Furgia: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 110: Rad 110:
===Tamdjur===
===Tamdjur===


====Silkestäpplama====
*'''Silkestäpplama'''


====Vargiller====
*'''Vargiller'''


====Indrik====
*'''Indrik'''
Indriken är ett jättestort djur (ca 5 - 5,5 meter i mankhöjd) som lever på Akrogals sydliggare stäpper och glesare skogar. Den betar lungt från de trädens blad men kan bli mycket aggresiva om de känner sig hotade. Honor med kalvar och unga hanar som just blivit könsmogna är kända för att gör utfall och döda både grottlejon och hippogrifer. Även människor har blivit anfallna men då rör det sig främst om unga tjurar.
Indriken är ett jättestort djur (ca 5 - 5,5 meter i mankhöjd) som lever på Akrogals sydliggare stäpper och glesare skogar. Den betar lungt från de trädens blad men kan bli mycket aggresiva om de känner sig hotade. Honor med kalvar och unga hanar som just blivit könsmogna är kända för att gör utfall och döda både grottlejon och hippogrifer. Även människor har blivit anfallna men då rör det sig främst om unga tjurar.
Indriken påminner om en korsning mellan en häst och en noshörning. Den har likt noshörningen tre tår och ett tjockt hudpansar. Det är framförallt de långa benen som gör den hästlik. Dess huvud är även det noshörnimngslikt men saknar horn och har en lite kort utväxt vid överläppen. Utväxten används för att beta med och har gjort att den även kallats jättetapir.
Indriken påminner om en korsning mellan en häst och en noshörning. Den har likt noshörningen tre tår och ett tjockt hudpansar. Det är framförallt de långa benen som gör den hästlik. Dess huvud är även det noshörnimngslikt men saknar horn och har en lite kort utväxt vid överläppen. Utväxten används för att beta med och har gjort att den även kallats jättetapir.
Rad 122: Rad 122:
Indriken används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur och krigsdjur. (Till skillnad från elefanter är den inte lämlig för skogsbruk då den saknar adekvata lyftanordningar (läs: snabel))
Indriken används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur och krigsdjur. (Till skillnad från elefanter är den inte lämlig för skogsbruk då den saknar adekvata lyftanordningar (läs: snabel))


====Furgiskt fullblod====
*'''Furgiskt fullblod'''
Framavlade av stäpponnierna är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trotts sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar.
Framavlade av stäpponnierna är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trotts sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar.
Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (jockyn får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom).
Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (jockyn får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom).
Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper, överträdelser beivras... oftast med ett huvud.
Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper, överträdelser beivras... oftast med ett huvud.
 
*'''Dhamas/Lejonhundar'''
====Dhamas/Lejonhundar====
Den furgiska lejonhunden finns i flera sorter, allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara altfrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant gyllengul med lockig man.
Den furgiska lejonhunden finns i flera sorter, allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara altfrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant gyllengul med lockig man.
I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.
I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.


====Fahama/Furgisk vinthund====
*'''Fahama/Furgisk vinthund'''
Fahman är, likt alla vinthundar, slanka hundar med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trotts detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är fahman ofta reserverad, men bara till dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahma på gården och de avbildas ofta på väggmotiv.
Fahman är, likt alla vinthundar, slanka hundar med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trotts detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är fahman ofta reserverad, men bara till dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahma på gården och de avbildas ofta på väggmotiv.
Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter.
Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter.

Versionen från 16 december 2008 kl. 17.48

Furgia
Invånarantal -
Befolkning -
Huvudstad Ketoriam
Styrelseform -
Exportvaror -
Importvaror -
Armé -
Religion -
Övrigt -



Historia

Geografi

Klimat

Platser

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min kära vän.

Äntligen så har vi kommit fram till Ketoriam, staden som bara fallit två gånger på tusen år. Du som varit i Krilloan och sade att det var för mycket folk där skulle aldrig trivas i denna stad då den har lika många invånare som myror i en skog. När vi närmade oss Ketoriam från havet såg jag denna gigantiska stad breda ut sig och ur detta gytter av hus och gränder stack fem stora ziggurat upp. En av sjömännen pekade ut de olika topparna för mig och berättade vilka gudar som dyrkades i vilket. Ett av dem var blått, sjömannen sade att det var tillägnat vattenguden Enki.

Den svarta zigguraten var tillägnat Ereshkigal, dödsguddinan. Ett annat var rött och i toppen brann ett bål, Marduks tempel fick jag veta och bredvid detta stod ett mindre i lila, Palofars grav. Men mitt i staden stod den största byggnad jag någonsin sett, och då har jag ändå sett palatstadosen i Ekeborg. Pyramiden var täckt helt i guld (små plattor med glas över berättade en av sjömännen) och på varje platå växte trädgårdar. Detta tempel var tillägnat skaparguden Tiamat.

Hamnen var mycket grund och den sandiga bottnen skrapade i båtens köl flera gånger. Båtarna här är inte mycket att hurra över, inte mycket mer än breda pråmar som korsar sötvattenhavet. De har mycket att lära från kopparhavets sjöfart, även om dessa flytande lastbryggor tycks vara effektiva här. När vi seglade in i inloppet möttes vi av en mängd djonker och katamaraner som alla ville sälja oss olika varor. Trotts att dessa små båtar var målade i glada färger var de inget mot den galär som kom emot oss. Den flerårade båten som vi nu mötte var målad i högkonungens lila färg och från dess lilla hytt på akterdäck stack flera standar upp. Detta var övertullämbetsmannens utsända som skulle deklarera vår last och räkna ut vår tull. Tullmästern steg så ombord och mottog en gåva av kaptenen på vår lastbåt. Dolken han överräckte var kanske både vacker och kostsam men motgåvan från tjänstemannen översteg dess värde mångdubbelt. Den muta som kaptenen sedan skulle få betala skulle ändå övergå värdet i motgåvan, och den skulle i sin tur antagligen inbringa lika mycket silver på marknaderna Krun.

Efter att kaptenen talat färdigt med tullmästaren var det så min tur att förklara att jag ville stanna ett tag i Ketoriam och där studera detta land. Tullmästaren var klädd i en lång blå rock, med en huva, över en brun tunik, som jag förstod var ämbetsmannadräkten för någon av hans rang. I bältet var en bricka i silver fäst på vilken symboler var inristade. Jag fick veta att denna bricka visade vilken position han hadde. Tullmästaren bjöd mig välkommen men förklarade att jag var tvungen att vända mig till överfolkregisterämbetet för att där skriva in mig som en besökande efter att jag först fått de rätta tillstånden från överrikskansliet och överutrikesministeriet. Nå väl min vän, jag skickar detta brev till dig och skall nu ut och söka dessa tillstånd.

Din vän

Otharo Rådsfaste

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min käre vän!

Nu har jag varit i Ketoriam i nästan en månad. Det tog mig nästa merparten av denna månad att söka tillstånd och skaffa bostad. Efter att ha flyttat tre gånger, först till främlingarnas kvarter, därefter till gästernas kvarter blev jag slutligen placerad i utlänningarnas kvarter. Jag bor numer rätt fint i ett vad som i Zorakin skulle ses som ett palats men här räknas som en bättre bostad för en kunglig ämbetsman på mellannivå, och har en liten trädgård i vilken jag nu sitter och skriver detta brev. Huset ser inte ut något särskilt på utsidan, en gränd, en mur och en port är allt som syns och till granne har jag ett bageri och ett tehus.

Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcktsresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var Indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.

Jag fick också chans att tala med en Indrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan hundrafemtio förfäder som alla varit Indrikförrae. Hundrafemtio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan. Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.

Din vän

Otharo Rådsfaste

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min käre vän!

Detta är det första brevet jag skriver till dig på min resa till Abiam. Jag började min resa för två dagar sedan med att ta mig ned till karavankvarteren där min nyvunne vän Heza hade bjudit med mig på sin Indrik. Detta låter kanske mycket generöst men jag fick tidigt veta av min guide att jag förväntades ge en gåva som motsvarade färden till Abiam på Indrikrygg. Jag valde en vacker the service, du vet en sån där som kostar ca ett guldmynt per kopp och fat i Pendon, men här kostade den bara en tiondel av vad den skulle göra hemma och den passade bra då all här dricker the, speciellt mynt the, jag är väldigt trött på myntathe. När vi så tagit oss ner till karavankvarteren, alltså jag, mina bärare och min guide och tolk -Amam. Där stod nu den väldiga Indriken och blev lastad jämte tre andra likadana djur. Det sätt vi skulle resa visade sig vara i korgar som hängde ned på sidorna av de väldig djuret. Korgarna var målade i gult och rosa med vackra filigransarbetade fönsterluckor och på tacket kunde man lasta packning. Varje Indrik kunde bära två sådana korgar, en på varje sida och en öppen plattform på ryggen där mera last kunde stuvas. Högst upp bakom Indrikens hals var förarens säte likt en stoppad sadel. Vi klev in i våra korgar, de rymde två personer per korg och satte oss ned på de kuddar som fanns på golvet. Efter ett tag kom min vän Heza och tackade för gåvan samt bjöd oss att dricka mynthathe för välgång över resan. När man reser med Indrik gungar det rejält. Jag fick hålla i mig för att inte fara omkring i korgen men efter ett tag fick jag rätt balans. Du vet att jag inte blir sjösjuk men på denna resa tog det mig ett tag att komma över illamåendet. Efter de två dagar det tog mig att vänjas av Indrikens rullande gång kunde jag börja njuta av karavanvägens utsikter. Indriker rör sig mycket snabbare än något annat djur på karavanleden, trotts att den går i vad för den är ett lugnt tempo, men detta gjorde å andra sidan att jag fick se mycket av de olika djur och människor som färdas här. Vanligast av de djur som jag såg var stäpplamor ledda i långa led med packning på ryggen. De var vanligtvis ledda av karavanledaren, men en och annan ryttare fanns också. Här rullade också stora kärror fram dragna av de stora enhornsbufflarna. Vagnarna var ofta lastade så högt att de nådde min korg, alltså över två meter höga, och medans lamorna gick i långa karavaner verkade dessa vagnar mer tillhöra enskilda köpmän. Till och från kom det också ryttare på snabba hästar, magnifika furgiska fullblod. Dessa ryttare, berättade Amam, var kurirer i ett utbyggt postnät. När man befinner sig i Zorakin eller Kardien kan man ibland färdas på huvudvägarna i en hel dag utan att träffa på någon. På karavanvägen tycks inte detta vara möjligt. Hela tiden möts vi eller går förbi folk och fän av olika slag, inte bara lastdjur utan även nyttodjur som hönor, kor och får såväl som hundar och falkar, jag blev faktiskt erbjuden att köpa en ståljaktfalk av en falconerare på en kärra vi var jämsides med ett tag då det stod nästan still på vägen, men jag hade ingenstans att göra av den så jag var tvungen att tacka nej. Det var dock ett magnifikt exemplar med stålgråa band och en hälsosam fjäderdräkt. Nu har vi börjat närma oss de första utlöparna av Mahammara, den bergskedja som separera Furgia och Kalmurri till stora delar. Jag skriver mer i nästa brev även om du antagligen kommer att få dessa samtidigt då jag inte har möjlighet att posta något förän jag kommer tillbaka till Ketoriam.

Din vän

Otharo Rådsfaste

P.S. Jag skall försöka ordna med postnätet, så får vi se om jag kan skicka brev via detta D.S.

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min käre vän!

Jag har nu besökt vad som anses vara en liten pilgrimsplats här i Furgia. Ungefär två tredjedels väg mellan Ketoriam och Abiam ligger Kasmaha, guden Kasmits födelseplats. Till orten leder en lång allé som bryter av från karavanleden. Allén är kantad med djur i sten alla nio alnar höga oavsett vilket djur det rör sig om. Här finns indriker, hippogrifer, lamor, ja och många fler, såväl kreatur som fän och fåglar. När allén tar slut möts man av vad som hemma skulle ses som en mindre stad. I detta gytter av hus, tempel och förrådsbodar reser sig ett av Furgias mäktiga ziqqurat. Även fem klosters murar reser sig i detta myrbo. Allt detta ter sig dock smått och litet då orten är byggd på utlöparen till bergskedjan Mahammara som faller barnt ned från dess snöklädda toppar. Högt ovanför staden, förklarades det för mig, ligger ett litet tempel uppfört på den plats där Kasmit föddes. Till detta tempel leder femtusen trappsteg. När vår Indrik vaggad in i Kasmaha möttes vi av fromma pilgrimer klädda i röda tygskynken eller åtminstone en röd tygduk på huvudet om de inte har råd att anskaffa de tygmassor man behöver för att skyla sin kropp. Pilgrimerna blandas med präster av de vitt skilda slag, munkar i gula skynken och framförallt alla dessa krämare. Dessa krämare är sig lika varän man kommer i världen och dess helig platser. De försöker sälja de vanliga varorna men även heliga symboler, välsignat vatten, reliker eller i vissa fall välsignelser, förbannelser eller spådomar. Då jag förklarade min avsky för dessa krämare på heliga platser såg min tolk, Amam, oförstående på mig. Tydligen var många av dessa handlare präster och heliga män. Att sälja sina tjänster är ett sätt för dem att både missioner för sin gud som att dra in pengar till sitt tempel. Det stora ziqquraten är ett fantastiskt byggnadsverk. I fyra våningar reser sig trappstegen upp med varje våning omgiven av en mur. Den första gården är tillägnad de tusen gudarna. Även om den kallas för de tusen gudarnas fyrkant är det fler än tusen gudars altare som står här. Varje präst som kan finna en plats stor nog för att sätta upp ett altare eller ett beläte kan här predika sin guds ord. Slagsmål mellan olika gudars följare är ovanliga men förekommer likaså mellan de olika konkurrerande prästerna. Ja dessa präster är av vilt skilda slag. Några är klädda i enkla kåpor och andra i klädnader så fyllda med brodyrer att de inte tycks kunna röra sig utan att guldtrådarna skall brytas, vissa är nästan nakna, målade som vildar och med ett hår som inte sett vatten och kam på flera år och en del i de skynken i vilka munkarna klär sig. Jag kanske inte borde nämna detta för dig, Alfredo, men här finns även ett altare till Etin. Jag tror att det var en Efarisk missionär som förestod det. På den andra nivån tillbads de hundra gudarna. De hundra gudarna är de hundra viktigaste gudarna i Furgia. Det är storkonungen som själv utser vilka som skall vara de hundra gudarna och dess präster är ämbetsmän, välutbildade och ödmjuka män med lika mycket makt som någon av de byråkrater som arbetar inom de olika kungliga verken. När man så når den tredje nivån möts man av en stillhet som skiljer sig från de två första våningar. Här höjs inga högljudda böner eller framropade predikningar. Här ljuder istället mjuka psalmer framsjugna av unga gossar som i procession tar sig fram från latare till altare. Tio altare för tio gudar. Dessa gudar anses vara de främsta av alla gudar i hela världen och därför Furgias egna skyddsgudar. På murarnas vägar avbildas historier och sägner om dessa gudars göromål. Prästerna är högre ämbetsmän dock är de klädda som munkar istället för de traditionella ämbetsmannadräkten. Till den högsta nivån fick jag inte tillträde men den kallas för den heliga sanningens nivå. Många av dessa gudar och heroer har dessutom egna tempel ute i staden och till dessa hör gästgiverier, värdshus och butiker. Inget här i Kasmaha tycks göras utan att vara ägt eller åtminstone tillåtet av prästerskapet. Faktiskt finns här inga ämbetsverk utan tillstånd av olika slag söks av de högre ämbetsprästerna i deras tempel vilka fungera som både tempel och ämbetsverk. Sannerligen Alfredo detta är mycket att ta in och förstå.

Din vän

Otharo Rådsfaste

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min käre vän!

Jag fortsätter nu min beskrivning av mitt besök i Kasmaha. Jag besökte ett av de kloster som ligger i staden. Klostret kallas den Himmelska Lotusens kloster och här lever munkar av Pamhis orden. Orden grundades av den upphöjde och vise Pahmi för över tretusen år sedan. På den tiden fanns inte kunskapen om järn därför är all gångjärn, kittlar och alla andra verktyg och vapen i klostret tillverkade av brons (klostret har till och med sitt eget gälbgjuteri). Ja, min vän, jag skriver vapen ty munkarna är all väl förfarna med stridskonster både med vapen såväl som obeväpnad stridskonst. När jag kom dit tidigt på morgonen såg jag de unga noviserna göra sina rörelser i perfekt samklang med varandra och i absolut tystnad. De unga noviserna var inte mer än tolv år gamla men redan har de kunskaper i att döda en man i rustning med bara sina händer och fötter som vapen. Stridskonsterna skall tydligen vara en slags meditation vilket skall föra dem i harmoni med världsaltet. Även om jag tyckte att jag kommit till klostret tidigt hade munkar, postulanter och noviser redan varit igång och städat och skrubbat kloster från golv till tak innan de börjar sina rituella övningar för dagen. Efter att de unga noviserna gjort klart sina övningar serverades frukost i vilken jag deltog. Frukosten bestod av bröd, ros och en halv persika, nog för att kroppen skall få näring men inte nog för att man skall bli mätt. Abboten förklarade att man skall inte utsätta kroppen för sådant som ger den behag, då förloras nämligen fokus på den heliga sanningen och man upplever den falska världen. Jag kan inte säga att jag riktig förstår Pahmis filosofi, den har både stora likheter och olikheter med klassisk Jorisk filosofi och teologi. Efter frukost deltog noviserna i lektioner ledda av en äldre munk. Klassen bestod av tjugotvå noviser i tolv årsåldern då de håller olika terminer och åldrar isär fanns det även klasser för de som gick sin första termin och var i tjugoårsåldern likaväl som den som läste sin sjätte termin i tioårsåldern. Munkarna är mycket stränga i klassrummet och det sparas inte på käppen för den som maskar eller spelar pajas, okunskap bestraffas dock inte utan munkarna är mycket tålmodiga med frågor och förklaringar. Efter lektioner får de unga munkarna lekpaus medan de äldre noviserna bedriver självstudier i något av klostrets fyra bibliotek, ett för varje väderstreck. Ja klostret ja. Du, min vän, tänker väl dig ett typiskt aidniskt kloster men så är det inte. Klostret i sig skulle inte kunna skiljas från den övriga staden med sina krokiga gator och olika höga hus och tempel om det inte vore för den omgivande muren. Gatorna i klostret är mycket lugnare än de utanför och här ropas inte de heliga budskapen ut från vart tempel eller gathörn. De olika husen har olika funktioner med dormitorier, refektorier, bibliotek, scriptorier, sjukstugor, verkstäder men även laboratorier, trädgårdar och stridsövningsrum. Så fortsätter man dagen med meditationsövningar och stridsövningar. Postulanterna och munkarna intar ingen föda förän kvällsmålet men de unga munkarna som fortfarande står i växten får ett ordentligt mål med mat, till vilket jag, som gäst, inbjöds att deltaga i. Maten bestod av kokta linser, ris och sojaost. Till detta serveras även en fiskbuljong, något som de äldre avstår från då kött, fisk och fågel anses korrumpera själen. Munkarna brukar meditera under denna tid och noviserna har tillåtelse att tala med varandra. Efter Lunch fick jag tillåtelse att tala med den äldste munken i klostret. Gehab sägs vara över hundrafyrtio år och en av de vissaste i Furgia. Han kallas också för upplyst vilket jag fick förklarat var en titel som ansågs ligga bortom de flesta förståelse. Gehab satt med benen i skräddarställning och tittade på mig med spå ögon i nära en halvtimme innan han tog till orda. Han talade till mig på Jori, vilket han berättade att han studerat i sin ungdom som kunglig ämbetsman. Gehab och jag diskuterade filosofi i en timme eller så när han avbröt mig. Det var dags för hans egna studenter att ta letioner. Dessa studenter som trädde in i Gehabs lilla kammare var inte noviser utan de mest seniora av klostrets munkar. Jag själv var tvungen att lämna rummet då lektionen skulle innehålla många hemliga kunskaper. Efter detta observerade jag en lektion i avancerade vapenövningar av postulanter och deltog så i klostrets kvällsmåltid. Soppa av linser, ris och grönsaker serverades. Därefter lämmnade jag klostret medan munkarna sjöng sina kvällshymner med djupa strupljud.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Flora & Fauna

Tamdjur

  • Silkestäpplama
  • Vargiller
  • Indrik

Indriken är ett jättestort djur (ca 5 - 5,5 meter i mankhöjd) som lever på Akrogals sydliggare stäpper och glesare skogar. Den betar lungt från de trädens blad men kan bli mycket aggresiva om de känner sig hotade. Honor med kalvar och unga hanar som just blivit könsmogna är kända för att gör utfall och döda både grottlejon och hippogrifer. Även människor har blivit anfallna men då rör det sig främst om unga tjurar. Indriken påminner om en korsning mellan en häst och en noshörning. Den har likt noshörningen tre tår och ett tjockt hudpansar. Det är framförallt de långa benen som gör den hästlik. Dess huvud är även det noshörnimngslikt men saknar horn och har en lite kort utväxt vid överläppen. Utväxten används för att beta med och har gjort att den även kallats jättetapir. En vuxen indrik har inga naturliga fiender. När den har nått fem ton är det svårt för vilka djur som helst att ta ned en sådan best. Dock är det inte helt ofarligt att vara indrik i naturlig miljö. Som kalv har man olika jägare, mänskliga eller djur, som är ute efter en men farligast av alla fiender, som inte ens ens mor kan skydda riktigt bra mot, är hippogrifen. Indriken har funnits mycket länge i den furgiska kulturen. Redan på slutet av Bronsets ålder hade man tämjt dessa till kraftfulla varelser. Man använder indrikerna som krigsmaskiner då deras höjd på 5 m och deras vikt på mellan 10 - 20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till en fara för alla den rusar emot. Dessutom så är de en skrämseleffekt av att ha ett jättedjur komma springande emot sig samtidigt som marken skakar Medan man framförallt vill ha tjurarna i armén så används korna till lastdjur. Indrikerna kan ses gåendes på karavanleden och då de kan både bära mer än tio gånger mer än något annat lastdjur och röra sig fem gånger snabbare fullastade, utgör de utmärkta djur för transport av olika gods eller passagerare. Indriken används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur och krigsdjur. (Till skillnad från elefanter är den inte lämlig för skogsbruk då den saknar adekvata lyftanordningar (läs: snabel))

  • Furgiskt fullblod

Framavlade av stäpponnierna är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trotts sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar. Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (jockyn får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom). Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper, överträdelser beivras... oftast med ett huvud.

  • Dhamas/Lejonhundar

Den furgiska lejonhunden finns i flera sorter, allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara altfrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant gyllengul med lockig man. I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.

  • Fahama/Furgisk vinthund

Fahman är, likt alla vinthundar, slanka hundar med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trotts detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är fahman ofta reserverad, men bara till dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahma på gården och de avbildas ofta på väggmotiv. Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter. Pälsen är ofta vit med blonda aningar.

Städer

Stad

Ketoriam

Samhälle

Kaster

Krigarkasten

  • Indrikförar kastet

Indrikförare tillhör sitt egna kast inom vilket de gifter sig och tar upp nya indrikförare (giftemål utanför förekommer liksom upptagande av förare även om det är sällsynt). Förarna lever på stora familjegårdar där de har en till fem Indriker. Då Indriken har en lång livslängd, ca 100 är, är det inte ovanligt att samma Indrik går i arv i upp till fyra generationer men vanligen tre, förutsatt att de inte stupar i strid. Indriksköttsel är en mycket farlig syssla och det är vanligtvis bara korna som tillåts leva. Några större tjurar hålls dock för avel, men dessa ägs av storkonungen och tillåtelse att avla Indriker är en nog så krånlig process med ansökningar till Kungliga Indrikämbetet och höga avgifter. På så sätt kontrollerar fortfarande stokonungen tillväxten på Indriker, förvilldade Indriker har man dock ingen kontroll över.

Styre

Den kungliga familjen

Den kungliga familjen består av Storkonungen, hans hustrur, bihustrur, konkubiner, storprinsar, storprinsessor, prinsar och prinsessor. Till detta kommer även farbröder, fastrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och alla andra som dröjer sig kvar i palatsen.

  • Storkonungen'

Maha Na Mahara är den titel som bärs av Furgias storkonung. Titeln kan översättas som furstarnas furste eller överhuvudenas överhuvud eller kejsare. Konungatiteln är ärftlig till den manliga släktingen som förevarande storkonung har utsätt till sin arvinge, vilket brukar vara dennes förstfödde son. Att producera en arvinge brukar dock sällan vara något problem då Furgias storkonung inte har samma hinder som många andra monarker utan får ta sig så många hustrur han önskar. Storkungen är först och främst en krigare. Han har till uppgift att leda hären i krig och övervara det maskineri som sörjer den i fredstid. För att kunna hålla hären i krig såväl som fred har han rätt att beskatta adel och städer efter sitt gottfinnande. Furstarnas furste är också den yttersta dömande makten i Furgia. Till honom kan man i teorin alltid slutgiltigt överklaga en domstols eller ett ämbetsverks beslut. I praktiken sköts dock sådant av sigillets bevarar. Det heliga överhuvudet är ett epitet som också står till storkonungen. En helig man som förstår gudarna och kan tyda dessa. Storkonungen beslutar också om vilka som skall vara de hundra gudarna och deltar i flera religiösa ceremonier.

  • Kejsarinnan

Mahou No Mahouri är den motsvarande titeln för en kvinnlig storkonung. Titeln brukas ytterst sällan och då bara om en kvinnan är en drottning och moder till en omyndig storkonung. Titeln behåller hon dock hela livet även efter det att storkonungen blivit myndig.

  • Drottningarna

Mahara Mahmi betyder bokstavlingen furstens hustru med en bertoning på att det rör sig som storkonungens hustru. Alla kvinnor som ingå i storkonungen harem är dock inte Mahara Mahmi. Dessa kvinnor är inte utan makt och de väljs ut bland de finaste adelsfamiljerna eller rent utav den enorma kungliga familjen. Det är bara dessa som kan föda en arvinge och till skillnad från bihustrur och konkubiner bor de i egna våningar i det kungliga palatset och har egna gods och palats.

  • Storprinsarna

Maha Na Nahara är alla söner till drottningar och storkonungen. Dessa är alla närmaste arvingar till den Furgiska tronen och bara för att man är äldst betyder inte det att man automatiskt ärver tronen, utan den brukar gå till faderns favorit. För att begränsa antalet är det dock vanligt att man sätter en del av dem i kloster redan i unga år.

  • Storprinsessorna

Mahou No Nahou är likt storprinsarna döttrar till drottningar och storkonungar. Dessa kvinnor räknas högre än drottningarna i rang och anses vara jämställda sin bröder. Prinsessorna gifts ofta bort med mäktiga adels överhuvuden.


Furgias adel

Den furgiska adeln har mycket gamla anor. Många av de äldsta ätterna kan räkna sitt påbrå från den golwyndiska högkulturen över tretusen år sedan. Varje adelsätt har sitt huvudsäte och gods på vilka de har full domsrätt och adelshusets överhuvud är enväldig despot över sina egna släktingar.

  • Furste av blodet

Mahara Aezim eller Mahara är titeln varje adelsätts överhuvud bär. Titel ges till den son som i testamentet utses till efterträdare. Det är mahärerna som har säte i adelskongressen eller deras speciellt utsedda sändebud. Mahärerna har också total domsrätt över sina undersåtar på sina domäner.

  • Prinsar av blodet

Naha Aezim kallas sönerna till en Mahara. När en Mahara döe förväntas en av dem att ta över. De Nahärer som inte blir ny Mahara har inte rätt att låta sin titel gå vidare till sina söner utna endast sönerna till em Mahara kan kräva tilltal med denna titel. Nahärerna som vet att de inte kommer att ärva sin fader gör ofta karriär inom armén eller ämbetsvärken där de kan åka viss skolskjuts på sin titel. Någon motsvarighet finns inte för kvinnor.

  • Adel av blodet

Aezim är det formella tilltalet till alla Furgiska adelsmän och översätts till "av blodet". Dessa adelsmän utgör den stora delen av Furgias adel och det är bara de som har rätten att vara katafrakter - Furgias ädla riddare. Aezim är också ett vanligt tillrop från torgförsäljarna som gör allt för att smickra sina kunder.

Ämbetsmännen

Storkonungen är en absolut monark med sådan makt att han enligt den Furgiska praktiken kan avsätta vem han vill och förläna och ta adelsskap enligt eget gottfinnande. I praktiken väger dock traditionen tyngre och dessa lagliga argument räckte inte alltid till för att kväsa ett mäktigt hus. För att bättre kontrollera adelshusen och skattuppbörden instiftades ämbetsverken. Från början arbetade ämbetsmännen med jordreformer och skatteuppbörd men man började snart att utveckla sina områden till handel för att idag ha hand om det mesta. För att få resa inom Furgia måste man tex gå till inrikesreseämbetet och få tillstånd, naturligtvis mot en kostnad plus sigillavgift och den obligatoriska mutan vilket för med sig att ämbetsmännen idag är minst lika korrupta som de gamla adelsfamiljerna. Den Furgier som önskar bli ämbetsman måste skriva in sig på ämbetskolorna för att under flera år studera och skriva svåra prov. För den som lyckas är det dock mödan värd. Ju längre man läser desto högre kan man gå i hierarkin. Undervisningen är gratis men studenten måste själv stå för kost och logi. Även om detta skyddar från att inkompetenta adelsmän innehar ämbeten bara för att de födda i rätt säng så ger den långa skolgången sällan de erfarenheter som ämbetena krävs. För att kompensera detta har varje ämbetsverk även en skola för att utbilda tjänstemän. Samtliga ämbetsmän har rätten att bära en furgisk mössa, stärkt rakt upp, som tecken på sin ställning.

  • 'Rikets högsta ämbetsmänn'

Shaha Aetraper är titeln som tillkommer de allra högsta ämbetsmännen i Furgia. Dessa nio män är Sigillets Bevarare, den Kejserlig Skattmästare, den Kejserliga Överintendenten, Riksceremonimästaren, Överämbetessekreteraren, Konugens Seneskalk, Högste Konstapeln, Riksmarskalken och Riksamiralen. Alla utom de två sistnämnda har gått den långa skolgången som krävs av ämbetsmännen.

  • Rikets ämbetsmän

Sha Aetraperna har till uppgift att leda samtliga ämbetsverk på högsta nivå. Anatalet Sha Aetraper övergår tvåhundra och ny tillkommer vart man än kan tjäna pengar eller på annat sätt kontrollera riket.

  • Provinsguvernörerna/Satdsguvernörerna

De sju provinserna styrs av sju guvernörer utsedda av kungen. Guvernörerna, som kallas Maha Aetrap, är alla ämbetsmän och rankas lika högt som Sha Aetraperna även om de i verkligheten har betydligt mer makt. Provinsguvernörerna skall överse samtliga ämbetsverk i sin provins. Då provinsguvernörerna blev alltför mäktiga skildes de 12 största städerna ut och fick egna guvernörer. Även dessa kallas Maha Aetrapp.

  • Ämbetsmänen

Aetrap är den vanliga benämningen, följt av en beskrivning av vilket ämbete denne sysslar med, som tillkommer den vanlige ämbetsmannen. De kan vara alltifrån enkla skatteuppbördsmän till ansvariga för vägnätet i en provins. Oavsett visas de stor respekt av vanligt folk och tilltalas inte ovanligt av dessa med den adliga titeln aezim.

Utrikespolitik

Militärmakt

Religion

Kultur