Felicien

Felicien
Karta
Invånarantal	-
Befolkning	-
Huvudstad	Tyros (ca -)
Styrelseform	-
Exportvaror	-
Importvaror	-
Armé	-
Religion	-
Övrigt	-

Historia

27 f.O.

Kîmzonernas ankomst till Kopparhavet.

174 e.O.

Zorakin etablerar en koloni på ögruppen Hakkai söder om Felicien. Diplomatiska kontakter etableras eftervart mellan staterna.

200-talet e.O.

Kolonier i Soluna.

204 e.O.

En malström uppstår mellan Samkarna och Solunas och en felicisk flotta fångas i Ormsjon oförmögen att ta sig förbi. Kolonin Krilloan upprätts på den samkarniska kusten dit felicierna och andra sjöfarare samlas i väntan på gynsamma vindar som kan öppna ”Vägen bort”, som malströmmen kommer att kallas.

223 e.O.

Feliciska legosoldater utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp for solfararna i Efaro etablerar en koloni kring staden Bylos. Denne behåller sin självstandighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar.

280-talet e.O.

Efter det Andra soltåget utökar Felicien sin jakt på slavar i norra Soluna. Detta skapar störningar i andra staters handel med Sombatze och Thelgul men ignoreras av felicierna.

310 e.O.

Felicien anfalls av den efariska dermanerstammen.

343 e.O.

Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanerna tillsätter en efarisk ledare av Felicien, As-Sarhaddon. Felicierna gör revolt och kastar ut dermanerna.

344-411 e.O.

Krigen mot Berendien.

370 e.O.

Zorakin allierar sig med Berendien och går i krig med Felicien.

392 e.O.

Sjöslaget vid Selim.

394 e.O.

Fredsslutet med Zorakin.

451 e.O.

Lopentaslaget.

Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största batalj någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa.

499 e.O.

Sombatzinska invasionen.

603 e.O.

Kung Kuthegil Halvskägg utfärdar kaparbrev till feliciska pirater. Ett erebosisk handelsfartyg blir det första offret och Femhusrådet i Erebos protesterar högljudt.

Geografi

Felicien Geografi

Städer

Felicien Städer

Tyros

Huvudartikel:Tyros

Samhälle

Utrikespolitik

Kolonier

Bylos

Huvudartikel:Bylos

En urgammal efarisk stad hellig för alla landets åtta stammar. Fortfarande efter nästan femtonhundra år finns i Bylos spår av den magnifika arkitektur Efaro en gång var känt för. Solfarare från västra Kopparhavet intog staden 198 e.O. och den blev en del av Solstaten, dock med en stor efarisk befolkning. Feliciska legosoldater utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp för solfararna etablerade en stark närvaro i staden och efter ett efarisk uppror 223 e.O. tog de över Bylos och deklarerade den som felicisk koloni. Trots protester från ledningen i Solstaten och Lysande Vägens prästerskap började felicierna handla med slavar från östra Efaro. 307 e.O. återtogs staden av den efariska dermanerstammen som ville ena hela Efaro och fördriva alla erebier vare sig det var aidniska solfarare, dalkiska handlare eller feliciska slavjägare. Även efarier från andra stammar kastades ut, trots att Bylos inte traditionellt ansågs tillhöra någon av de åtta storstammarna. När sedan dermanerna tvingades återvända till Efaro efter sin ockupation av Felicien på andra sidan havet blev Bylos gett som koloni till felicierna i fredsfördraget som följde. Staden blev återigen en utgångspunkt för slavhandel i Efaro och övriga Soluna men framförallt blev den en viktig militärbas som kunde hålla de efariska piraternas stålklädda kanoter under kontroll. Under 400-talet e.O. försökte Krun vid flera tillfällen att erövra Bylos men efter sitt nederlag vid Lopenta 451 e.O. gav de upp sina koloniseringsförsök i Kopparhavet.

Caraidon

Huvudartikel:Caraidon

Ursprungligen ett mindre efariskt kustsamhälle som under Kejsardömet Jorpagna gjordes till kolonihuvudstad i Efaro Tigranica. Blev senare en viktig stad i det dermanska stamförbundet och härifrån utgick invasionen av Felicien 311 e.O. Den tillfångatagna kung Kiolomon III hölls som gisslan i Caraidon under 32 år. När sedan felicierna gjorde uppror och frigjorde sig från dermanerna lyckades de i fredsfördraget få kontroll över denna stad som sedan är deras viktigaste koloni i västra Efaro. Paridontemplet som restes till minne av Kiolomon är det största farsegels det feliciska kärnlandet. Staden ligger vid mynningen av den mäktiga Ytalizfloden och nerför den skeppas varje år otaliga slavar från Efaros inre.

Porto Horyni

Huvudartikel:Porto Horyni

Koloni i södra Ormsjön där tron på stridsguden Galmon har sitt ursprung. Det geomentäriska läget gör att staden överlever tack vara kalla vattenströmmar genom Hyrons Gap och en placering i solskugga under det mesta av dagen. Styrs av guvernör Ilkos DiMethil.

Pärlkolonierna

I västra Efaro har Felicien ett flertal mindre kolonier. De etablerades på 200-talet e.O. av kung Kleriomon II som både var ute efter slavar och efariska ädelstenar. Då felicierna anammade joriskt språk efter sin ankomst till Kopparhavet översatte de det kimzônska ordet for ädelsten ”porelo” till ”pärla” eftersom pärlor var den högst värderade ädelstenen enligt deras traditioner. På ögruppen Smaluggerna utvinns en sorts grönskimrande ”pärlor”, eller ädelstenar, ur klarkällor i den vulkaniska grunden och längs Oposiska kusten hittas små gula halvädelstenar genom att sila sanden i de grunda havsvikarna. Den efariska ursprungsbefolkningen som först tvingades utvinna ädelstenarna är sedan länge utrotat men nya slavar strömmar ständigt till från inlandet. Under den dermanska ockupationen av Felicien tvingades kolonisterna att byta plats med sina slavar, något de ansåg som ytters vanhedrande och aldrig har glömt. I den oposiska staden Eygafo valde 84 felicier i stället för att länkas som slavar att kasta sig utför murarna på guvernörsfortet och möta Paridon i vågorna som fria. På Tabris, en av de mindre öarna i Smaluggerna, har den aidniska S:t Willems Orden sedan soltågens tid ett av sina fästen. Felicierna har flera gånger försökt erövra borgen men aldrig lyckats. Willemiterna är dock alltför få för att utgöra ett hot men är ett ständigt irritationsmoment och kung Kuthegil planerar ett slutgiltigt angrepp inom kort.

Militärmakt

Om truppindelning i Feliciens krigsmakt

Den minsta enheten består av 12 man vars ledare kallas just "Tolvman" (kimzon "Segen") och gruppen en "Tolft". Dessa tolfter kombineras till den minsta fältformationen som består av 6-12 tolfter. Sådana enheter kallas "Spheiro" och leds av en "Sagar". Spheiror rör sig som en enhet på slagfältet och har en egen fänika och egna flöjtspelare och trumslagare.

Spheiror grupperas i sin tur till en myriado som består av 6-12 spheiror. En myriado ska kunna agera som en självständig armé och har således tillgång till egen tross, administration och rättskipning. Varje myriado har också egen fana och färger. Officeren som leder en myriado kallas Generalkapten (kimzon "Aluf").

En typisk marinkårsmyriado består av en spheiro Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiro Sappörer. Till varje myriado finns ett antal skepp attacherade - flera lätta och tunga galärer samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.

Vid skeppstjänst används mindre grupper av tolfter - typiskt för en mindre galär är t.ex. en tolft skyttar, en tolft Löpare och en tolft Spjutbärare (av olika slag) och för tyngre galärer två till tre tolfter skyttar och fyra till sex tolfter infanteri av annat slag.

Roddarna på de feliciska galärerna grupperas också i tolfter bestående av roddarna vid tre till sex roddarbänkar. Roddarna på en galär leds av en roddmästare och en vice roddmästare med hjälp av takthållande flöjtspelare och trumslagare. I hamn eller med skeppet uppdraget på en strand grupperas roddarna i styrbordsvakt och babordsvakt för roterande vaktjänst. Det bör noteras att felicierna inte anser att slavroddare är en god idé: i en strid mellan två galärer där den ena har 80 marinsoldater som förutom att slåss mot fienden måste bevaka sina egna 150 slavroddare och där den andra galären har 80 marinsoldater och som kan lita på sina 150 fria roddare att försvara skeppet vid bordning, vem vinner? Det har dock hänt i tider av kris att felicierna har frigivit grupper slavar och livegna i syfte att använda dem som roddare - många roddare rekryteras nämligen från geroner och tolaner.

De tolanska furstar som är vasaller till den feliciska kungen organiserar sina trupper på ett snarlikt vis som beskrivet ovan. Deras lätta infanteri och slungkastare grupperas på samma sätt i tolfter, spheiror och myriador på samma sätt som kimzonskt infanteri. Det tolanska kavalleriet består också av tolfter men grupperas i sk. ilai om tre till sex tolfter som typiskt leds av en tolanerädling. Tre till sex ilai samlas i grupper som kallas maryano och vanligen leds av en tolanerfurste personligen eller en medlem av en tolansk furstlig familj. Deyen av Derk är unik i Felicien med sin ilai bestående av stridstränade solunska skogselefanter.

Flottorganisation

Varje myriado i Marinkåren och de utvalda kungliga myriadorna i Havskåren har en grupp om 27 stridsskepp till sitt förfogande. I fredstid är de flesta uppdragna i skeppshus och taridonerna är uthyrda till köpmannakonsortier. Flera brigandoner och karakorer är numera uthyrda till kaparkaptener.

Ett skepp styrs av en Kapten (kimzon "Seren"). Normalt består den typiska feliciska minsta patrullen av tre skepp under befäl av en Kommendör. Tre sådana patruller, kallad en eskader, står under befäl av en Kommendörkapten. Eskadrar grupperas i flotillor om 27 skepp vilka står under befäl av en Generalkapten (som också kommenderar en myriado). Dessa kan i sin grupperas i flottor om upp till 81 skepp under ledning av en Generalamiral. Till slut kan flera flottor formeras till armador om består av två till sex flottor under befäl av monarken själv eller en av honom utsedd Storamiral.

3 skepp - Kommendörkapten (kimzon "Rasan")

9 skepp - Kommendör (kimzon "Sa´al")

27 skepp - Generalkapten (kimzon "Aluf")

81 skepp - Generalamiral (kimzon "Ravaluf"

81+ - Storamiral (Kimzon "Tartan"), en kunglig prins eller monarken själv

En typisk myriadosflotta kan bestå av följande skeppstyper:

Tre dromos och

Tre taridos alt.

Sex taridos

Nio celandios

Sex saettios

Tre brigandos och

Tre karakoros alt.

Sex brigandonos

Före en beskrivning av de feliciska skepptyperna se kapitlet om Skepp.

Vapenslag i den feliciska krigsmakten

Marinkåren

Marinkåren är Feliciens stolthet och felicierna själva anser dem vara kapabla att vinner över vilka motståndare som helst, till sjöss eller på land. Den består av nio myriador alla bestående av tolv spheiror. Varje marinkårsspheiros består i fredstid av åtta tolfter och krigstid av tolv tolfter. Dessutom finns förberedelser i form av planer, utrustning och avsatta medel för att rekrytera ytterligare tre myriador i händelse av krig. Tjänsteperioden i marinkåren är 27 år där de sista 9 åren tjänas i reserven. Enbart kimzoner i åldern 16-20 års ålder rekryteras.

En typisk myriados består av en spheiros Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiros Sappörer. Till varje myriados finns en flotta med 27 galärer attacherade samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.

Generellt sett är de kungliga marinsoldaterna tungt och relativt uniformt utrustade med vapen och rustningar av god kvalitet. Disciplinen är järnhård och träningen är grundlig bl.a. tränas de intensivt i att i falang absorbera och bryta upp kavallerichocker. Många marinkårssoldater har erfarenhet från strider med svartfolk, pirater, skuggalver, fria slavgrupper samt av reguljär krigföring i Efaro.

Normalt är marinkåren och främlingsregementena stationerade på följande vis:

Tyros, tre myriador

Amara/Erbulas, en geronumyriados

Darition, två myriador

Assabanik, en myriados

Saroniska näset, en myriados

Caraidon, en myriados

Bylos, en myriados

Eygafo, en tolanumyriados

Främlingsregementena

En relativt ny företeelse i Felicien är de s.k. främlingsregementena. Dessa två regementen är unika i att de rekryteras från icke-kimzoner och de kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon. Ibland kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon för Feliciens armé men de sorterar egentligen under marinkåren och organiseras, tränas och utrustas på samma sätt. Till skillnad från Marinkåren saknar de dock dedikerade skepp. Rekyteringsproven till främlingsregementena är hårda och ingen över 20 års ålder accepteras. Tjänstetiden är liksom i marinkåren 27 år med de sista 9 åren i reserv. Den stora belöningen ligger i pensionsceremonin som innebär att soldaten adopteras in i det Kungliga Huset och således räknas som kimzon med fulla medborgerliga rättigheter. Ibland kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon för Feliciens armé men de sorterar egentligen under marinkåren.

Havskåren

De kimzonska miliser som formas av inneboende i stamområdena och i de direkt kungligt styrda områdena (ffa kolonierna men också Tyros, Darition och Saroniska näset) organiseras på liknande sätt som marinkåren. Milisen kallas ofta för Havets söner eller Havskåren. Varje stam är i krig skyldig att ställa upp med en myriados till kungen och brukar hålla ytterligare två i reserv för skydd av det egna territoriet och hemmavattnen. Varje kimzonsk man är i fredstid skyldig att tjäna en månad av årets tolv i milisen som i fredstid fungerar som landsvakter, stadsvakter, garnisoner, och kustbevakning. Även geroner och tolaner som lever inom en stamprovins eller i kungliga områden är skyldiga att delta i uppbåden men har ej rätt att delta i skeppsråden. En typisk myriado i Havets söner består av två spheiror Löpare, tre spheiror Skyttar, en spheiro Svärdsbärare, och sex spheiror Spjutbärare.

Den havskårsmyriado som varje stamområde ställer till kungens förfogande skall enligt rikslag ha en attacherad flotta om 27 galärer med tillhörande roddare och sjömän. Utöver dessa förfogar varje stam över ett mindre antal lätta skepp för kustbevakning och har i krigstid kapacitet att bygga flera galärer.

Tolanerregementen

Tolanerfurstarna bidrar med tungt kavalleri, katafrakter, till de feliciska arméerna där de i strid oftast bildar flankskydd. Katafrakternas unga väpnare och stallknektar kan formeras till ett lätt kavalleri men deras stridsvärde är lågt. Tolanskt infanteri är oftast lätt t.ex. slungkastare eller av löpartyp. Enbart kungen kan kalla tolanerfurstarna till sina fanor.

Deyen av Derk bidrar inte med kavalleri. Om nu inte 36 stridstränade och bepansrade solunska skogselefanter kan räknas som kavalleri. I övrigt bidrar Deyen med skickliga efariska löpartrupper som även kan bemanna snabba katamarankanoter, s.k. Karakorer (se Skepp).

Legoförband

Felicierna rekryterar gärna legosoldater, framförallt i krigstid och för bruk i kolonierna. Tidigare var hynsolgiska kavallerikondottiärer vanliga i Felicien, men de flesta av dessa har återvänt hem till Hynsolge och inbördeskriget. De har dock starkt påverkat det inhemska tolanska kavallariets taktik och utrustning och hynsolgiska hästar importeras till Felicien för dyra pengar. Dalkiska bågskyttar har likaså varit vanliga men har i takt med de politiska spänningarna blivit mera ovanliga. Andra förekommande legotruppstyper i Felicien är efariska elefantryttare och löpare, jorpagniskt riddarkvalleri och krunska nomader som är skickliga beridna bågskyttar.

Felicierna har också de senaste åren börjat rekrytera grupper av jordukaerler som framförallt används som livvakter och som stormtrupper. Jordukaerlarna i Felicien leds av Aelfwine Korp och Rikissa Korp, syskonbarn till Kung Elfhelm Korp av Jorduashur. Rikissa Korp är gift med Prins Mahariolon. Detta har lett till att Felicien och Jorduashur, det långa avståndet dem emellan till trots, har utvecklat goda relationer och jordukaerlerna kallar Tyros för Hwitgaard, Den Vita Staden, och Felicien för Katlon, Kattlandet.

Det bör noteras att Felicien själv är en källa till legosoldater i andra länder. Dessa legokompanier har ingen koppling till staten, t.ex. är feliciska legosoldater i Sirigon inte tecken på feliciskt officiellt stöd till Sirigon i inbördeskriget utan helt enkelt ett tecken på att i Sirigon finns det pengar.

Trupptyper i den feliciska krigsmakten

Kimzoner i Marinkåren och Havskåren slåss uteslutande som infanteri som kommer i sex typer: Löpare, Svärdsbärare, Hillebardiärer, Spjutbärare, Armborstskyttar och Sappörer. Till dessa skall även de skickliga kimzonska roddarna och matroserna också nämnas. Tolanerfurstarna bidrar framförallt med ett tungt kavalleri, sk. katafrakter, men även med slungkastare, löpare och spjutbärare.

Löparna

Det lätta infanteriet, Löparna, bär enbart ett lätt bröstharnesk (brigantin eller läderlamellharnesk) över en tunika och är utrustade med flera kastspjut, lätt lädersköld av efarisk typ och khepesh eller labrys. På huvudet bär de den lätta koniska hjälmen. De är tränade för strid i lös ordning och i att springa långa sträckor. I strid är deras uppgift att störa och oroa fienden innan huvudstridlinjerna möts. De används också som budbärare och som spejare i svårare terräng. Till sjöss är de oftast först att borda fiendeskepp.

Svärdbärarna

Svärdsbärarna är tungt rustade och beväpnade med kastspjut, medelstora sköldar och framförallt svärd, vanligtvis khepeshen. De fungerar som stormtrupper vid belägringar och när armborstskyttar och spjutbärarare har lyckats bryta upp fiendens ordning så löper svärdsbärarna igenom luckor som öppnas i de egna linjerna för att utdela dödsstöten i brutal närstrid.

Hillebardiärer

Underofficerare och officerare bland svärdsbärarna använder gärna den tunga hillebarden för att hindra bordningar eller döda en riddares häst och sedan riddaren själv. Underbefäl grupperas ibland i elitförband bestående enbart av hillebardiärer och sätts in där striden är som hetast. Den feliciska kungen omgärdas alltid på slagfältet av en sådan spheiro elithillebardiärer.

Spjutbärare

Spjutbärarna är infanteriets ryggrad och deras häckar med spjut, ormpikar och stora sköldar används defensivt för att absorbera kavallerichocker eller bordningsförsök. De är medeltungt rustade och arbetar ofta som skydd för armbortskyttarna som inleder varje strid med salvor av tunga skäktor vars stålspetsar är smidda för att bryta genom pansar. Till sjöss kan en grupp spjutbärare bakom sina stora sköldar och med sänkta ormpikar totalt haverera ett fientligt bordningsförsök.

Armborstskyttar

Skyttarna är utrustade ungefär som Löparna, ibland något tyngre. Deras främsta vapen är armborstet och de är tränade i att skjuta i salvor. Vid skeppstjänst utnyttjar de större relings- och däcksmonterade arbalest och skorpioner som skjuter tunga skäktor eller svärmar av lättare skäktor.

Sappörer

Sappörerna är soldater tränade i att upprätta och nedkämpa befästningar. De är experter på minering och kontraminering samt i byggandet och användandet av murbräckor, belägringstorn, ballistor, katapulter och trebucheter. Sappörerna är ovanliga och marinkåren förfogar enbart över att fåtal bataljoner.

Roddare

Roddare och matroser rekryteras från småkimzonernas fattigaste medlemmar. Genom sin tjänst i flottan räknas de ändock som "kimzon med spjut eller åra" och har därmed en röst i Furstens skeppsråd. Då de oftast i det civila är sjömän som inte äger andel i skepp och fiskare som inte äger andel i fiskebåt är de dock mycket skickliga och tränas intensivt i samordnad rodd och i utförandet av komplexa manövrer. Geroner och tolaner rekryteras också som roddare, men äger ingen röst i skeppsråden för det.

Katafrakter

Katafrakterna är ett tungt tolanskt kavalleri. Ryttaren, oftast av ädel härkomst, bär tung rustning, ofta lamell över ringbrynja, från topp till tå och är beväpnad med lans, sköld, sabel eller svärd och ibland ett armborst eller båge. Även hästen bär rustning, vanligen fjällpansar eller tjockt tyg.

Slungskyttar

Slungsskytte är de tolanska herdarnas paradgren. Med mandelformade blykulor som ammunition har de en räckvidd på ca 400 meter och de är mycket träffsäkra på närmre avstånd. Detta sägs bero att de från barnsben inte fick bröd av sina mödrar om de inte först träffade kunde träffa brödbiten med en slungsten. Vid belägringar eller i strid från skepp använder de ofta en stavslunga med vilken de kan kasta tyngre projektiler i höga kastbanor, ofta olika former av brandprojektiler. Nackdelen med stavslungan är att den inte kan användas mot mål på närmre avstånd.

Om feliciska vapen och rustningar

Vid ankomsten till Ereb var kimzonernas traditionella vapen snarlika de som de yndariska soldaterna använde i sina erövringar: pansar av fjäll- och lameller, runda sköldar av stål, kroksablar, spjut och sammansatta bågar. Vissa vapen är mera specifikt kimzonska som kepeshen och labrys. Dessa har sedan kommit att utökas med vapen och rustningstyper som utvecklats inom den joriska kultursfären framförallt från tolaner, berendier och solfarare. Även efarisk vapenkultur har påverkat den feliciska arsenalen - tyngdpunkten på spjutbeväpnat infanteri och sköldar i läder kan anses vara efariska inslag.

Spjutet är det grundläggande vapnet för de flesta feliciska soldater. Grovt sett använder felicierna spjut av tre typer: halvpik (ca 2,5-3m) för defensiva formationer, spjut använda och balanserade för såväl stöt som kast (ca 180-210cm) samt rena kastspjut. De sistnämnda är korta (ca 90-120cm) och smidda helt i stål med hullingförsedda spetsar och kallas saunion. Dessa vapen används också i många feliciers vardag i formen av de harpuner (för stöt och kast) och ljuster som används i fisket. Halvpiken kallas också ormpik då den används vid sjöormsjakt.

I strid kombineras spjut och pik med sköld. Feliciska sköldar kommer i flera former och format. Runda sköldar, små till medelstora, tillverkas av stål. Lädersköldar finns i en form som liknar ett hjärta och en form som liknar två sammanslagna ovaler. Bägge är inspirerade av efariska förebilder. Stora sköldar är droppformade (rundade ovan med spetsig botten) och görs av flera lager trä och täcks i läder. Sköldar av alla typer är ofta bemålade med emblem för stam, hus, furstendöme eller regemente. Till sist bör nämnas de stora mursköldar, paviser, som feliciska armborstskyttar använder som skydd i strid. Dessa stora sköldar är helt olämpade för strid man mot man men erbjuder gott skydd mot missiler.

De traditionellt kimzonska svärden kommer i två former. Kepeshen är ca. 65-80 cm långt, eneggad med konkav egg. Shekeleshen är en mera traditionell kroksabel ca. 90-100 cm lång. Den korta khepeshen är nästa lika tung som den längre shekeleshen. Khepeshen används framförallt av småkimzoner och meniga soldater och shekeleshen av storkimzoner och officerare. De Avskiljda, Galmons utvalda krigare, är kända för sitt bruk av två svärd, ett i var hand. Förutom dessa svärdstyper har felicierna anammat de raka joriska tveggade svärden och det ringbygelförsedda långsvärdet är numera populärt efter erebosiskt och dalkiskt mönster.

Ett sista traditionellt vapen är dubbelyxan, labrys. Labrysen kommer i två former. Den korta dubbelyxan med litet yxhuvud används för såväl hugg som kast. Den långa labrysen används enbart vid offer av djur och människor och är ett rent rituellt vapen. Däremot har hillebarden blivit ett populärt vapen bland feliciska underofficerare och de använder dem för att fälla tungt rustade ryttare till marken och sedan ta dem av daga.

Som vapen för långa avstånd använder felicierna armborst, på sina skepp också tyngre armborst som arbalest och arcuballistan. Den traditionella lätta sammansatta bågen används numera enbart av ett fåtal felicier. Pistolarmborst har blivit populärara bland feliciska ädlingar och bland kvinnor. Bland tolanska herdar är slungan ett mycket vanligt vapen och tolanerfurstarna ställer upp ett lätt och mycket rörligt slungbeväpnat infanteri.

De vanligaste rustningarna är ringbrynjor i form av jackor som ibland täcker även övre delen av låren. Fjällpansarjackor var vanliga förr, men anses numera gammalmodiga. Ringbrynjor bildar också grunden i tyngre rustningar där bröstkorg och mage skyddas av ytterligare pansar i form av lamellpansarharnesk (av stål, läder eller sjöormsfjäll) eller brigantin samt ledade axel, överarms- och underarmskydd och (under)benskenor i stål eller cuirboulli. Rustningsdelar av fjäll eller plåt är ofta bemålade i starka färger eller blånerade. Blåneringen och (lin)oljefärgen skyddar mot rost och är förstås också dekorativ.

Som hjälm används lätta koniska hjälmar smidda ur ett stycke stål och ibland försedda med nackskydd i lamell. Under hjälmen bärs ofta en ringbrynjehuva. Dessa hjälmar förses ibland också med visir i form av masker. Maskerna smids antingen till formen av uttryckslösa vackra mansansikten eller till grinande demoner. Felicerna använder även tyngre barbuter som har öppningar endast för ögon, näsa och mun. Bägge hjälmtyperna pryds ofta med en eller flera fjädrar från struts, örn, korp, gam eller större sjöfåglar. Dessa fjäderprydnader färgas och i flera regementen fungerar fjädararna och dess färger som tecken på rang.

Det ska noteras att förutom för deltagare i skepssråd, soldater, milismän och resande på landsbygden så är det ovanligt att bära tunga vapen i Felicien och mycket ovanligt att bära rustning. Om en person går omkring tungt beväpnad och rustad kommer det ofrånkomligen att leda till uppmärksamhet från milisen. Undantaget är förstås den lätta dolk eller kniv som alla felicier bär i bältet samt för överklasskvinnor också det dyra lilla pistolarmborstet.

Religion

Galmon

Se beskrivning av kolonin Porto Horyni för hur tron på guden uppstod.

Kultur

Felicisk (kimzônsk) tidmätning

Huvudartikel:Kimzônska kalendern

Felicierna mäter tiden efter ett system de redan använde innan de ankom Kopparhavet. Deras dygn är uppdelad i vakter bestående av fyra soltimmar uppdelade i åtta halvtimmeslånga glas. Ursprunget till detta är de klepsyder som kimzônerna engång använde, vattenur regulerade av tidvattnet. En tumregel även använd i dag av alla sjöfarare är den såkallade tolvregeln, en regel som på ett ungefärligt sätt anger hur snabbt tidvattnet rör sig och hur högt det når. Förenklad så anger denna att mängden vatten som rör sig orsakad av tidvatten kan indelas i tolv delar. Tidvattensklepsydren var konstruerade utifrån detta fenomen och delade inn dygnet i sex perioder med samma mängd vatten i rörelse. Dessa perioder eller vakter används i hela det feliciska samhället, men är kanske mest kända som en maritim term då sjöfarare i hela Kopparhavet har anammat systemet.

22-02 Kattvakt

02-06 Morgonvakt

06-10 Ebbvakt

10-14 Dagvakt

14-18 Flodvakt

18-22 Kvällsvakt

Kattvakten anses av felicierna som lyckosammast då det är under denna mörkaste del av dygnet som deras kattgudinna Feliz bäst kan hålla ett öga på sina barn, där hos sitter ovanpå månen och viftar med svansen.