Handelsalliansen

Handelsalliansen, belägen vid Kalsalsjöns västra strand, består av flera små furstendömen enade under en enväldig diktator. Staten började sin historia runt år 80 f.O. då en allians mellan handelshusen i de små kuststäderna bildades med syftet att värna sig mot de traditionstunga furstarnas tyranni, oskäliga skatter och kapande av köpmännens båtar. Snart hade alliansen börjat anlägga egna frihamnar, bygga egna små flottor och satt stor press på furstarna. Till slut var handelsalliansen så pass mäktig att man kunde börja göra sig av med de splittrade furstarna en efter en så att man snart hade ett enat rike. Idag är Handelsalliansen en mäktig sjöfararstat i östra Akrogal, varifrån handelsmännen kontrollerar mycket av det varuflöde som når Ereb.

Landsfakta

Invånarantal: 900 000
Befolkning: 98 % människor (55 % kalsaliter, 8 % kîmzoner, 35 % slavar), 1 % alver, 1 % övriga
Huvudstad: Marukand (35 000 invånare)
Statsöverhuvud: Ogolla "Den magnifike"
Styrelseform: Diktatur, oligarki
Välstånd: Rikt
Armé: Svag landstyrka, mycket stark flotta
Religion: Den gamla tron, Radikulten, Kopikyrkan

Historia

Forntiden (1500 f.O - 500 f.O.)

För årtusenden sedan red det stolta "tákafolket" in från Takloobiöknen och bosatte sig i området omkring Åskbergen. Många lärda i Alliansens kunskapsakademi är överens om att detta är landets första riktiga bosättare då endast sporadiska fiskarnomader bebodde bukterna längst med Kalsalsjön vid denna tid.

Tákafolkets ankomst förändrade det vilda området drastiskt. Förutom att det nya folket bosatte sig och plogade upp den fuktiga jorden omkring Åskbergens åar spred de också, med ord och våld, budskapet om en ormgudinna och lovord om bördighet till hennes undersåtar. Utmejslade jättestatyer av okända varelser, som idag ligger bortglömda inne i mossiga vildskogar, ger skrämmande exempel på tákafolkets djupa religiösa tro och religionens antagliga påverkan i området för 1500 år sedan. Hövdingar uppförde även jättelika gravkumlar dedikerade till ormgudinnan. Dessa kumlar blev utrustade med intrikata tunnelsystem och hemliga dörrar som bildade speciella geometriska mönster. Betydelsen av tunnlarna är fortfarande oklart, och bara ett fåtal av gravkumlarna som ligger spridda i ödemarkerna är kartlagda idag.

När järnet anlände till östra Akrogal, fört dit av ett märkligt barkkanotfolk, blev tákafolket rikt och välmående på mindre än en generation och säkrade sin plats som den definitiva maktfaktorn omkring västra Kalsalsjön cirka 900 f.O. Vid denna tidpunkt hade även sporadiska strider utbrutit mot Yndarimperiet, vilket ansåg tákafolket vara vildsinta barbarer. Flera straffexpeditioner från Yndar med målet att förslava tákaområdet misslyckades, mycket tack vare det skyddade läget omkring Åskbergen.

När tredje konfluxen anlände, i en tid av krig och misär, utplånades all civilisation i området i och med slempukernas marsch mot Yndar. Flera hövdingar tog dock tillflykt till Åskbergen som så många gånger tidigare och här, i bergsfort och uppe på skyddade platåer, överlevde delar av tákakulturen. En påföljande kort "gyllene tidsålder" följde. Tákafolket började utforska och gräva fram gamla lämningar som legat bortglömda sedan Gudarnas vrede och upplevde en kulturell och spirituell blomstring aldrig tidigare skådad i området.

Vid slutet av 500-talet f.O. var dock tákafolkets långa historia slut. Missväxtår, svåra nomadanfall och inre stridigheter gjorde att ett nytt härskarfolk, kallade sugdi, lätt kunde ta makten i området. Deras territorier kallades gemensamt för Sugd och bestod egentligen av flera stamdominerade områden med hövdingar och stora följen av hästburna krigare. Sugdi var starkt kopplade till sin nomadiska hästkultur och var inte direkt några jordbrukare som tákafolket. Bosättningarna var fasta kring makthavaren i något decennium innan man flyttade på grund av resursbrist eller ny hövding. Svårigheter med jordbruksförsök innebar också att enbart ett fåtal av dessa maktcenter växte till städer. Sugdi befäste några fiskarbyar, men endast en större hamnstad anlades vid Kasalsjökusten där floden Nagoaqa rinner ut.

Vid denna tid var Kalsalsjöns väststrand fortfarande mer eller mindre helt övergiven efter slempukernas marsch 200 år tidigare. Sugdi kallade kustremsan för "Weddab Jaká", eller "De förbannade landen".

Sugdi blev inte långvariga i området. Ganska så snart efter att de bosatt sig runt Nagoaqafloden kom de i konflikt med Eledains brödraskap, vilka härstammade från Innanhavet i norr och länge hade skickat missionärer in i Sugdis marker. Sugdis ursprungliga religion var centrerade kring den mörka eldguden Sathmog, och när Sathmogs präster såg hotet från Eledain växa förklarade man den nya läran för kätteri. Det långdragna kriget som följde var oundvikligt och utmattade både folket och området runt floden.

Nybyggartiden (400 f.O - 250 f.O.)

Den idag dominerande folkgruppen i Handelsalliansen, kalsaliterna, härstammar från khaadiska nomader som slog sig ner vid Kalsalsjöns övergivna väststrand och började med jordbruk och fastare boskapsskötsel omkring år 400 f.O. Furstarna i Sugd gjorde återkommande räder mot "De förbannade landen" som nu blivit ockuperade av ett nytt folk, men sugdi var vid kalsaliternas invandring redan upptagna i sitt krig mot Eledains brödraskap. Detta gav kalsaliterna utrymme att relativt ostört sprida sig över hela västra Kalsalsjön.

Kalsaliterna bestod av nio självständiga storklaner, vilka delade samma kultur och religion, men som i övrigt hade en ganska fientlig inställning mot varandra. Mellan åren 320-270 f.O. var nästan alla klaner involverade i ett konstant inbördeskrig. Allianser, skövlingar och våldsamma annekteringar minskade slutligen ner klanerna till totalt fem stycken "furstendömen" som efter många års stridigheter kunde sluta fred vid Marukandfältet år 269 f.O. Varje furstes marker erkändes och man började rikta blicken utåt istället för att spana på vad grannklanen hade för rikedomar. En bidragande orsak till freden var att Eledains brödraskap slutligen besegrat Sugds furstar och att Eviga stjärnans arméer inte stod långt från Åskbergen. Eledains munkar hade missionerat sedan länge bland kalsaliterna, men nu följdes de av beskyddande krigare. Efter fredsavtalet mellan furstendömena började klanhövdingarna undergräva Eledains mission i rädsla för att Eviga stjärnan annars skulle överta makten i området. När Eledains brödraskap samtidigt vände blickarna västerut kvävdes missionen utan att Eledains straff drabbade klanerna.

Den första guldåldern (240 f.O. - 120 e.O.)

Plundringsraider mot alviska utposter och handelsstationer längst med Vahlas utkanter blev de första målen för de nyetablerade furstarna. Eledains brödraskap hade tagit sin kamp och mission till andra delar av Akrogal samtidigt som Sugd förfallit. Med snabba hästryttare kunde furstarna korsa östra Sugd och slå till mot alverna och försvinna på ett ögonblick. Den del av Sugd som kallades Maniki införlivades utan strid med kustprovinsen Zador. Även kamsunska småstäder utsattes för plundringståg från kalsaliterna - kilometerlånga försvarsmurar uppe i norra Kamsun vittnar fortfarande om denna oroliga tid.

Trots att alverna i Vahla satte upp ett snabbt och effektivt försvar mot raiderna lyckades kalsaliterna erövra delar av Nagoaqafloden, bland annat den gamla sugdiska hamnstaden i norr. Vissa källor menar att kalsaliterna höll flodmynningen i över tjugo år innan den alviske generalen Benathion slog bort ryttarfolket i ett besjunget fältslag år 17 f.O. Men under den tid man höll floden byggdes omfattande bevattningssystem som fick det tidigare torra Zador att blomstra.

Det enorma plundringsgodset från denna tid gjorde snabbt kalasiterna till ett rikt folk. Framgångsrika plundrare grundade handelshus och byggde båtar för att ta sig bortom Kalsalsjön. Väldrillade ryttarförband kunde även skydda handelskonvojer som tog sig igenom Kamsun för att nå Kalmurris hamnar på andra sidan kontinenten.

Den nya handelseliten gillade dock inte de hårda pålagor och skatter som furstarna krävde. Denna konflikt ledde till grundandet av "Handelsalliansen" år 80 f.O. Välbefästa städer grundades, så kallade "hemliga hamnar" anlades och många äventyrare gjorde sig en förmögenhet inom smugglaryrket.

Under emir Agwrze av Kanth aggressiva politik mot landområdena söder om furstendömena på 80-talet e.O, utspelade sig även storslagna fältslag mellan olika ryttarskaror. Plundringsgodset från dessa tider nämns fortfarande i många barders sånger och flera erövrade artefakter från drabbningarna hålles idag som riksregalier i Handelsalliansen.

Kampens tid (120 e.O - 210 e.O.)

År 120 e.O. var "de fem furstendömenas rike" ett välbärgat land - en förmögenhet helt baserad på ett konstant tillflöde av slavar, guld och diverse varor som landet inte själv kunde producera. Allt detta fick ett abrupt slut en högsommardag detta år då den fruktade alvgeneralen Benathion återigen tågade in i området. Tusentals alviska infanterister slog hänsynslöst till mot de norra furstendömena Zador och Sarkadó. Offensiven var en straffexpedition som effektivt slog sönder stora delar av landets välfärd. Samtidigt skonade man alla fristäder tillhörande Handelsalliansen - med vilka alverna gjort en överenskommelse strax innan det korta kriget utbröt.

Under de gångna åren hade även ett långsamt uppbyggande av befästa kamsunska gränsstater mer och mer omöjliggjort lönsamma raider in i Kamsun - vilket ytterligare slog en spik i kistan för de fem furstendömena.

Den sista stora raiden, "Tondek-marschen", år 155 e.O, riktades mot Juvelkusten i Kamsun och anfördes av furstarna i de två starkaste furstendömena Marukand och Eiskand. Bägge furstarna omkom när deras armé hamnade i ett bakhåll vid slaget vid Daluun. Det förödande krigståget slog luften ur samtliga furstendömens militärmakt och vid efterföljande fredsförhandlingar tvingades förlorarna att avträda landområden till Kamsun och ge kamsunska missionärer fritt tillträde till landet.

Tiden som följde var mörk och hänsynslös. För att furstarna skulle kunna fortsätta hålla sin höga levnadsstandard och avlöna sina enorma ryttartrupper höjde man skatterna för både jordbrukare och borgare - speciellt riktade man sig mot handelsmännen i fristäderna, vilka fick sina privilegier indragna allt eftersom plundringsguldet sinade. Många kväden från denna tid berättar om utpräglad tyranni - sadistiska lekar, grymma avrättningar och hemska utrotningar av städer, byar och folkslag.

Fristäderna satte dock upp ett motstånd - först i tystnad, där man mutade furstarnas härförare med tiofaldiga belopp och löften om fortsatta rikedomar om de skyddade "den nya tidens städer" istället för de gamla fursteborgarna. När tillräckligt många soldater såg fördelarna med att bedriva handel istället för att plundra, föll furstarnas makt allt snabbare samman. Det en gång så rika furstendömet Eiskand, med sin berömda ryttarskara "Svarta vindarna", intogs av trupper från fristäderna redan 175 e.O. De norra landområdena, fortfarande försvagade av alvernas inmarsch några decennium tidigare, föll också lätt för trupper från kuststäderna.

Marukands fall år 201 e.O, markerar slutet på furstarnas tid (även om furstendömet Tanurek var kvar ända till år 248 e.O).

Den andra guldåldern (210 e.O - )

År 210 e.O, kröntes den första enväldiga härskaren över Handelsalliansen och markerade enligt historierna början på en ny "guldålder" i riket. Ett strikt organiserat fåmannavälde, bestående av de rikaste handelsmännen i landet, röstar än idag fram en diktator med oinskränkt makt i landet. Alla som kan bekosta en handels- eller krigsflotta på minst 20 skepp och minst 150 soldater får rösta i valet av härskaren och hans medhjälpare.

Förutom ett interregnum mellan 344-350 e.O, har detta styre varit väldigt stabilt och hållit för både inre och yttre påfrestningar. Nedan nämns ett fåtal viktiga historiska händelser under de senaste århundradet:

526-530 e.O stormades norra Handelsalliansen av blekhyade, obeskrivbara monster från det okända Slimpaku. Historieböckerna och halvsenila åldringar som var barn vid tillfället för attackerna, talar om att det första anfallet inleddes då ett följe djärva äventyrare från fristaden Maraj tog sig in i Slimpaku och förstörde ett tempel och dess skötare i sökandet efter en legendarisk artefakt. Artefakten skall sedan ha förts ut från Slimpaku och gömts någonstans i Maraj. Totalt attackerade monstren från Slimpaku staden vid fem tillfällen under fem år, nästan exakt vid samma tidpunkt på senhösten. De få soldater Alliansen kunde rusta hade inte en chans mot monsterattackerna och många oroade sig för ett nytt slempukiskt härtåg mot Akrogal. Men attackerna upphörde hösten 530 e.O, efter att slempukerna brutit sig igenom Marajs murar och lagt det stora kamsunska Kopitemplet i ruiner. Marajs storhetstid som en av Handelsalliansens viktigaste städer var dock definitivt över.

590-603 e.O, utspelade sig "Det stora Kanthkriget". Konflikten bröt ut efter att Tadzabukten blockerats av Kanth som krävde högre tullavgifter från Handelsalliansens skepp. Handelsalliansen, med sin stolta självständighet och sitt ingrodda hat mot all överhet, svarade aggressivt och sänkte stora delar av Kanths flotta. Efter att Jian dragits in på Kanths sida hårdnade striderna men Handelsalliansens flotta visade sig återigen överlägsen. Efter freden vid Goptiön den första januari år 604 e.O. kunde riket fortsätta sin tullfria verksamhet genom området. En nytänd fientlighet mellan Handelsalliansen och de av Handelsalliansen kallade "Buktstaterna" fortsätter dock att gro. Tandakajs senaste utspel om att Handelsalliansens militärflotta rammat flera av deras handelsskepp har skapat rykten om att den Trekrönte i Tandakaj inbjudit Kanth och Jian till en mäktig trippelallians, riktad mot den enväldige diktatorn i väst.

Regentlinje

Sedan år 210 e.O, då den första diktatorn steg upp på tronpalatsets trappor i Marukand, har totalt sexton despoter härskat i Handelsalliansen:

210-245: Oradas I Bakoh "den store" (den förste diktatorn, genomförde stora byggnadsprojekt)
245-249: Oradas II (Oradas I:es son, räknas som en sinnessvag och obetydlig diktator)
249-287: Matak "den gyllene" (känd för att ha rest den nuvarande senatsbyggnaden, var även magikunnig)
287-301: Ergal Domasza
301-344: Ruvian Zlotac
344-350: Interregnum, grundat i tvister mellan handelshusen efter att Domasza försökt ta makten genom en rättslig kupp.
351-366: Ergal II Domasza "trontjuven" (blev tillsatt efter ett mycket tvivelaktigt val)
366-389: Ergal III Domasza (vars död markerade Domaszaättens tillbakadragande från Marukand)
389-401: Radal Zlotac "den fete"
401-454: Zoran Zlotac "den halte" (känd för att ha anlagt Marukands kämpararena)
454-459: Atakam Bonira
459-501: Adriak Zlotac
501-555: Atakam II Bonira
555-560: Hemrun Zlotac "krigaren" (känd för att ha deltagit i över 50 bataljer i Marukands arena. Diktatorn stupade mot två vilddjur i den sista bataljen.)
560-570: Adaman Marrukah
570-  : Ogolla Bonira "den magnifike" (startade Kanth-kriget)

Samhälle

Statstyret

Alliansen har sedan 400 år tillbaka en enväldig härskare - titulerad diktator - som väljs på livstid av senaten ifrån dess säte i huvudstaden Marukand. Senaten väljer även diktatorns medhjälpare och ger den enväldige råd under hans regeringstid. Det har hänt flera gånger att en diktator stigit ner från posten, varpå hans "ödmjukhet" tilldelar honom två extra röster i valet av en ny diktator.

För att sitta med i senaten måste man av gammal tradition kunna rusta minst 20 skepp och 150 soldater. Antingen av egen personlig förmögenhet, eller om man är handelsmästare över ett hus som kan rusta samma mängd skepp och mannar. Om man lyckas samla tillräckligt med styrkor får man en röst att lägga i valen. Man får ytterligare en röst om man har dubbelt så många trupper som kravet säger, tre röster om man har tre gånger så mycket, och så vidare.

Alliansen har en mycket effektiv statsapparat - speciellt under en diktator som vet sina gränser och verkar för folket och statens bästa. Just nu är Ogolla "Den magnifike" landets ledare - och han är tyvärr inte en statsfrämjande härskare. Ogollas aggressiva politik orsakade bland annat utbrottet av Det stora Kanthkriget år 590 e.O. Hans fifflande med senaten har dessutom ökat korruptionen och nidspelet bland landets rika, fiender straffas med grym tortyr och han räds inte för att rensa ut hela familjer för att betala en oförrätthet.

Under de tjugo år som Ogolla härskat har Marukand blivit en mycket farlig stad. Legosoldater, lönnmördare och spejare har alltid jobb att hitta om de har rätt kontakter - handelshusen bevakar varandras drag hela tiden och det gäller att ligga steget före om man ska ta sig upp i maktens pyramid. I år (610 e.O.) stundar även 400-årsjubileumet av enväldets grundande. Ståtliga parader och påkostade festligheter är att vänta.

Lokalstyret

Ute i de övriga städerna och på lokal nivå är styret mer demokratiskt. Varje stad styrs av ett stadsråd. För att sitta med krävs det att man har ett respekterat yrke och en viss bestämd förmögenhet som varierar från stad till stad. Som medlem av stadsrådet får man vara med och rösta om alla beslut: inköp, krigståg, religiösa dagar, nybyggnader och liknande. Den person som har det största personliga gardet i rådet får även av gammal sed ansvaret för stadens försvar och vakthållning. Soldaterna som står vid portar och patrullerar på torgen kan alltså se vitt skilda åt både inom samma stad och mellan olika städer.

I övrigt är samhället klasslöst. En simpel tiggare kan stiga upp till diktator om han bara sätter manken till och är tillräckligt begåvad (samt äger en stor dos tur). De gamla fursteätterna, som kunde liknas med en slags adel, har avskaffats helt.

Kvinnor har tillträde till stadsråden, men senaten är förbehållen män.

Kultur och kuriosa

Tideräkning
Kunskapsakademin i Marukand har infört en officiell tideräkning som grundar sig i två eror, vilka byts av i och med den första diktatorns tillträde. "Den första eran", räknat från cirka 500 f.O. till 210 e.O, samt "Den andra eran", vilken började 210 e.O. och fortfarande gäller. Årets datum (610 e.O.) är således år 400 i den andra eran (skrivs "År 400, 2E").

Begravningsskick
Begravningsskicket kan variera starkt beroende på vilken religion man tillhör. Bränning är dock det vanligaste och förekommer bland annat inom Radikulten och hos den gamla trons utövare. Kopireligionen begraver sina döda i mausoleum. Dessa enorma praktverk är byggda inne i städerna. Marukands mausoleum, där bland annat fyra diktatorer ligger i evig vila, mäter över trettio meter i höjd och innehåller mer än 40 rum som vaktas och sköts av Kandaras brödraskap.

Vidskeplighet och magi
Vanlig skrock förekommer i alla samhällsklasser. Allmänna seder som en utlänning lätt kan observera är bland annat att man aldrig ska titta en magiker eller lärd man i ögonen, alltid lägga sig ner och kyssa marken när man kommer iland från ett fartyg, alltid kyssa dörren till sitt hem när man återvänt från en resa och visa enorm respekt inför gamla.

Nekromanti och demonmagi är förbjudet, men vanlig magi som används med försiktighet straffas inte av stadsråden. Det förekommer till och med att flottan använder sig av vindvävare och eldmagiker (i mindre utsträckning) under vissa uppdrag.

Uppskattade egenskaper
Bland männen uppskattas sundhet, styrka och intelligens. Den förfinade fäktarkonsten ses som nobel och är en säker väg till många kvinnors hjärtan. En riktig man skall även kunna spela något instrument och behärska de gamla traditionella danserna Vendak och Unarak. Han ska även vara en mycket god ryttare.

En fri kvinnas största stolthet är hennes hår. Många rikare damer kan utsmycka sina hårsvall med guld, smaragder och andra värdesaker bara för att dra till sig männens blickar till hennes skönaste kroppsdel. Uppskattade kvinnliga färdigheter är även goda danskunskaper, god hästkännedom och pilbågsskytte eller slungkastning. En fri kvinna lagar väldigt sällan mat och drar heller inte det största lasset vad gäller barnuppfostran. Denna del sköts istället av tjänare eller slavar.

Högtider
Vintersolståndet, Ganadas, och sommarsolståndet, Varanakas, är egentligen de enda betydelsefulla nationella högtiderna i Alliansens provinser. Dessa brukar föregås av ett par dagars festligheter.

Arkitektur
Sedan den andra guldåldern har de mer traditionella runda lägre stenhusen i städerna bytts ut mot monumentala tre- och fyravåningshus, klart inspirerade från Kanth, Kamsun och alvriket Vahla. Vissa hus förses även med förgyllda kupoler och det är vanligt med en terrass eller balkong som löper runt hela översta våningen - där husets herrar och damer kan stå och titta ner på gatornas vimmel.

Ute på landsbygden förekommer dock de runda husen fortfarande. De kan vara byggda av både trä, sten och vass med en rökgång i mitten och antingen gräs- eller nävertak.

Mat & dryck
Den Kanthiske resenären Jaffar al-Kudzhu berättar att köket i det "Västra sjölandet" (Kanths namn på Handelsalliansen) endast innehåller bröd och fisk. Det finns förvisso hundratals delikata recept på olika sötebröd och fiskrätter, men det är även populärt med nötkött och starka örtkryddade grytor med olika sorters innehåll. En traditionell maträtt är "nomadgrytan", där man blandar i lite av varje som man har i köket, så länge det är ingredienser man gillar.

Utrustning
Nedan följer ett par exempel på klassiska objekt i den kalsaliska kulturen:

Slungan, bärs av många kvinnor av under- eller medelklass. Slungbruket härstammar från tiden då kvinnan var kvar i tältlägren och försvarade smådjuren och barnen från stora rovfåglar och vargar. Slungsäcken kan vara rikt dekorerad.

Gondasvärdet, är ett vanligt ädelvapen. Svärdet är rakt och tveäggat, men gör en skarp gir uppåt precis vid spetsen där det även blir lite tyngre för att främja huggkraften.