Historia

Felicien
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Tyros (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Kronologi

Garumnos och Kalameikiden

606 f.O.: Bröderna Kimzon och Farkhon låter på Paridons befallning bygga ett stort skepp, fylla det med sin släkt och djur och växter av alla sorter och lämna Kamsun.

599 f.O.: Yndar och dess imperium går under. Kimzon och Farkhon anländer till Garumos och finner välstånd där.

599-500 f.O.: Garumos folk bygger åter upp sitt örike. De handlar och krigar med Kamsun, Sombatze, Furgia och Traxilme.

499-100 f.O.: Post-yndariska sekter och kulter kommer till liv i Glashavets arkipelag. De gör räder med margylermagiker, kannibalkrigare och zombiearméer mot bl.a Garumos. Kimzonerna slår ofta tillbaka med sina egna flottor och drar på sig de överlevande margylernas vrede.

99-66 f.O.: Margylen, nekromantikern och demonologen Valadun samlar flera sekter under sin spira och påbörjar systematiska attacker mot Garumos. Kimzonernas sjömakt och farkhonernas skicklighet i Animism möjliggör att Garumos överlever attackerna.

65 f.O.: Valadun sluter fred med Garumos men skickar agenter för att undergräva sin fiende från insidan.

45 f.O.: Valadun har nu infiltrerat Garumos tillräckligt djupt för att utlösa ett brödrakrig mellan farkhon och kimzon.

33 f.O.: Kimzonerna har nu besegrat farkhonerna i det grymma inbördeskriget, men Garumos är försvagat och Valadun förklarar krig.

29 f.O.: Garumos fall. Kalameikos och en spillra kimzoner flyr mot ett av Paridon utlovat land.

Felicien - kimzônernas Tiron Cruvi

27 f.O.: Kimzonerna anländer efter många äventyr till Koalint och södra Tolan och grundar snabbt städerna Elikon, Sidon och Tyros.

27 f.O. - 9 e.O.: Tolanerna är splittrade och kimzonerna erövrar större delar av Tolans kustländer. Redan under Kalameikos livstid har de nio stamsätena grundats och kungasätet Tyros blir snabbt en starkt befäst och rik handelsstad.

9 e.O.: Kalameikos avlider och kimzonerna väljer hans och Elissas yngsta son Kiolomon till ny kung. Enbart ättlingar till både Kalameikos och Elissa kan lägga anspråk på Feliciens tron.

9-200 e.O.: Kiolomon och hans efterföljande besätter hela Tolans kustland och tvingar de flesta tolanerhövidngar i inlandet till underkastelse samt driver svartfolken upp i och in i bergen. Under denna period är kimzonerna så gott som ständigt i krig med någon tolanerhövding eller svartfolksflock. Felicierna börjar handla med framförallt berendier, hynsolger, efarier och krunier.

174 e.O.: Zorakin etablerar en koloni på ögruppen Hakkai söder om Felicien. Felicien skickar ut egna upptäcktsflottor mot Ormsjön och till västra Kopparhavet.

200-talet e.O.: Solfarare anländer till Efaro. I deras kölvatten kommer också dalkiska och erebosiska handelsmän. Kopparhavet börjar bindas samman till en helhet med täta handelskontakter. Felicierna oroas av solfararna och de efterföljande köpmännen och bestämmer sig för att inte låta dem vara de enda med fästen i Efaro.

204 e.O.: En malström uppstår mellan Samkarna och Solunas och en felicisk upptäckts- och handelsflotta fångas i Ormsjön oförmögen att ta sig åter till Kopparhavet. Kolonin Krilloan upprättas på den samkarniska kusten där felicierna och andra sjöfarare samlas i väntan på gynsamma vindar som kan öppna ”Vägen bort”, vilket malströmmen kom att kallas.

223 e.O.: Feliciska "legosoldater" utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp for solfararna i Efaro etablerar en koloni kring staden Bylos. Staden behåller sin självständighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar.

280-306 e.O.: Efter det Andra soltåget utökar Felicien sin jakt på slavar i norra Soluna genom regelrätta krig mot flera efariska stammar. Målet är en lika stark närvaro i Efaro som den som Solfararna upprättat. Tigranes och Dermanien drabbas hårt och kriget skapar störningar i andra staters handel med Sombatze och Thelgul men ignoreras av felicierna. Felicien erövrar flera öar längs nordvästra Efaros kust de sk Pärlkolonierna.

306-309 e.O.: Från detta datum vandrar den milde Kiomolon III Den Lysande Vägen. Slitningar och stridigheter utbryter mellan Paridontrogna och Etinstrogna vilket försvagar landet.

310-330 e.O.: De dermanska stammarna samlas i en stor allians för att bekämpa felicier och solfarare. Andra stammar som tigranerna och aderrahamanerna ansluter sig, frivilligt eller motvilligt, till dermanerna som besegrerar felicierna i flera fältslag och innesluter dem i deras befästa städer. Dermanerna bygger en mäktig flotta och för kriget först till Pärlkolonierna och därefter till själva Felicien som efter att Kiomolon III tillfångatags av den briljante halvkimzonern-halvefariern As-Sarhadon kapitulerar. De Paridontrogna svär evigt motstånd och en del av dem flyr till Berendien för att söka stöd där. Stödet uteblir och felicierna menar att detta är ett brott mot den vänskap som dittills rått mellan Felicien och Berendien.

Under denna feliciska svaghetsperiod återfår Amara, Idhram och flera tolanerhövdingar på Kritos i praktiken självständighet.

331 e.O.: Dermanerna grundar staden Derk i Felicien. I staden bosätts ett stort antal dermanska veteraner.

333 e.O.: Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanerna tillsätter en efarisk kung av Felicien: dess erövrare As-Sarhaddon. As-Sarhaddon möts av ett massivt uppror där krigare vigda till Galmon/Galadon först gör sig kända. Prins Mahariolon utropas till kung av de kimzonska stammarna och husen.

Prins Mahariolon och Prinsessan Arishanat som bägge stammar från Kalameikos och Elissa är de första i en ny linje av feliciska monarker.

335 e.O.: Dermanerna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermanska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.

336 e.O.: Dermanerna har efter tre års strider slängts ut från Felicien. Undantaget är Derk som efter att ha stormats nio gånger av felicierna erbjuds samma status inom Felicien som tolanerfurstarna. Än idag är Derk en kulturellt efarisk stad vars hövding är vasall till Feliciens kung.

336 e.O.: Pärlkolonierna återtas av den feliciska flottan.

337 e.O.: Bylos läggs under felicisk belägring och återtas före årets slut.

338-340 e.O.: Felicierna belägrar Abn Haza. Den feliciska flottan plundrar Tigranes och Aderrahamans kuster, inte ens den minsta fiskeby skonas. Den efariska staden An-nahar intas i ett amfibiskt anfall som leds av huset Carais hajmän. Staden döps till detta hus ära om till Caraidon - Hajherren.

341 e.O.: Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.

342-343 e.O.: Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.

343 e.O.: Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.

344-411 e.O.: De segerrika felicierna är rusiga över sin egen styrka och makt. Under krigets lopp har de också värvat mängder legotrupp inför en planerad stöt över bergen mot Dermaniens hjärta. Istället för att avpolletera dessa väljer Felicierna att ge "de falska berendierna" en näsbränna. Kriget mot Berendien börjar med räder och slutar i fullt krig. Kriget kommer att vara i 67 år men det bryts av flera längre vapenvilor. Se Berendiens historia för en mera detaljerad beskrivning (om än förstås skriven av en "pro-berendisk" historiker).

370 e.O.: Efter en olycklig incident i Ventimiglia allierar sig Zorakin med Berendien och går i krig med Felicien. Strider utbryter också i norra Efaro men dessa är mest skärmytslingar och räder.

392 e.O.: Sjöslaget vid Selim. Felicierna krossar den zorakiska flottan och påbörjar en lång och grundlig plundring av Zorakins kustland. Mycket av rikedomarna hamnar i dalkiska och erebosiska penningpungar då de ger tillstånd åt felicierna att köpa förnödenheter i Caddos och Erebos hamnar.

394 e.O.: Fredsslutet med Zorakin som avträder kolonin Montagor.

411 e.O.: Fred med Berendien utan förändrade gränser. Berendiens kustländer är utplundrade och felicierna är mätta på krig. Bland Feliciens tolaniner och slavar är krigströttheten stor och uppror är nära.

411-451 e.O.: Felicien går in i en återhämtningperiod med enbart mindre strider i Efaro och mot Erbulas och Pelenos svartfolk. Den sista fri tolanerhövdingen svär trohet och utnämns till Furste av Amara. Mot slutet av perioden utbryter konflikt mellan Felicien och Krun om inflytande i Efaro och kruniernas höjning av tullen i Stabul till 10% för felicier medan dalker och ereboser slipper undan med 5%.

451-456 e.O.: Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största sjöslag någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa. Felicierna lyckas tidvis sätta Stabul i blockad och i fredsslutet tvingas krunierna åter sänka tullen för felicier till samma nivå som för erebosier och dalker.

499-512 e.O.: Det Sombatziska Kriget. Sombatze har efter det felicisk-krunska kriget expanderat västerut och har fått fotfäste i Kopparhavet. Felicierna och östliga efarerstammar gör räder mot sombatzerna för att stävja expansionen och för att fånga slavar. Sombatzerna svarar med att uppmuntra uppror bland Feliciens slavar och skickar en stor invasionsflotta mot Felicien. Massiva slavrevolter bryter ut, men i slutändan krossas den sombatzinska flottan och felicierna kan återvända hem för att kväsa revolten. I östra Efaros kustländer råder nu en bräcklig balans mellan feliciska, krunska, sombatzinska och inhemska efariska intressen.

513-574 e.O.: Felicien är rikt och ohotat och välståndet växer. Strider mot svartfolk och räder mot efarerstammar avlöper oftast till felicierna fördel. Enda smolket i bägaren är ett misslyckat kolonisationsförsök på Tolokfe. Officiellt hävdar Felicien dock att de fortsatt har "legitima intressen" i Tolokfe.

574 e.O.: Inbördeskrig utbryter mellan Prins Hamilon och Prins Baros. Den äldre brodern Baros, som är sjuklig och svag, stöds av flertalet stamfurstar och storkimzoner som ser en lämplig marionett i honom. Hamilon har stöd av framförallt den kungliga flottan och dess marinkår, småkimzonerna samt Paridons prästerskap.

576 e.O.: Kung Baros den Veke säljer ögruppen Hakkai och staden Montagor till dess inbyggare. Prins Hamilon erkänner inte försäljningen utan hävdar fortsatt felicisk överhöghet

578 e.O.: Prins Hamilon segrar i det avgörande Brödraslaget. Baros halshuggs med labrys på fördäcket till Prins Hamilons flaggskepp. Stamfurstarnas makt begränsas, de förbjuds att hålla flottor i fredstid och tvingas att ha residens i Tyros (under kungens och marinkårens ömma vård) och småkimzonernas inflytande i stamaffärer stärks. Marinkåren expanderas. Felicien utvecklas till Kopparhavets kanske mest centraliserade stat.

574 - 610 e.O.: Erebos och Caddo tar över allt mer av den handel i östra Kopparhavet som tidigare gick på feliciska kölar. Erebosiska och berendiska tyger liksom dalkiskt hantverk börjar alltmer tränga undan de feliciska varorna. Trakoriska skepp börjar också under denna period att segla in i Kopparhavet och erbjuda silke och ylle av god kvalitet och lägre pris än vad felicierna kan erbjuda.

598 e.O.: Hamilon faller i strid mot Erbulas svartfolk och Kronprins Kithagil tar tronen. Den hämndkampanj som Kithagil och hans två bröder Asdrilon och Magon driver de tre följande åren många av svartfolken att fly över till den berendiska sidan av bergen (där de plundrar landsbygden men till slut görs ner till sista lorting) och de som stannar kvar gömmer sig i sina allra djupaste hålor. Flera år har gått sedan dess men Kithagil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.

603 e.O.: Kung Kithagil delar ut sina första kaparbrev i syfte att underminera Berendien, Caddo, och Erebos. Kithagil och hans bröder har en plan. En stor plan som ska göra Felicien till Kopparhavets härskare och lägga grunden till ett imperium som omfattar hela Tolan och Efaro...

604-606 e.O.: Felicien anfaller det efariska hövdingadömet Tigranes från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kithagil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes att avträda ön Girba samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare att tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år.

Detta anfall är helt oppurtunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget.

Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.

606-610 e.O.: Kithagil söker binda Hynsolge till Feliciens sida. Prins Mahariolon, som är styvbror till Kithagil och kusin till Hynsolges kung, reser varje sommar till Hynsolge för att slåss tillsammans med ett kompani frivilliga felicier på kungens sida. Kungliga agenter från Spindelns brödraskap infiltrerar de feliciska legosoldatskompanier som slåss på Sirigons sida i inbördeskriget.

Kithagil ebrjuder sig att intervenera på sin släktings sida i kriget men Kung Mefimor av Hynsolge håller emot då han vill segra i kriget på sina villkor och vill undvika att bli en bricka i Kithagils spel. Felicien och Hynsolge sluter dock en defensiv allians och Felicien ges ett mycket fördelaktigt handels- och fiskeavtal.

Mandelordens historia i Felicien

327 f.O.: Den lärde munken Olai Rudimons upptäcker under en forskningsresa en till synes sjunken jorisk stad i Österbukten. Under Kopparhavets klara vatten ser han gnistrande kolonner och bevarade mosaikbeläggningar. På den vita klippan ovanför finner han också ruinen av en gammal jorisk basilika omgiven av arkader. Av inskriptionerna han hittar där sluter han sig till att staden som en gång fanns här hette Marion. Rudimon återvänder till Pendon för att där få stöd för vad han kallar en "arkeomatisk" expedition.

325 f.O.: Olai återvänder med sin främste lärjunge Olai Montalion samt en grupp raska noviser för att hjälpa till med grävandet och dykandet. De bosätter sig i basilikan som de börjar restaurera. För att försörja sig börjar de utbilda regionens ädla ynglingar.

301 f.O.: Olai Rudimon publicerar den första studien över det sjunkna Marion, den sk. "Marionikan", och etablerar också i den de första arkeomatisk principerna och metoderna som t.ex. relativ stratigrafisk datering och sektionsdokumentation.

291 f.O.: Rudimons studier av jorisk arkitektur, "De re architectura jorica" publiceras ett år för hans död. I denna beskrivs bl.a. de olika joriska kolonntyperna. Vid denna tidpunkt har basilikan restaurerats, stora delar av den sjunkna staden utforskats och Marion blivit ett officiellt lycéum.

283 f.O.: Olai Montalion publicerar "Studia typologica ioricum" som beskriver och analyserar den joriska kulturens materiella kultur i form av keramik, vapen och metallarbeten. I detta epokgörande pergament etablerar Montalion typologimetodiken.

276 f.O.: Montalion publicerar "Historiae Tolanica" som beskriver den äldre krunisk-tolanska staden han hittat under det joriska Marion.

273 f.O.: Montalion avlider. Lycéet blir nu inriktat mest på utbildning men skickar också ut expeditioner till Krun, Efaro och det fjärran Furgia för att studera de joriska minnesmärkena där. Lycéet är det enda ljuset i ett annars kompakt tolanskt mörker - de sydtolanska hövdingarna har fallit ner i barbari och slåss ständigt inbördes och mot bergens svartfolk. Detta till trots innebär lycéets närvaro att sydtolanerna under århundradena anammar aidnisk-jorisk kultur och språk. Gudinnan Ingeril inlemmas också i det sydtolanska panteonet som dotter till Amçi, den vise guden, och Azgigal, fågelgudinnan.

27 f.O.: Kimzonerna anländer till Koalint. Mandelmunkarna tar inte ställning i kampen mellan kimzonerna och de sydtolanska hövdingarna.

18 f.O.: Den kimzonska stamprinsen Sanchuniadon anländer med en krigsflotta till bukten nedanför lycéet. En trupp tungt beväpnade kimzoner med Sanchuniadon i spetsen närmar sig lycéet och möter utanför dess portar Prior Amnon. Amnon bär en blommande mandelkvist i sin ena hand och en papyrusrulle i den andra. Han räcker över mandelkvisten och pergamentrullen till Prins Sanchuniadon och frågar "Har ni kanske några böcker med er?". Sanchuniadon, som nu är något generad över att inte ha någon gåva att ge i retur, skickar sin lille son Philon ner till skeppen och pojken återvänder med en kattunge (en traditionell kimzonsk vänskapsgåva) och en illustrerad utgåva av "Sagan om Kimzon och Farkhon" som han överräcker till Amnon. Philon blir den förste kimzonen att studera vid lycéet och hans far grundar i Marions bukt en ny stad som kimzonerna döper till Kar Mafor vilket på kimzon betyder "mandelblommornas stad".

Än idag är lycéet i Mafor den enda större lärdomsakademin i Felicien då kimzonerna inte förde med sig någon egen tradition av större organiserade lärdomsinstitutioner. Då lycéet har fortsatt utbilda såväl jorer som kimzoner har det varit avgörande i framväxten av den kimzonsk-joriska blandkultur som är sant felicisk samt i formandet av det feliciska folkspråket.

Geografi

Kritos:

Denna delen av Felicien söder om Erbulas ligger i regnskugga och landskapet är kuperat och kalkrikt förutom de smala kustremsorna som är gammal havsbotten. I det kalkrika och regnfattiga Kritos odlas vinrankor på terasserade norrsluttningar och olivträd och andra fruktträd på sydsluttningarna. Fläckvis finns bördigare jordar som ursprungligen var skogsbeklädda med kritosek,äkta kastanj, valnötsträd, pinje, pelenostall och cypress, men som nu ofta är uppodlade. Där odlas vete, korn och kikärtor samt rotfrukter, grönsaker och rikligt med fruktträd.

Kustslätterna och floddalarnas ler- och slamjordar odlas intensivt och här är också befolkningstätheten som störst. Landskapet är här ett utpräglat odlings- och kulturlandskap med mycket lite "vildmark". De platta kust- och floddalsslätternas ler- och slamjordarna är de enda i Felicien som är lämpligt för storskalig odling av vete och korn.

I de inre av Kritos, där kalkklipporna ofta går i dagen, går det knappt att odla utan får och getter vallas i det buskbeklädda landskapet. Varje vår blommar busklandskapet upp med sprakande färgprakt och de tolanska herdarna bedriver här också biskötsel samt skörd av aromatiska, dekorativa och medicinska löv, frukter, blommor och örter. Bland buskar och blommor bör nämnas kritosekbuskar, terebint, en, sumak, philasbröd, myrten, felisleka, cypress, laviniros, lager, styrax, oleander, jasmin, stjärnlilja, kaprifol, järnek, farkhonemon, rosmarin, fjäderlavandula m.fl.

Erbulasbergens lägre nivåer är klädda i ek-, kastanj-, valnöts- och bokskogar där tolanerna låter svinen böka och vars frukter och virke är värdefulla, i mellannivå växer rikligt med asp, cembatall, erbulasgran, cypress och terebint och över trädgränsen finns buskiga bergsängar med rikt sommarbete. Erbulas toppar (max 3500m) är klädda i ständig snö. De tre större floder som rinner genom Kritos är alla födda ur Erbulas och vårens smältande snö då floderna forsar. Floderna heter, från väst till öst: Eleutheros, Afaka, och Arantes. Under högsommaren är floderna nästan uttorkade och när höstregnen kommer strömmar floderna åter om än inte lika starkt som om våren. Detta gör sammantaget att floderna är svårnavigerade, det finns också flera vattenfall, och flodtrafiken är inte så intensiv. Mindre flodbåtar kan ändå synas på dessa floder nära de vassrika mynningarna och i Arantes kan små båtar under goda förhållande ta sig ända upp till Amara. Timmer flottas också ner till kusten efter att ha dragits av oxar från Erbulas sluttningar till floderna. Sammantaget är dock floderna viktigare som bevattningskällor än transportleder.

Pelenos:

Nordvästra Pelenos söder om Koalint är regnrikare än övriga Felicien och den mycket smala kustremsan är intensivt uppodlad och terasserad. Östra Pelenos är något torrare och den mest skogrika (kritosek, pelenostall, terpentintall, cypress, valnöt, kastanj) delen av Felicien. Här finns också flera sjöar som är rika på ål, nors, brax och barb. Pelenos sydkust är torr och tättbebodd enbart längs floddalarna där konstbevattning tillåter intensiv odling. Det finns tre viktigare floder på södra Pelenos: Kebir och Senir som mynnar i Arados bukt och Lotanan vars södra arm leder till Derk och den östra till Assabanik. På södra Pelenos finns också två större och grunda laguner vars salthalt är högre än det bräcka östra Kopparhavet och ur vilka felicierna utvinner salt i stora saliner.

I Pelenos berg växer den endemiska tempelcedern, ibland kallad kungssceder, som prisas högst av Kopparhavets skeppsbyggare. Kungsscedern är stark som ek, lätt som fur och dess kådrika virke avger en rik doft som sägs vara hälsobringande och sant är att roddare på skepp byggda av kungscedern blir sjuka mindre ofta.

Pelenos flora och fauna är är i övrigt snarlik den kritosiska, men det efariska inslaget är starkare i odlingen.

Gerdikkarkipelagen:

Denna arkipelag av flera mindre öar är utlöpare av Erbulas och Pelenos berg och har vulkaniskt ursprung. De reser sig brant ur havet med smala kustremsor. Ursprungligen skogbeklädda finns nu enbart mindre bestånd kvar med resten av öarna buskbeväxta eller terasserade och uppodlade, framförallt med vin, lin och fruktträd. Busklandskapet är rikt på örter och på ön Kior odlas mastixbusken vars sav är en viktig krydda och medicin. På de minsta klippöarna i arkipelagen växer en lav från vilken det röda färgämnet orselj utvinns. Flora och fauna är i övrigt snarlik den övriga feliciska.

Klimat

Felicien har ett utpräglat kopparhavsklimat med milda vårar, heta somrar och regniga höstar och vintrar. Snö faller mycket sällan i de låglänta områden, men de högre bergstrakterna har ett mildare sommarklimat och vintrar med snö. Vindar är oftast nordliga, men flera gånger per år blåser den heta KamdoRhinn från Efaro och för med sig sand och damm från Solunas inre.

Kritos ligger i Erbulas regnskugga och är ganska torrt men detta uppvägs till viss del av dess tre floder som föds från Erbulas regn och smältvatten. Norra Pelenos kust mot Koalintviken och Gerdikkarkipelagens öar är de mest regnrika och lummiga delarna av Felicien. Södra Pelenos kust är den torraste delen och påminner mycket om norra Efaro såväl vad gäller klimat som grödor.

Platser

Saroniska näset:

Näset mellan Kritos och Pelenos kallas Saron. Vid dess smalaste ställe, ca 4 mil, byggde tolanerna redan innan den joriska erövringen en kalkstenslagd väg där lättare skepp kunde släpas från Koalint till Österbukten. Vägen var igenväxt och obrukbar när kimzonerna anlände men återställdes till brukbart skick under 100-talet eO. Skeppsvägens mynningar är starkt befästa av kungliga fort bemannade av den feliciska marinkåren. Sarons skeppsväg är av stor strategisk betydelse för Felicien: den möjliggör snabb, ungefär fyra dagar, förflyttning av lätta galärer från Koalint till Österbukten. I fredstid används den också av kustskeppare som gladeligen betalar tullavgiften för att bespara sig hela seglatsen kring Pelenos. Tyngre galärer och stora handelskepp kan inte förflyttas över Sarons skeppsväg. Det feliciska riksrådet diskuterar återkommande byggandet av en kanal mellan Koalint och Österbukten men har ryggat bort från de gigantiska kostnaderna.

Mafor:

Mandelordens basilika är Feliciens största bibliotek och främsta utbildningsanstalt av joriskt snitt.

Amara:

Amara är det största tolanska furstesätet och staden är känd för sin skönhet. Byggd i vit kalksten på en klippa över den brusande floden Arantes är staden omgiven av vin, aprikos- och äppelodlingar. I stadens yttre omgivningar finns också ett blomstrande kulligt busklandskap där örter skördas, bin sköts och får och getter betar. En liten grupp halvlängdsmän har bosatt sig i Amara där de livnär sig på fruktodling, likörframställning och handel med sina tobaksodlande kusiner på den berendiska sidan av Erbulas. I Amara görs också det röda Amarantervinet vars fylliga smak är ett resultat av en blandning mellan den joriska zyrahdruvan och den kimzonska zibibbodruvan.

I furstendömets bergstrakter finns ett av få åretruntöppna pass över Erbulas och redan det Joriska Imperiet anlade sin härväg här och på dess grund bygger den nuvarande vägen. Längs vägen genom passet finns härbärgen av olika slag på ca en dagsmarschs avstånd från varandra. Passet är starkt befäst av såväl Felicien som Berendien framförallt som skydd mot varandra men även från Erbulas stridbara svartfolk vilka ofta attackerar de multåg som sköter handeln mellan Kritos och södra Berendien.

Philas finger:

Finger är på feliciska en eufemism för det erigerade manliga könsorganet. Detta torde räcka som förklaring på denna kraftiga och långsträckta halvös namn.

Kap Kalameikos:

När Kalameikos och hans följare korsade det Saroniska näset för sin första kampanj mot Gerdikkarkipelagen reste de på denna höga udde ett tempel till Paridon på det att han skulle välsigna dem med det kimzonerna kallar "galärväder": lätta brisar och låga vågor. Kring templet finns idag en mindre stad och prästerna här anses vara goda väderspåmän, vågtämjare och vindmakare

Idhram:

Detta tolanska furstendöme är beläget vid ett av få berg i Felicien som är rika på malm. Här utvinns silver, bly och järn. Fursten av Idhrams inflytande är kännbar tom i Tyros tack vare frukterna från sitt stora silvermyntverk.

Assabskogen:

Denna skog är Feliciens största och förklaringen till Assabanikinvånarnas rykte som Feliciens skickligaste skeppsbyggare. Skeppsbyggmästare från Assabanik rekryteras ofta till Tyros kungliga varv. Assabskogen var en gång bebodd av en stam skogsalver. Dessa är dock sedan länge besegrade och förjagade även om ryktet säger att skogs- och flodandar på natten hemsöker denna skog.

Kopeossjön:

Denna sjö är Feliciens största och sägs vara föbunden med Kopparhavet via underjordiska kanaler. Hur skulle annars de rikliga bestånd av ål och nors kunna fiskas i sjön? Växtligheten runt sjön är lummigare än på många andra ställen på Pelenos och sjön är mycket rik på fågelliv. Norra delen av sjöns kuster och des omgivningar tillhör en tolansk furste som är vasall till den feliciska kungen. Han eller hon kallas "Sjöfursten" eller "Sjöfurstinnan".

Dohrisjön:

Denna sjö anses vara helig för den tolanska vishetsguden Amçi, hans gemål fågelgudinnan Azgigal och deras dotter, mångudinnan Lavini. Denna triad dyrkas av den lilla tolanska tempelstat vars säte ligger vid sjöns sydöstra strand. Sjön är rik på karp, barb och en uppsjö fåglar.

Derk:

Denna stad styrs av en efarisk hövdingaätt som är vasaller till Feliciens kung, de s.k. Deyerna av Derk. Staden befolkas framförallt av efarer och är även arkitektoniskt mycket efarisk till sin karaktär. Derk har, tillsammans med de många efariska slavarna och efariska frigivna, varit en stark faktor i den efariska komponenten av den feliciska kulturen. I stadens omgivningar, och annorstädes på södra Pelenos, odlas typiska efariska grödor som gulris, bananer, tobak och bomull.

Arados:

Arados är ett av kimzonernas nio stamsäten och ligger på en ö i floden Kebirs mynning. Staden är känd för sin täta och höga bostadshus som liksom den i Tyros och Sidon bildar sk "öar" på upp till sex våningar. I Arados ligger ett renommerat Paridontempel vars präster är specialister på att tämja de hippokamper som lever i Aradosbukten och som också leder den rituella hippokampjakt som genomförs varje vår och färgar buktens vatten röda.

Anatid:

Denna den östligaste av alla klippöar i Gerdikkarkipelagen är bebodd av en sekt vita ankor. Ankprästerna här sköter om den orakelanka som lever i en svavelosande grotta på ön och uttolkar dennes extatiska tjattrande. Ett av det sista orakel som varje orakelanka levererar är att peka ut det ägg som innehåller han av gudarnas utvalda ersättaranka.

På ön finns också en mindre grupp lekankor som fiskar, plockar orselj och dyker efter purpursnäckor. De röda, violetta och lila färgor som produceras används till att färga prästernas och oraklets fjäderskrudar.

Ön besöks då och då av sjöfarande i jakt på vetskap om den gudomliga viljan. Besökarna består av flera nationer och folkslag, ibland tom av svarta ankor. Vapen är förbjudna på ön och av någon oförklarlig anledning har den aldrig plundrats av vare sig pirat eller orch.

Meninx:

Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande spridda den hetta som gör att felicierna i centrum av ön kan odla balsambusken vars kåda är mycket väldfoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Ibusos.

Pallanx:

Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilket de feliciska kolonisterna tillverkar det söta russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Scauron.

Barakat:

Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet eO. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.

Flora & Fauna

Fauna:

Fågelfaunan är rik i Felicien med stora stråk av flyttfåglar som passerar varje vår och höst på väg till och från Soluna. Vid dessa tider fångas mängder med kramsfågel i nät och snaror och gäss och änder jagas från båt med nät, lätta armborst och dresserade rovfåglar. Pelikan, vit stork, natthäger, bronsibis, storskrävlare (även kallad erebosiertrut) och dvärgskarv samt flera arter örnar, falkar (t.ex. tolanerfalken) och gamar återfinns året runt. Korpar finns i bergigare områden och anses vara djur vars närvaro är omen - till det goda eller onda beroende på sammanhanget. Bland mindre fåglar bör nämnas härfågel, shapidanufågel, rosentrast, blåkråka, grön och röd biätare samt alcedonen.

Bland större däggdjur kan nämnas lejon, varg, schakal, vildkatt, lo, rödräv, kronhjort, rådjur, gems, vildget, vildsvin, sjusovare och svartsvanshare. Förrymda karakaler och geparder importerade från Efaro som sällskaps- och jaktdjur till kimzoner har etablerat sig i delar av Felicien.

De vanligaste ormarna är den grodätande smaluggersnoken, som lever i floder och sjöar, och den behornade viperan som lever i klippiga och steniga landskap. Karmosinödlan är en liten röd ödla som också lever i steniga landskap men även ofta är klart synliga mot de feliciska vitkalkade husväggarna i sin jakt på insekter. Bland amfibierna bör nämnas vattensalamandern, som sägs fatta eld om man lyfter ut den ur vattnet, samt den blåa klockgrodan vars grillade lår är en delikatess.

Kimzonerna föredrar jakt på marina djur och fåglar och således är det främs tolaner som jagar. Kimzonerna har dock anammat falkenerarkonsten från tolanerna och jagar sjöfågel och fisk från båt med tämjda örnar, hökar och falkar.

Den marina faunan är rik, speciellt i Koalint där sjöormar leker och sköldpaddor lägger sina ägg längs de vita stränderna. I Koalint påträffas den variant av purpursnäckan ur vilken den djupt röda tyriska purpurn utvinns. Här växer också rikligt den stora pennmusslan som ger musselsilke, kött, pärlemor och ibland pärlor samt flera andra musslor och blötdjur som pilgrimsmusslan samt flera snäckarter, krabbtaskor och sjöborrar. I Gerdikkarkepelagen finns de rikaste purpursnäck- och sköldpaddsförekomsterna och varje senvår passerar stora tonfiskstim genom arkipelagen mot Echatiska havet. Österbukten är rik på sardiner, sardeller och framförallt bläckfisk.

Mulle, makrill, ansjovis, guldsparid, svärdfisk, muräna, sjötunga och nors är populära matfiskar. Det finns flera arter av rocka och haj (t.ex. mako, blåhaj, hammarhaj, pigghaj), men enbart pigghajen fiskas för sitt kött och sin levertranolja. Rockor och hajar fångas det dock en del av som bifångst och deras skinn är ett populärt material i framförallt svärdsskidor och hjaltbindningar. Delfiner finns rikligt och även munksäl är vanlig, men enbart den senare jagas och då mest för att den har en tendens att vittja feliciernas nät. Flygfisken är en helig fisk och att se den till sjöss anses som ett omen.

Legendariska djur:

Sjöormsharpunering är en manbarhetsrit för unga kimzoner. När RhabdoRhinn blåser från syd vandrar sjöormarna från Ormsjön till Koalint för sina våldsamma parningslekar. I dessa tider bemannar unga kimzoner brigandoner och beger sig ut på sjöormsjakt. De som återvänder återvänder som män och med rikt byte då felicierna vet att utnyttja alla delar av sjöormen i olika praktiska, religiösa och magiska syften.

Bukten där staden Arados ligger är rik på hippokamper. Dessa tämjs ibland av Paridonpräster och jagas också under begränsade och rituella former. Ett annat marint djur som anses vara heligt och Paridons utsända är väduren. Dessa är dock helt otämjbara och vördas och fruktas som gudaomen av alla felicier.

I Pelenos berg är det vanligare med sphinxar än annorstädes i Ereb. Ändock är sphinxar mycket ovanliga. De anses vara knutna till Felis och vördas och fruktas av felicierna. Ytterligare två legendariska djur som är vanligare i Felicien än på andra ställen är lammasun och shedun, ett bevingat lejon och en bevingad tjur. De lever i bergstrakterna och är ytterst ovanliga och med starka associationer i den feliciska mytologin till Philas och Dagon.

I Eleutheros, Afaka, och Arantes vassrika mynningar påträffas ibland hydror. Dessa lever normalt sett på fisk och andra sjölevande djur, men går ibland till attack mot flodbåtar. Unga feliciska män på jakt efter ära söker ibland upp hydrorna i deras nästen. Få återvänder. I flodernas vassrika deltan och i Pelenos större sjöar lever också de stymphaliska fåglarna vars vingpennor är gjorda av gyllene organisk metall. Vingpennorna är fyllda med ett organiskt gift som verkar paralyserande på offret. Stymphaliska fåglar lever i flock och är stora som kråkor. Deras vingpennor är eftersökta som pilspetsar och knivar då de dels är mycket vackra, dels mycket skarpa och också kan förtrollas.

Utdrag från indexet till mandelacolyten Lykarion DiUriels candidatusuppsats "En essaye till en felicisk historia naturaliae":

Kritosek= Kermesek, från denna skördas löss som löses upp i vinäger och ger en dyr klarröd färg sk. kimzonsk karmosin.

Krunsk ek = Turkisk ek

Holmek= Skogsek

Tempelceder = Libanonceder, kallas också Kungsceder då fällandet av dessa träd är regale

Erbulasgran, också kallad Omorika= Serbgran, kallas Nidagran i Torshem och norra Berendien

Pelenostall= Terpentintall, ur denna utvinns den skarpa cembraoljan som används i flera syften bl.a. som medicin, möbelolja och för retsinering av vin

Philasbröd= Johannesbröd, kallas Odosbröd i större delen av Kopparhavsområdet

Felicisk tulpan= purpurfärgad tulpansort

Farkhonemon= Röd vallmo

Stjärnlilja= Krollilja

Fjäderlavendula= Lavendelart från söder om Erbulas som skiljer sig från den vanliga lavendeln genom en skarpare doft

Lavniros= Vit rossort döpt efter den tolanska mångudinnan Lavini

Muskatellsalvia = lokal salviaart med fyllig doft och smak

Felisleka= Kattmynta

Svartsvanshare = Hare m. svart svans

Svartsvanshjort= Tolansk kronhjortsras

Hornviperan = Behornad huggorm, tämjs ofta och används i olika feliciska kulter

Smaluggersnok = Grön vattensnok. Amçis följare håller den för helig.

Karmosinödla = liten röd ödla som finns i steniga områden och i städerna på hela Tolanhalvön.

Blå klockgroda = ätlig groda

Lökgroda = oätlig groda

Svart locust= liten köttbitarvariant som tämjs och släpps loss på den pelenosiska befolkningen av de illvättar som bor i de pelonsiska bergens djup.

Stor skräveltrut = mycket ljudlig och irriterande trut. Kallas ofta för Erebosiertrut av felicierna.

Alcedon= Kungsfiskare

Galadonufågel = Härfågel, anses av alla felicier vara ett omen för krig, kamp och strid, ett sändebud från Galmon

Natthäger = svart häger

Shapadanufågel= Solfågel, finns i Efaro och södra Pelenos. Döpt efter den kimzonska solgudinnan. Kallas också Solriddarhake, Khemoshifågel, Sholaksiska, Anyakfågel eller Ashinatrast.

Städer

Felicien Städer

Tyros

Huvudartikel:Tyros

Samhälle

Klasser

Om kimzonsk och felicisk släkteräkning

Kimzonerna är unika i Kopparhavsområdet i att de räknar släktskap längs mödernet och praktiserar polyandri, matrilinearitet och matrilokalitet. Enligt Mandelordens lärde skall denna tradition ha sitt ursprung i den skeva könsfördelning som existerade under seglatsen mot Koalint (endast 1 av 3 i besättningen var kvinnor).

Polyandrin är begränsad till att en kvinna kan gifta sig med flera bröder (naturliga eller i mycket ovanliga fall blodsbröder). Juridisk status som kimzon kan enbart "man av kimzonsk kvinna född" uppnå i det feliciska samhället. I ovanliga fall kan icke-kimzoner adopteras av kimzonska kvinnor och därmed uppnå status som kimzon. Adoptionsceremonin omfattar rituellt blodsbyte.

Avkomma från kimzonsk man och icke-kimzonsk kvinna (läs: slavinna, geron eller tolan) är vanlig medan det omvända är starkt tabu och straffas med döden för moder och barn. Kimzonernas matrilinearitet till trots är det kimzonska samhället mansdominerat (t.ex. har enbart kimzonska män, med vissa undantag, rösträtt i stammarnas skeppsråd). Barn av kimzonsk man och icke-kimzonsk kvinna ärver moderns sociala status (slav, geron, tolanin eller tolan) och kan enbart nå status som kimzon genom adoption av kimzonsk kvinna.

Av detta skäl är dynastiska bröllop mellan kimzoner och utländska adelsmän ganska ovanliga, men undantag finns. Det finns t.ex. färska dynastiska band mellan Felicien och Hynsolge samt mellan Felicien och Jorduashur, vilket är en av anledningarna till de nuvarande goda relationerna mellan dessa länder.

Tolanerna följer joriska patrilinjära, patrilokala, monogama traditioner rörande giftermål och arv. Slavar räknas inte som juridiska subjekt i Felicien och kan inte ingå juridiskt bindande äktenskap (även om många slavpar förstås i praktiken samlever). Frigivna slavar har en speciell juridisk status kallad geron (maskulinum)/geran (femininum) som i hierarkin ligger mellan tolan och tolanin (småtolan). Halvfolksindivider som är bosatta i Felicien och är fria räknas också som geroner.

Juridisk status i Felicien: Kimzon/Kimzan: fri man/fri kvinna; Tolon/Tolan: fri tolansk man resp. kvinna; Tolanin: också kallade småtolaner. Livegna. Suffixet -in är en diminutivform som används i tilltal till barn och söta djur.; Geron/Geran: Frigivna slavar, man resp. kvinna. Den exakta innebörden på kimzon är "gäst". Även halvfolk räknas som geroner.; Slavar: Dessa har inga rättigheter alls.

I felicisk lagstiftning har individer olika rättigheter och skyldigheter baserade på denna status.

Styre

Utrikespolitik

Kolonier

Bylos

Huvudartikel:Bylos

En urgammal efarisk stad hellig för alla landets åtta stammar. Fortfarande efter nästan femtonhundra år finns i Bylos spår av den magnifika arkitektur Efaro en gång var känt för. Solfarare från västra Kopparhavet intog staden 198 e.O. och den blev en del av Solstaten, dock med en stor efarisk befolkning. Feliciska legosoldater utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp för solfararna etablerade en stark närvaro i staden och efter ett efarisk uppror 223 e.O. tog de över Bylos och deklarerade den som felicisk koloni. Trots protester från ledningen i Solstaten och Lysande Vägens prästerskap började felicierna handla med slavar från östra Efaro. 307 e.O. återtogs staden av den efariska dermanerstammen som ville ena hela Efaro och fördriva alla erebier vare sig det var aidniska solfarare, dalkiska handlare eller feliciska slavjägare. Även efarier från andra stammar kastades ut, trots att Bylos inte traditionellt ansågs tillhöra någon av de åtta storstammarna. När sedan dermanerna tvingades återvända till Efaro efter sin ockupation av Felicien på andra sidan havet blev Bylos gett som koloni till felicierna i fredsfördraget som följde. Staden blev återigen en utgångspunkt för slavhandel i Efaro och övriga Soluna men framförallt blev den en viktig militärbas som kunde hålla de efariska piraternas stålklädda kanoter under kontroll. Under 400-talet e.O. försökte Krun vid flera tillfällen att erövra Bylos men efter sitt nederlag vid Lopenta 451 e.O. gav de upp sina koloniseringsförsök i Kopparhavet.

Caraidon

Huvudartikel:Caraidon

Ursprungligen ett mindre efariskt kustsamhälle som under Kejsardömet Jorpagna gjordes till kolonihuvudstad i Efaro Tigranica. Blev senare en viktig stad i det dermanska stamförbundet och härifrån utgick invasionen av Felicien 311 e.O. Den tillfångatagna kung Kiolomon III hölls som gisslan i Caraidon under 32 år. När sedan felicierna gjorde uppror och frigjorde sig från dermanerna lyckades de i fredsfördraget få kontroll över denna stad som sedan är deras viktigaste koloni i västra Efaro. Paridontemplet som restes till minne av Kiolomon är det största farsegels det feliciska kärnlandet. Staden ligger vid mynningen av den mäktiga Ytalizfloden och nerför den skeppas varje år otaliga slavar från Efaros inre.

Porto Horyni

Huvudartikel:Porto Horyni

Koloni i södra Ormsjön där tron på stridsguden Galmon har sitt ursprung. Det geomentäriska läget gör att staden överlever tack vara kalla vattenströmmar genom Hyrons Gap och en placering i solskugga under det mesta av dagen. Styrs av guvernör Ilkos DiMethil.

Pärlkolonierna

I västra Efaro har Felicien ett flertal mindre kolonier. De etablerades på 200-talet e.O. av kung Kleriomon II som både var ute efter slavar och efariska ädelstenar. Då felicierna anammade joriskt språk efter sin ankomst till Kopparhavet översatte de det kimzônska ordet for ädelsten ”porelo” till ”pärla” eftersom pärlor var den högst värderade ädelstenen enligt deras traditioner. På ögruppen Smaluggerna utvinns en sorts grönskimrande ”pärlor”, eller ädelstenar, ur klarkällor i den vulkaniska grunden och längs Oposiska kusten hittas små gula halvädelstenar genom att sila sanden i de grunda havsvikarna. Den efariska ursprungsbefolkningen som först tvingades utvinna ädelstenarna är sedan länge utrotat men nya slavar strömmar ständigt till från inlandet. Under den dermanska ockupationen av Felicien tvingades kolonisterna att byta plats med sina slavar, något de ansåg som ytters vanhedrande och aldrig har glömt. I den oposiska staden Eygafo valde 84 felicier i stället för att länkas som slavar att kasta sig utför murarna på guvernörsfortet och möta Paridon i vågorna som fria. På Tabris, en av de mindre öarna i Smaluggerna, har den aidniska S:t Willems Orden sedan soltågens tid ett av sina fästen. Felicierna har flera gånger försökt erövra borgen men aldrig lyckats. Willemiterna är dock alltför få för att utgöra ett hot men är ett ständigt irritationsmoment och kung Kuthegil planerar ett slutgiltigt angrepp inom kort.

Militärmakt

Om truppindelning i Feliciens krigsmakt

Den minsta enheten består av 12 man vars ledare kallas just "Tolvman" (kimzon "Segen") och gruppen en "Tolft". Dessa tolfter kombineras till den minsta fältformationen som består av 6-12 tolfter. Sådana enheter kallas "Spheiro" och leds av en "Sagar". Spheiror rör sig som en enhet på slagfältet och har en egen fänika och egna flöjtspelare och trumslagare.

Spheiror grupperas i sin tur till en myriado som består av 6-12 spheiror. En myriado ska kunna agera som en självständig armé och har således tillgång till egen tross, administration och rättskipning. Varje myriado har också egen fana och färger. Officeren som leder en myriado kallas Generalkapten (kimzon "Aluf").

En typisk marinkårsmyriado består av en spheiro Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiro Sappörer. Till varje myriado finns ett antal skepp attacherade - flera lätta och tunga galärer samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.

Vid skeppstjänst används mindre grupper av tolfter - typiskt för en mindre galär är t.ex. en tolft skyttar, en tolft Löpare och en tolft Spjutbärare (av olika slag) och för tyngre galärer två till tre tolfter skyttar och fyra till sex tolfter infanteri av annat slag.

Roddarna på de feliciska galärerna grupperas också i tolfter bestående av roddarna vid tre till sex roddarbänkar. Roddarna på en galär leds av en roddmästare och en vice roddmästare med hjälp av takthållande flöjtspelare och trumslagare. I hamn eller med skeppet uppdraget på en strand grupperas roddarna i styrbordsvakt och babordsvakt för roterande vaktjänst. Det bör noteras att felicierna inte anser att slavroddare är en god idé: i en strid mellan två galärer där den ena har 80 marinsoldater som förutom att slåss mot fienden måste bevaka sina egna 150 slavroddare och där den andra galären har 80 marinsoldater och som kan lita på sina 150 fria roddare att försvara skeppet vid bordning, vem vinner? Det har dock hänt i tider av kris att felicierna har frigivit grupper slavar och livegna i syfte att använda dem som roddare - många roddare rekryteras nämligen från geroner och tolaner.

De tolanska furstar som är vasaller till den feliciska kungen organiserar sina trupper på ett snarlikt vis som beskrivet ovan. Deras lätta infanteri och slungkastare grupperas på samma sätt i tolfter, spheiror och myriador på samma sätt som kimzonskt infanteri. Det tolanska kavalleriet består också av tolfter men grupperas i sk. ilai om tre till sex tolfter som typiskt leds av en tolanerädling. Tre till sex ilai samlas i grupper som kallas maryano och vanligen leds av en tolanerfurste personligen eller en medlem av en tolansk furstlig familj. Deyen av Derk är unik i Felicien med sin ilai bestående av stridstränade solunska skogselefanter.

Flottorganisation

Varje myriado i Marinkåren och de utvalda kungliga myriadorna i Havskåren har en grupp om 27 stridsskepp till sitt förfogande. I fredstid är de flesta uppdragna i skeppshus och taridonerna är uthyrda till köpmannakonsortier. Flera brigandoner och karakorer är numera uthyrda till kaparkaptener.

Ett skepp styrs av en Kapten (kimzon "Seren"). Normalt består den typiska feliciska minsta patrullen av tre skepp under befäl av en Kommendör. Tre sådana patruller, kallad en eskader, står under befäl av en Kommendörkapten. Eskadrar grupperas i flotillor om 27 skepp vilka står under befäl av en Generalkapten (som också kommenderar en myriado). Dessa kan i sin grupperas i flottor om upp till 81 skepp under ledning av en Generalamiral. Till slut kan flera flottor formeras till armador om består av två till sex flottor under befäl av monarken själv eller en av honom utsedd Storamiral.

3 skepp - Kommendörkapten (kimzon "Rasan")

9 skepp - Kommendör (kimzon "Sa´al")

27 skepp - Generalkapten (kimzon "Aluf")

81 skepp - Generalamiral (kimzon "Ravaluf"

81+ - Storamiral (Kimzon "Tartan"), en kunglig prins eller monarken själv

En typisk myriadosflotta kan bestå av följande skeppstyper:

Tre dromos och

Tre taridos alt.

Sex taridos

Nio celandios

Sex saettios

Tre brigandos och

Tre karakoros alt.

Sex brigandonos

Före en beskrivning av de feliciska skepptyperna se kapitlet om Skepp.

Vapenslag i den feliciska krigsmakten

Marinkåren

Marinkåren är Feliciens stolthet och felicierna själva anser dem vara kapabla att vinner över vilka motståndare som helst, till sjöss eller på land. Den består av nio myriador alla bestående av tolv spheiror. Varje marinkårsspheiros består i fredstid av åtta tolfter och krigstid av tolv tolfter. Dessutom finns förberedelser i form av planer, utrustning och avsatta medel för att rekrytera ytterligare tre myriador i händelse av krig. Tjänsteperioden i marinkåren är 27 år där de sista 9 åren tjänas i reserven. Enbart kimzoner i åldern 16-20 års ålder rekryteras.

En typisk myriados består av en spheiros Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiros Sappörer. Till varje myriados finns en flotta med 27 galärer attacherade samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.

Generellt sett är de kungliga marinsoldaterna tungt och relativt uniformt utrustade med vapen och rustningar av god kvalitet. Disciplinen är järnhård och träningen är grundlig bl.a. tränas de intensivt i att i falang absorbera och bryta upp kavallerichocker. Många marinkårssoldater har erfarenhet från strider med svartfolk, pirater, skuggalver, fria slavgrupper samt av reguljär krigföring i Efaro.

Normalt är marinkåren och främlingsregementena stationerade på följande vis:

Tyros, tre myriador

Amara/Erbulas, en geronumyriados

Darition, två myriador

Assabanik, en myriados

Saroniska näset, en myriados

Caraidon, en myriados

Bylos, en myriados

Eygafo, en tolanumyriados

Främlingsregementena

En relativt ny företeelse i Felicien är de s.k. främlingsregementena. Dessa två regementen är unika i att de rekryteras från icke-kimzoner och de kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon. Ibland kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon för Feliciens armé men de sorterar egentligen under marinkåren och organiseras, tränas och utrustas på samma sätt. Till skillnad från Marinkåren saknar de dock dedikerade skepp. Rekyteringsproven till främlingsregementena är hårda och ingen över 20 års ålder accepteras. Tjänstetiden är liksom i marinkåren 27 år med de sista 9 åren i reserv. Den stora belöningen ligger i pensionsceremonin som innebär att soldaten adopteras in i det Kungliga Huset och således räknas som kimzon med fulla medborgerliga rättigheter. Ibland kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon för Feliciens armé men de sorterar egentligen under marinkåren.

Havskåren

De kimzonska miliser som formas av inneboende i stamområdena och i de direkt kungligt styrda områdena (ffa kolonierna men också Tyros, Darition och Saroniska näset) organiseras på liknande sätt som marinkåren. Milisen kallas ofta för Havets söner eller Havskåren. Varje stam är i krig skyldig att ställa upp med en myriados till kungen och brukar hålla ytterligare två i reserv för skydd av det egna territoriet och hemmavattnen. Varje kimzonsk man är i fredstid skyldig att tjäna en månad av årets tolv i milisen som i fredstid fungerar som landsvakter, stadsvakter, garnisoner, och kustbevakning. Även geroner och tolaner som lever inom en stamprovins eller i kungliga områden är skyldiga att delta i uppbåden men har ej rätt att delta i skeppsråden. En typisk myriado i Havets söner består av två spheiror Löpare, tre spheiror Skyttar, en spheiro Svärdsbärare, och sex spheiror Spjutbärare.

Den havskårsmyriado som varje stamområde ställer till kungens förfogande skall enligt rikslag ha en attacherad flotta om 27 galärer med tillhörande roddare och sjömän. Utöver dessa förfogar varje stam över ett mindre antal lätta skepp för kustbevakning och har i krigstid kapacitet att bygga flera galärer.

Tolanerregementen

Tolanerfurstarna bidrar med tungt kavalleri, katafrakter, till de feliciska arméerna där de i strid oftast bildar flankskydd. Katafrakternas unga väpnare och stallknektar kan formeras till ett lätt kavalleri men deras stridsvärde är lågt. Tolanskt infanteri är oftast lätt t.ex. slungkastare eller av löpartyp. Enbart kungen kan kalla tolanerfurstarna till sina fanor.

Deyen av Derk bidrar inte med kavalleri. Om nu inte 36 stridstränade och bepansrade solunska skogselefanter kan räknas som kavalleri. I övrigt bidrar Deyen med skickliga efariska löpartrupper som även kan bemanna snabba katamarankanoter, s.k. Karakorer (se Skepp).

Legoförband

Felicierna rekryterar gärna legosoldater, framförallt i krigstid och för bruk i kolonierna. Tidigare var hynsolgiska kavallerikondottiärer vanliga i Felicien, men de flesta av dessa har återvänt hem till Hynsolge och inbördeskriget. De har dock starkt påverkat det inhemska tolanska kavallariets taktik och utrustning och hynsolgiska hästar importeras till Felicien för dyra pengar. Dalkiska bågskyttar har likaså varit vanliga men har i takt med de politiska spänningarna blivit mera ovanliga. Andra förekommande legotruppstyper i Felicien är efariska elefantryttare och löpare, jorpagniskt riddarkvalleri och krunska nomader som är skickliga beridna bågskyttar.

Felicierna har också de senaste åren börjat rekrytera grupper av jordukaerler som framförallt används som livvakter och som stormtrupper. Jordukaerlarna i Felicien leds av Aelfwine Korp och Rikissa Korp, syskonbarn till Kung Elfhelm Korp av Jorduashur. Rikissa Korp är gift med Prins Mahariolon. Detta har lett till att Felicien och Jorduashur, det långa avståndet dem emellan till trots, har utvecklat goda relationer och jordukaerlerna kallar Tyros för Hwitgaard, Den Vita Staden, och Felicien för Katlon, Kattlandet.

Det bör noteras att Felicien själv är en källa till legosoldater i andra länder. Dessa legokompanier har ingen koppling till staten, t.ex. är feliciska legosoldater i Sirigon inte tecken på feliciskt officiellt stöd till Sirigon i inbördeskriget utan helt enkelt ett tecken på att i Sirigon finns det pengar.

Trupptyper i den feliciska krigsmakten

Kimzoner i Marinkåren och Havskåren slåss uteslutande som infanteri som kommer i sex typer: Löpare, Svärdsbärare, Hillebardiärer, Spjutbärare, Armborstskyttar och Sappörer. Till dessa skall även de skickliga kimzonska roddarna och matroserna också nämnas. Tolanerfurstarna bidrar framförallt med ett tungt kavalleri, sk. katafrakter, men även med slungkastare, löpare och spjutbärare.

Löparna

Det lätta infanteriet, Löparna, bär enbart ett lätt bröstharnesk (brigantin eller läderlamellharnesk) över en tunika och är utrustade med flera kastspjut, lätt lädersköld av efarisk typ och khepesh eller labrys. På huvudet bär de den lätta koniska hjälmen. De är tränade för strid i lös ordning och i att springa långa sträckor. I strid är deras uppgift att störa och oroa fienden innan huvudstridlinjerna möts. De används också som budbärare och som spejare i svårare terräng. Till sjöss är de oftast först att borda fiendeskepp.

Svärdbärarna

Svärdsbärarna är tungt rustade och beväpnade med kastspjut, medelstora sköldar och framförallt svärd, vanligtvis khepeshen. De fungerar som stormtrupper vid belägringar och när armborstskyttar och spjutbärarare har lyckats bryta upp fiendens ordning så löper svärdsbärarna igenom luckor som öppnas i de egna linjerna för att utdela dödsstöten i brutal närstrid.

Hillebardiärer

Underofficerare och officerare bland svärdsbärarna använder gärna den tunga hillebarden för att hindra bordningar eller döda en riddares häst och sedan riddaren själv. Underbefäl grupperas ibland i elitförband bestående enbart av hillebardiärer och sätts in där striden är som hetast. Den feliciska kungen omgärdas alltid på slagfältet av en sådan spheiro elithillebardiärer.

Spjutbärare

Spjutbärarna är infanteriets ryggrad och deras häckar med spjut, ormpikar och stora sköldar används defensivt för att absorbera kavallerichocker eller bordningsförsök. De är medeltungt rustade och arbetar ofta som skydd för armbortskyttarna som inleder varje strid med salvor av tunga skäktor vars stålspetsar är smidda för att bryta genom pansar. Till sjöss kan en grupp spjutbärare bakom sina stora sköldar och med sänkta ormpikar totalt haverera ett fientligt bordningsförsök.

Armborstskyttar

Skyttarna är utrustade ungefär som Löparna, ibland något tyngre. Deras främsta vapen är armborstet och de är tränade i att skjuta i salvor. Vid skeppstjänst utnyttjar de större relings- och däcksmonterade arbalest och skorpioner som skjuter tunga skäktor eller svärmar av lättare skäktor.

Sappörer

Sappörerna är soldater tränade i att upprätta och nedkämpa befästningar. De är experter på minering och kontraminering samt i byggandet och användandet av murbräckor, belägringstorn, ballistor, katapulter och trebucheter. Sappörerna är ovanliga och marinkåren förfogar enbart över att fåtal bataljoner.

Roddare

Roddare och matroser rekryteras från småkimzonernas fattigaste medlemmar. Genom sin tjänst i flottan räknas de ändock som "kimzon med spjut eller åra" och har därmed en röst i Furstens skeppsråd. Då de oftast i det civila är sjömän som inte äger andel i skepp och fiskare som inte äger andel i fiskebåt är de dock mycket skickliga och tränas intensivt i samordnad rodd och i utförandet av komplexa manövrer. Geroner och tolaner rekryteras också som roddare, men äger ingen röst i skeppsråden för det.

Katafrakter

Katafrakterna är ett tungt tolanskt kavalleri. Ryttaren, oftast av ädel härkomst, bär tung rustning, ofta lamell över ringbrynja, från topp till tå och är beväpnad med lans, sköld, sabel eller svärd och ibland ett armborst eller båge. Även hästen bär rustning, vanligen fjällpansar eller tjockt tyg.

Slungskyttar

Slungsskytte är de tolanska herdarnas paradgren. Med mandelformade blykulor som ammunition har de en räckvidd på ca 400 meter och de är mycket träffsäkra på närmre avstånd. Detta sägs bero att de från barnsben inte fick bröd av sina mödrar om de inte först träffade kunde träffa brödbiten med en slungsten. Vid belägringar eller i strid från skepp använder de ofta en stavslunga med vilken de kan kasta tyngre projektiler i höga kastbanor, ofta olika former av brandprojektiler. Nackdelen med stavslungan är att den inte kan användas mot mål på närmre avstånd.

Om feliciska vapen och rustningar

Vid ankomsten till Ereb var kimzonernas traditionella vapen snarlika de som de yndariska soldaterna använde i sina erövringar: pansar av fjäll- och lameller, runda sköldar av stål, kroksablar, spjut och sammansatta bågar. Vissa vapen är mera specifikt kimzonska som kepeshen och labrys. Dessa har sedan kommit att utökas med vapen och rustningstyper som utvecklats inom den joriska kultursfären framförallt från tolaner, berendier och solfarare. Även efarisk vapenkultur har påverkat den feliciska arsenalen - tyngdpunkten på spjutbeväpnat infanteri och sköldar i läder kan anses vara efariska inslag.

Spjutet är det grundläggande vapnet för de flesta feliciska soldater. Grovt sett använder felicierna spjut av tre typer: halvpik (ca 2,5-3m) för defensiva formationer, spjut använda och balanserade för såväl stöt som kast (ca 180-210cm) samt rena kastspjut. De sistnämnda är korta (ca 90-120cm) och smidda helt i stål med hullingförsedda spetsar och kallas saunion. Dessa vapen används också i många feliciers vardag i formen av de harpuner (för stöt och kast) och ljuster som används i fisket. Halvpiken kallas också ormpik då den används vid sjöormsjakt.

I strid kombineras spjut och pik med sköld. Feliciska sköldar kommer i flera former och format. Runda sköldar, små till medelstora, tillverkas av stål. Lädersköldar finns i en form som liknar ett hjärta och en form som liknar två sammanslagna ovaler. Bägge är inspirerade av efariska förebilder. Stora sköldar är droppformade (rundade ovan med spetsig botten) och görs av flera lager trä och täcks i läder. Sköldar av alla typer är ofta bemålade med emblem för stam, hus, furstendöme eller regemente. Till sist bör nämnas de stora mursköldar, paviser, som feliciska armborstskyttar använder som skydd i strid. Dessa stora sköldar är helt olämpade för strid man mot man men erbjuder gott skydd mot missiler.

De traditionellt kimzonska svärden kommer i två former. Kepeshen är ca. 65-80 cm långt, eneggad med konkav egg. Shekeleshen är en mera traditionell kroksabel ca. 90-100 cm lång. Den korta khepeshen är nästa lika tung som den längre shekeleshen. Khepeshen används framförallt av småkimzoner och meniga soldater och shekeleshen av storkimzoner och officerare. De Avskiljda, Galmons utvalda krigare, är kända för sitt bruk av två svärd, ett i var hand. Förutom dessa svärdstyper har felicierna anammat de raka joriska tveggade svärden och det ringbygelförsedda långsvärdet är numera populärt efter erebosiskt och dalkiskt mönster.

Ett sista traditionellt vapen är dubbelyxan, labrys. Labrysen kommer i två former. Den korta dubbelyxan med litet yxhuvud används för såväl hugg som kast. Den långa labrysen används enbart vid offer av djur och människor och är ett rent rituellt vapen. Däremot har hillebarden blivit ett populärt vapen bland feliciska underofficerare och de använder dem för att fälla tungt rustade ryttare till marken och sedan ta dem av daga.

Som vapen för långa avstånd använder felicierna armborst, på sina skepp också tyngre armborst som arbalest och arcuballistan. Den traditionella lätta sammansatta bågen används numera enbart av ett fåtal felicier. Pistolarmborst har blivit populärara bland feliciska ädlingar och bland kvinnor. Bland tolanska herdar är slungan ett mycket vanligt vapen och tolanerfurstarna ställer upp ett lätt och mycket rörligt slungbeväpnat infanteri.

De vanligaste rustningarna är ringbrynjor i form av jackor som ibland täcker även övre delen av låren. Fjällpansarjackor var vanliga förr, men anses numera gammalmodiga. Ringbrynjor bildar också grunden i tyngre rustningar där bröstkorg och mage skyddas av ytterligare pansar i form av lamellpansarharnesk (av stål, läder eller sjöormsfjäll) eller brigantin samt ledade axel, överarms- och underarmskydd och (under)benskenor i stål eller cuirboulli. Rustningsdelar av fjäll eller plåt är ofta bemålade i starka färger eller blånerade. Blåneringen och (lin)oljefärgen skyddar mot rost och är förstås också dekorativ.

Som hjälm används lätta koniska hjälmar smidda ur ett stycke stål och ibland försedda med nackskydd i lamell. Under hjälmen bärs ofta en ringbrynjehuva. Dessa hjälmar förses ibland också med visir i form av masker. Maskerna smids antingen till formen av uttryckslösa vackra mansansikten eller till grinande demoner. Felicerna använder även tyngre barbuter som har öppningar endast för ögon, näsa och mun. Bägge hjälmtyperna pryds ofta med en eller flera fjädrar från struts, örn, korp, gam eller större sjöfåglar. Dessa fjäderprydnader färgas och i flera regementen fungerar fjädararna och dess färger som tecken på rang.

Det ska noteras att förutom för deltagare i skepssråd, soldater, milismän och resande på landsbygden så är det ovanligt att bära tunga vapen i Felicien och mycket ovanligt att bära rustning. Om en person går omkring tungt beväpnad och rustad kommer det ofrånkomligen att leda till uppmärksamhet från milisen. Undantaget är förstås den lätta dolk eller kniv som alla felicier bär i bältet samt för överklasskvinnor också det dyra lilla pistolarmborstet.

Religion

Felis

Galmon

Se beskrivning av kolonin Porto Horyni för hur tron på guden uppstod.

Paridon

Philas

Kultur

Kalameikiden

En sammanfattning av det feliciska nationaleposet Kalameikiden:

När hoppet var ute och Garumos fall var nära medkallade Kung Kiolomon en förbannelse över Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp, man, kvinna och barn. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kiolomon och hans son Kalamekios i en dröm. I drömmen lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik, Koalint, och ett lyckligt land, Anat Cruvi. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.

Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vita murar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Stora delar av Garumos sjönk i kataklysmen och endast högländer och bergstoppar syns nu ovanför vattenytan. Än idag är ön öde och obebodd då Kiolomons förbannelse drabbar vem som än landstiger.

Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt ofruktbarare och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.

I den djupaste södern kom flottan till länder från vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de föll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr förbi Traxilmes och Sombatzes kust mot Grelgefallen.

Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade Ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför Ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos Ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.

Nu sände Kalameikos ett meddelande till Ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen. En tredje och sista gång bad då Kalameikos om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdropparna från en Stor Salamandero. Kalameikos hotade också med krig om Ärkemagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.

När den magiska vinden hade lagt sig lät Ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamanderns blodsdroppar. Skeppet var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och nio av kimzonernas främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hans kamrater ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd. I gryningen kunde Ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskep. I sin vrede förbannade och förskjöt han sin dotter och öppnade upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens källsprång, det djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.

Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i en uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De satte kurs mot väst och kom snart till ett grönt land, Krun. Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade skadede och tillfälligt obrukbara bakom sig.

När de seglade ut i Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Strömmen från Raas Narram förde dem västerut och roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det lyckliga landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det lyckliga landet (Terra Felix på kejserlig jori) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.

Felicisk (kimzônsk) tidmätning

Huvudartikel:Kimzônska kalendern

Felicierna mäter tiden efter ett system de redan använde innan de ankom Kopparhavet. Deras dygn är uppdelad i vakter bestående av fyra soltimmar uppdelade i åtta halvtimmeslånga glas. Ursprunget till detta är de klepsyder som kimzônerna engång använde, vattenur regulerade av tidvattnet. En tumregel även använd i dag av alla sjöfarare är den såkallade tolvregeln, en regel som på ett ungefärligt sätt anger hur snabbt tidvattnet rör sig och hur högt det når. Förenklad så anger denna att mängden vatten som rör sig orsakad av tidvatten kan indelas i tolv delar. Tidvattensklepsydren var konstruerade utifrån detta fenomen och delade inn dygnet i sex perioder med samma mängd vatten i rörelse. Dessa perioder eller vakter används i hela det feliciska samhället, men är kanske mest kända som en maritim term då sjöfarare i hela Kopparhavet har anammat systemet.

22-02 Kattvakt

02-06 Morgonvakt

06-10 Ebbvakt

10-14 Dagvakt

14-18 Flodvakt

18-22 Kvällsvakt

Kattvakten anses av felicierna som lyckosammast då det är under denna mörkaste del av dygnet som deras kattgudinna Feliz bäst kan hålla ett öga på sina barn, där hos sitter ovanpå månen och viftar med svansen.

Felicien