Lysande Vägen

Palinor är en ordenstat öster om Ransard. De dyrkar sin egen variant av den Lysande Vägen, som särskilt hedrar helgon, martyrer och förfäder. Vart hundrade år går de i härnad mot Ransard, ett heligt soltåg. Förutom riddarna och medlemmarna av Palins Orden bor det även narguriska nomader i landet. Många av landets grannar ser med misstänksamhet på Palinor eftersom dess riddarelit nyttjar nekromanti som en del av sin kult. Landet är flackt och öppet i öster och söder, och hem till hästuppfödande herdenomader. I landets centrum ligger Kärnmassivet, mäktiga berg som vräker sig upp ur stäppen. I väster rinner tre floder som vattnar lantbrukarnas åkermarker. Längre i väster ligger Alermarks skogar, gränsen mot Ransard, och söder därom Ejdunnbergen, ett par låga berg eller kullar där fästningen Karneke ligger som ett gränsskydd. Den värdefulla Palinoriska Stridshästen har sin hemvist på landets stäpper, men annars är Palinor fattigt och saknar naturresurser.

Palinor
Karta
Invånarantal	ca 118 500
Befolkning	96% människor, 1% dvärgar, 1% svartfolk
Huvudstad	Khartotum ca 40 000
Statsöverhuvud	Ghaerît (Stormästare) Frankeituz II Cel af Salbad
Styrelseform	ordensstat
Exportvaror	Stridshästar
Importvaror	Vapen, Salt, Tyg
Armé	Stark och vältränad riddarhär, odisciplinerat folkuppbåd, odöda
Religion	Lysande Vägen, Palins Ordernsregel (Kättersk)
Övrigt	Idkar Nekromanti och Krigsmagi

Historia

För hundratals år sedan predikade Palin, en självutnämnd Odo lärjunge, att Etins vilja var att hans "Tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup". Palins missionsorden reste långt och predikade för oförstående narguriska barbar till fara för både liv och lem. Missionen bar frukt, och snart fann sig orden finansierad av mäktiga mecenater som idkade pälshandel och trad i missionärernas fotspår. Men barbarstammarna visade sig vara opålitliga. Plötsligt stod väldiga värden och handelsavtal på spel, och orden förlade sitt säte till kapitelhuset Khartotum i den avlägsna norden för att kunna hålla ett öga på sina intressen. I samma veva stiftades nya regler för orden, som omdanade den till ett militärt sällskap kapabelt att upprätthålla sin suveränitet och se efter sina intressen bland de våldsamma barbarerna. Riddersmän och äventyrare från hela Ereb flockades till de obrutna markerna och löftena om fromhet och profit som gick hand i hand. De lokala stammarna kuvades och omvändes. Men samtidigt färgades ordensriddarna av de lokala sederna. Man lärde sig hemligheter om liv och död från schamaner och åldermän bland stammarna. Men eftersom orden var hierarkiskt uppbyggd stannade de viktigaste kunskaperna i dess innersta kretsar runt stormästaren, som numer ansåg sig ha tillgång till gudomlig kunskap om världens väsen.

Riddarmunkorden blev därmed också en mystikerorden som sökte efter obskyr och förbjuden kunskap för att komma närmare tillvarons hemligheter och Etins gudomliga natur. Detta ansågs inte vara ett utslag av hybris, utan strävsam fromhet.

År 200 rubbades handelsbalanserna. Ransardiska jarlar lade beslag på handeln med några av de viktigaste stammarna. Palinor såg sig bestulen själva källan till sin rikedom, sin makt, sitt inflytande och sin förmåga att omvända de otrogna. De stolta riddarmunkarna såg sig oförmögna att fortsätta sitt ärofulla leverne. Samtidigt var den ransardiska krigarstaten en för stor munsbit för de visserligen luttrade men alltför fåtaliga Palinorerna. År 210 samlade man alla sina till buds stående medel och angrep i ett första korståg söda Ransard. Trots att man lyckades komma över en del krigsbyte var expeditionen ett stort misslyckande. Allvarliga förluster blottlade landet för eventuella repressalier. Några av de angripna jarlarna skickade mycket riktigt en straffexpedition som hotade att nå själva Khartotum. Palinorerna bemannade sin huvudstads murar, och förväntade sig det värsta. Den innersta kretsen tog sin tillflykt till de gravkammare där ordens forna hjältar låg. I lagom tid till att de ransardiska härjarna påbörjade sin belägring återvände Stormästaren tillsammans med en lite trupp av återuppväckta döda: fallna riddare och forna stormästare uppväckta som dödsriddare. Sida vid sida med dessa skräckinjagande hjälpare och en myckenhet av magisk hjälp lyckades stadens försvarare slå tillbaka det ransardiska angreppet, och rädda sin huvudstad. År 210 utropades till Palinorskt jubileumsår, och sedan dess har vart hundrade år firat räddningens jubileum genom våldsamma plundringståg, så kallade korståg, på Ransardiskt territorium. Tiden mellan dessa korståg präglas även de av skrämystlingar och räder, eftersom Palinors ekonomi nu för tiden är beroende av krigsbyte och tribut

Kronologi

Missionstiden

Peters material från Palinor-tråden:

12: Sjömannen Palin Hjallbrand omvänds av Odo, och rörd av dennes visdomsord bosätter han sig på en enslig klippa utanför Erebos kust.

44: Den vise mannen Palin är vid det här laget en välkänd helig man, och omges av en liten skara sanningssökare och troende. För att undvika bråk och tvister ditkerar Palin en uppsättning tumregler. Dessa enkla levnadsregler, vilka innehåller instruktioner om hur den veckoliga städningen skall utföras, och vilka dagar man får äta kött eller fisk, utgör grunden för den senare ordensregeln.

47: Palin dör, men beordrar sina lärljungar att bege sig till "världens vrångaste, mörkaste och farligaste hörn på det att ni skall prövas till kropp och sinne, och att Odo's tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup"

50-150: Palinbröderna deltar i missionsarbetet i Jorpagna, och därefter allt längre och längre bort. År 150 har de redan en viktig missionstation i Palinor: Khartotum.

150-176: Palinordens storhetstid. Handeln blomstrar. Det strategiskt placerade Khartotum blir huvudstad, och de första riddarbröderna dubbas som karavanvakter.

166: Staten Palinor grundas som huvudsäte för orden.

176: Timolerien grundas och handelsrutterna skärs av. Det expansiva Ransard kommer närmre de oroade palinbröderna.

200: Timoleriska och Ransardiska jarlar har vid det här laget en sådan militär dominans i regionen att de kan kontrollera handelsflödena. Utan den livgivande handeln faller Palinorden samman som ett korthus. Rika missionstationer förvandlas till fattiga eremitage. I en desperat manöver koncentrerar sig Palinorden till Palinor i ett försök att återta sitt narguriska handelsmonopol, sitt inflytande och sin chans att frälsa själar.

210: Det första korståget mot Ransard utropas. Efter en del lyckade plundringsräder finner man sig blottlagd för en Ransardisk straffexpidition. Framför Khartotums murar slås ransarderna tillbaka av palinoriska riddare och odöda. Vart hundrade år utropas till jubelår, och firas med ett korståg mot Ransard.

250: Stormästaren av Palins Orden utropar sig till ”Kerigass av Palinor, Nargur och Kard”, och utnämner sina egna Bonîtsaler. Exarken i Ekeborg, som saknar representanter och troende i norr, agerar inte.

310: Andra korståget

410: Tredje korståget. I samband med tredje korståget har Lysande Vägen expanderat och berikats. Exarken är mindre villig att se genom fingrarna med maktfullkomliga stormästare, men har ingen möjlighet att kontrollera det avlägsna Palinor. I ett försök att befästa sin auktoritet utnämner han Stormästaren till ”Hederskerigass av Palinor”. Bonîtsalerna tillsätts fortfarande av Stormästaren, men bekräftas av Exarken.

510: Femte korståget

577: Stormästare Iahim de Kluuga avlider. Hans efterträdare avreser till Ekeborg för att upphöjas till Hederskerigass, men återvänder förtretad med den nyutnämnde ”Kerigass Rekleschau av Västra Nargurien”. Från detta datum har Exarken en representant i Palinor, och en katt och råtta lek runt ordens hemligheter börjar. Kerigassens uppdrag är alls inte att lysa orden i bann, men att samla så mycket information om ordens uppenbara kätterier att Exarken kan kontrollera och utpressa dem.

610: Sjätte korståget…. Eller?

Mikaels fråga:

Vilket år skall anges som år för grundandet?

166 eller 204? Kan man tänka sig att 166 grundades Palinor i staden Karthotum för att år 204 uppnått ett bestämmande inflytande över det område som idag betecknas som Palinor?

Peters svar:

166 grundas staten Palinor. Men sina nuvarande gränser får den nog först långt senare. År 166 är det helt klart bara frågan om en stat runt Khartotum.

Sorry, jag är blind och slarvig. Vi får helt enkelt ändra 166 till 204. Låt Khartotum bli en självständig ordenstadstat 166.

Ordensstaten

210 e.O.

Första soltåget från Palinor.

310 e.O.

Andra soltåget från Palinor.

410 e.O.

Tredje soltåget från Palinor.

510 e.O.

Fjärde soltåget från Palinor.

Geografi

Palinor är uppdelat i tio grevskap av nästan identisk storlek. De styckar upp landet längs spikraka gränser som är uppenbart uppritade på karta, utan hänsyn till naturens egna gränser och skiftningar. I Palinor varierar landskapet från kulliga skogar i nordväst, via kärnmassivets få men höga toppar, ned till slättlandet i sydöst. De nordostliga granskogarna i Alermark och Müle bryts upp i kalhyggen och skogsängar för att snart ge plats åt Palinors naturskönaste område: de frodiga odlingarna längs floden Aesel och de växande byarna Fossa och Turbh vid Blå Fyle. Landskapet längs Nordå och runt garnisonsstaden Tilarud är liknande. Hela det rika område omfattar tre grevskap, och kallas Ängarna. Från de låga men klippiga Ejdunnbergen sträcker sig stäppmarken, barghan,

Klimat

Palinors klimat är subarktiskt med mycket regn, klara somrar och kalla vintrar. Våren för med sig flyttfåglar och barghan blommar i mångfärgad krypblommor under det ihållande regnet. Sommaren är klar och frisk, en alltför kort nådetid för palinorerna. Hösten för med sig hårda regn och dimmor, men också ett överflöd av svamp och villebråd. På vintern staplar kalla vindar från öster snödrivorna högt mot hus och stugor, ett yrande svepkaos som sveper fram över barghan och begraver de västliga bosättnignarna.

Flora & fauna

De nordvästra regionerna täcks av tall, gran och björk. I sydöst övergår växtligheten i taggiga buskar som motje, faernsnår och gula björnbär. Kärnmassivet kallnar med höjden, och högst upp växer bara ljung och dvärgbjörk.

Palinorsk Stridshäst

Bild: [1]

På de öppna stäpperna i nuvarande Palinor, Mirel och västra Nargur frodas sedan gammalt en egensinnig hästras: den Palinoriska Stridshästen. Denna eldfängda och oförvägna storhäst är en utmärkt springare och hett eftertraktad av riddare, kavallerister och hästkännare. Förutom dess stora storlek (den mäter 210 cm över manken!), dess eldiga dristighet är hästen välsignad med ovanligt tjock hud, nästan ogenomtränglig för pilar och lätta vapen. Detta gör att de riddersmän som rider detta odjur till strid endast sällan behänger den med schabrak eller rustning: vilket gör den palinorska stridshästen till en snabb, smidig och rörlig springare.

Narguriska stammar i området har fött upp dessa hästar i generationer, och vet hur man handskas med dem. Men hästen måste få löpa fritt i stora hjordar för att frodas. Alla försök av den palinoriska ordenstaten att föda upp de värdefulla djuren på rancher och stuterier har misslyckats eftersom den karaktärsstarka och vildsinta hästen vägrar att para sig i fångenskap.

Hästens tjocka hud ger den ett lite hårt och kantigt utseende. Ögonen är smala och kisande genom hudlagren, vilket ger hästen ett arrogant och samlat uttryck. Den har riklig manväxt, och det är inte ovanligt att dess ryttar pyntar djurets man med flätor eller knopar, ofta så många knutar som han fällt fiender från dess rygg. Dessa hästar betingar ett mycket högt pris, och det finns nästan ingen palinorsk hingst som inte ägs av en riddare, hjälte eller storman och används i strid.

Städer och Platser

Det finns egentligen bara en stad i Palinor, huvudstaden Khartotum. Det är en administrativ huvudstad, och möteplats för många stammar. Övriga bosättningar är antingen de jordbrukande byarna i nordväst, där Thurb, Tilarud och Fossa är störst, eller de skatteuppbärande ordensgårdarna, kasalerna, i sydöst. Många bor också runt klosterboren Karneke i Ejdunnbergen.

Khartotum

Palinors huvudstad ligger för fötterna på Palinéon, Ordens huvudsäte och palatskomplex. Huvudtemplet (St: Palin Majorem) omges av klosterbyggnader (Khartotums Konvent av St: Palins Orden, Mästerkonventet av St: Palins Orden och Fria Konventet av Solbröder) fästningsbyggnader (Leoniés Bastioner, Höga Sols Mur, Kevsurborg och Solborgen) samt det stora nekropolpalatset, Hjältarnas Hall. I sin helhet är Palinéon ett svårförsvarat gytter av ålderdomliga befästningar, branta fasader och dolda innergårdar. Även om palatset är synnerligen imponerande, som en bastion av sten över ordens innersta hemligheter, är de många befästningsbyggnaderna meningslösa annat än som tilflykt i händelse av revolt i huvudstaden. Själva staden Khartotum består av ett fåtal stora stadsdelar. Marknaden är en av de få platser där palinors hårt styrda nomader får mötas för att idka byteshandel. Tretton täckta trägallerier skyddar handelsmännen från väder och vind, och i mitten av detta gytter av stånd och bodar ligger Skatthuset, ett befäst torn med god uppsikt över handeln som ser till att Stormästaren får sin rättmätiga skattesats på all handel.

Mitt emot den livaktiga Marknaden ligger Vinterstaden. Tre mäktiga stammar som sedan generationer bebott området runt Kärnmassivet bosätter sig här för att undkomma det hårda vintervädret. På sommaren är området övergivet, och eftersom många av nomaderna bor i tält står bodar och hus tomma, liksom de typiska täckta brunn- och samlingsplatserna. Under dessa perioder hemsöks Vinterstaden av Khartotums hårt förföljda tjuvar och taskspelare: jagade och desperata brottslingar med allt att förlora. Den del av vinterstaden som ligger närmast Palinéon består av vackra trävillor, med utsökta sniderier. Här bor nargurstammarnas mäktigaste, det närmaste Palinor har av ett adelsskap utanför Palins Orden. Särskilt bor en grupp Gharîldyrkande schamaner här under ordens överinseende sedan generationer.

Den tredje och största delen av staden ligger längs med den paradgata som leder upp till Palinéon och på rät vinkel från den en karavanled som går genom Marknaden. Eftersom denna stadsdel ligger på den bredaste och mest tydligt sluttande uppfarten mot Kärnmassivet och Palinéon kallas den Bergstaden, och är hem åt Khartotums vanlig befolkning. Ordensmedlemmar bor i de vackra trädgårdskvarteren runt Palinéon, vanliga medborgare bor släktvis i olika kvarter. Dessa stadsbor räknar både riddare av orden, narguriska barbarer och ditflyttade handelsmän och legoknektar bland sina förfäder.

Klosterborgen Karneke

Karneke, Palinors bålverk, är en mäktig fästning vars like är svår att finna i de narguriska vildmarker där landet ligger. Detta militära monstrum restes med de senaste tekniker och principer för snart hundra år sedan, och kan fortfarande räknas i klass med borgar i rika syländer som Zorakin och Kardien. Byggmästaren, Erek Maskati, stammade från Torilia, och var en erfaren fortfikationsarkitekt som skapat hamnbefästningar och riddarborgar över hela Ereb. Mäster Maskati var ett naturgeni med en särskild fallenhet för att utnyttja naturens och landskapets egna former. Därför tycks fästningen resa sig som en fortsättning av Ejdunnbergen i söder, och det är svårt att med ögat urskilja var bergrunden slutar och murverket börjar. I själva borgen bor ett tusental människor, däribland trehundra stridstränade unga palinoriska riddare och väpnare på hedersamt vaktuppdrag, liksom tjänare och den lokala förvaltningen. Platsen är också en knutpunkt för de lokala stammarna, eftersom det är en av de få platser där de lagligen får idka byteshandel enligt Palinorisk lag.

Fossa, Thurb och Tilarud

Fossa är ett enkelt jordbrukarsamhälle som är centrerat runt Etintemplet i byns mitt. En enkel riddarborg strax utanför staden är säte för Palinherre Greve Pars av Elisgaard. Befolkningen är sanna palinorer, ättlingar till handelsmän, riddare och legoknektar lika väl som narguriska barbarer. Det narguriska arvet är fortfarande starkt i byn, och många dyrkar sina förfäder sida vid sida med Etin. Thurb liknar i allt väsentligt Fossa, men styrs från en rik herrgård av Palinbroder Algrav daYid. I Tilarud är en stor andel av befolkningen palinriddare stationerade vid den stora förläggningen Tila Skans, under Palinherre Greve Tombas och Marskalk Baudin.

Kasalerna

Palinors kasaler ligger utspridda över det glesa landskapet, utposterade för att övervaka handel, jordbruk och skatteuppbäring. Den ena kasalen är den andra lik, och de kombinerar en uppsjö av uppgifter: sädeslager, handelsstation, värdshus, ordningsmakt och domstol. Själva kasalen är en stenbyggnad i två eller tre våningar. Den är byggd kvadratiskt runt en trång innergård, och dess väggar utåt är djupa murar. På nedersta våningen och i källaren ligger förråd, stallar, vapensmedja och vaktstuga. På de mellersta och översta våningarna finns både enkla sovsalar för gästerna, kasalherrens rum och ämbetskammare. Det är inte ovanligt att de större kasalerna är försedda med ett rundtorn som utkik. Utåt mot omvärlden vänder annars kasalen endast trånga gluggar från sina övre våningar.

Bemanningen i kasalen varierar beroende på storlek och hur orolig trakten är. Större kasaler betjänas av riddarbroder, betjänad av ett halvdussin s.k. sergeanter - icke-adliga ordenskrigare. De senare rekryteras både ur Palinors bondebefolkning och bland lyckosökare och legoknektar. Många Kasaler har istället eller dessutom en grupp om trettiotalet hästkrigare från barghans stammar. Dessa hårdföra stäppkrigare äter sadelkärnad magost och grovbröd, och dyrkar ofta obskyra andar, helgon och avgudar förutom Etin.

Runt kasalerna i nord och nordväst ligger allt som oftast klungar av hus: jordbrukarbyar som söker skydd i dess skugga, och dras till dess handel. I de gränsliggande områdena är kasalerna stora, och många av kasalbyarna är skyddade av pallisader och jordvallar. Ute på Barghan är kasalerna färre, och naturliga knutpunkter för stammarnas handel. Här ligger kasalerna nästan alltid på de livsviktiga brunnarna och källorna.

Varje besökare som inte är en simpel trashank eller tjuv, är välkommen till Kasalen, om inte extrema förhållanden råder. Vatten och husrum erbjuds gratis, men samtidigt förtullar kasalherran besökarens varor och ägodelar. Gästfriheten är snål utöver dessa grundläggande nyttor, och även rikare köpmän blir ofta hänvisade till enkla sovsalar. Ofta går det dock att få tilldelad sig ett bättre rum mot en diskret muta. Det sociala livet i kasalen trängs på den lilla innergården, där bord dukas ut för tre mål om dagen. Däremellan är det vanligt att sitta och samtala runt brunnen, eller längs väggarna. En kasals innergård är en vanlig plats för utbytandet av skvaller och skrönor. Förutom Khartotums öppna gator och torg är dessa gårdar Palinors viktigaste offentlgia platser.

Besökare måste betala för maten, kopparmynt:

Rågbröd (limpbulle) 2

Pepparsoppa (skål) 1

Lammbog* 12 (Främst ute på Barghan och i syd och öst.)

Långkorv (per famn) 10

Vildäppelmust** (stånka/lägel) 5 (Främst i lantbrukstrakter och i nord och väst.)

Farmarost** (Hel ost) 10 (Främst i lantbrukstrakter och i nord och väst.)

Magost* (Hel ost ) 15 (Främst ute på Barghan och i syd och öst.)

Öl (rött) (stånka/lägel) 5

Öl (surt) (stånka/lägel) 5

Importerat Vin*** Flaska 25 (Endast avsett för palinorbröder. Priset motsvarare en muta.)

Svartsoppa*** Skål 5 (Endast avsett för palinorbröder. Priset motsvarare en muta.)

Arkitektur

De hus de narguriska nomaderna trots allt uppför lånar mycket från deras bofasta släktingar bortom palinor. Karvade taknockar, flätverk och halmtak ger ett barbariskt men konstfärdigt intryck. Det är lätt att överväldigas av de råa djurfigurerna och intrikata slingorna som tyder på en stor hantverskicklighet.

Trots att orden så långt det går försöker bygga fyrkantiga, sensibla stenhus och eftersträvar renhet och enkelhet i byggnadsstilen så byggs en majoritet trähus. Särskilt av bondebefolkningen, som tar djupa intryck av den narguriska stil som många av dem har med släkten.

Eftersom palinor är ett fattigt land, med tillfällig toppar av plundrad rikedom, är bebyggelsen högst blandad. Gamla stenhus och kasaler bevaras genom århundradena sida vid sida med enkla trähus eller moderna skrytbyggen. Palinor är en rokig blandning av stilar, som ett kollage av jorisk och nargurisk byggnadskonst genom seklen.

Samhälle

Palinor styrs av Palins Orden, och då särskilt av den Inre Cirkeln, som är det råd som är samlat runt Stormästaren. Medlemmarna i rådet är de tio Grevarna, och andra höga potentater. Alla är de djupt invigda i ordens religiösa hemligheter. De narguriska stammarna styrs genom kasalerna ute på stäppen, genom hövdingarnas råd och genom schamanerna i Khartotum.

Klasser

Det finns ett antal olika skiktningar i det palinoriska samhället. Till att börja med finns den grundläggande skillnaden mellan Palinbroder (och därigenom adelsman) och vanlig samhällsmedborgare. Palinorden har landet stadigt i sitt grepp, och ingen annan samhällsgrupp har anspråk på ledarskapet. Till överklassen räknas dock också de narguriska stamhövdingarna, schamanättlingarna i Khartotum och de rikaste av Palinors snabbt flyende handelsmän. Medelklassen består av tre vitt skilda grupper. I Khartotum och i vissa kasaler och byar finns handelsmän och legoknektar som är tillflyttade till landet och har en del att säga till om. De självägande bönderna av blandad härkomst som främst bor i landets nordvästra delar tillhör även de medelklassen. Många kommer från riddarsläkter som hamnat på obestånd, har långa anor och anspråk på att få tas upp i Palins Orden om de bara kommer över medel nog att utrusta en riddare. Den tredje gruppen är de fullvärdiga medlemmarna av de rikaste av de narguriska stammarna. Genom en historiens ironi är det främst de stammar som aldrig dyrkat guden Ghaerîl som har den positionen. Underklassen består av krigsfångar, skogsbanditer, fattiga nargurstammar och livegna bönder. Särskilt den sista gruppen är relativt stor, då särskilt de nordliga grevarna lagt under sig allt mer mark. Centralstyret i Khartotum ser med oro på den utvecklingen, och det finns en stark opinion runt Stormästaren att olagligförklara livegendomen. Bland de fattiga nargurstammarna finns de som först dyrkade Ghaerîl. Bestulna sina schamaner och utstötta av de andra stammarna lever de i misär, och förbannar riddarorden som stulit deras heliga hemligheter och nu är kallsinning inför deras öde.

Palins Orden

Ordens kärna sitter i klosterstaden Khartotum, och utgår från den Innersta Cirkeln, vilken leds av en Ghaerît (västnarguriskt ord för "Lagman" eller "Ordförande vid lagting"), eller Stormästare. Riddarna i klosterstaden och i Palinors andra kasaler (klosterherrgårdar) härstammar från de ursprungliga kolonisatörerna och missionärerna, eller från de legoknektar och solfarare som genom århundradena anslutit till det lilla landets sak. Börd är mycket viktigt för dessa vildmarksaristokrater, och beroende på vilka anor man kan uppvisa upptas man till olika rang inom orden.

I de sydliga länder där orden har sina kapitel är medlemmarna antingen medlemmar av trogna familjer av högt uppsatta Palinbröder som bevarat ordens hemligheter i generation till generation, eller nyrekryterade rikemän, köpmän eller ädlingar som lockats av ordens flärd, mystik och nätverk. Eftersom ordensmedlemmar svurit att hjälpa varandra i vårt och torrt kan det vara en stor fördel för den handelsresande att vara medlem: vart man än kommer i Ereb finns det en chans att en ordensbroder har en varm säng redo för den reströtte. Därför är det vanligt att just köpmän ansluter som lekmannamedlemmar. Palinorden är dock inte det enda sällskap att fungera på detta sätt, och den konkurrerar med andra intresseorganisationer.

Den ofrälse, handelsman eller oäkta barn, som vill ansluta sig till orden upptas som lekmannabroder och kan bara få en begränsad insyn i orden om han inte tar upp vapen. De stridande ofrälse, sergeanterna, saknar många av riddarnas privilegier, men är ändå en aktad och priviligerad del av det palinorska samhället. I fredstid fungerar de ofta som besittnignsmän, bailiffer eller skatteuppbäringsmän hos de primitiva stammarna i Palinor.

Om man kan bevisa sin ädla börd i minst tre generationer kan en sökande upptas som riddersman i Palins Orden. Det finns en hel esoterisk hierarki, som börjar vid de ödmjuka Salamandrarna, och slutar som Gravmästare, Stallmästare eller någon annan av de upphöjda och upplysta rangerna i den Innersta Cirkeln.

Palins Orden utomlands

Palins riddarorden är inte begränsad till just Palinor. En stark beskickning är ständigt närvarande hos Exarken i Ekeborg, och fungerar även som experter på missionsarbete hos barbarer och nordfolk. Dessutom finns medlemmar i orden över hela den del av Ereb där den Lysande Vägen råder. Det är ett tätt sammanknutet brödraskap av ädlingar som ställer upp för varandra och hjälper varandra framåt i vardagen, men som idkar tystnad och hemlighetsmakeri mot omvärlden. De flesta medlemmar nere på kontinenten är inte riddersmän utan "Initiater av Palinors Regel", lekmannabröder som följer ett par enkla regler i vardagslivet. Ju nyttigare man är för orden och ju mer helhjärtad desto högre upp i sällskapets olika cirklar och hierarkier kan man klättra. De flesta håller sig dock på en modest nivå, och vet ingenting om uppväkta döda eller andra av ordens mer eller mindre officiella hemligheter.

Även om Exarken i Ekeborg säkerligen vet en smula om vad som försigår i Palinor vad gäller förfädersdyrkan och uppväckandet av de döda så har han ingen avsikt att göra en höna av en fjäder så länge Palins orden är nyttiga allierade och håller sina kätterier på behörigt avstånd långt uppe i norr. Det har till och med gått så långt att flera av de avlidna hjältar som kämpar som dödsriddare mot ransarderna även tagits upp som helgon av högsta instans.

I vissa mer kosmopolitiska delar av Kopparhavet samarbetar Palins orden med andra sällskap, och till och med med magiska och nekromantiska sammanslutningar som de anser att de har något att lära av.

Militärmakt

Landets riddarhär är centrerad till Khartotum, Karneke och Tilarud. Men riddarbröderna har många uppdrag att fullfölja, främst att upprätthålla lag och ordning, och att beskydda handelsmän och karavaner. Därför finns riddarbröder över hela landet, företrädesvis i rikets kasaler. I krigstrid uppbådas hela befolkningen i ”Palinore Landstorm”, dels skrämda bönder som ställs upp som pilföda, dels stridbara narguriska nomader som slåss uppställda i sina respektive stammar. Dessutom väcks döda hjältar till liv i kristider, för att strida vid de levandes sida i egenskap av legendariska helgon och förebilder.

Peter skrev:

Palinors Riddare Det lilla rikets elit är den färgstarka kretsen av ordensriddare, en grupp som innehåller allt från landets egna söner vars ätter uppburit inkomst från handelsavtal och kasaler i generationer, till en kosmopolitisk samling lycksökare, idealister och karriärister som ofta ännu håller län och inkomst i avlägsna länder. Dessa riddersmän har alla en grundläggande förmögenhet som tillåter dem hålla palinorsk stridshäst och rustning, och leva som adelsmän. Palinors skattkammare utgår med en enkel pension till ordensriddarna, och mat och husrum arrangeras i den kasal eller fästning där de är posterade. Fattigriddare av ädel börd men knap kassa kämpar om rika mecenaters gunst för att få ordning på den viktiga brynjan och springaren, eller tar tjänst som serganter tillsammans med ofrälse knektar.

Palinordens riddare nyttjar vapen och rustning som är lika disparat som de själva. De rika och beresta klär sig i full brynja med harnesk och brörstfästad tunnhjälm eller bascinet, ofta efter Zorakiskt riddarmode. De fattigare och de traditionskärare klär sig istället i svepande hauberker och ålderdomliga tunnhjälmar eller nässkenehjälmar med kindskydd. Beväpningen skiljer sig inte lika mycket: det väldiga ryttarsvärdet används både till kavallerichock och närstrid. Vissa använder lans, korpnäbb och stridsgissel, eller andra vapen från kontinentens riddarklass. Liksom brötsplåtar och hjälmar ofta har bronsinfattningar, är det vanligt att riddarna skyddar sig med bronsslagna rundsköldar, ibland även halvmåneformade för smidigare ritt.

Serganterna, de ofrälse och fattiga stridande ordensbröderna, fyller ett antal taktiska roller. Bland annat finns det de som beväpnade med armborst vaktar kasaler och fästningar. Denna hederslösa syssla är den fattige ädlingens sista utväg. Dessutom finns de som beväpnar sig med spjut och klubbor som ryggraden i landets infanterlinje: en mer hedersam postering. De serganter som har råd med det strider till häst: antingen som understödande armborstskyttar, eller som tungt rustade lansiärer. Sådana rika krigare hindras endast av sin ofrälse börd att upptas som riddarbröder: de riskerar ofta liv och lem för att upptas i de dubbades skara, och föräras svärd och riddarsporrar.

Så vad tycker ni? Det hela är väl en smula på en höft: är det för feodalt? Jag har försökt att knyta överklassen till ordensstrukturen snarare än landägande och tro och loven-löften.

Lag & rätt

I varje grevskap är greven den yttersta garanten för lag och rätt. Varje palinorisk riddare kan agera som dennes ställföreträdare, men är självklart ansvarig inför både greven och inför orden. Om en greve missköter sitt domsmandat ställs han tills svars i den inre cirkeln.

De narguriska barbarerna har sin egen grymma rättvisa, vilken orden sällan har skäl att beblanda sig med.

Folkslag

Pallinor bebos av tre stora befolkningsgrupper. Den härskande klassen, ridderskapet, består av några få tusen personer. Runt och i deras kasaler och klosterstäder frodas en blandbefolkning på bas av narguriska nomader som alla dyrkar sina förfäder och den Lysande Vägen. Dessa jordbrukare är sprungna ur en smältdegel av nargurer, inflyttade legoknektar och riddarnas oäktingar, och talar en västnargurisk blanddialekt. Slutligen finns det ett antal stammar av narguriska nomader och svedjebönder som lever som deras förfäder gjort i århundraden. Dessa vidskepliga nomader bekänner sig till den Lysande Vägens Palinorska form, men ägnar sig även åt många olika former av hedniska riter och udda kulter. Varje stam har sin egen shaman, ofta nödtorftigt vigd till Etinsk präst, och sina egna traditioner. Vissa är vanliga hederliga narguriska kulter, där de gamla gudarna döpts om till helgon och skyddsandar. Andra är mysteriekulter som ägnar sig åt svartkonst, nekromanti och spådom och andra onämnbara och okända riter. De palinorska riddarna har upprättat en nödtorftig rannsakningsdomstol eller inkvisition som främst bekämpar belätedyrkan och människooffer. Många nekromantiker från dessa ljusskygga stammar har även de fått sätta livet till på riddarordens bål. Dock inte innan de avtvingats sina hemligheter i Khartotums källare.

Handel & ekonomi

Valuta

I Palinor finns ingen centralt präglad valuta. Istället används den vanligaste valutan i söder, eller helt enkelt de mynt man kommer över.

Handel

Palinors handel är på sparlåga. Trots det exporteras stora mängder päls och myrjärn som de byter till sig från Mirel eller från stammar i nord och öst. Dessutom exporteras palinoriska stridshästar, en småskalig men mycket inkomstbringande handel. Förutom i redigt silver tar orden betalt i salt och i tyger. Från dvärgarna i Küldkres i norr importerar de välsmidda vapen till sina riddarhärar. Den importen är dyr, och riket är skuldsatt upp över öronen. Men å andra sidan är deras riddare mycket väl beväpnade.

Kalender

Högtider och Festivaler Ett antal högtider firas av Palins Orden, förutom de som gäller som allmänna för de Lysande Vägen. Främst bland dessa är givetvis de Fallnas Dag sent om hösten. Med tända ljus i händerna bekämpar riddarna det djupnande mörkret genom högtravande lovsånger till de som fallit för tron. Till midvinter hålls en stor eldfest för att åkalla Etins lysande anlete, solen. Ett antal mindre högtider håller särskilda helgon och händelser i ära, däribland Ordensdagen, i St: Palins åminnelse. Alla dessa festdagar högtidlighålls även av bondebefolkningen. Tillsammans med många av de narguriska dagarna firar de även marknadsdagar som en särskild högtidlighet. Dessa köpskapsfester är en av de få tillfällen då bofast och strövande befolkning möts och umgås. Mer än en olycklig eller upprivande kärlekshistoria har haft sin upprinnelse under de festerna, för bönder och nomader håller sig helst på var sin kant.

Vad de narguriska stammarna i övrigt firar är svårt att säga, då deras traditioner är högst skiljaktiga och mångfaldiga. Hos nomaderna är det även tradition att utföra skenräder mot ensligt belägna gårdar. Beroende förhållandet mellan bofasta och nomadiserande kan dessa krigiska övningar innehålla mer eller mindre av stöld och blodspillan. För nargurerna är det en påminnelse om vem som i deras ögon har rätt till landet. Även om ordensmyndigheterna ser mycket allvarligt på sådana aktiviteter brukar bönderna snarare ställa in sig på att upprätthålla goda relationer med barbarerna. I sådana fall kan räderna snarare ta formen av vänskapliga besök.

Förutom marknaderna och viss vilda festivaler finns det inte mycket till utbud av kulturella upplevelser i Palinor. Utanför Palinéon i Khartotum vill säga, där den elekta riddarklassen kan njuta av ett begränsat utbud av jorisk teater och musik. Dessutom ger de mer musikaliskt eller konstnärligt begåvade palinorerna utlopp för sina talanger genom det lokala etintemplet. Dessa pryds allt mer av gobelänger och helgonfigurer i trä från stugorna. Många av dessa har ett tveklöst narguriskt och hedniskt drag över sig.

Nargurernas kulturella aktiviteter är en del av deras vardag – deras bruksförmål, kläder och bostäder är ofta högstående konstföremål. Dessutom firas många religiösa högtider med stämsång, strupsång, dans och hästparader.

Religion

Palins Orden följer den Lysande Vägen, men har en egen inriktning som med rätta uppfattas som kättersk av det fåtal utanför ordens innersta cirkel som känner den i sin helhet. Tron uppkom i mötet mellan de missionerande palinmunkarna och lokal dödsdyrkande stammar för hundratals år sedan. Den innersta kretsen och de mest insatta dyrkar förutom Etin den mörke guden Ghaerîl, de saliga dödas härskare. De ägnar sig åt nekromanti, och försöker sätta sig in i döden och i oändligheten för att på så sätt komma närmare gudarna och Etin själv. De är vetgiriga sökare som ser kunskap som vägen till frälsning och upplysning, och de tomma rymderna och dödes avgrundsdjup som gudomlighetens boning.

För den vanlige medlemmen i Palins Orden är detta okänt. Däremot vördar han helgonen, martyrerna och de saliga och heroiska döda. Han vet att dessa kan ingripa för att skydda honom och Palinor, och rent av återvända från de saligas ängder för att strida vid hans sida. Han vet också att helgonens skyddande solande Ghaerîel är Etins mäktigaste bispringare.

En historisk Exposé - dödskulter i för-Palinor

Bland de narguriska stammar som rörde sig i området öster om Ransard som skulle komma att bli dagens Palinor fanns många meningsskiljaktigheter. De flesta, släktingar till dagens jordkaerlar och ransarder, dyrkade Aesirgudarna eller besläktade panteoner. Men viss stammar leddes istället av shamaner som dyrkade döda förfäder och den dystre guden Ghaerîl. Jag skall i korta ordalag beskriva deras tro, som fortfarande lever kvar uppblandad med den Lysande Vägens trossatser.

"När en man dör färdas han till den mörka floden Gjoll. Dess bortre strand är en dyster och mörk plats där förlorade själar klagar i intigheten, och där ondskans hantlangare pinar de döda med eld och järn. Men den som leds vid handen av en kunnig shaman, eller som har utmärkt sig i livet hejdas vid den breda bron Modug, över vilken tjuvar, lögnare och främlingar färdas i stora skaror, av den vise guden Ghaerîl. Han har samlat de döda i ett läger vid flodens hitre sida. Där bjuds man in till dryckesgille med guden. De främsta krigarna tas upp i hans sällskap, och får sitta vid hans sida i hans gyllene tält. Andra förtjänstfulla skickas med gåvoskänker tillbaka till den gravhög de lagts it, på orlov av den store guden Ghaerîl att vaka över sina ättlingar och bistå dem med råd och dåd. Men när onda gudar nalkas drar Ghaerîl ut i fält, och kallar sina döda till sig i ledung. Det är därför som Ghaerîl kallas "De Levande Dödas Konung": för de som dör och hamnar hos honom är levande trots att de är döda.

När Ghaerîl inte kallar på sina undersåtar tjänar dessa sina ätter och släkter. Om det finns en fejd mellan två släkter är det inte ovanligt att de döda drar i härtåg mot varandra: och gravkumlen genljuder av muller som av strider och de dödas härskrin. När släktens shaman anser det vara av nöden kan han kalla på de döda ur kumlen, och ibland hela vägen från Gjolls stränder. Den döde står då i ruttnat kött för att tjäna sin ätt.

Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn. Han kan heller inte tjäna Ghaerîl, utan måste vänta vid brons fot tills den som dräpt honom läggs i grav med hans utskurna tunga. När den döde segraren sedan själv kommer till bron har han makt över alla de vars tungor han bär. Det går även bra att ta av hela huvudet, så länge man skiljer tungan från kroppen. Tusenden är de bortglömda besegrade vars övermän aldrig fick med sig tungorna är graven. De blir till oroliga vålnader och hemsöker de levande. Därför har seden att ta fienders tungor fallit ur bruk."

De narguriska schamaner som dyrkade Ghaerîl samlades tidigt till Khartotum av de nyfikna palinbröderna, som ville åt deras insikter. Stammarna klagade över att de bestals sina andliga ledare, men tystades med guld och skänker. Snart visade dock Palins orden sitt sanna anlete: när pengakistorna sinade slutade de att smörja stammarna, och dessa, utstötta ur nargurernas gemenskap och demoraliserade, förföll till elände och fattigdom. Och schamanerna hade inget annat val än att samarbeta eller brännas som hedningar. Detta var hundratals år sedan, och de schamaner som nu lever i de priviligerade delarna av Khartotum är följsamma och lojala mot orden. Samtidigt tar de sitt ämbete som företrädare för stammarna på allvar, och ser sig som legitima förträdare för den narguriska kulturen i Palinor. Det är tveksamt om stammarna delar denna syn.

Äventyrsuppslag

Trad i folk och fångar

I Palinor är slaveri i lag förbjudet, men en levande och inkomstbringande verklighet. På avlägsna gårdar ute på Barghan finns en grupp adelsfamiljer, många av echtiskt ursprung, vilka handlar med inlandets nargurstammar och nordliga jordukaerlar. Unga blekögda barbarflickor och starka oxar till barbarmän inbringar höga priser på kopparhavets slavmarknader, och säljs även till Trakorien och Ransard.

Den ecthiska ätten Martull är inflytelserik, och dess söner har kämpat som ordensriddare i de många generationer som gått sedan de lämnade hemlandet Zorakien i vredesmode efter att slaveriet avskaffats. I Palinors avlägsna nord är det lättare att följa sina egna seder, och som en mäktig och rik ätt har de kunnat smörja centralmakten att titta åt andra hållet medans blekrädda nargurflickor och trögögda jorduträlar radats upp på deras gårdar och brännmärkts likt boskap.

Den unge och idealistiske ordensriddaren Makel da Hulsa avskyr slaveriet, och har tagit de fångnas sak till sitt hjärta. Från sin postering i Trukhu Kasal på Barghan har han upprättat ett nätverk av spioner och hyrsvärd för att komma åt handeln. En av dessa spioner har kommit i kontakt med Martulls gamle husträl Vrek. Den bittre gamle mannen sitter in med kunskap och bokföringspapper som kan få ätten på fall. da Hulsa är fast vid sin postering, men en liten grupp äventyrare och lycksökare borde kunna ta kontakt med den gamle trälen, och föra honom inom Trukhus säkra murar.

Rollpersonerna måste infiltrera Martulls avlägsna gods, och vinna ättens förtroende för att kunna identifiera och söka kontakt med Vrek. Därefter måste de hjälpa honom att bryta sig in i ättens kontor, och stjäla deras papper. På gården finns ett trettiotal undernärda slavar som lever packade som sillar i en rucklig gårdsbyggnad. Ute på tunet står tre pålar med två upprorsmakare surrade och nära döden. För alla dessa väntar grymma öden inom en snar framtid om rollpersonerna inte hjälper dem.

I trakten bor nargurklanen Kalhjässorna, utstötta slavhandlare som lierat sig med Martull och lever av handeln. När rollpersonerna flyr undan Martulls gods kommer de att jagas både av Kalhjässorna och Martulls slavjägare. Om de lyckas komma undan till kasalen väntar långa rättsprocesser. Martull kommer att använda all sin förmåga i form av agenter och lönnmördare för att döda eller miskreditera rollpersonerna, Vrek och da Hulsa. Ordenstribunalen kommer att kräva ovedersägliga bevis för att känna sig tvingade att döma Martull.

Den nosige prelaten

Hans höghet Rekleschau, Kerigass av Västra Nargurien, har ett knivigt uppdrag - att som renlärig präst av Lysande Vägen övervaka palinordens tro, uppenbara kätterier och verksamheter. Men Rekleshau är en slipad maktspelare. Under de trettiotre år han har tillbringat i det nordliga Palinor har han blivit en makthavare och en aktör att räkna med. Genom att liera sig med ordens högsta höns har han kunnat leva i relativ trygghet, och fått stort utrymme för sin egen politik, sina egna intressen, och översikt över mission, projekt och administration. Men den information och de rapporter han sänder åter till Exarken i Ekeborg är fulla av vad ordensöverhuvudena vill att han skall se.

Ljusa handen, den lysande vägens renhetsmunkar, har länge haft ett ont öga till Palinor. Att det försigår underligheter i den avlägsna nationen har blivit en officiell hemlighet, och ljusahandens ledning är frustrerade och irriterade över Rekleshaus mjäkhet över en så väldigt lång tidsperiod. Därför skickar de en av sina främsta agenter, Ittur Sel, för att infiltrera och undersöka Palins Orden, och om möjligt även ställa Rekleshau till ansvars.

Ittur reser förklädd som solpilgrim inför soltåget mot Ransard, och tar antekningar bland kasaler och tempel. En resa till den hedniska och dödsdyrkande Iirkundstammen i östra Palinor, vars kult fortlever med ordens goda minne, iakktas av en av Kerîgassens handgångna. Full av oråd anställer Rekeschlau en grupp äventyrande hyrsvärd att hålla ett öga på den misstänkte pilgrimnmen. Detta vore ett lämpligt sätt att föra in rollpersonera i äventyret, även om de också kan inhyras av Ittur Sel.

Ittur kommer att resa till tempel, stammar, gamla kultplatser och nargurstammar. Han kommer att tala med pilgrimmer, riddersmän och bönder. Han kommer att ställa inträngande frågor, ta skisser av dödsförhärligande ornamentik och kultplatser och ständigt anteckna i sin vaxtavla. Han har även gjort sig till vän med en grupp solriddare som ridit för att ansluta till soltåget. Om Ittur märker rollpersonernas intresse kommer han att inviga dessa riddare i sin hemlighet, och använda dem för att avsluta sitt uppdrag.