Furgia: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ingen redigeringssammanfattning
Ingen redigeringssammanfattning
Rad 49: Rad 49:
Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcktsresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var Indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.
Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcktsresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var Indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.


Jag fick också chans att tala med en Idrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan hundrafemtio förfäder som alla varit Indrikförrae. Hundrafemtio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan.
Jag fick också chans att tala med en Indrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan hundrafemtio förfäder som alla varit Indrikförrae. Hundrafemtio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan.
Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.  
Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.  



Versionen från 26 september 2008 kl. 11.51

Furgia
Invånarantal -
Befolkning -
Huvudstad Ketoriam
Styrelseform -
Exportvaror -
Importvaror -
Armé -
Religion -
Övrigt -



Historia

Geografi

Klimat

Platser

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min kära vän.

Äntligen så har vi kommit fram till Ketoriam, staden som bara fallit två gånger på tusen år. Du som varit i Krilloan och sade att det var för mycket folk där skulle aldrig trivas i denna stad då den har lika många invånare som myror i en skog. När vi närmade oss Ketoriam från havet såg jag denna gigantiska stad breda ut sig och ur detta gytter av hus och gränder stack fem stora ziggurat upp. En av sjömännen pekade ut de olika topparna för mig och berättade vilka gudar som dyrkades i vilket. Ett av dem var blått, sjömannen sade att det var tillägnat vattenguden Enki.

Den svarta zigguraten var tillägnat Ereshkigal, dödsguddinan. Ett annat var rött och i toppen brann ett bål, Marduks tempel fick jag veta och bredvid detta stod ett mindre i lila, Palofars grav. Men mitt i staden stod den största byggnad jag någonsin sett, och då har jag ändå sett palatstadosen i Ekeborg. Pyramiden var täckt helt i guld (små plattor med glas över berättade en av sjömännen) och på varje platå växte trädgårdar. Detta tempel var tillägnat skaparguden Tiamat.

Hamnen var mycket grund och den sandiga bottnen skrapade i båtens köl flera gånger. Båtarna här är inte mycket att hurra över, inte mycket mer än breda pråmar som korsar sötvattenhavet. De har mycket att lära från kopparhavets sjöfart, även om dessa flytande lastbryggor tycks vara effektiva här. När vi seglade in i inloppet möttes vi av en mängd djonker och katamaraner som alla ville sälja oss olika varor. Trotts att dessa små båtar var målade i glada färger var de inget mot den galär som kom emot oss. Den flerårade båten som vi nu mötte var målad i högkonungens lila färg och från dess lilla hytt på akterdäck stack flera standar upp. Detta var övertullämbetsmannens utsända som skulle deklarera vår last och räkna ut vår tull. Tullmästern steg så ombord och mottog en gåva av kaptenen på vår lastbåt. Dolken han överräckte var kanske både vacker och kostsam men motgåvan från tjänstemannen översteg dess värde mångdubbelt. Den muta som kaptenen sedan skulle få betala skulle ändå övergå värdet i motgåvan, och den skulle i sin tur antagligen inbringa lika mycket silver på marknaderna Krun.

Efter att kaptenen talat färdigt med tullmästaren var det så min tur att förklara att jag ville stanna ett tag i Ketoriam och där studera detta land. Tullmästaren var klädd i en lång blå rock, med en huva, över en brun tunik, som jag förstod var ämbetsmannadräkten för någon av hans rang. I bältet var en bricka i silver fäst på vilken symboler var inristade. Jag fick veta att denna bricka visade vilken position han hadde. Tullmästaren bjöd mig välkommen men förklarade att jag var tvungen att vända mig till överfolkregisterämbetet för att där skriva in mig som en besökande efter att jag först fått de rätta tillstånden från överrikskansliet och överutrikesministeriet. Nå väl min vän, jag skickar detta brev till dig och skall nu ut och söka dessa tillstånd.

Din vän

Otharo Rådsfaste

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min käre vän!

Nu har jag varit i Ketoriam i nästan en månad. Det tog mig nästa merparten av denna månad att söka tillstånd och skaffa bostad. Efter att ha flyttat tre gånger, först till främlingarnas kvarter, därefter till gästernas kvarter blev jag slutligen placerad i utlänningarnas kvarter. Jag bor numer rätt fint i ett vad som i Zorakin skulle ses som ett palats men här räknas som en bättre bostad för en kunglig ämbetsman på mellannivå, och har en liten trädgård i vilken jag nu sitter och skriver detta brev. Huset ser inte ut något särskilt på utsidan, en gränd, en mur och en port är allt som syns och till granne har jag ett bageri och ett tehus.

Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcktsresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var Indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.

Jag fick också chans att tala med en Indrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan hundrafemtio förfäder som alla varit Indrikförrae. Hundrafemtio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan. Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.

Din vän

Otharo Rådsfaste

''Brev till Bonitsal Alfredo av Hixiana''

Min käre vän!

Detta är det första brevet jag skriver till dig på min resa till Abiam. Jag började min resa för två dagar sedan med att ta mig ned till karavankvarteren där min nyvunne vän Heza hade bjudit med mig på sin Indrik. Detta låter kanske mycket generöst men jag fick tidigt veta av min guide att jag förväntades ge en gåva som motsvarade färden till Abiam på Indrikrygg. Jag valde en vacker the service, du vet en sån där som kostar ca ett guldmynt per kopp och fat i Pendon, men här kostade den bara en tiondel av vad den skulle göra hemma och den passade bra då all här dricker the, speciellt mynt the, jag är väldigt trött på myntathe. När vi så tagit oss ner till karavankvarteren, alltså jag, mina bärare och min guide och tolk -Amam. Där stod nu den väldiga Indriken och blev lastad jämte tre andra likadana djur. Det sätt vi skulle resa visade sig vara i korgar som hängde ned på sidorna av de väldig djuret. Korgarna var målade i gult och rosa med vackra filigransarbetade fönsterluckor och på tacket kunde man lasta packning. Varje Indrik kunde bära två sådana korgar, en på varje sida och en öppen plattform på ryggen där mera last kunde stuvas. Högst upp bakom Indrikens hals var förarens säte likt en stoppad sadel. Vi klev in i våra korgar, de rymde två personer per korg och satte oss ned på de kuddar som fanns på golvet. Efter ett tag kom min vän Heza och tackade för gåvan samt bjöd oss att dricka mynthathe för välgång över resan. När man reser med Indrik gungar det rejält. Jag fick hålla i mig för att inte fara omkring i korgen men efter ett tag fick jag rätt balans. Du vet att jag inte blir sjösjuk men på denna resa tog det mig ett tag att komma över illamåendet. Efter de två dagar det tog mig att vänjas av Indrikens rullande gång kunde jag börja njuta av karavanvägens utsikter. Indriker rör sig mycket snabbare än något annat djur på karavanleden, trotts att den går i vad för den är ett lugnt tempo, men detta gjorde å andra sidan att jag fick se mycket av de olika djur och människor som färdas här. Vanligast av de djur som jag såg var stäpplamor ledda i långa led med packning på ryggen. De var vanligtvis ledda av karavanledaren, men en och annan ryttare fanns också. Här rullade också stora kärror fram dragna av de stora enhornsbufflarna. Vagnarna var ofta lastade så högt att de nådde min korg, alltså över två meter höga, och medans lamorna gick i långa karavaner verkade dessa vagnar mer tillhöra enskilda köpmän. Till och från kom det också ryttare på snabba hästar, magnifika furgiska fullblod. Dessa ryttare, berättade Amam, var kurirer i ett utbyggt postnät. När man befinner sig i Zorakin eller Kardien kan man ibland färdas på huvudvägarna i en hel dag utan att träffa på någon. På karavanvägen tycks inte detta vara möjligt. Hela tiden möts vi eller går förbi folk och fän av olika slag, inte bara lastdjur utan även nyttodjur som hönor, kor och får såväl som hundar och falkar, jag blev faktiskt erbjuden att köpa en ståljaktfalk av en falconerare på en kärra vi var jämsides med ett tag då det stod nästan still på vägen, men jag hade ingenstans att göra av den så jag var tvungen att tacka nej. Det var dock ett magnifikt exemplar med stålgråa band och en hälsosam fjäderdräkt. Nu har vi börjat närma oss de första utlöparna av Mahammara, den bergskedja som separera Furgia och Kalmurri till stora delar. Jag skriver mer i nästa brev även om du antagligen kommer att få dessa samtidigt då jag inte har möjlighet att posta något förän jag kommer tillbaka till Ketoriam.

Din vän

Otharo Rådsfaste

P.S. Jag skall försöka ordna med postnätet, så får vi se om jag kan skicka brev via detta D.S.

Flora & Fauna

Städer

Stad

Samhälle

Klasser

Styre

Utrikespolitik

Militärmakt

Religion

Kultur