Kattmän

Kattmän (Lynk’s zapiens)
Uppskattat antal
-
Viktiga regioner
-
Språk
Reoss
Religion
Segeorr

Folkets namn på sig själva:

Kallas även:

Släkte:

Kategori: Djurfolk

Geomme dängde till en nedhängande gren. Hennes svans piskade fram och tillbaka som ett grässtrå i en virvelvind. Hon lyckades med viss självkontroll undvika att hugga efter förbiflygande insekter. Det här var inte vad hon hade åtagit sig. Hon hade god lust att bara vända det hela ryggen och fortsätta västerut. Förhoppningsvis var vädret bättre i Berendien. Vädret och underlaget. Hon blängde på Tingestarna och kände nackpälsen resa sig. Hon visste inte säkert vem det var som hade smusslat in dem i hennes packning. När hon först sett dem hade hon tagit det som ett skämt. Tanken var befängd! Errhan brukade säga att inget gott någonsin kom av att beblanda sig med människofolken. "Alver och älvor, till och med ankor och dvärgar om det tryter, men inte mänskor, Geomme. Kom ihåg det!" Hon började misstänka att han hade rätt, och det grämde henne mycket.

Det hade varit så lätt i början. Människornas löjligt usla sinnen gjorde att det var en struntsak att följa dem och ta reda på saker. Städerna var illaluktande och motbjudande, men det fanns så mycket att uppleva, och en påse silvermynt var bara lite spårande, klättrande, övervakande eller lyssnande bort. Konkurrensen var inte ens värd att nämna.

Hon skulle helt enkelt hållt sig på sin kant - inte fäst sig vid någon. Så var det. Hon lyfte ena Tingesten med en nedertassklo och släppte den distraherat till marken. När Ralde bett henne om hjälp skulle hon sagt att det inte var vad hon fått betalt för. När de kom för att ta Inja skulle hon stannat i skuggorna. När Ralde vädjat till henne att följa dem och rädda hans dotter skulle hon lämnat honom - lämnat staden. Låt människorna ränna över öppen terräng i fullt solljus; låt dem bli genomsura av regn och jagade av adelsmännens galna hundar. Låt dem...

Insekten smakade beskt, och hon smackade av avsmak. En vattendroppe lösgjorde sig från grenverket och föll ned på hennes brungråa nos. Hon ställde sig hastigt upp och riste sig. Nå, hon finge väl iallafall försöka.

Hon hade sett människor ta på och av sig dem hundra gånger om, och avfärdat det som ännu en förvekligande sed hos ett klumpigt och bakvänt, om påhittigt, släkte. Det skulle aldrig ens fallit henne in att prova ett par, och nu stod hon här och velade. Hon bet ihop, satte sig igen och drog den ena över sin nedertass. Klorna spärrades automatiskt ut, och det krävdes stor koncentration för att fälla tillbaka dem. Förbannade nakenskinn! Vad skulle de här ute att göra? Med stor möda lyckades hon dra lädret så långt att klorna tog i. Efter en stund hade hon även fått på sig den andra. Hon reste sig och vinglade panikslaget tills hon lyckades stödja sig på en trädstam.

Några minuter senare rörde en lustigt vankande form genom träskmarkerna mot den lilla ön där kidnapparna vilade, fridfullt omedvetna om det frustrerade raseri som närmade sig på läderbeklädda tassar.