Gregorius den Röde

Gregorius den Röde var/är en framstående animist från Kandra, Berendien. Han är mest känd för att på Berendiens Konung, Thargâlions uppdrag, ha författat vad som räknas som den mest omfattande studien av älvfolket, och då i synnerhet alverna.

Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad och enligt sägnen var han en av få att bjudas in att bo vid alvkungens hov, XXX, där han levde till sin död. Nedan följer en sammanfattning av hans verk: 

Vi kan aldrig till fulla begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott förnimma hennes närvaro, men du glömmer det aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna;

Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna idag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna, spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländade högkulturer - Melukha, Cerbergen, Månskenskogen - men idag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike förde flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.

Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpade sig. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte.

Värt att notera är att Gregorius skrift i viss mån omkullkastar vissa av de teser som framlagts av Aspubran. Gregorius texter är betydligt mer uttömmande och börjar så sakteligen ersätta Aspubrans som huvudlitteratur för erebs Palaeanthropologer.

Nämnas bör också Tanor, son av Ilmeg. Denne Kardiske yngling av adlig börd förkastade sin titel och medföljde Gregorius på hans resor som assistent.