt eller älvfolk. Fälten bryts emellanåt av partier med ekskog där svinen bökar och byborna hämtar ved. På fälten ser man bönderna gneta tillsammans med sina hästar - I Ekenfara är det hästen som är bruksdjuret. Hästar drar pråmar på de trögflytande floderna, plöjer bondens jord, bär honom till marknaden och drar vagnarna på de välskötta vägarna. (Då echterna mycket tidigt organiserade sig efter konfluxen har man kontinuerligt underhållit det joriska vägnätet och än idag finns mycket av det kvar.) Den som följer en av vägarna kommer säkerligen snart att passera genom en av de talrika byarna. Husen är långsmala vitrappade korsvirkeshus med tjocka halmtak som sträcker sig utmed bygatan. Ett kort, manshögt staket förbinder husen med varandra. På baksidan av husen ligger trädgården där man odlar örter och grönsaker åt familjen. Livet levs till stor del på bygatan, utanför husen står låga träbänkar där man kan sitta och jobba med hantverk eller förbereda maten samtidigt som man håller ett öga på barnen som leker, eller bara samtala med grannen. Echterna umgås flitigt med sina grannar. I mitten av byn ligger brunnen och här vidgar sig gatan så att det bildas ett litet torg. Ofta växer här en av de jättelika ekar som är typiska för Ekenfara. Närmast byn finns odlingsmarken som är uppdelad i vångar som odlas gemensamt av byalaget. Lite längre bort på en åsrygg ligger ängsmarker där korna betar. Utspridda mellan åker och äng ligger små skogsdungar som sparats för att ge ved och bete åt kor och svin.

Jordbruk: I Ekenfara tillämpas mestadels treskiftesbruk: en tredjedel vårsådd (havre), en tredjedel höstsådd (vete), en tredjedel träda (här går korna och betar och gödslar därigenom marken). Vetet är till människorna, havre till hästar och kor. Utöver det samlar man in hö från ängar och skog att vinterutfodra djuren med. Djuren utgör en viktig del av ekonomin. Hästarna ger arbetskraft, korna ger mjölk som omvandlas till smör och välsmakande ostar som både äts med glädje och säljs för att ge kontanter. Grisarna slaktas om hösten när betet börjar tryta. Skinkorna lufttorkas sedan och säljs sedan som delikatess över hela Aidne. Då folket och skördarna är rika kan man unna sig att odla mer än bara livets nödtorft. Ekenfara har en rik jordbruksproduktion. Här odlas citrusfrukter och grönsaker till städernas befolkning och vindruvor som omvandlas till välsmakande vin. Speciellt det kardiska konungavinet är utmärkt. (I övrigt är kardisk vin allmän känt för att vara dåligt på gränsen till uselt.) Man har även omfattande linodlingar. Linproduktionen i Ekenfara omvandlas till utmärkta linnetyger. Centrum för den är tillverkningen är Vallstena i centrala Ekenfara. Staden har vuxit sig rik på linnetillverkningen och är med 3 000 invånare Ekenfaras näst största. Staden styrs givetvis av vävarskrået. I byarna runt om Vallstena står det vävstolar och spinnrockar i stort sett varje stuga. Det är vanligt att byar specialiserar sig: det är inte ovanligt att nästan samtliga invånare i en by ägnar sig åt ett och samma hantverk vid sidan av jordbruket.

Halvlängdsmän: I Ekenfara bor Kardiens största population av halvlängdsmän. Ekenfara har blivit en tillflyktsort för dessa sedan kung Vidar II utlovade dem sitt beskydd. Halvlängdsmännen lever som en del av samhället – de tillber Etin och går i kyrkan, betalar skatt som alla andra, talar kardiska, firar samma högtider och äter i huvudsak samma typ av mat. Skillnader finns dock. Halvlängdsmännen föredrar att leva i egna byar där de ägnar sig åt jordbruk. Man är kända som mycket skickliga bönder och odlar mer varierat än vad som är vanligt i Ekenfara: grönsaker, rotfrukter, örter och säd samsas på åkrar och fält. Man använder stora draggaltar till att plöja åkrar, driver ollonsvin i ekskogarna, nyttjar sniffsvin till att söka tryffel och håller minigrisar som sällskapsdjur. Längs med Ekeborgsfloden ligger ett par byar som brygger ett veteöl som är mycket uppskattat i Ekeborg. Halvlängdsmännen bor inte i fuktiga jordhålor utan i samma slags hus som echterna, bara mindre. Ekenfaringarna som man ibland kallar sig är stolta över att vara kungens undersåtar och känner stor lojalitet mot honom.

Ägande: Kungen äger omkring hälften av all mark i Ekenfara. Utöver arrenden från bönderna tar kungen ut en eldstadsskatt från samtliga hushåll, kvarnavgifter, marknadsavgifter, böter för förseelser och tullar i Ekeborg och längs floderna. Omkring en tredjedel av marken ägs av bönderna själva. Dessa bönder är oftast avsevärt rikare än sina grannar. Övrig mark fördelas mellan landägande riddare, storbönder, adliga godsägare (det är populärt bland adeln att äga en herrgård i Ekenfara) och kyrkan.

Haperike

Befolkning: Echter, minoritet Raxorer i östra Haperike

Befolkningstäthet: Medel

Hertig: Hertig Riddar Holomece av Haperike

Välstånd: Normalt

Produktion: Divrahingstar, spannmål, ostar, läderprodukter.

Platser: Skapen (1 000) - kyrklig fristad, huvudsäte för solriddarorden.

Den Zorakiske krönikören Kjartan av Framhundra skrev en gång: ”Haperike är som en urvattnad kopia av Ekenfara. Det är samma byar med samma typ av hus, fast färre och mindre. Det är samma echter, men inte riktigt lika rakryggade och stolta. Det är samma sädesfält med vete och havre, men säden växer här ej lika tätt. Det är samma kor och grisar, men inte lika feta. Haperike var sannerligen en besvikelse efter Ekenfaras yppighet, även om färden var fortsatt bekväm och vilsam. Det enda som utmärkte Haperike var de talrika hästjordarna med ståtliga divrahingstar och de välsmakande ostar som landskapet är känt för.” Kjartan är inte ensam om att se Haperike som Ekenfaras lillebror. En skillnad som Kjartan inte nämner är skillnaden i ägande. I Ekenfara finns en länsherre – kungen. I Haperike finns mängder av gods tillhörande baroner och grevar med län i andra delar av Kardien, hundratals småbaroner och markägande riddare, för att inte tala om alla storbönder och självägande småbönder. Vid det echtiska maktövertagandet fanns tusentals stormän och dessa fick alla behålla sina ägor vid makskiftet. Det är detta spridda ägande som lever kvar idag. Hertigar och grevar lever dock gott på den muraskatt de har rätt att ta ut i den egna domänen och har för det mesta även ganska stora egna marker, även om dessa är små i jämförelse med vad man ser i tex Grinfara och Darensslätt.

Satgherin

Befolkning: Echter

Befolkningstäthet: Medel

Hertig: Hertig Riddar Chestiern Måne av Satgherin, Banérförare av Greverydska orden..

Välstånd: Normalt. Satgherin är inte lika bördigt som Ekenfara och handeln är inte lika välutvecklad som där, men bönderna har det relativt gott ställt.

Produktion: Läder , boskap, spannmål.

Platser: Arntuna (6 000). Hidons munkorden på Bredsö öster om Divra.

Satgherin täcker hela södra delen av Divras udde och har det torraste och varmaste klimatet i Kardien. Längs med den trögflytande Gridefloden är befolkninstätheten som störst. Här nyttjar man floden för konstbevattning vilket ger mycket goda skördar. Trafiken upp och ner längs floden är tät, särdeles efter att skörden har bärgats. Via Gridefloden får Ekeborg och Arntuna större delen av sitt spannmålsbehov tillgodosett. Övriga delar av landskapet är torrare och ger magrare om än inte dåliga skördar. Landskapet är flackt med enstaka, långsamt rullande åsar som nästan ber om ursäkt för att de finns till. Det finns inga större skogar i Satgherin men gott om skogsområden, dungar, lundar och buskmark. I östra delen av Satgherin blir landskapet ännu torrare. Här breder Divrastäppen ut sig. Stor grässlätter som brunbränns av solen under högsommaren. Här har jordbruket aldrig riktigt fått fäste och boskapsskötsel är istället huvudnäringen. Här driver boskapsbaroner upp stora hjordar med långhornade divratjurar som är kända för sin förmåga att tåla det varma och torra klimatet. Dess hjordar drivs sedan till Arntuna och Ekeborg och slaktas där för den lokala marknaden.

Arntuna: Arntuna har vuxit upp kring hertigens borg som placerades här för att kunna förtulla den livliga trafiken på Gridefloden och Akhir som här smälter samman. Här hålls varje år en välbesökt skördefest som avslutas med en vild hästkapplöpning genom stadens inre delar där varje grevskap deltar med en ryttare. Dödsfall då ryttare kastas av hästen och in i en vägg eller krossas av förföljarnas hovar är ganska vanliga, men vinnaren badar å andra sidan i ära och blir rikligt belönad av sin greve. Det är aldrig några problem att hitta villiga ryttare, tvärtom är det stenhård konkurrens bland grevskapens riddare om att få deltaga i tävlingen.

Ägande: Precis som i Haperike så kryllar Satgherin av smågods. Riddare, storbönder, fattigbaroner, banérriddare och självägande bönder lämnar inte så mycket över till grevar och deras baroner. Här har dock släkten Måne med hertigen i spetsen vuxit sig stark, särskilt sedan man införlivade hertigdömet Divra med Satgherin. Släkten Måne är utan tvekan Kardiens mäktigaste efter Kungahuset och Satgherin är det landskap som bidrar med flest lansar till den kungliga hären i ofärdstider.

Platser

Gladaskogen

I mitten av Faltraxnäs ligger Gladskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in i skogen än att man kan återvända innan mörkret. Sanningen är att folks rädsla på många sätt verkar ogrundad. Skogen har ingen större population av något rovdjur som utgör en fara för människor och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen som utgör ett gigantiskt hinder för handel och resanden.

Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I en populär som finns i flera olika varianter berättas om en ung vän mö som beger sig in i skogens utkant för att plocka blommor/örter/fly sin elake blivande make. Hon går sedan vilse och kommer inte åter. Inte förens en mansålder senare då hon plötsligt återvänder till sin by/ sitt slott. Det tar dock ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta om tiden borta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade och sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. Hon levde sedan resten av sitt liv i sin barndomsby/ slott, men var en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.

En annan legend som har sin början är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även vid ett par tillfällen lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, Grinfaraormen, terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan han slutligen togs av daga av Baron Riddar Gadaryus Stolpe av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta tornet och blodsbroder med kung Vidar V Hjältekonung.

Det senaste tillskottet är historien om Hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig har återsetts. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.

Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Sanningen är att skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades Etin/gudarna över de styggelser som befolkade Altor. Etin/gudarna förgjorde så dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen är en av få platser som undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är precis som vilken skog som helst i Kardien . Lite längre in tar urskogen överhand. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans på Altor. Några av dem påminner starkt om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad, bark eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men de är inte uråldriga och här och var skjuter ungträd upp sina skott och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte på något sätt ondsinta, men de vill heller inte väl. Den som vet ur man undviker eller blidkar dessa löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller Hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som lever ett liv i skogen som är genomsyrat av vidskepelse. Penterna vet vilka andeväsen som man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.

De vandrare som beger sig in i skogen brukar ofta vittna om att de till en början kände sig tillfreds och trivdes med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När sedan skogen ändrar karaktär och träden blir allt mer annorlunda börjar missmodet koma krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma. ”Som en faltrakisk bonde vid hovet eller en dvärg till sjöss”. Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter kommer så slutligen till skogens mitt.

Gladskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå i liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn. Ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når. En värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden skulle upphöra att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger. De finns de som menar att tiden faktiskt står stilla i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne. (Visserligen i nåtslags disig halvdvala...) Några menar på att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, andra hävdar att de har gjort det. Mötet verkar i sådant fall inverkat menligt på deras mentala hälsa och dessa personer tas sällan riktigt på allvar.

Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det som man ser är deras mörka rötter. Trots att skogskärnan ter sig helt livlös så spräcker de gamla jättarna till träd dock löv ungefär en gång på 100 år; tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes helt döda grenar. Efter ett halvår är hela trädkronan intäkt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig i ett par år, men antar snabbt den gråa och bruna färgtonen från resten av skogen, och det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska mellan allt det gråa och förtvinade.

Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av mandelordens munkar. Det mödosamma och farliga arbetet gav inte någon frukt, för trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt och kan inte kategoriseras tillsammans med något annat träd.

Jerome Monardes reseskildring. Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram över den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växer upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna i på deras väg genom skogen. Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande som tycktes komma från trädkronorna när den svaga vinden berördes deras styva blanka barr eller märkligt formade löv. Runt en lite källa virvlade dimslöjer runt, svepande och glidande längst mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar. Träden antar allt märkligare former och proportioner, blir alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna väller ner från stammar likt tentakler som girigt söker sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breder ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgivning för att därefter förstena på sin plats.

Vissa träd tycktes aldrig ta slut, deras stammar fortsatte vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymde himlen. Man kunde knappt se slutet på trädens toppar. Dessa döljer de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter. Längst marken breder tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig över den gröna mossan och vars vita och ljusblå blommor ter sig likt tusentals stjärnor som speglar himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram över skogsgolvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad. En solstråle letar sig ner genom kronvalvet och belyser av dagg gnistrande spindelväv.

Jerome begav sig in i skogen för att kategorisera dess flora i sällskap med pentiska vägvisare. Expeditionen var framgångsrik tills Jerome insisterade på att besöka skogens hjärta. Penterna övergav då plötsligt expeditionen och de fick själva söka irra sig ut mot civilisationen. Under en av nätterna försvann halva styrkan spårlöst, ytterligare en man förirrade sig till en älvatjärn och Jerome tvingades lämna honom åt sitt öde då han ej längre gick att kontakta. Slutligen rädaddes man av de halvlängdsmän som bebor Gladaskogens östra utkanter och eskorterades så tillbaka till civilisationen.

http://www.erebaltor.se/bilder/Moose.JPG

Slottet i Ekeborg

Elfstan Fagerkind beslutade tidigt under sin regeringstid att bygga ett nytt slott i anslutning till Ekeborg. Han ansåg den gamla borgen – echteborg - vara ”ful, trång, dragig och fylld av stadens stank”. Elfstans rådigvare föreslog då att bygga ett mindre slott i anslutning till staden. Då detta inte stämde med Elfstans planer sparkade han sina rådgivare och skaffade sig nya. Dessa föreslog ett gigantiskt slott, där bara förborgen skulle bli det största slottet i Kardien och sammanlagt skulle borgen vara större än hela Ekeborg. Själva slottet i mitten antog enligt planerna närmast groteska proportioner, där skulle finnas en teater med över tusen sittplastser, en festsal som rymmer lika många och sovrum och sovsalar för ännu fler. Elfstan kontrakterade Kardiens mest ansedda bygherre, men då han fick se planerna förklarde han dem för omöjliga. Han fick omedelbart sparken och Elfstan hittade en bygherre som hade vett nog att svara: ”Ja, ers kungliga höghet”. Även han insåg dock det vansinniga i kungens planer. Praktisk till sinnelaget som han var lyckades han övertala kungen att börja med att bygga förborgen, så att han skulle kunna flytta in snarast möjligt. Då slottet skulle täckas helt i marmor började man importera caddisk marmor, dock via zorakiska mellanhänder för att slippa nesan att handla med dalker. Själva borgen byggdes dock i sten, som sedan kläddes i marmorplattor. Trots att man minskade omfånget av bygget ”till att börja med” så kom det att sluka enorma resurser. Kungen fick gång på gång ta lån av högadeln för att kunna fortsätta bygget som drog ut alltmer på tiden. Här visade sig släkten Måne mycket frikostig och då bygget stod klart efterskänkte man i en storartad gest hela skulden. Bygherren ändrade efterhand i ritningarna så att borgen skulle fungera bättre som slott och inte bara som förborg. Detta lyckades dock inte helt och slottet lider av en del arkitektoniska märkligheter.

Efter 25 års byggande stod så förborgen, eller slottet i Ekeborg klart. Slottet ligger på en höjd, några fjärdingsväg norr om Ekeborg. Det är helt klätt i marmor och gnistrar vit i solskenet. Från långt håll kan man se det Kardiska riksvapnet som hänger från det stora porthuset i söder. Detta flankeras av två smala, mycket höga torn med spetsiga tak klädda i rödguld. Porthuset är bevuxet med klängrosor och murgröna. Borgens murar är höga och smala och bryts ofta av de smala höga tornen som flankerar borgen. I norr finns så själva slottet som sitter inbyggt i muren. Slottet är översållat med balkonger, onödiga gångvägar högt över mark och uppskjutande torn, där vissa är så höga och smala att man tvingats bygga dem i massiv sten för att de inte skall rasa. Hela slottet är rasande vackert, men för den som tvingas gå igenom fyra olika trappor och sju korridorer för att komma med maten från köket till festsalen kan den upplevas som lidande av dålig planering.

Elfstan blev dock lättad då slottet slutligen stod färdigt och adlade omedelbart bygherren. Han kunde dock aldrig släppa tanken på sin magnifika jätteborg och ett par år senare lät han påbörja bygget av den stora borgmuren. Då han avled hade man hunnit bygga en fyra alnar hög, rå, stenmur runtom. Bygget avbröts vid Elfstans död och den inramade marken används numera som parkområde för hovet. Vidar V Hjältekonung lät även uppföra ett porthus även i norr för att skydda slottsbyggnaden vid attack. Denna blev dock aldrig klädd i marmor.

Nedanför borgen finns kungens ängar där hovets hästar betar. Här hålls stadigt återkommande tornerspel som lockar riddare från hela Aidne.

Flora & Fauna

Ekskogarna i lågländerna och den småkulliga landskapen i de centrala och nordvästra delarna av kardien växer sig riktigt breda och krumma med långa svepande grenar som får trädkronor att täcka en 1000 kvadratmeter.

Tillsammans med ekarna står enorma uråldriga lindar, mäktiga äkta kastanjer och förvridna månggrenade avenbokar med låga svepande kronor som gjorda att klättra i. Skogarna har en halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Jättelika mångstammiga hasselbuskar breder ut sig för under de glesa ek och lindskogarna. Skogen hyser djur som kronhjort, vildsvin, flygekorre och sjusovare. Varg och karakal har dessa marker som jaktmarker. Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.

Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommer som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer. Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser.

Närmare bergen sluter sig sedan markena igen till täta mörka skogar bestående av bokar, kastanjer, lärk och silvergran. Marker som dessa ger skydd och många ljusskygga varelser både mänskliga och djur. Oförsiktiga vandrare kan berätta om rövare som härjar i dessa marker och gör livet osäkert för resenärer och handelsmän.

Folkets hästar och boskap betar här. Så gör också kronhjort och vitsvanshjort. Muntjaken smyger under lindarna vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. En tvättbjörn kommer smygande med en kräfta som den fångat och sätter sig att tvätta sin mat invid vattendraget på en murken stam som är överhängd med smaragdgrön mossa

I Nordost nära Goiana och bergen blir det mer inslag av berglönn, skogslönn och sockerlönn som tappas av skogsbygdens folk och ger en välkommen inkomstkälla. Dessa blandskogar av lönnar, vildkörsbär, lindar, bokar och silvergran erbjuder en fantastiskt kuliss om hösten när skogarna förvandlas i intensivt röda, oranga och gula färger och de nedfallna bladenbladen ger marken samma kulör. I bergsluttningarna erbjuder omväxlande bokskogar, gyllene lärkskogar och pyramidala, dunkelgröna silvergranar ett vackert avmätt scenografi. Dimhav sveper fram som forsar mellan dalgångarna. En Kejsarörn klär den kristallklara blå hösthimmeln.

I de torrare södra och sydöstra delarna av Kardien växer främst öppna skogar av ek, holmek och halvöppna skogar av pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet i Södra kardien och vars frön äts både av godsens grisar och människorna.

Bruksdjur

Echterna har ett varmt förhållande till hästen. Man har alltid varit ett beridet folk och tillhörde dem som tidigast använde sig av riddare i strid. För en echt är det otänkbart att äta hästkött och häststöld kan bestraffas med döden. De flesta echter, även bönderna, äger en häst. Vanligast är de starka men lite sega arbetshästarna som plöjer åkrar och drar kärror. Högst i rang bland hästarna står divrahingsten, som endast används av riddersmän.

Divrahingst

Divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även uppskattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte hårstrå på kroppen som ens bleks i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa är i allmänhet dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Inmarkafår

De spetshornade Inmarkafåren påminner mycket om de vilda bergsfår som domesticerades i just Inmark för tusentals år sedan. De är ganska små till växten och ger dåligt med kött. I gengäld ger de en ytterst finhårig ull. Ullen exporteras runt om kopparhavet och vävs till tyger av högsta kvalité. Då fåren trivs illa i hetta vallas de upp på bergssidorna om sommaren för att återvända till dalgångarna om vintern. Adeln i Inmark håller stora hjordar och är ytterst måna om att bevara betesmarkerna öppna så att fårens vandringar inte hindras. En intressant detalj är att ullen inte behöver klippas från fåren, om våren fäller de sin päls och ullen kan dras av fåren för hand.

Långhornad Divratjur

På den torra divraslätten i östra Satgherin vallas stora hjordar av långhornade divratjurar. Från spets till spets kan deras horn mäta upp till sex fot. Tjurarna är kända för att vara tåliga mot torka och svält, vilket emellanåt är nödvändigt. Täckningen varierar från ljusbeige till vit.

Städer

Största staden i Kardien är huvudstaden Ekeborg med 13 000 invånare. Andra viktiga städer är Faltrax och hamnstaden Sterborg.

Ekeborg

ej färdigt /Regil

• Kardiens största stad, mycket tack vare: Exarkspalatset, Slottet strax utanför, den kungliga administratíonen, stor handel med lyxvaror som importeras utifrån resten av ereb (mycket större import än export). Hit skall man bege sig om an vill handla det bästa och dyraste som ereb har att uppbringa, när det gäler den typen av lyxvaror så finns här ett lika stort utbud som i Arno och Gringul.

• Kersigassen har sitt säte vid en liten kyrkostad som är uppbyggd några fjärdingsväg från Ekeborg. Här finns även huvudsätet för ett flertal munkordnar och solriddarna i Kardien. Det blir i sig en stad med över 1000 invånare.

• Staden har mångdubblat sin befolkning sedan maktövertagandet. Idag 13 000, innan kanske 3 000. Har nästan fördubblat befolkning bara under Vidar VI:s hand. Notera dock att han tog över styret över Ekenfara på sin 21 årsdag, långt innan han blev kung.

• Fn pågår en stenläggning av gatorna och uppbyggandet av ett primitivt kloaksystem. man har klarat av huvudgatorna och några av de finaste kvarteren. Man har nyligen avslutat bygget av en ny stadsmur som täcker hela staden och tillåter dan att växa till åtminstone 20 000. Det finns alltså åkertäppor etc innanför muren

• Inte helt säker på utseende, tänker spontant på engelske shambles med ganska smal gator där varje våning på husen sticker länger ut över gatan än det förra. har tidigare definierat husen som korsvirke-röd sten (direkt rippat från några hus i Lund, du borde nog ha sett dem Fraxinus). Allt här är dock öppet för förslag.

• Kungliga borgen används som garnison och för den kungliga administrationen. Staden är huvudstad. Härifrån residerar kungen. Hit förs en stor del av de skatter som kungen tar upp i ekenfara. Här har Kungliga riddarorden sitt säte.

• Staden är inte bara störst utan också rikast i Kardien. Brottsligheten är hyfsat låg med Kardiska mått, men kanske inte så låg som i tex Pendon.

Faltrax

Faltrax är byggt på båda sidor om Phaltofloden några hundra meter från dess utlopp i Faltraxbukten. Faltrax ligger precis nedanför flodens sista fors, där Inmarks berg övergår i Darenslätss åkrar. Från början är det en handelsstation men blev huvudstad då Kardien utropades till enat rike av Ovar Förstkonung 60 e.O. Vid den tiden var Faltrax i stort sett bara bebyggt på norra stranden, men när riket bildades växte staden snabbt och även den södra stranden bebygdes. Efter bara ett par år stod stadsmuren på norra sidan klar medan staden fortsatte att bre ut sig söderut. Det kungliga slottet hade även byggts på en höjd på norra sidan om floden. När Ovars son Gerion I kom till makten 80 e.O. påbörjades byggandet av den södra muren och staden fick mycket av den form den har idag. På norra stranden ligger saluhallen och salutorget där mycket av handeln i Faltrax sker idag. En del av stranden utgör även den äldre kajen som utgjorde Faltrax hamn till en början. När Faltrax snabbt växte byggdes en kaj även på södra stranden. Utanför södra stadsporten har en kåkstad bebodd av förrymda livegna vuxit upp.

Utseende

Staden är nästan helt uppbyggd i sten. Stora, murade block av granit bygger upp trevåningshus som täcks med skiffertak. Gatorna är stenbelagda och vid regn sköljs smutsen bort till floden genom de rännor som fungerar som enkel kloak. Runt salutorget ligger pampiga byggnader som en gång byggdes av faltrakiska ogdar och köpmän. Dessa har idag tagits över av olika handelshus, mestadels utländska. I allmänna termer kan staden beskrivas som lite nedgången. Husen är välbyggda och många gånger vackert utsmyckade, men nästan alla är över 200 år gamla och många har inte hållits efter. Rikedomarna som passerar staden har en förmåga att inte ansamlas här, även om Faltrax fortfarande erbjuder bäst möjligheter för den faltrakier som vill bli rik.

Näringar

Det största skrået i Faltrax är smedernas skrå. Närheten till Inmarks träkol och järn i kombination med de stångsjärnshammare som drivs av floden är grunden till detta. Fristående smedjor samarbetar genom en ganska lång gången arbetsfördelning. Man specialiserar sig på enskilda moment som svärdsklingor eller handtag. Största produkten är just svärd och överhuvudtaget så tillverkas mycket vapen och masstillverkade rustningar. I stort sett alla Kardiens stadsvakter, häradsfogdar, borgvakter och infanterister är utrustade med vapen och rustningar från Faltrax. Priserna är låga, i Faltrax kostar ett svärd endast hälften av normalpriset. Kvalitén är inte dålig, men något sämre än det normala. Det är enkla, massproducerade varor för den vanlige soldaten. En riddare som drar en faltraxklinga får finna sig i att bli häcklad av sina kollegor. Här finns även alla de hantverkare som förknippas med sjöfart: segelmakare, repslagare, timmermän etc. Man finner även en växande tygindustri där man försöker man att efterapa de fantastiska tyger som vävs av Inmarkafårens ull i Erebos och Berendien. Hittills har framgångarna låtit vänta på sig och fortfarande går en överväldigande majoritet av ullen på export. Mer framgångsrika än vävarna är dock stadens bryggare. Öl från Faltrax håller högsta kvalité, säljs till stor del på export och är uppskattat i hela Aidne och även övriga Ereb. Främst av Faltrax öl är Faltrax gammelbrygd som bryggs av mästerbryggaren Eddric Helmalt.

Handel

Faltrax hamn är en livlig plats. Genom denna passerar alla varor som går på export från Inmark, samt en del av darensslätts jordbruksproduktion. I saluhallen bjuds varorna ut, inspekteras noggrant och auktioneras sedan till högstbjudande. Säljare är i allmänhet echtiska köpmän eller adelns fogdar och köpare ett utländskt handelshus. I Faltrax har handelshus som Festglade (Erebos), Medicini (Caddo), Zoraks kista och Malthus Korns kompani (Trakorien) permanenta kontor. De sistnämnda köper främst spannmål som skickas till Tricilve. Huset Medicini har i stort sett monopol på bankverksamheten i staden. I Faltrax ligger även huvudkontoret för det faltrakiska handelshuset Norrtraden, med anor från 300-talet. All export från Faltrax är belagd med tull som tillfaller kungen. Denna uppgår enligt urgammal sed till 1/10 av försäljningsvärdet (1/7 för dalker). Tulltjänstemännen är alla echter och i allmänhet svårmutade. Man har för vana att först spela med i eventuella mutförsök för att sedan plötsligt arrestera den godtrogne handelsmannen och låta dennes kompanjoner lösa ut honom till den erbjudna mutans värde. Pengarna får tulltjänstemännen sedan behålla själva, det ses som en självklar löneförmån som tillkommer den rättrådige.

Hamnen

I Faltrax västra delar finns hamnen belägen. Hamnen utgörs av två stenkajer längs Phaltoflodens strand där floden är mellan 60 och 70 meter bred. Längs norra kajen som är betydligt äldre än den södra finns tre hamnkvarter med gott om handelskontor, lagerbyggnader och lastarbetare. Längst in mot slottet ligger den stora saluhallen som upptar ett helt kvarter och salutorget som anses vara stadens centrum. Detta handelscentrum utgör ett naturligt slut på hamnen. Dagligen sker här livlig kommers då bönder och fiskare från närområdet kommer till staden för att sälja sina varor. Mot en mindre avgift får de möjlighet att ställa upp ett litet stånd antingen i saluhallen eller ute på torget.

En stor del av den malm och metall som utvinns och tillverkas i gruvor i västra Aidnebergen fraktas till Faltrax i stora och välbevakade karavaner. När karavanerna anländer till staden transporteras godset via norra porten och lastas över till båtar vid den norra kajen. Det finns även baracker innanför den norra porten, på östra sidan där de soldater och arbetare som kommer i karavanerna huserar medan de är i staden.

På södra stranden finns den nyare och mer moderna kajen. Även denna kaj är kantad med hamnkvarter liknande dem på norra stranden. I ett av husen i södra hamnkvarteren har hamnchefen Borune Camaar sitt kontor. Det åligger honom att hålla ordning i hamnlagret och se till att inget blir stulet. Till sin hjälp har han några hamnsjåare och ett halvdussin vakter.

Man kan ta sig mellan de båda kajerna med hjälp av roddbåtar som körs från ena till den andra sidan av roddare. Resan kostar ett par kopparmynt per person och går ganska fort. Alternativet är att gå omvägen via slottsbron vilket tar tid, speciellt om man behöver ta sig över ett par gånger om dagen. I hamnkvarteren på båda sidor finns även ett par tavernor, ölställen och värdshus för att ta hand om resande och törstande handelsfolk och matroser.

Kåkstaden

Utanför södra stadsporten ligger kåkstaden. Ursprungligen en olaglig bosättning utanför stadsmuren täcker den idag över 40 tunnland och rymmer över 2000 invånare. Den består av mycket enkla lerklinade hus av samma typ som byggs på landsbygden. Dessa står mycket tätt, det finns inga egentliga gator, endast smala, öppna stråk mellan husen. Överallt ligger kåkstadens avskräde och stanken är påträngande. Stadsdelen har ingen vattenförsörjning, man får gå in till själva staden för att hämta vatten. Kåkstaden är sedan några decennier tillbaka omsluten av en pallisad. Detta är inte för att försvara staden utan för att skydda folket från adelsmän som söker återföra sina bönder till åkern. I och med att kåkstaden innesluts av en stadsmur räknas den som en del av Faltrax och dess invånare åtnjuter stadsprivilegier. Då faltrax borgare gjort sig beroende av den billiga arbetskraft som de före detta livegna erbjuder är man mån om att hålla adelsmännen borta. Varje morgon kan borgarna bege sig ner till lilla torget och välja och vraka mellan de daglönare som erbjuder sina tjänster för tillfälliga påhugg. Betalningen är låg, mellan ett och två silvermynt per dag beroende på erfarenhet, men det saknas aldrig villiga arbetare och under perioder slåss man nästan om jobben.

Till kåkstaden bör ingen echtisk adelsman bege sig utan eskort. Invånarna är hämndlystna och kommer att ta chansen att låta en adelsman försvinna om de får chansen. Det är överlag en våldsam plats, här sker en handfull mord varje år och misshandel är vardagsmat. Kåkstadens invånare låses ute från resten av staden om natten för att minska kriminaliteten i övriga staden. Den är dock fortfarande hög och de flesta rika borgare ser till att anlita en pålitlig man att vakta hus och hem om natten.

Biblioteket

Var en gång ganska välförsett och ansett. Plundrades på allt av värde av echterna vid maktövertagandet, majoriteten av böckerna finns idag vid biblioteket i Ekeborg. Samlar idag ett fåtal lärda män och en liten skrivarskola. Mecenat är stadens råd, tidigare var det Kardiens kungar. Mest känd av de lärde är idag Jan Roså, tidigare student vid katedralsskolan, idag kontroversiell och fristående teolog och debattör.

Slottet

En massiv och lite dyster byggnad, helt uppförd i granit som idag är mossbelupen och långsamt börjat vittra. Slottet är dock så rejält konstruerat att det fortfarande är mycket svårintagligt. Det består av fyra stycken jättelika hörntorn som binds samman av murarna. Längs norra muren ligger riddarsalen där man håller gästabud, vardagslivet levs däremot i tornen. När slottet härjades av draken Tallerin brändes kungstornet och riddarsalen ut. På kungens vilja renoverades aldrig kungstornet utan fick stå kvar orört, ett monument över och gravplats för kungens förlorade familj. Idag reser tornet som ett väldigt, svart och olycksbådande minne av den största olycka som drabbat den Ovariska dynastin. På senare tid har en profetia som tycks handla om kungstornet börjat cirkulera, en profetia som talar om att ”… ett nytt torn skall resa sig när en faltrakier åter besitter Kardiens tron”. Tidigare var slottet det kardiska hovets hemvist och det ägs fortfarande av kronan. Här residerar den kungliga garnisonen, fredsdomaren, ett par lagmän, en kunglig drots (som är chef för tulltjänstemännen) och ett tionde Kungsriddare. Slottet är dock lite öde och lever endast upp vid de tillfällen då kungen och hovet avlägger visit.

Katedralen

En av de största och mest påkostade i Kardien. Liksom nästan hela Faltrax uppförd i sten. Här residerar Kerîgassen av Faltrax som leder aidniska kyrkan på faltraxnäs och i norra Kardien. Här ligger också en katedralskola som utbildar blivande riarker men också klerker som sedan gör en världslig karriär.

Teatern

Faltrax konungsliga teaatersellskap grundades redan 261 e.O. av Brand II. Man har allt sedan starten en stolt tradition som bärare av det joriska kulturarvet, gamla krunska och joriska dramer från kejsartiden har alltid stått på repertoaren. En omfattande nyproduktion har även skett. De faltrakiska dramatikerna jobbar i den gamla traditionen och det typiska verket är ett ödestyngt drama om kungar, svek och mord som slutar i katastrof. Idag är Teaatersellskapet blott en strykrädd skugga av sitt fornstora jag. Konungsliga har sedan maktövertagandet strukits ur namnet, och så även det kungliga stödet. Idag erhåller man ett visst stöd från Ogd Ekker av Aruvshir som tillsammans med biljettintäkter (1 sm/person) räcker till att försörja de sex skådespelarna i ensemblen. Åtminstone nästan. Pengar till rekvisita, renovering eller kostymer finns inte och ensemblen får själva sköta hela teatern. Drömmande läser de emellanåt i Teaatersellskapets åldriga liggare om storstilade uppsättningar från 300-talet då scenen fylldes av pampiga kulisser, skådespelarna bar de mest fantastiska kreationer och teatern smyckades med påkostade bonader. Detta förblir dock endast en avlägsen dröm, särskilt som man för tio år sedan satte upp pjäsen ”En hyllning till det echtiska folket”. Otroligt nog fick verket gå hela tre föreställningar innan portarna slogs igen. Nog för att det mycket välskrivna och fyndiga verket i det närmaste förtjänar epitet klassiker efter endast tre spelningar, men till slut blev den drypande ironin och sarkasmerna för uppenbara till och med för de mycket oironiska echterna. Sedan dess har man hållit sig till klassikerna. Verkets författare är okänd, men man antar i allmänhet att det är Jan Roså som hållit i pennan (vilket också är korrekt). På en djupare nivå förespråkar pjäsen en långtgående jämlikhet mellan alla människor, men frågan är hur många som han uppfatta detta.

Teatern är en pampig cirkulär stenbyggnad som ligger vid paradplatsen. En bred trappa leder upp till den en gång så magnifika entrén. Invändigt sitter publiken som i en amfiteater och pjäsen utspelas på scenen framför. Ovanför publiken löper en balustrad varifrån luckor i taket kan öppnas och stängas. Detta arrangemang är inspirerat av soltemplens utformning och möjliggör en intrikat ljussättning av scenen. Numera har de flesta luckor rostat fast och man öppnar dem man har för att få fullgott ljus under pjäserna. Våningen under scenen ligger teaterns lager, bibliotek, dekorrum etc. Lagret har under det senaste seklet agerat sovsal åt ensemblen, de flesta har ingen annan bostad. För närvarande repeterar man klassikern ”Aurelion”.

Styre

Faltrax är en fri stad som står direkt under kronan. Staden styrs av ett råd bestående av de främsta borgarna som leds av borgmästaren. Denne måste alltid vara echt, i övrigt är de flesta rådsmedlemmar faltrakier. Smedernas skrå och aidniska kyrkan dominerar rådet med tre ledamöter vardera. Rådet har ganska stora rättigheter: man har t.ex. rätt att ta upp skatt, besluta om marknadsregler, stifta lagar som styr skrånas verksamhet och besluta om byggnadslov. Kungen har rätt att komma med dekret, men det är sällan denna möjlighet utnyttjas. Så länge tullen levereras till Ekeborg och ordningen upprätthålls är denne nöjd.

Rättsväsen

Lagen upprätthålles av fem stadsfogdar. Dessa har till sin hjälp stadsvakten som består av 50 man. Stadsvakternas uppgifter är dock fler än upprätthålla ordningen. Man ansvarar även för att patrullera murarna, bemanna stadsportarna och bekämpa bränder. Stadsvakten är dåligt betald och ganska omotiverad och består av i stort sett av samma busar som man bekämpar. Man patrullerar inte kåkstaden. Vid större oroligheter finns den kungliga garnisonen och Kungsriddarna att tillgå, men deras uppgift är i första hand att avskräcka lokala adelsmän från att låta sina konflikter övergå i inbördeskrig och understödja Tornriddarna utifall att Svarta Tornets horder åter skulle välla ner från Aidnebergen.

Besökare

Den äventyrare som besöker Faltrax bör passa på att se över sin utrustning. Rustningsdelar som armskenor, benskenor, hjälmar och ringbrynjehauberker finns som lagervaror i standardstorlekar till mycket förmånliga priser. Även vapen som svärd och spjut är mycket billiga.

Faltrax erbjuder att antal boendealternativ. I hamnen finns de flesta värdshusen. Här finner man både syltor som Sjöbjörnen, de mer genomsnittliga Trossen och Vågtoppen, samt det luxuösa Gyllene ankaret.

Sjöbjörnen I norra hamnen kan man bland syltor och lagerlokaler hitta tavernan Sjöbjörnen. Som namnet antyder är det ett ölhak för mindre nogräknade sjömän och hamnarbetare. Det erbjuds ingen övernattning men väl mat och dryck. Maten är oftast smaklös eller för salt och ganska oaptitlig men jämfört med mat till sjöss är det överkomligt. Däremot serverades det både ljust och mörkt öl samt starkare spritdrycker för en ringa slant. Den som håller i rodret är Beni, en råbarkad sjöbuse själv en gång i tiden men som nu satt sitt på det torra och driver krogen för likasinnade. Om kvällarna brukar det vara stort ståhej både inne och utanför. Bråk är inte direkt vanligt fast det förekommer, vanligen är stämningen hård men vänlig.

Det gyllene ankaret Det gyllene ankaret är ett elegant värdshus som ligger vid hamnen på den södra sidan av Phaltofloden. Värdshuset drivs av krögaren Rotard Vickelsson och hans hustru Velina, och det finns dessutom en anställd springpojke. Det är ett stort tvåvåningshus i sten med fasad mot huvudgatan. På övervåningen vetter en balkong ut över gatan och varje våning har fyra stora fönster. På nedervåningen finns en stor öppen matsal elegant inredd med fina mattor på golven, vackert utsmyckad inredning och snirkliga ljuskronor i taket. Det finns fem långbord och fem mindre runda bord. I inre högra hörnet finns en stor bardisk belägen med en dörr ut till köket som finns belägen på baksidan. Från matsalen leder en trappa upp mot övervåningen. På övervåningen finns det sju enkelrum och två dubbelrum för uthyrning. Priserna är mycket höga. I priset ingår då en utsökt frukost på morgonen, klädtvätt och bad för den som så önskar. Övriga priser är även de i överkant, men å andra sidan håller både mat och dryck väldigt god kvalité. På Det gyllene ankaret finner man inga sluskar eller trashankar utan välbärgade handelsresande och adelsmän.

För den som har känningar hos Kungsriddarna eller är av högadlig härkomst erbjuder slottet ett attraktivt alternativ. Den som utgör en del av aidniska kyrkan kan också räkna med att inte behöva bekymmra sig om härbärge, det finns alltid plats i dormitoriet vid katedralen.

Hästar inkvarteras i allmänhet samman med åsnorna vid östra stadsporten eller i slottet.

Äventyrsuppslag

Den livegne Alvan av Brokå lever ett gott liv. Han har sedan han anlände till Faltrax för snart 20 år sedan gjort en anmärkningsvärd resa. Från att köpt och sålt vad han kommit över på gatan har hans utvecklade affärssinne och ett visst mått av tur tagit honom dit han är idag. En växande rörelse som agerar mellanhand i ullhandeln, ett stort hus vid salutorget, en godhjärtad och klok hustru, tre barn, en handfull tjänare och gott om pengar. Nu verkar det dock som om turen har vänt. Alvan, som rymde från ett liv som livegen bonde i sin ungdom, blev nyligen igenkänd av en bekant från grannbyn. Denne tycks ha skvallrat för länsherren, ty bara en fortdag senare greps Alvan av Baron Skugges riddare och fördes till dennes borg. Där försmäktar han nu, inlåst högst upp i ett av tornen. Baronen har meddelat att han inte har för avsikt att låta Alvan träla på åkrarna utan ämnar låta denne köpa sig fri för en väl tilltagen summa (kanske 4 000 gm). Alvan kan som baronen räknat ut mycket riktigt komma upp med summan, men det skulle ödelägga allt det han jobbat för. När äventyret börjar kommer RP i kontakt med Alvans oroliga hustru Mathilde. Hur är givetvis helt upp till SL att anpassa efter spelargruppen, ju närmare det går att knyta dem till henne eller Alvan desto bättre. Hon bönar och ber om deras hjälp, de är hennes sista hopp. När Mathilde (och SL) lyckats övertyga RP att hjälpa henne ligger saken i deras händer. Mathilde är dock ovillig att betala den summa som baronen begär, hon vet att hennes man in i det sista vill undvika att återigen stå på backen utan pengar. Hon kan givetvis erbjuda RP en ganska stor summa pengar om de lyckas hjälpa henne (kanske 1000 gm, anpassa efter RPs finansiella status). Vad som sedan händer är öppet. Baronen kommer om ingen annan agerar att så småningom kontakta Mathilde och begära att lösensumman utbetalas. RP kan ju sedan agera efter två huvudspår – fritagning eller juridik. Att frita Alvan från en adelsmans fästning är en utmaning även för ett starkt äventyrarsällskap och fodrar både list och mod. Den efterföljande jakten kommer att kräva snabbhet och uthållighet. Baronen förfogar över ett tjog (eller så många som SL anser) vältränade riddare som alla har ridit sedan barnsben. De har även en god uppfattning om vart Alvan är på väg… Juridiskt sett är fallet ganska entydigt: då Alvan hållit sig bort från sin herre i nästan 20 år skall han enligt kardisk lag betraktas som fri. Problemet är dock att få till stånd en rättegång. Baron Riddar Pilon Skugge av Långefjärd, Hogsätra, Oxie och Svarte kommer att stänga sina portar för alla som annalkas honom med dylika krav. Här kan det hjälpa om RP har kontakter som kan understödja deras krav på att Alvans fall tas upp och tvinga baronen att samarbeta. Även om de skulle lyckas frita Alvan kan de ändå tvingas till en rättegång, då baronen i sådant fall kommer att föra sin sak till Faltrax fredsdomare. Här finns risken att den echtiska domaren viker sig för sin adelsmannakollega och väljer att döma emot lagtexten. Ett kraftfullt försvar för Alvans sak, uppbackat av så inflytelserika personer som möjligt är då bästa sättet att vinna på.

Fallet Roså Kerîgassen av Faltrax har beslutat att det är dags att få Jan Roså att falla åter in i aidniska kyrkan trygga famn. Han låter därför kalla Roså till öppet förhör, i syfte att få denne att avsvära sig från sina kätterska uttalanden. Förhöret leds av bontisâl Lexer Sirkelkranz. Lexer var dock föga förberedd på sin opponents skarpsinne och vältalighet. Gång på gång hamnar bontisâlen på defensiven och tvingas slutligen stå till svars för alla Kardiens orättvisor inför den både roade och oroade publiken. Jan Roså lämnas så ifred av kyrkan för en stund. När äventyret tar sin början har ljusa handen beslutat att det är dags att återupprätta kyrkans ära. Roså skall anklagas för kätteri. För att det skall bli något äventyr krävs att Rp har någon form av koppling till Roså, eller är oerhört godhjärtade och hjälpsamma. Ja, eller att de är på andra sidan då. Hur som haver, ljusa handen anländer övveraskande till Faltrax och tar staden med storm. Man har med sig ett kompani solriddare och börjar med att spärra av stadportarna och blockera all skapp i hamnen. En vansinnig jakt på Roså följer sedan. Ljusa handen utlovar 1 000 kam till den som infångar Roså. Om RP söker hjälpa honom att fly får de det svettigt om öronen. Det vimlar av riddare, och även om Roså är mycket omtyckt bland faltrakierna så är de 1 000 kardiermarkerna en mycket lockande summa. Solriddarna kan dock inte upprätthålla sin blockad hur länge som helst. Faltrax borgarskap blir vansinniga då handeln stoppas och kungens drots, fredsdomare och riddare kan inte stillatigande låta ljusa handen klampa in på det här självsvåldiga viset. Situationen blir snart mycket infekterad. Mitt i allt tumult söker så förhoppningsvis RP hjälpa Roså att undkomma. Vi önskar dem lycka till, men det blir nog inte lätt… Ifall det blir rättegång är oddsen dåliga. Kyrkan är ära sårad och risken finns att Tots-Kerîgass Yvein av Krerex själv tar sig an fallet, och då slutar det allt som oftast med bålet. Det krävs en heroisk insats, eller kunglig inblandning, för att få Roså frikänd. Att se till att domen stannar vid utvisning får anses som en stor framgång i det här läget.

Kåkstaden Kungen har kommit med ett dekret om att kåkstaden skall passiviseras och inlemmas med Faltrax. Av orsaker som endast SL känner faller uppdraget på RP. De får en ganska tilltagen budget till att hyra in vakter etc. Sedan är det bara att göra upp en plan, och vi önskar återigen RP lycka till… Detta kan svälla till en socialt inriktad minikampanj som skulle göra Stephan Jarl stolt, eller ett cyniskt ställningskrig mot ”orosmomenten” i kåkstaden.

Torilia

Torilia bör också nämnas. Detta är en snart 500 år gammal trakorisk koloni ytterst på Kardiens nordspets och har varit en irritation för nordmarkarna, dess hertigar och de kardiska kungarna. Torilia bedriver ingen plundring utan lever helt som omlastningshamn, men de har anekterat ett område med radie på 1-2 mil runt staden där odling av tåliga sädesslag odlas för att försörja staden. Kolonin är präglat av sina försvarsvallar och i modern tid av sin Bitomkokerier. Staden agerar även mellanhand i slavhandeln, till stort förtret för alla rättroende kardier.

Huvudartikel:Torilia

Samhälle

År 424 e.O. övertog echterna styret av Kardien från den trötta Brandiska dynastin. I och med detta skapades det Kardien vi ser idag. Echterna skaffade sig en grundlagskyddad makt över de övriga folkslagen i Kardien: § 1 ”All makt avgår till det echtiska folket” – paragraf ett ur den kardiska rikslagen. Det innebär att endast echter kan vara adel samt inneha många kungliga ämbeten och vara officerare i hären. Echterna kontrollerar hela samhället och ser ner på övriga folkgrupper, i synnerhet då faltrakier.

Folkslag

Kardien befolkas till största del av människor. Urbefolkningen utgörs av folkslagen penter och ker-bosh medan echter, losdriver, faltrakier och nordmakare stammar från joriska folkslag. Förutom människor finns en del mindre samhällen med alver, ankor, halvlängdsmän och svartfolk.

Echter

Echterna är det folk som enades av Valentin Echthe och som tog hans namn till sitt. De höll sig länge för sig själva på Divras udde i Kardien. Nominellt sett var de sedan tidig kardisk historia underställda kungen i Faltrax, men i allt väsentligt var de självstyrande. Numera har echterna lämnat sin isolering och de är idag Kardiens ohotade härskare. Echterna är ett arrogant och ignorant folk som ser ner på nästan alla andra folkslag såsom ärelösa och känslokalla. Det är en vanlig missuppfattning utomlands att alla echter är adel. Så är det inte, alla adelsmän i Kardien är däremot echter. Echtiska bönder är dock förhållandevis välmående och har en stark rättslig ställning, något som tyvärr inte kan sägas om övriga folkslag i Kardien

Historia

Efter konfluxen och i den anarki som uppstod därigenom såg flera maktfraktioner chansen att gripa makten i sydvästra Aidne. Ett inbördeskrig uppstod där två fraktioner utkristalliserade. Den ena ledd av den unga, kvinnliga advokaten Dirivin, den andra av en tidigare general i joriska armén vid namn Jegher. Inbördeskriget böljade fram och tillbaka över Divras udde under tre år och befolkningen, som hade klarat sig relativt väl från köttbitarna, led svårt under de ständigt plundrande härarna. Det avslutades år 595 fO när den unge och nästan självlysande karismatiska Valentin Echthe stämde träff med de båda under förevändningen att han hade viktig information om motståndarens trupprörelser. Otroligt nog nappade de båda på betet. Fällan slog igen och de båda kontrahenterna deporterades till en liten ö i västerhavet. Då ledarna försvunnit dog striderna ut och folket på Divras udde enades under Valentin Echthe. Denne fick titeln Jarl och han grunda staden Echtherborg och också lämna outplånliga spår i folkets moral innan han avled i lungsot fem år senare. Folket kom så att ta sig namnet echther (senare förenklat till echter), isolerade sig på Divras udde och vägrade konsekvent att ha med omvärlden att göra. Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och med omkringliggande bördig mark. Länge upp mot bergen har det även funnits guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med de trettio tappras slag. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tappraste krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ön (vad hette den nu) som förbinder Fil med Tofia via Kejsarbron. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, men att alla får tillgång till det.

Echternas samhälle tar så allt fastare form och ekonomiskt vilar det till stor del på Morëvidynska slavar.

År 0 börjar Odo att predika sin lära. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echtes läror. Då Odo så landstiger i Arntuna begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna är på väg att omvändas till den nya läran. Echterna har sedan kommit att bli lysande vägens starkaste anhängare samman med dalkerna på Caddo. Då slaveri inte är tillåtet enligt lysande vägen startade massfrigivningar av slavar som återbördades till Morëlvidyn (oavsett om de var födda där eller ej). Alla echter var dock inte nöjda med utvecklingen. Dessa begav sig sålunda i landsflykt och slog sig ner på andra platser som Erebos och Trakorien där de kunde fortsätta sitt liv som slavägare.

Echterna definierade aldrig sin samhällsbildning som ett rike med bestämda gränser. Istället var det avgörande vilka som var echter och vilka som inte var det. Alla echter lydde så under echtiska sedvänjor och lagmännens domar. När så det Kardiska riket bildades kom echterna så småningom att erkänna sig som vasaller till kungen i Faltrax, men behöll i allt väsentligt sin självständighet. Man hade sina egna lagsamlingar, stormännen valde mellan sig echternas Jarl som fungerade som ledare för hären och man kom efter schismen att ha sin egen Kerîgass. Då echterna alltid har varit ett hästfolk tog man tidigt till sig sedvänjan att strida till häst med lans och svärd.

År 424 eO bröts så echternas isolering. Enligt allmän echtisk historieuppfattning gick det till ungefär så här: ”De lata faltrakierna orkade till slut inte ens styra sitt land. Skördarna stod kvar på fälten, skatter samlades inte in och svartfolken fick härja fritt. Till slut så var de dock kloka nog att vända sig till oss för att få hjälp. De sände så en kontingent att förhandla med vår ärevördige Jarl Vidar. Han accepterade så å hela folkets vägnar att överta styret över hela Kardien. Vidar blev så kung Vidar II och delade så upp landet mellan de echtiska stormännen som blev hertigar, grevar och baroner enligt zorakisk modell. Sedan dess har Kardien stadigt vuxit sig rikare och ärofullare.” Efter maktövertagandet har en liten echtisk elit skaffat sig en oerhörd rikedom, men även den vanlige bonden har fått det bättre. Pengarna som överförs från gods på faltraxnäs och norra Kardien till Divra har en förmåga att åtminstone till viss del sippra ner på bönderna. Man har också goda möjligheter till en karriär som t.ex. riark, fogde eller soldat. Ingen adelsman skulle anlita faltrakiska fogdar eller soldater då man (med rätta) tvivlar på deras lojalitet.

Karaktär

För echterna är begreppet heder centralt. Man lever i en hederskultur där det är oerhört viktigt att den egna eller släktens ära inte befläckas. Man har därigenom blivit ett stolt och högburet folk som ser ner på främlingar som varandes hederslösa. Detta beror till stor del på okunnighet, men då man inte är intresserad av att lära känna andra folkslag närmre kan man tryggt leva kvar i sin ignorans. Echterna är i allmänhet extremt hedersamma – de flesta skulle hellre gå i döden än att bryta ett hedersord givet under ed då detta är det mest skamliga brott en echt kan utföra. Hela det echtiska samhället bygger på eder som ges mellan vasall och herre. I strid har echtiska riddare ett välförtjänt rykte som varandes orädda och tappra, på gränsen till dumdristigt övermodiga. Man intar ofta en nonchalant och överdrivet självsäker attityd även inför allvarliga problem. Echterna är ett folk som gärna visar sina känslor öppet. Man har nära både till skratt och gråt, och gråter gärna offentligt både av glädje och sorg. Vid konflikter har man för vana att spela upp hela känsloregistret. Öppna konflikter är över huvudtaget mycket vanliga och echter brukar inte surt gå och irritera sig på sin grannes morgonpigga tupp i två år utan att säga något. Istället rensar man luften under ljudliga gräl, för att sedan nå en försoning. Försoningen är mycket viktig i echtisk kultur, det är denna som gör att man kan trots våldsamma konflikter kan återupprätta sin heder och gå därifrån med obefläckad ära. Att inte ge sin opponent möjlighet till försoning och upprättelse anses som ytterst hederslöst. Detta gäller såväl i böndernas byar som i väpnade konflikter mellan högadelns riddarhärar. Av sin omvärld betraktas echterna som patetiska och melodramatiska. Echterna i sin tur ser ner på andra folk som hederslösa och känslokalla. Undantaget här är pennerna i Zorakin som man har goda relationer med.

Echterna ser sig som Erebs bästa folk. Detta beror dock inte på att man ser sig som starkare, uthålligare eller klipskare än andra. Det är helt och hållet en moralisk överlägsenhet, nedärvd ifrån Valentin Echthe och förädlad genom Odos lära. Även om en echt per definition är född av en echtisk mor så går det alltså för utomstående att upptas i echtiskheten om man anammar echternas moral och heder. Detta är inte vanligt men det finns ändå ganska många penniska adelsmän med gods i Kardien som accepteras fullt ut och det finns även ett fåtal halvlängdsmän (alla ekenfaringar) som kommit att få benämningen ”hedersecht”.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/echter.jpg

Mode

Echterna har med rikedomen kommit att klä sig allt mer påkostat. Man syr gärna sina kläder i linne och helst då de finaste kvalitéerna vallstenalin. Echterna smyckar gärna kläderna med blomsterslingor och komplicerade geometriska mönster. I de övre samhällslagren används helst broderier i guld- och silvertråd. De mest populära färgkombinationerna är rött & guld och blått & silver. Se även kardiskt mode för en utförligare beskrivning av klädesplagg etc.

Dialekt

Echterna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Den echtiska dialekten har inte kommit att påverkas så mycket under tidens gång, kanske på grund av den självvalda isoleringen. Echtiskan är därför mer lik den kejserliga jorin och uppfattas som stel och uppstyltad av andra folk. Själva tycker echterna givetvis alla andra talar slarvigt och respektlöst utan ordentlig omsorg om orden.

Kärlek

Det första man bör veta när man diskuterar echternas syn på kärlek är att man gör en strikt åtskillnad mellan kärlek och förälskelse. Kärlek känner man till sin fru, sina barn, sin mor, sin länsherre och sina närmaste vänner. Förälskelse är något man känner för sin älskarinna, eller i sin ungdom för grannflickan. Echternas syn på förälskelse är ambivalent. Samtidigt som man är ett känslosamt folk som bejakar starka känslor så är man ständigt medveten om att förälskelsen allt som ofta går på tvärs med de lojaliteter som hedern binder en vid. Förälskelse beskrivs i echtiska ballader som något bitterljuvt som alltid slutar i att plikten kommer först och det unga förälskade paret måste gå skilda vägar. Det är sällan som dessa förälskelser leder till fysiskt umgänge då man från Valentin Echthe ärvt en ganska sträng sexualmoral där det ses som viktigt att hålla på sig till dess att man är gift. Undantag göres för högadeln som delvis står över den allmänna moralen och fattiga yngre söner som inte har något arv att se fram emot och antagligen aldrig kommer kunna bilda familj. Echterna har för vana att vänta med att bilda familj tills dess att försörjningen är tryggad. Det är inte ovanligt att man får vänta tills man har fyllt 30 innan gården går över från far till son, det sedan länge planerade giftermålet kan gå av stapeln och familjebildningen påbörjas. Detta leder till att echtiska familjer inte är så stora, tre till fyra barn är normen.

Nästan lika viktig som kärleken till familjen är den till de närmaste vännerna. Bland riddare är det vanligt att man skaffar sig blodsbröder som man sedan håller samman med under resten av livet. Dessa kan öppet uttrycka sin värme gentemot varandra på ett sätt som andra folk nästan skulle ta som uttryck för en förälskelse. ”Käraste vän, jag har saknat dig så oerhört”, ”då jag hörde det felaktiga ryktet om din bortgång kändes det som en kniv vreds om i mitt hjärta och jag ville inte leva mer”, ”älskade vän, jag har längtar så efter att få träffa dig igen” är vanliga uttryck för manlig vänskap.

Gentemot sina barn är man givetvis mycket kärleksfull. Barnen överhöljs i kramar, kindpussar och positiva utrop. Att inte öppet visa sin kärlek till sitt barn anses som mycket skadligt och riskerar att skapa känslokalla och hederslösa människor – med andra ord – inte echter. Aga förekommer, men aldrig innan 4 års ålder och bör endast ske då det verkligen är nödvändigt. Den efterföljs givetvis av försoning då både far och son (döttrar anses inte tåla aga) ger varandra förlåtelse och kramar om varandra.

Faltrakier

Faltrakierna är ett folk av jorisk härkomst som främst återfinns i landskapen Darensslätt, Inmark och Videlrike. Man lever som bönder, fiskare och fåraherdar. Tidigare styrdes Kardien från Faltrax av faltrakiska konungar, men makten har glidit dem ur händerna (se Den faltrakiska förbannelsen) och man är idag ett kuvat folk.

Historia

60 eO En faltrakisk storman vid namn Ovar utropar sig själv till konung över Kardien och gör anspråk på överhöghet över hela Faltraxnäs. Efter en del stridigheter har Ovar I inte bara lyckats lägga under sig Faltraxnäs utan även Inmark, Goiana och Antivins udde. Han har även lyckats förmå den echtiske Jarlen att svära honom trohet som vasall. Härigenom är den Ovariska dynastin grundad och Kardien styrs ifrån kungens hov, som har sitt huvudsäte i Faltrax.

80 eO Kung Ovar I dör under mystiska omständigheter. Det bestämmes att hans son skall ta över riket. Hädanefter är Kardien en arvsmonarki.

Det Kardiska riket byggs så upp på feodal bas. De kungliga skatterna, som var ganska blygsamma, samlades in vid kungsgårdar runt om i landet. Dessa konsumerades sedan då kungen passerade med sitt hov, eller skänktes bort till kungliga ämbetsmän. I övrigt så stod det stormännen fritt att samla in arrenden och avgifter vid sina gods. Administrativt kom landet att delas in i ett hundratal shirer som alla leddes av en ogd. Ogden fungerade som den lokale domaren, härledaren och ordningsmannen. Han var också ansvarig för att samla in skatter vid kungsgårdarna och sända tributer till Faltrax i händelse av kungligt giftermål, kröning eller krig. Ogderna valdes bland ett shirs stormän av hertogden, som var ansvarig för ett antal shirer. Oftast gick ämbetet i arv från far till son, men det var heller inte ovanligt att nya ätter slog sig fram och tog över ämbetet. Som storman ägde ogderna oftast stora gods som var deras huvudsakliga inkomst. Att var Ogd gav makt, men inte pengar. Men eftersom pengar är makt och makt är pengar så kunde ämbetet ändå bli nog så lönsamt.

134 eO Kleodrik I tillträder Kardiens tron. Han visar sig bli en riktig tyrann: barnslig, nyckfull och korkad driver han ett riktigt skräckvälde. Hans eftervärld känner honom som Kleodrik Hovnarr.

År 137 eO grundar Trakorien staden Torilia ytterst på Antivins udde efter en märklig spådom. Kung Kleodrik söker genast, med stöd av hertogden av Nordmark, att kasta tillbaka trakorierna i havet. Trakorierna har dock kommit för att stanna och slår bestämt tillbaka alla anfall. Drygt 30 år senare söker man återigen att erövra Torilia. Staden belägras i sju år, men eftersom man inte kan blockera havsvägarna så kan Trakorierna härda ut. Kardien har sedan dess gjort ett par allvarliga försök att överta staden, och räder och skärmytslingar förekommer av och till.

219 - 221 eO Den uråldriga draken Tallerin kommer krälande ut ur Gladaskogens dunkel. Kung Kleodrik II skickar våg efter våg av riddersmän mot draken, som förstrött slaktar dem alla. Draken plundrar så faltraxnäs som han vill och samlar skatter i sin håla i Gladaskogen. Riddare från Aidnes alla hörn söker upp draken i hopp om att finna evig berömmelse. Vad de istället finner är döden genom eld och drakkäftar. Kungen beordrar sina riddare att upphöra med attackerna. Ärkemagikern Ganôfryn Järneksstav träder så in i handlingen. Tillsammans med sina trollkarlar söker han, skyddad av magiska sköldar, upp draken. En våldsam kamp utbryter, för första gången möter draken på en jämbördig motståndare. Hela Gladaskogen genljuder av drakens vrål. Slutligen krossas dock Ganôfryn mellan drakens käftar. Uppretad uppsöker nu draken slottet i Faltrax, raserar vapentornet och bränner ut riddarsalen och kungstornet. I lågorna omkommer kungens hela familj och alla legala arvingar. Draken återvänder nöjd till sin håla och lugnet återvänder för en stund till Kardien. Så återkommer hjälten Brand Ulvsson från farsegels äventyr i Efaro beväpnad med det mystiska spjutet drakdrape. Kung Kleodrik utnämner honom snabbt till Hertogd av Darensslätt och skickar honom att söka upp drakens håla. Brand smyger sig på draken och utmanar honom till strid. Draken trollbinder så Brand med sin blick, men denne lyckas slita sig ur förtrollningen och skickar drakdrape djupt in i drakens buk. Detta blir nådastöten för draken. Sårad av drakens blod staplar Brand sedan ut ur skogen och slungar drakdrape i Hertilfallets brusande forsar.

222 eO Kleodrik II dör, senil och utan legitima arvingar. Brand Ulvsson utropar sig till konung. Brands motståndare bland de faltrakiska stormännen framhåller Kleodriks 13 årige frilloson, Hertond Kleodriksson, som rättmätig arvinge. Ett inbördeskrig utbryter. Brands sida visar sig vara starkast, speciellt som han får stöd av den echtiske jarlen som imponerats stort av Brands hjältedåd, och går segrande ur striden. Hertond beger sig med sin mor Menedine i landsflykt till Klomellien.

230 eO Hertond återvänder till Kardien och söker stöd bland stormännen för ett uppror mot kungen. Oroligheter utbryter och ett tag ser det ut som om ett inbördeskrig skall bryta ut. Brand lyckas dock kväsa upproret innan det tar fart. Hertond avslutar sin sejour i Kardien genom att medelst trolldom att stjäla de kardiska riksregalierna och halva statskassan innan han försvinner spårlöst.

Ogdar

Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. De fungerar även som domare i interna faltrakiska angelägenheter såsom egendomstvister och ringare misshandelsmål. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir (oftast består ett grevskap av tre till fem shirer), men i praktiken så är det ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde Vidar II och anslöt sig till ”de edsvurna” har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.

Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

Karaktär

Om man frågar en echt om faltrakierns karaktär så blir svaret genast ett fnysande: ”jag visste inte att de hade någon” och även för den objektive observatören kan det ibland tyckas så. Faltrakierna är idag ett kuvat folk. Livet går ut på att hanka sig fram från dag till dag, skrapa ihop nog för att mätta familjen och betala arrenden och skatter. Var dag har nog av sin egen plåga och man har inte kraft över åt tungsinta filosofiska funderingar eller råd att fundera över huruvida det är rätt att undanhålla skatt från sin herre. De flesta faltrakier hyser märkligt nog inget brinnande hat mot sina herrar, snarare känner man en uppgiven motvilja. Faltrakierna hyser en lågmäld och självironisk humor och tvekar inte att skratta åt eländet man befinner sig i, eller för den delen sina uppblåsta echtiska herrar. Att ge en echt en subtil förolämpning som denne aldrig uppfattar, eller ännu hellre begriper först långt senare är mycket populärt, men knappast helt riskfritt. Faltrakier uppför sig annars underdånigt gentemot överheten, men passar gärna på att peka finger bakom rygg. Då det lönar sig illa att söka bli rik, rikedomar tenderar bara att attrahera godsägarens intresse, så söker faltrakierna hellre njuta av sin ledighet än att arbeta till ingen nytta. Detta får echterna att se ner på dem som lata. När det verkligen gäller är faltrakiern inte latare än någon annan.

http://www.fafnir.se/bilder/doldis/bonde.jpg

Livegenskap

De flesta faltrakier är livegna, detta stadfästes vid echternas maktövertagande. De har inte rätt att flytta från sin gård, gifta bort sina döttrar utan tillstånd eller lämna sitt shir utan tillstånd från sin herre. Faltrakiern kan säljas tillsammans med marken som denne odlar, men inte som enskild person då detta skulle tolkas som slaveri av Lysande Vägen. Vidare måste den livegne arbeta omkring fem dagar varje fortdag åt sin herre, eller köpa sig fri från detta pliktarbete. Som ersättning har han dock rätt till ett rejält mål mat varje arbetsdag och ibland till och med ett stop öl. Boende i städer är inte livegna, ej heller ogdar, fiskare och herdar.

Mode

Det finns inget egentligt faltrakiskt mode att tala om längre. De flesta klär sig i enkla, naturfärgade linne- eller ylletunikor som slutar i knähöjd. På huvudet bär man en hätta i solblekt linne. De rikare faltrakierna klär sig enligt echtiskt mode. Det finns dock ogdar som håller kvar vid sina traditionella fotsida kappor, rikt utsmyckade med djurmotiv eller sobert enfärgade.

Mat

Faltrakierna äter enkelt. Bröd och gröt är stapelfödan. Man kokar även mastiga stuvningar med rotfrukter, lök och flottiga köttben som bas. Faltrakiernas främsta bidrag till det kardiska köket är annars de öl som man brygger. Vart shir har sin egen brygd, mest känt runt om Aidne är Faltrax egen Gammelbryggd. Vin har aldrig riktigt blivit populärt hos faltrakierna.

Dialekt

Faltrakierna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Dialekten varierar något mellan faltraxnäs och norra Kardien. Dialekten som talas i Faltrax uppfattas som den mest typiskt kardiska av alla landets dialekter och förstås väl av alla kardier.

Kultur

Faltrakierna sitter på en rik skatt av sånger och legender som traderas i stugorna. Sång och musik är överhuvudtaget mycket uppskattat och många är de faltrakier som spelar ett enkelt instrument som flöjt eller trumma. Om kvällarna drömmer man sig bort från vardagens bestyr och bekymmer med sång och skratt. Flerstämmig faltrakisk kyrkosång är mycket uppskattad runt om Aidne och katedralskören i Faltrax anses vara den Aidniska kyrkans främsta. Under den Brandiska dynastin kom Faltrax att utveckla en aktiv teaterscen, inspirerad av de gamla Jorpagniska och Krunska dramerna. Idag lever Faltrax teater kvar som en strykrädd skugga av sitt forna, stolta, jag.

Baron Riddar Ekker Skugge av Storvreta baroni, Riddare av Handslagorden: Jo, ser du min son, faltrakierna har aldrig fått smaka på frihetens sötma, så därigenom kan de inte heller sakna den. De är ett gladlynt och godmodigt folk som är nöjda med livets enkla. De trivs bäst när det finns någon som tar hand om dem, säger åt dem vad de skall göra och ser till att spara i ladorna till nästa års skörd. Därför är det Etins vilja att vi skall styra över dem, att ge dem friheten skulle inte göra dem lyckligare.

Losdriver

Faltraxnäs söder om gladaskogen bebos av losdriverna, ett joriskt folkslag känt som duktiga sjömän och fiskare. Losdriverna har rykte om sig att vara fåordiga och sturska till karaktären. De lever liksom faltrakierna under echtiskt styre, men har aldrig kommit att bli lika kuvade.

Historia

Losdriverna samlades som folk efter konfluxen längs med faltraxnäs södra kust. Då området klarat sig lite lindrigare från köttbitarnas attacker kom mycket av joriska föremål och byggnader att bevaras. Under mörkertiden krigade klaner och krigsherrar inbördes. När Ovar förstkonung kom svepande med sin riddarhär fanns ingen som kunde gör motstånd, det ena området efter det andra kuvades eller böjde frivilligt knä inför den store härföraren. Losdriverna kom så att inlemmas i det nybildade kardiska riket. Även om många stormän kom att bli faltrakier så var majoriteten av det egna folkslaget. Losdriverna kom att tillägna sig allt mer avancerade metoder att odla och bryta jord. En kolonisationsprocess inleds där losdriverna steg för steg, en glänta i taget, driver allt längre norrut. Man övertar här den pentiska ursprungsbefolkningens jakt och svedjebruksmarker. Stridigheter blossar emellanåt upp, men penterna har inte mycket att sätta emot de välrustade kardiska riddarna. Den 25:e Töe år 342 försvinner pötsligt penterna som genom ett trollslag. Till en början står alla förbluffade, men man inser så småningom att penterna har dragigt sig tillbaka till den sägenomspunna och gladaskogen.

År 424 eO övertar echterna makten i Kardien. Man delar in hela landet i hertigdömen och grevskap och alla gods övergår enligt lag i echtisk ägo. Många mindre stridigheter utspelar sig mellan losdriver och de nya herrarna. Losdriverna kan givetvis inte stå emot echternas beslutsamma och välorganiserade härar, men man lyckas många gånger förhandla till sig en något starkare position än faltrakierna. Livegenskapen blev aldrig lika utbredd på södra faltraxnäs som på norra och en och annan losdrivisk storman lyckades trots allt klänga sig fast vid sitt gods. Vid ett flertal tillfällen sedan maktövertagandet har det skett uppror bland losdriverna. År 507 skedde det största, lett av storbonden Holgar Pipskägg som svar på hertigens försök att belägga ullexport med nya tullar. Holgars till en början underskattade här kom att plundra inte mindre än fyra borgar och befriade efter en kort belägring Ispin. Det dröjde över ett år innan hertigen av Grinfara kunde samla ihop en här stark nog att slutligt nergöra upprorsmännen. Holgar infångades aldrig, men det antas att han avled under slaget vid Ispin. Sedan dess har echterna alltid varit på sin vakt mot nya uppror vilket lett till många summariska avrättningar av ”upprorsmän”, men även till att man lättat något på förtrycket. Losdriverna lever i allmänhet ett hårt liv, men armoden knackar inte ständigt på dörren.

Karaktär

Losdriverna uttrycker sig gärna kort och kärnfullt och har inget till övers för echternas aldrig sinande tirader. Utomstående kan finna dem tystlåtna på gränsen till det gåtfulla. De är också kända som sturska, sällan glömmer en losdriv en oförrätt och bondeuppror är inget ovanligt på södra faltraxnäs. Man är dock egentligen inte ett aggressivt folk och söker i allmänhet att lösa konflikter utan att ta till våld i första hand.

Samhälle

Många losdriver är fotfarande fiskare och längs med faltraxnäs södra kust ligger hemmanen tätt. De flesta fiskare drygar ut fångsten med lite jordbruk och fårskötsel. Majoriteten av losdriverna lever dock av spannmålsodling och fårskötsel. Då man är kända som skickliga sjömän tjänar många losdriver sitt uppehälle på handelsskepp och man utgör även majoriteten av besättningen i den svaga kardiska flottan. I Sterborg ligger Kardiens största skeppsvarv där losdriverna tillverkar välbyggda skepp som uppskattas runt om hela kopparhavet. Man står kulturellt sätt nära de gamla jorerna, den joriska badhuskulturen lever kvar i Ispin och Sterborg och lämningar i form av byggnader och konstföremål är vanligare på södra faltraxnäs än någon annanstans i Kardien.

Mat

Losdriverna skattar fisk och skaldjur högt. Man är försiktig i kryddningen då man anser att färska råvaror gör sig bäst utan att dränkas i andra smaker. Fiskarhustruns skaldjursgryta uppskattas längs med hela kusten, och de lokala variationerna är endast marginella. I grunden så fräses skaldjuren i smör eller olja tillsammans med lite rotfrukter, lök och vitlök. Avslutningsvis slås vitt vin och kanske även lite grädde över. Fårkött står även högt i kurs och losdriverna slaktar gärna ett lamm när det är dags att ställa till med fest.

Dialekt

Losdriverna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Losdriviskan kännetecknas av sina utpräglade diftonger, förmodligen en kvarleva från urjoriskan.

Mode

Kasern – ett runt stycke tjockt ylletyg, ungefär tre meter i diameter. I mitten finns hål för huvudet och framtill två öppningar där armarna kan stickas ut. Plagget bärs året om. Det kan vid behov snöras ihop nedtill. Yttersidan smörjes regelbundet in med fett och på så vis bibehåller plagget sina vattenavvisande egenskaper. Alla losdriver har en egen kaser. De välbärgade bär tjocka och täta plagg i finaste lamull, dekorerade med färgade mönster. Annars så är de flesta liksom losdrivernas får mörkgrå till svarta i färgen. Under kasern bär man en tunn tunika och vintertid hosor.

Nordmarkare

Nordmarkarna bebor Antivins udde längst upp i nordvästra hörnet av Kardien. Udden är karg, höglänt och otillgänglig och har alltid varit Kardiens mest bortglömda hörn. Här har nordmarkarna genom alla tider fått sköta sig relativt självständigt.

Historia

När echterna tog över styret över Kardien beslutade man att alla joriska folkslag skulle tillbe Etin. Sålunda tvingade man Nordmarkarna att överge sina gamla gudar och träda in i Etins ljus. Omvändelsen har gått relativt väl, men det vore lögn att säga att nordmarkarna är varmt troende eller att de har övergivit alla gamla hedniska sedvänjor. Echterna tillsatte ett antal baroner grevar och en hertig att styra över Nordmark. Då landskapet är fattigt och nordmarkarna av ett självständigt sinnelag har echterna aldrig fått något riktigt grepp om området. Skatterna är låga och betalas alla i natura och man har aldrig lyckats lägga livegenskapen ok över nordmarkarnas skuldror. Många adelsmän nöjer sig med att insätta en fogde som sköter länet och låter vad överskott som står att få överföras till sätesgården på Divras udde.

Utseende

Nordmarkarna skiljer sig från övriga joriska folk på Aidne. Detta genom att de är ljusare i hyn och att blondt hår och blå ögon och till och med rödhårighet förekommer. Vanligast är dock kastanjebrunt hår och brunögdhet. De utmärker sig även genom att de flesta män är skägglösa och att man har smala näsor.

Dialekt

Nordmarkarna talar liksom övriga joriska folkslag på Aidne västjori. Nordmarkarnas dialekt skiljer rätt så mycket från de övriga och man kan spåra tydliga influenser från trakoriska dialekter. Trakorierna i Torilia har alltid utgjort Nordmarkarnas främsta handelspartner.

Samhälle

Nordmarkarna livnär sig främst på fiske. Man håller även en del djur i skogsgläntorna och har små jordlotter som verkar sjukligt snåla i sin bristande avkastning. Utöver det så skaffar man sig extrainkomster genom pälsförsäljning och skogsavverkning. En annan inkomstkälla är handel. Nordmarkarna far ofta norrut med sina havsgående långskepp, ibland så långt norrut som Sanitshid. Trots sitt relativa fåtal så är de inte en ovanlig syn runt om i erebs hamnar. Som boningshus bygger man timrade långhus där ett flertal familjer bor tillsammans.

Strid

I strid beväpnar sig nordmarkarna med sina arbetsredskap: harpuner och tvåhandsfattade timmermansyxor. Då det bor svartfolk uppe i bergen tvingas man ständigt vara på sin vakt och alla män är tränade i strid. Detta gör också att adeln har svårare att kontrollera nordmarkarna då man är väl medveten om att en samlad här av nordmarkare skulle bli en svår match för landskapets fåtaliga riddare.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/druid.jpg

Penter

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/hjortgud.jpg

Klasser

Kardien är ett utpräglat klassamhälle med institutionaliserad etnisk diskriminering. Den grundläggande skiljelinjen går dock inte som regel är i feodalstater mellan frälse och ofrälse utan istället mellan echter och övriga invånare. Sammanhållningen echter emellan är fortfarande stark och även en vanlig bonde kan förvänta sig att behandlas med viss respekt av sin länsherre. I det här avseendet är Kardien osedvanligt demokratiskt. Caddo är antagligen det enda land i Ereb där avståndet mellan härskare och folk är så kort. Alla echter är födda fria och kan ej ingå någon form av livegenskap. Så är inte fallet för övriga folk. Situationen för de faltrakiska bönderna är ofta hård, de flesta av dem är livegna och skattesatserna är oftast så höga som befolkningen tål utan att göra uppror eller svälta ihjäl. Det finns sällan någon väg att förbättra sin situation, många faltrakier som arbetat upp sig har fått stora delar av sin egendom beslagtagen genom godtycklig beskattning. Att få rätt gentemot en adelsman är hart när omöjligt. Det är endast inom kyrkan som det råder någorlunda jämlikhet.

Alla medborgare är fria att driva handel och utföra hantverk inom ramarna för skråväsendet, men även här gynnas echter systematisk av kungliga myndigheter och länsherrar. Man brukar normalt sett inte tala om klasser i form av adel-präster-borgare-bönder i Kardien utan istället frälse-ofrälse, echt-ickeecht och fri-livegen.

Adeln

När echterna tog över styret i Kardien hade man i de egna landområdena en närmast förfeodal samhällsstruktur. Det fanns ingen egentlig adel, däremot fanns det gott om stormän. Det fanns så gott om stormän att gränsen mellan dessa och folket emellanåt var ytterst suddig. Ägandet av mark var splittrat och en stor andel av bönderna odlade sin egen jord. Skillnaden mellan stormännen, som emellanåt kallade sig för baroner, och folket gick vid att stormännen måste ställa upp då Jarlen kallar till härmönstring. Jarlen var echternas ledare och valdes på livstid av stormännen. Dennes makt består av i att representera echterna gentemot övriga Kardien och i att han leder hären i strid. Utövande och stiftande av lagar sköttes av lagmännen och brottsbekämpning sågs som allas gemensamma ansvar. Då Vidar stod redo att ta över styret över Kardien insåg han att den echtiska samhällsstrukturen som byggde på gemenskap och personligt ansvar inte skulle räcka till då ett helt rike skulle styras. Vidar lät sig så inspireras av Zorakin och den Brandiska dynastins organisation och införde en hierarkisk adelsstruktur. Högst upp placerade han sig själv som kung över Kardien.

Kungen

Kardien är en feodal monarki där kungen har stor makt. Kungen kan tillsätta och avsätta adelsmän som han vill, stifta lagar och döma i alla mål utom de kyrkliga. Förhållandet mellan kungen och adeln präglas dock av respekt och kungen väljer av tradition inte att lägga sig i adelns ämbetsutövande så länge han i gengäld kan lita på att adeln ställer upp som en man när han kallar till härmönstring. Det råder en maktbalans mellan kung och adel där kungen lätt kan krossa enskilda adelsmän, medan en tyrannisk kung lätt kan avsättas av en enad adel.

Kungen erhåller ingen skatt från adeln. Istället får han inkomster från sina egna gods i kronolänet Ekenfara, tullar, skatter från de fria städerna och tribut från Penterna. Då Vidar delade upp Kardien behöll han Ekenfara som egen domän. Eftersom Vidar endast själv ägde några hundra gårdar så använde han sig av Kardiens statskassa och köpte systematisk upp gods och gårdar i hela länet. Numera äger kungen drygt en tredjedel av all mark i Ekenfara. Kungens största inkomster kommer från de arrenden, skatter och böter invånarna i Ekenfara betalar.

Kungens viktigaste uppgift är att beskydda kardierna från yttre fiender, vilket i praktiken är svartfolk och pirater. Nästan lika viktigt är dock att skapa fred inom riket. Det uppstår ständigt konflikter mellan adelsmän och det är kungen som är ansvarig för att dessa inte eskalerar till inbördeskrig. Kungens förmåga att kväsa den här typen av konflikter beror till stor del på vem kungen är. En stark och aktiv kung som Vidar II lyckas stoppa de flesta konflikter innan de blossar upp och har tillräcklig pondus för att släcka de som har fattat eld. En svag kung tvingas uppgivet se på då adelsmännen faller varandra i strupen. Kungen har här mycket stor makt i och med att han enväldigt kan avsätta adelsmän, dra in förläningar och i praktiken måste erkänna de erövringar en adelsman gör innan de blir legitima. Men för att kunna utnyttja den makten måste kungen skapa respekt för sin egen person och kungamakten. Påbud från en svag konung kan enkelt viftas bort utan rädsla för några konsekvenser.

Alla adelsmän i Kardien svär en personlig ed direkt till kungen som går före alla andra eder. Då det för en echt är ett grovt hedersbrott att bryta en ed är detta ett mycket starkt vapen och det har endast vid ett tillfälle hänt att adeln öppet har opponerat sig mot sin kung.

Närmast under kungen i rang står hertigarna.

Hertigarna

Vidar delade upp Kardien i elva hertigdömen och tillsatte hertigar att styra dessa. Hertigarna är kungens mest betrodda män och utgör tillsammans rådet som skall bistå kungen med råd och i verkställandet av kungens beslut. En hertig är normalt sett en mycket mäktig person och vissa kan nästan betraktas som mindre furstar. De håller sig med egna hov, äger tusentals, ibland tiotusentals gårdar spridda på olika gods i länet och kan ställa upp mindre arméer i en krissituation. På samma sätt som alla adelsmän svär en ed till kungen så svär de flesta länsherrar i ett hertigdöme en ed till hertigen.

Utöver de markägande hertigarna så finns det ytterligare två hertigar. Den ena är kungens närmaste rådgivare - hertigen av Goiana, och den andra hertigen av Ekenfara som är tronarvingen. Hertigen av Goiana är normalt sett själv adelsman med egna ägor och hertigtiteln medför inget utöver ära och rätten att sitta med vid rådet.

Grevar & Baroner

Under hertigarna i rang står grevar och baroner. Av dessa två titlar räknas grevetiteln som den finaste. Skillnaden är att en greve innehar ett grevskap, vilket innebär att han har övergripande ansvar för rättskipning, vägunderhåll och försvar i hela länet, inte bara på de egna godsen. En baron har inga maktbefogenheter utanför de egna godsen. Skillnaden i rikedom är oftast också stor. Då Vidar delade upp landet gav han betydligt större landområden till grevarna än till baronerna. De echtiska baronerna är ofta betydligt fattigare än t.ex sina Zorakiska bröder.

De flesta baroner svär trohet till en greve, men det finns även de som lyder direkt under en hertig eller kungen. Det finns även de som framgångsrikt har lyckats utöka sin makt och som har andra baroner och grevar som vasaller.

http://www.fafnir.se/bilder/doldis/Knight.jpg

Banérriddare & Riddare

Detta är de lägsta graderna i den kardiska adelshierarkin. Ingen av de båda riddartitlarna är ärftliga utan måste vinnas på nytt genom varje generation. Lite förenklat kan man säga att en banérriddare är en markägande riddare som innehar ett gods. Godset kan ofta omfatta an mindre by och all dess mark. Banérriddaren svär så då den erhåller riddarslaget trohet till länsherren på vars mark gården ligger. Även om inte titeln går i arv så gör godset det och allt som oftast får den äldste sonen träning som riddare så att han sedan kan erhålla riddarslaget. En banérriddare har rätten att bära ett banér i strid och anför oftast en lans (en lans = riddare + väpnare + två fotsoldater + bågskytt + tjänare) i strid.

Riddaren är så lägst i rang av de kardiska adelsmännen. Ofta är en riddare inte mer än en kavallerist som tjänar hos någon i högadeln, men det kan också vara en högadlig person såsom yngre sonen till en hertig. Spännvidden är stor. Längst ner finns de bonderiddare som är sprugna ur ofrälset. Oftast då en storbonde som låter en av sina yngre söner gå i träning hos en riddare, bli nödtorftigt utrustad med svärd, häst och brynja och sedan, då han visat sig duglig nog, erhålla riddarslaget.

Riddare är också en tillägstitel för högadeln. Den får endast bäras av dem som först visat sig dugliga nog och sedan erhållit riddarslaget av en annan riddare. Dubbade riddare som inte kan slåss betraktas med förakt av de echtiska adelsmännen som håller hårt på sitt ursprung som krigare. Det finns ännu ingen form av ämbetsmannaadel i Kardien.

Adelstitlar

För att bli riddare i Kardien krävs, förutom att du är echt, följande: påvisad skicklighet i strid, att en riddare är villig att dubba dig, att denne tillfrågar fem andra riddare som yrkar bifall till dubbningen och att du därigenom träder in i någon adelsmans tjänst som vasall. Därefter kan du titulera dig riddare. Den som har stora egna ägor och/eller har det i släkten kan få den lite flottare titeln banerriddare. I Kardien går ej att köpa riddartitlar, alla som tituleras riddare kan slåss till häst. Riddar fungerar även som tilläggstitel för högadeln. En adelsman tituleras som sin högste adelstitel, Riddar, förnamn, släktnamn, namnet på dennes förläning(ar) och slutligen räknas de ordnar som denne är medlem av och eventuella stordåd upp. Ex Baron Riddar Gadaryus Stolpe av Rosenskog, riddare av handslagsorden och slaktare av Grinfaraormen. Kortare kan man nöja sig med baron Stolpe eller baron Rosenskog.

Titueleringar

• Kung & drottning: ”Ers majestät”
• Prins & prinsessa: ”Ers kungliga höghet”
• Hertig & hertiginna: ”Ers nåd” eller ”Ers hertigliga höghet”
• Greve & grevinna: ”Ers grevliga excellens”
• Baron & baronessa: ”Ers excellens”
• Allmän adelstitulering: ”Högvälborne”

Styre

Rättsväsende

Kardien har ett med erebiska mått centraliserat och enhetligt rättsväsende. All rättskipning utförs av kungliga ombud som denne kan avsätta. Landet är indelat i domsagor som variera något i storlek. Det finns mellan en och fem domsagor i varje grevskap. I darensslätt och norra Kardien sammanfaller domsagorna med shirerna. I varje domsaga finns en fredsdomare och en landsfogde. Landsfogden är chef för brottsbekämpningen och agerar som överåklagare i domsagan. Denne kommer oftast ur lågadeln, är riddare med egen sätesgård och svär endast trohet till kungen. Fredsdomaren är domsagans högste domare och äger rätt att fälla dom i mål som rör hög rätt (mål som rör brott som kan leda till döden). Även fredsdomarna kommer oftast ur lågadeln. Dessa har en lång juridisk utbildning och endast ett fåtal av de lärde juristerna i Pendon och en i Ekeborg duger som examinatorer för den som vill bli fredsdomare. Endast echter kan vara fredsdomare och landsfogdar.

Domsagorna är sedan indelade i ett dussintal häraden. I varje härad finns en lagman och minst en häradsfogde. Lagmännen är precis som fredsdomarna juridiskt skolade, men kraven är här inte riktigt lika höga. Lagmännen kommer till skillnad från fredsdomarna främst från ofrälset, oftast då storbönder eller borgare. De har rätt att fälla dom i alla mål som rör låg rätt (~mål som rör brott som inte kan leda till döden) och kan även bevittna avtal och utdöma repressalier. Häradsfogdarna har ansvar för brottsbekämpning och upprätthållandet av allmän ordning. Till sin hjälp kan han begära att byalagen utser bysvenner. Dessa är till stor hjälp vid marknadsdagar och liknande och har även ansvar för att byns rättsliga konflikter når lagmannen. De avlönas med en liten peng varje år samt daglön när de begärs i tjänst. Häradsfogdarna bär alla en svart alnslång stav som tecken på sitt ämbete. Denna används även till att prygla buset. Man bär också svärd utifall att saker och ting skulle hetta till.

Rättsväsendet finansieras med lagmansräntan som samtliga hushåll betalar. Denna uppgår till omkring ett gm per hushåll och år.

Systemet ovan tillämpas dock inte fullt ut i hela Kardien. I de echtiska delarna av landet gör det det, men i större delarna av övriga riket så överlåtes rättsuppgifterna på länsherrarna. Grevarna övertar rollen som fredsdomare och landsfogdar och deras undervassaller agerar lagmän och häradsfogdar. Dessa uppgifter kan i sin tur överlåtas på betrodda fogdar. Härigenom blir en och samma person de livegna böndernas herre, ägare, åklagare, ordningsman, domare och bödel.

Hur fungerar då systemet i praktiken? Blir brottslingarna dömda? Svaret på de frågorna besvaras bäst med ett: ”hyfsat”. Återfallsförbrytare, brottslingar tagna på bar gärning eller identifierade av trovärdiga vittnen blir oftast dömda. För stölder där ingen misstänkt finns är dock sannolikheten närmast obefintlig att någon kommer att ställas till svars för brottet. Rättsväsendet klarar även av att lösa egendomskonflikter som uppstår utan att blodspillan behöver uppstå. Tilläggas bör dock att en echt enligt kardisk lag har rätt att återta sin egendom med våld. Detta är något som adeln håller hårt på och då det bara finns en domare (kungen) som har auktoritet nog att döma i dessa mål är våldshandlingar mellan trätande adelsfraktioner nog så vanliga. De echtiska bönderna har, med undantag för dalkerna, den kanske starkaste ställningen av alla erebs bönder. En adelsman som dräper en echtisk bonde kommer i de flesta fall att fällas för mord. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen, även om kunglig dispens även förekommit. Vidar V tillämpade denna lag utan pardon och adeln har numera lärt sig spelreglerna.

När det gäller bekämpande av stråtrövare, pirater och svartfolk så är det en uppgift som ligger utanför lands- och häradsfogdarnas ansvar. Denna uppgift åligger adeln och leds i varje grevskap av greven. Adeln har rätt att summariskt avrätta dylikt patrask utan rättegång. Var man har även rätt att med våld freda sin egendom från tjuvar.

Utrikespolitik

Kardien var under Aidnes solålder en maktfaktor att räkna med. Soltåg avseglade från Skapen och delar av Efaro kom under kontroll av kardier och zorakier. Aidnisk kultur och krigskonst med grunden i riddarväsendet spreds runt kring kopparhavet. Efter den stora schismen kom den aidniska kyrkans exark att sitta i Kardien. Kardiens uttåg som maktfaktor kan sägas inträda i och med det echtiska maktövertagandet. Echterna har alltid varit inåtriktade och i och med att Svarta tornet vuxit som hot har man också tvingats att rikta sina resurser inåt landet. Idag är Kardiens flotta ett skämt och handeln domineras av utländska köpmän. Kvar av inflytande finns dock Exarken som fortfarande sitter i Ekeborg och som ofta är av echtisk härkomst.

Zorakin

Förhållandet till Zorakin kunde inte ha varit bättre. Länderna har en lång historia av samarbete och obruten fred. Man delar riddarodnar (de flesta riddarordnar är pan-aidniska), förstår varandras språk, är en del av samma kyrka med exakt samma struktur i de båda länderna, har fört gemensamma krig mot häxmästaren och Aidnes lärde studerar nästan alla någon tid i Pendon. Nyligen så gifte sig kung Valien av Zorakin med kung Vidars brorsdotter och de båda regenterna kommer väl överens på det personliga planet. Kort sagt är Zorakin som ett andra hemland, kardier och zorakier ser på varandra som brödrafolk (åtminstone echter och penner) och de båda länderna är beredda att understödja varandra i händelse av krig.

Caddo

Caddo och Kardien är arvfiender. Detta har sin upprinnelse i den stora schismen 272 e.O. Kardierna har sedan dess känt sig bestulna på "sina" heliga platser. Konflikten har lett till ett krig då Kardien 292 e.O. invaderade Caddo. Sedan dess har relationerna varit oavbrutet fientliga. Framförallt echterna ser med förakt ner på de kätterska dalkerna som har avfallit från den rätta tron, mördat sin kung (en vanlig missuppfattning) och stulit den Lysande Vägens mest heliga platser. Idag är relationen mellan de båda länderna fortfarande fientlig, men något mindre frostig, mycket tack vare den moderate kardiske kungen. Fri handel råder, men dalkiska köpmän är systematiskt missgynnade och betalar högre tullar än andra. Då Caddo producerar många varor som efterfrågas i Kardien (örter, marmor, vin, parfym) och säljer ännu mer är handeln ganska omfattande, men vin säljs under stort hyckleri med beteckningen "hynsolgiskt" då de arroganta adelsmännen inte nedlåter sig till att dricka dalkiskt vin. Kardier har åter börjat besöka de heliga platserna på Caddo i större skaror.

Goiana

Överlag är kontakterna mellan Kardiens ”elfte hertigdöme” och Kardien goda men sporadiska. Från echtiskt håll hjälper man älvfolken att förhindra att nybyggare ger sig in i Goiana för att söka återkolonisera området. Emellanåt avlägger sändebud i all hemlighet visit hos konungen och det sägas att Vidar V besökte Goiana under slutet av sin regeringstid. Bland echterna har man en mycket positiv syn på alver och dessa blir väl bemötta de fåtal gånger de visar sig. Faltrakier har i allmänhet en mer negativ inställning och behandlar alver med en vidskeplig skepsis.

Svarta tornet

Kardien ligger i ständigt krig med häxmästaren och hans horder, även om det under långa tider är av låg intensitet. Alla barn lär sig tidigt att frukta häxmästaren - ”gör nu som mamma säger, annars så kommer häxmästaren och tar dig”. Att nämna honom vid sitt egentliga namn, Hertond Kleodriksson, anses som ofint och att diskutera huruvida dennes anspråk på tronen har någon legitimitet är en förolämpning som kräver omedelbar upprättelse.

Erebos

Relationen mellan länderna är neutral. Kardierna föredrar att handla med erebosier framför dalker, men i övrigt så är utbytet länderna emellan inte så stort. Aidniska kyrkan har fört en relativt framgångsrik mission i Erebos.

Trakorien

Kardierna ser ner på trakorier (läs paratornier) såsom dekadenta och avgudadyrkande. Man har gjort ett flertal försök att vräka ut dem från Torilia, men staden är för väl befäst och den trakoriska flottan kan obehindrat föra in förnödenheter, så inget av dem har varit framgångsrikt. Samtidigt så är Trakorien en viktig handelspartner för Kardien. Nästan all spannmålsexport från norra Kardien går direkt till Tricilve och trakoriska köpmän för med sig många eftertraktade varor från norra Ereb och kejsardömet Jih.

Jorpagna

Det förekommer inget utbyte på hög nivå mellan Kardien och det splittrade Jorpagna. Men länderna har ändå en hel del kontakt: Jorpagniska pilgrimer som vandrat den mödosamma Via Aidne ses med stor respekt i Ekeborg, Exarkens pergonitergarde består av tradition av jorpagnier och många echtiska riddare beger sig till Jorpagna att söka tjänst hos någon furste, få uppleva stridens hetta och förhoppningsvis återkomma till Kardien, rik och ärrad. Sedan så är Jorpagna också viktigt då det är här som kampen mellan den Aidniska och Dalkiska kyrkan är som intensivast.

Klomellien

Sedan echten Targos Friman tog makten i stadsstaten Addiaska så har man utvecklat allt närmare kontakter. Många echtiska riddare utan framtidsutsikter har begett sig till Addiaska och sökt tjänst hos det nya kungahuset och släkten Måne har till och med gift in sig i det. Idag understödjer kardiska adelsmän Addiaska med ett hundratal friviliga riddare i kriget mot Mercana och söker samtidigt stödja endera av de två inbördes trätande fraktionerna.

Berendien

Kardien ser positivt på Berendiens långsamma omvändning till den rätta tron och har relativt goda kontakter med rättroende adelsmän, även om man ser dem som lite fjolliga. De echter som besöker Berendien (oftast i syfte att vinna ära i tornerspel) brukar i allmänhet anse att de relativt fria och välmående berendiska bönderna såsom överlägsna de egna kuvade faltrakierna och losdriverna.

Palinor

I Kardien har man en romantisk bild av Palinor såsom ett land av ädla riddare som kämpar för att föra in hedningar i Etins ljus. Ganska stora summor skänks av kardiska adelsmän för att stödja Palinor i kampen och emellanåt så beger sig även äventyrliga, unga adelsmän norrut för att ansluta sig till Palins orden. De kätterska inslagen i Palinismen är för de flesta okända.

Magilre

Ett visst utbyte adelsmän och kyrkan emellan. Något sämre relationer på sistone då Magilre formellt ligger i krig med Addiaska.

Monturerna

Det lilla öriket som styrs av ättlingar till faltrakiska emigranter har idag ingen god relation till ursprungslandet. Det beror till stor del på att man har avvikit från den rätta tron och hemfallit åt kättersk personkult. Kardien har idag inga officiella kontakter med Monturerna, men det finns ett informellt kultur- och handelsutbyte.

Morëlvidyn

Har historiskt varit ett gissel för Kardien och det tredje soltåget var delvis ett försök att krossa piraterna. Även om Kardiens städer idag sällan utsätts för piratflottors attacker så är det varje år ett antal fiskebyar som plundras av skränande svartankor och andra morelvidyner. Oftare är det handelsskepp på väg till och från Kardien som är i fara. I övrigt så förekommer det mindre import av oliver, dadlar, salt, citrusfrukter, filigranhantverk, getost, samt exotiska varor som ödleskinn, färggranna djur, skinn och fjädrar, ebenholts m.m.

Handel

Valuta

I Kardien finns tre myntslag: kopparmynt, silvermynt och guldmynt. De två förstnämnda får endast präglas av det kungliga myntverket i Ekeborg. Guldmynt däremot får präglas av högadeln och städernas borgarskap, samt givetvis kungen. Det cirkulerar ett dussintal kardiska guldmynt, även om de kungliga kardiermarkerna är vanligast. Utöver detta drar man sig inte för att använda även andra länders guldmynt så länge guldhalten är känd och kan litas på. Vanligtvis vägs mynten när man gör större affärer eller känner sig osäker på myntens värde. Som räkneenhet används termen ”guldmynt” som då avser värdet av 10 silvermark. Alla hänvisningar i texten till termen guldmynt (gm) avser således räkneenheten och inte mynten i sig. Hur pass vanligt användandet av mynt är varierar stort mellan olika landsändar. I kungens Ekenfara betalas alla skatter och avgifter i lödigt silver och skinande guld. Detta innebär dock inte att landskapets bönder ständigt går omkring med mynt på fickan. Det är endast under en kort period om hösten, då överskottet sålts på den lokala marknaden, som man brukar mynt. Dessa används så för att betala kungens eldstadskatt, lagmansräntan, tempelskatten, arrenden och eventuella skuldräntor. Överskottet investeras i kor, jordbruksredskap, tyger och övrigt som gården inte själv producerar men behöver. När så lilla höstfesteveckan är över är pengarna i allmänhet slut och man övergår till självhushållning och byteshandel grannar emellan. I norra Kardien däremot så har de flesta bönder knappt sett ett guldmynt och alla skatter och avgifter betalas in natura. Runt om i landets städer och köpingar används ständigt mynt och det är här större delen av penningmängden befinner sig. Sentida historiker har av outgrundlig anledning bemödat sig om att komma fram till att vid den här tidpunkten befann sig nästan halva penningmängden i Ekenfara, inkluderande Ekeborg.

Kardiens mest avskydda guldmynt är utan tvekan tornmarkern. Denna slås av häxmästaren i Svarta Tornet. Myntets ena sida pryds av en kardisk kungakrona och andra givetvis av en avbildning av Svarta Tornet. Mynten håller en guldvikt som ger det 20 silvermarks värde, men är oanvändbart som betalningsmedel då innehav omedelbart leder till anklagelser om spioneri. Häxmästaren verkar prägla dem delvis som ett skämt och emellanåt smyger han med några tornmarker i betalningarna till sina spioner.

Växlingskurser 10 kopparmark = 1 silvermark; 5 silvermark = 1 kardiermark. De kungliga mynten är på ena sidan präglad med det kardiska riksvapnets tre kronor och på motsatt sida ett porträtt av Vidar VI.

Tornriddarna

Det svarta tornets förgörares heliga orden - Tornriddarna

Inledning ”Vi tornriddare är inga glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap av trubadurer och väna möer. Vi tornriddare är hårdföra, hängivna och allvarsamma män som har vigt vårt liv åt att bekämpa häxmästaren och dennes horder. Oförtröttligt rör vi oss i Inmarks bergstrakter, ständigt på jakt efter svartfolk. På senare tid har vi även tvingats att söka allt mer efter häxmästarens spioner även bland kardiens befolkning. Häxmästarens fingrar gräver sig djupt in i Kardiens själ, och det är endast tornriddarna som har den andliga styrkan att hålla Kardien rent”

Typ Ordens syfte är att störta häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet.

Säte Orden har säte i Tornborgen i östra Inmark. Det är en stor borg, uppbyggd av åtta stycken, upp till 40 alnar höga, sammanvuxna borgtorn. Framför borgen sträcker en lång mur ut sig som kontrollerar Phaltoflodens dalgångar. Det är svårt att föra en här nerför Phaltofloden utan att först inta borgen. Bild: [1]

Orden har även ordenshus i Ekeborg och Grudgerborg och ett flertal småborgar i bergstrakterna från vilka de utgår då de gör räder upp i bergen.

Storlek Orden är relativt stor. Den innefattar för närvarande stormästaren, 5 kaptener, 41 riddare, 17 väpnare, 114 sergeanter, 35 lekmannabröder, 1 magiker och 3 häxjägare.

Tillträdeskrav För att upptas som riddare krävs duglighet samt att aspiranten är echt. Icke-echter kan dock upptas som sergeanter eller väpnare. Orden har gjort till vana att adoptera föräldralösa barn och låta dem gå i träning för att sedan bli medlemmar i orden.

Rikedomar Orden fick då den bildades ur Gruderska orden tillskänkt en stor del av hertigen av Inmarks gods samt dennes koppargruva. Utöver det erhåller orden ett apanage från kungen om 10 000 gm per år. Rikedomarna tenderar dock att aldrig räcka till då ordens mål kräver betydligt större resurser än så för att kunna genomföras. Det gör också att man pressar ut precis så mycket man kan från de livegna bönder som sliter på ordens gods. Man anser det vara ett nödvändigt pris att betala i kampen mot ondskan.

Makt Tornriddarna får enligt stadgarna inte lägga sig i kardiska angelägenheter som inte berör svartfolk. I Inmark är man dock som störste godsägare en viktig maktfaktor. Orden har ända tills för några år sedan hållit sig strikt till sin mission. På sistone har man dock börjat utkräva avgifter från adelsmännen i östra Inmark för ”utökat beskydd” mot svartfolken. De flesta har valt att betala, men kungen har emottagit ett antal protester. Ordens makt utgår direkt från kungen som har rätt att avsätta och tillsätta stormästare som han vill samt kommendera orden i strid mot Svarta Tornet eller svartfolk när han så önskar.

Militär styrka Orden förfogar över närmare tvåhundra män. Dessa är specialiserade på strid i bergsterräng och är den enda militär styrkan i kardien som har förmågan att besegra svartfolken med deras egna medel. Alla ordens medlemmar behärskar ett flertal närstridsvapen, pilbåge och armborst. Uppdelningen är dock sådan att väpnare och riddare specialiserar sig på den ärofullare närstriden och sergeanterna på avståndsstrid. Ordens kaptener bär endast s.k. bödelsvärd, väldiga tvåhandsfattade huggarklingor av tungt och rostfläckat nordjärn. Bödelsvärdet skall symbolisera den yttersta rättvisan, då häxmästarens smutsiga huvud skiljs ifrån kroppen. Dessa används även då orden skipar rättvisa. Många av häxmästarens handgångna män har fått huvudet avskiljt ifrån kroppen av ett bödelsvärd.

Ofta är orden förstärkt av riddare från andra delar av Kardien som vill göra en insats och få känna på stridens hetta. Tornriddarna välkomnar det då det ökar deras styrka och sprider vetskapen om att hotet från svartfolken aldrig får glömmas bort. Samtidigt leder det till konflikter då ordens riddare kräver fullständig lydnad och disciplin från de som följer med på uppdrag, oavsett rang.

Organisation Ordens ledning utgörs av stormästaren. Denne väljs bland ordens riddare av kungen. Under sig har stormästaren kaptenerna, sedan riddarna, väpnarna, sergeanterna och lägst i rang står lekmannabröderna.

Syfte Ordens syfte är att störta häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet. ”Att finna en slutgiltig lösning på problemet med Svartfolk”.

Grundades Orden grundades i Gruderborg år 288. Ursprungligen användes den av kungen orden för att bevaka handel och säkerhetspolitiska ärenden såväl inrikes som utrikes. Då Vidar V inte ansåg sig behöva någon hjälp med detta så omvandlade han efter det misslyckade kriget mot Svarta Tornet orden till tornriddarna.

Historia Under kriget som utkämpades mellan Kardien-Zorakin och Svarta tornet mellan 540 och 555 visade det sig att hertigen av Inmark stod i häxmästarens sold. Inledningsvis fick svartfolken härja utan att hertigen samlade sina trupper för att kasta ut dem. Då kungen anlände med sin här avsatte han hertigen och tog själv kommandot över dennes styrkor. Under resten av kriget styrdes Inmark av kungliga drotsar. Efter kriget beslöt kungen så att skänka större delen av hertigens gods till den ombildade orden, övriga skänktes som förläningar till riddare som utmärkt sig under kriget. Detta blev starskottet till tornriddarnas guldålder. Tornborgen byggdes, man lyckades knyta ett flertal skickliga magiker till sig och började sin mission. Till en början sökte man verkligen en slutgiltig lösning på svartfolksproblemet. Det tolkades som att söka ett sätt att passivisera svartfolken samt störta häxmästaren. Orden genomförde inte bara räder upp i bergen utan studerade även svartfolkens seder och kartlade de olika stammarna. Man fann så att det fanns möjligheter att skapa sig allianser bland svartfolken då många motsatte sig häxmästarens styre. Under en period då häxmästaren syntes vara bortrest understödde man till och med ett antal klaner som startade krig mot häxmästaren. Detta var till en början framgångsrikt, men då det stod klart för kungen att tornriddarna börjat förhandla med orcher blev så stormästaren Regil, en gång kungens väpnare, avsatt och tvingades efter ett tårfyllt farväl av kungen att bege sig i landsflykt. Stödet till klanerna avbröts, kriget ebbade ut och häxmästaren återvände och återtog sin makt.

Under den nuvarande Stormästaren Boldvin har tornriddarna blivit allt mer fanatiska. Man accepterar ingen annan sanning än sin egen. Orden har tagit till vana att söka upp alla som handlar med svartfolken och avrätta dem efter summariska rättegångar. Orden propagerar aktivt hos Exarken för att förmå honom att starta soltåg mot svartfolken runt Inmarkasjön. Man har även ständigt ett par riddare vid hovet, vars uppgift det är att avslöja häxmästarens spioner samt föra ordens talan gentemot kungen. På sistone har stormästaren utvecklat en sällsynt talang för att avslöja häxmästarens lakejer. Nyligen visade det sig att en av baronerna i Inmark var i häxmästarens sold. Han erhöll syndernas förlåtelse efter att ha skänkt samtliga sina tillgångar till tornriddarna och dog så fri från synd.

Heraldik Ett brutet svart torn mot en lysande gul sol.

Klädsel Tornriddarna klär sig i grå vapenrockar med emblemet på bröstet, svarta mantlar, läderstövlar och handskar samt ett brett läderbälte med ett grovt svart spänne. Under klädedräkten bär man en ringbrynjehauberk med huva. I strid skyddas huvudet även av en tunnhjälm.

Sedvänjor Varje år hålls om hösten en minneshögtid för de som stupat i ordens tjänst. Speciellt hedras då de som fallit under det senaste året. Ordens medlemmar fastar och vakar under bön.

Anseende Ordens riddare uppträder mycket självsäkert och arrogant. De vet att de har kungens och Etins stöd och att de ständigt strävar mot ett heligt mål. Dessutom så har de anseende om sig att kunna avslöja häxmästarens spioner där ingen annan kunnat ana dem, något som man mycket riktigt också gör.

Samtidigt som den kardiska adeln är tacksam för det skydd som tornriddarna ger dem, så ser de ner på dessa ovårdade utmarksriddare som oftast är av enkel härkomst och jämförelsevis dåliga hästkarlar. Man upprör sig också över hur faltrakiska sergeanter uppträder med pondus som om de vore riddare. Detta uttrycks dock snarare i viskningar bakom ryggen än som direkta förolämpningar. Alltför väl vet man att tornriddarna ägnat hela sitt vuxna liv åt att döda och att kritik mot tornriddarna kan tolkas som komprometterande.

I Inmark I Inmark är man både fruktade och älskade. Inmarkaborna vet att tornriddarna är deras sköld mot svartfolksräder, samtidigt som de får betala mycket höga skatter och utstå tornriddarnas arrogans. För många unga män i Inmark är dock möjligheten att bli medlem i orden den enda chansen till ett materiellt sett gott liv. Ofta kan en sergeant skicka hem en ganska stor summa pengar till sin familj varje år. Pengar som räcker till att betala alla skatter och köpa något utöver livets nödtorft.

I Inmark är den andra stora chansen till ett bra liv att som smugglare sälja varor till häxmästarens lakejer i bergen. Detta är också en farlig bana då alltför många smugglare faller offer för tornriddarnas bödelssvärd.

Framtiden Tornriddarna har under de senaste åren blivit allt mer övertygade om att häxmästarens slutgiltiga attack mot Kardien är nära förestånde. Ordens häxjägare har under sina förhör lyckats pressa fram pusselbit efter pusselbit som talar för det. Det verkar som om häxmästarens tidigare anfall endast varit förövningar för det som står inför dörren. Han samlar nu alltfler i sin sold och häxjägarna fick i sitt förhör med baron Silverbielke veta att flera personer i högadeln står under häxmästarens kommando.

Tornriddarna vet att deras egen styrka inte räcker till för att försvara hela landet och har nu beslutat att försöka övertala kungen att stärka försvaret och utöka tornriddarnas anslag avsevärt.

Kungsriddarna

Inledning ”Vi kungsriddare är inte bara glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap med trubadurer och väna möer, vi är också den yttersta garanten för fred och stabilitet i Kardien. Det är mot oss kungen lutar sig när trilskande adelsmän skall näpsas, skyndsamma uppdrag behöver genomföras i all diskretion eller Svarta tornets horder står för dörren. Men för all del, vårt uppdrag är också att skänka ära och glans åt konungen. Att kungsriddare inte placerar sig väl under de stora torneringarna eller uppträder utan stil och ära är givetvis otänkbart.”

Typ Riddarorden direkt avlönad av Hans majestät Vidar VI. Orden utgör stommen i kungens här och är i egentlig mening en kunglig militärstyrka snarare än en riddarorden. Det var under Elfstan Fagerkinds regeringstid som orden skapades och huvudsyftet med ordensbildningen måste sägas vara att uppfylla dennes känsla för storslagenhet och romantik.

Säte Slottet i Ekeborg. Ordens riddare finns även utstationerade i övriga kungliga slott.

Storlek 333 man är Kungsriddarnas ideala storlek. Då riddare avlider i tjänst och utträder på grund av skador eller aktningsvärd ålder (efter 55 anses det som acceptabelt att dra sig tillbaka utan att befläcka sin ära) måste en ständig nyrekrytering av väpnare ske, och idealsiffran 333 uppnås sällan exakt.

Tillträdeskrav För att inträda i orden krävs att man är echt, en talangfull riddersman samt att man är en man av ära. Även ofrälse echter kan alltså inträda, men för dessa är kraven på stridsfärdigheter och oklanderlig ära höga. Högadliga söner får alltid tillträde om de är någorlunda dugliga riddare, deras sociala förmågor är många gånger lika viktiga som en överlägsen skicklighet i strid.

Rikedomar Orden har inga egna rikedomar, men å andra sidan är kungen Kardiens rikaste man. Kungsriddarna är antagligen mer välutrustade än någon annan riddarstyrka på Aidne, så det råder ingen brist på resurser.

Makt Orden lyder kungen och har ingen egen maktställning. Dess medlemmar har dock en framskjuten position och kan ofta låna kungens öra.

Militär styrka Kungsriddarna har som uppgift att bilda Aidnes mest slagkraftiga kavallerienhet. Samtliga riddare är tungt bepansrade med halvrustningar i plåt med ringbrynjebeklädnad på övriga kroppsdelar. Utöver svärd från Aidnebergens dvärgar, lans och sköld har var man rätt att plocka vad helst han önskar ur den kungliga vapensmedjan. Två stridstränade divrahingstar står även till varje kungsriddares förfogande, utöver rid- och klövjehästar. För att upprätthålla sina stridsfärdigheter tränar man strid varje dag med undantag endast för odosdagar och festeveckor. Detta är något som man gärna talar tyst om. Kungsriddarna gör gärna gällande att deras skicklighet endast kommer av överlägsen talang och det faktum att man är just kungsriddare, inte att den kommer ur stenhård träning under erfaren ledning. Gentemot andra uppvisar man helst en sorglös självsäkerhet och avslappnad positivism. Inget uppdrag är för svårt för en kungsriddare, ingen fiende skickligare med svärdet och inget avstånd är för långt att rida för en riktigt bra bankett.

Organisation Kungsriddarna är uppdelade i tionden bestående av tio man, varav minst fem (oftast nästan alla) är riddare och övriga väpnare. Dessa leds av en kapten och tiondet består sålunda logiskt nog av elva man. Den som inträder behöver inte nödvändigtvis börja som riddare, har man redan dubbats till riddare behåller man sin rang. En väpnare är sålunda alltid en ung man under träning. Tio tionden utgör ett hundare som leds av en fältkapten. Alla kaptener har plats i rådet som leds av gardeskaptenen som också är ledare för kungsriddarna, samt även kungsgardet.

Syfte Att försvara Kardien mot yttre och inre fiender, samt skänka ära och glans åt Hans majestät konungen.

Grundades Av kung Elfstan Fagerkind år 503 eO sedan denna lessnat på sitt ”patrask till ridderskap” och krävt att få riddare ”som anstår en konung av min dignitet!”.

Historia Har sedan grundandet agerat stomme i kardiens här, jagat häxmästarens lakejer, kväst uppstudsiga vassaler, utfört prekära uppdrag i lönndom, medföljt kungliga delegationer på utrikes uppdrag, återbördat stulna reliker, undersökt mystiska rykten från farsegels platser och skänkt kungen ära på tornerfälten runt om kopparhavet.

Heraldik Man bär en förenklad version av det kardiska riksvapnet - en kungakrona i guld på röd botten omgärdad av en svart, tandad, bård.

Klädsel En gråpälsbrämad, nattsvart mantel i tjockaste grilnuytyg. En djupröd vapenrock i akrogaliskt helsiden med den echtiska kungakronan broderad i guldtrådtråd mitt på bröstet. Under det en vit skjorta i finaste vallstenalin med klassiska echtiska mönster broderade i ärmslutet. Ett svart bälte är lindat två varv runt midjan och hänger ner i knähöjd. Vid sidan bärs alltid ett svärd med rikt broderad svärdsskida. Överlag en imponerande uppsyn av rikedom och prakt.

Anseende En kungsriddare står främst bland Kardiens riddare och räknas i rang såsom likvärdiga banérriddare.

I Ekenfara På hemmaplan är man hjältar. Närhelst kungsriddarna rider igenom en by flockas folket längs bygatan under högljudda hyllningsrop. Kungsriddarna har aldrig behövt driva in skatter, övervaka tvångsarbeten eller utföra andra repressiva maktdemonstratoner. Istället visar man upp sig på torneringar och rycker ut med fladdrande standar när faror hotar. Ur ett sentida perspektiv kan riddarna liknas vid fotbolls- eller hollywoodstjärnor.

Tornriddarna Mellan kungens båda riddarordnar råder lite av ett hund och katt förhållande. Kungsriddarna anser sig finare och mer gentlemannamässiga än de opolerade Tornriddarna. Tornriddarna hävdar att kungsriddarna kanske gör sig på rännarbanan, men när livhanken står på spel och horder av svartfolk faller ner från bergen, då är en tornriddare överlägsen med sin hårdhet och erfarenhet. Man käbblar gärna öppet, men är förbjudna att duellera mot varandra (något som tornriddarna för övrigt inte har något till övers för, då man anser att strid är något som bör tas på allvar och inte utkämpas bröder emellan). Under sin tid som väpnare skickas varje kungsriddare, samman med sin riddare, att kämpa sida vid sida med tornriddarna under minst ett halvår. Under senare tid har relationen blivit extra frostig då tornriddarna anser sig veta att häxmästaren har en spion ibland kungsriddarna, något som gardeskapten Helmfrid avfärdat som befängt.

Kommentarer Kungsriddarna kostar stora summor. Inte bara skall de ha de dyraste hästar, vapen och rustningar, de klär sig även extravagant, dricker fina viner och har en hög lön. För samma kostnad skulle kungen kunna avlöna dubbelt så många riddare utan att få en märkbart lägre slagkraft på slagfältet. Det kan därigenom tyckas vansinnigt att låta pengarullningen fortgå. Men kungsriddarna fyller även andra syften än att vinna strider på slagfältet. Genom kungsriddarnas prakt och glans visar kungen för alla vem det är som är rikast och mäktigast i Kardien. Ingen skall behöva tvivla på kungens auktoritet när ett hundare kungsriddare anländer för att sätta stopp för något av adelns inbördeskrig.

Det behövs väl knappast påpekas att låta RP vara kungsriddare utgör en utmärkt bas för äventyrande. De kan med lätthet skickas på allehanda uppdrag under det att häxmästarens tentakler långsamt lindar sig allt fastare omkring Kardien.

Handslagsorden

År 456 eO samlades adlingar från hela Aidne i Pharynx för att fira 400-årsdagen av segern över lindskiarnarna samt förbundet mellan Vidar Ovise och Valien Rikesbyggare. På kvällen hade några kardiska och zorakiska adelsmän blivit upprymda av broderlig sämja och en stor mängd kardiskt konungavin. Någon gång under natten startade de en gemensam riddarorden för att som det hette ”hijälpe warandre i nhåd och dhåd ok stå som ein mot whilken fviende thet wara mhåånde”. Man författade till och med ordensstadga och deklamerade denna för de övriga av bankettens sista tappra. Orden fick namnet ”Orden för Zoraakieske och Cardiske Rhiddersmäns Fvörbrödrande”. Ingen tog emellertid någon större notis om påhittet utan trodde att det var ett tillfälligt infall som snart skulle glömmas bort.

Så hade också varit fallet om inte det några år senare under de morëlvidynska härjningarna av Zorakins kust plötsligt dykt upp två dussin kardiska riddare i Dreverike som ivrigt ansatte piraterna varhelst de kom åt. Det visade sig att en zorakisk baron, vars län ansatts hårt, mindes förbundet i Pharynx och skrivit till en frände i Ekeborg och påmint echterna om orden. Dessa hade mycket riktigt glömt bort den blöta natten vid jubileet och greps av dåligt samvete för att inte hållit ett löfte. Så man rustade sig och red i sporsträck till Zorakin. Snabbt spreds ryktet i om de galna kardierna som anföll allt morëlvidynskt utan rast och deras bedrifter blev allt vådligare ju längre bort nyheten spreds.

Så när plundringarna var över för den gången hölls ett gille i Pendon dit kardierna blivit inbjudna och kungen själv berömde gästerna för deras bedrifter. Han välsignade också den nya riddarorden och skänkte ett hus i centrala Pendon till ordens förfogande. Kommittén från Pharynx samlades åter och kom fram till att man nu verkligen måste göra slag i saken av sitt påhitt. Man tog fram det gamla vinsolkade pergamentet och lät göra kopior till alla grundare. Sedan beslöt man att träffas vartannat år i Pendon och vartannat år i Ekeborg. Var och en åkte hem till sitt och började arbetet med den nya riddarorden. En kardisk hertig fick höra om orden och beslöt att testamentera ett av sina hus i Ekeborg till dess förfogande. Sålunda öppnades snart två gemensamhetshus i de bägge huvudstäderna. Det långa och krångliga namnet gjorde att orden snart blev kallad ”Handslagsorden” i folkmun eftersom vapenskölden föreställer två nävar som tar i hand på en delad botten (rött/blått).

Idag är orden etablerad i bägge länderna. Den har blivit en naturlig samlingspunkt för adelsmän och de bägge ordenshusen har blivit populära tillhåll för fest och samkväm. Dessutom kan en ordensbroder få gratis logi där. En ny broder väljs in på rekommendationer från en tidigare medlem och initieras på någon av de stora sammankomsterna. Det har blivit kutym för riddare vid hoven att gå med, men det är inte alla som gör det. Orden lever uteslutande på bidrag och arv. Den kardiska och den zorakiska grenen har varsin stormästare som sköter ekonomi, medlemsrullor och ordenshus. De senaste femtio åren har orden utvecklats mer och mer till att bli en klubb för inbördesbeundran och fylleslag. Man lever mycket på historiska bedrifter och framstående bröder finns avmålade i gillesstugorna. Dock händer det att ordensbröder frivilligt ansluter till sina fränder i tider av fara, främst när det gäller försvar, sällan anfall. Orden har varit t ex varit verksam vid svartfolksangrepp i norra Zorakin och piratanfall i södra Kardien.

Orden för Zorakiske och Kardiske Riddersmäns Förbrödrande

Stormästare: I Kardien: Riddar Derolus Stålskalle, 52 år. Ärrad veteran som på grund av omfattande skador inte kan rida i fält längre. I Zorakin: Mannar av Likermark, 39 år. Son till hertigen av Likemark. Har vigt sitt liv till orden.

Medlemmar (ca): 150 i Kardien, 250 i Zorakin.

Släkten Måne

Släkten Måne är Kardiens mäktigaste och inflytelserikaste näst efter kungahuset. Deras vapensköld är styckad, det nedre vänstra fältet har hos alla släktens medlemmar svart bakgrund och en silverfärgad månskära (vit) det övre högra har oftast en bakgrund i silver (silver = vitt) och ett färgat motiv. Hertigens familj har en röd grip vars ställning varieras för att skilja mellan de otaliga sönerna. Den son som skall ärva färgar sin måne röd. Andra motiv som förekommer är lejon, örn och olika vapen (svärd, sporre, yxa m.m). Den okunnige blandar ofta ihop hela släkten med hertigens familj och tror att det är samma sak. Då skall man veta att tre av fem grevar och många av baronerna i hertigdömet också tillhör släkten. Detta kommer sig av att släkten redan innan det echtiska maktövertagandet hade en mycket framskjutande position som stormän i området. Efter maktövertagandet föll det sig naturligt för Vidar II rättråde att tillsätta släktens medlemmar som Satgherins adel. De här släktbanden gör att sammanhållningen i hertigdömet är osedvanligt stark och även om hertigen kan få motthugg från sin hetlevrade släkt så slutar de samman som en man när han ryter till och slår näven i bordet. Släkten ser sig som Kardiens äldsta och mäktigaste näst efter den kungliga. Detta speciellt efter att man erövrat och införlivat hertigdömet Divra med sitt eget.

Detta skedde under Elfstan Fagerkinds regeringstid. Det hände sig att hertigen av Divras son var trolovad med hertigen av Satgherins dotter. Hon var inte känd som en skönhet, men ansågs av alla vara ett gott parti. Äntligen skulle man slutligen råda bot på de stridigheter som tidigare rått mellan de båda hertigdömena. Allt var frid och fröjd till dess att hertigen av Divra under lysningsfesten råkar antyda den blivande brudens brist på skönhet. Hertigen av Satgherin brusar då upp, spottar, svär och likställer Divraätten med en hoper faltrakiska bönder. Trolovningen bryts och klanen Måne beger sig hem. Hertigen av Divra kan dock inte svälja förtreten, samlar sin här och går till anfall mot sin granne. Han möter dock till sin förvåning inte en överrumplad hertig på väg hem utan hela hertigdömets samlade ridderskap, förstärkt med caddiska legoknektar. Hertigen av Divras armé blir fullständigt förintad och hertigdömet ockuperas. När sedan kungen saktionerar erövringen med orden ”om man anfaller hertigen av Satgherin får man väl skylla sig själv” så har man säkrat positionen som kardiens starkaste adelssläkt. Kungens ord har sedan upphöjts till valspråk för släkten.

Släkten har som sedvänja att äldste sonen vid sin 21 årsdag erhåller den del av hertigens mark som ligger närmast Ekenfara som apanage och blir därigenom greve. Greveskapet återgår till hertigdömet då hertigen dör, för att sedan återigen bli grevskap då den äldste sonen fyller 21. Man anser att detta ger den övning som krävs för att kunna styra Kardiens främsta hertigdöme på bästa sätt.

Sönerna: Den nuvarande länsherren Hertig Riddar Chestiern Måne av Satgherin, Banérförare av Greverydska orden har alltid varit en viril man. Två fruar har avlidit i barnasäng, hans tredje är för närvarande gravid. Han verkar också ha förmågan att mestadels avla pojkar, över tjugo söner sägs han ha (Överklasstil SG Sv => 22 st för närvarande). Till detta kommer ett okänt antal bastarder som när de kommer upp i mogen ålder kan se fram emot en plats bland riddarna ifall de duger och har en echtisk mor. Det vore lögn att säga att sönerna alltid kan hålla sams då de är många att dela på kakan så att säga, men Chestiern har inga problem att kontrollera deras käbbel.

Ära

Echterna lever i en hederskultur där en mans och hans släkts Ära är oerhört viktig. En ärelös echt är ingen echt och en person utan Ära kan aldrig vinna en echts respekt. En enskild persons Ära beror givetvis på ett antal faktorer som t.ex. ordhållighet, vänfasthet, adelstitlar, jordinnehav, frikostighet, hjältedåd och skicklighet i strid. Ära är en dynamisk egenskap som ändras under spelets gång. Den påverkas av spelarens handlingar och kan höjas till skyarna av dennes hjältedåd eller sänkas ner i botten ifall denne sviker sina eder. Även mindre handlingar som att fuska i tärning eller skona en ärofull fiendes liv påverkar äran. Viktigt att tänka på är dock att endast det som är känt påverkar äran. Att dräpa en drake i lönndom och sedan inte berätta det för någon ger ingen höjd Ära. Inte heller sänks äran av ett ingånget avtal med häxmästaren. (Det blir dock värre när det uppdagas). Därför är det bland echter inte ansett som ofint att skryta, så länge det inte blir överdrivet, och inte heller ser man ner på skvaller så länge det som sägs är sant.

Alla echter har Ära. Den echt uppträder ärelöst anses nämligen inte vara någon riktig echt. Detta gäller såväl fattiga daglönare som rikets kung. Det ligger dock inte någon större ära i att vara en enkel bonde och det enda som krävs för att upprätthålla den är att uppföra sig någorlunda anständigt mot sin omgivning. Men även enkelt folk kan vinna ära genom stor yrkesskicklighet, insatser för sin by eller genom att skaffa jordegendomar. För adeln är Ära oerhört viktigt, det är äran man slåss för. Det är den som sporrar unga män att vinna torneringar, utföra hjältedåd och söka skaffa sig jord och titlar. Ära betyder anseende, inflytande och status. För den som agerar politisk är det också oerhört viktigt då ingen är villig att följa en ärelös ledare – det finns flera sedelärande historier om ärelösa adelsmän vars vasaller motvilligt, tvingade av sina eder, följt denne i en erövrings attack mot en ärofull men svagare granne. Sedan då ledaren till sist bevisat sin ärelösa natur vänder sig så vasallerna slutgiltligen emot honom. Detta är enda ursäkten att bryta en ed – då personen som eden är svuren till saknar Ära. Det räcker inte att den är låg eller att personen är ett svin – den enda godtagbara ursäkten är avsaknad av ära. Sedan är det ju inte så att en persons Ära står skriven i pannan – saker och ting kan tolkas olika.

Begreppet Ära påverkar i första skedet inte rollpersoners möjlighet att handla fritt – de kan fortfarande svika en ed, överge sin blodsbroder i farans stund eller överfalla den fridsamme baron Stolpe för att komma över hans ägor. Men det får konsekvenser. Den som handlar oförsiktigt kan se flera års ansträngningar gå upp i rök på grund av ett olämpligt avslöjande. Konungens gunstling kan plötsligt finna sig fullständigt utfryst då dennes Ära plötsligt genomför ett välförtjänt magplask. Detta innebär på intet sätt att det inte går att smida ondsinta komplotter för egen vinning – det gäller bara att göra det snyggt: ”avslöja” din länsherre som häxmästarens lakej innan du bryter din ed, se till att din blodsbroder inte överlever anfallet då du överger honom samt ordna att baron Stolpe avlider i en tragisk olycka tillsammans med sin enda arvinge Lyckligtvis så uttrycker han på sin dödsbädd en önskan om att Du skulle ärva hans ägor. Motvilligt accepterar du och kämpar sedan heroiskt för att den noble mannens sista önskan skall uppfyllas.

En liten guide till den som vill använda Ära som spelterm: Det viktigaste är att komma ihåg att det är en dynamisk egenskap som inte bara kan höjas utan även sänkas. Då man skapar en rollperson kan man sätta ett grundvärde utgående ifrån RP:s börd, släkt, titel, och tidigare leverne. Sedan för SL löpande anteckningar över de positiva och negativa händelser som rollpersonen råkar ut för, med hänsyn tagen till vad som blir allmänt känt. Rollpersoner kan givetvis påverka sina ära genom att skryta om sina framgångar och försöka skyla över sina fadäser. Mindre händelser påverkar inte nödvändigtvis ett helt steg utan kan noteras på liknande vis som ep. Precis som när det gäller färdigheter krävs det mer för att påverka en hög Ära än en låg.

Kom också ihåg att låta Äran återspeglas i SLP:s reaktioner gentemot rollpersonerna. Att ha en hög Ära öppnar dörrar och gör alla man stöter på mer samarbetsvilliga och positiva. Den som har låg Ära får finna sig i att bli förbisedd och baktalad, speciellt om RP:ns sociala ställning borde motivera en högre Ära.

Slutligen en liten guide till vad olika händelser kan ha för påverkan på Ära:

Mycket stor

Positiv: räddar Kardien från invasion av Svartfolk, dräper en drake, blir kung eller exark.

Negativ (Ära = 0): Avslöjas som häxmästarens lakej, sviker ed till länsherre eller kung, dräper en kyrkans man, blir fredlös.

Stor

Positiv: räddar en hel byggd eller en stad, dräper en jätte, blir hertig/greve/baron (hertig har givetvis störst effekt), segrar i torneringen i Ekeborg, vinner ett slag, blir utnämnd till kerisgass/bontisal.

Negativ: sviker en ed till länsherre – men har en mycket god ursäkt, sviker ed till vasall (det är alltid bättre att vara på toppen), avslöjas som kättare, hittas i säng med sin länsherres fru, anfaller en fiende utan att ha sak mot denne eller utan förestående krigsförklaring, en nära släkting förlorar all Ära.

Mindre

Positiv: segrar i en mindre tornering/utmärker sig i en större, besegrar en erkänt skicklig motståndare, försonas med en fiende/förlåter en oförrätt, visar prov på stor yrkesskicklighet, skaffar sig jordbruksmark, står upp mot en överlägsen fiendearmé i öppen strid, anordnar påkostade fester eller tornering, är känd som en ”riktig echt”, räddar en by från rövare, blir dubbad till riddare (gränsar till stor påverkan), blir riark, gifter sig.

Negativ: otrohet uppdagas, ger besegrade fiender (echter) hårda fredsvillkor, tar inte ansvar för kärleksbarn (echtisk mor), visar feghet i strid, fäster för stort värde vid pengar, visar sig ha suspekta vänner (dalker, faltrakier, prostituerade etc.), avslöjas som lögnare, uppträder inte som det anstår ens klass (klädsel, manér, sociala koder), sviker en ed till en helt ärelös person.

Religion

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/rundtempel.jpg

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/aidnetempel.jpg

Kultur

Dans:

• Linjedans, runddans, rutdans

Kampanj

Bakgrund

Nedan följer en guide för slumpmässig generering av en kardisk rollpersons bakgrund. Det kan också ses som en guide till hur det kardiska samhället är uppdelat.

Folkslag 01 – 29 Echt 30 – 47 Losdriv 48 – 89 Faltrakier 90 – 93 Halvlängdsman 94 – 95 Raxor 96 – 97 Nordmarkare 98 – 99 Anka 00 Övriga folkslag (Penter, Ker-Bosh, Penner etc.)

Yrkestabell Echt 01 – Högadel 02 – 08 Lågadel 09 – 12 Borgare 13 – 15 Storbonde 16 – 46 Självägande bonde 47 – 90 Arrendebonde 91 – 00 Egendomslös

Högadel Hertigar, grevar och baroner. En RP ur den här samhällsklassen kan räkna med att få med sig en stridstränad divrahingst, halvrustning i plåt, vackert utsmyckade vapen, flera uppsättningar eleganta kläder, ridhäst, packhäst samt mellan 200 och 1 000 gm i resekassa innan han beger sig ut på äventyr. Som sällskap kan han även få en riddare/väpnare, en page och en tjänare som alla avlönas med pappas pengar. Om pengarna tryter kan RP med stor sannolikhet få påfyllning nästa gång han passerar förbi faderns län. Lågadel Fattigbaroner, banérriddare, riddare. Får en vanlig stridstränad häst, ringbrynjehauberk, tunnhjälm, dugliga vapen, en ridhäst, en packhäst och mellan 40 och 200 gm i reskassa. Borgare Köpmän, hantverkare, lärde. Ger snarare sonen/dottern en god utbildning och ett stort startkapital än militär utrustning. Kanske en god uppsättning verktyg eller häst och vagn att frakta varor med. Mellan 40 och 200 gm i reskassa. Storbonde Storbönder utgör ett herrskap bland folket med större jordägor än vad som en man själv kan bruka. Här finner man även lagmän, godsförvaltare och uppsyningsmän. Många har siktet inställt på ridderskapet för sina söner och utrustar dem som fattigriddare med en god ridhäst (nödtorftigt stridstränad), sköld och svärd, en ringbrynjeskjorta och önskar dem under ett tårdrypande farväl lycka till med att föra in familjens namn i ärans salar. Mellan 20 och 100 gm i reskassa. Självägande bonde Äger sin egen jord och slipper därigenom betala arrende. Avsevärt mer välmående än den genomsnittliga bonden. Skickar med sonen en ridhäst, rejäla och ganska fina kläder, mat för en vecka, en vinlägel, ett svärd, många goda råd och mellan 10 och 50 gm i reskassa. Arrendebonde Även om de inte äger sin egen jord så äger de sitt hus och marken däromkring, lite boskap och kanske en draghäst. Utgör den stora massan av echtiska bönder. Kan avvara mat för en vecka eller två, en faltraxklinga och kanske en läderrustning, slitstarka men enkla kläder, en vandringsstav och förmaningar om att ta väl hand om sig. Mellan 2 och 20 gm i reskassa. Egendomslös Pigor, drängar, adelns tjänare, enkla lönearbetare i städer och köpingar. Många av dessa bildar aldrig familj. De som gör det hoppas snarar på att bli försörjda av barnen än på att avvara pengar till deras äventyr. Kläderna man står i samt kanske grundläggande verktyg för ett hantverk och en näve blandade koppar och silvermarker är allt som kan undvaras.

Losdriv.............................................Faltrakier 01 Storman......................................01 Ogd 02 - 03 Storbonde.............................02 Storbonde 04 – 07 Borgare................................03 – 06 Borgare 08 – 25 Självägande fiskare etc........07 – 20 Fiskare, bergsman, herde, självägande bonde 26 – 65 Arrendebonde......................21 – 30 Arrendebonde 66 – 00 Livegen............................... 31 – 00 Livegen

Ogd, Storman Härstammar från någon av de släkter som lyckades behålla sina gods efter maktövertagandet. Kan utrusta en son ungefär som en vanlig echtisk riddare, även om riddarrangen är ouppnåelig. Dock kan en hårdför knekt göra sig en god förtjänst som hyrsvärd eller äventyrare. Storbonde Storbönder av icke echtisk härkomst satsar sällan på riddarbanan. Istället kan sonen få en god utbildning genom katedralskolorna eller kanske utrustning som tung fotsoldat. Mellan 5 och 50 gm i reskassa. Borgare Det råder ingen större skillnad mellan borgerskapet från de olika folkgrupperna, även om echtiska borgare kanske är något rikare. Självägande Bonde, fiskare, herde eller bergsman med andel i gruvlaget. Dessa äger sin mark, båt, fårahjord eller gruvandel. En relativt välmående del av befolkningen. Kan kanske avvara en ridhäst, lägerutrustning och mellan 2 och 25 gm i reskassa. Arrendebonde Äger inte sin jord men sitter i alla fall på ett arrendekontrakt, en liten stuga och äger kanske en ko och några får. Fattigare än sina echtiska likar, men har mat för dagen så länge det inte råder nödår. Ett svärd, robusta kläder, en varm mantel, 2 - 10 gm i reskassa. Livegen Även om det finns livegna som kommit att äga båda land och boskapshjordar så är de flesta helt utan tillgångar. RP sparkas ut ur hemmet med kläderna han står i och med stränga förmaningar om att inte glömma sin fattiga familj om han/hon mot förmodan skulle lyckas här i världen. Efter lite tiggande får han/hon bröd som räcker ett par dag och en liten näve kopparslantar.

Halvlängdsman Ekenfaringar (01-40) slår på tabell för echter och slår om adliga utfall, övriga (41-00) slår på tabell för faltrakier och ignorerar ogd. Den finns en anledning till att det varje år slår sig ned nya skaror av halvlängdsmän i Ekenfara.

Övriga Kan med fördel använda tabell för losdriver och anpassa utfallet på lämpligt vis. Ankor är starkt överrepresenterade bland stadsbefolkningar, raxorer är ofta bergsmän eller herdar osv.

Angivna starkapital och utrustningar gäller för arvslösa yngre söner och döttrar. Den som har ärvt sin fars gård, gods, smedja eller handelshus har givetvis mycket större tillgångar, men med dessa kommer också en mängd plikter som kan vara svåra att kombinera med ett liv av äventyrligheter.

Färdigheter Det finns vissa färdigheter som nästan alla personer från de olika folkgrupperna besitter grundläggande kunskaper i. Dessa anges nedan med färdighetsnamnen hämtade från EDD. I EDD kunde lämplig GC vara 2-3 x GE alt FV B2.

Echt Rida, Dans (folkdans), Historia (echtiska myter och grundläggande kunskap om LV:s historia och teologi) Losdriv Simma, Sjökunnighet, Fiska Faltrakier Sjunga & Spela, Bluff Nordmarkare Sjökunnighet, Fiska, Vapen (harpun eller timmermansyxa) Pent Områdeskännedom (Gladaskogen), Överlevnad (Gladaskogen), Botanik (Gladaskogen)