Lindskiarnerkriget

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Krig på södra Aidne mellan människor och lindskiarnar. Utkämpades 73-55 f.O. vartefter kungariket Zorakin uppstod.

Kriget på Grindanu

"...Samtidigt börjar grupper av lindskiarnar anfalla människosamhällen runt staden Pharynx. De är väldigt skickliga krigare och kan till synes komunicera sinsemellan utan att använda ord. Bondebefolkningen i byarna runtomkring bjuder inte upp till något direkt motstånd. Lindskiarnarna blir mer och mer djärva och massakrerar de oorganiserade människostammarna en efter en. Mellan år 69 och 66 f.O. tågar lindskiarnarna förstärkta av resar på erövringsresa söder och öster ut. År 68 f.O. faller Drällinge på Grindanus östkust och år 67 f.O. belägras Indarsol och Luksilo på Indar. Indarsol erövras och plundras då försvarande Caddiska och Erebosiska legostyrkor inte kan samsas. Fred sluts år 66 f.O. och lindskiarnarna tillkännages Grindanu, Inberg och nästan hela Indar. Valien Valiensson som år 67 f.O. blvit hövding över pennerna i södra Grindanu söker hjälp hos Caddiska köpmän och skickar ideliga sändebud till echterna på Divras udde. Inte förrän år 63 f.O. då tolv penner lyckas ta sig in i Pharynx och förgifta lindskiarnarnas mest framgångsrika general B’Della sker något drastiskt i konflikten. De tolv fångas och avrättas, men ses som martyrer och föregångsbilder bland Pennerna. Pennerna rustar och hyr in Caddiska legosoldater. Valiensson lovar att Pharyx ska bli Caddisk koloni om de hjälper pennerna till seger mot lindskiarnarna. Sent samma år avtågar en stor armé från Pendon och återerövrar Drällinge. Linskiarnarna blir överraskade av den organiserade och välutrustade armén, samtidigt som de är något försvagade av det kalla vinterklimatet. Under sommaren 62 f.O. börjar motatacker från lindskiarnarna och under de kommande åren sluts ett flertal vapenvilor som städigt bryts.Efter fem år, sommaren 57 f.O. inleder pennerna under Valienssons ledning en stor offensiv mot norr. De gör planerade anfall mot flera punkter i bland annat Indarrike, Slättbo och Likermark. Lindskiarnarna bjuder på hårt motstånd och offensiven slås tilbaka med stora förluster på båda sidor. Lindskiarnarna tar in utvilade reserver och läget blir mer och mer hopplöst för Valienssons penner. Men oväntat kommer besked om att echterna under ledning av Vidar Odise har marscherat genom Slättebo från Divras udde i riktning mot Pharynx. Pennerna gör ett sista desperat anfall och lyckas slå igenom de tvekande lindskiarnarnas linje och efter ytterligare några månaders hårda stridigheter faller Pharyx och lindskiarnarna har besegrats. Ordningen börjar återvända till Grindanu och Indar och befolkningen som i och med kriget har blivit än mer enade känner sig mer och mer tillhöra ett och samma rike. Med början år 56 f.O. sker organiserad jakt på lindskiarnar som fortgår i mer än 20 år. Till slut tar de sista lindskiarnarna flykten upp i bergen för att aldrig mer synas till. Ett förbund sluts mellan pennerna och echterna och staden Filtofia delas till en echtisk del, Fil, och en pennersk del, Tofia. Valiensson blir oerhört faschinerad av lindskiarnarnas oerhört vackra utsmyckningar av Pharynx, och vägrar låta den bli Caddisk koloni vilket retar de forna allierade oerhört mycket. ...[1]"


Kriget på Indar

... När Lindiskirnarna anföll så försökte först enskilda byar försvara sig med folkuppbåd. Med föga framgång och stor blodutgjutelse på legerdiernas sida. Slutligen hölls ett provisorisk storråd i Indarsol. Där beslutades att en man skulle ta hövdingens häst (en gåva från en Raxorisk hövding och den enda på många mils omkrets), ta sig till Hixani och be de Erebosiska och Caddiska människorna som var där om hjälp. Man kunde erbjuda dem ett bra avtal på spannmål i utbyte. Under tiden skulle legerdierna samla ett jättelikt folkuppbåd från de byar som var representerade i rådet. Detta gjordes. Men följden blev en enorm slakt. De fåtal överlevande flydde söderut med fasansfulla beskrivningar från ett omänskligt folk som spred död och förintelse. Nu spreds paniken bland Legerdierna. Tusentals flydde mot den enda stad de kände till som hade en mur. Indarsol. Andra flydde österut mot det som idag är Nordberga skogen, Gredelmark och områdena öster om dagens Zorakien. Samtidigt kom legosoldater från Caddo och Erebos till Indarsol. Till Legerdierna stora förvåning och fasa var dessa främmande och hårdföra soldater inte särskilt vänskapliga. I synnerhet inte mot varandra. Mer än en gång förkom mindre slag innanför Indarsols murar i vilka flera legosoldater sårades eller till och med dog. När Lindiskiarnarna kom var det ingen som riktigt hade ett klart befäl. Ereboserna och dalkerna vägrade att underställa sig ett befäl från det andra landet och ingen av Legerdierna var lämpliga nog. Tillråga på allt var stadens förråd inte anpassde för att motstå en längre belägring. I synnerhet inte med så många människor innanför murarna. Lindiskiarnrna hade inte så stora besvär att inta staden och en fasansfull massaker blev följden. Lindiskiarnarna nådde även Luksilo och Hixani. Luksilos folk var mer förmögna att försvara sig och hade en armé. Man hade dessutom stora trupper från Caddo i staden. Hixani försvarades i huvudsak av Ereboser. Lindiskarnarna retirerade tillbaka till Indarsol som nu var Lindiskarnarnas östligaste gränsstad. Men huvuddelen av styrkorna vände västerut då ett större hot uppenbarat sig. De välorganiserade, enade och krigiska Pennerna hade visat sig vara en svårare nöt att knäcka än något annat folk. De hade slagit tillbaka Lindiskiarnarnas anfall. De stred från häst och hade utvecklat ett längre spjut, en lans, som var ett överlägset vapen som Lindiskiarnarna hade svårt att möta. Dessutom var Pennerna tyngre rustade och de slogs utöver lansen med bredsvärd eller stridyxor av stål. När Pennerna sedan intagit besegrat Lindiskiarnarna och intaget Pharynx skickade man trupper österut och rensade bort de sista Pharynkiska motståndsfickorna. Bland annat de garnisoner med Lindiskiarnar och medföljande anhang som fanns i Indarsol och runt slätterna i Indarrike. Legerdierna var efteråt dels för tacksamma att Pennerna jagat bort detta folk som förslavat dem och slaktat deras fränder och dels för svaga efter krigets vedermödor för att motsätta sig Pennernas krav på överhöghet. ...[2]