Råttmän

Råttmän (Rattuz zapiens)
Uppskattat antal
-
Viktiga regioner
-
Språk
-
Religion
Kaan Tevatenu

Folkets namn på sig själva:

Kallas även: Rottlingar, Sorkingar, Råttor

Släkte:

Kategori: Djurfolk

Historia

Myt

Legenden berättar om hur råttmännen i tidernas begynnelse skapades av den store guden Kaan till sin avbild. Kaan var en av de lägre gudarna. Efter att Kaan sett hur andra gudar lyckats skapa olika djurfolk som sina avbilder gav han sig på att försöka med samma sak. Resultatet blev först mindre lyckat och hans första skapelse blev förvisat ner under bergen för att undvika att de avlivades av de högre gudarna. Kaans andra försök blev mer lyckat och, med de högre gudarnas tillåtelse, sattes de första råttmännen till världen.

Djupt inne i Nargurs skogar byggde råttmännen upp sin första stad, som fick namnet Kaan. Under ledning av den store Nibbnubb frodades folket och deras antal tiodublades under kort tid.

Råttmännen bredde ut sig över allt större områden och tillslut hamnade de i konflikt med ett annat folk, svartnissarna, som också levde och frodades i skogarna. Under de långa kriget dödades både Nibbnubb och hans tronarvinge Ghassis, och Kaan plundrades av svartnissarna.

De överlevande råttmännen hade inget annat val än att lämna sitt kära hem bakom sig och fly söderut undan svartnissarnas förföljelse. Många av de flyende kom att bosätta sig i skogsområden söder om Nargur.

Tidig historia

Under Järnets ålder kom råttmännen i kontakt med människor och alver som levde i områdena söder om Nargurs skogar och påbörjade en fredlig existens med dessa. Råttmännen, som alltid varit ett samlarfolk, övergick under denna tid till att bli ett jägar/samlarfolk. Råttmännen började också utnyttja sina skickligt snidade träkonstverk som en handelsvara med andra folk, vilket resulterade i att råttmännen fick tillgång till järn och bronsföremål.

I sin kontakt med alverna lärde sig en del råttmän att använda animist magi och flera av råttmännen började dyrka Moder jord vid sidan av sin gud Kaan.

Under kejsartiden började flera av de små råttkolonierna att bruka handel med jorerna och många av råttmännens dugliga äventyrare och jägare kom att jobba som spejare och vägvisare åt expeditioner norrut från kejsardömet.

Efter tredje konfluxen upplevede råttmännens kultur en förändring under influens från deras utbyte med alverna. I det kaos som uppstod efter köttbitarnas framfart isolerades råttmännen i stort från Kopparhavskulturerna och det mesta av deras handels och kultur utbyte kom från alverna. Moder jord och Kaan började dyrkas vid sidan av varandra.

Under mörkertiden sökte sig råttmännen närmare alvernas bosättningar för att få ökat skydd från svartfolk och barbarer. En del av råttmännen emigrerade också längre söderut och bosatte sig längst Kopparhavskusten där ett fiskarsamhälle växte fram.

Seder och bruk

Råttmännen är ofta jordbrukare, samlare eller jägare. För länge sedan var råttmännen uteslutande samlare som levde av vad naturen gav, men efter flykten undan svartnissarna till de mer tätbefolkade landen i söder blev råttmännen tvungna att anpassa sig och blev då naturligt jägare och jordbrukare.

Många bland råttmännen behärskar träsnidandets vackra konst och deras mest eftertraktade handelsvara har sedan länge varit deras vackra konstföremål av trä. bland råttmännen finns även många dugliga läderslöjdare.

Råttmännen lever tillsammans i små stammar på 10 till 50 individer. Stammen leds oftast av en stark ledare och hans närmaste man. Stammens äldsta individ brukar också ha stort inflytande på beslut som fattas. Före konfluxen de råttmännen på marken i stora rishögar med konstruerade gång och rum system, Men efter deras kontakt med alverna under mörker tiden övergick fler och fler stammar till att bo i trädkojor likt alverna.

Omformas och infogas

Afvskrift från Monster och Män sid 7 Sedan 531 eO befolkas Caranor även av råttmän. Det hela har sin grund i ett fälttåg som skogsalver och silveralver genomförde mot en ondskefull nekromantiker i norra Ereb. I samband med belägringen av magikerns borg befriade alverna en råttfolksstam, kallad Idri som hade hållits som slavar. Råttmännen deltog sedan i själva stormningen och kunde infiltrera fästet genom dess avloppskanaler. I tacksamhet över detta erbjöd Caranors ledning de 55 överlevande att slå sig ned på caranor som alvernas vänner. Råttfolket accepterade med glädje erbjudandet. De byggde en egen by Idrit, på en avskild plats på ön. Vid början av 600-talet lever där ca 100 råttmän som livnär sig på jakt och jordbruk.

Klotterplanket att ifoga i brödtext

Arkahz

När jag läste om råttmännen började jag tänka på om det inte skulle kunna funka att ha råttmänn i Arkhaz kloaker. Men då som ansvariga för stadens kloakers underhåll och att hålla ute ohyra (vättar och annat oknyt) från dem. Kanske var det redan under det andra kejsardömet som problemen med stadens kloaker urartade så till den grad att de nådde kejsaren i Grivela. Han lät då sända råttmänn (kanske förlslavade eller inhyrda) till staden för att lösa problemen med stadens kloaker. Flera hundra år senare finns råttmännen fortfarande kvar som kloakernas vårdare och beskyddare, organisarade i ett "kloakrensarnas skrå" med monopol på stadens undangömda undre värld.

Råttmännens skrå överlappas i viss mån av deras stammorganisation. Stammens ledare, matriarken ??? och det äldre rådet är också ledare för skrået men alla råttmänn är inte medlemmar av skrået. En del råttmänn har tagit plats i samhället ovan jord som, hantverkare, bankirer, ingenjörer, fixare mm. Råttmännens stora betydelse för Kruns huvudstads välbefinnande har inneburit att de har ett fårhållandevist stort självstyre i krunska mått mätt. En annan orsak till de arkhaziska råttmännens stora självstyre är deras stora informationsnät i staden. "Smuts färdas långt i kloakerna" är ett känt ordspråk hos Arkhaz och Kruns politiska elit, beroende på sällskapet ofta med tillägget "... ända in i kejsarens gemak", och när det nya kejsarpalatset byggdes lät man bygga ett eget kloaksystem med tunglösa slavar som kloakrensare för att inga kejserliga hemligheter skulle lämna palatset genom avloppen. Det ryktas också om att man för en nätt summa silver kan få hjälp av råttmännen att försvinna så länge man vill eller tills man inte kan betala längre. Ett annat rykte som går i staden är att råttmännen byggt egna gångar från kloakerna in i många av stadens "stillhetens katakomber", vad de nu har där att göra.

Ja, lite tankar som flygit runt i mitt huvud sedan jag läsa inläggen om råttmännen. Det behöver ju arbetas igenom rejält men vad tror ni om ett upplägg som detta i Arkhaz. Jag vill inte ha tjuvaktiga kloakråttmänn utan snarare aktade hantverkare med ett smutsigt jobb och lite sida sysslor som det ryktas om, men som sagt inga lönnmördar kloakråttor med förgiftade dolkar.

egenskaper

Råttegenskaper - lite förslag. 

• Smidiga och händiga: Råttmänn har slanka kroppar och klåfingriga nävar (och kanske även händer på fötterna). Därför är de skickliga hantverkare, inbrottstjuvar och jägare. De kan tränga sig igenom även de trängsta hål, väva med fyra "händer" på väven och varpan, och klättra upp i de oåtkomligaste skrymslen.

• Anpassningsbara och nervösa: råttmän är alltid på helspänn, tar in sinnesintryck och agerar utefter dem. De har en tendens att leva hos andra folkslag och i andras samhällen, och passar för det mesta mycket väl in. Denna ständiga uppmärksamhet tär dock på nerverna, och många råttmän dör relativt unga av för högt blodtryck.

Råttritual: När en ung råttgosse blir råttman genomgår han i många råttkulturer en mandomsritual. Dess specifika utformning och svårighetsgrad kan variera från kultur till kultur, men det centrala temat är att råttgossen skall vandra genom en labyrint - oavsett om denna är en dödlig prövningsplats fylld av fällor, eller en menlös stenspiral på marken. När råttgossen tagit sig ut på andra sidan labyrinten är han en råttman.

stämningstext

Han slängde rosens taggiga stjälk på liksvepningen och sade: "Det här är jag utan dig". Sedan höll han fram blomman som fanns kvar i handen: "Och det här är mina minnen av dig". Den lille råttmannen ville gråta, men kunde inte få fram tårarna. Det enda han kände inom sig var en tomhet och därutöver en övergivenhet som fick honom att känna både rädsla och depression. Han vände sig om och de återstående skingrades från platsen och slöt upp bakom honom i ett sorgetåg. Ingen sade något, men han kunde känna att några slängde förstulna blickar mot hans rygg.

Han tittade upp. Solen var låg och endast kyrkans torn nådde såpass högt att den färgades vagt gult av kvällssolen, samtidigt som himlen bakom var ett rosa hav. Vem skulle han nu dela denna vackra värld med? Att förlora sin älskade är som att förlora sin bror; ingen kan ta den platsen. Han önskade att hans familj var här för ännu en större gemenskap, men det var en omöjlighet då han var på resande fot. Visserligen var hans teatersällskap hans familj nu, men just nu behövde han någon som delade hans blod, eftersom poeten redan hade förlorat en del av sin själ och hjärta.

Det hela var en olyckshändelse under en repetition av ännu en av hans parodier på mänskliga pjäser. Ett felkliv och hela världen förändrades. Det fanns ingen att skylla, men han kände sig ändå skyldig. Han hade kunnat ha prioriterat annat än att ropa upp henne på scenen, han hade kunnat varit mer kritisk till att hon skulle bära en av de mänskliga klänningarna. Råttfolket har inte klänningar; de är inte byggda för sådant. Han hade kunnat övervakat hela scenen bättre. Det finns inte nog med säkerhetsåtgärder som man kan utföra.

Tåget anlände till sin destination och han tog runt en av kopparbägarnas fot och höjde den till skyn. "Rött för hennes varma hjärta. Rött för kärleken vi kände. Rött för livselden inom henne.". Han förseglade sina ord med att ta klunkar ur vinet. Medan de andra tog var sin bägare så yttrade någon lågt "En mäkta kvinna som vi alla kommer att sakna". Det var sagt i vördnad men poeten kände ändå för att strypa personen. Vinet var det enda som de skulle få i sig idag, eftersom råttmän aldrig äter under begravningsdagen. Hade han varit på humör så skulle han kanske ha skrivit en pjäs om anledningen till varför de inte äter, om gastar och annat ont som hämtar kroppen och förpestar allt ätbart för att få fler själar att hämta. Fast nu hade han ingen inspiration. Vete tusan om han någonsin skulle få den tillbaka. Hans musa hade dött.

Fysiologi

Råttmännen är små, honorna blir mellan 50 oh 70 cm och hanarna någonstans mellan 60 och 90cm. Kroppen är något päronformad vilket skapar en kort och stabil kroppstyp. Benen är korta och stabila medans armarna är något längre och slankare. På en kort och stabil nacke sitter det lilla råttliknande huvudet med smal nos och små, mörka ögon. På toppen av huvudet sitter de två öronen som, likt en katts!, kan vridas och vändas på. Hela råttmannen är täckt i kort och sträv päls, ofta brun eller svart. Honorna har ofta någon form av täckning med vit eller gul päls invävd i huvudfärgen.

Mentalitet

Råttmännen är i grunden ett godmodigt och nyfiket folk. Deras gladlynta och charmiga personlighet gör dem omtyckta av sin omgivning och råttmänne är ofta väldigt sociala av sig. Många råttmän är empatiskat lagda vilket gör att dom har lätt för att sätta sig in i olika situationer och miljöer, dom är lite av sociala kameleonter.

I vissa fall övergår råttmannens nyfikenhet i ett nervöst övervakande av allt som händer i omgivningen, inget får gå råttmannen förbi. (vilket i sin tur resulterar i att högt blodtryck är en av råttmännens folksjukdomar)

Råtttmännen har också ett öppet sinne för det mesta och gillar att höra om nya saker och ider, ofta är dom också filosofiskt lagda. Råttmännen öppna sinne gör också att dom ibland hammnar i identitetskriser och börjar omvärdera sina grundläggande värderingar, de flesta råttmän drabbas någon gång i sitt liv av en sådan kris.

Till deras dåliga sidor hör att råttmännen ibland brinner för någon ny ide så starkt att dom "blir fartblinda" och blir besatta av en enda sak, på gränsen till maniska. Ofta tappar också råttmännen på äldre dagar sin nyfikenhet och biter sig då fast vid vad dom vet och kan, obstinata är en bra beskrivning för många äldre råttmän.