Kalmurri

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Diskussion pågår...

Kalmurri är ett stort rike som domineras av dyrkan av Mångudinnan och den regerande kejsaren, som anses vara hennes evigt återfödde son. Landet styrs i praktiken som ett teokratiskt tjänstemannavälde och är i mångt och mycket slutet för utlänningar. Landet är mestadels befolkat av människor tillhörande två sammanslutningar av de ursprungliga nomadstammarna: Ashatârerna i norr och kalmurrerna i söder. I modern tid, sedan kejsardömet utropades, har de ursprungliga stammarna med sina vilda sedvänjor civiliserats av både religionen, den alviska kejsarinnan (finns denna varelse eller är hon bara en myt?) och influenser från Furgia. Djupt i Kalmurris folksjäl finns dock fortfarande den nomadiske barbaren, galopperande till häst över grässlätterna eller flygande genom luften på en hippogriff. Riket begränsas i norr av Trimbusbergen inåt land och Dharbia vid kusten, i söder av Mahammarabergen och gränsfloden mot Furgia, Harytis. I öster är Kalmurris gräns suddig och skiftande beroende på vilka nomadfolk som svurit trohet till kejsaren.

Landsfakta

Invånarantal: 25 000 000
Befolkning: 99% människor, 1% övriga (dvärgar, vargmän, alver, halvlängdsmän, högmän, svartfolk)
Huvudstad: Kaupukuu (Månstaden)
Statsöverhuvud: Mångudinnans son
Styrelseform: Kejsardöme med starkt teokratiskt ämbetsmannastyre
Exportvaror: Svart lotus, spannmål, köttprodukter, salamant, grön marmor, silkeslamapäls, kamsunervaror
Importvaror: Ädelträ, kryddor, salt, kamsunervaror
Välstånd: Medel
Armé: Mycket stark
Religion: Mångudinnan Kaup'sha
Övrigt: Livet i Kalmurri växlar med månens faser, från fromhet vid fullmåne till skörlevnad vid mörkmåne.

Historia

De nyfödda tvillingarna Kalmur och Ashatar att dö i ödemarken en gång i världens ungdom. När mångudinnan såg de arma pojkarna grät hon och förbarmade sig över dem. Hon närde dem med sitt vita ljus så att de inte skulle svälta och hon skyddade dem från vilda djur. Eftersom de närdes enbart av månljus blev både deras hår och hud helt vita.

När de blev gamla nog lärde hon dem att jaga. Men när de tillsammans hade fällt en silkeslama började de träta om vem som skulle få den vackra pälsen. Båda bröderna hävdade sig vara den förstfödde och därför ha rätt till den. Bråket slutade med att bröderna skiljdes åt. Kalmur gick söderut medan Ashatar gick norrut.

De stammar som bröderna träffade på i söder och norr såg de vita männen som utsända av månen och följde dem och gjorde dem till hövdingar. Både Kalmur och Ashatar undervisade sina nya folk om mångudinnan och lärde dem heliga riter till hennes ära. De båda folken fick nu namnen kalmurrer och ashatarer.

När Kalmur och Ashatar slutligen dog blev sorgen stor bland båda folken, men en av de åldriga schamanerna i Emshats heliga grottor förutspådde att det en dag skulle födas ett barn som bar månens tecken. Detta barn skulle bringa enhet mellan de två brödrafolken.


Urtiden

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=23452#p23452

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=23432#p23432

Kejsardömet Kalmurri

Kejsarens födelse

Det kalmurriska folket var i sin tids morgon, det vill säga början av mörkertiden, efter Jorpagnas och Yndars fall, fortfarande ett primitivt nomadfolk. Visserligen var de rätt talrika, men på grund av inre splittring och ständiga småkrig mot andra barbariska stammar, upprätthölls en balans som resulterade i att ingen direkt utveckling kunde ske. Detta skulle dock komma att ändras. År 453 f.O. (eller år 0 enligt den kalmurriska tideräkningen) föddes ett märkvärdigt barn i den oansenliga familjen Schoon. Barnets ena öga var vitt, och tycktes skina som den mäktiga mångudinnan själv när man såg in i det. Föräldrarna blev oroliga och tog sin lille pojke till ättens schaman, vilken förklarade för dem att det vita ögat var ett mäktigt heligt tecken. Månen själv hade ljutit en del av sin kraft i pojken, och han skulle en dag bli en mäktig man. Nöjda med detta svar begav sig föräldrarna åter hem. De gav sin son namnet Depíla, och uppfostrade honom som en prins efter bästa förmåga. När Depíla Shoon hade nått sin fulla mandom, utbröt ett stort klankrig i regionen. Depíla blev detta krigs stora hjälte, och utgången blev att kalmurrerna från och med nu blev den dominerande stammen i området. Ganska snart gav sig Depíla ut på krigståg mot andra stammar i området tillsammans med ett större krigarfölje. Han lyckades ta makten över ett rätt stort område för kalmurrernas räkning, och för denna bedrift blev han adopterad av den åldrade kalmurriska hövdingen och fick full arvsrätt till hövdingtiteln. Den gamle hövdingen avled året därpå, och på hösten år 425 f.O satt Depíla för första gången i verklig maktposition. Han var nu hövding över 5 stammar. För att försäkra sig om sin position inrättade han kejsarämbetet åt sig själv. Depíla och de fem efterföljande kejsarna, lade med list och militär styrka hela det område som idag är Kalmurri under sig. I väster träffade Kalmurrerna på det hårdföra bergsfolket, som de fick strida länge med innan de kunde ta makten över dem. Men det hårdaste motståndet skulle bjudas av de stammar som bebodde slätterna norr om bergen. Dessa stammar hade nämligen inte samma religion som kalmurrerna, och kunde därför inte acceptera att kejsaren hade gudomlig makt. Med tiden kom dock de motsträviga stammarna, eller Ashatârerna som de kom att kallas att synbarligen konverteras till den kalmurriska versionen av måndyrkan. Det skulle dock inte dröja länge innan Ashatârerna reste sig i ett uppror. De krävde att kejsaren skulle avsäga sig sin gudomlighet, och att deras hövding, den store Gorág av de svarta kullarna, skulle tilldelas kejsarmakten. Enligt en av deras gamla legender var nämligen de själva och kalmurrerna samma folk, grundade av två bröder i tidernas morgon. Ashatârerna stammade från den äldre brodern, och skulle därför ha makten. I femton år rasade ett förödande och blodigt inbördeskrig i Kalmurri. Det hela slutade med att Gorág intog huvudstaden och palatset. Efter att kejsaren tillfångatagits, hölls en märklig rättegång. Det kejseriga kolumbariet öppnades och urnorna med de forna kejsarnas kvarlevor togs in i rättssalen. Sedan väckte en nekromantiker de döda till liv, och de fick svara för sina handlingar. Alla de sju döda kejsarna och den då levande dömdes till 3000 års fängelse för sina brott. De döda kejsarnas urnor ställdes ner i fängelset, men den dåvarande kejsaren lyckades fly med hjälp av några modiga äventyrare.

De sju förbannade kejsarna förbannades ju av Gorág av de svarta kullarna som var ashatar. Kalmurrerna återtog senare makten. Med hjälp av bergsmännen var det tänkt. Frågan är då vad som hände med de döda kejsarnas urnor nere i fängelsehålan. Kalmurrerna torde ju se dessa som sina egna och flyttat tillbaka dem till den kejserliga gravkammaren. Fast det hela går ju att ändra. Idén med evigt fördömda kejsare är ju rätt cool. Kanske var det inte förrän Gorág tog makten som folket delades i två... (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36188#p36188)

Bergsmannaupproren

Vid ca 30 eOdo så invaderade bergsmännen staden Omez’im men blev efter ett årtionde krossade i grund. Sedan dess så har man byggt mer än nödvändigt starka befästningar runt staden som håller en stark garnison. Från Omez’im så utgår regelbundet straffexpeditioner mot Bergsmännen när incidenter inträffar.

Kejsarens allians med nomaderna

Den ashatâriska ätten drivs från tronen 160 eO

Innan Kalmurrerna tog tillbaka makten så togs de förbannade kejsarnas urnor och fördes till en hemlig plats, där de förblir gömda än idag.

De östra nomadstammarna upptas i riket

Med de östra stammarnas hövdingar som bugade sig för Kejsaren 190 eOdo så skapades ett rejält område i öster som lydde under Kalmurri’s fana och dyrkade Mångudinnan. Detta skapade mer utrymme till fredlig tillväxt för de bofasta jordbrukarna och framväxandet av det moderna Kalmurri.

Hamnarna öppnas för västerlandet

Från ca 300 e.O till 432 e.O. var alla hamnstäder öppna för handelsmän, detta ändrades dock några årtionden innan det stora inbördeskriget. Under senare modern tid så tillåts bara handel på ön Bahaz. Ashatâralliansens utbrytande ur kejsardömet

Ashatâralliansens utbrytande ur kejsardömet

Det stora inbördeskriget

Dharbias frigörelse

Som del av inbördeskriget så lyckades den redan kulturellt isolerade och upproriska provinsen Dharbia frigöra sig 457 e.O. Kejsaren accepterade dem som ett eget rike under vissa villkor vid en hemlig uppgörelse nära tio år senare, avtalet har aldrig offentliggjorts utan ligger begravda i Den Kejserliga Administrationens arkiv.

Kalmurri håller ön Ryh och har en befäst hamn som heter Ryh'khek med en garnision som ett ständigt spjut riktat mot Dharbia.

Uch-kâd utrensningar

Kronologi

Måste redigeras



Äldre historia, från forumet
4000 f.O.
Alver från Landori korsar Demontungan och vandrar in i Akrogal. Några bosätter sig i skogarna nära Masevabukten sydöstkust.
3500-1500 f.O.
Någon gång under Bronsets Ålder bosätter Akragh-folket området som kommer att bli södra Kalmurri.
Ca 1400 f.O.
Nomadfolk från norr om Kamsun börjar lejas som legotrupper av margylerna på Yndar. Deras syfte är att attackera Furgia från nordöst.
Ca 1300 f.O.
De attackerande nomaderna har orsakat stora spänningar i Furgias norra provinser. Flera furgiska lydfolk har antingen allierat sig med nomaderna eller flytt västerut. Ett fåtal gör motstånd men utan hjälp från det furgiska kärnlandet verkar sammanbrottet vara nära.
1299 f.O.
Slaget vid Desj-kha. Kruns kejsare Emghures känner sig hotad av de akrogaliska folken och går över Demontungan. På slätten sydöst för Mahammarbergen drabbar krunierna samman med akragh-folket i vad som kommer bli känd som historiens största slag utkämpat med häststridsvagnar. Akrag-folket besegras och tas som krigsfångar med tillbaka till Krun. Erebs lärde hävdar att ondskan som finns i dagens Nidland följde med bland dessa krigsfångar som tidigare kämpat för margylerna på Yndar. Vad de lärde är mer oense om är huruvida akragh-folket var allierad med furgierna eller bland de invaderande nomaderna.
Ca 1250 f.O.
Furgia norr om Mahammarabergen kontrolleras av nomadfolken.
1202 f.O.
Margylerna tar över makten i Furgia. Nomaderna ges som belöning för sina insatser allt land norr om floden Harytis. Folken är ännu inte enade och kan lätt kontrolleras av margylerna.
1053 f.O.
De sista alverna undslipper från förintelsen av den alviska högkulturen i Cerbergen. I ett ensligt skepp styrt av sina havslevande kusiner seglar de mot öster över Masevabukten. De slår sig ner bland alver som redan bor där, och gjör platsen till en stad och en hamn präglad av vänskap och kunskapsutbyte mellan olika alvkulturer.
Ca 1020 f.O.
Flertalet bittra strider utkämpas mellan alver och margyler. Alverna lär sig på ett dyrköpt sätt att motstå den yndariska magitraditionen och hålla sina länder fria. Alverna tar senare med sig kunskapen till sina släktingar på de västra kontinenterna.
Ca 1000 f.O
Kalmurrerna är ännu inte samlat som ett enat folkslag. Nomaderna lever fortfarande på stenåldersnivå. Margylerna förhindrar medvetet att framsteg som bronsgjutning och järnsmide når nomadfolken. Nomaderna blir alltmer ett slavfolk under margylerna, men i gengäld börjar dessa ryttare bli mer "civiliserade" och lära sig ny magi som nekromanti, demonologi och spiritism av sina yndariska herrar.
Ca 850 f.O.
Furgia blir ett fritt rike men lyckas aldrig riktigt få något fast grepp om de nordligaste provinserna. Delar av dessa provinser blir längre fram den södra delen av Kalmurri.
846 f.O.
Margylerna intar ögruppen Nitmoogerna precis norr om Demontungan och fördriver den nintimukkiska urbefolkningen. Nintimukkerna tar sin tillflykt till Röda Sjöns östra stränder i nuvarande sydvästra Kalmurri.
Ca 750 f.O.
En religiös väckelse får nomadfolken ute på Akrogals slätter att röra på sig och attackera dåtidens två största imperier: Kejsardömet Jorpagna och Yndar. I Jorpagna drabbar räderna främst Krun samt de områden som senare kallas Hynsolge och södra Tolan. Attackerna utförs ofta av hippogriffryttare eftersom Demontungan är hårt befäst av jorerna.
Ca 700 f.O.
Eld och mörkerguden Sathmog som är del av den religiösa omvändelsen har viss makt även i Kalmurri och skickar plundrande nomadklaner ända in i östra Ereb. Religionens makt att inspirera och påverka mänskliga riken både skrämmer och förundrar de alver som bor i området. De sluter tidigt avtal med nomadfolken och delar med sig av sina kunskaper rörande båtbyggande och trähantverk. Vissa nomader bosätter sig längs kusten och börjar med kustnära fiske. De första alviska hippogriffryttarna i Akrogal nämns vid denna tid i sägner och legender. Alverna hade lärt sig att rida på hippogriffer av nomaderna.
599-598 f.O
Den tredje konfluxen inträffar och det margyliska riket faller. Kalmurris alver firar det margyliska rikets fall. Denna festlighet blir en tradition som lever kvar långt in i det moderna Kalmurriska Kejsardömmet även om högtidens ursprung blir bortglömt och förvrängt bland människorna.
453 f.O.
Depíla Schoon, Mångudinnans son, föds med ett vitt öga till sitt första liv. Han blir en ledstjärna för dyrkare av Mångudinnan och hans budskap och makt når en kritisk punkt 412 f.O. då han dör av en förgiftad pil. På sin dödsbädd förklarar han för prästerskapet hur de ska finna honom igen.
420 f.O.
Ugahir Bogaduur uppfinner de ugahiriska skrivtecknen.
418 f.O.
Kejsaren besegrar och fördriver andra kulter och religioner. Han har stäppnomader mellan sig och de områden i öster där hotet från Eledains och Sathmogs arméer är aktiva.
412 f.O.
Kejsaren föds till sitt andra liv. Han ges titeln Depila och nämns Depíla Mugemka Schoon I. Det råd som skapas för att styra riket under Kejsarens barndom tar många idéer från Furgia i söder och den kejserliga administrationen grundadas.
Ca 400 f.O.
Vandrar nomader genom Kalmurri och vidare västerut, dessa stammar kommer att bilda grunden för den akrogaliska befolkningen i dagens Krun.
Ca 390 f.O.
Kalmurriska arméer erövrar de nordfurgiska provinserna och etablerar ungefärligen den nuvarande gränsen i söder. Furgierna lyckas stoppa invasionen vid staden Ketoriam, som blir Furgias nya huvudstad.
353 f.O.
Depíla Mugemka Schoon I dör och kejsaren återföds till sitt tredje liv under namnet Depíla Angashra Katuur.
Ca 310 f.O.
I öster har Eledains arméer sådan framgång att kejsaren kände sig hotad, även om brödraskapet aldrig tar sin kamp till måndyrkarna i Kalmurri.


Text i kursiv är årtal som stöd tills vidare

453 f.O.
Depíla Schoon föds. År noll enligt Kalmurriska tideräkningen.
425 f.O.
Kalmurri enas och blir Kejsardömet Kalmurri.
390-talet f.O.
Kalmurrerna sveper in över de delar av Furgia som ligger norr om Demontungan och erövrar dem i ett fruktansvärt blodbad tills de slutligen når havet. Ön Bahaz blir avskuren från moderlandet. Under de följande årtiondena tar kalmurrerna allt mer till sig furgisk stadskultur.
Nyare historia, från forumet
ca 300-432 e.O.
...alla hamnstäder öppna för handelsmän, detta ändrades dock några årtionden innan det stora inbördeskriget. Under senare modern tid så tillåts bara handel på ön Bahaz.
446-474 e.O.
Stort inbördeskrig mellan ashatarer och kalmurrer
457 e.O.
Som del av inbördeskriget så lyckades den redan kulturellt isolerade och upproriska provinsen Dharbia frigöra sig 457 e.O. Kejsaren accepterade dem som ett eget rike under vissa villkor vid en hemlig uppgörelse nära tio år senare, avtalet har aldrig offentliggjorts utan ligger begravda i Den Kejserliga Administrationens arki
Från Bahaz historia:
846 f.O
Margylerna tar över de två nintimukkiska öarna i Masevabukten och fördriver och förslavar urbefolkningen. Den mindre ön döps om till 'Vaatz (margyliska för pinoplats). Ett fängelse byggs på ön i vilket man i de magiska vetenskapernas namn utför vivisektioner och märkliga nekromantiska experiment på fångarna.
805 f.O.
Hårt ansatta av stäppnomader tvingas margylerna släppa ifrån sig området öster om Demontungan. Furgierna återtar gradvis makten över området och 'Vaatz står övergivet i många år.
800 f.O.
Några nintimukker återvänder till sina öar, men finner dem skövlade av margylerna. Man återvänder därför till fastlandet. Än i dag ber nintimukkerna till sin gud Okasu om att få sin förlorade ö tillbaka.
770 f.O.
Den återupprättade staten Furgia raserar fängelset på ön och bygger istället ett antal tempel på på den sedan den blivit renad från ondska. Ön byter samtidigt namn till Bahaz (en furgifiering av 'Vaatz).
390-talet f.O.
Kalmurrerna sveper in över de delar av Furgia som ligger norr om Demontungan och erövrar dem i ett fruktansvärt blodbad tills de slutligen når havet. Ön Bahaz blir avskuren från moderlandet. Under de följande årtiondena tar kalmurrerna allt mer till sig furgisk stadskultur.
337 f.O.
Sedan kalmurrerna lärt sig sjöfart bestämmer de sig för att ta över Bahaz. Alla präster och munkar på ön dödas och de furgiska templen raseras. En handelsstation grundas för handel med barbarstammarna på andra sidan Masevabukten.
275 f.O.
Efter många fruktlösa försök att återta sina förlorade territorier lyckas Furgia till sist att erövra Demontungan och området närmast omkring. De kalmurriska hjältar som stupar efter att ha hållit stånd mot en tio gånger så stor furgisk styrka i en hel vecka i den stormiga Barentidalen besjungs fortfarande i kalmurriska sånger. Bahaz blir åter furgisk. Furgierna utvidgar handelsplatsen på ön och platsen börjar mer och mer likna en stad.
147 f.O.
Med förstärkning av vissa nomadstammar från öster återerövrar kalmurrerna Demontungan och Bahaz. Invånarna på Bahaz ges ett val. Underkasta sig måndyrkan eller dö. De flesta av stadens invånare byter religion.
37 e.O.
Bahaz blir åter furgisk. Stadsbefolkningen ser furgierna som befriare och överger måndyrkan.
124 e.O.
Furgia förlorar Demontungan till Kalmurri. Bahaz invånare väljer denna gång att se kalmurrerna som befriare och omvänder sig samtliga till måndyrkan.
237 e.O.
Furgia erövrar Bahaz ännu en gång.
258 e.O.
Astronomen Adhwan Afrasangha bygger ett magnifikt observatorium på Bahaz.
271 e.O.
Afrasangha framlägger sin teori om att Altor kretsar kring solen och inte tvärtom. När hans teorier blir utskrattade bränner han i förbittring ut sina ögon genom att rikta sin kraftigaste stjärnkikare mot solen.
342 e.O.
Med hjälp av kalmokernomaderna från stäpperna i öster återtar Kalmurri Demontungan och Bahaz.
456 e.O.
Furgia återtar Bahaz.
566 e.O.
Kalmurri erövrar Bahaz. Det magnifika måntempel som finns i staden idag börjar byggas.
Diverse årtal från från andra länders historia
139 e.O.
Hövdingar från Lhassu (Nidland) ber den nykrönte hjältekungen Fingal Gorrond att även bli lhassiernas kung. Lhassu blir provinsen Lasutyp och hynsolgierna får direkt tillgång till Masevabukten. Kalmurri kontrollerar vid tillfället Bahaz
357 e.O.
Cerevallis grundas i Cereval, staden blir sedermera rik på handel med Barbia. Vad med Kalmurri och Dharbia?
378 e.O.
Staden Lirvella grundas i södra Cereval och börjar konkurrera med Cerevallis på Masevabuktens handel. Kalmurri kontrollerar vid tillfället Bahaz
408 e.O.
Cereval. Slaget i Trollfjärden, Cereval, en flotta från Cerevallis upptäcks av staden Lirvella som sänker fartygen med hjälp av legosoldater, kort därefter härjas de bägge städerna av drakar. Till följd av händelsen förbjuds alla legoknektar som inte lyder under månlagen. Legoknektarna från Kalmurri? Eller Dharbia?
468 e.O.
Vicotnik tar makten i Nidland och fördriver det hynsolgiska styret. Bryts även kontakten med Kalmurri? Furgia kontrollerar vid tillfället Bahaz
ca 500 e.O.
Barbia. Sporadiska inbördeskrig i Barbia försvagar riket. Kejsar Alet inser att handeln med omvärlden måste återupptas. Man inleder trots att man känner viss fiendskap åter handel med jorerna och ovaterna. Tack vare detta överlever Barbia. Under den här tiden byggs byarna Uttil, Nug och Ara i Barbia. Kalmurri och Dharbia borde vara potentiella marknader att handla med
530 e.O.
Cereval. Dird Ligamester väljs till borgmästare i Cerevallis. Detta brukar betecknas som början på det moderna Cereval. Dird låter bygga upp en ansenlig handelsflotta. Furgia kontrollerar vid tillfället Bahaz
540 e.O.
Nidland. Muren kring riket färdigställes. Eventuella kontakter med Kalmurri borde avbrytas direkt. Furgia kontrollerar vid tillfället (och fram till 566 eO) Bahaz..
604 e.O.
Cereval. I Tarassusravinen hittar man en stor månsilverfyndighet och en rush inleds.

Regentlängd

Den förste Kejsaren

De sju första återfödda kejsarna, senare de sju förbannade kejsarna

Den förste Ashatâriske kejsaren

Geografi

Måste redigeras…

Riket begränsas i norr av Trimbusbergen inåt land och Dharbia vid kusten, i söder av Mahammarabergen och gränsfloden Harytis mot Furgia. I öster är Kalmurris gräns suddig och skiftande beroende på vilka nomadfolk som svurit trohet till kejsaren.

Karta

Kalmurri.jpg

Regioner

Ödelandet

Området i nordligaste Kalmurri. Här ligger staden Kernath.

Peyi-kan

(mellan Lidiah och Draguulbergen))

Söder om floden Lidah, ligger 'Peyikan' eller 'Änkeländerna'. Detta område är ännu kargare än Hovarnas himmel och är omstritt med Dharbia. Benämningen har inget att göra med hur många soldater som dött här, utan snarare att området är fattigt och ensamt. Relativt låg befolkning förutom i städerna.

Lidhiafloden
Lidhia är en kall och snabb flod som föds ur tre mindre floder som forsar ner från höga höjder bland Latar bergen och formar Kalmurris norra gräns mot Dharbia. Det minsta tillflödet som rent formellt ligger på Kalmurrisk mark kommer från en del av bergen där många år isen aldrig helt smälter bort, rent glaciärvatten. Under en stor del av sin sträcka på slättmarken så flyter den genom en odräglig och kall träskmark som sträcker sig mil norr och söder om floden. När den närmar sig kusten så vidgar den sig och blir långsammare i en stor våtmark. Lidhia träsket är farligt sommar som vinter, med tjock dy som kan fånga likväl varelser som mindre båtar. På den varma årstiden är det svårt att hitta farbara leder och det ryktas om vattenlevande djur som välter mindre flottar och kanoter för att äta båtsmännen. När det är kallare så fryser isen bedrägligt, även erfarna jägare från lokalbefolkningen trampar igenom för att aldrig ses igen.

Yushakan

(mellan Draguulbergen och Emshat)

Området mellan Draguulbergen och Emshat är i folkmun 'hovarnas himmel', även om detta område är mer och mer civilizerat så är det kargare och bosättningarna är betydligt mindre befolkade. Kallas även Ashats gåva. Vissa gamla dokument kallar det 'Yushkan' eller 'tältländerna'.

Daimothskogen
Daimoth är namnet på vidsträckt och mäktig urskog som sträcker sig från staden Ashat i söder men även på sjön Daimoth i norr där skogen slutar - likväl även den mäktiga flod som flyter igenom skogens längd. Det är en blandskog bestående i stor del av asktall, som växer sig mycket höga med grå stammar och låg björk och nordlig plattalm - med stora fläckar av grå-brun kråkrished där himlen är fri men marken är svårforcerad till fots. Sikten är god till stora delar och ryttare kan med lätthet passera igenom skogen förutom vissa delar, där kuperad terräng och tät grundvegetation har gjort att inga hovavtryck synts till på hundratals år. Skogen och slätten direkt öster om denna är huvudsakligen domän för en av Akrogals största populationer av Vargmän vilka följer på sitt sätt den officiella Måndyrkan och svär lojalitet till Kejsaren. Vargmännens stammar har några hemliga heliga platser djupt inne i skogarna, väl försvarade av den naturliga terrängen men även av bålverk av timmer och staplade vallar av sten.
Emshatbergen
Emshatbergen är en bergskedja som från öster till väster skär av Kalmurri på mitten - en naturlig gräns mellan Ashatârer och Kalmurrer. Under den sträcka den gränsar norr till den enorma sjön Yah'azah så är den även ett hinder för hippogriffryttare med sina bergskammar på fyra till åtta tusen meters höjd. Den fungerar som molnfångare för många oväder, förutom den naturliga källa vilken rinner ut ur berget nära dvärgarnas hem Yah'kzim, så flyter mycket at regionens livgivande vatten ner från dessa berg och ut i floder. De stora skogarna inbakade i bergskedjan där marken är låg och bördig nog fylls med växter och djur mer bekanta i våtare klimat, enorma ormbunkar och slingerväxter kämpar med mossa över herraväldet på grova stammar hos lövträd med blanka feta blad och myller av rötter. Drakormar bland dessa skogar är en gammal sägen, där de anses kräla sig ner till vatten för att para sig.
Utvinns grön marmor från Emshatbergen? http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36410#p36410

Kalmur

(mellan Emshat och Sandens rike)

Hjärtat i Kalmurri. Här ligger huvudstaden Kaupukuu.

Mellan Emshat och Sandens rike ligger 'de tiotusenfaldiga fältens rike', de floddalar och bevattningssystem som hyser den huvudsakliga bofasta befolkningen i Kalmurri. Det kallas även Kalmurs gåva, den tvilling som är anfader till Kalmurrer (Kalmurrier består av Ashatarer och Kalmurrer).

Kau
Floden som rinner från Emrenskogen västerut förbi huvudstaden Kaupukuu. (från beskrivningen av Sandens rike)
Yah'azahsjön
Yah'azahsjön är en enorm sjö, stor nog för att kallas ett innanhav och hyser ett rikt djurliv. Dess stränder är fasta och saknar nästan helt våtmark förutom i flodmynningarna. Området ser många stormar och kraftig nederbörd på grund av den himlatäckande bergskedjan som ligger i norr. Många dikter och konstverk försöker återspegla den sällsynta skönhet som är då Emshatbergen avspeglas i sjöns blanka vatten. Dvärgarna älskar detta vatten, trots att de sällan ger sig ut på den. Fisket från denna sjö är en stor verksamhet med många båtar och mindre skepp, det är dock hårt beskuret från tradition rörande vilka delar av året man får fiska samt att tillstånd under senare år har krävts från den kejserliga administrationen. Det sägs att under den stormigaste perioden av året, då fiske är förbjudet att drakormar från de närliggande bergen krälar sig ner för att para sig. För att senare återvända uppåt till bergens skogar med sina ormyngel i käkarna.
Emrenskogen
Skogen som ligger söder om staden Emren som är regionens sista utpost mot Östra gränslandet...
Fenrohsjön
Sjön i den södra delen av regionen...

Östra gränslandet

Det östra gränslandet är i huvudsak tempererat slättland med många hjordar strövande klövdjur. Det finns ett stort antal stammar bland nomaderna och deras framgångs stjärna stiger och sjunker. Ibland svär de Kejsaren trohet, ibland krigar de med Kalmurri. Den östra gränsen är därför ganska rörlig och varierar med säsongerna, även om den norrut är stabilare i närheten av Daimothskogen.

Alenlum

Måste redigeras...

Ett alvrike???

Bergen heter Mekaum

Alen'lum - området, med Alen'lum bergen och Alen'lum skogarna samt staden Ariatenu. Alviska områden belagda med förbjud att beträda för de flesta människor.

Egna namn på skogen och bergen?

Sandens rike

Sandens rike är vad man benämner den enorma tempererade sandöken som ligger norr om Usheshskogen och söder om Alen'lum och staden Yem. Den sträcker sina sandiga händer från kusten i väster långt österut gott och väl in mot mitten av det kalmurriska kejsardömmet. Landet är dött här, vatten nästan obefintligt och även den handfull av människor som gör sitt levebröd att färdas här tar med sig det mesta av det vatten man behöver. "Torr som sandens rike" säger man i södra Kalmurri. Det finns ett antal margyliska ruiner begravda i sanden och fornlämningar hittas ibland av resande och handelsmän. Sandens rike är en naturlig buffert mellan de mest sydliga delar av Kalmurri som man erövrat av Furgia i urtiden och Kejsardömmets hjärta som ligger längs Kau flodens dalgång - liksom alvernas hemvist i Alen'lum. Djurlivet är mycket magert, men vissa djur har sin hemvist här. Berättelser om sanddrakar liknande dem i Nidland på andra sidan Röda Sjön samt tveksamma rapporter om ökenlevande troll har spritts av resenärer.

Vuhkan

(slätten söder om Demontungan)

Slätten söder om Demontungan där befolkningen har i stor del en ganska Furgisk prägel och där krig alltid hotar - kallas 'det befriade riket' eller 'Vuhkan'. Det är en mycket ny beteckning som man kan anse inte har vuxit fram eller kommer från gamla traditioner utan av ren propagandastrategi från Den Kejserliga Administrationen.

Klimat

Kalmurri ligger inom två klimatzoner. Större delen av landet har tempererad inlandsklimat förutom längst i sydväst som har Golwyndaklimat. Speciella förhållanden råder i Sandens rike.

Tempererat inlandsklimat
Årsmedeltemperatur: +7

  • Månad: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
  • Temp: -8 -8 -3 +7 +17 +19 +22 +19 +9 +5 +2 -3
  • Nederbörd: KN KN KN KN LN LN LN LN LN LN KN KN

Golwyndaklimat
Årsmedeltemperatur: +14

  • Månad: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
  • Temp: +2 +5 +12 +16 +19 +22 +26 +26 +22 +12 +4 +2
  • Nederbörd: KN VM VM KL KL KN KN KL KL KL LN KN

Platser

Berúgikullarna

Berúgi-kullarna undviks av alla som känner området. Här finns ruiner ej resta av människor eller annat känt folkslag. Många av de kala och branta kullarna är krönta av stora stenpelare på sådant sätt att de nästan hade sett ut som gravhögar om det inte vore för deras enorma storlek.

Ryh

Ryh är en medelstor ö som utgör den syd-västligaste punkten av det Kalamurriska riket och är befäst med en militär garnision och en militär hamn på den södra sidan av ön. Öns östra sida mot fastlandet bär en del höga klippor, sedan sluttar den neråt mot väst - större delen av det västra appendix på ön är så lågt benäget att det blir översköljt av havet under vinterstormarna och en iskarm formas. Den centrala ön har kvar en del barrskog, huvudsakligen nordligare arter av tall. Många träd har dock huggts ner för att bygga befästningar, bostäder och bryggor.

Ushetilskogen

Den stora skog som ligger mellan Sandens rike och Mahammarabergen...

Azah'garbergen

Azah'garbergen är en svårtillgänglig bergskedja som ligger på Kalmurris västkust, omgiven av kuperad terräng och vassa raviner och stenformationer. Stor andel av bergarterna är mycket hårda vilket ger de klassiska vassa profilerna och blå-svarta blanka klipporna efter oväder. Även om inget av bergen är över fyra tusen meters höjd så är många av bergspassen så höga att man inte kan patrullera eller angripa med hippogriffer. Bergsmännenen bor bland Azah'gar bergen, ett isolerat folk med eget språk och kultur som länge har varit en fiende till Kalmurri. Azah'gar har alltid haft ett dåligt rykte som hemvist för all sorts ondska, den illa sedda omensfågeln Svartskräckans naturliga hemvist sägs ligger bland dess svarta klippor.

Hamdaldipasset

Bergspasset över Mahammarabergen mot Furgia.

Flora & Fauna

Kalmurrisk hippogriff

Avlad för krigsföring under lång tid samt korsavlad med Hippogriffer österifrån är den Hippogriff som används inom armen av två sorter; en som är avlad för snabbhet och uthållighet samt en som har avlats för att vara stor och orädd. Rent generellt är dock en Hippogriff av en tämjd blodslinje större än en som växt upp i vildmarken samt mindre våldsam och mer lättränad. Det finns minst ett trettio eller förtio tal olika kända blodslinjer bland Hippogrifferna, vilkas för och nackdelar som debatteras lika vildsint som hästarnas stamtavlor. Det finns stentavlor som hittats i ökenområdet som kallas Sandens rike, samt uråldriga statyer som står väktare vid grottmynningar bland Amshat bergen som indikerar att bevingade ryttare ingalunda är en ny företeelse utan kanske har en historia som sträcker sig till Yndarisk tid. (http://www.erebaltor.se/bilder/gabriel/mythical-beasts-5.jpg)

Svartskräcka

En liten svart fågel som påminner om en trast men är mycket mindre, bär en fjäderdräkt som gjort den känd. Dess fjädrar är så svarta att de syns och avtecknar sig tydligt även en mörk natt då inga stjärnor lyser. Det har gjorts mantlar av Svartskräckefjädrar men då oftast i berättelser eller legender om häxmästare och nidingar. De häckar huvudsakligen Azah'gar bergen och har en tendens att besöka gravplatser runt staden Omez'im.

Svart lotus

Den svarta lotusen från Kalmurri växer bara i trakterna av den stora sjön Dalmoth, i blötmark där osunda grå bäckar för vatten från de oheliga Berugi kullarna. Den har den omtvistade förmågan att ge dess brukare visioner om framtiden och fjärran platser, dessa visioner tenderar att bli starkare ju mer en användare röker av denna mycket dyra drog. Oturligt nog så tenderar dessa visioner enbart att bli tydliga nog att vara användbara vid den sortens djupa missbruk som tar livet av dess användare. Dessutom finns flertalet mörka sägner och legender om olyckor som drabbat rökare av kalmurrisk Svart lotus, vissa visioner som nedtecknats av missbrukare har förklarats oheliga och sägs vara så ohyggliga att de bränts eller skickats till det Yndariska arkivet i Furgia. En av dessa sägner handlar om en mycker rik köpman som spenderade en god del av sin förmögenhet i slutet av sitt liv, dennes nedskrivna visioner vägledde hans söner väl. Men en dag så hittade de faders förvridna lik, hans ögon utbrända hål. Det sista han hade skrivit med sin penna var "Jag har gått vilse, har väckt väktarna vid den sista utposten.. de som vaktar och vakar. De kommer..".

Tyrannbjörn

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=28064#p28064

Städer

Kalmurris städer

Kaupukuu

Huvudartikel: Kaupukuu

Kaupukuu (Månstaden) är Kalmurris huvudstad.

...Många kalmurrer hade kanske redan ett par årtionden tidigare blivit bofasta i sin nybyggda huvudstad (från början var kanske Kaupukuu ett jättelikt tältläger och samlingspunkt för kalmurrer och deras allierade stammar), och förstod fördelen med att överta de furgiska städerna… (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36571#p36571)

Emren

Emren är en stad som är central för hela den östra gränsen, detta är politiskt sett den viktigaste staden i centrala Akrogal för de nomader som lever öster om Kalmurri. Här samlas stammarna för att förhandla med Kejsaren, för att handla och utbyta kunskaper, för att svära Kejsaren trohet och för de nomader som dyrkar Mångudinnan så är det en möjlighet att förnya sin tro och att se gudinnans son i egen hög person. En gång var femte år så kommer Kejsaren till Emren i sin ceremoniella flygande pyramid av magiskt trä. Den ligger längs samma flod som huvudstaden Kaupukuu och är en viktig militär garnision - liksom den östligaste punkten för Kejsardömmet. Staden har sin rygg mot floden samt en tät skog, med århundraden av försvarsverk väl planerade för att motstå just angrepp av nomadstammar.

Ariatenu

[Namnet måste förklaras och anpassas till satenu]

Ariatenu är en 'förbjuden stad' det är också den skog som omger och skyddar den i kanten av bergen. Det är en hamnstad, men ligger devis invävd i ett bergsområde från vilken vissa vita torn kan ses på avstånd men aldrig vid kusten. Ariatenu är ett alviskt ord, som kan motsvara 'Österfamn', ‘Östra hamnen’ eller 'Moder i öster'. Det sägs det var här en splittra av de grott/tornlevande alver som flydde från Cereval slog sig ner, här har de sedan sörjt sin förlorade högkultur genom att bygga sig ett hem som liknar det de förlorat - i gränslandet mellan skog och berg. Det grunda havet förutom i några få hemliga farleder, liksom de höga och branta öarna utanför som har diskreta befästningar med belägringsvapen har hållt borta Furgia's flotta. Det är Kejsarinnans hem och hennes mest älskade del av Kalmurri.

Ken'shak

Ken'shak är Kalmurri's största hamnstad och bas för den Kejserliga flottan. Här byggs majoriteten av Kejsardömmets krigsskepp.

Kernath

Kernath är en laglös stad i de norra Ödemarken med flertalet udda religioner och sekter. Här passerar en hel del av den semi-magiska stenen Salamant mot Dharbia och sedan vidare mot norra Ereb.

Yah’Kzim

Yah’Kzim är kalmurriernas namn på dvärgarnas stora stad i Kalmurri, ett delvis underjordiskt rike som ligger mycket välplacerat mellan Emshat bergen och den enorma sjön (innanhavet) Yah’Azah.

Shunda

Shunda är en gränsstad till Furgia som blivit erövrad, belägrad och återtagits i hundratals år.

Votar'am

Stad och gränsbefästning i söder mot Furgia.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36157#p36157

Bahaz

Huvudartikel: Bahaz

Ön Bahaz ligger längst söderut i Masevabukten, bara ett par mil norr om den centrala delen av Demontungan, precis där den nintamukkiska guden Okasus ansikte spottar ut vatten från Sötvattenshavet i en gigantisk vattentunga. Ett fenomen som gett upphov till namnet Demontungan. De enorma massorna sötvatten som strömmar ner i Masevabukten har till följd att vattnet närapå är drickbart i havet runt Bahaz. När det blåst sunnanvind länge händer det att ytvattnet är sötvatten. Själva staden Bahaz ligger på den mindre av de två öar som utgör ögruppen Nitmoogerna*, och är inte mer än någon kilometer på längden. I princip är den bara en karg klippa där bara en del mycket härdiga gräs och tistlar kan växa naturligt. Den större ön, Tivuh är för brant och oländig för att man ska kunna bygga mer än fåtaliga byggnader. Ön har sedan margylisk tid använts som stenbrott för byggmaterial till Bahaz. I förmargylsk tid levde ögruppens urinvånare nintimukkerna på Tivuh, men fördrevs när margylerna erövrade ögruppen. Nintimukkerna lever fortfarande kvar i små fiskebyar längs den kalmurriska kusten och längtar tillbaka till sitt förlorade paradis. Sitt urhem, ön Vittil-Tivu (Tivuh) och sin heliga ö Katavularkalin (Bahaz). Efter den margylska tiden hölls ön i många år av Furgia men erövrades sedermera av Kalmurri. Sedan dess har de båda länderna omväxlande härskat på ön och den nuvarande befolkningen, bahazerna, är en märklig blandning mellan kalmurrer och furgier. När bahazerna blir erövrade av endera landet vänder de kappan efter vinden och utnämner erövrarna till befriare. De byter även religion. När furgierna styr dyrkar de någon väl vald furgisk gudom för att genast omvända sig till måndyrkan när kalmurrerna erövrar. I handelshamnen i Bahaz ankrar kavareller från Trakorien tillsammans med barbarernas långskepp och nidländska handelsskepp. Det är ingen överdrift att det mesta av österländsk lyx kan köpas i Bahaz av den som har tillräckligt med guld. Allt från slavar till dyrbara mattor, kamsunsk papir, eller till och med narkotisk rökelse från Jian, bjuds ut i basarkvarteret och på de tre torgen i staden. Liksom Bahaz är slutstation för den erebiska demontraden är staden också slutstation för den långa karavanväg som kalmurrerna använder för att nå marknaden i den kamsunska staden k'Tsi i den fjärran östern.

* Ordet Nitmoog har förvanskats genom lån först från margyliskan till furgiskan och sedan från furgiskan till kalmurriskan. Namnet kommer av nintimukk, urinvånarnas namn på sig själva.

Befolkning

Översikt över befolkningen i Kalmurri

Människor

Kalmurrer

  • Kalmurrier
  • Ashatârer

Bergsmän

Övriga

  • Nintimukker

Alver

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36527#p36527

Dvärgar

Övriga

  • Vargmän
  • Högmän
  • Halvlängdsmän

Samhälle

I den gamla tiden voro fortfarande alla världens stammar splittrade, och Månen hade ännu inte skickat någon av sina söner till människorna. Kriget och osämjan härskade bland folken. Men så kom den dag då det bland kalmurrernas folk föddes ett gossebarn med ett helt vitt öga. Hans ärade namn var Depíla av släkten Schoon. I honom hade det gudomliga månljusets kraft ljutits, och med svärd i hand skulle han i sin krafts dagar ena de splittrade folken under en fana. Han skulle bestiga den höga kejsartronen, och hans fiender skulle böja sig för honom och darra av skräck. Ty de skulle se att Månen nu genom sitt heliga sändebud hade fött det eviga Kalmurri.

Styre

Mångudinnans son

Utrikespolitik

Militärmakt

Handel

Handelsstäder kring Masevabukten: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36388#p36388

Religion

Dyrkan av Mångudinnan. Andra religioner existerar enbart i det fördolda. Inga andra tempel eller officiella riter än de inhemska accepteras, förutom på speciella platser där vissa utländska religioner är godkända av Kejsaren.

Enligt kalmurrisk tro består människan av fyra delar: drooya, "kroppen", agna, "hjärtat", gesharu, "klansjälen" och geshif, "vindsjälen".

Stamhövdingar och schamaner/präster är förutom dessa utrustade med gesh'kaupu, "månsjälen". Det är Mångudinnans son, Kalmurris Kejsare, Depíla Schoons gesh'kaupu som ständigt återföds i nya kroppar.

Mångudinnan Kaup'sha

Måntempel

Ett kalmurriskt måntempel är alltid cirkelrunt och är i sitt originalutförande ett flyttbart tält byggt av en trästomme som täcks med djurhudar. De stadsboende kalmurrierna bygger dock numera oftast sina tempel av sten eller timmer. I templets koniska tak finns ett antal öppningar genom vilka månen kan skina in på templets innerväggar. På innerväggarna finns ett antal bilder målade med hästblod ur kalmurriska myter som representerar Lahunias olika avatarer, främst olika kalmurriska kejsare. När månen lyser upp någon av dessa bilder faller dyrkarna ner på golvet i underkastelse i riktning mot den bild som lyses upp, samtidigt som en prästinna sjunger månens lov och betygar stammens lydnad till den allseende månen med entonig röst samtidigt som hon bestänker församlingen med jäst hästmjölk. Vid mörkmåne slipper dyrkarna underkasta sig emedan månen inte kan se dem och de ger sig istället ut för att dricka sig rejält berusade och hänge sig åt allsköns förbjudna riter och våldsamheter, som de sedan, när månen åter visar sig, låtsas vara helt oskyldiga till. Helt riskfritt är det dock inte att hänge sig i för stor utsträckning åt sina perversa lustar. Om en kalmurrier bedöms ha förbrutit sig mot sin egen stam, kan stammedlemmerna vittna inför månen vid ett senare tillfälle och personen i fråga kan bli tilldömd ett straff av månprästinnan. Ett sådant straff innebär oftast döden och därför brukar lojaliteten vara stor inom de kalmurriska stammarna.[1]

Kultur

Språk

Tideräkning

Nyår i Kalmurri infaller 17 Gyrsag i Joriska kalendersystemet som används i Ereb.

Se: Kalmurriska kalendern