Vidina Ingaldirons klomelliska krönika

Olem

I Mercanas hjärta, det vill säga inte bland de rikas väldiga villor, utan nära handelshusen och de larmande tavernorna, höjer sig Olem Den Lates gyllene kupol och tempel. Jag hade långt innan jag första gången satte min fot i Mercana hört mina föräldrar berätta om den märkliga tro som mercanierna bekänner sig till, men som de aldrig lyckats sprida ens i mitt älskade Klomellien.
Enligt deras lära skapades världen en gång av den uttråkade guden Olem, för att skänka honom en smula förströelse och muntration i hans eviga gudalivs många tröstlösa dagar. Men då han skapat världen fann han den bullrig, grå och enformig. Människorna slogs med varandra så att han fick ont i öronen, kvinnorna klädde sig i bylsiga kläder och dolde sina former från honom (Olems präster finner ingen motsättning i att deras gud är både allseende och hatar kvinnor i för många lager kläder), allvarsamma präster läste långa entoniga böner och överallt sågs buttra och missnöjda ansikten. Och Olem såg att det var trist. Olem sträckte ut sin hand för att krossa världen, så att han kunde få lite lugn och ro och kunde ta sig en stilla eftermiddagslur (återigen, olemiterna finner det inte konstigt att deras gud, som enligt dem själva har skapat Alltet, då och då tar sig en stärkande tupplur). Då fick han se en liten narr som hoppade runt på marken. Narren spelade en munter liten melodi på sin luta, han gjorde kullerbyttor och räckte ut tungan åt de fisförnäma adelsmännen. Och Olem, förvånad och road, drog tillbaka sin hand, lutade sig tillbaka mot sin gudomliga kudde, grep en näve tunnskurna och räfflade potatisar, och sade: ”Jag låter världen leva – en liten stund till.” Men Olem tröttnade snart på den lille narren, men se, då fanns något annat som fångade hans blick. Och så länge det finns någonting roligt, någonting förvånande, någonting vackert, någonting nytt och någonting upphetsande i världen, så länge skall världen bestå. Och därför bör vi alla roa oss själva och varandra, på det att Olem inte må tröttna på oss. Så lär Olems skrockande prästerskap.
Mercanas inbyggare tar denna plikt på dödligt allvar. Det är förstås svårt att skilja på när de försöker roa sin gud, och när de försöker roa sig själva, men de gör inte heller själva denna åtskillnad, ty Olem älskar ljudet av andras skratt. Olems tempel är runt till sin skapnad, och höjer sig från mitten av en amfiteater som grävts ut och stenlagts mitt i ett stort torg. Denna amfiteater är sedan med hjälp av avskiljande väggar uppdelad i fem lika stora sektioner, inte helt olikt en uppskuren tårta. Framför varje sektion sitter eller ligger en stor staty av Olem på en avsats en bit upp på tempelväggen. Till sin gestalt är Olem tydligen en man av obestämd ålder med en begynnande kulmage, en överlägsen och blaserad uppsyn och en slapp kroppshållning. Han verkade vara klädd (fast marmorn gör det svårt att säga säkert) i den symbol för slapphet som de dekadenta magillriska adelsmännen kallar ”morgonrock”. Jag hörde någon säga att den inte var helt olik en magikers kåpa, och jag var inte sen att ge denne skymfare svar på tal, något som först verkade väcka munterhet hos de förbipasserande, som tydligen fann det komiskt att se mig skälla ut denne slusk som inte kunde se skillnad på en ämbetsdräkt och ett tygstycke från ett samkarniskt harem. Men plötsligt verkade stämningen skifta och flera mercanier hyssjade åt mig och bad mig vara tyst, stående som jag var inför Olems anlete (ty mercanierna tror att Olem kan se och höra genom sina statyer). En köpman utstyrd i en gul- och grönrandig rock sade rent ut: ”En offentlig utskällning piggar upp, men ingen vill höra en offentlig föreläsning.” Tillrättavisad mindes jag nöden av att smälta in i de miljöer jag beskriver, och återgick till att studera den ”tillbedjan” som pågick framför templet.
Vid foten av Olems olika statyer, och framför de drönare som satt sig på amfiteaterns olika avsatser, utspelade sig uppträden av det mest skiftande slag. En bard framförde balladen om Brand och Draken, men på ett sätt som jag aldrig tror den framförts i Ekeborg. Ty sångens ackompanjerades av fler och gladare toner än i dess hemland (efter vad sades mig av min bänkgranne, en kardisk ädling som faktiskt hoppades hitta en drake att dräpa i Brikhos berg. Jag hade ej hjärta att säga honom vad han skulle finna i Brikho). I nästa sektion visade akrobater och jonglörer upp sina konster, och i den bredvid stod en ensam man i en enkel dräkt och berättade vad jag inte kan kalla annat än lustiga historier. Ni betvivlar väl vad jag skriver, för det låter ju som att ställa en piga och plocka en höna på en scen, och förvänta sig jubel då varje fjäder faller, men en underlig stämning härskade vid detta tempel. Det var som om vårt blotta antal skänkte värdighet åt det plumpa och elegans åt det enkla. Mannen drog sig inte för att narras med sina åskådare, och jag kan än idag ej förstå det, både riddare från Addiaska och magiker från Bosza, jag själv inräknad, skrattade med och gladdes åt att man gjorde gyckel av oss. Tvenne timmar förflöt på detta angenäma sätt.
När jag till slut reste mig för att hiva mig över nästa avsats fick jag strax på den andra sidan se en gräslig svartfolksgestalt i en svart kåpa som satt och rensade sin tandade kniv från köttrester. Jag hade svårt att se det roliga hos en sådan grotesk, men publiken verkade spänd och förväntansfull. Plötsligt gjorde sig två överförfriskade dvärgar i full stridsmundering väg nerför trappstegen, högljutt skrålande på sitt säregna språk och svingande sina bredbladiga yxor. Jag förstod då att gladiatorspel, huru mot läran det än kan låta, hörde till Olems nöjen. Jag finner inget nöje i andras lidande och valde att studera hur solens sista strålar återkastades i kupolens guld. Folkets osmakliga jubel, och ljudet av stål mot kött, kunde jag dock inte utestänga. Jag förstod att lemmar åtskildes från kroppar, att striden var tillfredsställande lång och att dvärgarna tydligen bara hade dykt upp från en närliggande taverna, och, tro mig eller ej, att detta var fullständigt naturligt. Värst av allt var att trollet, eller kanske var det en rese, eller en sammanblandning av de båda, efter att ha besegrat sina bägge angripare, välljudande deklamerade en improviserad vers till sin egen ära och massans gapskratt:
”Dvärgablod i sanden skvätter På hans skägg jag rumpan sätter Dvärgaskallar är så små Spräcker dem jag gör ändå”
Mer av samma slag följde. Dvärgarna släpades ut, och jag tror och hoppas att deras liv räddades av en helare, anställd av Olems präster, ty som en av dem senare sade mig: ”Att se någon få skallen inslagen är kul, men begravningar och diplomatiskt trassel är tråkigt. Och dåligt för affärerna.” För ett ögonblick hade jag glömt vilken gud som alla mercanier sätter främst, och han vilar inte mot en bädd av marmor utan är rund, nött, och klingar i min egen ficka. Utan tvekan var dvärgarna antingen diplomater eller hantverkare, och utan dessa bägge yrkeskårer skulle mitt land snart stanna helt, vad köpmän, krigare och magiker än må säga.
I den sista avbalkningen satt några trashankar under en skyddande baldakin. Mitt blod isades i ådrorna när jag hörde dem oskyldigt tralla och såg deras vanställda frisyrer. Jag skäms inte att säga att jag rusade in i templets innanmäte hellre än att stanna ett ögonblick i dessa livsfarliga dårars närhet. Om ni känner till Remuntra så vet ni varför jag på detta sätt gav upp min värdighet, om ni inte känner till det gör ni klokt i att förbli i detta lyckliga tillstånd. Långt senare skulle min gamle mäster förklara för mig att Remuntras vansinne är en smitta som sprids genom tanken. Mercanierna, vars tankar antingen är jordbundna eller lättsinniga, verkar vara immuna och kan därför skratta gott åt de krumsprång och det filosofiska nonsens som kommer ur strupar som kanske en gång sjöng de sanna gudarnas ära i templen, styrde nationers öden eller studerade magins hemligheter, detta nonsens som om det hade fått fäste i mitt huvud hade gjort mig till en dem, en lallande fåne glömsk av min konst och mitt kall.
Inne under templets välvda och smyckade tak möttes jag av en ofantligt fet man, som trots sin kroppshydda rörde sig mycket lätt och ledigt, ja han nästan studsade fram på sina små nätta fötter. Klädd i en bjärt röd klädnad och med väldiga svängda mustascher och en hög, spetsig, röd huvudbonad var han både vördnadsbjudande och skrattretande på samma gång. Han log brett, kramade om mig och sade:
”Hej på dig mitt barn, jag heter Bop ! Du ser lite ledsen ut. Vet du hur många dalker som behövs för att skruva på ett vagnshjul ? Inte det ? Tjugo ! En håller i hjulet och nitton snurrar på vagnen !! Ha ! Ha ! Ha! Ho ! Ho ! Ho ! Heheheh… Jaa, jag säger då det…”
Efter denna säregna presentation fick jag nöjet att bekanta mig närmare med den man som visade sig vara Olems överstepräst. Bop förklarade att värdighet var viktigt för en överstepräst, för det var alltid roligt att göra narr av de uppblåsta. När han sade det daskade han till sin egen svällande mage så att den dallrade och skälvde. Själv måste han ofta ducka under novisernas kastade tårtor, förklarade han, och om han bara skrattade istället för att bli arg skulle Skämtet Gå Förlorat, sade han med en för ögonblicket mörk stämma. Bop berättade också det mesta av det jag ovan har beskrivit för er. När en mercanier i mycket dyrbara kläder svassade förbi (hans ärende i templet skulle jag alltför snart förstå) utan att bevärdiga oss en blick, viskade Bop att hans skräddare förmodligen var dalker, ett skämt som jag inte kunde låta bli att le åt. Just då hörde jag klagorop från takvalven och frågade Bop hur det kom sig. Bop ville först inte svara, men medgav sedan att templets kupol var ägande åt självspäkning. Prästerna gisslade sig själva och bad Olem om nåd och förlåtelse för att de var så grå och dystra. Det var alltid bäst att vara på den säkra sidan och gardera sig, förklarade Bop lätt generad, och om Olem inte gillar själspäkning och kryperi kan han ju alltid titta bort, för vi gör det bara på denna enda plats. Jag bad Bop att få se kupolens insida, men han förklarade att åsynen av halvnakna präster och ljudet av allt deras gnäll inte gör någon människa glad, så det kunde han inte alls tillåta. Istället erbjöd han mig att besöka templets berömda källarvalv för blott några guldmynt. Ivrig betalade jag den begärda summan, och Bop ledde ner mig till en starkt upplyst kammare där svag musik svävade i luften och exotiska blomdofter retade näsan. Tyvärr var jag inte riktigt i stånd att uppskatta all den konstskicklighet som använts för att ställa dessa kamrar i ordning, för vart jag än vände blicken möttes jag av nakna eller halvnakna kroppar, inoljade och kråmande sig som ormar. I sanning bör den som tillbringat sin ungdom över dammiga luntor i höga torn ta sig i akt för världen utanför, vi känner inte dess vägar och frestelser. När Bop ledde fram en fager yngling endast iklädd ett mindre stycke tunt silke förmådde jag bara stamma till svar. Och när han lade armen om en ung mö, bad jag att få ursäkta mig, och rusade ut ur templet med en framhasplad ursäkt om konstens celibat på mina läppar.
Väl ute i den kyliga nattluften kunde jag bättre förstå denne remarkable prästman. Han antog att jag hade kommit till templet för att uppsöka dess bordell, ty varför skulle någon annars komma dit ? Och sedan hade han ansträngt sig för att avhjälpa min blyghet genom att tala med mig om alla möjliga ämnen som låg mig varmt om hjärtat, innan han ansåg att tiden var mogen för att glädja mig på det sätt som en mercanier gläds. Jag styrde min steg mot mitt värdshus och tänkte på vilken svår konst det är att roa andra. Han hade sett mig i porten, av mina kläder dragit slutsatsen att jag var magiker, och därefter sett till att alla hans skämt handlade om dalker, vars fruktlösa motstånd mot magi vi finner så komiskt.
När jag sedan, för att undkomma några sällsynt burdusa rumlande sällar, steg in i en liten kyrka som Den Lysande Vägen lyckats starta i vad som för dem måste vara syndens urnäste (Munzga undantaget, må Kaos sluka deras själar), så fick jag se ännu ett tecken på Olems närvaro i staden. Ovanför körens bänkar var ett öra målat på väggen. Det var, berättade en lätt irriterad klockare, Olems öra. Olem hade sina ditmålade öron och öron, och ibland sina händer, sin näsa och sin mun, både här och där i staden, där det fanns något som Olems präster trodde att deras herre skulle finna intressant eller njutbart. Av diplomatiska skäl, fnös han, hade till och med kerisgassen Ozymandias själv rått dem att låta det sitta kvar. Jag såg också att inget öra prydde väggen ovanför predikstolen, men valde att inte reta upp den sure proselyten utan tänkte istället bistra tankar om var Olems händer kunde tänkas målas. När jag tänker närmare på saken så kanske det fanns ett samband mellan de fem sinnena och de fem scenerna. Oturligt nog träffade jag inte Bop igen innan jag lämnade Mercana, så jag fick aldrig någon klarhet i den frågan. Jag återvände till mitt värdshus fast besluten att imorgon uppsöka de kvarter som i Mercana avskilts för dvärgar, halvlängdsmän, ankor och svartfolk.
Må Boszas eviga vishet vägleda mig och vilka gudar som nu än finns skydda mig. Eller, i Olems fall, låta bli att slå ner mig för min prydhets skull.
Vidina Ingaldiron

Melorgh

Då den plågade fader Matteo anlände till Melorgh, fast besluten att inte ge upp innan han besökt alla Klomelliens städer, fann han att det budskap som man gäspat åt i Mercana, skrattat ut i Hisskov, och som hade renderat honom ruttna ägg i Nya Arno, mottogs med iver och glädje i Melorgh (jag påminner här mina läsare om att den Lysande Vägens främste försvarare i Klomellien, Addiaska, vid denna tidpunkt bara var några fiskehyddor vid havskusten).
Matteo förvånades över att teologiska spörsmål, som han skolats länge i Ekeborg för att kunna dryfta även med den mest blodtörstige samkarniske huvudjägare, såsom varför det är avgudadyrkan att ställa ut mat till sina förfäder, mottogs utan ifrågasättande eller knot. Då de inhemska prästerna, och de var många, visade sig vid Matteos möten så märkte han tydligt av deras illvilja och hat, men de nöjde sig oftast med att notera vad han sade och bidade sin tid. Jag återger här en konversation Matteo hade med sin församling;
Matteo: ”Ty Herren väntar sig att ni ger tionde av allt ni odlat och allt ni tillverkat, så ock av alla penningar ni tjänat genom handel eller genom arbete för någon annan.”
Melorghier: ”Ers Helighet ?”
Matteo: ”Endast Herren är Helig, mitt barn. Vad vill du veta ?”
Melorghier: ”Jo, Ers Upphöjdhet, vill du inte ha mer pengar än så ?”
Matteo: ”Kyrkan är alltid tacksam för alla bidrag, och Etin minns den som försakat i jordelivet, men det är den summa som krävs för Kyrkans och hennes tjänares uppehälle.”
Melorghier: ”Men Fader, om ni väntar med att ta er tiondel tills alla de andra gudarna fått sitt så får ni ingenting. Säg att ni vill ha allt de har, så vågar de uslingarna inte vägra er mäktige Etin åtminstone en del av sitt guld.”
(Vid detta uttalande utbröt ett förstämt och ilsket mummel i församlingen.)
Melorghier: ”Tig, Bruttel. Vi måste väl äta också ?”
Matteo: ”Skall jag förstå, mina barn, att ni offrar till avgudar trots att ni tagit till er Det Heliga Ordet ?”
Melorghier: ”Fader, min brors svågers son spottade på Pukis altare och vägrade hans präst veckooffret. Han sade att Store Olem tyckte att Pukis böner var urtråkiga. Och i förra veckan trillade han ner för bergssidan och bröt benet.”
Matteo: ”Mina barn, mina barn, allting som händer är inte goda eller onda makters verk. Den här staden har mycket branta gator. Trillade inte Pukis egen överstepräst ner för en brant och knäckte pannbenet när han blundade och gick gatan fram ropande : Puki leder mina steg ! Puki leder mina steg !”
Bruttel: ”Jo, men den dåren hade ju trotsat Dunderugglan, Alla Stups Beskyddare, vars första budord lyder : Du Skall Inte Blunda När Du Går Nerför Ett Stup.”
Matteo: ”Vill ni på fullaste allvar mena att ni tror…”
Melorghier: ”Ej Heller Skall Du Gå Baklänges, På Det Att Dunderugglan Inte Må Picka Hål På Din Nacke.”
Matteo: ”TYSTNAD ! Mina barn, det finns bara en Gud, den sanna, levande Etin ! Alla dessa andra, falska gudar, ni kan inte tillbe dem alla. Thurm är fiende till underjordens jättar och ändå finns det de i er stad som tillber båda. Puki förbjuder er att äta kött, Aesirs tempel säger att riktiga män inte äter något annat. Så ni går till Pukis tempel och ber om nåd för att ni ätit kött i Aesirs tempel, mottar det rituella svavelfotbadet, betalar Pukis präst era botpengar och äter sedan upp Pukis heliga rädisor. Sedan går ni, era dårar, till Aesirs tempel, slår med era yxor på era sköldar, bugar för Wotans Öga, tar avstånd från ert omanliga grönsaksätande, utkämpar en envig med templets förkämpe, eller jag kanske borde säga, får stryk med en påk av templets råskinn, betalar Wotans präst en pung guld, och sätter er ner till Aesirs heliga festmåltid av skinka, köttfärs, helstekt oxe och lättbrynt ungsvin.”
Alla Melorghierna: ”Mmmm”
Matteo: ”Och hela tiden kastar ni en blick över axeln för att försäkra er om att Glerk, den osynlige Ryggmärgssörplaren inte har slagit sig ner på er rygg. Förstår ni inte hur dumt, nej hur omöjligt det är att dyrka alla dessa gudar samtidigt ?”
Bruttel: ”Den Lysande Vägens Kyrka kräver att vi betalar tionde, att vi piskar oss själva på Odos dödsdag och att vi bara ligger med våra hustrur, inga andra.”
Matteo: ”Jag kan förstå att buden verkar tunga, min son, men minns att…”
Bruttel: ”När du vill ! Du får ligga med din hustru när du vill ! Och du behöver bara piska dig en dag på hela året ! Nio tiondelar av mitt guld är mitt, bara mitt. Och det är därför jag bara tjänar en gud, och bara tillber Etin, era stackare !”
Matteo: ”Din, öh, gudsförtröstan gläder mig Bruttel, men nog måste det finnas andra skäl till att du tror på Etin ?”
Bruttel: ”Fader, sen du kom hit har du skaffat dig fiender bland alla kulter, du har sprungit upp och ner för bergssidan utan att ens be till Etin, du har byggt din kyrka här ute där blixten alltid slår ner, och du är fortfarande i livet. Din gud måste vara mäktigare än de andra, för du är fortfarande i livet.”
Matteo: ”Exarken kommer inte att tro på det här…”
Idag betraktas Melorgh både som omvänt till Den Lysande Vägen och som föremål för mission. Dess många kulter strider med varandra, men brukar ena sig för att stöta ut utbölingar. Den Lysande Vägens kyrka stöter bort folk genom att inte bara kräva att man tjänar en gud, ty detta krav ställer de alla, utan också på ett sällsynt nitiskt sätt kontrollera att budet efterlevs. Ozymandias vet inte vilket elände hans bud ställer till för hans missionärer.
Melorgh ligger, som alla vet, på en skarpt uppskjutande bergsplatå, sliten från urberget av någon vredgad gud i forntiden (så tror i alla fall Melorghborna själva). Stadens läge gör den mycket lätt att försvara, så även om melorghierna själva hävdar att deras förfäder bosatte sig på en helig plats så torde möjligheten att släppa ner mycket stora klippblock på anstormade barbarer ha spelat in när de valde boplats. Åtminstone var detta sant en gång i tiden, när Melorgh var mindre, och fick plats på klippans platta topp. Idag har staden svällt ut över kanten och ringlar sig ner för bergssidan och har börjar breda ut sig över den omgivande slätten. Melorgh är nu nästan omöjligt att försvara, då otaliga skydd och tunnlar har huggits ut i berget, vilka i händelse av en invasion med lätthet kan användas för att söka skydd eller till och med kan föra en dristig erövrare direkt upp i stadens hjärta. Stenar som slängs ner skulle oundvikligen krossa de egna husen, något som har hänt då stadens aristokrater sökte stoppa den senaste ransardiska invasionen och ansåg att arbetarnas hus var ett acceptabelt offer. Samtidigt är staden nästintill omöjlig att erövra. Med undantag för paradgatorna på platåns topp så finns det inga raka eller breda gator. Det är omöjligt att göra sig någon överblick över staden, det finns alltid något prång man har missat där en religiös fanatiker eller rebell kan gömma sig.
När jag kämpade på uppför de branta gatorna så blev jag vittne till hur de olika kulterna i staden söker underminera varandras auktoritet. En ung man som jag sett tillbe en mörk gud, inte helt olik den hatade Lord Engaroth, dök upp under den offentliga körsången till guden Ogims ära. Han skränade och sjöng falskt till den grad att folk började ge sig av, och när de andra sångarna började ge sig på honom med sina instrument blev de bortförda av stadsvakten. Det var för övrigt första gången jag såg dessa nedanför platån. Vid ett annat tillfälle blev jag vittne till hur några Pukidyrkare i lila kåpor sågade av de stöttor som stagade upp ett mindre tempel till guden Ogim. Jag tror att Ogim väcker anstöt då han ofta avbildas belåtet sittande på alla andra gudarnas plågade kroppar. När Ogimtemplet brakade ner och krossades mot handelshusets tak så uttryckte de förbipasserande sin förvåning över Ogims svaghet, och medan de överlevande Ogimdyrkarna försökte ta sig ut ur resterna av templet så förstod jag att de menade att Ogim borde ha skyddat sina anhängare bättre. I Mercana hade ett sådant uppträde följts av skoj och glam, inte så här bland dessa teckentydare.
Jag tror mig ha observerat två särdrag i den melorghiska tron. Alla gudar är verkliga och närvarande, och alla deras bud är giltiga. Man gör klokt i att hålla sig väl med dem eller åtminstone med deras präster. Å andra sidan kan man be en gud att skydda en från en annan. Dessa regler gäller dessutom inte de som helt vigt sina liv åt en enda gud, men de verkar vara få. För det andra tror de på gudarnas synliga och osynliga närvaro på ett sätt som saknar sin like. Man kan se orsakerna till ett skeende, erkänna dessa orsakers giltighet, och ändå tillskriva detta skeende någon obskyr gudom. Jag såg en man tappa sin fackla, tända eld på en höstack, försöka släcka elden och slutligen skylla alltsammans på Pukis vrede över hans bristfälliga offrande. Därefter offrade han den nedbrunna höstacken till Glerk Askätaren, förmodligen en släkting till Glerk Ryggmärgssörplaren, genom att skyffla den nerför bergssidan, där den landade på någons tak. Han kacklade därefter högljutt och utförde en liten dans för att påkalla Glerks uppmärksamhet, varefter han gav sig iväg till Pukis tempel. All denna vidskepelse och religiösa övertro kan lätt utnyttjas av skrupelfria människor, och i sanning har Melorgh inget bättre bevis på detta än sin nuvarande ledare: Lord Julius av huset Palnu. Men mer om honom och hans kleptokratiska styre en annan gång.
Vidina Ingaldiron

Om Magilre

Låt mig innan jag inleder denna bedrövliga men nödvändiga del av min krönika påpeka att jag vet att Magilre inte har några grevar. Det har dock kommit till min kännedom att vissa baroner som tycker sig vara stora, och som på olika sätt försatt sina gelikar i ett beroendeförhållande, har börjat kalla sig grevar efter zorakiskt snitt.

Många och försåtliga är de sätt på vilka Klomelliens inbyggare och Magilres ädlingar bekämpar varandra. Stundom öppet, stundom fördolt, med handelsblockader, med lönnmord, med värvade legohärar, med spioner, med diplomatins alla piruetter och med demagogins alla låga knep. Det är allmänt känt att det finns höga ädlingar i Cvyrdo som för snöd vinnings skull har trätt i Mercanas tjänst och förser stadsmästarna med information om Cvyrdos drag. Skam till sägandes finns det även klomellier som trätt i Magilres tjänst; för bara några dagar sedan såg jag en av dem hänga från Segermonumentet med genitalierna bortslitna. Dock så rör de flesta av dessa konflikter bara Mercanas folk, de handelsmän som ger sig ut på öppet vatten och de addiaskabor som drabbas av strandhugg. Men det finns ett fenomen som håller hatet mot Magilre levande i nästan hela Klomellien; de magillerska jakterna.

Baronessan av Cvyrdo har en stående inbjudan till landets alla ädlingar och riddare att komma till hennes stad, och som hon säger ”fröjdas åt Klomelliens förnedring”. Många av de rikare adelsmännen har egna torn och palats i Cvyrdo, och inte mindre än tre hertigar ses där regelbundet. Många av de lata ädlingarna saknar dock tålamod för hennes komplicerade ränker, fälttåg och handelskomplotter, och hungrar efter en av de få saker de inte kan få bland Magilres knäckta andar: kött som gör motstånd. En magillersk jakt går till så att ett antal ädlingar och deras bästa riddare och krigare först gaddar ihop sig och eggar upp varandra. Till min upprördhet har jag också hört att åtminstone en kvinna brukar följa med i varje sällskap, och, då damen i fråga är adlig, inte alls för det uppenbara syftet. Jägarnas antal varierar. Färre än tio ger sig inte av, de flesta jakter består av tjugo till trettio magiller, men ibland har jakter på uppåt hundrafemtio ryttare gett sig av. Dessa är dock sällsynta och inträffar högst vartannat år eller så. Ibland har de sina fördömda hovmagiker med sig, jag spottar på deras fåniga hattar, och de har nästan alltid med sig ett eller annat tillfälligt förtrollat föremål för att hjälpa dem i deras skamliga avsikter. De färdas upp längs Maure i skydd av natten. Dock finns det ett klomelliskt ordspråk som säger att ”lyser det i natten är det en magiller”, ty inte ens i fält gör de avkall på sitt så kallade sinne för mode. När de kommit till en plats som inte är bevakad fäller de ut de konstfärdigt tillverkade träbroar som de köpt av baronessan. Dessa fälls ut i etapper och de leder sedan över sina hästar. Deras svenner väntar dolda på andra sidan stranden med träbron. Rusiga spränger de sedan i gryningsljuset fram över Klomelliens slättland, mördande och brännande allt i sin väg. Mercana är nu ganska väl försvarat, även om murarna lämnar mycket övrigt att önska, och på dess gator kan man alltid finna nyanlända legoknektar, såväl utlänningar som klomellier. Alla utom de dristigaste magiller undviker också Brikhos gränser, och många nöjer sig med att ödelägga en bondgård eller två på Mercanas landsbygd. Mercana är dock ganska glest bebyggt, och därför rider många andra i sporrsträck (de är ju till skillnad från Addiaskas riddare inte nertyngda av helrustningar) direkt till Sanzas, Melorgh eller Addiaska, eller till och med ännu längre in i landet. År 507 utbröt en oväntat fred mellan Triska och Hisskov sedan två dussin magiller hade förirrat sig in på deras territorium. En melorghiers stridsvansinne söker sin like, men från hästryggen kan magillerna med lätthet utmanövrera dem under spott och spe. På samma sätt undviks Addiaskas tunga rytteri. Även om magillerna plundrar, särskilt i Melorgh, vars dyrbarheter de annars har mycket svårt att köpa, så är de främst ute för att roa sig. Baronen är trött på att sparka på hukande trälar eller att utkämpa rituella envigar med sina likar, och på slagfältet liknar han mest en hamurit omringad av orcher, med fradgan flygande från munnen och skrattet gurglande i strupen. Hans söner är unga och kättjefulla, och bondflickor som skriker och gör motstånd får deras blod att koka. Hans dotter vill öva sina nya färdigheter med knivar och nålar. Alla tar de tid på sig. Särskilt motbjudande är vanan att ta trofeer av det gräsligaste slag, som sedan ställs ut i hemliga kamrar i deras höga torn, och visas upp för roade och imponerade gäster. Jag försökte fråga ut en halvorch som tjänstgjort som gränsvakt i Sanzas, och som anlänt strax efter att en magillersk jakt lämnat en mindre gränsby, men han vägrade blankt att tala med mig och bad värdshusvärden om några för mig obekanta rötter att tugga.

En magillersk jakt kan vara över på ett dygn eller dra ut på veckor. En magillersk ädling som slutat sina dagar på en högaffel kan varken räkna med en anständig begravning , ty alla Klomelliens kyrkor och kulter vägrar att befatta sig med honom, ej heller med att bli hemförd av sina hjärtlösa likar. I vanliga fall ser jag med oblida ögon på nekromantikernas värv, men deras beslut att göra baneman av en magillersk greveson möter mitt fulla gillande. När en magiller långsamt vaknar ur blodsruset och inser att hans grupp är mycket mindre än när han gav sig av hemifrån, att hans häst är döende av utmattning och att hans kartor inte stämmer överens med terrängen utom på en punkt; han är mycket långt från Cvyrdos mjuka kuddar, då visar sig hans lömskare sidor. Han gömmer sina nersölade sidenkläder och sina trofeer och styr ut sig som en bonde eller köpman, och på grund av sin djävulska förmåga att förställa sig och slå blå dunster i enklare folks ögon klarar de ofta att ta sig hem igen, där de möts av jubel och gillande. Misslyckas allting annat vädjar de till sina tillfångatagares eller upptäckares girighet. En bonde som hittar en hertigs jagade son i sin lada kan välja mellan att göra det rätta eller att i Munzga mottaga en belöning som gör att han aldrig behöver lyfta en plog igen. Dessa belöningar betalas av uppenbara skäl också ut mycket samvetsgrant.

Alla Mercanas grannstater kritiserade nyligen herr Nusemang för att gränserna inte är bättre bevakade, och för att Mercana inte hämnas dessa jakter med omedelbart krig mot Cvyrdo. Herr Nusemang svarade att i så fall skulle eldarna aldrig slockna i endera staden, tyst antydande att det var just en sådan utveckling exempelvis Addiaska gärna skulle se. Till Mercanas försvar skall sägas att många återvändande jakter mötts av mercaniska legosoldater med armborst, och att de sedan slunkit över floden starkt decimerade eller inte alls. I sitt svarta hjärta har säkert baronessan Marcia lagt planer för detta och utnyttjat det för att stärka sin redan starka ställning i Magilre; det var ingen slump att hennes rival om posten som fjärde ceremoniuttolkare vid hovet möttes av en försvunnen träbro vid sin återkomst till Maure, för att sedan skjutas ner av ilskna halvlängdsmän. Just denna plan kom ju dock ut i det öppna, och baronessan fick avstå posten till den svagsinte femte sonen till en av hertigarna.

Djupt i mitt hjärta kan jag kanske förstå ransardernas hunger efter byte och stridsära, men magillernas jakter leds av de som redan har mer än nog av allting och vars uppfattning om stridsära är att hugga försvarslösa barn i ryggen. Trefaldigt förbannat vare Magilre !

Nu är det nerskrivet. Låt inte mitt hat mot Cvyrdo fläcka mina andra arbeten, utan må Boszas självbehärskning råda i mitt sinne. Min vän Kristallvindmäster Vodelheim säger att det blott är de värsta av Magilres adel som deltar i jakterna. Han hävdar att sann ridderlighet finns även bland magiller, och att det är för att undgå kritik från sina likar som de lever ut sina värsta drifter i Klomellien. De kan ju knappast bränna ner sina egna bondgårdar, sade han. Vodelheim följer vattnets, vindens och isens vägar, jag är försvuren åt elden. Han kan tänka sådana tankar, det kan inte jag.

Vidina Ingaldiron.

Vidinas hjärta brinner för de utsatta, och det länder henne till heders. Hon har varit vänlig nog att låta mig göra ett litet tillägg till hennes krönika. Medan inget det Vidina säger är osanning, så ber jag alla att minnas att det formellt sätt aldrig har slutits fred mellan exempelvis Addiaska och Magilre, och att även addiaskiska riddare ibland rider in i Magilre. Det trofesamlande Vidina nämner tar sig inte alltid heller så groteska uttryck. En av de mest eftertraktade trofeerna, som inte hängs ut i hemliga kamrar, utan på tornens mest framträdande väggar, är addiaskiska vapensköldar. Magiller flyr inte alltid undan riddarna från Addiaska utan konfronterar dem lika ofta i regelrätta torneringar, där bägge sidor uppträder ganska sportsligt, även om de av politiska skäl inte kan ta kontakt med varandra för att planera sammanstötningarna i förväg. Återvinnandet av dessa vapensköldar har gett upphov till en del ganska vilda och komiska planer från riddarnas sida. Det har även hänt att de anlitat utlänningar i Mercana för att göra jobbet åt dem. Jakter har vidare inte sällan fullt förståeliga militära motiv, då man skaffar sig färsk information om fiendens styrkor. Slutligen finns det trofesamlare av de mest avvikande slag. Jag påminner er om Baron Giddel som hade för vana att överfalla vanliga resande och tvinga dem att lämna över sina kläder. Sedan red han hem och visade upp det hiskliga klomelliska modet för den chockerade magillerska adeln. Han överträffas möjligtvis av högvälborna Asinas konstintresse, då hon i full rustning red ner ända till Yolev för att där hugga av och hemföra stadens snidade husgavlar och takskägg.

Med hopp om fred och förståelse mellan alla folk.

Vodelheim, Mercanas trogne tjänare.

Bozsas ambassad i Mercana

Morgonen hälsade mig med krafset av rastlösa familiarer och det stilla suset av sylfidiska tjänsteandar i labyrintiska rörsystem. För ett ögonblick trodde jag att jag aldrig lämnat Miraklernas Stad, mitt älskade Bozsa, ty Bozsas ambassad i Mercana är i sanning ett värdigt monument över min stads konst. Det är synd att så få kan skåda dess fulla prakt, men i Bozsa lever ännu minnet av gångna tiders krig, och Klomellien är ingalunda fritt från nekromantiker som övergett sin skolas mer sunda och återhållsamma inriktningar inom Bozsas murar för att söka förbjuden kunskap och makt över sina bröder och systrar. Dödliga människor lockas också ständigt av falska löften från Mörkret, och bildar kulter till dess ära. De underjordiska zemniterna och Narkatoths och Lord Engaroths tillbedjare skulle gärna kartlägga det inre av vår ambassad i förberedelse för den mörka dag då de åter söker störta vårt land i kaos. Av den anledningen kan jag bara beskriva de delar av vår ambassad som är tillgängliga för alla klomellier.
Långt från både kusten och Maure, i stadens sydöstra kvarter, har Mercanas rika och mäktiga uppfört sina överdådiga villor och prunkande trädgårdar. Oskyddat av murar och stadsvakter, men skyddat av desto fler överbetalda legosoldater, är ”Den Feta Staden” Mercanas lugnaste och säkraste del, såvida inte någon handelsman ordnar en skränande fest för att stärka sitt namn och underlätta sina affärer, eller någon av de uttråkade knektar som i maklig takt patrullerar gatorna får för sig att du utgör ett hot mot hans herrar. Sådana grundlösa trakasserier drabbar aldrig den som, såsom jag själv, är klädd i en magikers ämbetsdräkt och styr sin steg mot den byggnad som höjer sig högt över handelsfurstarnas mest skrytsamma spiror; Bozsas blekgröna marmorpyramid, vår ambassad och tillflykt undan kommers och världslighet. Pyramiden är stram och avvisande, och dess högsta avkapade spets svävar fritt i luften och vrider sig långsamt runt sin egen axel. Från denna spets fyra sidor skådar fyra aldrig sovande ögon ut över omgivningen, ett tecken till världen på Bozsas aldrig sviktande vaksamhet och på vår förmåga att se i det fördolda. Pyramidens portar vaktas av tvenne bepansrade jättar, vars exakta natur jag inte kan avslöja, och från portarna leder den berömda ”järngången” in i ambassaden. Järngången konstruerades av dvärgar och magiker i samarbete, och kan när som helst magnetiseras, varvid alla metallföremål slungas mot dess väggar med en sådan kraft att den har dödat både riddare och orcher som inte haft förstånd att ta av sig sina rustningar. All magi som en fientlig magiker kan tänkas vilja kasta slukas också snabbt upp av dess höga väggar lika snabbt som av en Guludursk Styggelse. När man passerat gången, företrädesvis fri från all annan metall än mynt burna i säckar, kan man konsultera Bozsas magiker för att få föremål tillfälligt förtrollade eller få andra magiska tjänster utförda. Bozsa har Erebs främsta icke-alviska animistakademi (med ett flertal alver på höga poster hemma i stadsstaten) och vårt långvariga samarbete med alkemisternas gille och Sanzas örtmästare har lett till att Klomellien är det land på Altor där det är lättast att få tag på helande drycker och salvor, så till den grad att dessa exporteras till krigshärjade delar av världen. En avhuggen lem, som en gång betydde slutet för en krigares eller hantverkares bana, kan i dag för en rundhänt summa återskapas. Tyvärr har detta lyckliga sakernas tillstånd inte precis avhjälpt klomelliernas förkärlek för småkrig, gatuslagsmål och dueller, snarare tvärtom. Den andra magiska tjänst för vilken ambassaden är mest känd är ännu mer exklusiv, då den hyser en av endast fyra fasta teleporterare i Klomellien. De andra finns i ett centralt beläget torn i Bozsa, i en underjordisk grotta i Sanzas och på en fjärde plats som inte är känd av allmänheten. Sålunda binds vårt långsträckta land samman, och kungen av Hamur kan på morgonen nedslå invaderande barbarer, skåla med Mercanas stadsmästare vid middagstid, och sedan återvända hem för att på kvällen tala affärer med sina grannar i Nya Arno. Teleporterarnätverkets energier är dock högst begränsade, och klarar inte av att transportera mer än några få personer varje dag mellan sina stationer, så denna tjänst är ingen genväg för invaderande härar – inte för att Bozsa skulle sänka sig till något sådant. Nätverket utnyttjas mest av ambassadörer, handelsmän och äventyrare med för mycket guld i sina fickor. Få varor är så lönsamma att de motiverar kostnaden för att teleporteras, men guld och ädla stenar överförs ofta, liksom brev och officiella handlingar. Väntelistan kan vara lång, men ambassadörer tar sig friheten att gå före i kön.

Melorghiern

Min vägledare, Kristallvindmäster Vodelheim, tjänar staden under dygnets alla timmar, och hade därför bett mig att möta honom i rådhusets stora sal. I tron att jag skulle kunna vandra ostörd genom morgondimmorna till rådhustorget så gav jag mig av innan solen ännu stigit över horisonten. Men Mercana är en sömnlös stad, och i dess mörka hamnar lossar pigga orcher de varor som inte anses för stöldbegärliga. Under mina fötter dundrade dvärgarnas hammare likgiltiga för sol och måne, och inifrån värdshusens festsalar antydde sången att nattens munterheter inte hade upphört, bara gått över i ett nytt, aningen lugnare, skede. Så när jag kom fram till det fem våningar höga rådhuset fick jag likväl tränga mig in genom dess vidöppna dörrar. Den stora salen i Mercanas rådshus bottenvåning är Klomelliens administrativa hjärta. En trävägg som når en människa till axlarna skiljer besökarna från stadens skrivare. Bakom ett dussin luckor i väggen sitter lika många skrivare och gör sitt bästa för att bemöta de mest skiftande önskemål. Addiskaborna framför mig köade godmodigt i väntan på sin tur, men så var heller ingen av deras stolta riddare där just då, annars hade jag säkert fått höra ett och annat om att behöva köa bredvid ofrälse. Melorghierna, klädda i svarta kåpor, blev jag inte klok på. De verkade byta köer och platser med varandra, men aldrig komma fram till luckorna. Jag passade på att fråga en av dem vad hans tanke med att överge sin framskjutna plats i kön, för att ställa sig längst bak i en annan, egentligen var. Mannen fixerade mig med sina jagade ögon, som om jag var ett spöke som just stigit upp ur sin grav.
”Femton, arton, bara fem personer i den tredje kön, stör mig inte trollkona!”
”Vi MAGIKER föredrar att tilltalas med Mäster, om ni inte känner till vår formella titel, min bäste melorghier!”
”Tre, bara två vinklar, prisad vare Puki, åtta, håll två i minnet, tre, nej, fyra… Fördömt! Måtte Dunderugglan flaxa dig vildsint i synen när du går utför ett stup en mörk kväll, du har fått mig att tappa räkningen, häxa! Vad vill du mig? Puki skyddar min själ och dina förbannelser kan inte stjäla den!”
”Jag undrar bara varför du bytte kö?”
”Och om jag besvarar den frågan, lämnar du mig sedan i fred, fru magiker?”
”Magiker räcker bra. Och ja, det gör jag.”
”Lyssna då, du som inte står uppskriven på Humfris möteslista! Fråga dig varför vi är här!”
”Jag är här för att skriva en krönika över vårt Klomellien, vad du gör här är en gåta för mig, men jag antar att du måste ta dig till slutet av en kö innan du kan göra det.”
”Som Humfri så vist säger: Fåfängt Fyller Fånen Fel Formulär. Det räcker inte att ta sig till slutet av kön. Om fel skrivare väntar mig vid köns slut kröns mitt företag ändå inte med framgång. Därför lyssnar jag till Humfri, Vars Tal Aldrig Tystnar, Blanketternas Bemästrare, som fjättrar sina fiender i Röda Band.”
”En gud för byråkrati? Ni är helt omöjliga! Så om ni läser av hans tecken till er så leder han er till rätt kö, är det så?”
”Jag har svarat på din fråga, gudlösa magiker. Gå och kasta din otursbringande skugga över någon annan!”
Den uppretade melorghiern trängde sig fram till slutet av den längsta kön. När jag stod i begrepp att fråga ut en sanzisk halvlängdsman, som bekvämt tillbakalutad i en för ändamålet medtagen stol på hjul njöt en rökt korv i väntan på sin tur, påkallade en leende man med blont hår och klädd i en enkel läderväst min uppmärksamhet.
”Bry er inte om Vergus, Mäster Eldsmagiker. Han hör till Humfris första krets. Han har insett Humfris existens och den makt byråkratin har över alla våra liv, och han har tagit till sig några av principerna, men inte mycket mer. Han har studerat den andra kretsens läror men hans hjärna har inte räckt till för att förstå dem rätt.”
”Vem har jag nöjet att tala med? Jag antar att ni hör till denne Humfris andra krets?”
”Som Humfris lära råder så föredrar jag att förbli en anonym källa. För att ni inte skall underskatta vår Guds makt, så ber jag er att beakta valet av kö. Tror ni inte det har någon betydelse vilken kö ni väljer? Är det inte så att skrivarna kan vara mer benägna att gå er till mötes vid början eller slutet av sin dag? Är det inte enfaldigt att stå i kö bakom en grälsjuk man, för att sedan möta en uppretad skrivare?”
”Jo, men det där är självklarheter. Jag skulle inte kalla det en religiös lära.”
”Ah, men Humfris lära har inget slut, liksom byråkratin inte har ett slut, och de som söker lyssna till hans röst måste vara uthålliga. Läran kan inte sammanfattas i några få slagord. Man måste känna procedurens gång och ärendets vägar. Mutans storlek, hierarkins mönster, varje skrivares namn och vanor, lagens alla bokstäver i alla städer och i alla avtal, de hemliga orden som inte skrivs in i texterna, allt detta kan den ihärdige lära sig i den ena efter den andra av Humfris kretsar.”
”Det låter faktiskt intressant. Jag skulle vilja veta mer.”
”Nej, jag beklagar, det är inte möjligt för tillfället. Jag får be er återkomma vid ett senare datum.”
”Vad menar ni?”
”Humfri säger: Svara inte på frågor om ni inte måste. Ge aldrig tydliga svar. Sprid förvirring, inte kunskap.”
Därefter vände den leende galningen mig ryggen och gick mot luckorna. Jag var beredd att avfärda honom som en vettvilling, om han inte hade blivit insläppt till de bakre skrivborden, för att snart därefter komma ut med en pergamentsrulle med stadens sigill på. Och jag var beredd att tro att han besatt hemlig vishet, om han inte därefter hade knackat tre gånger i dörrkarmen och hoppat ut på ett ben. Ibland tror jag att dessa melorghier alla i hemlighet tillber Remuntra, och att de har sänts ut i världen för att driva oss andra till vansinne.

Möte med en hamurit

Lyckligtvis bröts min irritation av åsynen av en högrest och stoisk krigare i brynja, som oberörd av larmet omkring honom lugnt inväntade sin tur vid luckorna. Hans ögon var blå som middagshimlen och hans välvårdade skägg hade färgen av åldrat ädelträ. Runt honom stod den omisskännliga aura som omger de som har utvalts av ödet, de som vi kallar hjältar. Det smärtade mig att behöva störa honom, men sådan var nu en gång min plikt. Jag presenterade mig och sporde hans namn, hemstad och ärende.
”Jag är Jorulf Stålråde. Jag kommer från Hamur. Ja, jag är ju inte född där, förstås, jag bor där numera. Bra plats, Hamur. Man kan lita på dvärgarna. Inte så mycket meningslösa intriger. Man kan göra nytta där.”
”Så vad för dig till Mercana?”
”Jag hade helst stannat kvar i bergen. Barbarerna har inte slutat anfalla för i år, och dvärgarna höll på att smida klart min rustning. Det var några zemniter som gömde sig uppe i bergen. De höll på med en ritual. Vi dödade dem. Vi skickade en man till Bozsa för att ta reda på vad de försökte göra, och jag kom hit för att spåra upp deras ledare. De tog order från någon som bodde i en källare i Mercana. Kanske en vampyr, de sade att han aldrig gick ut i solen. Någonstans nära hamnen.”
”Det här är mycket viktig information. Jag väntar på magikern Vodelheim, han kan hjälpa dig. Du gjorde rätt som kom hit.”
”Jag kom hit för att få den här äventyrarlicensen stämplad. Den kostade mig en mindre förmögenhet vid stadsporten. Tillsammans med vapenlicensen och utlänningsskatten så har jag inte ens råd att äta i kväll. Jag besegrade ett dussin barbarer förra månaden. Jag borde slippa betala skatt, som adelsmännen.”
”Vad? Den här licensen är falsk. Det finns inte ens någon sådant som äventyrarskatt! Eller utlänningsskatt, om du inte räknar de hutlösa värdshuspriserna. Du har blivit lurad. Och vapenlicensen behöver inte betalas av folk på officiellt uppdrag, definitivt inte om de jagar zemniter.”
”Det var väl det jag trodde. Jag ville inte ställa till med bråk, bara.”
Jorulf såg längtansfullt på sitt svärd, som han lämnat i rådhusets vapenhus.
”Det sägs annars att ni hamuriter, de infödda i alla fall, är ganska krigiska av er. Med ert sätt att välja kung och så…”
”Bråk blir det alltid. Jag försöker att inte starta dem. Det där med kungavalet har ni missförstått. Vi väljer inte kung genom envig. En bra krigare behöver inte bli en bra kung. Tror du att dvärgarna skulle tåla något sådant? Inte ens svartfolken väljer hövdingar genom envig. Då skulle de dumma resarna styra över orcherna. Vi vill inte slösa bort våra bästa krigare på en arena.”
”Men hur väljer ni kung då?”
”Vet inte. Någon för befäl i strid, och om de andra följer honom, ja då är han befäl. Någon utropar sig till kung, och om ingen protesterar, om alla tycker att han är ett bra val, då är han kung. Det går väl till så i alla städer. Jag har aldrig suttit i ett rum när de har bestämt sig för vem som skall bli kung. Men det finns sådana rum.”
”Men arenan då? Är kungakampen bara en skröna?”
”Nej. Mitt i vintern anfaller inte orcherna eller triskierna så ofta. Barbarerna kommer på skidor ibland. Kungen måste bevisa att han fortfarande kan slåss. Att han kan leda Hamur i krig. Annars får han ingen respekt. Så kungen går ut på arenan och slåss med de som vill. Ingen måste död, men om kungen dör, då är det så. Men det händer sällan. Kungens egna anhängare kan ju också gå ut på arenan, och skydda honom. Men det tycker alla är fegt – om inte de andra gaddar ihop sig mot kungen förstås. Om kungen dör, och han var en omtyckt kung, då driver de han som dödade honom från staden. Om han inte var omtyckt, då kan de välja en ny kung. Någon gång har faktiskt den nye kungen dödat den gamle. Vem som helst kan inte göra det. Vem som helst släpps inte ens in på arenan. Det är ett bättre sätt än att två grupper slåss med varandra tills alla ligger döda, hur som helst. Om alla gillar kungen, då fäktas de bara lite med honom. Hatar de honom, då vill många slåss med honom, även om de inte själva vill eller kan bli kungar.”
”Det låter komplicerat.”
”Det är det. Kungar är alltid komplicerade. Utom dvärgakungen i det Dolda Berget.”

Unionsalen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=25247#25247

Mitt i Unionssalen står det berömda unionsbordet omgivet av elva stolar. Det runda unionsbordet pryds av en fantastisk mosaik föreställande Klomellien, med konstfulla avbildningar av de olika stadsstaternas stoltheter, såsom Hisskovs arena och Yolevs bibliotek, och andra typiska nationalsymboler, däribland förstås klomuller och Maures alla vindlingar. Mosaiken är ingjuten i kristall, men det har inte hindrat ambassadörer och kungar från att ge kraft åt sina argument genom att hamra på bordet med nävar, bägare och yxor. Triskas ambassadör lyckades för några år sedan hacka sönder avbildningen av Hamur med en gruvhacka som han smugglat med sig in. Hamurs ambassadör var vid tillfället alltför drucken för att göra motstånd, och sorgligt nog kan det inte ens sägas att händelsen försämrade relationen städerna emellan. Mercanas ambassadör visade helt nyligen prov på större sofistikation när han skymfade Addiaska genom att först snyta sig ljudligt och därefter helt nonchalant pressa ner sin näsduk på Addiaska på bordet. Diplomatiskt nog har bordet nu täckts över med en tung vit duk med en broderad klomull. Vid bordet möts städernas ledare årligen, eller oftare om så behövs. Ambassadörerna träffas minst varje månad. Vid dessa möten måste Mercana skicka en ambassadör till sin egen stad, för det anses rubba balansen om de andra ambassadörerna måste förhandla direkt med en stadsmästare. Stolarna, eller man kanske borde kalla dem tronerna, som omger bordet, har blivit statussymboler och givit upphov till vad som kallas ”Stolarnas Krig”, en mycket kostsam men föga våldsam konflikt där de olika städerna tävlat i att visa upp den praktfullaste stolen för de andra. Då det kan roa mina läsare skall jag beskriva dem för er.

Addiaskas ambassadör sitter i en mycket vacker silvertron med inläggningar av ädla stenar och pärlor, och på ett säte av lila sammet. Tronen kröns av en fanborg med Zorakins, Kardiens, Addiaskas, Ekeborgs, Den Lysande Vägens och Kungahusets fanor, liksom Drakjägarordens, Tronväktarordens och andra framträdande riddarordnars fanor, alla utförda i kostsammast tänkbara broderier. Addiaskas tron ser med andra ord ut som en påfågelsstjärt.

Till vänster om Addiaskas tron står Melorghs mer blygsamma, om än lika högresta, stol. Melorghierna tänkte först göra en tron med avbildningar av alla sina gudar, för att ge maximal tur och gudomligt skydd åt sina ambassadörer. Efter att ha hållit på och arbetat i sex månader kom de dock fram till att tronen skulle bli större än rådssalen när den var färdig. Ett försök att välja ut de viktigaste gudarna avbröts efter det att över hundra stenhuggare, smeder och präster blivit dödade eller svårt skadade. Humfris sluge överstepräst förslog att bara gudar som hade med handel, diplomati och krigföring skulle avbildas, men det förslaget stupade på att man inte kunde komma överens om vilka gudar som skulle sitta högst upp. Den nuvarande stolen är täckt med svart glanslöst kläde, vilket passar bra ihop med melorghiernas svarta kåpor, och dess höga armstöd ger den ett fladdermusliknande utseende. Stolen kröns av tre grova och spöklika statyetter i gråsten, Melorghs Makter. När en melorghier inte vet vilken gud han skall vända sig till kan han åberopa Makterna, avbildade som en man, en kvinna och ett djur. Alla har mycket otydliga drag, på det att alla gudar skall kunna se sitt eget anlete, och ingen skall känna sig utelämnad.

Härnäst kommer Mercanas tron, dubbelt så stor som alla andra och inför vilken jag saknar ord. Handelsrådet bestämde sig för att tronen skulle stå för alla de stora handelshusen i staden. Sedan ville hantverkargillena vara med på ett hörn, och handelshusen kände sig tvungna att göra sina bidrag mer påkostade. Historikerna ville ha historiska triumfer avbildade, och någon kom på den lysande iden att alla material som gjort staden rik skulle var med på stolen. Om det ändå hade slutat där kunde stolen fortfarande haft mänskliga proportioner, men sedan bestämde sig den dåvarande stadsmästaren för att han skulle vara med på tronen, och alla andra betydande personer, från den dagen och fram till idag, krävde samma sak. För att ge er en uppfattning om denna löjeväckande överdrift, där det knappt finns plats att sitta, skall jag beskriva ett av de många benen. En gyllene klomull med en rubin i munnen och ringar på alla sina fingrar (ja, den har fingrar) griper om avbilder av rådhuset och Olems tempel i silver. På klomullen rider Klomul själv, klädd i en sidentalar och med en smeds hammare i ena handen. Över Klomul höjer sig en trästaty av en ovanligt glad Olem som håller sina händer i beskydd över honom. Olem har på sig en liten långrock i fin ull, riktig ull, behängd med minst trettio vapensköldar från olika hus. Högre upp på stolsbenet finns en symbol för det blodiga och meningslösa Stymparkriget mellan Mercana och Magilre. Kungen av Munzga krälar ömkligt ihop och ber om nåd. Den dåvarande stadsmästaren, Hektram Nusemang, står över honom storskrattande. Hans statyett är utförd i pärlemor, för att symbolisera Mercanas anspråk på den handeln, men kroppen ser ut att bestå av korvar och skinkor, slaktarna till ära. Hektram urinerar på den fallne kungen, med en gyllene manslem värdig en förväxt elefant. Från dess spets sträcker sig urinet i en båge av gul kristall. På Hektrams arm klänger en naken dam, en representant för Mercanas många prostituerade, och på hennes rygg finns namnen på alla ledande ämbetsmän med ansvar för flodfarten, döda och levande flodmästare, inristade med mycket små bokstäver. Så där håller det på. Smaklösheten tävlar med överdådet och konstfärdigheten, och hela stolen är ett enda stort heraldiskt och symboliskt virrvarr.

Bredvid Mercanas styggelse står Brikhos stol, vilket är klokt, då Mercana tolererar svartfolk bättre än de flesta andra städerna. Stolen är en klok kompromiss mellan fredlig diplomati och krigiskt självförhärligande. Armstöden är jättelika betar från något besegrat urtidsdjur, stolsbenen är hippogriffklor och stolsryggen är klädd med äkta drakskinn, för att nämna några detaljer. I det förgångna hade en orcherhövding säkert prytt sin tron med krigsbyte och mänskliga dödskallar, men på det här sättet kan Brikho väcka avund, särskilt från Hisskov och Addiaska, utan att väcka anstöt.

Härnäst borde Sanzas stol komma, men då Sanzas och Brikho delar en orolig gräns har man valt att istället placera Hisskovs tronstol i rent guld bredvid Brikho. Hisskoviterna är kanske inte är lika toleranta som mercanierna, men med sitt goda lynne och avsaknad av udda böjelser är de de mest accepterade av alla klomellier, och de är mycket aktiva som gästarbetare, äventyrare och som skeppare på Maure. På frågan om inte några diamanter skulle kunna pryda tronen svarade Hisskovs ambassadör skrattande att han hade många guldmedaljer men aldrig hört talas om någon diamantmedalj.

Sanzas stol är den enda runt bordet som ser riktigt bekväm ut, då den är rejält stoppad, har extra kuddar och ser ordentligt insutten ut. Det enda som skiljer den från en vanlig stol, förutom det mindre formatet, är att den har hållare för både pipa och stop.

Yolevs stol är en ämbetsstol hämtad från stadens eget rådhus. Yolev, som inte kan skryta med vare sig pengar eller vapen, skryter i tysthet med sin ålder och vishet, och det åldrade trät har inristningar med skrivtecken som inte används längre. Mercana och Addiaska ser bara förfall i de nötta och patinerade metallbeslagen, men andra ser vishet och varaktighet.

Triskas stol överträffar Brikhos i krigisk hets. Den består helt av vapen. En sköld att sitta på, spjut som ryggstöd och ett dussin svärd som armstöd. Alla förgyllda och med insatta juveler, eller på andra sätt förskönade, och alla, vad värre är, med inskriptioner som förtäljer av vem, i vilket slag, mot vilken fienden och med vilken effekt det ärofyllda vapnet brukats. Triska bryr sig inte om att man provocerar sina grannar, då man hela tiden är i konflikt med antingen Sanzas, Hisskov eller Hamur.

Triskas ilska innesluts på ena sidan av Yolevs saktmod och på den andra av den stol som tillhör min egen stad, det neutrala Bozsa. Först syns den knappt, en liten stol av glas, men betraktad ur en annan vinkel ser den ut som en väldig svart tron, som höjer sig upp OVANFÖR takbjälkarna och injagar skräck i betraktaren. Utan varning skiftar tronen sedan gestalt till en regnbågsskimrande liten sockerbakelse, vacker men harmlös. Som ni säkert förstår tillverkades stolen, om det alls finns någon stol, av illusionisterna. Jag kunde inte motstå frestelsen att prova den, och upptäckte att jag bars upp i luften av varma och sköna vindar. Åtminstone kändes det så, Vodelheim sade att jag bara satt stilla med ett fånigt flin på mina läppar! Jag hade svårt att ta honom på allvar just då, ty tronen låter alla som sitter på den titta ner på sin omgivning från en hög höjd, och omvandlar de omgivandes röster, i alla fall i hans eller hennes öron, till löjliga pipande små stämmor, medan den egna rösten låter djup och myndig. Åtminstone det sista verkar också på de omkringvarande, ty Vodelheim sade att jag talade med en mansstämma. Utan tvekan hade illusionisterna mycket roligt när de gjorde den här stolen, och utan tvekan är den full med andra besvärjelser för att hjälpa och underhålla Bozsas ambassadörer. Jag kan bara anta att de andra städerna har förhindrat besvärjelsen Sannhörsel från att läggas in i stolen, eller så bär de alla antimagiska skydd vid mötena.

Nästa stols ambassadör bär nästan helt säkert inte något sådant, men å andra sidan är arnierna inte heller kända för att ljuga. Nya Arnos stol är snidad i vit sten från Caddo, och dess sidor och armstöd liknar böljande vågor och simmande fiskar.

Cirkeln av stolar sluts med Hamur, vars mörka bjässe till stentron glimmar dunkelt av oslipade ädelstenar. Om den en gång var ett stycke, eller om den satts ihop med för mig okända konster, det kan nog bara en dvärg svara på. Den är grov, så grov att den inte kan vara skön att sitta i, och tung, så tung att jag inte tror att den skulle gå att rubba från sin plats.