"Kejsardömet Jorpagna" och "Alver": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
Här skall i sinom tid av någon föra in en beskrivning av Imperiet liknande de som finns om dagens riken. För tillfället finns endast imperiets kronologi och regentlängd inlagd.
[[category:Folkslag]]
[[Kategori:Alver]]
[[category:Älvfolk]]
Alver är ett humanoid folkslag som tillhör [[älvfolk]]en.
= Folkslagsfakta =


'''Namn:''' Alver
<br>
'''Antal:'''
<br>
'''Regioner:''' [[Goiana]], [[Landori]], [[Sivoa]] m.fl.
<br>
'''Språk:''' [[Satenu]]
<br>
'''Religion:''' [[Tevatenu]]
<br>
'''Folkets namn på sig själva:''' Teni
<br>
'''Kallas även:''' Alfer, Storälvor, Spetsöringar, De äldsta, Stjärnfolket
<br>
'''Släkte:''' Palaeanthropuz nobilis
<br>
'''Kategori:''' [[Älvfolk]]
<br>
'''Övrigt:'''
<br>


=Kolonisationstiden (1500 – 1080 f.O.)=
= Historia =
Sjöfarten hade nu utvecklats så pass mycket att färder över [[Kopparhavet]] var möjliga. Högkulturerna som börjat bli överbefolkade började sprida sig över Ereb.
Alverna var de första av folken från den [[Andra skapelsen]] att anlända till Altor. Detta skedde enligt historiker omkring 9000 f.O. De var skapta av sin gudinna, [[Tevatenu]], även kallad Moder Jord, för att bevara tillstånden. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla hennes barnvördade henne. Sedan kom krigen. Människofurstarna roffade girigt åt sig av alvernas länder, rikedomar och hemligheter. Alverna stod emot väl men tvingades till slut dra sig tillbaka in i sina skogar. Tevatenu hade offrat en stor del av sin kraft när hon skänkte sina barn evigt liv och nu när de dog, en efter en, minskades hennes kraft ytterligare, och med det även alvernas. Vissa hävdar att detta var ett straff då alverna inte bara bevarat Altor utan strävat mot en vidare harmoni och fullbordan. Detta var inte deras syfte.


==Krun och Hynsolge==
Många av Moder Jords folk lämnade nu skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni och ägna sig åt sin uppgift. Från det köldslagna norr till det solstekta söder vandrade alverna och de slog sig ner i mindre stammar där de fann tillfällig frid eller där deras närvara krävdes. Några alver gav sig av ut på havet, de lämnade Tevatenus trygga famn för att skapa sin egen lycka, och för detta skulle de aldrig förlåtas av de äldsta av de förstfödda. Andra tog sin tillflykt bland molnen och åter andra djupt under jorden. En grupp, förhärdade av kriget mot människorna, vände sig mot Tevatenu. De krävde att deras Gudinna skulle ge dom kraft att fördriva människor och dvärgar så att de än en gång kunde frodas. När Tevatenu vägrade uppstod blodspillan. Aldrig tidigare hade alvsläktet spillt sitt eget blod och Moder Jord grät. Lyckligtvis kunde denna grupp av förrädare fördrivas och de slog sig slutligen ner i Nargurs skogar. Idag känner vi dom som blodsalver, för det brott de begick mot sitt släkte.
[[Krun]] upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med [[Sombatze]] och [[Furgia]] expanderade man i nordvästlig riktning. Mellan åren 1500-1300 fO grundades kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till [[Aidne]], Kopparhavets nordkust och några öar i södra [[Västerhavet]]. Runt om [[Kopparhavet]] där man gör landstigningar koloniserar man i Kruns namn. I området som idag utgörs av [[Jorpagna]] satsade krunierna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades under 1300- och 1200-talen. Krunerna tog också över dagens [[Nidland]] och gjorde det till en koloni med namnet [[Lasutyp]]. I järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med [[hynerna]], ett barbarfolk från norr om [[Grynnerbergen]] vid [[Masevabukten]]s strand. Som tack för hjälpen i kriget fick de till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas [[Hynsolge]] vilket betyder ”hynernas jord”.


Tiden gick och alverna framlevde sina liv på de platser där de slagit sig ner. Tvärt om mot vad de alverna trodde så återhämtade sig inte Moder Jord utan hon förblev i sitt svaga tillstånd. De alver som levde långt från urskogen Landori fjärmades allt mer från sina fränder. De havslevande alverna blev impulsiva och förlorade en del av sina gåvor, grottalverna gömde sig djupt ner i sina hallar och blev inåtvända och hårda som den sten de formade. Skogsalverna höll sig nära sin moder och bevarade henne och hennes domäner.


Även inom arkitekturen görs stora framsteg och det kanske största beviset på kruniernas kunskaper är den slusstrappa som kejsar Garhues av Krun lät bygga år 1413 fO på nordsidan av [[Raas narram]] fallen.
Men runt omkring alverna stod tiden inte stilla. Efter bästa förmåga försökte alverna bevara naturlagarna. Människorna, drivna av sin korta livstid, byggde riken, startade krig och alverna hade svårt att se nyttan i deras impulsiva världsbyggande. Men i de flesta fall höll de sig inom Altors lagar och det var alvernas uppgift att bevara det som var, och blev. Men med tiden blev Tevatenu allt svagare. Människorna och dvärgarna skövlade hennes nejder. Dvärgarna drev djupa sår i berget och människorna förgrep sig på skogarna för att bygga städer. Kejsardömet Jorpagna, som svurit att inte förgripa sig på älvfolken och deras skogar, bröt sitt löfte. Även svartfolken, med feg list, stal vad de kunde av alverna. För varje dag som gick drevs alverna djupare in i sina skogar, för varje dag som gick blev Tevatenu svagare. Många av de äldre alverna bönföll Moder Jord att befria dom från sin plikt så att de kunde stärka henne, men Tevatenu var bestämd. Älvfolkens roll är inte att laga det trasiga eller bryta ner det fördärvliga utan att bevara det som är. Sådant var det bestämt. Några av de yngre alverna, som slagit sig ner i Goianas skogar, blev där varse en stark skogssjäl. Under krigen mot [[Häxmästaren]] kom fler unga älvfolk till Goiana och alla kände den nya kraften. För många var detta en ny början. Ett nytt syfte. Kanske kunde man lära sig en del av naturkraften? Kanske kunde man hindra Tevatenus fall?


;1300 – 1200 f.O.
==Kronologi==
:betraktas området Jorpagna som en integrerad del av Krun då man hade flera städer på dess kust.


;1359 f.O.  
;6837 f.O.
:Som en följd av att den andra konfluxen infaller i sydligaste Soluna drabbar en mindre istid norra Ereb då eldherrarna försvagas.
:Alver och [[dvärgar]] möts för första gång i [[Grynnerbergen]].


;1350 f.O.  
;4000 f.O.  
:I staden [[Hysix]] anordnade man en stor nationell tävling i brottning, boxning, löpning, längdhopp och spjutkastning, som kallades de hysixiska spelen. (Dessa spel genomfördes sedan vart femte år fram till och med 590 fO då de sista spelen hölls i Hysix. 595 fO års spel hindras nämligen av efterdyningarna av den tredje konfluxen.)
:Alver från [[Landori]] korsar [[Demontungan]] och vandrar in i [[Akrogal]]. Några bosätter sig i skogarna nära [[Masevabukten]] sydöstkust.


;Ca 1300 f.O.  
;Ca. 3600 f.O.
:krunska sjöfarare upptäcker [[Monturerna]]. År 1117 f.O. bryter sig Monturerna loss från Kruns grepp.
:[[Månalver]]nas kultur uppstår i östra Ereb mellan [[Cerbergen]] och Masevabukten.


;1100-talet f.O.  
;Ca. 3000 f.O.
:Krunska kolonier börjar dyka upp i [[Berendien]]. På den plats [[Atrema]] en gång skall ligga byggs ett krunskt fort.
:Alverna på det [[barbiska höglandet]] drar sig undan från människorna och isolerar sig i [[Månskensskogen]].


;2000-talet f.O.
:Havslevande alver bidrar till att sprida konsten att gjuta brons runt om på [[Altors hav]].


Under flera hundra år levde man i fred men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Slutligen bröt ett krig ut år 1080 – 1065 f.O. Kriget markerar början på härarnas tid.
;1700 f.O.
:Månalverna börjar bekämpas av [[troll]].


=Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)=
;1547 f.O.
==Ärekriget==
:Alverna i Landori ger [[ovater]]na från [[Nargur]] i uppdrag att bevaka [[Nidapasset]] från [[svartfolk]]sangrepp.
;1100-talet f.O.
:Flera hundra år av fredlig samvaro och krunifiering har inte helt utsuddat hynsolgernas barbarsinne. Mindre motsättningar mellan de två folken växer från obetydliga, till oåterkalleliga ärekränkningar.


I Ärekriget som tar sin början 1080 f.O. står högkulturen [[Krun]] mot sina inbjudna grannar [[hyner]]na. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och [[Sombatze]] och kontrollerade snart havet. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från [[Nargur]], samt ingick en allians med [[Efaros]] stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn [[Grivela]] i [[Jorpagna]]. Krun och dess allierade besegrades och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela [[Kopparhavet]] fram till 600-talet f.O.
;1215 f.O.
:Alverna emigrerar från Månskensskogen över havet till södra [[Orghin]]. Där blir de kända som [[frostalver]].


=Imperium Jorpagnum (1065 – 600 f.O.)=
;1070-1040 f.O.
Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. Man räknar år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). I kronologin tas även upp händelser utanför det jorpagniska kejsardömet.
:Någon gång under denna period går månalvernas sista stad under.  


Årtalen anges på två sätt, år före Odo/år PV.
;1040 f.O.
==Guldåldern (1065 - 885 f.O.)==
:[[Morëlvidyner]] skövlar alvriket [[Sivoa]] på norra [[Samkarna]].
;1065 f.O./ 0
:'''Segern vid Grivela'''. Hynerna vinner över Krun i slaget vid [[Grivela]]. Den unge hynsolgiska kungen [[Aurelion]] hade genom krig enat [[Hynsolge]] och [[Krun]]. Han svor att upprätthålla det krunska stadsskicket och låta dess senats lagstiftande makt förbli oinskränkt, men senaten flyttades till Grivela. Han svor att hynsolger och kruner skulle behandlas som jämlikar och att i det nya kejsardömmet skulle alla vara [[jorer]] av lika värde. Senaten och folket jublade, och utropade Aurelion till Kejsare av [[Jorpagna]] och dess domäner. Aurelion var en skicklig politiker och samlade stor makt i sina händer, men visade ödmjukhet och tog säte i senaten som en jämlike. Kejsardömmet bestod nu av Krun, Hynsolge, Jorpagna och spridda kolonier runt [[Kopparhavet]]. [[Tolan]]halvön var ännu självstyrande, men i praktiken ett lydrike under Jorpagna.
;Ca 1060 f.O./ 5 PV
:Dvärgar anländer till '''Mörkretsberg''' (då kallade oestro Nida). Kejsar [[Aurelion]] upprättar goda handelskontakter med dvärgarna.
;Ca 1050/15
:En grupp stammar lämnar '''Nargur''' och utvandrar mot sydväst. De hade under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring [[Kasenus skogar]].
;1032 / 33
:Kejsar Aurelion dör vid den mogna åldern av 53 år. Han efterträds av sin son Tiberion.
;1025 / 40
:'''Tolankriget'''. Kejsar Tiberion invaderar med en uppvisningsarmé [[Tolan]], vars folk utan större motstånd låter sig införlivas i kejsardömmet. Målet är att skapa en landförbindelse mellan de västra och östra delarna av Jorpagna, vilket man lyckas med. Endast i de södra bergen bjuder svartfolk och med dem allierade stammar motstånd. Det är nu namnet [[Imperum Jorpagnum]] myntas av den joriske poeten [[Tersalis]]. Alverna i [[Landori]] oroas, men lugnas av kejsarens sändebud. De kommande hundradena jorifieras tolans svaga stammar. De annamar jorisk kultur, språk och namn.
;1022 / 43
:Fredsavtal med skogsalverna i '''Landori''' förhandlas fram av senatorn och halvalven [[Nathir Nathrasch]]. Avtalet ger Landori självständighets- och freds-garantier mot löfte om fri genomfart för jorer längs bestämda rutter, samt neutralitet i händelse av krig. Avtalet innebär också att jorerna skall skydda skogarna från anfall. I utbyte låter alverna jorerna få en transportled genom skogen från västra delen av riket till den östra. Reglerna enligt avtalet finns på stenpelare vid ledens ändar och Alverna håller noga reda på att jorerna inte lämnar leden.
;1020 / 45
:'''Första efariska kriget'''. Efariska hövdingar kräver mer betalt för stammarnas hjälp till Hynsolge under ärekriget. Jorerna vägrar och de efariska stammarna angriper Imperiet, men besegras. Efter inledande framgångar såg det ut som om efariterna höll på att vinna, men slutligen krossades flertalet av deras större fartyg. [[Efaro]]s förluster är så stora att deras mäktiga stammar splittras och inbördes maktkamp och inbördeskrig utbryter. Härifrån kommer uttrycket ”en efaritisk seger”. Joriska straffexpeditioner för plundringsbyte tillbaks till Grivela.
;1018 f.O.
:'''Monturerna'''. All kommunikation och handel med [[Monturerna]] upphör. Senare år 996 f.O. framför [[gråalver]] en teori om en fruktansvärd farsot som skall ha drabbat ön och öarna börjar efter det undvikas mer och mer.
;1017-912 / 48-153
:'''Landori'''. Den jorpagnska vägen mellan Hynsolge – [[Argaldium]] - Grivela börjar byggas, främst av slavar från fälttåget på södra Tolan. År 1017 fO går joriska legionärer in i södra [[Landori]] för att stenlägga leden mellan rikets östra och västra delar. Även upp vandringsleden genom Landori mot [[Nidapasset]] börjar vägen stenläggas. Alverna i Landori upplever jorernas svek när de bygger sin väg genom deras skogar och fäller deras träd, vilket tydligt bryter mot Tiberion och alvernas avtal. Alverna protesterar men kan inget göra då jorerna är numerärt överlägsna och ett krig skulle vara förödande. Nargurerna i [[Sjölandet]] drivs bort från Nidapasset och ett jorisk fort byggs, [[Grafferburg]] kallad av nargurerna. Nidapasset är under jorisk kontroll och vandringsleden genom Landori används som härväg mellan kejsardömet och Grafferburg. Landoris gränser respekteras förövrigt. Nargurstammen [[Howatherna]] i Sjölandet är instängda mellan Landori och Nidabergen.
;1012 / 53
:'''Efaro'''. Vapenstillestånd sluts med Efaro i Grivela.
:'''Tolan'''. Nuvarande [[Felicien]] erövras i ett grymt utplåningskrig. Hela stammar förintas eller säljs som slavar. Svartfolken drar sig djupt in i sina hålor.
;1002 / 63
:Kejsar Tiberion dör och efterträds av sin äldsta son Melion.
;998 / 67
:'''Aidne'''. Fältherren [[Vesion]] leder en stor här från Jorpagna in i [[Aidne]] för att underkuva dess barbarbefolkning. Erövringen gick förhållandevis smidigt, men absolut kontroll kan Imperiet endast sägas ha fått längs kusten. Jorifieringen erövrar dock halvön permanent under de kommande århundradena. Imperiet kontrollerar nu den erebiska kusten från [[Lasutyp]] i öster till [[Faltrakerna]]s land i väster, Kopparhavet är ett joriskt hav. Kolonierna i Aidne kan med imperiets stöd inleda större hamnbyggen och påbörja stenläggandet av den så kallade kustvägen.
:I '''Barbia''' skulle en by vid namn [[Si-nel]] byggas på västkusten på samma breddgrad som [[Edrecht]]. Byggnadsexpeditionen försvann spårlöst. Svartfolken vid Edrecht gör sin första stora attack mot människorna och lyckas erövra en hel del material och förfinade verktyg. En vidskeplig skräck mot att upprätta fasta bostäder spred sig i [[Barbia]].
;994 / 71
:'''Aidne'''. Vesion har med sin jorpagniska här lyckats ockupera södra Aidnehalvön från vattnet vid Kopparhavets norra kust upp till [[Aidnebergen]].
;989-984 / 76-81
:Senatorbröderna Caius och Tiberion Valerio lyckas genomdriva radikala förslag i senaten. En lag säger att Imperiet skall tillgodose att spannmål finns till starkt subventionerade priser för jorer, vilket ger bröderna stöd från proletariatet. Handelsmännen får de med sig genom att lägga ut skatteindrivningen i provinserna på entreprenad. Bröderna inför också ett delvis nytt domstolssystem för att komma åt korruption. Kejsar Melion stödjer dessa nya lagar då han ser hur folket jublar. Konservativa senatorer jublar dock inte.
;984 / 81
:Kejsar Melion dör och hans tredje son Vettinion tillträder. Melions förste son stupade i Aidne, och son nummer två är försvunnen sedan flera år.
:Senatorn Caius försöker driva igenom en jordfördelningslag för att ge de fattiga en chans till självförsörjning. Storgodsägarna reagerar våldsamt, stadsbefolkningen blir avundsjuka och utan Kejsarens stöd blir bröderna Valerion inte omvalda, och deras jordfördelning upphävs. När bröderna försöker försvara sina lagar på forum jorpagnum, förklaras bröderna som lögnare och smutskastande förrädare. De tvingas till självmord och deras änkor och barn förbjuds bära sorgedräkt.
;980 / 85
:Kejsar Vettion stupar under ett hjältemodigt försvar av senaten, då en grupp militärer vill mörda senatorerna och utropa kejsaren till diktator på livstid. Vettion är ihågkommen som en av de ärligaste kejsarna. I hans ställe hyllas hans son Caion. Han har dock ännu inte fullgjort sin skolning och senaten (senator Cassio) styr i hans namn tills han fyllt 20 år. Kejsar Vettions tid var kanske den fredligaste tiden i Imperiets historia. Få år stod dörrarna på krigets tempel öppna. Hans son Caion är en mer krigisk ledare.
;972 / 93
:Senatorn Ahikan har senatorn Ceril förgiftad av vin och en kort tid av oroligheter bryter ut i Grivela.
;970 / 95
:Ghillarim Ciryon, Ahikans son fängslas och slängs till [[mantikoror]]na strax innan senaten går till val.
;960-talet
:'''Tolan'''. Många veteraner från fälttågen på Aidne-halvön får jordlotter på Tolan som pensioner. Detta visar sig vara en populär belöning, då det är en lugn landsända av imperiet med mycket god jord och behagligt klimat. Befolkningen ökar och städerna [[Tremium]], [[Entichon]], [[Lindarium]] och [[Nemeii]] blomstrar. [[Opa-dalen]] odlas snabbast upp, och från den här tiden härstammar några av de äldsta och finaste vingårdarna.
;964 / 101
:'''Trajans sommardans'''. Kejsar Caion anklagas av vissa delar av senaten. Första legionen låter döda 66 senatorer under en mörk sommarnatt. Natten omnämns senare som ”[[Trajans sommardans]]” efter legionären Trajans Ursanns grupp som brutalt mördade senatorerna. Misstankarna om en konspiration mot Caion gör så att han isolerar sig i Grivela och vägrar ta sig ut i provinserna.
;952 / 113
:Kejsar Caion låter samla slavar som får bygga vägar. Alla huvudvägar till Grivela är stenlagda och slavarna arbetar sig västerut.
;944 / 121
:'''Mirel'''. Barbarer från [[Mirel]] tränger år 944 överraskande in i Jorpagna på båda sidor om [[Oestro Nida]]. Gränsförsvaret mot barbarerna faller som korthus och invasionen slår sig plundrande fram mot Grivela. Kejsar Caion lyckas med förstärkningar från det ockuperade Aidne besegra barbarerna vid sjön [[Trasimo]]. Två dygns hårda strider knäckte barbarerna som flyr tillbaks till Mirel.
;942 / 123
:'''Mirel'''. Kejsaren beslutar att detta aldrig får upprepas och kallar samman tio nya legioner, plus lika mycket legotrupper, som år 942 invaderar Mirel. Senator Cassio d.y. lyckas övertyga senaten om att ge kejsar Caion diktators titel och befogenheter för att besegra barbarerna. De följande åren underkuvas [[Mirel]], [[Mefamirs sjö]], [[Drylo]] och hela Västerhavskusten söder om [[Ljusna]]. Dessa gränser bestod någorlunda under imperiets tidevarv och har givit arv i gränsen mellan [[Jori]] och [[Nargur]] i kultur och språk i Ereb. På Aidne återfår dock dess barbarstammar viss frihet. Många gamla helgedomar plundras och skatterna förs till Grivela.
;935 /  130
:De jorpagniska legionerna har underkuvat Mirel och [[Magillre]]. Längre norrut än så här kom aldrig de jorpagniska trupperna. Söder om denna gräns blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver. Nöjd med sitt livsverk dör kejsar Caion av hög ålder, och hans 17 åriga son [[Tamsolion]] ärver posten. Vid hans kröning är han den förste kejsare att bära de s.k. Diktatorsregalierna som tillverkats för kejsar Caions segertåg. Han har hett sinnelag och betraktas som oberäknelig och impulsiv.
;915-909/150-156
:'''Krun'''. I [[Arkhaz]] i Krun upprättades arkitektoniska underverket [[Arena Donicus]].
;912-906 /  153-159
:'''Nargur'''. Kejsar Tamsolion ([[Thamsul]] på narguri) sammankallar [[Nargurs skogar]]s barbarhövdingar till rådslag i handelstaden Grafferburg invid Nidapasset. Kejsaren hade oroats av kontinuerliga konfrontationer med nargurs och ljusnas barbarer längs rikets nordgräns, och de kostnader som detta innebar för Imperiet. Han ville därför ha fred med narguri för att få ro att kväsa Ljusna. Rådslaget urartar dock snart och när hövdingarna kallar kejsaren ”en söderns hund och kärring” kommer hans hynsolgiska barbarblod fram genom den kultiverade krunska ytan. Tamsolion fängslar hövdingarna och låter avrätta dem alla. Han skickar sedan sin närmaste man Varion Robigalia som fältherre att med sju legioner underkuva Nargurs skogar år 906 f.O. I skogarna är dock imperiets effektiva legionärer underlägsna de skogsvana narguri som nergör hären till i princip siste man. Några hundra överlevande stapplar genom Nidapasset den senhösten och kan förtälja om nederlaget. Tamsolion lär ha gråtit när han mottog beskedet. Tamsolion avsäger sig diktatorstiteln året därpå.
;904 / 161
:Kejsar Tamsolion har tynat bort sedan nederlaget i Nargurs skogar, och dör i sitt badkar detta år. Han efterträds av sin något trögsinte son Tarquinios. Imperiet styrs under denna tid av en stark senat där olika familjer kämpar om makten.
;ca 900 / 165
:'''Hynsolge'''. Provinsen Hynsolge stödde delvis sina barbariska kusiner och straffas nu av sina andra kusiner jorerna. En jorisk överklass placeras där att styra vilket snabbt förvandlar hynsolgerna till fattiga och förslavade undersåtar.
:Panteonen [[Parbagerna]], urgudarna, blir imperiets viktigaste religion. Den mäktige senator Nathrasch är dess överstepräst.
:'''Nargur'''. Från det centrala Nargur utvandrar en stor grupp stammar och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Kejsardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till [[Aesir]]kulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.
;900-681 / 165-384
:'''Barbarerna'''. Krig råder till och från under minst tvåhundra år längs hela Imperiets nordgräns. Barbarer plundrade och jorerna slog tillbaks. Det förekom dock perioder av tiotals år då fred rådde mellan folken, barbarer tog tjänst i Imperiet, spelades ut mot andra barbarfolk, och fann god vinning av att samarbeta med jorerna. Ca 700 har kriget trappats ner på grund av utmattning, främst hos barbarerna. Nargurerstammen som befolkade skogarna direkt norr och söder om Nidabergen har drabbats hårdast, men även barbierna var utmattade. Tillslut tog nargurerna beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Barbierna hade lite förståelse för detta, och det dröjde ända till år 681 innan de la ner vapnen. Det är nu nargurerna söder om Nidabergen blir mer kända för sitt klannamn howatherna.
:Vissa klaner av barbarer vandrar västerut och befolkar de framtida Ransard och Jorduashur.
;899 / 166
:Prefekten Villius i Entichon samlar en här för att gripa makten i Grivela, medans hans fosterbror kejsar Tarquinios ligger i fält vid Nidabergen i norr. Han intar Grivela och tar den unga kejsarinnan Amalda som gisslan, men kejsar Tarquinios son Camalus samlar ihop en här av veteraner och bönder från Tolan och slår Villius armé vid höjden Starconion (Himmelsklacken) söder om Atrema. Dock stupar alla utom ett fåtal av Camalus män. Amalda, som ditills smädat och misstrott sin styvson, blir förälskad i den unge generalen, som dock stoiskt motsätter sig sin styvmors närmanden. Denna blir då så förbittrad att hon falskeligen anklagar Camalus för förräderi inför Tarquinios. Kejsaren blir rasande och kommenderar Camalus på ett självmordsuppdrag in i Nargurskogarna, där han och hans armé slaktas av barbarerna. När kejsaren får veta sanningen låter han i vredesmod fängsla och avrätta Amalda, men mördas sedan av dennes kammarjungfru som hämnd. Historien är bevarad för eftervärlden av den främste joriske dramatikern Urepidius i tragedin Camalus och Amalda.
:Tarquinios enda son Nicomedion ärver kejsartronen. Nicomedion är dock inte trög som sin far, utan återtar snart makten från senaten och omorganiserar militären för att få kontroll på provinserna. Under sina första fem år lyckas han upprepade gånger slå tillbaks barbarinvasioner vid Nidapasset.
;893 / 172
:'''Slavupproret'''. En barbarslav, [[Sprautax]] från Mirel leder ett lavinartat slavuppror som skakar Imperiet ordentligt. Men när slavarna marscherar mot rikets tredje stad [[Aurelia]] besegras de och alla överlevande från slaget korsfästs längs vägen mellan Aurelia och Grivela.
;891 / 174
:Stor skandal utbryter när kejsaren skiljer sig från sin vackra hustru Papiria, med vilken han har två välartade söner. Även hans vänner tycks förebrå honom, och han lär då ha pekat på sin ena sandal och sagt: ”Denna är både ny och snygg, men ingen utom jag vet var den klämmer.” För att undvika större skandal gifter kejsaren inte om sig, och när hans ena son Pauillios dör abdikerar kejsaren till fördel för sin andre son Aurelion. Nicomedion dör år 883 f.O.


==Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)==
;1022 f.O.
;885-863 / 180-202
:Kejsar [[Tiberion]] sluter ett [[Tiberions avtal|fredsavtal]] mellan [[Kejsardömet Jorpagna]] och Landoris alver.
:'''Aurelion II'''. Den siste kejsaren av Aurelions ätt. [[Aurelion II]] var en duglig härskare och stor filosof. Han studerade [[Zenos]] läror och skrev boken [[Via Vitae]], en vägledning i konsten att leva. Kejsaren var berömd för sin medmänsklighet, att han hade fred med barbarerna, mildrade situationen för samhällets sämst ställda och att han förbjöd nekromantin (och annan svartkonst) i Imperiet. Aurelion II’s död anses vara slutet på Guldåldern, som egentligen kan sägas ha börjat redan efter Järnkriget. Utan arvinge att självklart tillträda tronen, fick många att känna sig kallade och inbördeskriget var efter hans död ett faktum.
:[[Forond ”den vise” Ciramir]] föreläser Zenos läror vid Grivelas gymnasium. Forond utvecklar också läran i sina skrifter ”debatterna”, där han skriver om Zernos debatter i filosofi med dödens lieman. Senaten ogillar den intelligente filosofen och försöker förhindra föreläsningarna, men Forond hade Aurelions beskydd.
;875 / 190
:Den smått legendariske fältherren Varion Robigalia mördas i en gränd tillsammans med sin hustru. Han lyckas dock ha ihjäl 11 av de 12 förövarna. Varion blev 67 år gammal och fick en kejserlig begravning.
;868 / 197
:'''Arenans kollaps'''. Tragedin var ett faktum då Grivelas stora arena kollapsade och hela kejsarens familjen avled. Misstankar riktades mot olika magiker och religiösa falanger men inget kunde bevisas. Kejsaren blev märkbart försvagad av sorgen. Senaten fruktade avsaknaden av en arvinge till den beslutande makten och äregiriga härförare stod på kö för att utropas till kejsare efter Aurelion II:s död.
;867 / 198
:'''Tolan'''. Akademin i Entichon grundas av Aurelion II som en skola i Zenos filosofi.
;863 / 202
:'''Härförarnas krig'''. Aurelion II dör, Imperiet bryts i mindre delar där olika härförare och prefekter utropar sig till kejsare eller kungar. Långa förvirrande krig utkämpas med växlande allianser, segrare, men mest förlorare. Barbarfolken i norr ser sin chans och flödade in i Imperiets alla delar. Krig, plundring, förödelse, missväxt och sjukdomar ledde folk till att tro att Altors undergång var nära förestående. Senaten bibehåller den officiella makten, men ute i provinserna är det fältherrarna som styr. Vid Ahels kullar drabbar sex olika härar samman, alla mot alla. Riket i sin helhet vacklar men senaten lyckas se till att det fungerar.


:Forond ”den vise” Ciramir dör av en mystisk sjukdom.
;Ca. 1000 f.O.
;850-828 / 215-237
:Alver som flytt [[Melukhas fall]] bosätter sig i [[Kardskogen]].
:'''Aidne'''. Barbarfolket [[Kaserna]] kommer nervandrande norrifrån. Penter och Kaser kämpar om Faltraxnäs och Kaserna tvingas tillbaks norrut. Penterna tar tilfället i akt och utvidgar sitt område fram till Gridefloden. Barbarstammen [[Divrena]] ges ett stort område som buffert mot Penterna. Divrerna jorifieras snabbt.
;849 / 216
:'''Tolan'''. En barbarhär sveper ner genom Nidapasset och plundrar och skövlar på Tolanhalvön.
;836 / 229
:Tamsalion II, den tronlösa kejsaren. Mördades vid sin kröning av revolutionära element. Dock så hade en staty i hans likhet redan uppförts i kejsarsalarna och hans regentsnamn karvats in på Kejsardömets regentlängd av brons.
;835-830 / 230-235
:'''Tolan''' blir krigsskådeplats mellan de självutnämnda kejsarna Huminus som behärskade Hynsolge och Lasutyp, och Umberiz som var härskare över Krun, Erebos och delar av södra Aidne.
;834 / 231
:I Jorpagna rycker senatorn Nathir Nathrasch fram (hans förfader medlade hos alverna i Landori) och uttalar stöd för den starke fältherren Markion Varro. Markion Varro lyckas med Nathirs hjälp manipulera och besegra sina fiender. Strax innan Markion Varro når Grivela insjuknar han och dör en makaber död. Markion Varros här utropar sitt stöd för Nathir som kejsare. Då senaten ogillar Nathir sänder de trupper mot hans legioner, digra strider utbryter då legionerna kämpar för att deras nya kejsare Nathir skall kunna ta sig till Grivela. Efter år av inbördeskrig och politiska mord når Nathir tronen i huvudstaden. Kriget fortsätter dock i provinserna. Nathir var en stor sponsor av religionerna och då särskilt de naturnära religionerna.
;830-828 / 235-237
:Härförarnas krig mattas ut. Ur krigens kaos steg en enande gestalt fram, ärkemagikern [[Zenobia]]. Denna gamla, men pigge magiker är en synnerligen skicklig politiker. Hon ställer sig bakom fältherren [[Syrahkus Markion]] och hjälper honom att ena Imperiet genom en serie erövringar. År 830 anfaller Markion och Zenobias här Umberiz och Huminus trupper och tar dem med storm. I slaget vid Pheris ([[Tvärån]]) segrar Markions numerärt underlägsna trupper mot de bägge ursupatorerna genom att anfalla dem en efter en. Slaget går till historien som ett genialt strategiskt genomförande. Knappt några tiotal av Markions mannar stupar, i jämförelse med tusentals på motståndarsidan. Grivelas kejsare Nathir lyckas fly veckorna innan Markions här når huvudstaden. Markion blir plötsligt mentalsjuk alldeles innan sitt segerintåg i Grivela. Hans trupper utropar då Zenobia till Kejsarinna, vilket snabbt bekräftas av senaten. Hennes trontillträde räknades som en förnyelse inom imperiet. Under många år härskade hon vist och den era som inleddes kallades för silveråldern.


==Silveråldern (828 - 728 f.O.)==
;290 f.O.
;828-728 / 237-337
:Alverna i Gwondel Leigu på [[Palamux]] knyter kontakt med jorerna i [[Lasemos]].
:'''Zenobia'''. Kejsarinnan förnyar Imperiet och effektiviserar dess styre. Under hennes tid utvidgades riket ytterligare och kulturen utvecklades. I folkmun kallades hennes tid för Imperiets silverålder. Zenobia oroas av de växande stammarna i Akrogal och deras hot mot Imperiets östra gränser. Lasutyp inkorporeras under Hynsolge för att mer effektivt kunna styras. Grivela blir under denna tid en miljonstad!
;824 / 241
:Nyårsnatten till år 241 färdigställs Academia Numen Magica och invigs med hissnande fyrverkerier.
;800-talet
:'''Mirel/Drylo'''. Joriska bosättare och fiskare i [[Mirel]] vägrar godta en skattehöjning och flyttar därför till områden på [[Drylo]]halvön ännu inte erövrade av Imperiet. I vad vi idag kallar [[Klomellien]] grundar de kuststaden [[Yolev]].
;800-750 / 265-315
:'''[[Cerlonia]]'''. Det växande imperiet [[Yndar]] och dess dödens läror skrämmer [[Laursiënta]]s örnfolk (en grupp alver som lever i harmoni med de stora Örnarna och örnmännen bland de nordliga bergen i Lasutypprovinsen). Man uppskattar därför mer och mer den joriska Golwyndaflottans närvaro. En konfrontation mellan imperierna verkade oundviklig. Örnarnas folk sände då några av de sina till de stora nomadstammarna i Kamsun, där de lärde ut konsten att tämja bevingade djur. Detta för att sätta större press på Yndar. Det skulle dock visa sig vara att skapa sig sin egen huvudvärk.
:Till '''Ransard''' kommer barbarfolk västerifrån, några forsätter norrut till Jourdashur. Ransard. Barbarfolk kommer västerifrån till Ransard, några forsätter norrut till Jourdashur. Jourdashur. De första mänskliga bosättarna anländer omkring 800 f.O.  
;800 / 265
:'''Lasutyp'''. Jorpagnas arméer tågar åter österut och lägger under sig provinsen Lasutyp ända till Demontungan som befästs för att stoppa de Akrogaliska ryttarnas plundringar. Lasutyp görs till en underprovins till Hynsolge.
;778 / 287
:Nathir Natrach som flydde till gamla vänner i Landoris skogar återvänder till Grivela som munk på femtioårsdagen av Zenobias tid på tronen. På tredje dagen var han åter försvunnen. Ingen visste var han tog vägen. Enligt sägnen blev han bortrövad av odöda men påståendet förblir ostyrkt. Flera av de religiösa ordnarna sörjde hans försvinnande. Tydligen fanns ett brev efterlämnat som gav Tamsolions okände ättling, Kasion Belial, rätten till tronen. Kasion hade dock begått ett misstag som senator, nämligen att försöka beskatta de religiösa ordnarna runt om i riket som kunde ha gett honom sitt stöd. Trots denna blunder lyckades Kasion med tiden bli nästan lika populär som Nathir Natrach hos naturreligionerna. Kasions personlige gladiator Aneh ”den store” stödde sin herre med många segrar.
:Bristen på pengar gjorde att rikets regalier sades bli stulna av kultister för att finansiera deras obskyra verksamhet. Det gick många rykten om att regalierna försvunnit, men Zenobia visade alltid upp sig med dem när sådana rykten blev för många.
;757 / 308
:'''Terro Oros'''. Det råder fred med nordens barbarer. Senaten bjuder detta år in folken från norr om Imperiet att gå i tjänst upp som legosoldater i Imperiets armé. I utbyte erbjuds de som tar värvning sold i guld vid tjänstgöringens slut, eller joriskt medborgarskap och mark inom Imperiet. Under århundradenas lopp tar tusentals barbarer värvning och ett hundratal av dem bosätter sig i Imperiet. Med bevarande av Narguri traditioner bosätter många av dem som väljer att stanna sig tillsamman. Halvön mellan Jorpagna och Aidne, del av provinsen Jorpagna, får namnet [[Terro Oros]], ”landet av guld”, i minne av den guldsold som krigarna valt bort. Med tiden blandas bosättarna upp med den övriga befolkningen, men många traditioner lever kvar i århundraden.
;750-600 /315-365
:'''Lasutyp'''. Med nyvunnet kunnande, och bättre organisation tack vare en religiös omvändelse, så lät [[Kamsun]]s nomader under denna period sin ilska spilla ut över de två imperierna. Framförallt Yndar drabbades, då de hade en mycket längre gräns mot nomaderna. I Jorpagna drabbade räderna främst Krun, Hynsolge och Felicien. Attackerna var ofta bevingade, ridande på [[Hippogriff]]er, eftersom ”[[Demontungan]]” var hårt befäst av Jorpagnerna.
:Hynsolges ledare anade vad som komma skulle och lät gömma sina skatter. Strax därefter anlände akrogalerna även till Hynsolge och drev bort jorerna från strategiskt viktiga platser. Akrogalernas terror fortgick till och från fram till Imperiets fall, och fortsatte även därefter. 
;743 / 322
:Genral [[Dirivin]] blir ståthållare över Aidne. Han är en vis krigare som återetablerar jorernas totala överhöghet, men utan att förtrycka och mörda, utan genom diplomati.
;742 / 323
:De löst anknutna kolonierna på de '''[[Erebos]]iska öarna''' knyts hårdare till Imperiet och [[Targero]] får många nybyggare.
;736-730 / 329-335
:'''Andra efariska kriget'''. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Från Tolan seglade år 736 en invasionsarmada under befäl av fältherren [[Belisarion]]. Efaro ockuperades och angränsande länder upprättade handelsavtal eller blev lydriken. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna.
;734-730 / 331-335
:'''Efaro'''. Begav sig en mäktig Jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Den Sombatzka kulturen är mycket gammal och högtstående, och i de flesta fall en fredlig och diplomatisk nation. Efaros erövrare General Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren [[Domion]], en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. Redan nu suktade han efter Belisarions nyvunna makt som ståthållare över Efaro. Hans intriger var spunna, men inte klara. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot [[Traxilme]]. Där slog han läger en tid vid [[Glashavet]]s azurfärgade vatten. När de varit på platsen i två månader, med flera besök från Traxilmes ökenherrar, kom en svartklädd profet ned från en grotta i bergen. Han fick audiens hos Domion och de talades vid i dagar innan trollkarlen slutligen kom ut ur fältherrens tält och gick upp i bergen igen. Snart efter bröt Legionen upp och marscherade västerut, följde bergen och vidare genom de glesare delarna av djungeln mot [[Thelgul]] som det var planerat från början. Legionernas mäktiga trupp, samt en ny aura kring dem, skrämde även djungelfolken från att anfalla dem. Profeten hade följt med till Thelgul och under färden omvänt de flesta av legionärerna, samt utbildat präster bland dem. Via Thelgul och fler lukrativa fredsavtal, återvände Domion och hans legion till Efaro år 732. Två år senare mördas Belisarion av sin egen livvakt, och Domion väljs av sina mannar att bli ny ståthållare och general. När Domion nu uppnått detta siktade han ännu högre, mot Kejsartiteln. Men så länge Zenobia satt på tronen vågade han inget göra. Belisarion begravs av efarerna på hemlig plats i enlighet med gamla efariska traditioner.
;732 / 333
:'''”Xabels svarta klippor.”''' Ett halvhjärtat försök att ta över en större ö söder om Aidne misslyckas. En hel legion försvinner spårlöst och Dirivin beslutar att lämna ön i fred. Händelsen blir senare omskriven i verket ”Xabels svarta klippor” som skrevs av Rufina Agnese.
;731 / 334
:'''Cerlonia'''. För att möta de akrogaliska plundringarna sluter kejsarinnan en allians med örnfolket i [[Laursiënta]] år 731.
;728 / 337
:'''Zenobias död'''. Zenobia avled efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente har hon utnämnt sin unge adoptivson [[Elgabion]] till sin efterträdare. Men endast sex månader efter Zenobias död mördas Elgabion av sin kejserliga livvakt.
:När Zenobia gick hädan reste Domion med sin hängivna legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig [[Befriarna]] precis som Domions legionärer. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion. Läran får också fäste i staden och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd har uträttats i deras nya gud [[Maal]]s namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kommer åter i bruk.
;727 / 338
:'''Tronföljdskriget''', som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, [[De Trogna]] som hade stött Elgabion, och [[Befriarna]] som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Bland Befriarna framträdde fältherren Domion och intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig.
;721-715 / 344-350
:Befriarnas stad, byggs en halv dag från Grivela längs floden [[Tibera]]s strand. Tack vare [[Maal]]-lärans kraft byggs staden snabbt och befolkas av Befriade av alla klasser. Detta blir lärans centrum, från vilket kardinaler och tempelsoldater tävlar om inflytande på Solkejsaren. Under kejsar Domions tid styrs Befriarna med skicklig politik från kejsarens sida. Domion har också lyckats omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal.
;Ca 720/345
:[[Belletus]] skriver sitt mästervärk [[Järnkriget]], om hjälten Galerus äventyr under kriget med dvärgarna.


==Solkejsaren (720 - 680 f.O.)==
=Geografisk utbredning och kulturella säregenheter=
;715-680 / 350-385
Alverna har genom historien kategoriserats av olika lärde som tillhörande antingen ett eller flera folkslag. Utifrån levnadsmiljö, geografi eller kultur har de getts namn som [[skogsalver]], [[grottalver]], [[gråalver]], [[silveralver]], [[frostalver]], [[månalver]], [[blodsalver]], [[havsalver]], [[ljusalver]] och [[högalver]]. Även andra benämningar förekommer så som [[mörkeralver]], [[injiralver]] och [[drömalver]] men dessa är av oklar betydelse. [[Mandelorden]] har inte helt och hållet uppnådd konsensus i sitt syn men har valt att sortera alverna efter vart deras större bosättningar finns.  
:Domion har full kontroll över Imperiet och styr det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion är en grym diktator som förtrycker allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och har förlorat sina traditionella befogenheter. Domion har också beskurit och konfiskerat bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han är dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hålls i skräck, hålls andra trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallar honom Solkejsaren. I stora delar lyckas Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.
:Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, finns många orosmoment. På hemmaplan finns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr har Nargurs barbarer åter enats under en hövding, Tharakos som hetsar till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som förs i Efaro orsakar allt tätare, om än sporadiska, uppror.
:Under denna period bryter dvärgarna med Imperiet, överger sitt rike i oestro Nida och flyttar i hemlighet västerut till Aidnebergens östra utlöpa.
;715 / 350
:'''Nargurs barbarer''' enas under [[Tharaksos]]([[Tharawghos]]), en fältherre med stora talanger, han talade om krig med Jorpagna för att återupprätta barbarernas makt och ära. Barbarernas hot fick Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirel för att styra upp fronten mot barbarerna.
:'''Efaro'''. I det ockuperade Efaro förekommer växande småuppror på grund av Domions gunstling Caracallas järnhårda politik.
;712 / 353
:'''Aidne'''. I ett förödande slag vid bergen i nordöstra Aidne stupar generalen Dirivin och hans armé skingras förkrossade.
:Den anrika familjen Atharis, en av De Trogna familjerna, försöker avsätta Domion med hjälp av sluga ränker och lönnmördare, men de upprepade försöken misslyckas och Domion låter avrätta samtliga Atharis familjemedlemmar. Kropparna låter Domion hänga till allmän beskådning under sex varma sommarveckor i Grivela.
;Ca 710 / 355
:'''Cerlonia'''. En mäktig jorisk svartkonstnär anlände till älvfolkets Laursiënta och förförde örnfolket. Han var av det måndyrkande folket på slätten men hade lärt sig svartkonst och annan mörkrets hemlgheter i Befriarnas stad. Inom endast ett par år hade de vackra bergen i denna del av Ereb blivit en mörk och ond plats. När detta skedde blev Moder Jords sorg för stor och hon drog sig undan från sina förlorade barn. Örnfolket drabbades hårt. Då deras rike bland bergen mörknat, dog deras folk och historia. Några få godhjärtade som isolerat sig från Trollkarlens ränkor flydde till andra berg i Ereb. Trollkarlen gav inte upp och i ilska över vad som skett svor han en förtrollning som tvingade örnfolket att stanna. Till slut blev örnfolkets kung tokig och drog sitt svärd mot trollkarlen. Magikern försökte med magi hindra kungen men svärdet skar rakt igenom hans magi och dödade trollkarlen på fläcken. Kungen var dock dödligt sårad och hans folk byggde honom därför en grandios grav i en djup dal. Ett mausoleum med en vacker sarkofag. Den dalens namn är [[Khab-Nemi]], ”Bitterhetens Kittel” (se Sinkadus nr 23). Örnarna hade flytt eller dött, så Örnfolket kunde inte längre färdas genom luften utan blev bundna till marken. De som inte dog degenererade till mörka varelser. Älvfolken hade lämnat platsen och ingen hörde någonsin från örnfolket eller deras svarta trollkarl igen.
;701 / 364
:I Befriarnas stad öppnas en djup spricka i marken vid ett misslyckat frambesvärjande av demonfursten Astarol av smärtors krets i Inferno. Sprickan delar staden i en nordlig och en sydlig del. Stadens konflikter inom murarna ökar och Befriarnas inflytande minskar till fördel för andra religioner.
;700 / 365
:'''Erebosiska öarna'''. Fler nybyggare anländer till Targero som var väldigt bördigt på den tiden, ön blev också populär bland magiker som sökte arbetsro långt från kejsardömets hjärta. Urinvånarna blandades med jorerna och övertog mycket av dessas kultur och språk. Deras egen kultur förpassades till sägnerna.
:'''Nargur'''. Barbarkrigen trappas ner på grund av utmattning. Det var inte minst påfrestande för barbarerna att ta sig ända till Jorpagnas gränsområden för att utkämpa bataljer. Trots stor ryttarvana var krigarna uttröttade efter flera månaders ritt. Kriget slutar och till nordbarbarernas stora förskräckelse börjar howatherna handla med jorpagnierna.
;699 / 366
:'''Tolan'''. En grupp magiker med mycket gemensamt med [[Stjärnläran]] (demonologer och nekromantiker) samlas i [[Belemius]] i södra Berendia. Deras mål var att infiltrera olika maktpositioner inom kejsardömet.
;683 / 382
:'''De sju brändernas natt'''. Domion låter bränna sju större byar i norr för att provocera fram ett nytt krig eller i alla fall truppförflyttningar. Natten omnämns som ”sju bränders natt” eftersom attackerna genomfördes samtidigt under en och samma natt.
:Oron i Grivela ökar markant. Domion har regerat starkt men den senaste tiden har varit full av lönnmordsförsök och intriger medan Domion rest runt i de norra provinserna. Flera försök avstyrs i sista sekund av första legionen. Många försök kunde härledas till en konspiration av magiker från Grivela. Domion låter fängsla och stegla ett antal magiker från Befriarnas stad.
;681-676 / 384-391
:'''Barbarerna'''. Jorpagniska handelsmän anländer till skogen nedom Nidabergen och börjar influera Howathernas kultur. Jorpagniska runraden modifieras och börjar användas som Howathernas skriftspråk. Howatherna blir bofasta efter att ha lärt sig bättre jordbruksmetoder och svedjebruk. Howatherna börjar allt mer använda det något jorifierade namnet [[Ovater]] på sig själva. Många byar växer upp varför den här tiden av ovaterna kallas bytiden. Numera betraktas [[gamla bytiden]] som en svaghetstid.
:'''Efaro'''. Den hårda politiken i Efaro gör att folket där nästan gör uppror. Få trupper finns att tillgå så fältherren Krehst (veteran ur Domions legion som efterträdde Caracallas då denne dött en naturlig efarisk död, dvs. livaktsmord) börjar i hemlighet att lönnmörda högt uppsatta präster i aggressiva efariska falanger utan att rådfråga någon. De efariska affärerna når sin kulmen då en prästinna mördas och ett tempel raseras av Krehsts agenter. Senaten börjar ana oråd och yrkar på att spioner skall sättas in. Domion skickar sitt eget garde till Efaro.


==Sönderfallet (680 - 600 f.O.)==
Under de gångna årtusenden har alverna spridits över hela Ereb och där bortom. I de flesta regioner finns det någon representant för alvernas folk och på en handfull håll har det uppstått nya bosättningar.
;680 / 442
:'''Domions död'''. Även Solkejsaren dör tillslut efter en lång regeringstid. Han efterträds av en av sina Befriarnas generaler som blir kejsar Ergyr (680-661 f.O.). Hans regeringstid domineras av fortsatta uppror i Efaro och Mirel, samt en försvagande maktkamp inom Befriarnas maktstruktur.
;675
:Kejsar Ergyr av Jorpagna grundar staden [[Kasyr]] på en ö med samma namn sydväst om [[Targero]].
;661 / 461
:Kejsar Ergyr dör märkligt nog under en simtur i sin privata bassäng. Kejsar Xerxer tar tronen. Kejsar Xerxer är en stor sportsman och en väldig karl som kan krossa bägare med bara händerna, skicklig bågskytt, och så skicklig med svärdet att han själv ställer upp i flera av de gladiatorspel som är så vanliga under hans tid.
;Ca 660 / 462
:'''Fred med Nargur'''. Kejsar Xerxer lyckas ordna en varaktig fred mellan barbarerna och Imperiet. Han kan därmed på allvar ta itu med Akrogalernas plundringar och Efaros splittring. En särdeles livaktig upprorsledare med halvjorisk bakgrund, Flavius Josephus har rönt stora framgångar mot Imperiets trupper där.
;654 / 468
:Kejsar Xerxer mördas i en konspiration ledd av hans älskarinna, hovkansler och chefen för hans livvakt. Han efterträds av Grivelas stadsprefekt Pertinion.
;651 / 471
:Kejsar Pertinion är känd för sina enkla vanor och goda kontroll på statens utgifter, vilket dock får palatsvakterna, praetoriangardisterna, att ta livet av honom för hans ”snålhet”. Kejsartiteln utlyses sedan till högstbjudande, vilket den rike senatorn Didios nappar på. Gardets tilltag upprör dock många, inklusive legionerna i Mirel, Aidne och Hynsolge, som alla utropar sin general till kejsare och marscherar mot Grivela. Aidnes armé kommer först och tar Grivela utan strid, men palatsvakternas officerare och Didios avrättas. Aidnes general Septimius Severios övertygar efter ett kort krig de andra generalerna om sin rätt till tronen. Under denna oroliga period och framöver är Befriarna mycket splittrade.
;636-629 /486-493
:Kejsar Severios tar sina söner Caracalla och Geta till medregenter, men dör snart efter detta. Så snart fadern dött tar Caracalla död på sin medkejsare och bror. Det sägs att han jagade sin bror till deras moders kammare i palatset och nergjorde honom i hennes armar. Caracalla, som verkar ha varit en särdeles psykopatisk ledare, mördas själv snart av sin stabschef Macrinios som fruktar för sin galna herre. Innan Macrinios hunnit utropas till kejsare tar änkekejsarinnan (Severios hustru och brödernas mor) livet av sig. Hennes syster, systerdotter och systerdotterson utnyttjar änkekejsarinnan som martyr och eggar Befriarnas stad mot Macrinios stadslegion. Macrinios förlorar, och den endast 14 år gamla systerdottersonen utropas till Kejsar Domionios efter halvguden Domion, i vars tempel han tjänat sedan han lärde sig gå. Befriarna griper nu makten för första gången.
;625 / 497
:Kejsar Domionios mördas tillsammans med sin mor detta år av sin kusin Severios Caracalla. Domionios korta tid vid makten beskrivs av historien som full av Befriarnas vulgariteter, laster, och kejsaren beskrivs som ett fruktat litet vidunder. Severios d.y. kastar ut Befriarna med stöd från flera provinsarméer. Befriarna tingas bo i sin stad och ingen mission tillåts. Severios är hyllad för sina hårda tyglar mot Befriarna, men bespottad för sitt otroliga slöseri med imperiets finanser.
;622 / 500
:En uppsjö av nya legioner sätts samman av nyrekryterade soldater och skickas till norr för att stärka upp gränserna. Erfarna legioner sänds i stridsfartyg till Efaro.
;621-620 / 501-502
:'''Drylo och Kolonisering av Klomellien'''. Kejsaren är nu mogen för att prova sina legioner. I Norr tar man terräng som tappades i samband med kejsar Domions död och i söder låter han legionerna härja fritt och föra ett besinningslöst krig mot Efaros upprorsmakare. Motståndet kuvas. [[Klomellien]] utforskas och joriska kolonister vågar sig genom de svartfolksrika bergen kring Klomellien i Drylo och grundar några små kolonier där. De mindre bosättningar av jorer som fanns kring staden Yolev är sedan länge assimilerade med barbarerna i området, men en del hundraårig arkitektur stod kvar i staden.
;619-610 / 503-512
:'''Kolonisering av Västerhavet'''. Med undantag av Krunska kolonier innan Imperiet, var upprättandet av kolonierna detta år de första på öarna i [[Västerhavet]]. Koloniseringen av [[Lasemos]] och [[Laabne]] på västra [[Palamux]] var väl planerade, med tusentals kolonister och en hel legion för land och till sjöss. Meningen var att kolonisationen skulle övergå i erövring, men då konfluxen drabbar Imperiet stod jorerna övergivna i det framtida [[Trakorien]]. De första jorpagniska kolonisatörerna slog sig ner på [[Fokalerslätten]] på Palamux i Trakorien. Urinvånarna [[huelerna]],”väktarna” på barbarernas egna språk, var ett jägarfolk som redan bebodde Fokalerslätten. Huelernas religion säger att stormguden [[Simei]] ([[Marduk]] på jori) besegrade ett demoniskt rike genom att slunga ett eldklot som sedermera skapade fokalerslätten. Huelerna sattes på slätten av Simei för att se till att ingen ondska någonsin igen satte sin fot där.
;618 / 504
:'''Efaro'''. Kejsaren har drivit Imperiet nästan i konkurs, och under ett misslyckat fälttåg i det upproriska Efaro slår Severios egna livvakter ihjäl honom. Myteriets ledare Trakion utropas till kejsare… i fem veckor innan även han slås ihjäl. Som efterträdare väljs till kejsare i Grivela Xerxer d.y., son till gamle kejsaren Xerxer. Xerxer är åldring och tillsätter sin sonson Gallios som medkejsare. Efaro blir i praktiken självständigt.
;601 / 521
:'''Efaro'''. I ett försök att återerövra Efaro tillfångatas kejsaren och fängslas i [[Rassalambad]]. Resten av sitt ynkliga liv används Xerxer som fotpall åt olika efariska hövdingar. Inga försök att lösa ut honom görs från Imperiets sida, där en Befriarkardinal slagit klorna i Gallios.
;600-599 / 522-523
:'''Barbia'''. Skrivkonsten når Babor från Jorpagna.
:'''Tolan'''. Staden [[Nimeii]] i södra Berendia utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta som ett dåligt omen inför framtiden.


==Landori==
{{huvudartikel| Landori}}
Detta är alvernas urhem och den enda plats där Tevatenu talar med dom. Alverna tror att det är för att hon numera är så svag att det bara är tack vare Landoris heliga lundar hon fortfarande lever, eller möjligtvis det omvända. Egentligen är det en akademisk fråga, även för alverna. I Landori finns alvkungen [[Pargal]] . Ingen utomstående släpps in i hans hov. Den är magiskt skyddad och avfjärmad från omvärlden. Vet man inte vägen in hittar man inte dit. Landoris alver är lite som gamla högalver. Stolta, möjligtvis arroganta (åtminston svåra att begripa, och de har svårt att begripa människor), inåtvända och melankoliska. Tänk ett närmast drömskt tillstånd där de går omkring och längtar tillbaka, eller bort hela tiden. Det är vackert, oerhört vackert (lite Lothlorien i LotR). Utanför hovet finns "vanliga" skogsalver.


:'''[[Thash Mekhar Naedar]]'''. En stjärnklar natt syns plötsligt en röd stjärna lysa intensivt. Den tredje konfluxen skulle snart stunda. I Efaro kallades natten ”Thash Mekhar Naedar” – ”Den röda eldens skymning”.
==Goiana==
{{huvudartikel| Goiana}}
Alverna i Goina är unga och nyfikna. De ser med tillförsikt på framtiden. Vissa har börjat undra om inte skogens själ kan ersätta Tevatenu, eller åtminstone hjälpa alverna att förstå hur de kan hela sin gudinna. Överhuvudtaget utgör Goiana det mest öppna av älvfolkens riken, och utan tvekan det som har mest likheter med övriga Ereb.


==Västerhavet==
Västerhavets havslevande alver seglar sedan flera hundra år tillbaka omkring på sina väldiga goldiner, en gång skapta av Moder Jord själv. Alverna själva ses sällan kring Erebs kuster och vid de tillfällen då de lägger till kommer de med märkvärdiga nyheter och egendomliga varor. De havslevande alverna är inte lika långlivade som sina fastlandskusiner och inte heller har de samma band till Tevatenu. Det handlar dock inte om att de vänt sin gudinna ryggen utan att de levt så länge från hennes trädgårdar.


=Regentlängd=
==Kardskogen==  
I dagsläget föreslagen Regentlängd Imperium Jorpagnum
Alverna i Kardskogen är mer vilda och benägna att ta till våld än sina sydliga syskon. De lever i kargare klimat, kargare omgivningar och dessa har format kargare alver. De är fortfarande alver dock. Det handlar inte om förvildade alver men det här är så långt från harmoni en alv kan komma. Visserligen är de mer harmoniska än sina grannar, jordukaerlarna och ransarderna, men det kanske inte säger så mycket. Alvernas syfte här är överlevnad. De har inte tid att sörja sin förlorade guldålder, sin gudinna eller något annat. Kardalverna har en viss kontakt med Jorduashurs jarldömen och byteshandel förekommer sporadiskt i skogsbrynen. Annars är det framförallt Kardskogens övriga invånare – svartfolk, minotaurer, orcher – som alverna träffar på, men sällan med fredliga avsikter.
Kejsare / regeringstid / levnadstid
Bosättningen är relativt liten.


'''Aurelion I 1065-1032 1090-1032'''
==Gwondel Leigu==
Alvrike på södra [[Palamux]] i [[Trakorien]].
'''Tiberion 1032'''-1002 ?-1002
Melion 1002-984 ?-984


Vettinion 984-980 ?-980
''Behövs ett annat namn i stil med övriga alvfolksriken? "Gwondel Leigu" kanske är trubadurer och barders namn på det rike som på satenu kallas "Gondeligu"?''


'''Caion''' 980-'''935''' ?-935
==Nordbergaskogen==
I nordöstra [[Zorakin]] ligger ett alvrike i [[Nordbergaskogen]] .


'''Tamsolion I''' 935-904 952-904
Detta alvrike är väl det minst kända men också ett av de äldsta. Alvriket anses idag vara en autonom del av Zorakin. Historiska källor pekar dock på att det fanns ett alvrike här redan under Jorpagnisk kejsartid. Nordbergaalverna rike sägs ha överlevt köttbitarnas angrepp under tredje konfluxen och tycks fortfarande vitalt trots att Tevatenu sägs vara döende.


Tarquinios 904-899 ?-899
Före kungariket Zorakins tillkomst hade alverna avtal med det [[Kungariket Luksilo|Luksiliska riket]] om leverans av ädeltimmer. Mycket tyder på att nordbergaalverna hjälpte luksilerna i striderna mot [[lindskiarnar]]na. När pennerna och Zorakin dök upp på scen slöt alverna tidigt avtal med den zorakiska kungamakten om att man gick med på att den zorakiske kungen nominellt var alvrikets överhuvud. Alverna lämnades i övrigt i fred. De ställer upp med spejare i samband med konflikter med svartfolk (detta hände senast i samband med stridern mot [[Brända Jordens klan|Brända jordens klan]] 540 e.O.) men enbart om den zorakiske kungen kallar.


Nicomedion 899-885 ?-883
Delar av Nordbergaskogen är enligt avtal deras domäner – deras motsvarighet till hertigdöme så att säga. Skogsarbetare från exempelvis [[Zorakin#Salamora|Salamora]] gör sig inte besvär här. Nordbergaalverna är höljda i mystik. Mycket lite är känt om var de har sina bosättningar vem som är deras ledare och varför deras rike är fortsatt vitalt. Även utomstående alver har lite att säga om nordbergaalvernas rike. Kontakten med nordbergaalverna och övriga alvriken tycks ha varit och är fortfarande minimal. Det kommer heller inga alver från Nordbergaskogen till Goiana. Tvärtom tycks nordbergaalverna vilja ha så lite som möjligt att göra med Goianas älvfolk – till och med mindre än med andra älvriken. Det sägs till och med att Goiana ska ha skickat ambassadörer som blivit avvisade från Nordbergaskogen.


'''Aurelion II 885-863 ?-863'''
Vad som förstärker mystiken är berättelserna om [[Svanmör|svanmö]]er i Nordbergaskogen. Vissa menar att de tillhör ett annnat älvfolk men det finns de som bestämt hävdar att det rör sig om hamnskiftande nordbergaalver som använder svanhamnen att flyga över sitt område och bevaka sitt rike. Intressant nog så har man dokumenterat att de alvspejare som deltagit på zorakernas sida i krig har varit klädda i en form av lång tunika/tapert som ofta burit ett emblem märkt med en sirlig silverfärgad svan eller möjligen en silverstjärna.


'''Tronföljdskrig'''
Det finns dock berättelser bland människorna i omgivningen om upptäcksresande [[Mandelorden#Organisation|Lärljungar]] ur [[Mandelorden]] som sägs ha trängt djupt in i Nordbergaskogens centrala delar. Där ska de ha funnit en fullständigt rund spegelblank sjö som på natten tycktes suga i sig stjärnornas ljus i sitt vatten och sedan sprida ljuset till sin omgivning. Runt sjön växer skogar vars träd hade blad av guld och silver och på andra sidan sjön kunde man se vad som tycktes vara en liten stad med sirliga torn och spiror. Dessa berättelser har dock än så länge helt avfärdats som legender då alverna såvitt man vet sällan bygger några städer eller befästningar…..undantaget då i Felicien.


Huminus 830-tal ?  
Några spekulerar i att nordbergaalverna har tillgång till ett exemplar av Livets träd ''(en [[silverlind]]?)'' som frodas och skjuter nya fröna och skott men att hoppet än är för skört för att man ska sprida nyheten. Andra berättelser gör gällande att de inte alls tillber Tevatenu, istället sägs de tillbe stjärnorna eller möjligen Elendil ''(samma som [[Enlil Talannen]]?)''. Vissa berättelser menar att alverna har mörkare saker för sig. Vad detta skulle vara är dock okänt.
Tamsolion II 830-talet ?


Umberiuz 830-tal ?
==Ljusna==
Alver lever i flera bosättningar på [[Ljusna]]halvön och skogarna här.


Nathrasch 830-tal ?-778-?  
''Diskussion: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=29332#p29332]''


'''Zenobia 828-728 ?-728'''
==Sivoa==


'''Elgabion 728-727 ?-727
I [[Sivoa]] fanns tidigare ett stort alvrike men det föll under [[Härarnas tid]] på 1000-talet f.O. Alver lever dock fortfaranda i Sivoas skogar.


Domion 727'''-680 761-680
==Cerbergen==
Tidigare fanns den nu försvunna kulturen till [[månalver]]na djupt under [[Cerbergen]] i [[Cereval]].


'''Ergyr ?-665'''-661 ?-661
==Melukha==
Alver har sedan historiens början funnits på paradisön [[Melukha]].


Xerxer 661-654 ?-654
==Orghin==
Alverna som lämnade [[Barbia]] 1215 f.O. bosatte sig i [[Orghin]]. Dessa alver kallas ofta [[frostalver]].


Pertinion 654-651 ?-651
==Felicien==
''Från Felicien...''


Didios 651-650 ?-650
I Assabs skog fanns fordom ett mindre alvrike. Redan under 100-talet eO fördrevs dess invånare till de centrala pelenosiska bergen och de har där format ett mindre antal väl dolda och befästa hövdingadömen ledda av en furste. Tidvis har detta alviska furstendöme lyckats utkräva tribut av pelenosierna, men under sista fjärdedelen av 500-talet har felicierna lyckats slå tillbaka alvernas attacker och har också helt förstört en alvisk befästning efter en brutal belägring. Dessa alver kallas ibland av felicierna för skuggalver och de är väl organiserade för gerillakrigföring och har ett mera krigiskt sinnelag än många andra alvgrupper. Feliciernas erfarenhet av skuggalverna har starkt influerat deras relationer till andra älvfolk till det negativa. Ett fåtal alver är förslavade - de är svåra att hålla fångna långa en längre tid och många tynar bort. Alvslavar fungerar ofta som smeder eller andra typer av hantverkare och lever under hård bevakning bl.a. är de alla tatuerade i ansiktet med järnoxidsbaserade färger vilket omöjliggör bruk av magi. Ofta stympas de också.


Severios 650-636 ?-632?
==Barbia==
Uppe på [[Barbiska höglandet|Höglandet]] i [[Barbia]] fanns tidigare ett alvrike i delen av [[Silverbladskogen]] som kallas [[Månskensskogen]]. Alver besöker fortfarande dessa skogar men har inga bosättningar här.


Geta 636-634 ?-632?
==Vahla==
Alvrike i östra [[Akrogal]].


Caracalla I 636-630? ?-630?
=Samhälle=
==Styresätt==


Domionios 629-625 643-625
''Se "Monster och Män i Ereb Altor"''


Caracalla II 625-618 ?-618
=Religion=
Alver är inget religiöst släkte. De reser inte tempel över sin gud eller hänger sig åt långa predikningar. Alver hedrar sin gudinna genom att bara vara, och följa hennes bud. Religion spelar ändå en stor roll för alverna, sannolikt större än för något annat släkte. Men det är inte religionen i sig som är av vikt utan det intima bandet de har med sin gudinna, Tevatenu


Trakion 618-618 ?-618
==Tevatenu==
:''Huvudartikel:'' [[Tevatenu]]
Moder Jord är sprungen ur de urgudar som en gång skapade Altor och var den första att befolka Altor med sina barn - älvfolken. Tevatenu, tvärt emot vad många tror, skapade inte sina barn för att de skulle vårda naturen, skydda de goda eller bekämpa det onda. Älvfolkens uppgift var helt enkelt att bevara det som var. Moder Jord skapade så sina barn och skänkte dom olika gåvor, alverna fick evigt liv för de var de främsta, dryaderna fick makt över träden, satyrerna gavs musikens magiska gåva. Under en tid levde Tevatenu och hennes skapelser i perfekt harmoni. Ännu hade inte andra av de nya gudarnas folk upptäckt älvfolkens gåvor utan dyrkade dem som gudomliga väsen.
Men som gudar alltid gör så sneglade de girigt mot de andras domäner. Nya varelser började befolka Altor, giriga och hungriga. Snart stod älvfolkens riken i lågor och de drog sig undan. Tevatenu, som offrat mycket av sin kraft när hon skänkte gåvorna, drog även hon sig undan. Sådant är läget än idag...


Xerxer II 618-600? ?-600?
===Dyrkan===
Tevatenu dyrkas inte så som människor hedrar sina gudomar. Älvfolken är en del av henne och behöver inte bevisa sig värdiga hennes vördnad. Det är ett ömsesidigt förhållande där både barn och moder behöver varandra. Istället så försöker älvfolken bevara Altor. De söker inte återställa den, även om många drömmer om svunna tider. De söker inte heller störta den, även om många styggelser befläckar den. Att bevara är för en alv samma sak som det oförändrade. Alver och älvfolk ser kritiskt på tekniska landvinningar, djup forskning och allt för omfattande användande av magierna. Alverna försöker bibehålla ett tillståndens status quo.
Det finns dock en styggelse som mer än någon annan förgrymmar älvfolken - nekromanti. Världen är elegant konstruerad som ett stort kretslopp där allt har ett syfte. Något ges liv, och någots liv släcks. Om och om igen. Älvfolken själva är ett lysande exempel på detta. Annat är det med de odöda. Dessa vandrande döda har brutit mot naturens överenskommelse och trotsar själva Altors lagar. En alv måste alltid nedgöra odöda när dessa siktas och nekromanti kan i älvfolkens ögon aldrig leda till annat än undergång.


Gallios 618-599 ?-599?
=Relationer med andra folkslag=
Alver, och i än större grad övriga älvfolk, har alltid betraktas som särlingar. För det mesta betraktas de med respekt och till och med vördnad, men lika ofta med misstänksamhet och i vissa fall rädsla. Alverna å sin sida, har en betydligt mer homogen och pragmatisk syn på Erebs övriga invånare.


[[Category:Historia]]
==Människofolk==
 
==Stenfolk==
 
==Svartfolk==
 
==Djurfolk==
 
==Övriga==
 
=Kultur=
 
==Språk==
Älvfolkens språk kallas [[satenu]]. Språket speglar alvers sinne väl. Det är ett närmast konstant språk som ändrats ytterst lite under den tid som det talats. (''Erebs kampanjbok…) Om inte språkmäster har några idéer?''
 
==Teknologi==
Till skillnad från vad många tror är alver inga mästare på hantverk. ''(Behöver ändras, se diskussion: [https://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=25036#p25036])''
 
==Om droger och gifter==
 
Generellt kan kanske sägas att droger och gifter har mindre skadlig verkan på alver ju närmare den står Tevatenus skapade förlaga. Den för människor ytterst giftiga [[pilbladsblomma]]n tycks inte ha ringa eller ingen verkan på en alv, medan ett avkok på densamma kan ha större verkan. Ett alkemiskt framställt gift kan dock ha nästan samma verkningsgrad som på människor. Av någon anledning tycks detta inte gälla [[svartros]], vilken snarast tycks särdeles giftig för alver. Självutnämnda alvkännare har framlagt teorier om att den svarta rosen är av utomaltoriskt ursprung, och därför inte en del av Tevatenu.
 
'''Landorialverna'''
<br>
Landoris alver suckar uppgivet åt de andra folkens benägenhet att göra åverkan på sin egen skapelse med droger. De vet genom sin långa tillvaro i Tevatenus famn vilka växter som är avsedda att användas på vilket vis, och ser det som ett stort tabu att bruka ört och saft till simpelt nöje. Däremot finns särskilda växtsubstanser som fyller rituella och meditativa funktioner i deras samhälle, som exempelvis Tevatenus vita gåva vars pollen blåses ut till ett koncentrationshöjande moln innan meditation. Det närmaste ett droggissel som Landorialverna kommer är den meditativa sorgesång för Tevatenu som ofta leder till ytterligare sorg i en nedåtgående spiral som kan sluta i att den sörjande lägger sig att dö av sorg.|}}
 
'''Goianas alver'''
<br>
De jämförelsevis lätthjärtade Goiana-alverna har genom sina kontakter med människorna introducerats till diverse substanser, men har hittills inte sett mycket mening med dem annat än som medicin. De småler åt människornas framhållande av vinets smak och förtjänster, påpekande att ojäst druvsaft är både smakligare och mer hälsosamt.
 
'''Kardalverna'''
<br>
När det råder kärva tider måste kärva medel nyttjas, vilket Kardskogarnas alver är mer än medvetna om. Stridsdroger och gifter nyttjas försiktigt men utan moraliska betänkligheter. Tvärtom anser man att man på detta sätt har Tevatenu vid sin sida i kamp eller beskydd. Rekreativt drogande fnyses åt, men man har mellanåt kostat på sig att sälja örtdroger till stammar som ansetts utgöra ett hot, och som ett sätt att få resurser.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=9042#p9042]
 
=Kropp och själ=
Människorna har i alla tider försökt förstå alverna. En av Erebs främste, [[Gregorius den Röde]], författade på uppdrag av sin konung [[Valerian V]], ett verk som idag anses vara det som kommit närmast sanningen. Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad och enligt sägnen var han en av få att bjudas in att bo vid alvkungens hov, [[Pargal]], där han levde till sin död. Nedan följer en sammanfattning av hans verk:
 
{{ citat |Vi kan aldrig till fulla begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott förnimma hennes närvaro, men du glömmer det aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna;
 
Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna idag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna, spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländade högkulturer - Melukha, Cerbergen, Månskenskogen - men idag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike förde flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.
 
Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpade sig. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte. |}}
 
==Alvers väsen==
Alven är inte som oss människor. De verkar inte efter samma lagar. Även idag, tusentals år efter sitt skapande, har de bevarat sitt band till sin skaperska. Moder Jord och hennes barn är ett. På gott och ont, för även om detta innebär närmast gudomliga krafter innebär det samtidigt att de försvagas med Moder Jords falnande krafter. Den helhet som utgörs av alverna och Tevatenu är inte konstant, utan minskar. Människor hävdar att vi alla har var sin själv. Men Älvfolken samsas om en enda och det krävs att denna själ frigörs för att nytt liv ska uppstå. Liv är död för alverna, och död är liv. Barnafödande är därför lika delar sorg som glädje. Denna tragiska avverkning av alvsläktet är inte alltid ett resultat av krig och våld. Att dö av sorg är inte ovanligt, antingen för egen hand eller helt enkelt genom att förtvina, att bli ett med Moder Jord igen.
 
==Alvers sinne==
Odödligheten påverkar alven i stor som smått. Evighetens perspektiv är inte lätt att bära. Detta har lett till att vissa av mina kollegor misstolkat alverna som tålmodiga och långsamma, närmast avvaktande i sin läggning. Detta är inte helt sant. Även om Landoris alver i sin outgrundliga visdom verkar avväga varje beslut med skrämmande insikt så handlar de flesta andra alver efter vad nöden kräver. ”Ett ögonblick kommer aldrig åter”, är en sanning som alverna smärtsamt bär med sig. Kanske hade deras riken funnits kvar, hade de hanterat det annorlunda? Så när en alv skrider till handling gör hon det bestämt, omgående och utan att sky några medel. Men hon är oftast säker på sin sak. Att bära med sig ett ödesdigert misstag i tusen år är tyngre än vi någonsin kan begripa.
Många alver söker därför ett syfte med tillvaron, inte olikt oss, men de låter sig uppslukas totalt av det. Syftet är inte konstant, eller ett, utan kan variera allt eftersom alven åldras eller världen omkring henne förändras.
 
==Alvers kropp==
Oavsett var vi finner alven – Orghins isöknar, Melukhas djungler, västerhavet, under Aidnebergen eller Goianas skogar – uppvisar de alla ett liknande karaktäristika. Finlemmade kroppar, spetsiga öron, något kortare än människan men spänstligare och kvickare. Deras blick är klarare och skarpare än vår och deras hörsel liknar snarare de vaksamma fåglarnas. De tycks inte kunna drabbas av sjukdomar och många gifter är verkningslösa mot dem. Men i övrigt tycke de fungera som oss. De blöder, de andas, de flyter och de fryser i kyla. Deras samliv liknar vårat men bär sällan frukt. Deras hår växer blott på skulten men färgen varierar – från korpsvart till snövitt, från solgult till silverne
 
[[Bild:Elf_ranger.gif]]
 
=Hjältar och personer=
 
*[[Anderion]] (tillverkare av [[lirisin]]erna)
*[[Melealina]] (orakel på [[Saphyna]])
*[[Nillinia den Visa]] ([[Drakmästare]])
*[[Pargal]] (kung av [[Landori]])
*[[Teleria den Kyska]] ([[Drakmästare]])
*[[Telidor]] (grundare av [[Dansakademin i Golena]])
 
=Typisk bosättning=
Egentligen finns det ingen typisk alvbosätttning som kan sägas vara representativ för samtliga. Det finns dock tendener som är mer eller mindre giltliga bland alla alver, oavsett om de lever sitt liv i grottsalar, på bergstoppar, på haven eller någon annanstans. Däremot finns det föreställningar om typsiska bosättningar och den här beskrivningen bekräftar dessa genom att beskriva en mindre by i utkanten av Landori, Santhôno. Bosättningen ligger i den trakt som av människor kallas Torshem.

Versionen från 12 december 2021 kl. 17.41

Alver är ett humanoid folkslag som tillhör älvfolken.

Folkslagsfakta

Namn: Alver
Antal:
Regioner: Goiana, Landori, Sivoa m.fl.
Språk: Satenu
Religion: Tevatenu
Folkets namn på sig själva: Teni
Kallas även: Alfer, Storälvor, Spetsöringar, De äldsta, Stjärnfolket
Släkte: Palaeanthropuz nobilis
Kategori: Älvfolk
Övrigt:

Historia

Alverna var de första av folken från den Andra skapelsen att anlända till Altor. Detta skedde enligt historiker omkring 9000 f.O. De var skapta av sin gudinna, Tevatenu, även kallad Moder Jord, för att bevara tillstånden. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla hennes barnvördade henne. Sedan kom krigen. Människofurstarna roffade girigt åt sig av alvernas länder, rikedomar och hemligheter. Alverna stod emot väl men tvingades till slut dra sig tillbaka in i sina skogar. Tevatenu hade offrat en stor del av sin kraft när hon skänkte sina barn evigt liv och nu när de dog, en efter en, minskades hennes kraft ytterligare, och med det även alvernas. Vissa hävdar att detta var ett straff då alverna inte bara bevarat Altor utan strävat mot en vidare harmoni och fullbordan. Detta var inte deras syfte.

Många av Moder Jords folk lämnade nu skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni och ägna sig åt sin uppgift. Från det köldslagna norr till det solstekta söder vandrade alverna och de slog sig ner i mindre stammar där de fann tillfällig frid eller där deras närvara krävdes. Några alver gav sig av ut på havet, de lämnade Tevatenus trygga famn för att skapa sin egen lycka, och för detta skulle de aldrig förlåtas av de äldsta av de förstfödda. Andra tog sin tillflykt bland molnen och åter andra djupt under jorden. En grupp, förhärdade av kriget mot människorna, vände sig mot Tevatenu. De krävde att deras Gudinna skulle ge dom kraft att fördriva människor och dvärgar så att de än en gång kunde frodas. När Tevatenu vägrade uppstod blodspillan. Aldrig tidigare hade alvsläktet spillt sitt eget blod och Moder Jord grät. Lyckligtvis kunde denna grupp av förrädare fördrivas och de slog sig slutligen ner i Nargurs skogar. Idag känner vi dom som blodsalver, för det brott de begick mot sitt släkte.

Tiden gick och alverna framlevde sina liv på de platser där de slagit sig ner. Tvärt om mot vad de alverna trodde så återhämtade sig inte Moder Jord utan hon förblev i sitt svaga tillstånd. De alver som levde långt från urskogen Landori fjärmades allt mer från sina fränder. De havslevande alverna blev impulsiva och förlorade en del av sina gåvor, grottalverna gömde sig djupt ner i sina hallar och blev inåtvända och hårda som den sten de formade. Skogsalverna höll sig nära sin moder och bevarade henne och hennes domäner.

Men runt omkring alverna stod tiden inte stilla. Efter bästa förmåga försökte alverna bevara naturlagarna. Människorna, drivna av sin korta livstid, byggde riken, startade krig och alverna hade svårt att se nyttan i deras impulsiva världsbyggande. Men i de flesta fall höll de sig inom Altors lagar och det var alvernas uppgift att bevara det som var, och blev. Men med tiden blev Tevatenu allt svagare. Människorna och dvärgarna skövlade hennes nejder. Dvärgarna drev djupa sår i berget och människorna förgrep sig på skogarna för att bygga städer. Kejsardömet Jorpagna, som svurit att inte förgripa sig på älvfolken och deras skogar, bröt sitt löfte. Även svartfolken, med feg list, stal vad de kunde av alverna. För varje dag som gick drevs alverna djupare in i sina skogar, för varje dag som gick blev Tevatenu svagare. Många av de äldre alverna bönföll Moder Jord att befria dom från sin plikt så att de kunde stärka henne, men Tevatenu var bestämd. Älvfolkens roll är inte att laga det trasiga eller bryta ner det fördärvliga utan att bevara det som är. Sådant var det bestämt. Några av de yngre alverna, som slagit sig ner i Goianas skogar, blev där varse en stark skogssjäl. Under krigen mot Häxmästaren kom fler unga älvfolk till Goiana och alla kände den nya kraften. För många var detta en ny början. Ett nytt syfte. Kanske kunde man lära sig en del av naturkraften? Kanske kunde man hindra Tevatenus fall?

Kronologi

6837 f.O.
Alver och dvärgar möts för första gång i Grynnerbergen.
4000 f.O.
Alver från Landori korsar Demontungan och vandrar in i Akrogal. Några bosätter sig i skogarna nära Masevabukten sydöstkust.
Ca. 3600 f.O.
Månalvernas kultur uppstår i östra Ereb mellan Cerbergen och Masevabukten.
Ca. 3000 f.O.
Alverna på det barbiska höglandet drar sig undan från människorna och isolerar sig i Månskensskogen.
2000-talet f.O.
Havslevande alver bidrar till att sprida konsten att gjuta brons runt om på Altors hav.
1700 f.O.
Månalverna börjar bekämpas av troll.
1547 f.O.
Alverna i Landori ger ovaterna från Nargur i uppdrag att bevaka Nidapasset från svartfolksangrepp.
1215 f.O.
Alverna emigrerar från Månskensskogen över havet till södra Orghin. Där blir de kända som frostalver.
1070-1040 f.O.
Någon gång under denna period går månalvernas sista stad under.
1040 f.O.
Morëlvidyner skövlar alvriket Sivoa på norra Samkarna.
1022 f.O.
Kejsar Tiberion sluter ett fredsavtal mellan Kejsardömet Jorpagna och Landoris alver.
Ca. 1000 f.O.
Alver som flytt Melukhas fall bosätter sig i Kardskogen.
290 f.O.
Alverna i Gwondel Leigu på Palamux knyter kontakt med jorerna i Lasemos.

Geografisk utbredning och kulturella säregenheter

Alverna har genom historien kategoriserats av olika lärde som tillhörande antingen ett eller flera folkslag. Utifrån levnadsmiljö, geografi eller kultur har de getts namn som skogsalver, grottalver, gråalver, silveralver, frostalver, månalver, blodsalver, havsalver, ljusalver och högalver. Även andra benämningar förekommer så som mörkeralver, injiralver och drömalver men dessa är av oklar betydelse. Mandelorden har inte helt och hållet uppnådd konsensus i sitt syn men har valt att sortera alverna efter vart deras större bosättningar finns.

Under de gångna årtusenden har alverna spridits över hela Ereb och där bortom. I de flesta regioner finns det någon representant för alvernas folk och på en handfull håll har det uppstått nya bosättningar.

Landori

Huvudartikel:Landori

Detta är alvernas urhem och den enda plats där Tevatenu talar med dom. Alverna tror att det är för att hon numera är så svag att det bara är tack vare Landoris heliga lundar hon fortfarande lever, eller möjligtvis det omvända. Egentligen är det en akademisk fråga, även för alverna. I Landori finns alvkungen Pargal . Ingen utomstående släpps in i hans hov. Den är magiskt skyddad och avfjärmad från omvärlden. Vet man inte vägen in hittar man inte dit. Landoris alver är lite som gamla högalver. Stolta, möjligtvis arroganta (åtminston svåra att begripa, och de har svårt att begripa människor), inåtvända och melankoliska. Tänk ett närmast drömskt tillstånd där de går omkring och längtar tillbaka, eller bort hela tiden. Det är vackert, oerhört vackert (lite Lothlorien i LotR). Utanför hovet finns "vanliga" skogsalver.

Goiana

Huvudartikel:Goiana

Alverna i Goina är unga och nyfikna. De ser med tillförsikt på framtiden. Vissa har börjat undra om inte skogens själ kan ersätta Tevatenu, eller åtminstone hjälpa alverna att förstå hur de kan hela sin gudinna. Överhuvudtaget utgör Goiana det mest öppna av älvfolkens riken, och utan tvekan det som har mest likheter med övriga Ereb.

Västerhavet

Västerhavets havslevande alver seglar sedan flera hundra år tillbaka omkring på sina väldiga goldiner, en gång skapta av Moder Jord själv. Alverna själva ses sällan kring Erebs kuster och vid de tillfällen då de lägger till kommer de med märkvärdiga nyheter och egendomliga varor. De havslevande alverna är inte lika långlivade som sina fastlandskusiner och inte heller har de samma band till Tevatenu. Det handlar dock inte om att de vänt sin gudinna ryggen utan att de levt så länge från hennes trädgårdar.

Kardskogen

Alverna i Kardskogen är mer vilda och benägna att ta till våld än sina sydliga syskon. De lever i kargare klimat, kargare omgivningar och dessa har format kargare alver. De är fortfarande alver dock. Det handlar inte om förvildade alver men det här är så långt från harmoni en alv kan komma. Visserligen är de mer harmoniska än sina grannar, jordukaerlarna och ransarderna, men det kanske inte säger så mycket. Alvernas syfte här är överlevnad. De har inte tid att sörja sin förlorade guldålder, sin gudinna eller något annat. Kardalverna har en viss kontakt med Jorduashurs jarldömen och byteshandel förekommer sporadiskt i skogsbrynen. Annars är det framförallt Kardskogens övriga invånare – svartfolk, minotaurer, orcher – som alverna träffar på, men sällan med fredliga avsikter. Bosättningen är relativt liten.

Gwondel Leigu

Alvrike på södra Palamux i Trakorien.

Behövs ett annat namn i stil med övriga alvfolksriken? "Gwondel Leigu" kanske är trubadurer och barders namn på det rike som på satenu kallas "Gondeligu"?

Nordbergaskogen

I nordöstra Zorakin ligger ett alvrike i Nordbergaskogen .

Detta alvrike är väl det minst kända men också ett av de äldsta. Alvriket anses idag vara en autonom del av Zorakin. Historiska källor pekar dock på att det fanns ett alvrike här redan under Jorpagnisk kejsartid. Nordbergaalverna rike sägs ha överlevt köttbitarnas angrepp under tredje konfluxen och tycks fortfarande vitalt trots att Tevatenu sägs vara döende.

Före kungariket Zorakins tillkomst hade alverna avtal med det Luksiliska riket om leverans av ädeltimmer. Mycket tyder på att nordbergaalverna hjälpte luksilerna i striderna mot lindskiarnarna. När pennerna och Zorakin dök upp på scen slöt alverna tidigt avtal med den zorakiska kungamakten om att man gick med på att den zorakiske kungen nominellt var alvrikets överhuvud. Alverna lämnades i övrigt i fred. De ställer upp med spejare i samband med konflikter med svartfolk (detta hände senast i samband med stridern mot Brända jordens klan 540 e.O.) men enbart om den zorakiske kungen kallar.

Delar av Nordbergaskogen är enligt avtal deras domäner – deras motsvarighet till hertigdöme så att säga. Skogsarbetare från exempelvis Salamora gör sig inte besvär här. Nordbergaalverna är höljda i mystik. Mycket lite är känt om var de har sina bosättningar vem som är deras ledare och varför deras rike är fortsatt vitalt. Även utomstående alver har lite att säga om nordbergaalvernas rike. Kontakten med nordbergaalverna och övriga alvriken tycks ha varit och är fortfarande minimal. Det kommer heller inga alver från Nordbergaskogen till Goiana. Tvärtom tycks nordbergaalverna vilja ha så lite som möjligt att göra med Goianas älvfolk – till och med mindre än med andra älvriken. Det sägs till och med att Goiana ska ha skickat ambassadörer som blivit avvisade från Nordbergaskogen.

Vad som förstärker mystiken är berättelserna om svanmöer i Nordbergaskogen. Vissa menar att de tillhör ett annnat älvfolk men det finns de som bestämt hävdar att det rör sig om hamnskiftande nordbergaalver som använder svanhamnen att flyga över sitt område och bevaka sitt rike. Intressant nog så har man dokumenterat att de alvspejare som deltagit på zorakernas sida i krig har varit klädda i en form av lång tunika/tapert som ofta burit ett emblem märkt med en sirlig silverfärgad svan eller möjligen en silverstjärna.

Det finns dock berättelser bland människorna i omgivningen om upptäcksresande Lärljungar ur Mandelorden som sägs ha trängt djupt in i Nordbergaskogens centrala delar. Där ska de ha funnit en fullständigt rund spegelblank sjö som på natten tycktes suga i sig stjärnornas ljus i sitt vatten och sedan sprida ljuset till sin omgivning. Runt sjön växer skogar vars träd hade blad av guld och silver och på andra sidan sjön kunde man se vad som tycktes vara en liten stad med sirliga torn och spiror. Dessa berättelser har dock än så länge helt avfärdats som legender då alverna såvitt man vet sällan bygger några städer eller befästningar…..undantaget då i Felicien.

Några spekulerar i att nordbergaalverna har tillgång till ett exemplar av Livets träd (en silverlind?) som frodas och skjuter nya fröna och skott men att hoppet än är för skört för att man ska sprida nyheten. Andra berättelser gör gällande att de inte alls tillber Tevatenu, istället sägs de tillbe stjärnorna eller möjligen Elendil (samma som Enlil Talannen?). Vissa berättelser menar att alverna har mörkare saker för sig. Vad detta skulle vara är dock okänt.

Ljusna

Alver lever i flera bosättningar på Ljusnahalvön och skogarna här.

Diskussion: [1]

Sivoa

I Sivoa fanns tidigare ett stort alvrike men det föll under Härarnas tid på 1000-talet f.O. Alver lever dock fortfaranda i Sivoas skogar.

Cerbergen

Tidigare fanns den nu försvunna kulturen till månalverna djupt under Cerbergen i Cereval.

Melukha

Alver har sedan historiens början funnits på paradisön Melukha.

Orghin

Alverna som lämnade Barbia 1215 f.O. bosatte sig i Orghin. Dessa alver kallas ofta frostalver.

Felicien

Från Felicien...

I Assabs skog fanns fordom ett mindre alvrike. Redan under 100-talet eO fördrevs dess invånare till de centrala pelenosiska bergen och de har där format ett mindre antal väl dolda och befästa hövdingadömen ledda av en furste. Tidvis har detta alviska furstendöme lyckats utkräva tribut av pelenosierna, men under sista fjärdedelen av 500-talet har felicierna lyckats slå tillbaka alvernas attacker och har också helt förstört en alvisk befästning efter en brutal belägring. Dessa alver kallas ibland av felicierna för skuggalver och de är väl organiserade för gerillakrigföring och har ett mera krigiskt sinnelag än många andra alvgrupper. Feliciernas erfarenhet av skuggalverna har starkt influerat deras relationer till andra älvfolk till det negativa. Ett fåtal alver är förslavade - de är svåra att hålla fångna långa en längre tid och många tynar bort. Alvslavar fungerar ofta som smeder eller andra typer av hantverkare och lever under hård bevakning bl.a. är de alla tatuerade i ansiktet med järnoxidsbaserade färger vilket omöjliggör bruk av magi. Ofta stympas de också.

Barbia

Uppe på Höglandet i Barbia fanns tidigare ett alvrike i delen av Silverbladskogen som kallas Månskensskogen. Alver besöker fortfarande dessa skogar men har inga bosättningar här.

Vahla

Alvrike i östra Akrogal.

Samhälle

Styresätt

Se "Monster och Män i Ereb Altor"

Religion

Alver är inget religiöst släkte. De reser inte tempel över sin gud eller hänger sig åt långa predikningar. Alver hedrar sin gudinna genom att bara vara, och följa hennes bud. Religion spelar ändå en stor roll för alverna, sannolikt större än för något annat släkte. Men det är inte religionen i sig som är av vikt utan det intima bandet de har med sin gudinna, Tevatenu

Tevatenu

Huvudartikel: Tevatenu

Moder Jord är sprungen ur de urgudar som en gång skapade Altor och var den första att befolka Altor med sina barn - älvfolken. Tevatenu, tvärt emot vad många tror, skapade inte sina barn för att de skulle vårda naturen, skydda de goda eller bekämpa det onda. Älvfolkens uppgift var helt enkelt att bevara det som var. Moder Jord skapade så sina barn och skänkte dom olika gåvor, alverna fick evigt liv för de var de främsta, dryaderna fick makt över träden, satyrerna gavs musikens magiska gåva. Under en tid levde Tevatenu och hennes skapelser i perfekt harmoni. Ännu hade inte andra av de nya gudarnas folk upptäckt älvfolkens gåvor utan dyrkade dem som gudomliga väsen. Men som gudar alltid gör så sneglade de girigt mot de andras domäner. Nya varelser började befolka Altor, giriga och hungriga. Snart stod älvfolkens riken i lågor och de drog sig undan. Tevatenu, som offrat mycket av sin kraft när hon skänkte gåvorna, drog även hon sig undan. Sådant är läget än idag...

Dyrkan

Tevatenu dyrkas inte så som människor hedrar sina gudomar. Älvfolken är en del av henne och behöver inte bevisa sig värdiga hennes vördnad. Det är ett ömsesidigt förhållande där både barn och moder behöver varandra. Istället så försöker älvfolken bevara Altor. De söker inte återställa den, även om många drömmer om svunna tider. De söker inte heller störta den, även om många styggelser befläckar den. Att bevara är för en alv samma sak som det oförändrade. Alver och älvfolk ser kritiskt på tekniska landvinningar, djup forskning och allt för omfattande användande av magierna. Alverna försöker bibehålla ett tillståndens status quo. Det finns dock en styggelse som mer än någon annan förgrymmar älvfolken - nekromanti. Världen är elegant konstruerad som ett stort kretslopp där allt har ett syfte. Något ges liv, och någots liv släcks. Om och om igen. Älvfolken själva är ett lysande exempel på detta. Annat är det med de odöda. Dessa vandrande döda har brutit mot naturens överenskommelse och trotsar själva Altors lagar. En alv måste alltid nedgöra odöda när dessa siktas och nekromanti kan i älvfolkens ögon aldrig leda till annat än undergång.

Relationer med andra folkslag

Alver, och i än större grad övriga älvfolk, har alltid betraktas som särlingar. För det mesta betraktas de med respekt och till och med vördnad, men lika ofta med misstänksamhet och i vissa fall rädsla. Alverna å sin sida, har en betydligt mer homogen och pragmatisk syn på Erebs övriga invånare.

Människofolk

Stenfolk

Svartfolk

Djurfolk

Övriga

Kultur

Språk

Älvfolkens språk kallas satenu. Språket speglar alvers sinne väl. Det är ett närmast konstant språk som ändrats ytterst lite under den tid som det talats. (Erebs kampanjbok…) Om inte språkmäster har några idéer?

Teknologi

Till skillnad från vad många tror är alver inga mästare på hantverk. (Behöver ändras, se diskussion: [2])

Om droger och gifter

Generellt kan kanske sägas att droger och gifter har mindre skadlig verkan på alver ju närmare den står Tevatenus skapade förlaga. Den för människor ytterst giftiga pilbladsblomman tycks inte ha ringa eller ingen verkan på en alv, medan ett avkok på densamma kan ha större verkan. Ett alkemiskt framställt gift kan dock ha nästan samma verkningsgrad som på människor. Av någon anledning tycks detta inte gälla svartros, vilken snarast tycks särdeles giftig för alver. Självutnämnda alvkännare har framlagt teorier om att den svarta rosen är av utomaltoriskt ursprung, och därför inte en del av Tevatenu.

Landorialverna
Landoris alver suckar uppgivet åt de andra folkens benägenhet att göra åverkan på sin egen skapelse med droger. De vet genom sin långa tillvaro i Tevatenus famn vilka växter som är avsedda att användas på vilket vis, och ser det som ett stort tabu att bruka ört och saft till simpelt nöje. Däremot finns särskilda växtsubstanser som fyller rituella och meditativa funktioner i deras samhälle, som exempelvis Tevatenus vita gåva vars pollen blåses ut till ett koncentrationshöjande moln innan meditation. Det närmaste ett droggissel som Landorialverna kommer är den meditativa sorgesång för Tevatenu som ofta leder till ytterligare sorg i en nedåtgående spiral som kan sluta i att den sörjande lägger sig att dö av sorg.|}}

Goianas alver
De jämförelsevis lätthjärtade Goiana-alverna har genom sina kontakter med människorna introducerats till diverse substanser, men har hittills inte sett mycket mening med dem annat än som medicin. De småler åt människornas framhållande av vinets smak och förtjänster, påpekande att ojäst druvsaft är både smakligare och mer hälsosamt.

Kardalverna
När det råder kärva tider måste kärva medel nyttjas, vilket Kardskogarnas alver är mer än medvetna om. Stridsdroger och gifter nyttjas försiktigt men utan moraliska betänkligheter. Tvärtom anser man att man på detta sätt har Tevatenu vid sin sida i kamp eller beskydd. Rekreativt drogande fnyses åt, men man har mellanåt kostat på sig att sälja örtdroger till stammar som ansetts utgöra ett hot, och som ett sätt att få resurser.[3]

Kropp och själ

Människorna har i alla tider försökt förstå alverna. En av Erebs främste, Gregorius den Röde, författade på uppdrag av sin konung Valerian V, ett verk som idag anses vara det som kommit närmast sanningen. Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad och enligt sägnen var han en av få att bjudas in att bo vid alvkungens hov, Pargal, där han levde till sin död. Nedan följer en sammanfattning av hans verk:

Vi kan aldrig till fulla begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott förnimma hennes närvaro, men du glömmer det aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna;

Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna idag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna, spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländade högkulturer - Melukha, Cerbergen, Månskenskogen - men idag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike förde flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.

Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpade sig. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte.

Alvers väsen

Alven är inte som oss människor. De verkar inte efter samma lagar. Även idag, tusentals år efter sitt skapande, har de bevarat sitt band till sin skaperska. Moder Jord och hennes barn är ett. På gott och ont, för även om detta innebär närmast gudomliga krafter innebär det samtidigt att de försvagas med Moder Jords falnande krafter. Den helhet som utgörs av alverna och Tevatenu är inte konstant, utan minskar. Människor hävdar att vi alla har var sin själv. Men Älvfolken samsas om en enda och det krävs att denna själ frigörs för att nytt liv ska uppstå. Liv är död för alverna, och död är liv. Barnafödande är därför lika delar sorg som glädje. Denna tragiska avverkning av alvsläktet är inte alltid ett resultat av krig och våld. Att dö av sorg är inte ovanligt, antingen för egen hand eller helt enkelt genom att förtvina, att bli ett med Moder Jord igen.

Alvers sinne

Odödligheten påverkar alven i stor som smått. Evighetens perspektiv är inte lätt att bära. Detta har lett till att vissa av mina kollegor misstolkat alverna som tålmodiga och långsamma, närmast avvaktande i sin läggning. Detta är inte helt sant. Även om Landoris alver i sin outgrundliga visdom verkar avväga varje beslut med skrämmande insikt så handlar de flesta andra alver efter vad nöden kräver. ”Ett ögonblick kommer aldrig åter”, är en sanning som alverna smärtsamt bär med sig. Kanske hade deras riken funnits kvar, hade de hanterat det annorlunda? Så när en alv skrider till handling gör hon det bestämt, omgående och utan att sky några medel. Men hon är oftast säker på sin sak. Att bära med sig ett ödesdigert misstag i tusen år är tyngre än vi någonsin kan begripa. Många alver söker därför ett syfte med tillvaron, inte olikt oss, men de låter sig uppslukas totalt av det. Syftet är inte konstant, eller ett, utan kan variera allt eftersom alven åldras eller världen omkring henne förändras.

Alvers kropp

Oavsett var vi finner alven – Orghins isöknar, Melukhas djungler, västerhavet, under Aidnebergen eller Goianas skogar – uppvisar de alla ett liknande karaktäristika. Finlemmade kroppar, spetsiga öron, något kortare än människan men spänstligare och kvickare. Deras blick är klarare och skarpare än vår och deras hörsel liknar snarare de vaksamma fåglarnas. De tycks inte kunna drabbas av sjukdomar och många gifter är verkningslösa mot dem. Men i övrigt tycke de fungera som oss. De blöder, de andas, de flyter och de fryser i kyla. Deras samliv liknar vårat men bär sällan frukt. Deras hår växer blott på skulten men färgen varierar – från korpsvart till snövitt, från solgult till silverne

Elf ranger.gif

Hjältar och personer

Typisk bosättning

Egentligen finns det ingen typisk alvbosätttning som kan sägas vara representativ för samtliga. Det finns dock tendener som är mer eller mindre giltliga bland alla alver, oavsett om de lever sitt liv i grottsalar, på bergstoppar, på haven eller någon annanstans. Däremot finns det föreställningar om typsiska bosättningar och den här beskrivningen bekräftar dessa genom att beskriva en mindre by i utkanten av Landori, Santhôno. Bosättningen ligger i den trakt som av människor kallas Torshem.

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Kejsardömet_Jorpagna&oldid=7729"