"Palinor" och "Zorakin": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
Palinor är en ordenstat öster om [[Ransard]]. De följer sin egen variant av den [[Lysande Vägen]], som särskilt ärar helgon, martyrer och förfäder. Vart hundrade år går de i härnad mot Ransard, ett heligt soltåg. Förutom riddarna och medlemmarna av Palins Orden bor det även narguriska nomader i landet. Många av landets grannar ser med misstänksamhet på Palinor eftersom dess riddarelit nyttjar nekromanti som en del av sin kult. Landet är flackt och öppet i öster och söder, och hem till hästuppfödande herdenomader. I landets centrum ligger Kärnmassivet, mäktiga berg som vräker sig upp ur stäppen. I väster rinner tre floder som vattnar lantbrukarnas åkermarker. Längre i väster ligger Alermarks skogar, gränsen mot Ransard, och söder därom Ejdunnbergen, ett par låga berg eller kullar där fästningen Karneke ligger som ett gränsskydd. Den värdefulla Palinoriska Stridshästen har sin hemvist på landets stäpper, men annars är Palinor fattigt och saknar naturresurser.
{{Landsfakta
|namn=Zorakin
|huvudstad=[[Pendon]] (ca -)
|invånarantal= -
|befolkning= -
|kartbild=Zorakin.jpg
|styrelseform= -
|arme= -
|exportvaror= -
|importvaror= -
|religion= -
|övrigt= -
}}
 
=Historia=
Zorakin Historia
 
 
 
== Belägringen av Phil-Tofie år 484 eO (ur Zorakisk synvinkel) ==
 
År 484 eO hade präglats av kaos uppe i Hertigdömet Slättebo. Omfattande svartfolksraider hade rapporterats och hertig Anvil och hand riddare hade händerna fulla med att jaga svartfolksband. Dessutom hade hertigen som genom ett under undkommit två mordförsök. En baron- och och en grevefamilj hade också avlidit under mycket märkliga omständigheter vilket gjorde att hertigen inte kunde mönstra full styrka.
 
Oroad av detta och av en liknande händelse i Kardien på andra sidan floden Stirpaz, där hertigen av Philmark, tillsammans med stora delar av sin adel, dött i en mystisk sjukdom, tog hertig Anvil ett drastiskt beslut. Han tog temporärt förmyndarskapet över sina avlidna vasallers trupper och förflyttade dessa till Tofie tillsammans med godsens förråd och värdesaker (dessa skulle sedan återgå till godsens arvtagare).
 
Detta visade sig vara ett vist beslut. När svartfolkshären kom ner över Slättebo fann de Tofie väl försvarat med mycket riddare, soldater och förråd.
 
Hertig Anvils hustru, Lady Brigantia, kallades den Synska. Folk brukade viska att hon hade magiska krafter och rykten går att hon hade stor del i att hertigen undkom mordförsöken och att sjukdomen som härjade bland adeln i Kardien inte spreds till adelsmännen i Slättebo.
 
===Hjältestriden vid Kejsarbron===
Philmarks försvar visade sig mycket riktigt försvagat av adelsofficerarnas bortgång då en andra svartfolksstyrka i en kniptångsmanöver bröt sig in nordvästifrån. Hertig Anvil hade endast 20 knektar som brovakt vid gränsen då han inte väntat sig att den kardiska sidan skulle kunna falla så fort. Resten av sitt manskap hade han på murarna mot det zorakiska inlandet där svartfolkshärens huvudstyrka vällde fram från nordost för att inringa Tofie.
 
Endast när en stor flyktingström från Phil tog sig över gränsbron blev hertig Anvil medveten om faran i ryggen. På grund av belägringen av Tofies murar kunde hertigen endast avvara var tionde man från murarna. Endast tio riddare och 28 knektar sändes således för att förstärka brovakten.
 
Tillsammans med resterna av den kardiske hertigens trupper, 42 utmattade knektar, kastade de sig upp på Kejsarbron och högg in på de framstormande skarorna svartfolk. Den ursprungliga brovakten var nästan utplånad men fick nu nya krafter. Striden var fortfarande hård och förlusterna stora på båda sidor, men människosoldaternas bättre disciplin vann dagen. Efter vad som verkade vara en evighet för de kardiska och zorakiska trupperna, gav sig svartfolken slutligen undan för att istället återgå till att plundra Phil.
 
===Motoffensiv och seger===
Under sommaren inkvarterade hertig Anvil de kardiska trupperna, nu avskurna från Philmark, i brotornet på Ingemansö. När striderna lugnat ner sig på Tofiesidan kunde Anvil börja planera för att återta Kejsarbrons porttorn på Phils landsida. Offensiven, ledd av den kardiske kommendanten, lyckades - mycket tack vara en plötslig dimma som skyddade soldaternas förehavanden. Den sönderbrutna porten reparerades och från porttornet terroriserade sedan de kardiska och zorakiska soldaterna de omkringdrivande svartfolken med bågar och armborst.
 
Slutligen en morgon under den tidiga hösten nådde den zorakiske kungen fram med en här som sopade bort den belägrande (och nu något oregerliga) svartfolksstyrkan på Tofiesidan. Svartfolkens huvudarme skingrades och jagades sedan norrut av kungens lätta kavalleritrupper. Endast ett fåtal kan ha lyckats ta sig till till säkerhet i Aidnebergen. Zorakin var befriat.
 
Phil låg dock fortfarande öde och plundrat på andra sidan floden och svartfolk hade där en oacceptabel fristad. En direkt attack in på kardiskt område skulle kunna skapa ett diplomatiskt problem med Kardien, även om fienderna var gemensamma. Detta löstes med att zorakiska trupper nominellt ställdes under befäl av de kvarvarande kardiska soldaterna. I ett blixtanfall över Kejsarbron slog sig det zorakiska tunga kavalleriet igenom den överraskade belägringsstyrkan utanför broporten. Phil återtogs och gatorna rensades från de svartfolksförband som ockuperat staden. Samtidigt kom flyende svartfolksklaner från det kardiska hållet med rykten om att en stor riddarhär kom även från detta håll. Utsikterna att hamna mellan två hämndlystna riddararméer blev för mycket för svartfolken och de flydde, släpande med sig allt vad plundringsgods de kunde.
 
=Geografi=
 
Zorakien som land uppvisar mycket stora skillnader mellan de olika landsändarna och består i huvudsak av två stora halvöar, Grindanu i väst och Indar i öst. Dessa båda "rikshalvor" binds samman av ett smalare landområde i mitten, som främst utgörs av hertigdömet Inberg, mellan havet i söder och bergen i norr.  
 
==Grindanu==
 
Grindanu kännetäcknas av ett torrt, soligt medelhavsklimat och har är ett böljande, kulligt landskap med odlingar av vin, citrus och vete samt boskapsskötsel. Halvön är tättbefolkad i synnerhet ju närmare kusten man kommer. Det är tätt mellan byar och köpingar.
 
I västra Amtefjärd och södra Dreverike kan kusten på på sina ställen vara klippig och svåråtkomlig. Slingrande smala vägar löper här på avsatser längst kusten och sammanbinder by efter by. Odlingarna bedrivs här på terrasser. Dessa byar är svåra att komma åt för såväl pirater som fogdar vilket är en huvudorsak varför de ligger där de ligger.
 
Mitt i Grindanu dominerar Torilskogen. Här är det mer bergigt och inte lika tättbefolkat. Skogen hyser dessutom en del svartfolk och raider från dessa förekommer. Borgarna här är mer byggda för försvarssyfte än för skönhet vilket syns
 
==Indarhalvön==
 
Indar i huvudsak är ett väldigt flakt jordbrukslandskap som är genomflutet och avvattnat av två stora floder. Här domineras landskapet av de många utspridda gårdarna, småbyarna, dikessystemen, väderkvarnarna och jordbrukets odling av vete och korn.
 
Indar är ett mycket bördigt landskap med stor befolkning. Bevattningssystemen från floderna genomkorsar landskapet. Indars högsta punkter verkar oftare bestå av väderkvarnar eller borgar än av träd eller höjder. Träd syns bara som enstaka solitärer, som pilträdsvallar eller cederalléer och som små gröna öar omgärdande byar eller ensligt liggande bondgårdar. Mitt i Indar reser sig den enda större kullen i landskapet. Uppe på kullen ligger staden Indarsol. Staden och kullen dominerar landskapet och kan i klart väder ses på flera mils och dagsmarschers avstånd. Strax utanför staden rinner floden Solån förbi. Här skeppas spannmålet från Indar ut till export.  
 
Längre österut runt Luksilo och hertigdömet Gredelmark blir landskapet lite mer småkulligt och omväxlande. Cederalléer är vanligt förekommande. Andelen skog ökar och består främst av öpppna till halvöppna ek-, kastanje- och pinjeskogar. I området runt Luksilo, Kra och östra Salamora är ensamgårdarna färre och byarna mer sammanhållna likt små vackra köpingar med vindlande små gator som förenas runt ett litet torg där det alltid finns en liten springbrunn. Vinodling, boskapsskötsel och spannmålsodling dominerar jordbruket.
 
==Innanbergen==
 
Innanbergen utgörs tillstor del av hertigdömena Inberg och Salamora. Hertigdömet Inberg är länken som håller ihop de båda rikshalvorna. Hertigdömet kan sägas bestå av tre lika stora delar. En del består av de Aidniska bergen. Bergen är ett alplandskap med höga spetsiga snövita toppar, vilda skogar och mycket få människor. Därefter kommer högländerna vilka består av de så kallade Innanbergen. Innanbergen fortsätter österut och utgör en försvarlig del av hertigdömet Salamora. Detta området har lite mer befolkning. Fårskötsel, skogsbruk och vinodling är de viktigaste näringskällorna här.
 
Slutligen så är den tredje delen Inbergs lågland. Detta lågland fortsätter vidare österut in i den västligaste delen av Indar. Landskapet består framförallt av ett öppet landskap som i huvudsak domineras av gräsmarker, här och var avbrutna av enstaka solitära träd eller mindre asp- och ekdungar. Landskapets milsvidda gräsmarker fungerar som utmärkta betesmarker. Jordbruket domineras därför av hästuppfödning och boskapsskötsel. Stora hjordar av hästar och nötboskap rör sig runt i landskapet.  
 
==Flora & Fauna==


Zorakien kännetecknas av sina två stora halvöar i väst och i öst, sitt havsnära, subtropiska läge i söder och de Aidniska bergen norr. De stora geografiska skillnaderna gör att landets flora och fauna är mycket varierande.




{{Landsfakta
===Aidniska alperna===  
|namn=Palinor
|huvudstad=[[Kartotum]] ca 40 000
|statsöverhuvud=Ghaerît (Stormästare) Frankeituz II Cel af Salbad
|invånarantal=ca 118 500
|befolkning=96% [[Människor|människor]], 1% [[Dvärgar|dvärgar]], 1% svartfolk
|kartbild=Palinor.jpg
|styrelseform=ordensstat
|arme=Stark och vältränad riddarhär, odisciplinerat folkuppbåd, odöda
|exportvaror=Stridshästar
|importvaror=Vapen, Salt, Tyg
|religion=Lysande Vägen, Palins Ordernsregel (Kättersk)
|övrigt=Idkar Nekromanti och Krigsmagi
}}


= Historia =
De Aidniska bergen avgränsar Zorakin i norr. Det är ett alplandskap med mäktiga snötäckta bergstoppar som tycks klösa himlen med sin vita toppar. I de högst belägna områdena kan man finna glaciärer vars smältvatten rinner ut i snabbt växande bäckar som i bland störtar ner som skyhöga vattenfall för att sedan fortsätta sin färd mot Zorakiens lågländer.  
För hundratals år sedan predikade [[Palin]], en självutnämnd Odo lärjunge, att [[Etin|Etins]] vilja var att hans "Tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup". Palins missionsorden reste långt och predikade för oförstående narguriska barbarer till fara för både liv och lem. Missionen bar frukt, och snart fann sig orden finansierad av mäktiga mecenater som idkade pälshandel och trad i missionärernas fotspår. Men barbarstammarna visade sig vara opålitliga. Plötsligt stod väldiga värden och handelsavtal på spel, och orden förlade sitt säte till kapitelhuset Kartotum i den avlägsna norden för att kunna hålla ett öga på sina intressen. Vid samma tid stiftades nya regler för orden, som omdanade den till ett militärt sällskap kapabelt att upprätthålla sin suveränitet och se efter sina intressen bland de våldsamma barbarerna. Riddersmän och äventyrare från hela Ereb flockades till de obrutna markerna och löftena om fromhet och profit som gick hand i hand. De lokala stammarna kuvades och omvändes. Men samtidigt färgades ordensriddarna av de lokala sederna. Man lärde sig hemligheter om liv och död från schamaner och åldermän bland stammarna. Eftersom orden var hierarkiskt uppbyggd stannade de viktigaste kunskaperna i dess innersta kretsar runt stormästaren, som numer ansåg sig ha tillgång till gudomlig kunskap om världens väsen.  


Riddarmunkorden blev därmed också en mystikerorden som sökte efter obskyr och förbjuden kunskap för att komma närmare tillvarons hemligheter och Etins gudomliga natur. Detta ansågs inte vara ett utslag av hybris, utan strävsam fromhet.  
''Trädflora:'' Skogarna som växer längst bergens branter är karga högst upp och består oftast av glesa bestånd stentall. Lite längre växer även lärk och silvergran vid.
''Markflora:'' Gräsarter, bärris, ranunklor, glim-arter, astrar.
''Fauna:'' Bergen är hemvist för björnar, pumor, vargar, lo, hjortar, stenbock och gems.  


År 200 e.O. rubbades handelsbalanserna. Ransardiska jarlar lade beslag på handeln med några av de viktigaste stammarna. Palinor såg sig bestulen själva källan till sin rikedom, sin makt, sitt inflytande och sin förmåga att omvända de otrogna. De stolta riddarmunkarna såg sig oförmögna att fortsätta sitt ärofulla leverne. Samtidigt var den ransardiska krigarstaten en för stor munsbit för de visserligen luttrade men alltför fåtaliga palinorerna. År 210 e.O. samlade man alla sina till buds stående medel och angrep i ett första soltåg södra Ransard. Trots att man lyckades komma över en del krigsbyte var expeditionen ett stort misslyckande. Allvarliga förluster blottlade landet för eventuella repressalier. Några av de angripna jarlarna skickade mycket riktigt en straffexpedition som hotade att nå själva Kartotum. Palinorerna bemannade sin huvudstads murar, och förberedde sig på det värsta. Den innersta kretsen tog sin tillflykt till de gravkammare där ordens forna hjältar låg. I lagom tid till att de ransardiska härjarna påbörjade sin belägring återvände de högsta ordensledarna tillsammans med en liten trupp av återuppväckta döda: fallna riddare och forna stormästare återuppväckta som dödsriddare. Sida vid sida med dessa skräckinjagande hjälpare och en myckenhet av magiskt understöd lyckades stadens försvarare slå tillbaka det ransardiska angreppet, och rädda sin huvudstad. År 210 e.O. utroppades till palinoriskt jubelår. Sedan dess har vart hundrade år firat räddningens jubileum genom våldsamma plundringståg, så kallade soltåg, på ransardiskt territorium. Tiden mellan dessa soltåg präglas även de av skrämystlingar och räder, eftersom Palinors ekonomi nu för tiden är beroende av krigsbyte och tribut


==Kronologi==
''Jättesalamandern'' har också sin hemvist här. Den gulsvarta 1,5-2 meter långa jättesalamandern lägger sina ägg i nyligen brända markområden. För att inte konkurrenter ska ta området i besittning försöker ödlorna oftast ta "sitt" brända revir i besittning innan elden ens har brunnit ut. Revirstrider förekommer ofta mellan ödlorna och de bevakar sitt brandrevir svartsjukt vilket kan ställa till problem för resande som försöker tända en eld i de Aidniska bergen.


;1700 f.O.
''Zorakisk klippdassare'' har också sin hemvist i de Aidniska alperna. Klippdassaren kan närmast kan beskrivas som en rund lurvig boll med fyra ben, plirande ögen och liten spetsig nos. Man ser dem ofta ligga och sola på sydlänta klippor. Den är helt harmlös men har ett skärande, skrämmande varningsskri som kan skrämma slag på den modigaste om man inte är beredd på det.  
:Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande [[Kûldkres]] efter att ha emigrerat från [[Akrogal]]. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan omedelbart.


;1500 f.O.
:En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och grynnisk kultur till Kardbergen.


;900 f.O.
===Innanbergen===
:Den fjärde narguriska vandringen går mot Kard. Stammarna passerar norr om Ejdunnbergen innan de fortsätter in i södra Kardskogen. Endast ett fåtal stannar kvar ute på Barghan, men de kommer utgöra kärnan i vad som kommer bli den strövnarguriska kulturen.


;810 f.O.
Längre söderut kommer man förbi de så kallade Innanbergen som också gett namn åt hertigdömet Inberg. Detta är ett mer låglänt bergsområde som övergår till ett högkulligt landskap. Området har ett mer tempererat klimat vattentillgången är förhållandevis god och det är mer befolkat med människor. Naturen skiftar mellan skogar och alpängar. Människorna utnyttjar dessa alpängarna som betetsmark och ängstäkt.
:Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kummel i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emis- sarier som slutade i blodbad. Konflikten mel- lan folken är därefter oförsonlig.


;100 f.O.
''Trädflora:'' Skogarna trädsammansättning består i huvudsak av lärk, silvergran, bok och berglönn
:Kûldkres genomlever en tidig blomstringstid, och säljer sägenomspunna smiden till traktens stammar och hjältar. Det sägs att det legendariska svärdet [[Jomvard]] smiddes under denna period åt en hjälte av jätteväxt.


;12 e.O.
''Markfloran:''På alpängarna växer gräsarter, gentiana, lejontand och krysanthemer. I skogarna domineras markskiktet av bärris, starr, ljung, anemoner, ranunklor, mossa och orkidéer
:Sjömannen Palin omvänds av Odo, och rörd av dennes visdomsord bosätter han sig på en enslig klippa utanför Erebos kust.


;15 e.O.
''Fauna:'' Faunan präglas av murmeldjur, sjusovare, vitsvanshjort, kronhjort, vildsvin, räv, varg, rödlo och björn. Enstaka jättesalamandrar kan hittas även här nere.  
:Palin anländer till den förfallna staden Ilémmo på Caddo, och börjar upprusta staden, vilken sedermera får hans namn - [[Pallin]]. Från detta säte predikar han.


;44 e.O.
:Den vise mannen Palin är vid det här laget en välkänd helig man, och omges av en liten skara sanningssökare och troende. För att undvika bråk och tvister ditkerar Palin en uppsättning tumregler. Dessa enkla levnadsregler, vilka innehåller instruktioner om hur den veckoliga städningen skall utföras, och vilka dagar man får äta kött eller fisk, utgör grunden för den senare ordensregeln.


;47 e.O.
Längre söderut skiftar landskapet sin karaktär till ett småkulligt landskap med omväxlande skog och betesmark. Landet börjar bli torrare men avvattnas fortfarande av bäckar, forsar och åar från bergen. Dessa flyter nu ihop till större floder.
:Palin dör, men beordrar sina lärljungar att bege sig till "världens vrångaste, mörkaste och farligaste hörn på det att ni skall prövas till kropp och sinne, och att Odo's tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup"


;103 e.O.
''Trädflora:'' Skogarna domineras fortfarande av bok och lärk men även ek, lind, ädelkastanj och lönnar ingår i trädfloran.
:Ett caddisk handelsskepp med en grupp palinistiska trosbröder rundar [[Ljusna]]halvön och seglar in i Lerigattviken. De för med sig Palins portolan, den berättelse S:t Palin själv gjorde av sin resa mot nord, och palinisterna letar efter spår från sin mästares mission.


;105 e.O.
''Markflora:'' Gräsarter, bärris, anemoner, krysanthemer, gentiana, lejontand, aklejor och riddarsporrar
:Palinbröderna färdas uppför Aeselfloden och når det land som kommer att bli Palinor. Flera narguriska folk lever här, både bofasta och nomader. Dessa är dock mera intresserade av handel än mission.


;107 e.O.
''Fauna:'' I detta gränsland trivs hare, vildsvin, kronhjort, vitsvanshjort, svartsvanshjort, räv, varg, lo och enstaka karakaler.  
:Palinisterna möter en grupp shamaner från den strövnarguriska kulturen som lever ute på stäpplandet Barghan. Shamanerna kan berätta om möten med ”Den ljusa Hjallbrand” och palinisterna är övertygade om att detta måste ha varit Palin själv när han vandrade i Nordens Mörker. Ett genombrott i missionen har nåtts.


;110 e.O.
Det börjar bli tätare mellan bosättningar och man kan se flera borgar och större byar. Flera vinodlingar finns i området. Ännu längre söderut delas Zorakin upp i två halvöar. Grindanu i väst som gränsar mot Kardien och Indar i öst. Dessa båda halvöar binds samman av Inbergs gräsland.  
:Strövnarguriska stammar börjar omvändas till Lysande Vägen med Palins ord och Odos budskap. Missionärerna söker sig ut på Barghan och ser hela västra Nargur framför sig.


;132 e.O.
:Ett nytt folk dyker upp i södra Kard. De är av belgothisk härkomst men kommer att bli kända som [[Timolerien|timolerier]].


;138 e.O.
===Grindanu===
:Kartotum grundas som en viktig missionsstation i Palinor. Den bli en strategisk mötesplats för palinisterna och de strövnarguriska nomaderna.


;150 e.O.
Grindanu domineras av ett välutvecklat jordbruksområde närmare kusten och av Torildskogen i mitten omfamnande Grindanubergen. Jordbruksområdet är mycket tättbefolkat medan de djupare delarna av Torilskogen undviks av människor på grund av förekomsten av svartfolk. Området däremellan består främst av omväxlande jordbrukslandskap och öppna till halvöppna ekskogar med inslag av lind, kastanj och avenbok.  
:Handeln blomstrar. Maktbalanserna i regionen är dock i rubbning. Timolerierna kommer inte överens med varken missionärer eller handlare, och längre väst har Ransard enats efter en lång period av inre konflikt.


;166 e.O.
:För att säkra sina intressen i västra Nargur stiftar palinisterna en ny ordensregel. Karavanvakter dubbas till riddare och orden omdanas till ett militärt sällskap. Kartotum blir huvudsäte.


;176 e.O.
===Torilskogen===
:Riket Timolerien grundas och handelsrutterna genom södra Kard skärs av. Samtidigt expanderar riket Ransard och palinbröderna oroas. Rika missionsstationer förvandlas till fattiga eremitage. Även Kûldkres drabbas av försämrade handelskontakter.


;200 e.O.
(Text kommer)
:Timoleriska och Ransardiska jarlar har vid det här laget en sådan militär dominans i regionen att de kan kontrollera handelsflödena. Utan den livgivande handeln faller Palinorden samman som ett korthus. Rika missionstationer förvandlas till fattiga eremitage. I en desperat manöver koncentrerar sig Palinorden till Palinor i ett försök att återta sitt narguriska handelsmonopol, sitt inflytande och sin chans att frälsa själar.


;204 eO
:Ordensstaten Palinor utropas. ''(EASL s. 84)''


;210 e.O.
===De aidniska ekskogarna===
:Det första soltåget mot Ransard utropas. Efter en del lyckade plundringsräder finner man sig blottlagd för en Ransardisk straffexpidition. Framför Kartotums murar slås ransarderna tillbaka av palinoriska riddare och odöda. Vart hundrade år utropas till jubelår, och firas med ett korståg mot Ransard.


;250 e.O.
I södra och centrala Kardien samt västra Zorakien har under århundraden ekarna vuxit sig mäktiga, breda och krumma. Ekarnas grenverk har brett ut sig allt mer tills träden till slut bildat enorma kronor stora som palats där grenarna tycks bilda tempelkolonner som håller uppe trädets jättelika lövtak. Och där de nedre, mjukt bågböjda grenarna ofta sveper iväg tjugotals meter åt båda håll bara några meter ovan mark. Enskilda ekars trädkronor kan utan vidare täcka upp till ett halvt tunnland mark.  
:Stormästaren av Palins Orden utropar sig till ”Kerigass av Palinor, Nargur och Kard”, och utnämner sina egna bonîtsaler. Exarken i Ekeborg, som saknar representanter och troende i norr, agerar inte.  


;243 e.O.
Här och där mellan ekarna står enorma kandelaberliknande lindar och förvridna, spärrgreniga avenbokar med låga svepande kronor som är som gjorda att klättra i. Dessa skogar har en gles till halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Bestånd av enorma hasselbuskar bildar kyrkoliknande valv under de glesa ek- och lindskogarna.
:Palinoriska missionärer kommer over slättlanden till Trasimo. Här hittar de splittrade narguriska stammar och små klaner, hårt trängda av svartfolk och större stammar från längre in i skogarna. Kasaler börjar byggas, Odos och Palins budskap sprider sig, och handlare i missionärernas fotspår byter varor med nargurena. I skydd av bistra ordensriddare växer små samhällen upp kring kasalerna, inte olika de som vuxit upp kring Torsborg i Sjölandet. De narguriska nybyggarna kallas ”brotar”.  


;269 e.O.
''Trädflora:'' Ängsek, Holmek, Lind, Lönnar, Hassel, Vildkörsbär, Avenbok, Pinjetall
:Svartbloden i "Dödbjörnklanen" och "De snabba bettens stam" attackerar palinorernas kasalbyar i Trasimo. Palinorerna och nargurerna i området lyckas efter vart driva dem tillbaka men skogarna i sydöst upp mot Nidabergen förloras till svartbloden. De sista små klanerna som återstår av den forna trasimerstammen förintas.


;310 e.O.
''Markflora:'' Gräsarter, aklejor, khrysanthemer, riddarsporrar, gentiana, lavendel, salvia-arter.  
:I Trasimo har overkasalherre Lakadon ab Kolanoff samlat stora delar av de narguriska brotarna under sitt kommando. Han har förberett dem for det heliga soltåg som snart skal avgå från Palinor. När ghaerîten kallar går en stor styrka västerut för att ansluta sig till ordensstatens härstyrkor. Soltåget når dock inga framgångar och palinorerna slås tillbaka med stora förluster. Få nargurer återvänder till Trasimo.  


;335 e.O.
''Fauna:'' Här huserar djur som flygekorre, sjusovare, svartsvanshare, vattenrå, vildsvin, kronhjort och jättehjort. Räv och karakal samt enstaka vargar har dessa skogar som jaktmarker.  
:En allians bildas mellan barbier och det mäktiga Aghargaförbundet från Nargurs norra delar. De har länge varit avundsjuka på stammarna kring Trasimo och Torshem, som genom handel med södern blivit starka och kunnat hålla svartfolken borta från sina marker. En stor härstyrka tar sig söderut genom skogarna mot Nidapasset. Barbierna går härifrån västerut mot Trasimo medans Förbundet korsar bergen in i Torshem. I Sjölandet drivs ovaterna bakåt mot jorernas stad Torsborg och här möter de tillsammans invasionshären. Förbundet belägrar staden och härjar både ovaternas brotebyar och torshembornas gårdar. Ovana vid belägringskonst står krigarna från norr dock snart i villreda, och när dvärgarna i Kihzâr-Khôn hotar falla dem i ryggen och spärra passet, drar de sig tillbaka över bergen.  


;336 e.O.
:På den frusna Irhusfloden söder om Elbisiska högåsbergen står ett mäktigt slag mellan barbier och S:t Palins riddare. Palinorerna krossas men höglandsnomaderna lider stora förluster och tvingas dra sig tillbaka. Civilisationen i Trasimo faller samman, brotebyar och kasaler läggs öde.
En indirekt följd av dessa tragiska skeenden är att dvärgarna i Nidabergen blir medvetna om det hästridande folket i norr och börjar spekulera på att öppna handel även här.


;410 e.O.
Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.  
:Tredje soltåget. Timora plundras grundligt men i [[Slaget vid Herikols vad]] besegras palinorerna av Alerien. I samband med tredje soltåget har Lysande Vägen expanderat och berikats. Exarken är mindre villig att se genom fingrarna med maktfullkomliga stormästare, men har ingen möjlighet att kontrollera det avlägsna Palinor. I ett försök att befästa sin auktoritet utnämner han Stormästaren till ”Hederskerigass av Palinor”. Bonîtsalerna tillsätts fortfarande av Stormästaren, men bekräftas av Exarken.
;510 e.O.
:Fjärde soltåget.  


;577 e.O.
:Stormästare [[Iahim de Kluuga]] avlider. Hans efterträdare avreser till Ekeborg för att upphöjas till Hederskerigass, men återvänder förtretad med den nyutnämnde ”Kerigass Rekleschau av Västra Nargurien”. Från detta datum har Exarken en representant i Palinor, och en katt och råtta lek runt ordens hemligheter börjar. Kerigassens uppdrag är alls inte att lysa orden i bann, men att samla så mycket information om ordens uppenbara kätterier att Exarken kan kontrollera och utpressa dem.


;610 e.O.
''Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer.''
:Femte soltåget…. Eller?


==De palinoriska soltågen==
''Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser. Närmast byarna används ängsmarkerna även som hötäkt. Folkets låter sina hästar och boskap betar här.''


'''Palinors Första Soltåg (Tåget mot Timolerien) 210 e.O.'''
''Så gör också kronhjort, jättehjort och svartsvanshjort. Muntjaken smyger under lindar vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. Uppe i en av ekarna ligger en karakal och spejar från en långsträckt, bågböjd gren. Trädets stora grenar är behängda med mörkgrön, sammetslik mossa.''
   
   
Inspirerade av söderns Första Soltåg, och minskande handelsintäkter begav sig en styrka Palinriddare och lycksökare in i Timolerien med syftet att omvända hedningarna och öppna handelsrutterna. Flera veckors framgångsrik plundring och mordbränning (av Aesirtempel) förvandlades till panik när en övermäktig timolerisk här isolerade de spridda plundrarna i västra timolerien, samtidigt som en stor timolerisk-ransardisk styrka bröt in i Palinor från norr. Palinorden mötte ransarderna framför Khartotums murar efter att landet härjats i grund och lyckades slå tillbaka straffexpeditionen genom att återuppväcka sina fallna döda. Därefter började S:t Palins orden dyrka sina fallna hjältar, och stundtals uppväcka dem från de döda.


'''Palinors Andra Soltåg (Jubeltåget) 310 e.O.'''  
I de torrare södra och västra delarna Grindanu växlar landskapet mellan fullständig uppodling och torra, glesa ängsskogar.
 
''Floran:'' Dessa skogar består främst av ek, holmek eller pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet. 
 
''Markfloran'' I detta ängslandskap trivs lavendel, riddarsporrar, krysanthemer och gräsarter.
 
''Fauna:'' De vanligaste djuren Grindanu är rödräv, aidnisk karakal, tvättbjörn, hare och olika sorters hjortar.
 
 
===Grimaniträsket===
 
På den östra sidan av Grindanuhalvön finns Grimaniträsket. Det anses vara en ogästvänlig plats. Stora och nästan ogenomträngliga sumpskogar breder ut sig i träskområdet. Träden växer på gigantiska socklar vars stora rotben skapar de mest groteska formerna. Här och var öppnar sumpskogen upp sig i stora översvämmade vass och gräsmarker.
 
 
''Markflora:'' Kryddig kalmus, blå svärdslilja, hampa, vass, blomvass, sjönöt och enorma näckrosor.
 
''Trädflora:'' Sumplönn, hemlock, sumpcypress, mangrove, al och pil.
 
''Fauna:'' I träsket trivs alligatorer, muntjack, possum och tvättbjörn. Fågellivet är spektakulärt både till antal och i färgsceneri.
 
Den zorakiska praktparakiten är vida känd för sin safirblåa fjäderdräkt. Lika kända de vackra små solfåglarna som suger nektar från de många blommorna i träsket.
 
 
===Indar===
 
Indarshalvöns landskap är nästan fullständigt platt i väster och syd. Landskapsbilden dominers nästan helt av jordbruket. Den allra yttersta västra delen av Indar, liksom de sydliga delarna av hertigdömet Inberg som knyter i hop Zorakins båda rikshalvor, består av ett mycket glest beskogat gräslandskap. Detta område används för uppfödning av hästar och boskap. Stora hjordar av dessa djur vandrar runt i landskapet.
 
I detta gräslandskap trivs den välkända pampiska stäppharen. Haren är vid känd för sin enorma hastighet. Endast de snabbaste hästarna har en chans att hinna ifatt den. Harjakt från häst är en vida populär sysselsättning bland pamperna. En variant av den pampiska harjakten bedrivs av adelfolket i Inbergs och Indarrikes stäppområden.
 
''Trädflora:'' De enstaka träd som växer här utgörs främst av pil, al, poppel och vide längst vattendragen samt enstaka holmekar ute på gräsvidderna.
 
''Markflora:'' Gräsarter, riddarsporrar, lavendel, rosmarin, muskatelsalvia
 
''Fauna:'' De djur som trivs här är rödräv, pampisk stäpphare, svartsvanshjort och stortrapp (en stor slättfågel)  
 
Genom Indar flyter två stora breda floder vid namn Solaån och Granströmmen. Vassbältena och våtängarna längst dessa floder erbjuder ett eldorado för fågellivet. Vattnet från dessa båda floder avvattnar resterande delen av Indar genom ett sinnrikt dikessystem och bidrar till Västra Erebs rikaste spannmålsskördar. 
 
 
===Indars högland och Nordbergaskogen===
 
Närmare bergen i nordöst ovan Indar sluter sig sedan markerna igen i lummiga ädellövskogar och blandskogar. Marker sluter sig ju längre norrut man kommer och ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Det sägs att det någonstans i dessa djupa och skogar ska finnas kvar ett bestånd av den sällsynta och outsägligt vackra gyllenlönnen.
 
''Trädflora:'' Bokar, kastanjer, lärk, silvergran, skogslönn, bergslönn, gyllenlönn.
 
''Markflora:'' Seleneros, Vintergrön, Myskmadra, Silverklockor, Anemoner, olika sorters bärris
 
''Fauna:'' Bland djuren ses framförallt olika hjortar, hare, vildsvin, varg, räv, enstaka karakaler, rödlo, pumor och vargar.
 
I nordbergaskogarna finns det fortfarande en del alvbosättningar och svanmöer sägs hålla till invid trolska otillgängliga skogssjöar
 
==Klimat==
 
==Hertigdömena==
   
   
Uppeldade av hjältesägnerna om slaget vid Khartotum samlas solfarare, nykonvertiter och lycksökare från Erebs alla hörn under Palinoriska baner på hundraårsjubiléet av dess första soltåg. Många soltågsivrare, som vid denna tid kämpade för att driva igenom ett fjärde soltåg i södra Ereb, lånade sin hjälp till Palinors Jubeltåg. Trots pomp och ståt blev soltåget ett praktfullt misslyckande, eftersom man misslyckades i att bryta sig igenom de Timoleriska befästningarna i Kardbergen. Detta trots upprepade chockanfall i uppförsbacke av irreguljära barbartrupper från Trasimo. Palinor upplevde dock en viss återhämtning genom den stora folktillströmning soltåget innebar.
'''Palinors Tredje Soltåg 410 e.O.'''


”Tredje Gång Gilles!” var detta soltågs devis. Tredje soltåget är första gången de varma handelsrelationerna mellan Palinor och dvärgarna i Kuldkres övergår i öppen allians. Trots sammarbetssvårigheter mellan de fanatiska palinorierna och de pragmatiska dvärgarna vinns ett par klara segrar i Timorien, som brandskattas i sin helhet. Ransarderna rustar hela sin härsmakt, och lyckas besegra den palinoriska hären vid det blodiga slaget vid Herikols vad. Palinorierna lämnar Ransard i god ordning.  
Det är viktigt att tänka på att Zorakien var ett valkungadöme fram till år 156 eO då [[Karolu XII]] lyckades med konststycket att införa kunglig arvsrätt mot överhusets (hertigarna och grevarna) vilja genom att få med sig hela underhuset (baroner, kyrkan och markiserna) i beslutet.
 
 
===Amtefjärd===
 
 
'''Befolkning''' Huvudsakligen Penner samt en liten grupp Halvlängdsmän (ca 5%). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. Bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna)
 
'''Befolkningstäthet''' Hög
 
'''Officell residensstad''' [[Framhundra]]
 
'''Hertig''' Girloff Gyldenmark av Amtefjärd
 
'''Geografi''' Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, kulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och lindar samt pinjetallskogar dominerar trädflora. Närmare Grindanubergen och Torilskogen reser sig enstaka småberg.
 
'''Historia''' Det hertigdöme som Kung [[Valien I Rikesbyggare]] valde åt sig själv och sin familj. Han valde platsen huvudsakligen beroende på att hertigdömet ligger runt Pendon. Det hade han ingenting för. Hertigarna av Amtefjärd förlorade kungatiteln direkt efter att Valien den I gick bort och hann aldrig återfå det innan [[Karolu XII]] av hertighuset Pharynx förklarade Zorakien för arvkungarike.
 
Hertigarna av Amtefjärd är mycket stolta över sin bakgrund som "den ursprungliga kungasläkten i Zorakien" och tröttnar aldrig att påpeka detta.
 
'''Ekonomi''' Jordbruk präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man vin, citrus och vete samt föder upp nötboskap och en sorts svarta grisar. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Man producerar främst lufttorkade skinkor, saltat kött, korvar, ostar och frukt. Vinerna är bland de bästa i landet.
 
Hertigdömet påverkas av närheten till Pendon. Varorna från hertigdömets jordbruk går nästan oavkortat till Pendon för att försörja den stor befolkningen i denna lysande stad. Detta har gjort att staden Framhundra delvis har fått stå tillbaka i utveckling.
 
'''Övrigt''' Närheten till Pendon har gjort hertigdömet Amtefjärd till en populär plats att söka ingifte i. Att ha ett gods nära maktens boning är alltid fördelaktigt och skänker ägaren status.
 
Huset Amtefjärd anses tillhöra det [[Sydzorakiska brödraskapet]]. Den ursprungliga hertigätten har överlevt in i nutid.
 
===Dreverike===
 
'''Befolkning''' Penner samt en liten grupp halvlängdsmän (ca 5 %)
 
'''Befolkningstäthet''' Hög
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Hertig''' Osvald Sterne-Björnehugg av Dreverike
 
'''Geografi''' Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och pinjetallar dominerar trädflora.
 
'''Historia''' Hertigarna av Dreverike står nära hertigarna av Amtefjärd. Deras enda kung, [[Valien II Myntslagare]] (107-110 eO), hertig av Dreverike, var på möderet släkt med [[Valien I Rikesbyggare]]. Valien II hann bara vara kung i drygt tre år innan han dog under plötsliga omständigheter.
 
Hertigarna av Dreverike har odlat myten att han blev förgiftad av sin efterföljare, hertig [[Kruxhelm Armstarke]] av hertigdömet Likermark. Det mesta tyder dock på att han var berusad när han ramlade av sin häst under en beriden jakt.
 
'''Ekonomi''' Hertigdömet Dreverike är inte särskilt rikt. Det är en jordbruksbygd där veteodling, boskapsskötsel, grisuppfödning, vinodling och citrusodling dominerar. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. De stora torra och glest beskogade ängsmarkerna är utmärkta betesmarker för grisflockar och stora boskapshjordar.
 
'''Övrigt''' Hertigarna av Dreverike anses tillhöra det [[Sydzorakiska brödraskapet]]. Den nuvarande hertigsläkten tog över hertigtiteln under 200-talet och är släkt med den ursprungliga hertigsläkten via möderet.
 
===Gredelmark===
 
'''Befolkning''' Befolkningen består av Luksiler (ca 60 %), Dalker (ca 20 %) och Penner (ca 20 %). Övrig befolkning är främst en liten grupp Ankor och Halvlängdsmän (ca 5%)
 
'''Befolkningstäthet''' Hög
 
'''Officell residensstad''' [[Luksilo]]
 
'''Hertig''' Thamas O`Basilaard av Luksilo
 
'''Geografi''' Gredelmark präglas av ett omväxlande, småkulligt och vackert landskap. Jordbrukstrycket är stort. Här och var mellan vinodlingar, åkrar, cypressalléerna och hagmarker finns det lummiga lövskogar som domineras av ekar, lindar och kastanjer.
 
'''Historia''' Det här är den mest udda fågeln bland alla de zorakiska hertigdömena. Det var från början Luksilernas kungadöme.
 
Huvudstaden Luksilo fick stor hjälp i sitt anläggande av Caddo. Därför präglas stadsbilden än idag tydligt av dalkisk arkitektur. Efter Lindiskiarnerkrigen ställde den Zorakiska kungen krav på överhöghet över Luksilo. Efter egendomliga politiska turer blev Luksilo omvandlat till ett till ytan stympat markgrevskap och byter namn till Gredelmark. Den forna kungafamiljen av Luksilo blir dock kvar som markgrevar efter att de svurit kungen trohet. Så småningom vinner Markgrevskapet status som Hertigdöme
 
Detta sker i samband med det Zorakiska tronföljdskriget som börjar år 296 eO. I detta krig bryter den dåvarande luksiliske markgreven de tidigare Luksiliska markgrevarnas (och även senare Luksiliska hertigars) vana att hålla sig utanför Zorakisk inrikespolitik. Han låter först skydda och gömma den prins som senare ska komma att bli [[Valien IV den Store|Valien IV]] och är sedan även en av de första högre adelmän som tar ställning för Valien den IV sida när denne förklarar krig mot [[Iberiko Bastarden]]. Som tack för sin insatser utnämndes senare Markgreven av Gredelmark till Hertig av Gredelmark och Luksilo. Hertigfamiljen fick dessutom särskillt långtgående inrikes- och handelfriheter som tack av kung Valien den IV. Detta har bland annat gjort att Hertigdömet Gredelmark i dag har långtgående religonsfrihet. Hertigfamiljen själv har dessutom gjort sig en rejäl förmögenhet på handel tack vare detta. Man har också låtit grunda en egen bankverksamhet i staden Luksilo.
 
Dagens luksiliska hertigar är således i rakt nedstigande led ättlingar till den tidiga Luksiliska kungafamiljen. Vilket de är väl medvetna om.
 
Luksilo har en relativt stor dalkisk befolkning. Vissa släkter går tillbaka till Luksilos grundande men de flesta kom till Luksilo när Kardien invaderade Caddo. Luksilo etablerade tidigt handelsavtal med alverna i Nordbergaskogen och med dvärgarna i Aidnebergen. Luksilerna är skickliga handelsmän, diplomater och hantverkare.
 
'''Ekonomi''' Hertigdömet och dess adel är ganska rikt. Fårskötsel, vinodling och spannmål dominerar jordbruket. Dessutom finns det rika fyndigheter av stenkol och ädelstenen granat i området. Zorakiens främsta juvelindustri, textilindustri och bästa viner kommer från Luksilo. Man tillverkar också utsökta vapen, rustningar och glasföremål, fullt jämförbara med de som tillverkas i Pendon.
 
'''Övrigt''' På grund av hertigen av Luksilos härkomst från de Luksiliska kungarna var det aldrig tal om att välja någon av dem till kung över Zorakin.
 
Hertigarna av Luksilo å sin sida har alltid stått över de politiska turerna i resten av Zorakien. Fram tills nu möjligen. Rykten gör nämligen gällade att de kan ha lierat sig med Kungapartiet. Andra rykten säger att hertigdömet är infiltrerat av caddistiska spioner och missionärer.
 
Hertigarna av Gredelmark anses inte tillhöra vare sig [[Greverydska orden]] eller [[Sydzorakiska brödraskapet]].
 
===Inberg===
 
'''Befokningsgrupper''' Penner 40%, Raxorer 35 %, Legerdier 20%, Övriga 5 %
 
'''Befolkningstäthet''' Låg-Medelhög
 
'''Officell residensstad''' Greveryd
 
'''Hertig''' Sonerik Ulvstand av Inberg
 
'''Geografi''' Närmast kusten ett flakt, öppet landskap genomkorsat av de ständigt återkommande vattendragen. Landskapet domineras av grämarker, betesmarker och jordbruk med enstaka skogsdungar av ekar och lönnarter uppflugna på de glest utspridda kullarna samt lövskogsridår av al, pil, ask, lind och hägg längst vattendragen.
 
Detta övergår ganska snart till ett småbergigt landskap genomkorsat av floder, åar och bäckar vilket ger ett omväxlande landskap med bördiga tättbefolkade floddalar där jordbruk dominerar och skog- eller gräsklädda kullar och småberg där det allt som oftast ruvar en borg, stentorn eller stenklädd riddargård. Skogarna består ofta av bok, kastanj, berglönn, ek och silvergran.
 
Längre norrut tar skogar och berg över allt mer. Här är det mer glesbefolkat. Ensamgårdar är vanligt förekommande Eventuella byar är ofta små kringbyggda grupper bondgårdar. Större byar är ofta försedda med träpallisader förstärkta med stenmurar och vallar. Folket är i högre grad fria bönder. Stenbyggda riddargårdar förekommer här och där. Enstaka borgar ruvar uppe på en kulle i eller på en ö i en sjö.
 
Skogarna i norr närmast Aidnebergen har ofta en mörk och vild karaktär och består av bok, berglönn, rödgran, silvergran, lärk, cembratall och bergtall.
 
'''Ekonomi''' Medelrik. Inberg producerar främst timmer, tjära, skepp, boskap, järn, vapen, pälsar och vita viner. Man odlar även en del spannmål, frukt.
 
'''Historia''' Detta är det svarta fåret bland de Zorakiska hertigdömena. Strängt taget var det inte ett hertigdöme från början utan tre markgrevskap. Därav namnet på hertigdömets huvudort, Greveryd. Markgrevskapen grundades formellt sett under Lindiskiarnerkriget slutskede, alldeles innan Pennerna gick in i Legerdiernas land för att rensa ut de sista av Lindiskiarnarnas motståndsfickor samt hävda överhöghet över det forna Legerdien.
 
I Greveryd har Inbergs hertig sin residens. Han fick sin titel av för sitt stöd till Iberiko bastarden. I titeln ingick dessutom att han blev de båda andra markgrevarnas överhuvud samt att Inberg blev det formella namnet för det nya hertigdömet. Denna titel accepterats dock aldrig av de två kvarvarande markgrevarna som dessutom stödde [[Borodrik II]] som blev dödad av sin broder [[Iberiko]]. Dagens markgrevarna accepterar titeln hertig av Inberg. Dock inte överhögheten.
 
För att balansera upp den nye hertigen makt i hertigdömet "gav" Iberiko de två västligaste grevskapen i Indarrike till hertigdömet Inberg och satte folk som var lojala till den nye hertigen som grevar, något som gjorde Hertigen av Indarrike rejält sur i kraniet.  
 
[[Valien IV|Valien IV den Store]] glömde att rätta till detta förhållande när han sedan kom till makten. Många högadliga menar att det var Valien IV enda större misstiag under sin regeringstid. Vissa andra menar att det är ytterligare ett bevis på Valien IV politiska begåvning för just i denna konflikt mellan de adliga i Inberg samt, som en följd, mellan hertigen av Inberg och hertigen av [[Zorakin#Indarrike|Indarrike]] ligger en stor del i konflikten mellan de adliga i syd och de adliga i nord.
 
Valien lär en gång på ålderns höst förtjust ha muttrat att "Iberikos enfaldiga beslut tycks ha stärkt kungamakten ställning mer än Vi någonsin lyckats med genom list och smicker".
 
Detta uttalades i samband med att ett bud nått fram till Pendon med nyheten att hertigen av Indarrike åter angripit hertigen av Inberg i ett försök att vinna hertigdömets förlorade grevskap åter. Hertigen av Salamora hade kvickt ställt sig på hertigen av Inbergs sida. Medan markgrevarna av Västmark och Järnmark ställde sig på Indarrikes sida. Kriget rasade nästan i 6 år och slutade först sedan ereboser och dalker förhandlat fram ett stillestånd och fredsavtal. Kriget hade stört spannmålshandeln i hela regionen. I synnerhet sedan Salamora lagt självaste staden Indarsol under belägring under 2 års tid.
 
De tre markgrevskapen heter Västmark (närmast Pharynx), Inmark (med Greveryd som centralort och hertigens residens) och Järnmark (öster om Grevemark).
 
Hertigtiteln har bytt ägare ett par gånger. Liksom Järnmarks markgrevekrona. Men fejden mellan markgrevarna och hertigen består.
 
'''Övrigt''' I Inberg håller Zorakin skapa en ny handelsled över via floder och pass över Aidnebergen in i Kasenuskogen. Närheten till svartfolk både i öst men framförallt från SVarta tornet i väst gör att bygget av den nya handelsleden bevakas av legosoldater, adelsmän och Regaliegardister. Vill man leta efter fejder, strider och äventyr i Zorakin så är Inberg ett mycket bra val.
 
===Indarrike===
 
'''Befolkning'''
 
'''Befolkningstäthet''' 
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Hertig'''
 
'''Geografi'''
 
'''Ekonomi'''
 
'''Historia'''
 
'''Övrigt'''
 
 
===Likermark===
 
'''Befolkning''' Penner. I Grimaniträsket finns stammar med reptilmän. Dessa står dock utanför samhället.
 
'''Befolkningstäthet''' Medel
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Hertig''' Adalhelm Korp av Likermark (Hertigfamiljen Korps förstfödda söner ges alltid ett förnamn som slutar med -helm för att hedra sin store anfader Kruxhelm)
 
'''Geografi''' Hertigdömet Likermark domineras idag av Grimaniträsket och Torilskogen. Grovt kan man säga att hertigdömet består av en fjärdedel Grimaniträsk, en fjärdedel Torilskog och resten är jordbruksbygd.
 
'''Ekonomi''' Jordbruket domineras av boskapsskötsel samt spannmålsodling som avvattnas via diken från floden och träsket. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. Hertigdömet är ganska fattigt och de rika naturtillgångarna som Torilskogen skulle kunna ge är svårtnyttjade på grund av att skogen döljer en hel del svartfolk.
 
'''Historia''' Torilskogen har varit befolkat av svartfolk ända sedan hertigarna av Likermarks enda kung på tronen, [[Kruxhelm "Armstarke" Korp]] (110-138 eO), misslyckades med att hantera den stora svartfolksinvasionen år 126 eO.
 
Den enda personen med någon form av makt som försökte göra något åt invasionen var [[Hertig Miskrun]] av Pharynx. Hans underlägsna här försökte förgäves bromsa svartfolken medan kung Kruxhelm långsamt, nästan ovilligt, börjar försöka mönstra sin armé. Slutligen i ren desperation försöker hertig Miskrun stoppa svartfolkshärens överfart över floden vid det kritiska Blotferpasset genom att bombadera dem med brinnande olja.
 
Taktiken lyckas bara delvis. Stora mängder svartfolk dör brinnande eller drunknande MEN floden för med sig den brinnande oljan lång väg längst floden vilket får till följd att stora delar av det torra landskapet i östra Grindanu antänds. Bland annat norra delen av Likermark, kung Kruxhelms eget hertigdöme.
 
Kung Kruxhelm och hertigarna från Grindanu blir förgrymmade och rådet sitter i rådslag i tre veckor. Under tiden lycks de kvarvarande svartfolken ta sig till Torilskogen och bosätter sig där. Det sägs att det är från denna tid som Torilskogen börjar ändra karaktär från en ljus lummig lövskog till att börja växa igen och bli mörk, dunkel och farlig.
 
Hertig Miskrun som förföljt svartfolken tappar besinningen i raseri och störtar med sina riddare in i Torildskogen efter svartfolken. Ingen har hört av honom sedan dess.
 
Kung Kruxhelm försöker under resten av sin regeringstid förgäves driva ut svartfolken från Torilskogen då skogen och Grindanubergens naturtillgångar utgör hertigarna av Likermarks ekonomiska ryggrad. Men svartfolken är där för att stanna.
 
Knappt tio år senare väljs Hertig Miskruns son [[Karolu XI]] till kung och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.
 
'''Övrigt''' Hertigarna av Likermark anses tillhöra den [[Greverydska orden]] och har en historiskt ansträngd relation med hertigarna av Dreverike. Hertigfamiljen Korp är idag en skugga av sitt fornstora jag. De är inte mycket rikare eller militärt mäktigare än en medelmåttig baron. Enda orsaken att de fortfarande kan kalla sig Hertigar är för att grevefamiljen Tjurhuvud, som händelsevis är den mäktigaste familjen i Likermark och en av de mäktigare i Grindanu, beskyddar hertigfamiljen Korp. Familjen Tjurhuvud är rejält ingift med Korp och det är greven Tjurhuvud som i praktiken regerar hertigdömet Likermark. Men som hertigar får familjen Korp skulden i de fall folk klagar på styret och skatterna i Likermark (talessättet "Att stjäla som en Korp" har en dubbel betydelse bland bondebefolkningen i Likermark). Familjen Tjurhuvud har också lagt beslag på ett par poster som bontisaler.
 
===Pharynx===
 
'''Befolkning''' Hälften av befolkningen består av Penner och hälften av Raxorer
 
'''Befolkningstäthet''' Medel
 
'''Officell residensstad''' [[Pharynx]]
 
'''Hertig''' Borodrik Lindeworm av Pharynx, Prins av Raxberg(son till Kungen)
 
(Raxborg var en av de Raxoriska hövdingarnas säte. I begynnelsen av det Zorakiska rikets tillblivelse gifte sig Lindwormarna med döttrar till Raxborgs Raxoriska hövding.)
 
'''Geografi''' Hertigdömet dominers i de södra och mellersta delarna av ett omväxlande kulligt, halvöppet, lätt beskogat landskap. I norr blir landskapet allt vildare, bergigare och betydligt mer beskogat. Trädfloran domineras av ekar, lind, äkta kastanj samt pinjetall i de låglänta områdena samt lönn, bok, silvergran och lärk längre upp i mot bergen.
 
'''Historia''' Pharynx historia är lång, blodig och egendomlig. Fram till [[Lindskiarn|Lindiskiarnarnas]] invasion dominerades området av Raxorerna. Lindiskiarnarna anlade sin huvudstad i Pharynx och byggde legendariska underverk. Kriget mellan människorna och Lindiskiarnarna hade sitt epicentrum i detta område. De flesta av Lindiskiarnarnas byggnadsverk förstördes kort efter de besegrats och fördrivits. En byggnad finns fortfarande att beskåda. Den inrymmer i dag Pharynx bibliotek. Byggnadens arkitektur är förfinad på ett sätt som inte har sin like i hela Aidne.
 
Hertigarna av Pharynx är den rikaste och politiskt mest framgångsrika hertigfamiljen i Zorakien. Först var [[Girloff I]] kung 15 fO-6 eO. Sedan var det [[Arviden II]], 44-59 eO (kusinbarn till [[Arviden I Hårdhänte]] och sonson till Girloff I). Slutligen valdes [[hertig Miskrun]]s son, [[Karolu XI]], till kung år 138 eO. Hans son [[Karolu XII]] lyckades därefter omvandla Zorakien från ett valkungadöme till ett arvkungdöme. Och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.
 
Det gör också Pharynx till vad man skulle kunna kalla ett kungligt hertigdöme. Kronprinsen är således hertig av Pharynx.
 
'''Ekonomi''' Pharynx är ett rikt hertigdöme. Jordbruket domineras av vinodling, spannmål och boskapsskötsel. Hertigdömet är dessutom relativt rikt på skog. Men det som verkligen bidragit till Pharynx rikedomar är att Zorakiens största koppar och tenngruvor finns här. Flera av gruvorna ägs av hertigfamiljen och anses som en av de främsta orsakerna till hertigarna av Pharynx tidiga politiska framgångar.
 
'''Övrigt''' Historiskt och geografiskt tillhör hertigdömet Pharynx de mäktiga nordliga hertigdömena. Men då hertigarna av Pharynx är så intensivt kopplade till kungamakten står de vid sidan av och är tillhörande det så kallade [[Kungapartiet]].
 
===Salamora===
 
'''Befolkningsgrupper''' Penner (ca 30 %), Legerdier (ca 20%), Luksiler (ca 20%) Raxorer (ca 20%), Halvlängdsmän (ca 5%), Alver (ca 5%)
 
'''Befolkningstäthet''' Låg/Medel
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Hertig''' Arviden Grijp av Salamora
 
'''Geografi''' Ett kuperat, glest beskogat ängslandskap i söder, småbergigt och ganska välbeskogat i mitten. Stora berg och stora täta skogar i norr och nordost. Salamora är ett till ytan stort hertigdöme med mycket varierande natur. I söder dominerar det för Aidne så typiska ängslandskapet med de glesa ek- och lindskogarna. I de centrala delarna och i Nordbergaskogen blir skogarna tätare. Trädskiktet domineras av bok-, lönn-, och silvergranskogar. Längst i norr i Aidnebergen dominerar lärk, rödgran och tallskogarna. Floderna Solaån, Granströmmen och Niggefora flyter genom Salamora och i deras dalgångar ligger hertigdömets viktigaste odlingsbygder.
 
'''Ekonomi''' Hertigdömet är tämligen rikt. Järnfyndigheter och skogsbruk bidrar till största delen av denna rikedom. Förutom timmer bidrar skogarna även med tjära och pälverk. Jordbruket domineras främst av får- och boskapsskötsel. I flodernas dalgångar odlas det mest korn samt mycket goda vita viner.
 
'''Historia''' Hertigarna av Salamora har historiskt alltid varit mäktiga. Det land som Valien I gav till Hertig Salamoras släkt visade sig innehålla ganska stora järnfyndigheter och stora skogar. Något som byggt upp Salamoras rikedomar.
 
Hertigarna av Salamora har haft en kung, [[Arviden I Hårdhänte]], 6-12 eO. Arviden blev känd som en hårdhänt härskare som bekände sig till den Lysande vägen vid 35 års ålder efter ett besök i Caddo. Året efter kröns han till kung och påbjuder den Lysande vägen som officiell religon i Zorakien. Han drog sig inte för att använda våld för att påtvinga Etins lära bland vantroende. Enligt sägnen dör han av ett blixtnedslag kort efter det att han förstört ett avgudatempel.
 
Hertigarna av Salamora hann aldrig bli kungar igen. Erfarenheten från Arviden I Hårdhänte förskräckte. Nuvarande hertigen av Salamora är en slug och äregirig man i behov av pengar för att ha råd med det hov och den trupp han anser att hans position kräver.
 
'''Övrigt''' Just pengar anges som huvudorsak varför hertigen invaderade Fristaden. Hans tanke var att ta kontroll över den inkomstbringande handeln mellan dvärgarna och Caddo. Detta visade sig vara en felkalkylering från hertigens sida. Istället för att rulla i pengar så stoppades handeln i Fristaden tvärt. Dessutom kan hertigen allvarligt ha förtörnat kungen då Fristaden var en kunglig Fristad (med stora friheter men ändå) och den skatt som betalades gick en inte oansenlig del till kungen
 
Salamora anses vara en av de ledande familjerna inom den [[Greverydska orden]].
 
===Slättebo===
 
'''Befolkningsgrupper''' Befolkningen består av Penner (ca 60%), Echter (ca 10%)?, Raxorer (ca 25%), halvlängdsmän (ca 5%)
 
'''Befolkningstäthet''' Medel
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Hertig'''
 
'''Geografi''' Floden Stirpaz dalgång dominerar landskapet i hertigdömet. Här bor den mesta befolkningen. Här finns de bästa jordbruksmarkerna i hertigdömet. Ek, kastanje, lind och lönn dominerar trädfloran. Längre åt norr och öster blir naturen mer beskogad och kullig. Här dominerar bok, lärk och silvergran trädskicktet. Längst i norr ligger Aidnebergen med sina vilda skogar och inte så långt där bortom-Svarta tornet.
 
'''Ekonomi''' Hertigdömet är tämligen rikt med högproduktivt jordbruk som domineras av spannmålsodling, vinodling, citrusodling och boskapsskötsel. Floden Stirpaz förser bönderna med ett fritt och rikt fiske vilket gör bondebefolkningen i länet tämligen rikt. Från skogarna hämts outtömliga mängder virke och pälsverk som flottas längst floden.
 
'''Historia''' Hertigdömets enda riktiga stad, Tofie, liksom dess tvillingstad på andra sidan floden, Fil, har anor från kejserlig tid. Detta bär den vackra och tungt fortifierade så kallade Kejsarbron vittnesbörd om.
 
På Ingenmansön som det mäktiga brotornet står på sägs det legendariska "de trettios tappras slag" stått. För att göra slut på stridigheterna om floden äganderätten till floden Stirpaz sände Echter och Penner ut sin 30 främsta krigare. Alla dog så floden, Ingenmansön och Brotornet förklarades neutral mark som ingen ägde men alla fick använda sig av.
 
Hertigarna av Slättebo har aldrig blivit valda till kungar. Historiskt har de haft goda kontakter med hertighuset från Pharynx och stöttat Pharynx vid ett par kungaval. Hertigarna av Slättebo är de som i släktskap och ingifte stått närmast hertigarna av Pharynx.
 
Den mest kände av Slättebos hertigar är möjligen Hertig Anvil och hans excentriska hustru Lady Brigantia "den Synska".
 
Hertig Anvil gjorde sig känd som en kapabel härförare under första kriget mot Svarta tornet. När Svarta tornet belägrade Fil-Tofie och lyckades erövra Fil stod Hertig Anvil och hans trupper emot och uthärdade en lång och påfrestande belägring tills Kungens här kom till hjälp.
 
Om Lady Brigantia viskas det att hon på något sätt fick lära sig magi av en häxa när hon växte upp i Tofies hertighov som dotter till en riddare.
 
Legenderna säger att hon hade ett hemligt rum på slottet i Tofie som hon och hennes läromästare nyttjade under hennes studier. När läromästaren dog eller försvann så behöll Brigantia kunskapen om det hemliga rummet för sig själv. Under det första kriget mot Svarta tornet och belägringen av Fil-Tofie så ska hon enligt sägnerna nyttjat sina mörka kunskaper för att rädda sin make, sina barn och sig själv från de mordförsök och sjukdomar som Svarta tornet sände mot dem och hela Philmark och Slättebo.
 
Hertigens och Lady Brigantias giftermål betraktades för övrigt på sin tid som en enorm skandal. Ingen kunde förstå hur Hertig Anvil kunde nedlåta sig att gifta sig med en simpel landlös lågadlig riddares dotter. Men paret kom att bli smått legendariska redan under sin tid och stoff för sägner och ballader in i nutid.
 
'''Övrigt''' Hertigarna anses tillhöra den [[Greverydska orden]] men står också kungamakten nära.
 
 
===Yttersol===
 
'''Befolkning'''
 
'''Befolkningstäthet''' 
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Hertig'''
 
'''Geografi'''
 
'''Ekonomi'''
 
'''Historia'''
 
'''Övrigt'''
 
==Övriga==
 
===Markgrevskapet Ostmark===
 
Ostmark är ett politiskt mosaiklandskap av LV-borgar, sätesgårdar, bevakningstorn, "fria" byar med enkla vallade pallisader med bönder som svarar direkt under länsherren eller kungen. Ett nybyggarsamhälle där både stora möjligheter att göra sig en framtid och stor fara för liv och hälsa finns att få för såväl bonde som klerk och (tidigare) jordlös adelsman.
 
'''Befolkning''' Penner 20 %, Raxorer 20 %, Legerdier 20 %, Luksiler 30 % samt grupper av Halvlängdsmän (ca 10 %). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. )
 
'''Befolkningstäthet''' Låg
 
'''Officell residensstad'''
 
'''Markgreve''' Wilfred Grijp (Tillhörande Hertigsläkten Grijp av Salamora)
 
'''Geografi''' Hertigdömet består huvudsakligen av ett något svalare klimat än övriga Zorakien med dimmoln som sveper in landskapet på morgnarna under somrarna och där lite mer regn faller under vintrarna. Landskapet på halvön reser sig kanske 50 meter upp ur havet för att väl där uppe bli ganska flakt och beskogat. Skogarna domineras av kustgranar, stora ekar, storbladiga bokar, röda jättegranar, skogslönn och rhodedendronarter i träd- och buskskiktet. Närmare Aidnebergen och Nordbergaskogen reser sig enstaka småberg.
 
'''Historia''' Ostmark drabbades hårt under konfluxen. Efter det här området under omgångar härjats av kringströvande svartfolksband. Området har således aldrig riktigt återhämtat sig förrän på senare tid. Detta påbörjas när [[Fristaden]] grundas 511 e.O. av förrymda livegna, brottslingar. Staden blir en viktig handelsplats mellan dalker och dvärgar. Båda folken hjälper till med utbyggandet av Fristaden vilket bidrar till stadens mycket säregna utseende. År 591 e.O. invaderar Hertigen av Salamora Fristaden. Handeln mellan dvärgar och dalker avbryts. Landområdet omkring Fristaden fram till Zorakiens "gamla" landgräns annekteras och blir formellt ett zorakiskt markgrevskap. Som markgreve sätt en yngre son av Salamoras hertigfamilj. Stora förläningar ges också till Lysande Vägen. Solorden upprättar ett priorât i området. Lysande Vägen instiftar ett bontisât i Ostmark. Kungen förlägger en garnison Regaliegardister till Fristaden.
 
'''Ekonomi''' Förhållandevis fattigt. Jordbruk och självhushållning präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man spannmål, frukter samt föder upp grisar och får. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Timmer och pälsverk är viktiga handelvaror. Man odlar också rökblad, i synnerhet halvlängdsmännen. Många människor tar efter och odlar rökblad även de.
 
Den avbrutna handeln mellan dvärgar och dalker påverka ekonomin hårt. Detta får till följd att Fristadens borgare bjuder in ereboser från [[Nohstril]] att handla timmer, spannmål och rökblad (motsvarande tobak) i staden. Vad dalkerna tycker om det kan man fundera över.
 
'''Övrigt''' Hertigdömet påverkas av avståndet från övriga Zorakien samt skicket på vägarna till Ostmark. Det tar tid att resa dit via landvägen. Att försätta [[Via Aidne]] från Chrymil till Fristaden i gott skick har hög prioritet men är inget som görs i en handvänding. Man måste också bygga upp bevakningsposter för att vakta över vägavsnittet och förse resenärer med skyddade rastplatser. Till att börja med bygger man huvudsakligen mottar med träpalissader.
 
Markgreven tillhör den hertigfamiljen av Salamora och den [[Greverydska orden]]. Kungens representant i Fristaden är kungen brorson. En mycket duglig administratör och hygglig krigare.
 
==Platser==
 
=Städer=
Zorakin Städer
 
==Pendon==
{{huvudartikel|Pendon}}
 
 
== Indarsol ==
{{huvudartikel|Indarsol}}
 
=Samhälle=
 
==Klasser==
 
Zorakien är ett feodalt samhälle. När Kungen av Zorakien skulle belöna sina närmaste män efter Lindiskiarnerkrigen gjorde han dem till hertigar som svor honom en trohetsed. Dessa fick egna hertigdömen i det nya riket. Då kungen själv inte kunde skaka fram den mängd soldater och riddare som behövdes för att försvara landet blev hertigarna ansvariga för detta i de olika landsdelarna. Hertigarna behöll det största och bästa grevskapet själva och delade upp marken mellan 4 till 6 grevar som svor trohetsed till sin hertig. Dessa grevar tog det bästa godset för egen del och delade upp resten av marken till baronerna som svor trohetsed till sin greve. Alla dessa Hertigar, grevar och baroner ska hålla sig med egen trupp och riddare.
 
 
Kungen insåg dock att han inte kunde livnära sig på Marken runt pendon ensamt. Han beslöt därför att de 20 bästa baronaten i landet skulle bli Markisskap. Markiserna svor sin trohetsed direkt till Kungen. Inkomsterna här går direkt till kungen. Bönder som bor på Kronomark betalar också skatt direkt till Kungen. Likaså gör de så kallade Fristäderna som betalt sin såkallade frihetslösen och inte längre lyder under någon adelsman.
 
 
Ursprungligen var Zorakien ett valkungadöme. Kungatiteln vandrade runt olika hertighus tills en av Kungarna av Hertighuset Pharynx, Kung Karolu XI, som lyckade övertyga baronerna och markiserna i det Kungliga rådet att rösta mot hertigarna och grevarna för ett införande av arvkungadöme. Allt sedan dess är titeln Hertig av Pharynx en titel som tillfaller kronprinsen. Två av markisskapen tillfaller de två kungliga rådgivare som kallas Kanslern (civil ledningen) och Marsken (ledning av kungens styrkor).
 
 
Likaså var heller inte länen formellt sett ärftliga. När länsinnehavaren dog valde dess överordnade ny länsherre. Dvs Grevar valde baroner, hertigar valde grevar och kungen valde formellt Hertigar. Oftast var det dock regel att sonen till den sittande länsherren blev ny länsherre. Idag är arvsrätten reglerad i lag. Idag är det bara Markisskapen som inte är ärftliga bland länen.
 
 
'''Stånden'''
 
''Högadel:'' Denna klass representeras formelt av Zorakiens Hertigar och Grevar.
 
''Lågadel:'' Denna klass representeras av Zorakiens Baroner, Markiser och Riddare.
 
Cirka 5 % av befolkning anses tillhöra det adliga stånden.
 
 
''Borgare:'' Denna grupp människor är fria enligt den lag som stadgar "Stadsluft gör fri". För att få kallas stad måste kungen eller en hertig i ett län fastställa stadsrättigheter. Annars är orten att ses som en köping som således endast har begränsade handelsrättigheter. Folket är då heller inte fria utan "tillhör" hertigen eller adelsmannen som äger köpingen. Bland "Borgare" räknas handelsmän, hantverkare, gesäller och andra invånare i Städer.
 
Cirka 10 procent av befolkningen bor i städer och köpingar. Ca 30 % av dessa är Kronans undersåtar.
 
 
''Bönder'' Bönderna utgör cirka 80% av befolkningen. Cirka två tredjedelar av bönderna är undersåtar till baroner, grevar eller hertigar. En fjärdedel är kronobönder dvs undersåtar direkt till kungen. Denna andel är i växande då kungen gynnar folk som flyttar ut till obebyggd mark. Ungefär 10 % av bönderna är underställda kyrkan (i det här fallet den Lysande vägens) domvärjor. 
 
 
'''De fyra stånden politiska liv'''
 
''Handelsmännen och lågadeln''
 
Handelsmännen och lågadeln i Zorakin riktar i huvudsak blickarna och intresset mot Erebos och Caddo på grund av handeln med spannmål, timmer, tjära och järnvaror. Erebos och Caddo är nog lika intresserade av handeln med Zorakin (solstenar, pärlor, andra lyxartiklar, siden från långväga handel). Zorakin är helt enkelt de båda öländernas kornbod och timmerupplag för deras livsviktiga marin. Dessutom finns där massor av potentiella kunder i form av adel som är förtjusta i ädelstenar som solstenar (Erebos) och pärlor (Caddo).
 
 
Bland borgarna och lågadeln förekommer en vurm, en renässans, för kejsartidens ideal och konst. Detta "mode" är en motvikt till högadelns feodala riddarideal som upplevs som passé och förknippat med de senaste årens motgångar.  
 
 
-"Endast med en stark och enad nation med en stark regent och en regering där all adel, präster och borgare är representerade och delaktiga i beslut rörande inrikes affärer och handel kan Zorakin bli en lysande nation igen". (Ett Zorakiskt uppslag till Magna Charta)


'''Palinors Fjärde Soltåg 510 e.O.'''
Det fjärde soltåget utropas traditionsenligt. På grund av dålig uppslutning från den kontinentala soltågsrörelsen används stora kontingenter av legosoldater. Palinordens inre cirkel är vid det här laget ett mäktigt ockult samfund, och den relativt lilla hären förlitar sig på svartkonst och krigsmagi. Hären angrips fortlöpande av Ransards nya vapen: stridsgripen. En demoraliserad här besegras i grund, och stormästaren själv faller på slagfältet mitt under en ovanligt fasansfull invokation.


'''Palinors Femte Soltåg 610 e.O.'''
''Högadeln''
Det femte soltåget planeras till midsommardagen år 610 e.O. Palinorden har i upploppet till soltåget genomfört en massiv rekryteringskampanj över hela Ereb för att samla så många förkämpar och solfarare som möjligt. Samtidigt försöker Ransard genom sina påvra diplomatiska beskickningar sprida bilden av Palinor som ett ondskans näste. Lysande Vägens kyrka är ambivalent: helt på det klara på att något inte står helt rätt till i Palinor, men samtidigt obenägna att tro på det hedniska Ransards ”svartmålning”.


=Geografi=
Högadeln å andra sidan ser visserligen nyttan med god avkastning för sitt spannmål men de är så fast i ett gammalt tänkande om feodal personlig vapenmakt att de inte riktigt greppat vikten av handeln och den ekonomiska makten. Dessutom är hertigarna som representerar ledarskiktet i högadeln fast i en intern konflikt mellan de mäktiga nordliga hertigarna och de sydliga hertigarna (manifesterat i Sydzorakiska brödraskapets orden grundat 545).  
Palinor är uppdelat i tio grevskap av mer eller mindre lika storlek. De delar in landet längs spikraka gränser som tydligt har ritats upp på karta, utan hänsyn till naturens egna gränser och skiftningar. I Palinor varierar landskapet från kulliga skogar nedanför Kardbergen i nordväst, via Kärnmassivets ensliga toppar till stäpplandet Barghan i syd och öst. De djupa granskogarna i grevskapen Alermark och Müle bryts upp i kalhyggen och skogsängar för att snart ge plats åt Palinors kornbod: de frodiga odlingarna längs floden Aesel och de växande byarna Fossa och Turbh vid Blå Fyle. Landskapet längs Nordå och runt garnisonsstaden Tilarud tillhör även de den uppodlade delen av riket. Hela detta område i nordost omfattar tre rika grevskap och kallas i folkmun ''Ängarna''. Från de låga men klippiga Ejdunnbergen skådar man gränsen mot söder och Mirels dimhöljda åsland.  


==Klimat==


Palinors klimat är subarktiskt med mycket regn, klara somrar och kalla vintrar. Våren för med sig flyttfåglar och barghan blommar i mångfärgad krypblommor under det ihållande regnet. Sommaren är klar och frisk, en alltför kort nådetid för palinorerna. Hösten för med sig hårda regn och dimmor, men också ett överflöd av svamp och villebråd. På vintern staplar kalla vindar från öster snödrivorna högt mot hus och stugor, ett yrande svepkaos som sveper fram över barghan och begraver de västliga bosättnignarna.
Hertigarna och högadeln är på inget sätt svaga. I synnerhet inte militärt. Men de börjar känna av ekonomiska problem. De känner att deras makt och rikedom börjar rinna ut som sand mellan fingrarna och det frustrerar dem. Deras härer kostar pengar och spannmålet betalar sig inte lika bra längre.  


'''Medeltemperaturer'''


* Etinne månad    -8°
Anfallet mot Fristaden var ett utslag för denna frustration och behovet "att göra något". Men pengarna rullar inte in som de sammansvurna räknat med. Tvärt om så minskar intäkterna sedan priset på spannmål sjunkit. Och splittringen mellan de sydliga hertigarna och de nordliga hertigarna kan bli än värre om de sydliga (den oheliga alliansen i de Nordliga hertigarnas ögon) vidtar åtgärder för att skydda sig ekonomiskt och sluter särskilda avtal med lågadeln handelshusen och med Caddo.
* Öppne månad    -8°
* Kallte månad    -3°
* Töe månad    +7°
* Spire månad    +17°
* Grodde månad    +19°
* Halve månad  +22°
* Växte månad    +19°
* Mogne månad    +9°
* Skörde månad    +5°
* Vile månad    +2°
* Mörke månad    -3°


==Flora & fauna==
De nordvästra regionerna täcks av tall, gran och björk. I sydöst övergår växtligheten i taggiga buskar som motje, faernsnår och gula björnbär. Kärnmassivet kallnar med höjden, och högst upp växer bara ljung och dvärgbjörk.


===Palinorsk Stridshäst===
-"De låga spannmålspriserna är Caddos fel! Man borde fortsätta och invadera hela Caddo. Då skulle säkert pengarna komma in i högadelns börser. Där de hör hemma".


Bild: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7369#7369]


På de öppna stäpperna i nuvarande Palinor, [[Mirel]] och västra [[Nargur]] frodas sedan gammalt en egensinnig hästras: den Palinoriska Stridshästen. Denna eldfängda och oförvägna storhäst är en utmärkt springare och hett eftertraktad av riddare, kavallerister och hästkännare. Förutom dess stora storlek (den mäter 210 cm över manken!), dess eldiga dristighet är hästen välsignad med ovanligt tjock hud, nästan ogenomtränglig för pilar och lätta vapen. Detta gör att de riddersmän som rider detta odjur till strid endast sällan behänger den med schabrak eller rustning: vilket gör den palinorska stridshästen till en snabb, smidig och rörlig springare.
''Kyrkan''


Narguriska stammar i området har fött upp dessa hästar i generationer, och vet hur man handskas med dem. Men hästen måste få löpa fritt i stora hjordar för att frodas. Alla försök av den palinoriska ordenstaten att föda upp de värdefulla djuren på rancher och stuterier har misslyckats eftersom den karaktärsstarka och vildsinta hästen vägrar att para sig i fångenskap.  
Kyrkan och prästerna är en andlig adel. De ser med viss ovilja på handeln med Caddo. Men är samtidigt ogillande till hertigarnas stora makt. Kyrkan står förhållandevis nära kungen i många frågor och verkar för en stärkt centralmakt (så länge detta inte innebär negativa konsekvenser för kyrkan och dess ekonomi). Kyrkan i Zorakin har ganska stora och starka infanteriförband och kyrkliga riddarordnar till sitt förfogande och tvekar inte att använda dem om någon adelsmän försöker "förvärva" mark som är kyrklig. Många lågadliga samt yngre söner till högadliga söker sin bana som kyrkoriddare. Vissa bli munkar eller präster och förväntas göra karriär inom kyrka.  


Hästens tjocka hud ger den ett lite hårt och kantigt utseende. Ögonen är smala och kisande genom hudlagren, vilket ger hästen ett arrogant och samlat uttryck. Den har riklig manväxt, och det är inte ovanligt att dess ryttar pyntar djurets man med flätor eller knopar, ofta så många knutar som han fällt fiender från dess rygg. Dessa hästar betingar ett mycket högt pris, och det finns nästan ingen palinorsk hingst som inte ägs av en riddare, hjälte eller storman och används i strid.


'''Bilder'''
Fastlandskyrkan är officiellt motståndare till livegenskap. Samtidigt kommer många ur fastlandskyrkans ledande skikt från adeln. Därför gör inte kyrkan så stort väsen av saken.


''Barghan''


[url=http://www.e-mongol.com/images/STEPPE%20AVEC%20ARBUSTES.JPG]
En hel del handelsmän och borgare har mött den dalkiska tron i Caddo och tilltalas av den. Vissa dyrka den dalkiska grenen i hemlighet.Sedan gammalt finns det även kvar en minoritet adelsmännen som håller sig till den dalkiska tron. Religösa spänningar kan komma att växa.  
Bild 1: Under kärnmassivet[/url]


[url=http://www.wcs.org/media/image/Steppe2.jpg]
Bild 2: Öster om Tillarud[/url]


[url=http://www.hanses-campingsider.dk/lande/oelandfotos/moeckelmose.jpg]
Vad gäller Fristaden så har kyrkan stött den nordliga högadelns angrepp på Fristaden. Kyrkan har sett Fristadens dalkiska influenser som en inkörsport för den dalkiska kyrkans missionärer och därmed som ett hot mot fastlandskyrkan.  
Bild 3: Den sanna Barghan, dvs sydost[/url]


[url=http://olandsturist.itc.se/natur/natur_bild/alvaret2_200.jpg]
Bild 4: Ännu mer sann Barghan, där stenen gar i dagen[/url]


[url=http://www.myra.nu/myraUA-1030.jpg]
''Bönderna''
Bild 5: Den sanna Barghan - Utsikt fran Kasal Barghan[/url]


Det finns stort antal livegna bönder i Zorakin som inte har något att säga till om. Uppror är inte vanligt men har förekommit. De adliga beskattar sina livegna på arbetskraft och skatt så hårt de vågar utan att riskera uppror.


''Kärnmassivet''


[url=http://www.golfparexcellence.com/img/ire/kerry/Kerry-landscape-01LR.jpg]
De stora städerna tillämpar principen "stadsluft gör en fri" . Det innebär att livegna som rymmer till städerna har vissa chanser att bli fria. I synnerhet om de kan något hantverk. Ett formellt förhör hålls med den livegne. Där får hans ägare också göra sin röst hörd (om han vill). Kan rymlingen försörja sig och inte ligga staden till last och inte har något kriminellt förflutet eller politiska skäl är till förhinder ( den livegne är eftersökt av en mycket betydande adelsman) så blir den livegne fri medborgare i staden.
Bild 1: Ensam sjö i Kärnmassivet[/url]


[url=http://mountainviews.ie/mv/_serverdata/pix/picmtn_ct-00058-3.jpg]
Kärnmassivets toppar[/url]


Andelen fria bönder ökar också sedan kungen startat en nybyggarpolitik vilket går ut på att bönder som röjer ny mark i obebyggda områden är fria män (så länge de betalar skatt till kungen). Dessa nybyggare får kungligt stöd med sig, möjligen i form av en oxe och en ko samt ett bidrag för att köpa det viktigaste till gården. Nybyggarna ger sig ofta av i grupper för att söka skydd av varandra. Syftet med detta är att skaffa fler skattebetalare till kungamakten, utvigda den uppodlade arealen samt få tillgång till fler naturtillgångar


''Bla Fyle''


[url=http://www.boras.se/images/18.1155d9521134d4bd359800020920/Djupasj.jpg]Bild 1: Längs Bla Fyle pa griprygg![/url]
''Kungamakten''


[url=http://www.reggie.net/photos/canada/new_brunswick/miscou_island/1181802_reeds_by_river-180.jpg]
Kungmakten har allt sedan sjöslaget vid Selim 392 försökt stärka den kungliga styrkan och makten. Kungen lät bilda Regalieorden sedan Felicien krossat den Zorakiska flottan. Syftet med orden som direkt lyder kungen var att skydda Zorakins då försvarslösa kust.  
Bild 2: Bla Fyle efter Fossa, innan Barghan[/url]


[url=http://web.telia.com/~u21118736/voxnan/Voxnan/ovrevoxa-filer/Wox20.jpg]
Bild 3: Bla Fyle genom de västra skogarna och gränsmarkerna[/url]


= Städer och Platser =
Resultatet har nu börjat visa sig. Kungligt kontrollerade skeppsvarv har sakta men säker börjat bygga upp en flotta som är värd namnet. Den kan inte stå upp mot Felicierna än men kan försvara Zorakin mot piratanfall.  
Det finns egentligen bara en stad i Palinor, huvudstaden Kartotum. Det är en administrativ huvudstad, och möteplats för många stammar. Övriga bosättningar är antingen de jordbrukande byarna i nordväst, där Thurb, Tilarud och Fossa är störst, eller de skatteuppbärande ordensgårdarna, kasalerna, i sydöst. Många bor också runt klosterboren Karneke i Ejdunnbergen.




== Kartotum ==
Dessutom har kungen på senare år utvidgat Regalieorden till att bygga upp en armé med den gamla kejsartiden som förebild. Den första och andra legionen av Regalieorden har skapats bestående av vardera 3600 infanterister och vardera 600 Armborstskyttar. Infanteri och armborstskyttar kan man dessutom hämta från vanligt folk och det kostar inte alls lika mycket som riddare vilket innebär mer trupp för pengarna och det fungerar bättre i strider i berg och skogar. Utöver det har kungen fortfarande sitt kavalleri och sina riddare.  
{{huvudartikel| Kartotum}}
Palinors huvudstad ligger för fötterna på Palinéon, Ordens huvudsäte och palatskomplex. Huvudtemplet (St: Palin Majorem) omges av klosterbyggnader (Kartotums Konvent av St: Palins Orden, Mästerkonventet av St: Palins Orden och Fria Konventet av Solbröder) fästningsbyggnader (Leoniés Bastioner, Höga Sols Mur, Kevsurborg och Solborgen) samt det stora nekropolpalatset, Hjältarnas Hall. I sin helhet är Palinéon ett svårförsvarat gytter av ålderdomliga befästningar, branta fasader och dolda innergårdar. Även om palatset är synnerligen imponerande, som en bastion av sten över ordens innersta hemligheter, är de många befästningsbyggnaderna meningslösa annat än som tilflykt i händelse av revolt i huvudstaden. Själva staden Kartotum består av ett fåtal stora stadsdelar. Marknaden är en av de få platser där palinors hårt styrda nomader får mötas för att idka byteshandel. Tretton täckta trägallerier skyddar handelsmännen från väder och vind, och i mitten av detta gytter av stånd och bodar ligger Skatthuset, ett befäst torn med god uppsikt över handeln som ser till att Stormästaren får sin rättmätiga skattesats på all handel.  


Mitt emot den livaktiga Marknaden ligger Vinterstaden. Tre mäktiga stammar som sedan generationer bebott området runt Kärnmassivet bosätter sig här för att undkomma det hårda vintervädret. På sommaren är området övergivet, och eftersom många av nomaderna bor i tält står bodar och hus tomma, liksom de typiska täckta brunn- och samlingsplatserna. Under dessa perioder hemsöks Vinterstaden av Kartotums hårt förföljda tjuvar och taskspelare: jagade och desperata brottslingar med allt att förlora. Den del av vinterstaden som ligger närmast Palinéon består av vackra trävillor, med utsökta sniderier. Här bor nargurstammarnas mäktigaste, det närmaste Palinor har av ett adelsskap utanför Palins Orden. Särskilt bor en grupp Gharîldyrkande schamaner här under ordens överinseende sedan generationer.


Den tredje och största delen av staden ligger längs med den paradgata som leder upp till Palinéon och på rät vinkel från den en karavanled som går genom Marknaden. Eftersom denna stadsdel ligger på den bredaste och mest tydligt sluttande uppfarten mot Kärnmassivet och Palinéon kallas den Bergstaden, och är hem åt Kartotums vanlig befolkning. Ordensmedlemmar bor i de vackra trädgårdskvarteren runt Palinéon, vanliga medborgare bor släktvis i olika kvarter. Dessa stadsbor räknar både riddare av orden, narguriska barbarer och ditflyttade handelsmän och legoknektar bland sina förfäder.
Kungens armé kan utan vidare slå alla hertigar var för sig men går 2 eller 3 hertigar ihop så blir de svåra. Kungen är därför bekymrad över Wilfred av Salamoras militära framgångar. Att Fristaden nu officiellt är en del av Zorakin är enbart positivt men Salamora och hans parti börjar att bli hotfullt starkt.


== Klosterborgen Karneke ==


Karneke, Palinors bålverk, är en mäktig fästning vars like är svår att finna i de narguriska vildmarker där landet ligger. Detta militära monstrum restes med de senaste tekniker och principer för snart hundra år sedan, och kan fortfarande räknas i klass med borgar i rika syländer som [[Zorakin]] och [[Kardien]]. Byggmästaren, [[Erek Maskati]], stammade från Torilia, och var en erfaren fortfikationsarkitekt som skapat hamnbefästningar och riddarborgar över hela Ereb. Mäster Maskati var ett naturgeni med en särskild fallenhet för att utnyttja naturens och landskapets egna former. Därför tycks fästningen resa sig som en fortsättning av Ejdunnbergen i söder, och det är svårt att med ögat urskilja var bergrunden slutar och murverket börjar. I själva borgen bor ett tusental människor, däribland trehundra stridstränade unga palinoriska riddare och väpnare på hedersamt vaktuppdrag, liksom tjänare och den lokala förvaltningen. Platsen är också en knutpunkt för de lokala stammarna, eftersom det är en av de få platser där de lagligen får idka byteshandel enligt Palinorisk lag.
'''Sammanfattning'''


== Fossa, Thurb och Tilarud ==
Zorakin står vid ett vägval. Landet verkar lugnt och tråkigt och på tillbakagång men i själva verket kokar det under ytan. Zorakin kan härifrån gå vilken väg som helst. Antingen resa sig och bli mäktigare än någonsin tidigare eller bli alltmer fast i feodalism och insnärjd och splittrad i små inbördeskrig mellan olika adelsmän eller gå under i rent uppslitande inbördeskrig.


Fossa är ett enkelt jordbrukarsamhälle som är centrerat runt Etintemplet i byns mitt. En enkel riddarborg strax utanför staden är säte för Palinherre Greve Pars av Elisgaard. Befolkningen är sanna palinorer, ättlingar till handelsmän, riddare och legoknektar lika väl som narguriska barbarer. Det narguriska arvet är fortfarande starkt i byn, och många dyrkar sina förfäder sida vid sida med Etin. Thurb liknar i allt väsentligt Fossa, men styrs från en rik herrgård av Palinbroder Algrav daYid. I Tilarud är en stor andel av befolkningen palinriddare stationerade vid den stora förläggningen Tila Skans, under Palinherre Greve Tombas och Marskalk Baudin.


Högadeln är militärt mäktiga men splittrad och på efterkälken ekonomiskt, tappar mark politiskt.


Tilarud en viktig handelsplats dit pälsvärk från Narim fraktas: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=14729#14729


== Kasalerna ==
Lågadel och handelsmän är allt starkare ekonomiskt, ökar i makt politiskt. Många inspireras av Caddo och Erebos. En allians med den sydliga högadeln är möjlig (redan satt i verket?). Pengar och militära muskler finner varandra och kan möta hot från de mäktiga nordliga hertigarna.


Palinors kasaler ligger utspridda över det glesa landskapet, utposterade för att övervaka handel, jordbruk och skatteuppbäring. Den ena kasalen är den andra lik, och de kombinerar en uppsjö av uppgifter: sädeslager, handelsstation, värdshus, ordningsmakt och domstol. Själva kasalen är en stenbyggnad i två eller tre våningar. Den är byggd kvadratiskt runt en trång innergård, och dess väggar utåt är djupa murar. På nedersta våningen och i källaren ligger förråd, stallar, vapensmedja och vaktstuga. På de mellersta och översta våningarna finns både enkla sovsalar för gästerna, kasalherrens rum och ämbetskammare. Det är inte ovanligt att de större kasalerna är försedda med ett rundtorn som utkik. Utåt mot omvärlden vänder annars kasalen endast trånga gluggar från sina övre våningar.


Bemanningen i kasalen varierar beroende på storlek och hur orolig trakten är. Större kasaler betjänas av riddarbroder, betjänad av ett halvdussin icke-adliga ordensknektar. De senare rekryteras både ur Palinors bondebefolkning och bland lyckosökare och legoknektar. Många kasaler har istället eller dessutom en grupp om trettiotalet hästkrigare från barghans stammar. Dessa hårdföra stäppkrigare äter sadelkärnad magost och grovbröd, och dyrkar ofta obskyra andar, helgon och avgudar förutom Etin.  
Kungen gynnas ekonomiskt mer av starkare handel och en rikare lågadel. Han eftersträvar motvikt mot de mäktiga hertigarna. För att stärka kungamakten lägger kungen mycket resurser åt att rusta upp kavalleriet och flottan samt att införa elitinfanteri.  


Runt kasalerna i nord och nordväst ligger allt som oftast klungar av hus: jordbrukarbyar som söker skydd i dess skugga, och dras till dess handel. I de gränsliggande områdena är kasalerna stora, och många av kasalbyarna är skyddade av pallisader och jordvallar. Ute på Barghan är kasalerna färre, och naturliga knutpunkter för stammarnas handel. Här ligger kasalerna nästan alltid på de livsviktiga brunnarna och källorna.


Varje besökare som inte är en simpel trashank eller tjuv, är välkommen till kasalen, om inte extrema förhållanden råder. Vatten och husrum erbjuds gratis, men samtidigt förtullar kasalherran besökarens varor och ägodelar. Gästfriheten är snål utöver dessa grundläggande nyttor, och även rikare köpmän blir ofta hänvisade till enkla sovsalar. Ofta går det dock att få tilldelad sig ett bättre rum mot en diskret muta. Det sociala livet i kasalen trängs på den lilla innergården, där bord dukas ut för tre mål om dagen. Däremellan är det vanligt att sitta och samtala runt brunnen, eller längs väggarna. En kasals innergård är en vanlig plats för utbytandet av skvaller och skrönor. Förutom Kartotums öppna gator och torg är dessa gårdar Palinors viktigaste offentlgia platser.  
Kyrkan föredrar att hålla sig neutrala i inrikes stridigheter (om inte striden rör kyrkans mark). Kyrkosoldaterna och de andliga riddarordnarna är framför allt tilltänkta för försvar av kyrkan egendom samt soltåg. Skulle kyrkan ta strid så skulle det vara en mäktig motståndare. Den Aidniska kyrka ser dalkiska missionärer i varenda buske och misstänker den dalkiska kyrkan för att försöka vinna terräng på fastlandet.


Besökare måste betala för maten, kopparmynt:
==Styre==


Rågbröd (limpbulle) 2
Zorakin är en feodal Monarki. Kungadömet är idag ett arvskungadöme och Kungen är åtminstonde på pappret absolut. Han kan, om det honom så lyster, bestämma allt själv genom diktat utan att inhämta råd från någon. Men i praktiken låter han oftast riksrådet och hovadministrationen ge honom råd och hjälpa honom med vardagsbestyren.


Pepparsoppa (skål) 1
'''Politik'''


Lammbog* 12 (Främst ute på Barghan och i syd och öst.)
Politiken i Zorakien är en gråzon. Formellt finns det, som nämnts ovan, ett riksråd. Ursprungligen var Kungen tvungen att inhämta godkännande ifrån riksrådet. Riksrådet bestod då av adeln och Zorakiens andliga adel, det vill säga bontisaler och kerigasser, samt en fogde från varje län (grevskap eller kungsmark). Nuförtiden ingår även två representanter från varje fri stad.  


Långkorv (per famn) 10
Tack vare en retorisk kupp lyckades Karolu XI 156 eO förmå baronerna, som annars brukade rösta så som deras grevar röstade (som i sin tur brukade rösta så som deras hertigar röstade), att istället rösta för kungens förslag om envälde. Med hjälp av markiser, friherrar och flertalet bontisaler lyckades förslaget gå igenom.


Vildäppelmust** (stånka/lägel) 5 (Främst i lantbrukstrakter och i nord och väst.)
Idag fungerar riksrådet snarare så att rådet lägger fram förslag på fredsdomare, fogdar, utrikes ärenden, skattesatser, väg-, bro-, borgbyggen eller om en stad bör ges chansen att bli kunglig fristad.  


Farmarost** (Hel ost) 10 (Främst i lantbrukstrakter och i nord och väst.)
Rådet har i princip inget veto eller bestämmanderätt men fungerar som barometer för kungen för att avläsa de adligas åsikter i olika frågor. För att hålla sig väl med rådet (dvs framförallt adelsmännen och kyrkan) försöker kungen lyssna till förslagen och balansera sina beslut efter detta.  


Magost* (Hel ost ) 15 (Främst ute på Barghan och i syd och öst.)
Viktiga personer i rådet är Drotsen, Kanslern och Marsken. Den zorakiske kerigassen ingår också alltid i det kungliga rådet. En annan person som ofta anses ha ganska stor makt och kungens öra är Hovmagikern. Vilken skola hovmagikern tillhör har skiftat genom århundradena. Oftast har det varit en animist från Animisternas skola i Kra eller en mentalist från Mentalisterna hus i Pharynx.  


Öl (rött) (stånka/lägel) 5
'''Ordnar'''


Öl (surt) (stånka/lägel) 5
I denna soppa läggs dessutom ordenstillhörighet. Olika medlemmar i rådet tillhör olika ordnar eller partier. De tre största är [[Sydzorakiska brödraskapet]] (som huvudsakligen består av adliga från södra Zorakien) vars huvudsakliga syfte är att motverka den mäktiga nordliga högadelns dominans i politiken.


Importerat Vin*** Flaska 25 (Endast avsett för palinorbröder. Priset motsvarare en muta.)
[[Greverydska orden]] (som ursprungligen är en pan-aidnisk orden men som i Zorakien numera främst verkar inrikespolitiskt). Den styrs huvudsakligen av mäktiga nordliga hertigar. De vill helst bevara den gamla ordningen med en kungamakt som är beroende av starka hertigar


Svartsoppa*** Skål 5 (Endast avsett för palinorbröder. Priset motsvarare en muta.)
Samt [[Kungapartiet]], även kallad Regalieorden (ska inte förväxlas med de tämligen nyuppförda militära enheterna under samma namn). Här hittar man de flesta markiserna, friherrarna, representanterna från de fria städerna, många länsfogdar, ganska många landlösa riddare samt en inte föraktfull andel baroner och några enstaka grevar. Den verkar givetvis för en stark centralmakt (kungamakt).


== Arkitektur ==
Till detta bör nämnas att Lysande vägen i form av Kerigassen har stor makt vid det zorakiska hovet och i Zorakien som helhet.


De hus de narguriska nomaderna trots allt uppför lånar mycket från deras bofasta släktingar bortom palinor. Karvade taknockar, flätverk och halmtak ger ett barbariskt men konstfärdigt intryck. Det är lätt att överväldigas av de råa djurfigurerna och intrikata slingorna som tyder på en stor hantverskicklighet.
'''Utbildning'''


Trots att orden så långt det går försöker bygga fyrkantiga, sensibla stenhus och eftersträvar renhet och enkelhet i byggnadsstilen så byggs en majoritet trähus. Särskilt av bondebefolkningen, som tar djupa intryck av den narguriska stil som många av dem har med släkten.  
Som inte detta vore nog börjar det även bli viktigt att ha skolning och här blir även institutionerna en del i en adelsmans statusarsenal. Var man gått spelar in på ens framtida nätverk och karriär.  


Eftersom Palinor är ett fattigt land, med tillfällig toppar av plundrad rikedom, är bebyggelsen högst blandad. Gamla stenhus och kasaler bevaras genom århundradena sida vid sida med enkla trähus eller moderna skrytbyggen. Palinor är en rokig blandning av stilar, som ett kollage av jorisk och nargurisk byggnadskonst genom seklen.
Generellt kan sägas att de fem viktigaste institutionerna man kan ha gått i Zorakien är Mandelordens Lycée, Pendons Katedralskola, de Lärdes skara i Pendon (helst under exempelvis den Lärde Harabel Nepos), Luksilos Lärdes Skara (som har tillgång till Zorakiens näst största bibliotek och som för övrigt är ett f.d Lycée ) samt i Katedralskolan i Indarsol.


=Samhälle=  
==Utrikespolitik==
Palinor styrs av Palins Orden, och då särskilt av den Inre Cirkeln, som är det råd som är samlat runt Stormästaren. Medlemmarna i rådet är de tio Grevarna, och andra höga potentater. Alla är de djupt invigda i ordens religiösa hemligheter. De narguriska stammarna styrs genom kasalerna ute på stäppen, genom hövdingarnas råd och genom schamanerna i Kartotum.


'''Förhållandet till Caddo och Fristadens konsekvenser'''


== Klasser ==
Zorakins förhållande till Caddo och Caddos til Zorakin kan enkelt beskrivas som ömsesidig beroende och ömsesidig misstänksamhet. Zorakin kallas Caddos kornbod. Detta har fog för sig. Visserligen skulle Caddo möjligen klara att försörja sig själv på sina bördiga jordar. Men närheten till Zorakins enorma spannmålsskördar som är de största i västra Ereb har givit Caddo tillgång till tillsynes outsinlig mängd billigt spannmål. Så i stället har man valt att odla mer inkomstbringande grödor som citrus, oljeträd, vin och blomodlingar som kan vidareförädlas till parfym. Och nästan lika outsinlig verkar mängden skeppsvirke, tjära och bast till skeppståg samt järnvaror vara från Zorakin. Produkter som behövs för att underhålla den livsviktiga Caddiska flottan. Zorkin bidrar också med en mycket stor kundkrets för de Caddiska handlarnas lyxvaror och därigenom till den Caddiska ekonomin. Men, som sagt, allt är inte frid och fröjd mellan Caddo och Zorakin. Zorakin och Caddo haft flera militära och diplomatiska konflikter. Den allvarligaste och mest genomgående är måhända schismen som delade Lysande vägen i två delar. Den Aidniska LV och den Caddiska LV. Här ska däremot också påpekas att Zorakin och Caddo har betydligt bättre relationer än Kardien och Caddo när det kommer till just denna konflikt. Framförallt beror det på Zorakernas (oftast) mer realpolitiska och diplomatiska inställning i frågan om ekonomi och handel kontra religon (gärna ett religonkrig men inte på bekostnad av börsen). Denna inställning har stegrats efter det Zorakisk-Feliciska kriget då Zorakerna ekonomi låg i ruiner efter den Feliciska ekonomiska blockade till sjöss. Insikten att Caddo kom till diplomatisk undsättning till Zorakin och fick till stånd fredssamtal mellan Zorakin och Felicien enbart på grund av att Caddos egen ekonomi skadades av blockade fungerade också som en väckarklocka för många i Zorakin.
Det finns ett antal olika skiktningar i det palinoriska samhället. Till att börja med finns den grundläggande skillnaden mellan Palinbroder (och därigenom adelsman) och vanlig samhällsmedborgare. Palinorden har landet stadigt i sitt grepp, och ingen annan samhällsgrupp har anspråk på ledarskapet. Till överklassen räknas dock också de narguriska stamhövdingarna, schamanättlingarna i Kartotum och de rikaste av Palinors snabbt flyende handelsmän.
Medelklassen består av tre vitt skilda grupper. I Kartotum och i vissa kasaler och byar finns handelsmän och legoknektar som är tillflyttade till landet och har en del att säga till om. De självägande bönderna av blandad härkomst som främst bor i landets nordvästra delar tillhör även de medelklassen. Många kommer från riddarsläkter som hamnat på obestånd, har långa anor och anspråk på att få tas upp i Palins Orden om de bara kommer över medel nog att utrusta en riddare. Den tredje gruppen är de fullvärdiga medlemmarna av de rikaste av de narguriska stammarna. Genom en historiens ironi är det främst de stammar som aldrig dyrkat guden Ghaerîl som har den positionen.
Underklassen består av krigsfångar, skogsbanditer, fattiga nargurstammar och livegna bönder. Särskilt den sista gruppen är relativt stor, då särskilt de nordliga grevarna lagt under sig allt mer mark. Centralstyret i Kartotum ser med oro på den utvecklingen, och det finns en stark opinion runt Stormästaren att olagligförklara livegendomen. Bland de fattiga nargurstammarna finns de som först dyrkade Ghaerîl. Bestulna sina schamaner och utstötta av de andra stammarna lever de i misär, och förbannar riddarorden som stulit deras heliga hemligheter och nu är kallsinning inför deras öde.  


Men alla har inte riktigt hängt med i den ekonomiska utvecklingen. Fler av de nordliga hertigarna och högadeln hade fått allt svårare att försörja sina allt dyrare riddarhärar och köpa de senaste lyxartiklarna. De tidigare ekonomiskt och militärt dominerade nordliga hertigarna har hamnat i lågkonjuktur. Inte så att de är fattiga. Och deras riddararméer är större än någonsin. Just här klämmer skon. Det finns en gräns för hur många ryttare en baron, greve eller hertig kan hålla. I synnerhet som han och hela hans familj samtidigt slösar bort hiskeliga mängder pengar på lyxartiklar. Men i stället för att skylla på sitt eget ekonomiska (o)sinne så letade man orsaker på andra ställen. Caddos rika handeln med dvärgarna över Fristaden fick klä skott för den kärvare ekonomin. Delvis ville man kanske själv ta över kontrollen över handeln i Fristaden. Delvis trodde man kanske att man genom att begränsa dvärgarnas handel med Caddo på så sätt skulle kunna höja priset på järn. Vilka skälen än var försökte ett antal av de nordliga hertigarna med Hertig Arviden av Salamora i spetsen ta kontroll över denna nya tidens maktmedel på det enda sätt de känner till. De samlar sina styrkor och angrep och intog Fristaden. Resultatet blir inte det önskade. Resultatet blev inte riktigt vad man önskat. Istället för att rulla i pengar så slutade handeln genom Fristaden tvärt. Vad värrre var, de tidigare relativt goda intäkten från godsens spannmål och från järngruvorna blev lidande då Caddo inte vill handla med dessa fridstörare. Ekonomin blev därmed ännu sämre till följd av kriget.
   
   
Merparten av de övriga handelsmännen i Zorakien samt en stor del av adeln och de sydliga hertigarna i Zorakin blir rejält irriterade över detta tilltag. Detsamma blev Kungen. Handelsmännen för att handeln med Caddo störs och de sydliga hertigarna och adelsmännen för att priset på spannmål sjunker. Kunge blev irriterad över störda utrikes relationer och framförallt sjunkande intäkter från kungens tull på handel och skatt på handelsmän.
Det kan komma att leda till att sydlig Zorakisk adel och handelsmännen sluter sig samman i en gemensam falang som sluter så att säga "separat"fred med Caddo. Resultat: Den "sydliga" falangen handelsmän, lågadel, sydlig högadel vinner ekonomiskt på bekostnad av de nordliga hertigarna och högadeln som trodde att de kunde ta genvägen med vapenmakt till rikedom genom att inta Fristaden.
Caddo har allt att vinna på att stödja en opposition mot de nordliga adelsmännen. Det långsiktiga målet för blev Caddo att återetablera sig i Fristaden även om Fristaden nu är i Zorakiskt innehav. Kanske kan man genomföra en begränsad krigsförklaring mot Salamoras parti och inte mot Zorakin som land. Kanske kan man understödja en "egen" sydlig hertig med pengar och legosoldater för att sköta kriget åt Caddo och därigenom näpsa den nordliga adeln i Zorakien.
Det leder också till försämrad politiskt inflytande hos en uppretade kung. Men kungen utnyttjade så småning om situationen till sin fördel.
De Zorakiska kungamakten lät genom diplomatiska turer säkrat Fristaden åt sig själv. För att rädda Salamoras ansikte lät den Zorakiske Kungen hertigen av Salamoras näst ädste son bli markgreve i det nyuprättade markgrevskapet Östmark vilket grov omfattar det landområdet som förbinder Fristaden med resten av Zorakien. Han säkrade politiskt stöd för sin lösning hos Lysande vägen genom att lova bort ett antal baronat i det nyupprättade markgrevskapet. Och han fick Salaoras stöd genom att helt enkelt ta över skyddet och restaureringen av Fristaden och därigenom kostnaderna för densamma. Han gav ocskå Salamora en särskild plats i sitt krigsråd...dock inte Marsktiteln som redan var upptagen.
Alldeles i närheten av Fristaden och Östmark ligger den tämligen nyuppförda Caddiska kolonin Ereno som bildades som svar på den Zorakiska ockupationen av Fristaden. Även om ett formellt freds- coh handelsavtal har upprättats mellan den Zorakiska kungamakten och Caddo i frågan om Fristaden så bevakar dalkerna de Zorakiska trupprörelserna noggrant. Vad som säkert oroar dalkerna är det faktum att då flera baronat i Östmark givits till den Aidniska kyrkan så patrullers området frekvent av Solriddare. En annan sak som också kan väcka dalkisk misstänksamhet och oro är en nyuppsatt garnison av, tillsynes, tungt väldrillat Zorakisk infanteri i Fristaden. Ett truppslag som i sig får betecknas som en nymodighet hos Zorakerna och som man måste ta i beaktande inför framtida.
'''Nordliga handelsvägar'''
Andra utrikespolitiska och handelspolitiska beaktande är Zorakiens arbete med att öppna en andra nordlig led utöver den som går via det som kallas Riddar Agadrims dödståg och Blästarstråket. Den nya leden kommer också gå över över land eller snarare över flod. Leden kommer att dras flodvägen via Ickeälva i Hertigdömet Inberg genom de Grå passen över Aidnebergen och vidare norrut på Dagafloden genom Snoarskogen. Målet verkar vara att upprätta handelsstationer för pälshandel med barbarstammarna i Snoarskogen. Det förekommer dock rykten att Zorakin även vill upprätta en hamnstad/koloni vid Drevedagas mynning i Gryppas vik. Om detta rykte visar sig stämma så kan det komma att påverka maktbalansen i området och de diplomatiska relationerna till stater som Magilre, Klomellien och möjligen Trakorien.
==Militärmakt==
Zorakien är en feodalstat med en stark riddararmé. I teorin skulle kungen vid en härmönstring kunna skaka fram ca 30000 riddare och svenner. Men sedan de flesta länen blivit ärftliga och kungen därmed förlorat den direkta kontrollen, började adelsmännen ta sig vissa friheter och har blivit mer självständiga gentemot kronan. Det har allt oftare hänt att adelsmän köpt sig fria från härmönstring för att man inte velat lämna sina förläningar obevakade. Så i praktiken skulle kungen i dag kanske som mest få ihop 15000-20000 riddare och svenner. Plus eventuellt fotfolk som de adliga förfogade över och valde att skicka med. Kungens egna riddare och väpnare sammanräknat från alla kungsmarker uppgår till mellan 1200-1500 man
Adelns fotfolk kan uppgå till 25000-30000 man, ibland mer, vid en total nationell härmönstring. Ibland skickar adelsmännen fotfolk istället för att skicka sina ryttare eller istället för att betala. Utöver adelns fotfolk skickar borgarna i de fria städerna ofta en del av sin stadsvakt eller inköpta legoknektar till härmönstringen. Totalt bidrar städerna med kanske 4000-6000 man. 
Efter de senaste krigen mot svartfolk belyst nackdelarna med riddararméer och kungarnas beroende av en ibland alltför ovillig adel. De senaste tre kungarna har därför initierat och genomfört skapandet av en ny stående elitinfanteriarmé lojal till endast kungen.
Denna armé kallas Regaliegardet 
'''Regalieorden-Regaliegardet'''
Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.
Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a Gardet av Regalieorden". Detta militära garde är en elitinfanteristyrka om 4800 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.


== Palins Orden ==
1:a Gardets grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts falchion (som gemenligen av soldaterna kallas "kejserlig falchion"). Man har också en kort stridspjut som även fungerar som kastspjut, samt en dolk. Skölden är av scutatamodell. Girloff den III var arkitekten bakom det 1.a gardet.  
[[Bild: Paliorden_vapensköld.png‎]]


Ordens kärna sitter i klosterstaden Kartotum, och utgår från den [[Innersta Cirkeln]], vilken leds av en [[Ghaerît]] ("Ghaeriels sändebud"), eller Stormästare. Riddarna i klosterstaden och i Palinors andra kasaler (klosterherrgårdar) härstammar från de ursprungliga kolonisatörerna och missionärerna, eller från de legoknektar och solfarare som genom århundradena anslutit till det lilla landets sak. Börd är mycket viktigt för dessa vildmarksaristokrater, och beroende på vilka anor man kan uppvisa upptas man till olika rang inom orden.  
2:a Gardet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a gardet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a gardet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a gardets soldaters utrustning är som det 1:a gardets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell, bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta. Valien den VII designade om det 2.a gardet och gav dem längre bardisaner i stället för korta spjut.  


I de sydliga länder där orden har sina kapitel är medlemmarna antingen medlemmar av trogna familjer av högt uppsatta Palinbröder som bevarat ordens hemligheter i generation till generation, eller nyrekryterade rikemän, köpmän eller ädlingar som lockats av ordens flärd, mystik och nätverk. Eftersom ordensmedlemmar svurit att hjälpa varandra i vårt och torrt kan det vara en stor fördel för den handelsresande att vara medlem: vart man än kommer i Ereb finns det en chans att en ordensbroder har en varm säng redo för den reströtte. Därför är det vanligt att just köpmän ansluter som lekmannamedlemmar. Palinorden är dock inte det enda sällskap att fungera på detta sätt, och den konkurrerar med andra intresseorganisationer.  
Slår man samman de båda enheterna får man en effektiv enhet där 2:a gardets långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1:a regementets kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1:a gardets män in med sin falchioner.  


Den ofrälse, handelsman eller oäkta barn, som vill ansluta sig till orden upptas som lekmannabroder och kan bara få en begränsad insyn i orden om han inte tar upp vapen. De stridande ofrälse, sergeanterna, saknar många av riddarnas privilegier, men är ändå en aktad och priviligerad del av det palinorska samhället. I fredstid fungerar de ofta som besittnignsmän, bailiffer eller skatteuppbäringsmän hos de primitiva stammarna i Palinor.  
Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett utmärkt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.


Om man kan bevisa sin ädla börd i minst tre generationer kan en sökande upptas som riddersman i Palins Orden. Det finns en hel esoterisk hierarki, som börjar vid de ödmjuka Salamandrarna, och slutar som Gravmästare, Stallmästare eller någon annan av de upphöjda och upplysta rangerna i den Innersta Cirkeln.
Det totala antalet Regaliegardister uppgår i dag till ca 12000 man med tross och bågskyttar


===Palins Orden utomlands===
=Religion=
Palins riddarorden är inte begränsad till just Palinor. En stark beskickning är ständigt närvarande hos Exarken i [[Ekeborg]], och fungerar även som experter på missionsarbete hos barbarer och nordfolk. Dessutom finns medlemmar i orden över hela den del av Ereb där den Lysande Vägen råder. Det är ett tätt sammanknutet brödraskap av ädlingar som ställer upp för varandra och hjälper varandra framåt i vardagen, men som idkar tystnad och hemlighetsmakeri mot omvärlden. De flesta medlemmar nere på kontinenten är inte riddersmän utan "Initiater av Palinors Regel", lekmannabröder som följer ett par enkla regler i vardagslivet. Ju nyttigare man är för orden och ju mer helhjärtad desto högre upp i sällskapets olika cirklar och hierarkier kan man klättra. De flesta håller sig dock på en modest nivå, och vet ingenting om uppväkta döda eller andra av ordens mer eller mindre officiella hemligheter.


Även om Exarken i Ekeborg säkerligen vet en smula om vad som försigår i Palinor vad gäller förfädersdyrkan och uppväckandet av de döda så har han ingen avsikt att göra en höna av en fjäder så länge Palins orden är nyttiga allierade och håller sina kätterier på behörigt avstånd långt uppe i norr. Det har till och med gått så långt att flera av de avlidna hjältar som kämpar som dödsriddare mot ransarderna även tagits upp som helgon av högsta instans.
=Kultur=


I vissa mer kosmopolitiska delar av Kopparhavet samarbetar Palins orden med andra sällskap, och till och med med magiska och nekromantiska sammanslutningar som de anser att de har något att lära av.
=Övrigt=


===Heradlik===
Riddare [[Bild: Riddar_PO.png]] Väpnare [[Bild: Väpnare_PO.svg.png]]


== Militärmakt ==
== Pamperna (Hästfolket) ==
   
   
Landets riddarhär är centrerad till Kartotum, Karneke och Tilarud. Men riddarbröderna har många uppdrag att fullfölja, främst att upprätthålla lag och ordning, och att beskydda handelsmän och karavaner. Därför finns riddarbröder över hela landet, företrädesvis i rikets kasaler. I krigstrid uppbådas hela befolkningen i ”Palinore Landstorm”, dels skrämda bönder som ställs upp som pilföda, dels stridbara narguriska nomader som slåss uppställda i sina respektive stammar. Dessutom väcks döda hjältar till liv i kristider, för att strida vid de levandes sida i egenskap av legendariska helgon och förebilder.


'''Invånare:''' Ca 10000
'''Historia'''
Ryttarfolket som förgick Penterna på Aidne. De är kända för sina förnämliga hästar som enligt historien inte går att stjäla då hästarna sägs dö av hemlängtan då man för dem bort från Pampernas rike.
Kungen av Zorakien gav 55 fO Pamperna löftet att de skulle få regera själva på halvön som tack för deras assistans i kriget mot Lindiskiarnarna. Pamperna tackar och återknyter varje år detta avtal genom att skänka en av sina "dummare" hästar till kungen (de "ointelligenta" hästarna går att tämja och dör inte när de lämnar "Pampas"  ). Pamperna anser att den idealiska hästen inte går att tämja.
'''Geografi'''
Pamperna håller till på halvön mellan Hertigdömena Pharynx och Inberg. Pampiska halvön består av gräsmark, gräsmark, gräsmark, gräs, gräs, gräs, gräs, gräs samt ett träd. Utom längst de små åarna som avvattnar den pampiska stäppen för där kan man på sina ställen hitta lite fler träd. Främst Pil och pampisk al.
På dessa gräsvidder betar en massa hästar, kor och får. Dessa anses vara Pampernas egendom (även om ingen Pamp för tillfället är i sikte).
'''Det pampiska folkets bakgrund'''
Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel ett primitivt jordbruk och fiskade i floderna. Efter hand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs Pamperna allt mer undan.
Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de ursprungligen var två folk. Ett ryttar och herdefolk som bär vissa släktskap med de Narguriska nomaderna och ett jordbruksfolk som verkar stamma från Penterna men som framförallt höll till i floddalar och vid kusten och vars främsta näringsgren var fiske och spannmålsodling. Ryttarfolket nyttjade också gärna floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomad. Det vill säga att de flyttar runt vart 5 år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker och för att åkrarna sugits ut och behöver vila. Varje stam har ett revir som de bevakar.
Andra menar att de är släkt med penterna men ett helt eget folk som tog en egen väg där hästen och boskapen blev det centrala i deras vardagsliv. De sökte sig till floddalar för där fanns vatten till djuren. Man var liksom penterna också jägare och fiskare. Och från fisket fick man bland annat rom som användes till beredning av hudar som fick en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket behöll man också som ett viktigt inslag i sin kosthållning. Jordbruket fokuserades på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför blev havren den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kom från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och cermonier.
Oavsett om det är resultatet från en sammanslagning med penterna eller en egen utveckling av ett till penterna närbesläktat folk så har har Pamperna utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Och i stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden.
'''Pampernas språk'''
Pampernas språk har ingen like i Ereb enligt Aidne-boken. I pampernas eget språk uttalas i huvudsak konsonanterna med strup och "smack"ljud.
Man har två skriftspråk. Det ena har man tagit upp från Jorerna. Det andra är schamanernas "skriftspråk". Detta används i huvudsak i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.
'''Pampisk religon'''
Citat från Aidne-boken: "Såvitt man vet i Zorakien har de ingen religon men deras styvnackade motstånd mot att bekänna sig till Lysande vägen får en att undra."
''Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt henne hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna.''
''Mitt emot satt Ogar, Schamanen. Han gungade lätt fram och tillbak och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då reste han händerna och slängde on en blandning av torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten.''
''En vag doft av stäppbrand fylld tältet tillsammans med en annan okänd kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började kännas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten på djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik, han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm.''
''Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast.''
''-Se, Vindens gud sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare''
Pamperna har utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste gudaväsena är himlen och vindarnas gud, flodgudinna, eldens gud och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Hon kallas viddernas gudinna. Man dyrkar också förfädernas andar och tror på inkarnation.
I stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden. Dessa samtalar inte bara med naturandarna utan även med förfädernas andar. Schamanerna är liksom penternas druider väl förfarna med diverse örter och droger. Man är dessutom förfarna inom magiskolan Spiritism och har bland annat tilläggsformeln Tala med naturandar. Schamanerna har dessutom färdigheten Spådom.
Tatueringar är inte bara utsmyckning utan en viktig del i Pampernas religon. Man fäster andarnas väsen och lyckosamma tecken på vissa delar av kroppen. Tatueringarna målas i komplicerade rankro och slingrande möster som är svåra att följa i ögat som ju mer man ser in i dem tycks avslöja fler och fler detaljer och varelser.
Hampa och en potent dryck av jäst stomjölk används i vissa viktiga ritualer och festligheter. Även mjödet är en viktig dryck för Pamperna och kallas allmänt gudadrycken. Schamanerna använder dessutom vissa anda hemliga växter och svampar i sina droger som för dem in i andevärlden.
Pampernas har ett skriftspråk. Detta används dock uteslutande till religösa ändamål och spådom. Det är således schamanernas "skriftspråk". Detta används bland annat i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.
Schamanerna sysslar dock inte med läkekonst, detta görs uteslutande av helare.
'''Samhället''' 
Pamperna är semi-nomader. Det innebär att stammarna vandrar runt inom sina revir i cykler. Normalt stannar Pamperna på samma ställe i fem år. Men kortare uppehål förekommer också.
Deras hyddor är runda med upprätta väggar och ett lätt kupolformat tak. På utsidan läggs en pressening av skinn eller av oljat linnetyg som man köpt till sig utifrån. Konstruktion hålls uppe av ett intrikat vävd träställning som är snabb och enkel att sätta upp och ta ner. Mellan träställningen och den yttre tältväggen isolerar man med diverse torkade starrgräs. Välgjorda mattor tillverkade av bredbladiga gräs fästs uppe på det kupolformade taket för ytterligare tätning.
På hyddans jordgolv lägger man ut mattor vävda av grässorter som isolering och fuktskydd. På dessa läggs de berömda pampiska ullmattorna. Pamperna väver sina mattor i ull som färgats med krapp och en särskild sköldlus. Detta ger en särskilt varm och röd färg. Mattorna läggs längst golv och hängs på väggarna för ytterligare isolering. Man skärmar också av sektioner med mattor så att "tältet" får flera rum.
Pamperna själva går helst i en ylle eller linnetunika samt i läderbyxor. På fötterna bär de läderstövlar. En läderhätta fullbordar skapelsen. Man har också en form av poncho av ylle.
Vid strid bär man en vadderad tunika, ett härdat läderharnesk samt läderbyxor och läderstövlar. På huvudet har man läderhättan eller en toppig härdad läderhjälm.
Till det har man en sköld som består av en träställning över vilket flera lager härdat läder spännts över.
Favoritvapen är ett spjut som man både kan stöta med och kasta. Utöver det använder man en smalbladig stridyxa med pikhammare på baksidan som stridsvapen.
Just detta att använda spjut från häst och hur pampiska ryttar tränar mot varandra med spjut sägs i vissa kretsar vara en föregångare till Echternas och Pennernas stridstaktik och vapenlekar och torneringar med den tunga lansen.
Andra vapen man använder sig av är lasson och bolas. Bolas är främst ett jaktvapen. Man använder den bland annat vid trappjakt. När pamperna ridande ser en trapp försöker de så snabbt som möjligt komma inom kastavstånd. När de stora fågeln rusar upp och försöker lyfta slungas bolan i väg och slår fågeln till marken.
'''Pampisk kultur'''
Jakt på trapp räknas som en av de tre nationalsporterna.
Den andra nationalsporten är en form av hästpolo, kallad Karox. Normalt spelar man den stam mot stam. Detta är också ett sätt att oblodigt (nåja relativt oblodigt) lösa konflikter. Regeln är enkel. Klotet ska slå ner det andra lagets "linje". En linje är tre käppar med två överliggande vedbitar. För att kunna skjuta iväg klotet använder man långa käppar med en krok framtill som klubba. Inga andra reger finns utom att man inte medvetet försöker döda någon. Då bli man utvisad. Att bli utvisad innebär en oerhörd prestigeförlust för den som utsätts för detta skamliga straff.
Särskilt populär tycks denna form av hästpolo vara när man fått tag på Morelvidynska pirater som gjort landhugg i hopp om att stjäla kor eller hästar (eller för den delen andra hästtjuvar). Man hugger helt sonika av huvudet på den olycklige och sedan använder man hans huvud som klot. 
Den tredje och i många ögon sett förnämsta nationalsporten är Pampisk harjakt. Den pampiska haren är som bekant världens snabbaste gangare. Den kommer upp i hastigheter som får Efaros antiloper att svettas. Endast en mycket skicklig ryttar och en mycket snabb häst har en chans att fånga haren. För det är just det. Man ska fånga haren i dess jättelika öron. Dör haren räknas det inte som en lyckad jakt och mannen eller kvinnan som jagade haren förlorar istället i anseende.


'''Palinors Riddare'''
En harjakt kan för betraktaren därför te sig som ren sensationell ryttarkonst där ryttaren förmår hästen att flänga fram och tillbaka, bukta, sprinta och tvärvända och i bland gör ryttaren själv konster som att hänga ut med hästens sida för att försöka få tag på en hare som duckar i gräset.  
Det lilla rikets elit är den färgstarka kretsen av ordensriddare, en grupp som innehåller allt från landets egna söner vars ätter uppburit inkomst från handelsavtal och kasaler i generationer, till en kosmopolitisk samling lycksökare, idealister och karriärister som ofta ännu håller län och inkomst i avlägsna länder. Dessa riddersmän har alla en grundläggande förmögenhet som tillåter dem hålla palinorsk stridshäst och rustning, och leva som adelsmän. Palinors skattkammare utgår med en enkel pension till ordensriddarna, och mat och husrum arrangeras i den kasal eller fästning där de är posterade. Fattigriddare av ädel börd men knap kassa kämpar om rika mecenaters gunst för att få ordning på den viktiga brynjan och springaren, eller tar tjänst som serganter tillsammans med ofrälse knektar.  


Palinordens riddare nyttjar vapen och rustning som är lika disparat som de själva. De rika och beresta klär sig i full brynja med harnesk och brörstfästad tunnhjälm eller bascinet, ofta efter Zorakiskt riddarmode. De fattigare och de traditionskärare klär sig istället i svepande hauberker och ålderdomliga tunnhjälmar eller nässkenehjälmar med kindskydd. Beväpningen skiljer sig inte lika mycket: det väldiga ryttarsvärdet används både till kavallerichock och närstrid. Vissa använder lans, korpnäbb och stridsgissel, eller andra vapen från kontinentens riddarklass. Liksom brötsplåtar och hjälmar ofta har bronsinfattningar, är det vanligt att riddarna skyddar sig med bronsslagna rundsköldar, ibland även halvmåneformade för smidigare ritt.  
Penniska adelsmän tog ganska snart upp den här jaktseden men de jagar den vanliga svartsvansharen vilken är betydligt långsammare. Dessutom så dödas haren antingen med ett slag med en klubba eller med ett spjut. Sådana excesser imponerar INTE på Pamperna. Använder de Zorakiska ädlingarna en klubba så svärtar man dessutom ner två av Pampernas nationalsporter.  


Serganterna, de ofrälse och fattiga stridande ordensbröderna, fyller ett antal taktiska roller. Bland annat finns det de som beväpnade med armborst vaktar kasaler och fästningar. Denna hederslösa syssla är den fattige ädlingens sista utväg. Dessutom finns de som beväpnar sig med spjut och klubbor som ryggraden i landets infanterlinje: en mer hedersam postering. De serganter som har råd med det strider till häst: antingen som understödande armborstskyttar, eller som tungt rustade lansiärer. Sådana rika krigare hindras endast av sin ofrälse börd att upptas som riddarbröder: de riskerar ofta liv och lem för att upptas i de dubbades skara, och föräras svärd och riddarsporrar.  
Några andra populära fritidsnöjen är att stjäla grannstammen får kor eller hästar. Denna sport görs dock alltid med livet som insats.  


Man har också en omfattande renlighetskultur. Nästan det första som byggs är ångbadstältet. I mitten i tältet gräver man en jämn rund grop. Denna fylls med vatten. Runt omkring står fyrfat med egendomliga vattenbehållare ovanför sig. Dessa skapar ånga. Vid särskilt högtidliga tillfällen slänger Pamperna hampfrön och hampblad i elden för att åstadkomma en extra "renande" effekt.


== Lag & rätt ==
Pamperna är skickliga guldsmeder och gör fantastiska små hantverk. Guldet tas sannolikt upp från de små åarna genom vaskning.
 
I varje grevskap är greven den yttersta garanten för lag och rätt. Varje palinorisk riddare kan agera som dennes ställföreträdare, men är självklart ansvarig inför både greven och inför orden. Om en greve missköter sitt domsmandat ställs han tills svars i den inre cirkeln.  
Vidare så har man en utstuderad tatueringskultur. Lindormar kronhjortar, karakaler, hästar, örnar och blomrankemönster är de vanligaste. Tatueringarna görs i en mycket säregen stil som starkt påminner om de guldföremål som Pamperna tillverkar.


De narguriska barbarerna har sin egen grymma rättvisa, vilken orden sällan har skäl att beblanda sig med.


'''Pampisk politik'''


== Folkslag ==
Den store Zorakiske folklivsforskaren Labar Drövelhelm gjorde i sin anatologi om Aidnes folk en betraktelse över Pamperns politik och ledarskapsval i den här kommentaren.  
Pallinor bebos av tre stora befolkningsgrupper. Den härskande klassen, ridderskapet, består av några få tusen personer. Runt och i deras kasaler och klosterstäder frodas en blandbefolkning på bas av narguriska nomader som alla dyrkar sina förfäder och den Lysande Vägen. Dessa jordbrukare är sprungna ur en smältdegel av nargurer, inflyttade legoknektar och riddarnas oäktingar, och talar en västnargurisk blanddialekt. Slutligen finns det ett antal stammar av narguriska nomader och svedjebönder som lever som deras förfäder gjort i århundraden. Dessa vidskepliga nomader bekänner sig till den Lysande Vägens Palinorska form, men ägnar sig även åt många olika former av hedniska riter och udda kulter. Varje stam har sin egen shaman, ofta nödtorftigt vigd till Etinsk präst, och sina egna traditioner. Vissa är vanliga hederliga narguriska kulter, där de gamla gudarna döpts om till helgon och skyddsandar. Andra är mysteriekulter som ägnar sig åt svartkonst, nekromanti och spådom och andra onämnbara och okända riter. De palinorska riddarna har upprättat en nödtorftig rannsakningsdomstol eller inkvisition som främst bekämpar belätedyrkan och människooffer. Många nekromantiker från dessa ljusskygga stammar har även de fått sätta livet till på riddarordens bål. Dock inte innan de avtvingats sina hemligheter i Kartotums källare.


''Hade vi uti Zorakiens pampernas politisk urvalssystem torde nog de flesta kujoner och mutkolfvar avstå en sådan tvedräkt. Blott de modigaste eller galnaste bliva då tillsatt uti ledares position. Och ser man på vilka som idag sitta på mången av Zorakiens städers eller läns ledning så är båda föregående klart att fördra.''


===Kända stammar===
I varje pampisk stam finns en hövding! Om någon vill utmana hövdingen på tronen så går det till så här.


'''Ödbryts Härjare''' http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=5655#5655
Först tar den blivande utmanaren sina mjärdar och sätter dem i en å för att fånga fet laxfisk och ål. Sedan lägger han eller hon (ja pamperna har kvinnliga krigare) fisken i lerurnor och gräver ner urnorna i en stor grop som fyllts med hästgödsel. Värmen från gödseln och tiden gör att fiskolja skapas. Sedan man särskiljt oljan från diverse orenligheter och försett sig med lämpliga kvantiteter går man till hövdingens hydda.  
När de hedniska nomaderna i Oudes stam inte ville vika sig för den Palinoriska missionen raddades deras shamaner upp på led och avrättades som kättare, deras hövding och dennes krigare drevs på flykt, och de resterande fördrevs från sin betesmarker av konkurrerande stammar såsam Nareman, Truvs och Bekarbek. De överlevande flydde mot nordost, till vildmarken och de otillgänliga kullarna. Där lierade de sig med de lokala svartfolksstammarna: oregerliga vildar med sneda betar och grumliga ögon som livnärde sig på jakt, slakt och fiske. Tillsammans blev den nya stamman inte bara stark nog att slå tillbaka hotande faror, den kunde på allvar börja planera sin återkomst till de förlorade jaktmarkerna. De lystna svartfolken fröjdade sig över nomadernas lena kvinnohull och för dem stora rikedomar, och nargurerna såg i de vildsinta svartfolken en väpnad arm, och fäder till framtida hämnare.  


Under det nya namnet Ödbryt (eg. det omskapade Oude) härjar denna stam av halvvättar och svartfolksblodade nomader östra Palinor. Deras ledare, Tukk Niding, är en väldig svartrese med kalla blå människoögon som leder sina härjare från lyckad räd till lyckad räd. De hållar sig utom räckhåll för de väpnade styrkorna på sina palinoriska stridshästar, vilka de rider barbacka. De är skickliga slavhandlare som hanterar lariat och piska med lätthet, men de saknar modet, manskapet och utrustningen för att kunna stå emot ett samlat motangrepp. De säljer sina slavar till jordukaerlarna i norr, eller till vissa subversiva riddarfamiljer i Palinor.  
Där sätter sig utmanaren mitt emot hövdingen med det brinnande fyrfatet mellan varandra. Alla andra går ut. Utmanaren börjar sedan att skvätta olja in i fyrfatet och hövdingen följer efter och skvätter han med. Sedan håller de på och utmanar varandra. Allt mer olja och allt oftare tills det börjar brinna i tältdukens tak och inte ens då slutar de alltid utan båda fortsätter helt lugnt tills en av dem ger upp och flyr ut ur hyddan. Inte så sällan har det hänt att en av de inblandade och i bland både hövding och utmanare brunnit inne.  


Oudes gamla förfäderstro har blandats upp med svartfolkens elementära animism. Nu tillber de hjältar som "Gamle Björn" och "Konung Mjukmull", påhitt och missförstånd av de gamla myterna. Deras religiösa ledare är den krumsatte vargryttaren Ryk, vars ulvar Snappe, Bete och Fräse är skickliga vildhästsvallare.
Om den ena brinner inne blir den andre vald för han var klok nog att dra sig ut när det var för osunt att stanna kvar. Dör båda så väljer man ny ledare genom omröstning. Dör hövdingen så har han (det är oftast en han) ändå redan fått ett passande likbål. Likaså för utmanaren som visat prov på mod som anstår en krigare men lite sämre omdöme vilket helt klart hade gjort honom eller henne olämplig som hövding.


== Handel & ekonomi ==


'''Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara'''


'''Valuta'''
Aka Hoxara ledde en av stammarna i det som idag är Pampiska halvön. När Lindiskiarnerkrigen började var både Pamperna och Raxorerna splittrade i fientlighet mellan varandra och inbördes mellan stammar och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnerna angrep stammarna norr om den Pampiska halvön. De brände deras byar och och de människor som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar.  
I Palinor finns ingen centralt präglad valuta. Istället används den vanligaste valutan i söder, eller helt enkelt de mynt man kommer över.  


Först ignorerade dock Lindiskiarnarna Pamperna på halvön. Dessa bedömdes sannolikt var för få och för splittrade för att utgöra ett stort hot och då Lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde innebära ett hot mot Pharynx och Lindiskiarnarna. Detta gjorde att Pamperna här vann tid till rådslag. Dessa beslutade efter en del hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärsmytslingar att välja en storhövding som skulle leda dem alla.


'''Handel'''
Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästskos" stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder den Store. Vilket han också var, både i storlek och handling.  
Palinors handel är på sparlåga. Trots det exporteras stora mängder päls och myrjärn som de byter till sig från Mirel eller från stammar i nord och öst. Dessutom exporteras palinoriska stridshästar, en småskalig men mycket inkomstbringande handel. Förutom i redigt silver tar orden betalt i salt och i tyger. Från dvärgarna i [[Küldkres]] i norr importerar de välsmidda vapen till sina riddarhärar. Den importen är dyr, och riket är skuldsatt upp över öronen. Men å andra sidan är deras riddare mycket väl beväpnade.


===Komunikationsvägar förr och nu===
Aka Hoxaras första beslut var att man skulle bryta upp från sina bosättningar och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle Lindiskiarna aldrig kunna vet exakt var Pampernas bosättningar befann sig.


Palinor har alltid varit beroende av nargurs och kustlandens handelskontakter.
Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han vill provocera fram en attack samtidigt som Lindiskiarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade.  


Karta: [http://img158.imageshack.us/my.php?image=vgentillpalinor.jpg]
Strax efter att Pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av Lindiskiarnas posteringar. Detta störde förmodligen Lindiskiarnarna och upptagan som de var med Pennerna (och sannolikt en aning övermodiga) så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot Pampiska halvön.  


Det lila strecket visar vägen Palins första missionärer följde till det oupplysta mörkret i norr. Vägen blir tidigt stängt av det expansiva Ransard.
Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När Lindiskiarnarna bröt in i Pampiska halvön så höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna hade förklarat att den gudomliga vinden var villig att hjälpa till och förklarade också att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt samlade rytteri, ca 1200 man, och anföll Liniskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De Lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den Gudomliga vinden svepte mot dem.  


De oranga strecken visar de handelsrutter som de tidiga palinoriska handlarna använde. När kungariket Timolerien grundades 176 eO spärrades dessa av.
Aka Hoxara själv dog 49 fO. Det var året efter han tagit emot den Zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över Pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland Pamperna


De blåa strecken visar de långa och omständiga vägar som måste färdas för den som i dag vill nå ordensstaten Palinor.
Enligt legenden dog han i en utmaning om Storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de alla fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna och sprätte olja i elden för allt vad de var värda och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly ut rasade hyddan ihop och alla fyra, Hoxara själv och de tre utmanarna, dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en hövding.  


== Kalender ==
Alla var överens om att detta var ett passande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska Barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära.


Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decenium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.




=== Högtider och Festivaler ===
'''En berättelse om när en Pampisk stamhövding reste till Pendon för att leverera den Kungliga hästen'''


Ett antal högtider firas av Palins Orden, förutom de som gäller som allmänna för de Lysande Vägen. Främst bland dessa är givetvis de Fallnas Dag sent om hösten. Med tända ljus i händerna bekämpar riddarna det djupnande mörkret genom högtravande lovsånger till de som fallit för tron. Till midvinter hålls en stor eldfest för att åkalla Etins lysande anlete, solen. Ett antal mindre högtider håller särskilda helgon och händelser i ära, däribland Ordensdagen, i St: Palins åminnelse. Alla dessa festdagar högtidlighålls även av bondebefolkningen. Tillsammans med många av de narguriska dagarna firar de även marknadsdagar som en särskild högtidlighet. Dessa köpskapsfester är en av de få tillfällen då bofast och strövande befolkning möts och umgås. Mer än en olycklig eller upprivande kärlekshistoria har haft sin upprinnelse under de festerna, för bönder och nomader håller sig helst på var sin kant.  
Detta sägs ha inträffat för sisådär 120 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt den gången att med ett i pampiska ögon passande följe (ca 40 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon.  


Vad de narguriska stammarna i övrigt firar är svårt att säga, då deras traditioner är högst skiljaktiga och mångfaldiga. Hos nomaderna är det även tradition att utföra skenräder mot ensligt belägna gårdar. Beroende förhållandet mellan bofasta och nomadiserande kan dessa krigiska övningar innehålla mer eller mindre av stöld och blodspillan. För nargurerna är det en påminnelse om vem som i deras ögon har rätt till landet. Även om ordensmyndigheterna ser mycket allvarligt på sådana aktiviteter brukar bönderna snarare ställa in sig på att upprätthålla goda relationer med barbarerna. I sådana fall kan räderna snarare ta formen av vänskapliga besök.
(En ryttarstyrka om 40 man motsvarar en hygglig invasionshär ur en medelmåttig zorakisk greves ögon)


Förutom marknaderna och viss vilda festivaler finns det inte mycket till utbud av kulturella upplevelser i Palinor. Utanför Palinéon i Kartotum vill säga, där den elekta riddarklassen kan njuta av ett begränsat utbud av jorisk teater och musik. Dessutom ger de mer musikaliskt eller konstnärligt begåvade palinorerna utlopp för sina talanger genom det lokala etintemplet. Dessa pryds allt mer av gobelänger och helgonfigurer i trä från stugorna. Många av dessa har ett tveklöst narguriskt och hedniskt drag över sig.  
Efter visst rabalder och märkliga missöden där man bland annat jagat iväg en greve med stridsfölje sedan denna vägrat passage för "vildarna" (greven och hans män lyckas efter visst tumult söka skydd i borgen - pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap som bot för hans förolämpningar) och där man snubblade över och mangrannt nedgjorde en plundrande orchstyrka i trakten av Torildskogen kom de slutligen fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningtal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem.  


Nargurernas kulturella aktiviteter är en del av deras vardag – deras bruksförmål, kläder och bostäder är ofta högstående konstföremål. Dessutom firas många religiösa högtider med stämsång, strupsång, dans och hästparader.
Kungen hade just denna dag ett torneringsspel och då härolden mötte upp med det Pampiska följet frågade denne adelsman som kände till vilken status Pamperna löd under om någon av banérförarna eller deras baron vill delta. Till allas förvåning så red Baronen (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin rustning och sina vapen. Man gick med på detta om hans spjut trubbades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen.  


==Politik==
De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att man startade för sedan han sänkte den kungliga vimpeln. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då Baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig.


===Mirel===
De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den Zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiska hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes (!!!) långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.
''vije och Peter skrev...''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=8000#8000


Hur är det med Palinor, vad kan man tänka sig för intressen där? Tänker mig att det kunde finnas en beväpnad Lysande Vägen-orden i Mirhamn, med siktet inställt på mission. Den skulle administreras från Palinor. Kanske de också stöder någon religiöst välvillig klan i kampen om en återupprättad tron? Kunde tänka mig att Palinor gärna ser att kungamakten återupprättas som förr. (Forna goda relationer?)
==Kampanjförslag - Konflikten mellan Caddo och Zorakin==
Hur är det förresten med Palinors handelsvägar (västerut och söderut), kan Mirel vara av strategiskt intresse där?


---
:''Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.''


Jag tror att Palinor inte är så noga med gränsöverskridelser och så vidare. Ibland företar de räder och beskattningståg utanför sina grevskaps gränser, speciellt eftersom de har undersåtar som bor där (det vill säga de strövar mellan marker i Palinor, och marker i Mirel). Däremot försöker de att undvika att provocera Mirel i helhet, eftersom de inte har råd med fler fiender. Detta präglar även missionärsprästerna (vilka inte är så mångtaliga man skulle kunna tro: Palinor har inte resurserna för genomgripande verksamhet, och deras präster är även upptagna med andra missionsområden och den inre missionen.). Missionärerna försöker hålla en låg profil, inte puscha så mycket på Etins allenarådande ställning, och allmänt smälta in i samhället. Ofta får de sota för palinoriska gränsöverträdelser och förföljser, och det pågår en hätsk inre debatt om Palinors förhållande till Mirel.
:''Kommendanten Láronnin såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Láronnin nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.''


---
:''Inte långt därifrån inspekterade hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!
''
:''En inte föraktfull siffra det måste medges... Men när man såg ner från höjden mot hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i hertig Thamas av Gredelmarks armé.
''
:''Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.
''
:''Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.
''
:''Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.
''
:''Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....''


Ok, så Palinor och Mirel hade under Mirels kungatid goda förhållanden. Gränsen mellan landen är fastslagen sedan det jorpagniska imperiets tider (Birkenbeinerens "Limes Narguricum" börjar här) Visst har palinoriska nomadstammar alltid rört sig över gränsen men det finns got om betesmarker och kanske klanerna i norr rentav hade någotslags avtal med palinorerna om rätt till höstbete el.dyl.


I nuläget vill Palinor helst se en återupprättning av kungatronen. Man vill inte se att grannen i söder blir hem för vildar, jättar och barbarer som eventuellt växer sig starka och aggressiva. Säkert är man också nervös att det som hände Am-Korum skall drabba också Palinor. Man har varken intresse eller resurser att göra markanspråk, gränsflytt eller invasioner.


I Mirhamn finns en liten "officiell beskickning" i form av missionerande och rekrytrande riddare och präster. I nuläget försöker de välja vilken klan eller gruppering de skall stöda i kampen om den raserade tronen. De ogillar de flesta andra nykomna grupperingar i staden då de ser dessa som potentiella faktorer till oro och oviss framtid.
----


---


Man kunde kanske tänka sig nåt liknande i Mirel, där kungen och etablissemanget i Am-Korum var de enda som brydde sig om korrekta relationer norut. Mirellerna ser knappast skillnad på palinoriska nargurstammar och andra barbarer österifrån (som var de som brände Am-Korum) varför gränsöverträdande nomader gärna halshuggs omedelbart och pålas åt vildbjörnarna.  
:''De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för hertigen av Gredelmarks caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.
''
:''Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.
''
:''En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.
''
:''Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.
''
:''På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.
''
:''När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.
''
:''Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.
''
:''Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.
''
:''Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.
''
:''Draken på Zorakins stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.
''
:''Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.''


Beskickningen i Mirhamn ses på med skepsis och den får alltsomoftast generat försöka förklara rykten om intrång från norr.


Mirellerna själva håller sig av hävd rätt bra innanför "nargurervallen" då de ju inte är nomader.
===Pilregn över Gredelmark===
Äventyret "Pilregn över Gredelmark" utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.  


---


Finns det alltså inga nomadiserande element i Mirelien? I så fall faller lite min idé. Jag tycker det är synd - man förlorar känslan av en sammanhängande "västnargurisk" kultursfär.
====Persongalleri====


Min tanke är alltså att vissa palinoriska och mireliska stammar kunde leva lika mycket på båda sidor gränsen, och se sig själva som tillhörande sina stammar och sin stamgemenskap, inte det mireliska samhället eller palinoriska staten. Kanske finns det plats för lite nomader i mirel ändå? Om inte annat så i dess utkanter och som gårdfaruhandlare?
* Kungen Valien VII
* Kerigassen av Pendon
* Hertigen Thamas av Gredelmark
* Kaptenen för Luksilos garnison
* Hertigen Arviden av Salamora
* Hertigen Sonerik av Inberg
* Hertigen Martel av Yttersol
* Markgreven av Fristaden
* Marsken och Markisen Berthold av Junemark
* Markgrevinnan Ina av Fristaden
* Hertiginnan Selina av Gredelmark
* Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
* Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
* Aidniske bontisâlen i Gredelmark
* Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
* Dalkiske bontisâlen i Gredelmark
* Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
* Aron från Kra Kungens chefspion
* Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
* Donadio, den dalkiske emissariens chefspion
* Láronnin, caddisk officerare för dalkisk legostyrka
* Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare


Det är alltså inte palinoriska stammar som bryter in i mirel, utan sjävlföretagsna riddersmän och kasalherrar.


---
====Bakgrunden====


Nej, mirellerna är alltså inte nomader. (Eventuellt vankar de lite av och an från borg till borg el.dyl.* men i alla fall inte på häst). Detta kommer från tanken om att mirellerna är ett eget folk (som jag har tagit som officiellt - här kan jag dock ha fel) och att de skall skilja sig från nargurerna.  
Tvärtemot vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Det är däremot hans hustru.  


För min del kan dock mirellerna gott vara av narguriskt ursprung, men jag ser gärna att de hålls som "egna" med egen kultur osv.  
Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska riarkernas åsikt om saken.  


Jag kan också bra tänka mig narguriska nomader i landet som ett eget element. Vissa lever rövare, vissa för handel och andra kanske har "pass" av mirellerna att ströva genom landet till beten söder om Ljusna (mot att de visar respekt för mirellisk överhöghet och betalar för sig).  
Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla hertig Thamas (hertigen av Gredelmark).  


Hur låter det?
Martel, hertigen av Yttersol är gift med hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.


Och varför inte så att klanherdar gör långa vandringar enligt betestillgång, av hävd utan att bry sig om gränser och stater.
Bontisâlen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den aidniska grenen av den Lysande Vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisâlen förfogar dessutom över ett kompani solriddare.  
Gränserna i Mirel ser jag som arv efter den joriska tiden, och gamla klaner kan gott anse att gräsmarker långt utanför dessa är deras att använda.


---
Den dalkiska bontisâlen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisâlen har dock ett förvånansvärt stort antal solmunkar, ulepper, riarker och lekmän i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande apidiol. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form - man skulle rent av misstänka dem för att vara riddare ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa.


Mirelliska klaner finns också utanför Mirels gränser, men dessa är inte ättlingar till drottning Urumelga (typ) och hör inte till den "inre krets" av storklaner som i tiderna började välja kung åt sig, och föraktas storligen.  
Det finns således både ett soltempel och en mindre apidiol tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Det finns också ett tempel till "de unga gudarna" i Luksilo - finansierat av Erebosiska köpmän.  


---
Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att "caddister" befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in på de banorna. Efter hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har kerigassen spenderat allt mer tid hos hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.


=Religion=
Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer guld än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar; pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.  
Palins Orden följer den [[Lysande Vägen]], men har en egen inriktning som med rätta uppfattas som kättersk av det fåtal utanför ordens innersta cirkel som känner den i sin helhet. Tron uppkom i mötet mellan de missionerande palinmunkarna och lokal dödsdyrkande stammar för hundratals år sedan. Den innersta kretsen och de mest insatta dyrkar förutom Etin den mörke guden [[Ghaerîl]], de saliga dödas härskare. De ägnar sig åt nekromanti, och försöker sätta sig in i döden och i oändligheten för att på så sätt komma närmare gudarna och Etin själv. De är vetgiriga sökare som ser kunskap som vägen till frälsning och upplysning, och de tomma rymderna och dödes avgrundsdjup som gudomlighetens boning.  


För den vanlige medlemmen i Palins Orden är detta okänt. Däremot vördar han helgonen, martyrerna och de saliga och heroiska döda. Han vet att dessa kan ingripa för att skydda honom och Palinor, och rent av återvända från de saligas ängder för att strida vid hans sida. Han vet också att helgonens skyddande solande Ghaerîel är Etins mäktigaste bispringare.
Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla ''marsktiteln'' till förmån från någon sketen markis!!


==Lysande Vägens organisation i Palinor==
Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet där de kom från liksom alla dem som stöder dem. Med våld om så krävs, om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln.


Kerigassen beklagar sig att kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!


Kåpans bröder av St Palins orden har inom Palinors gärnser traditionellt samma roll som riarker. Ute på Barghan är det till och med så att det är Svärdets bröder som predikar och håller mässa. Sedan 400 e.O. finns det skelettorganisationen till en kyrka under Kerigassen. Tidigare har Riarker och predikanter som flockats till Palinor antingen gått upp i orden, eller predikat till fots och i sin ensamhet. Nu finns det en liten men växande organisation av vanliga präster. Vissa av dem oroas av förfädersdyrkan och hemlighetsmakeriet. Palinbröderna ser dem både som trogna trosförvanter, och potentiella skvallerbyttor och problem. De enskilda församlingarna leds för det mest av en Kåpans broder. På barghan och i vildmarken ofta av en Svärdets broder. Ett antal församlingar leds av regelrätta Riarker, varav vissa har lierat sig med Palinorden, medan andra är mer självständiga.
Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.  


Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.


Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om inget annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.


== En historisk Exposé - dödskulter i för-Palinor ==
Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna, i synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.


Bland de narguriska stammar som rörde sig i området öster om Ransard som skulle komma att bli dagens Palinor fanns många meningsskiljaktigheter. De flesta, släktingar till dagens jordkaerlar och ransarder, dyrkade Aesirgudarna eller besläktade panteoner. Men viss stammar leddes istället av shamaner som dyrkade döda förfäder och den dystre guden Ghaerîl. Jag skall i korta ordalag beskriva deras tro, som fortfarande lever kvar uppblandad med den Lysande Vägens trossatser.
Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med och fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet


"När en man dör färdas han till den mörka floden Gjoll. Dess bortre strand är en dyster och mörk plats där förlorade själar klagar i intigheten, och där ondskans hantlangare pinar de döda med eld och järn. Men den som leds vid handen av en kunnig shaman, eller som har utmärkt sig i livet hejdas vid den breda bron Modug, över vilken tjuvar, lögnare och främlingar färdas i stora skaror, av den vise guden Ghaerîl. Han har samlat de döda i ett läger vid flodens hitre sida. Där bjuds man in till dryckesgille med guden. De främsta krigarna tas upp i hans sällskap, och får sitta vid hans sida i hans gyllene tält. Andra förtjänstfulla skickas med gåvoskänker tillbaka till den gravhög de lagts it, på orlov av den store guden Ghaerîl att vaka över sina ättlingar och bistå dem med råd och dåd. Men när onda gudar nalkas drar Ghaerîl ut i fält, och kallar sina döda till sig i ledung. Det är därför som Ghaerîl kallas "De Levande Dödas Konung": för de som dör och hamnar hos honom är levande trots att de är döda.  
Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.  


När Ghaerîl inte kallar på sina undersåtar tjänar dessa sina ätter och släkter. Om det finns en fejd mellan två släkter är det inte ovanligt att de döda drar i härtåg mot varandra: och gravkumlen genljuder av muller som av strider och de dödas härskrin. När släktens shaman anser det vara av nöden kan han kalla på de döda ur kumlen, och ibland hela vägen från Gjolls stränder. Den döde står då i ruttnat kött för att tjäna sin ätt.


Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn. Han kan heller inte tjäna Ghaerîl, utan måste vänta vid brons fot tills den som dräpt honom läggs i grav med hans utskurna tunga. När den döde segraren sedan själv kommer till bron har han makt över alla de vars tungor han bär. Det går även bra att ta av hela huvudet, så länge man skiljer tungan från kroppen. Tusenden är de bortglömda besegrade vars övermän aldrig fick med sig tungorna är graven. De blir till oroliga vålnader och hemsöker de levande. Därför har seden att ta fienders tungor fallit ur bruk."
Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker kerigassen ta hjälp av den våghalsige hertigen av Salamora, underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakin.  


De narguriska schamaner som dyrkade Ghaerîl samlades tidigt till Kartotum av de nyfikna palinbröderna, som ville åt deras insikter. Stammarna klagade över att de bestals sina andliga ledare, men tystades med guld och skänker. Snart visade dock Palins orden sitt sanna anlete: när pengakistorna sinade slutade de att smörja stammarna, och dessa, utstötta ur nargurernas gemenskap och demoraliserade, förföll till elände och fattigdom. Och schamanerna hade inget annat val än att samarbeta eller brännas som hedningar. Detta var hundratals år sedan, och de schamaner som nu lever i de priviligerade delarna av Kartotum är följsamma och lojala mot orden. Samtidigt tar de sitt ämbete som företrädare för stammarna på allvar, och ser sig som legitima förträdare för den narguriska kulturen i Palinor. Det är tveksamt om stammarna delar denna syn.
Den aidniske bontisâlens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig hertigen av Gredelmark eller den dalkiske bontisâlen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisâlen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St. Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.  


==Religiös förföljelse==
Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.


Genom Palinors historia kan man urskilja två huvudsakliga perioder av religiös förföljelse, eller "Rening"
Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En del ( max 33%) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 50/50).


Utrensning av dödskulter: Efter att ha utbytit religiösa och spirituella idéer och koncept med de västnarguriska Ghaerîlshamanerna gör Palinbröderna dödsguden till "sin". De västnarguriska ghaerilstammar som snabbt anpassar sig, och erkänner Etins överhöghet kommer rimligt undan. De stammar som fortsätter att dyrka Ghaerîl pa traditionellt sätt utsätts för diverse grymma atgärder: deras heliga män deporteras eller bränns på bål, de tvånsinterneras, eller berövas sina jaktmarker. De allra flesta ghaerildyrkande stammar råkar mycket illa ut, även de som samarbetar får sina shamaner deporterade till Kartotum, för kontroll och ideutbyte. Utan sina religiösa traditioner förlorar många stammar sin ställning, och de som förföljts hårdast går under.  
Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.  


I mellantiden stärks paradoxalt nog de stammar som INTE dyrkat Ghaerîl: de ses som missionsobjekt och bemöts mer neutralt.  
Sannolikt kommer hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.  


Utrensning av kätterier: Efter det att alla eller nästan alla stammar i Palinor formellt bekännt sig till Etin och hans solande ''[[Ghaeriel]]'' kommer det så småningom fram att det är si och så med efterlevandet av Den Lysande Vägen. Många stammar har helt enkelt lagt till Etin till sin gudaskara. Enskilda Kasalherrar reagerar våldsamt, och i nuläget mullrar det om regelrätt tvångsmission och "inkvisition". Om så sker riskerar de icke-ghaerîldyrkande stammarna råka extra illa ut, ghaerîldyrkarna ser en chans att förbättra sin skamfilade ställning pa stäppen genom lite gammaldags angiveri, och hoppas att den kommande häxjakten inte kommer att drabba dem.
Ett antal andra adelsmän från västra Zorakin kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall).


=Äventyrsuppslag=
====Upplägg====  


==Trad i folk och fångar==
Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på ''Heraldik'' kan man identifiera sigillet som den caddiske emissarens personliga sigill.  
I Palinor är slaveri i lag förbjudet, men en levande och inkomstbringande verklighet. På avlägsna gårdar ute på Barghan finns en grupp adelsfamiljer, många av echtiskt ursprung, vilka handlar med inlandets nargurstammar och nordliga jordukaerlar. Unga blekögda barbarflickor och starka oxar till barbarmän inbringar höga priser på kopparhavets slavmarknader, och säljs även till Trakorien och Ransard.  


Den ecthiska ätten Martull är inflytelserik, och dess söner har kämpat som ordensriddare i de många generationer som gått sedan de lämnade hemlandet Zorakien i vredesmode efter att slaveriet avskaffats. I Palinors avlägsna nord är det lättare att följa sina egna seder, och som en mäktig och rik ätt har de kunnat smörja centralmakten att titta åt andra hållet medans blekrädda nargurflickor och trögögda jorduträlar radats upp på deras gårdar och brännmärkts likt boskap.  
I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i ''Heraldik'' kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.  


Den unge och idealistiske ordensriddaren Makel da Hulsa avskyr slaveriet, och har tagit de fångnas sak till sitt hjärta. Från sin postering i Trukhu Kasal på Barghan har han upprättat ett nätverk av spioner och hyrsvärd för att komma åt handeln. En av dessa spioner har kommit i kontakt med Martulls gamle husträl Vrek. Den bittre gamle mannen sitter in med kunskap och bokföringspapper som kan få ätten på fall. da Hulsa är fast vid sin postering, men en liten grupp äventyrare och lycksökare borde kunna ta kontakt med den gamle trälen, och föra honom inom Trukhus säkra murar.  
Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, rövare och solriddare som söker brevet och dess kurir.  


Rollpersonerna måste infiltrera Martulls avlägsna gods, och vinna ättens förtroende för att kunna identifiera och söka kontakt med Vrek. Därefter måste de hjälpa honom att bryta sig in i ättens kontor, och stjäla deras papper. På gården finns ett trettiotal undernärda slavar som lever packade som sillar i en rucklig gårdsbyggnad. Ute på tunet står tre pålar med två upprorsmakare surrade och nära döden. För alla dessa väntar grymma öden inom en snar framtid om rollpersonerna inte hjälper dem.  
När (och om) äventyrarna kommer fram till hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till hertigen av Yttersol, verka som spejare.  


I trakten bor nargurklanen Kalhjässorna, utstötta slavhandlare som lierat sig med Martull och lever av handeln. När rollpersonerna flyr undan Martulls gods kommer de att jagas både av Kalhjässorna och Martulls slavjägare. Om de lyckas komma undan till kasalen väntar långa rättsprocesser. Martull kommer att använda all sin förmåga i form av agenter och lönnmördare för att döda eller miskreditera rollpersonerna, Vrek och da Hulsa. Ordenstribunalen kommer att kräva ovedersägliga bevis för att känna sig tvingade att döma Martull.  
Alternativt så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra ut dalkiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins solriddarorden eller en förnäm person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark, och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.  


==Den nosige prelaten==
Kanske är det rent av markgreven från Fristaden som sökt skydd på Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.  
Hans höghet Rekleschau, Kerigass av Västra Nargurien, har ett knivigt uppdrag - att som renlärig präst av Lysande Vägen övervaka palinordens tro, uppenbara kätterier och verksamheter. Men Rekleshau är en slipad maktspelare. Under de trettiotre år han har tillbringat i det nordliga Palinor har han blivit en makthavare och en aktör att räkna med. Genom att liera sig med ordens högsta höns har han kunnat leva i relativ trygghet, och fått stort utrymme för sin egen politik, sina egna intressen, och översikt över mission, projekt och administration. Men den information och de rapporter han sänder åter till Exarken i Ekeborg är fulla av vad ordensöverhuvudena vill att han skall se.  


Ljusa handen, den lysande vägens renhetsmunkar, har länge haft ett ont öga till Palinor. Att det försigår underligheter i den avlägsna nationen har blivit en officiell hemlighet, och ljusahandens ledning är frustrerade och irriterade över Rekleshaus mjäkhet över en så väldigt lång tidsperiod. Därför skickar de en av sina främsta agenter, Ittur Sel, för att infiltrera och undersöka Palins Orden, och om möjligt även ställa Rekleshau till ansvars.  
Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.


Ittur reser förklädd som solpilgrim inför soltåget mot Ransard, och tar antekningar bland kasaler och tempel. En resa till den hedniska och dödsdyrkande Iirkundstammen i östra Palinor, vars kult fortlever med ordens goda minne, iakktas av en av Kerîgassens handgångna. Full av oråd anställer Rekeschlau en grupp äventyrande hyrsvärd att hålla ett öga på den misstänkte pilgrimnmen. Detta vore ett lämpligt sätt att föra in rollpersonera i äventyret, även om de också kan inhyras av Ittur Sel.
====Kuriosa====


Ittur kommer att resa till tempel, stammar, gamla kultplatser och nargurstammar. Han kommer att tala med pilgrimmer, riddersmän och bönder. Han kommer att ställa inträngande frågor, ta skisser av dödsförhärligande ornamentik och kultplatser och ständigt anteckna i sin vaxtavla. Han har även gjort sig till vän med en grupp solriddare som ridit för att ansluta till soltåget. Om Ittur märker rollpersonernas intresse kommer han att inviga dessa riddare i sin hemlighet, och använda dem för att avsluta sitt uppdrag.  
'''Regalieorden''' instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.  


Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a regementet av Regalieorden". Detta militära regemente är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.


2:a regementet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a regementet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a regementet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a regementets soldaters utrustning är som det 1:a regementets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.




[[category:Palinor]]
[[Category:Zorakin]]

Versionen från 27 mars 2010 kl. 23.33

Zorakin
Karta
Karta över Zorakin
Invånarantal -
Befolkning -
Huvudstad Pendon (ca -)
Styrelseform -
Exportvaror -
Importvaror -
Armé -
Religion -
Övrigt -


Historia

Zorakin Historia


Belägringen av Phil-Tofie år 484 eO (ur Zorakisk synvinkel)

År 484 eO hade präglats av kaos uppe i Hertigdömet Slättebo. Omfattande svartfolksraider hade rapporterats och hertig Anvil och hand riddare hade händerna fulla med att jaga svartfolksband. Dessutom hade hertigen som genom ett under undkommit två mordförsök. En baron- och och en grevefamilj hade också avlidit under mycket märkliga omständigheter vilket gjorde att hertigen inte kunde mönstra full styrka.

Oroad av detta och av en liknande händelse i Kardien på andra sidan floden Stirpaz, där hertigen av Philmark, tillsammans med stora delar av sin adel, dött i en mystisk sjukdom, tog hertig Anvil ett drastiskt beslut. Han tog temporärt förmyndarskapet över sina avlidna vasallers trupper och förflyttade dessa till Tofie tillsammans med godsens förråd och värdesaker (dessa skulle sedan återgå till godsens arvtagare).

Detta visade sig vara ett vist beslut. När svartfolkshären kom ner över Slättebo fann de Tofie väl försvarat med mycket riddare, soldater och förråd.

Hertig Anvils hustru, Lady Brigantia, kallades den Synska. Folk brukade viska att hon hade magiska krafter och rykten går att hon hade stor del i att hertigen undkom mordförsöken och att sjukdomen som härjade bland adeln i Kardien inte spreds till adelsmännen i Slättebo.

Hjältestriden vid Kejsarbron

Philmarks försvar visade sig mycket riktigt försvagat av adelsofficerarnas bortgång då en andra svartfolksstyrka i en kniptångsmanöver bröt sig in nordvästifrån. Hertig Anvil hade endast 20 knektar som brovakt vid gränsen då han inte väntat sig att den kardiska sidan skulle kunna falla så fort. Resten av sitt manskap hade han på murarna mot det zorakiska inlandet där svartfolkshärens huvudstyrka vällde fram från nordost för att inringa Tofie.

Endast när en stor flyktingström från Phil tog sig över gränsbron blev hertig Anvil medveten om faran i ryggen. På grund av belägringen av Tofies murar kunde hertigen endast avvara var tionde man från murarna. Endast tio riddare och 28 knektar sändes således för att förstärka brovakten.

Tillsammans med resterna av den kardiske hertigens trupper, 42 utmattade knektar, kastade de sig upp på Kejsarbron och högg in på de framstormande skarorna svartfolk. Den ursprungliga brovakten var nästan utplånad men fick nu nya krafter. Striden var fortfarande hård och förlusterna stora på båda sidor, men människosoldaternas bättre disciplin vann dagen. Efter vad som verkade vara en evighet för de kardiska och zorakiska trupperna, gav sig svartfolken slutligen undan för att istället återgå till att plundra Phil.

Motoffensiv och seger

Under sommaren inkvarterade hertig Anvil de kardiska trupperna, nu avskurna från Philmark, i brotornet på Ingemansö. När striderna lugnat ner sig på Tofiesidan kunde Anvil börja planera för att återta Kejsarbrons porttorn på Phils landsida. Offensiven, ledd av den kardiske kommendanten, lyckades - mycket tack vara en plötslig dimma som skyddade soldaternas förehavanden. Den sönderbrutna porten reparerades och från porttornet terroriserade sedan de kardiska och zorakiska soldaterna de omkringdrivande svartfolken med bågar och armborst.

Slutligen en morgon under den tidiga hösten nådde den zorakiske kungen fram med en här som sopade bort den belägrande (och nu något oregerliga) svartfolksstyrkan på Tofiesidan. Svartfolkens huvudarme skingrades och jagades sedan norrut av kungens lätta kavalleritrupper. Endast ett fåtal kan ha lyckats ta sig till till säkerhet i Aidnebergen. Zorakin var befriat.

Phil låg dock fortfarande öde och plundrat på andra sidan floden och svartfolk hade där en oacceptabel fristad. En direkt attack in på kardiskt område skulle kunna skapa ett diplomatiskt problem med Kardien, även om fienderna var gemensamma. Detta löstes med att zorakiska trupper nominellt ställdes under befäl av de kvarvarande kardiska soldaterna. I ett blixtanfall över Kejsarbron slog sig det zorakiska tunga kavalleriet igenom den överraskade belägringsstyrkan utanför broporten. Phil återtogs och gatorna rensades från de svartfolksförband som ockuperat staden. Samtidigt kom flyende svartfolksklaner från det kardiska hållet med rykten om att en stor riddarhär kom även från detta håll. Utsikterna att hamna mellan två hämndlystna riddararméer blev för mycket för svartfolken och de flydde, släpande med sig allt vad plundringsgods de kunde.

Geografi

Zorakien som land uppvisar mycket stora skillnader mellan de olika landsändarna och består i huvudsak av två stora halvöar, Grindanu i väst och Indar i öst. Dessa båda "rikshalvor" binds samman av ett smalare landområde i mitten, som främst utgörs av hertigdömet Inberg, mellan havet i söder och bergen i norr.

Grindanu

Grindanu kännetäcknas av ett torrt, soligt medelhavsklimat och har är ett böljande, kulligt landskap med odlingar av vin, citrus och vete samt boskapsskötsel. Halvön är tättbefolkad i synnerhet ju närmare kusten man kommer. Det är tätt mellan byar och köpingar.

I västra Amtefjärd och södra Dreverike kan kusten på på sina ställen vara klippig och svåråtkomlig. Slingrande smala vägar löper här på avsatser längst kusten och sammanbinder by efter by. Odlingarna bedrivs här på terrasser. Dessa byar är svåra att komma åt för såväl pirater som fogdar vilket är en huvudorsak varför de ligger där de ligger.

Mitt i Grindanu dominerar Torilskogen. Här är det mer bergigt och inte lika tättbefolkat. Skogen hyser dessutom en del svartfolk och raider från dessa förekommer. Borgarna här är mer byggda för försvarssyfte än för skönhet vilket syns

Indarhalvön

Indar i huvudsak är ett väldigt flakt jordbrukslandskap som är genomflutet och avvattnat av två stora floder. Här domineras landskapet av de många utspridda gårdarna, småbyarna, dikessystemen, väderkvarnarna och jordbrukets odling av vete och korn.

Indar är ett mycket bördigt landskap med stor befolkning. Bevattningssystemen från floderna genomkorsar landskapet. Indars högsta punkter verkar oftare bestå av väderkvarnar eller borgar än av träd eller höjder. Träd syns bara som enstaka solitärer, som pilträdsvallar eller cederalléer och som små gröna öar omgärdande byar eller ensligt liggande bondgårdar. Mitt i Indar reser sig den enda större kullen i landskapet. Uppe på kullen ligger staden Indarsol. Staden och kullen dominerar landskapet och kan i klart väder ses på flera mils och dagsmarschers avstånd. Strax utanför staden rinner floden Solån förbi. Här skeppas spannmålet från Indar ut till export.

Längre österut runt Luksilo och hertigdömet Gredelmark blir landskapet lite mer småkulligt och omväxlande. Cederalléer är vanligt förekommande. Andelen skog ökar och består främst av öpppna till halvöppna ek-, kastanje- och pinjeskogar. I området runt Luksilo, Kra och östra Salamora är ensamgårdarna färre och byarna mer sammanhållna likt små vackra köpingar med vindlande små gator som förenas runt ett litet torg där det alltid finns en liten springbrunn. Vinodling, boskapsskötsel och spannmålsodling dominerar jordbruket.

Innanbergen

Innanbergen utgörs tillstor del av hertigdömena Inberg och Salamora. Hertigdömet Inberg är länken som håller ihop de båda rikshalvorna. Hertigdömet kan sägas bestå av tre lika stora delar. En del består av de Aidniska bergen. Bergen är ett alplandskap med höga spetsiga snövita toppar, vilda skogar och mycket få människor. Därefter kommer högländerna vilka består av de så kallade Innanbergen. Innanbergen fortsätter österut och utgör en försvarlig del av hertigdömet Salamora. Detta området har lite mer befolkning. Fårskötsel, skogsbruk och vinodling är de viktigaste näringskällorna här.

Slutligen så är den tredje delen Inbergs lågland. Detta lågland fortsätter vidare österut in i den västligaste delen av Indar. Landskapet består framförallt av ett öppet landskap som i huvudsak domineras av gräsmarker, här och var avbrutna av enstaka solitära träd eller mindre asp- och ekdungar. Landskapets milsvidda gräsmarker fungerar som utmärkta betesmarker. Jordbruket domineras därför av hästuppfödning och boskapsskötsel. Stora hjordar av hästar och nötboskap rör sig runt i landskapet.

Flora & Fauna

Zorakien kännetecknas av sina två stora halvöar i väst och i öst, sitt havsnära, subtropiska läge i söder och de Aidniska bergen norr. De stora geografiska skillnaderna gör att landets flora och fauna är mycket varierande.


Aidniska alperna

De Aidniska bergen avgränsar Zorakin i norr. Det är ett alplandskap med mäktiga snötäckta bergstoppar som tycks klösa himlen med sin vita toppar. I de högst belägna områdena kan man finna glaciärer vars smältvatten rinner ut i snabbt växande bäckar som i bland störtar ner som skyhöga vattenfall för att sedan fortsätta sin färd mot Zorakiens lågländer.

Trädflora: Skogarna som växer längst bergens branter är karga högst upp och består oftast av glesa bestånd stentall. Lite längre växer även lärk och silvergran vid. Markflora: Gräsarter, bärris, ranunklor, glim-arter, astrar. Fauna: Bergen är hemvist för björnar, pumor, vargar, lo, hjortar, stenbock och gems.


Jättesalamandern har också sin hemvist här. Den gulsvarta 1,5-2 meter långa jättesalamandern lägger sina ägg i nyligen brända markområden. För att inte konkurrenter ska ta området i besittning försöker ödlorna oftast ta "sitt" brända revir i besittning innan elden ens har brunnit ut. Revirstrider förekommer ofta mellan ödlorna och de bevakar sitt brandrevir svartsjukt vilket kan ställa till problem för resande som försöker tända en eld i de Aidniska bergen.

Zorakisk klippdassare har också sin hemvist i de Aidniska alperna. Klippdassaren kan närmast kan beskrivas som en rund lurvig boll med fyra ben, plirande ögen och liten spetsig nos. Man ser dem ofta ligga och sola på sydlänta klippor. Den är helt harmlös men har ett skärande, skrämmande varningsskri som kan skrämma slag på den modigaste om man inte är beredd på det.


Innanbergen

Längre söderut kommer man förbi de så kallade Innanbergen som också gett namn åt hertigdömet Inberg. Detta är ett mer låglänt bergsområde som övergår till ett högkulligt landskap. Området har ett mer tempererat klimat vattentillgången är förhållandevis god och det är mer befolkat med människor. Naturen skiftar mellan skogar och alpängar. Människorna utnyttjar dessa alpängarna som betetsmark och ängstäkt.

Trädflora: Skogarna trädsammansättning består i huvudsak av lärk, silvergran, bok och berglönn

Markfloran:På alpängarna växer gräsarter, gentiana, lejontand och krysanthemer. I skogarna domineras markskiktet av bärris, starr, ljung, anemoner, ranunklor, mossa och orkidéer

Fauna: Faunan präglas av murmeldjur, sjusovare, vitsvanshjort, kronhjort, vildsvin, räv, varg, rödlo och björn. Enstaka jättesalamandrar kan hittas även här nere.


Längre söderut skiftar landskapet sin karaktär till ett småkulligt landskap med omväxlande skog och betesmark. Landet börjar bli torrare men avvattnas fortfarande av bäckar, forsar och åar från bergen. Dessa flyter nu ihop till större floder.

Trädflora: Skogarna domineras fortfarande av bok och lärk men även ek, lind, ädelkastanj och lönnar ingår i trädfloran.

Markflora: Gräsarter, bärris, anemoner, krysanthemer, gentiana, lejontand, aklejor och riddarsporrar

Fauna: I detta gränsland trivs hare, vildsvin, kronhjort, vitsvanshjort, svartsvanshjort, räv, varg, lo och enstaka karakaler.

Det börjar bli tätare mellan bosättningar och man kan se flera borgar och större byar. Flera vinodlingar finns i området. Ännu längre söderut delas Zorakin upp i två halvöar. Grindanu i väst som gränsar mot Kardien och Indar i öst. Dessa båda halvöar binds samman av Inbergs gräsland.


Grindanu

Grindanu domineras av ett välutvecklat jordbruksområde närmare kusten och av Torildskogen i mitten omfamnande Grindanubergen. Jordbruksområdet är mycket tättbefolkat medan de djupare delarna av Torilskogen undviks av människor på grund av förekomsten av svartfolk. Området däremellan består främst av omväxlande jordbrukslandskap och öppna till halvöppna ekskogar med inslag av lind, kastanj och avenbok.


Torilskogen

(Text kommer)


De aidniska ekskogarna

I södra och centrala Kardien samt västra Zorakien har under århundraden ekarna vuxit sig mäktiga, breda och krumma. Ekarnas grenverk har brett ut sig allt mer tills träden till slut bildat enorma kronor stora som palats där grenarna tycks bilda tempelkolonner som håller uppe trädets jättelika lövtak. Och där de nedre, mjukt bågböjda grenarna ofta sveper iväg tjugotals meter åt båda håll bara några meter ovan mark. Enskilda ekars trädkronor kan utan vidare täcka upp till ett halvt tunnland mark.

Här och där mellan ekarna står enorma kandelaberliknande lindar och förvridna, spärrgreniga avenbokar med låga svepande kronor som är som gjorda att klättra i. Dessa skogar har en gles till halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Bestånd av enorma hasselbuskar bildar kyrkoliknande valv under de glesa ek- och lindskogarna.

Trädflora: Ängsek, Holmek, Lind, Lönnar, Hassel, Vildkörsbär, Avenbok, Pinjetall

Markflora: Gräsarter, aklejor, khrysanthemer, riddarsporrar, gentiana, lavendel, salvia-arter.

Fauna: Här huserar djur som flygekorre, sjusovare, svartsvanshare, vattenrå, vildsvin, kronhjort och jättehjort. Räv och karakal samt enstaka vargar har dessa skogar som jaktmarker.


Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.


Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer.

Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser. Närmast byarna används ängsmarkerna även som hötäkt. Folkets låter sina hästar och boskap betar här.

Så gör också kronhjort, jättehjort och svartsvanshjort. Muntjaken smyger under lindar vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. Uppe i en av ekarna ligger en karakal och spejar från en långsträckt, bågböjd gren. Trädets stora grenar är behängda med mörkgrön, sammetslik mossa.


I de torrare södra och västra delarna Grindanu växlar landskapet mellan fullständig uppodling och torra, glesa ängsskogar.

Floran: Dessa skogar består främst av ek, holmek eller pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet.

Markfloran I detta ängslandskap trivs lavendel, riddarsporrar, krysanthemer och gräsarter.

Fauna: De vanligaste djuren Grindanu är rödräv, aidnisk karakal, tvättbjörn, hare och olika sorters hjortar.


Grimaniträsket

På den östra sidan av Grindanuhalvön finns Grimaniträsket. Det anses vara en ogästvänlig plats. Stora och nästan ogenomträngliga sumpskogar breder ut sig i träskområdet. Träden växer på gigantiska socklar vars stora rotben skapar de mest groteska formerna. Här och var öppnar sumpskogen upp sig i stora översvämmade vass och gräsmarker.


Markflora: Kryddig kalmus, blå svärdslilja, hampa, vass, blomvass, sjönöt och enorma näckrosor.

Trädflora: Sumplönn, hemlock, sumpcypress, mangrove, al och pil.

Fauna: I träsket trivs alligatorer, muntjack, possum och tvättbjörn. Fågellivet är spektakulärt både till antal och i färgsceneri.

Den zorakiska praktparakiten är vida känd för sin safirblåa fjäderdräkt. Lika kända de vackra små solfåglarna som suger nektar från de många blommorna i träsket.


Indar

Indarshalvöns landskap är nästan fullständigt platt i väster och syd. Landskapsbilden dominers nästan helt av jordbruket. Den allra yttersta västra delen av Indar, liksom de sydliga delarna av hertigdömet Inberg som knyter i hop Zorakins båda rikshalvor, består av ett mycket glest beskogat gräslandskap. Detta område används för uppfödning av hästar och boskap. Stora hjordar av dessa djur vandrar runt i landskapet.

I detta gräslandskap trivs den välkända pampiska stäppharen. Haren är vid känd för sin enorma hastighet. Endast de snabbaste hästarna har en chans att hinna ifatt den. Harjakt från häst är en vida populär sysselsättning bland pamperna. En variant av den pampiska harjakten bedrivs av adelfolket i Inbergs och Indarrikes stäppområden.

Trädflora: De enstaka träd som växer här utgörs främst av pil, al, poppel och vide längst vattendragen samt enstaka holmekar ute på gräsvidderna.

Markflora: Gräsarter, riddarsporrar, lavendel, rosmarin, muskatelsalvia

Fauna: De djur som trivs här är rödräv, pampisk stäpphare, svartsvanshjort och stortrapp (en stor slättfågel)

Genom Indar flyter två stora breda floder vid namn Solaån och Granströmmen. Vassbältena och våtängarna längst dessa floder erbjuder ett eldorado för fågellivet. Vattnet från dessa båda floder avvattnar resterande delen av Indar genom ett sinnrikt dikessystem och bidrar till Västra Erebs rikaste spannmålsskördar.


Indars högland och Nordbergaskogen

Närmare bergen i nordöst ovan Indar sluter sig sedan markerna igen i lummiga ädellövskogar och blandskogar. Marker sluter sig ju längre norrut man kommer och ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Det sägs att det någonstans i dessa djupa och skogar ska finnas kvar ett bestånd av den sällsynta och outsägligt vackra gyllenlönnen.

Trädflora: Bokar, kastanjer, lärk, silvergran, skogslönn, bergslönn, gyllenlönn.

Markflora: Seleneros, Vintergrön, Myskmadra, Silverklockor, Anemoner, olika sorters bärris

Fauna: Bland djuren ses framförallt olika hjortar, hare, vildsvin, varg, räv, enstaka karakaler, rödlo, pumor och vargar.

I nordbergaskogarna finns det fortfarande en del alvbosättningar och svanmöer sägs hålla till invid trolska otillgängliga skogssjöar

Klimat

Hertigdömena

Det är viktigt att tänka på att Zorakien var ett valkungadöme fram till år 156 eO då Karolu XII lyckades med konststycket att införa kunglig arvsrätt mot överhusets (hertigarna och grevarna) vilja genom att få med sig hela underhuset (baroner, kyrkan och markiserna) i beslutet.


Amtefjärd

Befolkning Huvudsakligen Penner samt en liten grupp Halvlängdsmän (ca 5%). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. Bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna)

Befolkningstäthet Hög

Officell residensstad Framhundra

Hertig Girloff Gyldenmark av Amtefjärd

Geografi Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, kulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och lindar samt pinjetallskogar dominerar trädflora. Närmare Grindanubergen och Torilskogen reser sig enstaka småberg.

Historia Det hertigdöme som Kung Valien I Rikesbyggare valde åt sig själv och sin familj. Han valde platsen huvudsakligen beroende på att hertigdömet ligger runt Pendon. Det hade han ingenting för. Hertigarna av Amtefjärd förlorade kungatiteln direkt efter att Valien den I gick bort och hann aldrig återfå det innan Karolu XII av hertighuset Pharynx förklarade Zorakien för arvkungarike.

Hertigarna av Amtefjärd är mycket stolta över sin bakgrund som "den ursprungliga kungasläkten i Zorakien" och tröttnar aldrig att påpeka detta.

Ekonomi Jordbruk präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man vin, citrus och vete samt föder upp nötboskap och en sorts svarta grisar. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Man producerar främst lufttorkade skinkor, saltat kött, korvar, ostar och frukt. Vinerna är bland de bästa i landet.

Hertigdömet påverkas av närheten till Pendon. Varorna från hertigdömets jordbruk går nästan oavkortat till Pendon för att försörja den stor befolkningen i denna lysande stad. Detta har gjort att staden Framhundra delvis har fått stå tillbaka i utveckling.

Övrigt Närheten till Pendon har gjort hertigdömet Amtefjärd till en populär plats att söka ingifte i. Att ha ett gods nära maktens boning är alltid fördelaktigt och skänker ägaren status.

Huset Amtefjärd anses tillhöra det Sydzorakiska brödraskapet. Den ursprungliga hertigätten har överlevt in i nutid.

Dreverike

Befolkning Penner samt en liten grupp halvlängdsmän (ca 5 %)

Befolkningstäthet Hög

Officell residensstad

Hertig Osvald Sterne-Björnehugg av Dreverike

Geografi Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och pinjetallar dominerar trädflora.

Historia Hertigarna av Dreverike står nära hertigarna av Amtefjärd. Deras enda kung, Valien II Myntslagare (107-110 eO), hertig av Dreverike, var på möderet släkt med Valien I Rikesbyggare. Valien II hann bara vara kung i drygt tre år innan han dog under plötsliga omständigheter.

Hertigarna av Dreverike har odlat myten att han blev förgiftad av sin efterföljare, hertig Kruxhelm Armstarke av hertigdömet Likermark. Det mesta tyder dock på att han var berusad när han ramlade av sin häst under en beriden jakt.

Ekonomi Hertigdömet Dreverike är inte särskilt rikt. Det är en jordbruksbygd där veteodling, boskapsskötsel, grisuppfödning, vinodling och citrusodling dominerar. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. De stora torra och glest beskogade ängsmarkerna är utmärkta betesmarker för grisflockar och stora boskapshjordar.

Övrigt Hertigarna av Dreverike anses tillhöra det Sydzorakiska brödraskapet. Den nuvarande hertigsläkten tog över hertigtiteln under 200-talet och är släkt med den ursprungliga hertigsläkten via möderet.

Gredelmark

Befolkning Befolkningen består av Luksiler (ca 60 %), Dalker (ca 20 %) och Penner (ca 20 %). Övrig befolkning är främst en liten grupp Ankor och Halvlängdsmän (ca 5%)

Befolkningstäthet Hög

Officell residensstad Luksilo

Hertig Thamas O`Basilaard av Luksilo

Geografi Gredelmark präglas av ett omväxlande, småkulligt och vackert landskap. Jordbrukstrycket är stort. Här och var mellan vinodlingar, åkrar, cypressalléerna och hagmarker finns det lummiga lövskogar som domineras av ekar, lindar och kastanjer.

Historia Det här är den mest udda fågeln bland alla de zorakiska hertigdömena. Det var från början Luksilernas kungadöme.

Huvudstaden Luksilo fick stor hjälp i sitt anläggande av Caddo. Därför präglas stadsbilden än idag tydligt av dalkisk arkitektur. Efter Lindiskiarnerkrigen ställde den Zorakiska kungen krav på överhöghet över Luksilo. Efter egendomliga politiska turer blev Luksilo omvandlat till ett till ytan stympat markgrevskap och byter namn till Gredelmark. Den forna kungafamiljen av Luksilo blir dock kvar som markgrevar efter att de svurit kungen trohet. Så småningom vinner Markgrevskapet status som Hertigdöme

Detta sker i samband med det Zorakiska tronföljdskriget som börjar år 296 eO. I detta krig bryter den dåvarande luksiliske markgreven de tidigare Luksiliska markgrevarnas (och även senare Luksiliska hertigars) vana att hålla sig utanför Zorakisk inrikespolitik. Han låter först skydda och gömma den prins som senare ska komma att bli Valien IV och är sedan även en av de första högre adelmän som tar ställning för Valien den IV sida när denne förklarar krig mot Iberiko Bastarden. Som tack för sin insatser utnämndes senare Markgreven av Gredelmark till Hertig av Gredelmark och Luksilo. Hertigfamiljen fick dessutom särskillt långtgående inrikes- och handelfriheter som tack av kung Valien den IV. Detta har bland annat gjort att Hertigdömet Gredelmark i dag har långtgående religonsfrihet. Hertigfamiljen själv har dessutom gjort sig en rejäl förmögenhet på handel tack vare detta. Man har också låtit grunda en egen bankverksamhet i staden Luksilo.

Dagens luksiliska hertigar är således i rakt nedstigande led ättlingar till den tidiga Luksiliska kungafamiljen. Vilket de är väl medvetna om.

Luksilo har en relativt stor dalkisk befolkning. Vissa släkter går tillbaka till Luksilos grundande men de flesta kom till Luksilo när Kardien invaderade Caddo. Luksilo etablerade tidigt handelsavtal med alverna i Nordbergaskogen och med dvärgarna i Aidnebergen. Luksilerna är skickliga handelsmän, diplomater och hantverkare.

Ekonomi Hertigdömet och dess adel är ganska rikt. Fårskötsel, vinodling och spannmål dominerar jordbruket. Dessutom finns det rika fyndigheter av stenkol och ädelstenen granat i området. Zorakiens främsta juvelindustri, textilindustri och bästa viner kommer från Luksilo. Man tillverkar också utsökta vapen, rustningar och glasföremål, fullt jämförbara med de som tillverkas i Pendon.

Övrigt På grund av hertigen av Luksilos härkomst från de Luksiliska kungarna var det aldrig tal om att välja någon av dem till kung över Zorakin.

Hertigarna av Luksilo å sin sida har alltid stått över de politiska turerna i resten av Zorakien. Fram tills nu möjligen. Rykten gör nämligen gällade att de kan ha lierat sig med Kungapartiet. Andra rykten säger att hertigdömet är infiltrerat av caddistiska spioner och missionärer.

Hertigarna av Gredelmark anses inte tillhöra vare sig Greverydska orden eller Sydzorakiska brödraskapet.

Inberg

Befokningsgrupper Penner 40%, Raxorer 35 %, Legerdier 20%, Övriga 5 %

Befolkningstäthet Låg-Medelhög

Officell residensstad Greveryd

Hertig Sonerik Ulvstand av Inberg

Geografi Närmast kusten ett flakt, öppet landskap genomkorsat av de ständigt återkommande vattendragen. Landskapet domineras av grämarker, betesmarker och jordbruk med enstaka skogsdungar av ekar och lönnarter uppflugna på de glest utspridda kullarna samt lövskogsridår av al, pil, ask, lind och hägg längst vattendragen.

Detta övergår ganska snart till ett småbergigt landskap genomkorsat av floder, åar och bäckar vilket ger ett omväxlande landskap med bördiga tättbefolkade floddalar där jordbruk dominerar och skog- eller gräsklädda kullar och småberg där det allt som oftast ruvar en borg, stentorn eller stenklädd riddargård. Skogarna består ofta av bok, kastanj, berglönn, ek och silvergran.

Längre norrut tar skogar och berg över allt mer. Här är det mer glesbefolkat. Ensamgårdar är vanligt förekommande Eventuella byar är ofta små kringbyggda grupper bondgårdar. Större byar är ofta försedda med träpallisader förstärkta med stenmurar och vallar. Folket är i högre grad fria bönder. Stenbyggda riddargårdar förekommer här och där. Enstaka borgar ruvar uppe på en kulle i eller på en ö i en sjö.

Skogarna i norr närmast Aidnebergen har ofta en mörk och vild karaktär och består av bok, berglönn, rödgran, silvergran, lärk, cembratall och bergtall.

Ekonomi Medelrik. Inberg producerar främst timmer, tjära, skepp, boskap, järn, vapen, pälsar och vita viner. Man odlar även en del spannmål, frukt.

Historia Detta är det svarta fåret bland de Zorakiska hertigdömena. Strängt taget var det inte ett hertigdöme från början utan tre markgrevskap. Därav namnet på hertigdömets huvudort, Greveryd. Markgrevskapen grundades formellt sett under Lindiskiarnerkriget slutskede, alldeles innan Pennerna gick in i Legerdiernas land för att rensa ut de sista av Lindiskiarnarnas motståndsfickor samt hävda överhöghet över det forna Legerdien.

I Greveryd har Inbergs hertig sin residens. Han fick sin titel av för sitt stöd till Iberiko bastarden. I titeln ingick dessutom att han blev de båda andra markgrevarnas överhuvud samt att Inberg blev det formella namnet för det nya hertigdömet. Denna titel accepterats dock aldrig av de två kvarvarande markgrevarna som dessutom stödde Borodrik II som blev dödad av sin broder Iberiko. Dagens markgrevarna accepterar titeln hertig av Inberg. Dock inte överhögheten.

För att balansera upp den nye hertigen makt i hertigdömet "gav" Iberiko de två västligaste grevskapen i Indarrike till hertigdömet Inberg och satte folk som var lojala till den nye hertigen som grevar, något som gjorde Hertigen av Indarrike rejält sur i kraniet.

Valien IV den Store glömde att rätta till detta förhållande när han sedan kom till makten. Många högadliga menar att det var Valien IV enda större misstiag under sin regeringstid. Vissa andra menar att det är ytterligare ett bevis på Valien IV politiska begåvning för just i denna konflikt mellan de adliga i Inberg samt, som en följd, mellan hertigen av Inberg och hertigen av Indarrike ligger en stor del i konflikten mellan de adliga i syd och de adliga i nord.

Valien lär en gång på ålderns höst förtjust ha muttrat att "Iberikos enfaldiga beslut tycks ha stärkt kungamakten ställning mer än Vi någonsin lyckats med genom list och smicker".

Detta uttalades i samband med att ett bud nått fram till Pendon med nyheten att hertigen av Indarrike åter angripit hertigen av Inberg i ett försök att vinna hertigdömets förlorade grevskap åter. Hertigen av Salamora hade kvickt ställt sig på hertigen av Inbergs sida. Medan markgrevarna av Västmark och Järnmark ställde sig på Indarrikes sida. Kriget rasade nästan i 6 år och slutade först sedan ereboser och dalker förhandlat fram ett stillestånd och fredsavtal. Kriget hade stört spannmålshandeln i hela regionen. I synnerhet sedan Salamora lagt självaste staden Indarsol under belägring under 2 års tid.

De tre markgrevskapen heter Västmark (närmast Pharynx), Inmark (med Greveryd som centralort och hertigens residens) och Järnmark (öster om Grevemark).

Hertigtiteln har bytt ägare ett par gånger. Liksom Järnmarks markgrevekrona. Men fejden mellan markgrevarna och hertigen består.

Övrigt I Inberg håller Zorakin skapa en ny handelsled över via floder och pass över Aidnebergen in i Kasenuskogen. Närheten till svartfolk både i öst men framförallt från SVarta tornet i väst gör att bygget av den nya handelsleden bevakas av legosoldater, adelsmän och Regaliegardister. Vill man leta efter fejder, strider och äventyr i Zorakin så är Inberg ett mycket bra val.

Indarrike

Befolkning

Befolkningstäthet

Officell residensstad

Hertig

Geografi

Ekonomi

Historia

Övrigt


Likermark

Befolkning Penner. I Grimaniträsket finns stammar med reptilmän. Dessa står dock utanför samhället.

Befolkningstäthet Medel

Officell residensstad

Hertig Adalhelm Korp av Likermark (Hertigfamiljen Korps förstfödda söner ges alltid ett förnamn som slutar med -helm för att hedra sin store anfader Kruxhelm)

Geografi Hertigdömet Likermark domineras idag av Grimaniträsket och Torilskogen. Grovt kan man säga att hertigdömet består av en fjärdedel Grimaniträsk, en fjärdedel Torilskog och resten är jordbruksbygd.

Ekonomi Jordbruket domineras av boskapsskötsel samt spannmålsodling som avvattnas via diken från floden och träsket. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. Hertigdömet är ganska fattigt och de rika naturtillgångarna som Torilskogen skulle kunna ge är svårtnyttjade på grund av att skogen döljer en hel del svartfolk.

Historia Torilskogen har varit befolkat av svartfolk ända sedan hertigarna av Likermarks enda kung på tronen, Kruxhelm "Armstarke" Korp (110-138 eO), misslyckades med att hantera den stora svartfolksinvasionen år 126 eO.

Den enda personen med någon form av makt som försökte göra något åt invasionen var Hertig Miskrun av Pharynx. Hans underlägsna här försökte förgäves bromsa svartfolken medan kung Kruxhelm långsamt, nästan ovilligt, börjar försöka mönstra sin armé. Slutligen i ren desperation försöker hertig Miskrun stoppa svartfolkshärens överfart över floden vid det kritiska Blotferpasset genom att bombadera dem med brinnande olja.

Taktiken lyckas bara delvis. Stora mängder svartfolk dör brinnande eller drunknande MEN floden för med sig den brinnande oljan lång väg längst floden vilket får till följd att stora delar av det torra landskapet i östra Grindanu antänds. Bland annat norra delen av Likermark, kung Kruxhelms eget hertigdöme.

Kung Kruxhelm och hertigarna från Grindanu blir förgrymmade och rådet sitter i rådslag i tre veckor. Under tiden lycks de kvarvarande svartfolken ta sig till Torilskogen och bosätter sig där. Det sägs att det är från denna tid som Torilskogen börjar ändra karaktär från en ljus lummig lövskog till att börja växa igen och bli mörk, dunkel och farlig.

Hertig Miskrun som förföljt svartfolken tappar besinningen i raseri och störtar med sina riddare in i Torildskogen efter svartfolken. Ingen har hört av honom sedan dess.

Kung Kruxhelm försöker under resten av sin regeringstid förgäves driva ut svartfolken från Torilskogen då skogen och Grindanubergens naturtillgångar utgör hertigarna av Likermarks ekonomiska ryggrad. Men svartfolken är där för att stanna.

Knappt tio år senare väljs Hertig Miskruns son Karolu XI till kung och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.

Övrigt Hertigarna av Likermark anses tillhöra den Greverydska orden och har en historiskt ansträngd relation med hertigarna av Dreverike. Hertigfamiljen Korp är idag en skugga av sitt fornstora jag. De är inte mycket rikare eller militärt mäktigare än en medelmåttig baron. Enda orsaken att de fortfarande kan kalla sig Hertigar är för att grevefamiljen Tjurhuvud, som händelsevis är den mäktigaste familjen i Likermark och en av de mäktigare i Grindanu, beskyddar hertigfamiljen Korp. Familjen Tjurhuvud är rejält ingift med Korp och det är greven Tjurhuvud som i praktiken regerar hertigdömet Likermark. Men som hertigar får familjen Korp skulden i de fall folk klagar på styret och skatterna i Likermark (talessättet "Att stjäla som en Korp" har en dubbel betydelse bland bondebefolkningen i Likermark). Familjen Tjurhuvud har också lagt beslag på ett par poster som bontisaler.

Pharynx

Befolkning Hälften av befolkningen består av Penner och hälften av Raxorer

Befolkningstäthet Medel

Officell residensstad Pharynx

Hertig Borodrik Lindeworm av Pharynx, Prins av Raxberg(son till Kungen)

(Raxborg var en av de Raxoriska hövdingarnas säte. I begynnelsen av det Zorakiska rikets tillblivelse gifte sig Lindwormarna med döttrar till Raxborgs Raxoriska hövding.)

Geografi Hertigdömet dominers i de södra och mellersta delarna av ett omväxlande kulligt, halvöppet, lätt beskogat landskap. I norr blir landskapet allt vildare, bergigare och betydligt mer beskogat. Trädfloran domineras av ekar, lind, äkta kastanj samt pinjetall i de låglänta områdena samt lönn, bok, silvergran och lärk längre upp i mot bergen.

Historia Pharynx historia är lång, blodig och egendomlig. Fram till Lindiskiarnarnas invasion dominerades området av Raxorerna. Lindiskiarnarna anlade sin huvudstad i Pharynx och byggde legendariska underverk. Kriget mellan människorna och Lindiskiarnarna hade sitt epicentrum i detta område. De flesta av Lindiskiarnarnas byggnadsverk förstördes kort efter de besegrats och fördrivits. En byggnad finns fortfarande att beskåda. Den inrymmer i dag Pharynx bibliotek. Byggnadens arkitektur är förfinad på ett sätt som inte har sin like i hela Aidne.

Hertigarna av Pharynx är den rikaste och politiskt mest framgångsrika hertigfamiljen i Zorakien. Först var Girloff I kung 15 fO-6 eO. Sedan var det Arviden II, 44-59 eO (kusinbarn till Arviden I Hårdhänte och sonson till Girloff I). Slutligen valdes hertig Miskruns son, Karolu XI, till kung år 138 eO. Hans son Karolu XII lyckades därefter omvandla Zorakien från ett valkungadöme till ett arvkungdöme. Och från den linjen stammar dagens Zorakiska kungar.

Det gör också Pharynx till vad man skulle kunna kalla ett kungligt hertigdöme. Kronprinsen är således hertig av Pharynx.

Ekonomi Pharynx är ett rikt hertigdöme. Jordbruket domineras av vinodling, spannmål och boskapsskötsel. Hertigdömet är dessutom relativt rikt på skog. Men det som verkligen bidragit till Pharynx rikedomar är att Zorakiens största koppar och tenngruvor finns här. Flera av gruvorna ägs av hertigfamiljen och anses som en av de främsta orsakerna till hertigarna av Pharynx tidiga politiska framgångar.

Övrigt Historiskt och geografiskt tillhör hertigdömet Pharynx de mäktiga nordliga hertigdömena. Men då hertigarna av Pharynx är så intensivt kopplade till kungamakten står de vid sidan av och är tillhörande det så kallade Kungapartiet.

Salamora

Befolkningsgrupper Penner (ca 30 %), Legerdier (ca 20%), Luksiler (ca 20%) Raxorer (ca 20%), Halvlängdsmän (ca 5%), Alver (ca 5%)

Befolkningstäthet Låg/Medel

Officell residensstad

Hertig Arviden Grijp av Salamora

Geografi Ett kuperat, glest beskogat ängslandskap i söder, småbergigt och ganska välbeskogat i mitten. Stora berg och stora täta skogar i norr och nordost. Salamora är ett till ytan stort hertigdöme med mycket varierande natur. I söder dominerar det för Aidne så typiska ängslandskapet med de glesa ek- och lindskogarna. I de centrala delarna och i Nordbergaskogen blir skogarna tätare. Trädskiktet domineras av bok-, lönn-, och silvergranskogar. Längst i norr i Aidnebergen dominerar lärk, rödgran och tallskogarna. Floderna Solaån, Granströmmen och Niggefora flyter genom Salamora och i deras dalgångar ligger hertigdömets viktigaste odlingsbygder.

Ekonomi Hertigdömet är tämligen rikt. Järnfyndigheter och skogsbruk bidrar till största delen av denna rikedom. Förutom timmer bidrar skogarna även med tjära och pälverk. Jordbruket domineras främst av får- och boskapsskötsel. I flodernas dalgångar odlas det mest korn samt mycket goda vita viner.

Historia Hertigarna av Salamora har historiskt alltid varit mäktiga. Det land som Valien I gav till Hertig Salamoras släkt visade sig innehålla ganska stora järnfyndigheter och stora skogar. Något som byggt upp Salamoras rikedomar.

Hertigarna av Salamora har haft en kung, Arviden I Hårdhänte, 6-12 eO. Arviden blev känd som en hårdhänt härskare som bekände sig till den Lysande vägen vid 35 års ålder efter ett besök i Caddo. Året efter kröns han till kung och påbjuder den Lysande vägen som officiell religon i Zorakien. Han drog sig inte för att använda våld för att påtvinga Etins lära bland vantroende. Enligt sägnen dör han av ett blixtnedslag kort efter det att han förstört ett avgudatempel.

Hertigarna av Salamora hann aldrig bli kungar igen. Erfarenheten från Arviden I Hårdhänte förskräckte. Nuvarande hertigen av Salamora är en slug och äregirig man i behov av pengar för att ha råd med det hov och den trupp han anser att hans position kräver.

Övrigt Just pengar anges som huvudorsak varför hertigen invaderade Fristaden. Hans tanke var att ta kontroll över den inkomstbringande handeln mellan dvärgarna och Caddo. Detta visade sig vara en felkalkylering från hertigens sida. Istället för att rulla i pengar så stoppades handeln i Fristaden tvärt. Dessutom kan hertigen allvarligt ha förtörnat kungen då Fristaden var en kunglig Fristad (med stora friheter men ändå) och den skatt som betalades gick en inte oansenlig del till kungen

Salamora anses vara en av de ledande familjerna inom den Greverydska orden.

Slättebo

Befolkningsgrupper Befolkningen består av Penner (ca 60%), Echter (ca 10%)?, Raxorer (ca 25%), halvlängdsmän (ca 5%)

Befolkningstäthet Medel

Officell residensstad

Hertig

Geografi Floden Stirpaz dalgång dominerar landskapet i hertigdömet. Här bor den mesta befolkningen. Här finns de bästa jordbruksmarkerna i hertigdömet. Ek, kastanje, lind och lönn dominerar trädfloran. Längre åt norr och öster blir naturen mer beskogad och kullig. Här dominerar bok, lärk och silvergran trädskicktet. Längst i norr ligger Aidnebergen med sina vilda skogar och inte så långt där bortom-Svarta tornet.

Ekonomi Hertigdömet är tämligen rikt med högproduktivt jordbruk som domineras av spannmålsodling, vinodling, citrusodling och boskapsskötsel. Floden Stirpaz förser bönderna med ett fritt och rikt fiske vilket gör bondebefolkningen i länet tämligen rikt. Från skogarna hämts outtömliga mängder virke och pälsverk som flottas längst floden.

Historia Hertigdömets enda riktiga stad, Tofie, liksom dess tvillingstad på andra sidan floden, Fil, har anor från kejserlig tid. Detta bär den vackra och tungt fortifierade så kallade Kejsarbron vittnesbörd om.

På Ingenmansön som det mäktiga brotornet står på sägs det legendariska "de trettios tappras slag" stått. För att göra slut på stridigheterna om floden äganderätten till floden Stirpaz sände Echter och Penner ut sin 30 främsta krigare. Alla dog så floden, Ingenmansön och Brotornet förklarades neutral mark som ingen ägde men alla fick använda sig av.

Hertigarna av Slättebo har aldrig blivit valda till kungar. Historiskt har de haft goda kontakter med hertighuset från Pharynx och stöttat Pharynx vid ett par kungaval. Hertigarna av Slättebo är de som i släktskap och ingifte stått närmast hertigarna av Pharynx.

Den mest kände av Slättebos hertigar är möjligen Hertig Anvil och hans excentriska hustru Lady Brigantia "den Synska".

Hertig Anvil gjorde sig känd som en kapabel härförare under första kriget mot Svarta tornet. När Svarta tornet belägrade Fil-Tofie och lyckades erövra Fil stod Hertig Anvil och hans trupper emot och uthärdade en lång och påfrestande belägring tills Kungens här kom till hjälp.

Om Lady Brigantia viskas det att hon på något sätt fick lära sig magi av en häxa när hon växte upp i Tofies hertighov som dotter till en riddare.

Legenderna säger att hon hade ett hemligt rum på slottet i Tofie som hon och hennes läromästare nyttjade under hennes studier. När läromästaren dog eller försvann så behöll Brigantia kunskapen om det hemliga rummet för sig själv. Under det första kriget mot Svarta tornet och belägringen av Fil-Tofie så ska hon enligt sägnerna nyttjat sina mörka kunskaper för att rädda sin make, sina barn och sig själv från de mordförsök och sjukdomar som Svarta tornet sände mot dem och hela Philmark och Slättebo.

Hertigens och Lady Brigantias giftermål betraktades för övrigt på sin tid som en enorm skandal. Ingen kunde förstå hur Hertig Anvil kunde nedlåta sig att gifta sig med en simpel landlös lågadlig riddares dotter. Men paret kom att bli smått legendariska redan under sin tid och stoff för sägner och ballader in i nutid.

Övrigt Hertigarna anses tillhöra den Greverydska orden men står också kungamakten nära.


Yttersol

Befolkning

Befolkningstäthet

Officell residensstad

Hertig

Geografi

Ekonomi

Historia

Övrigt

Övriga

Markgrevskapet Ostmark

Ostmark är ett politiskt mosaiklandskap av LV-borgar, sätesgårdar, bevakningstorn, "fria" byar med enkla vallade pallisader med bönder som svarar direkt under länsherren eller kungen. Ett nybyggarsamhälle där både stora möjligheter att göra sig en framtid och stor fara för liv och hälsa finns att få för såväl bonde som klerk och (tidigare) jordlös adelsman.

Befolkning Penner 20 %, Raxorer 20 %, Legerdier 20 %, Luksiler 30 % samt grupper av Halvlängdsmän (ca 10 %). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. )

Befolkningstäthet Låg

Officell residensstad

Markgreve Wilfred Grijp (Tillhörande Hertigsläkten Grijp av Salamora)

Geografi Hertigdömet består huvudsakligen av ett något svalare klimat än övriga Zorakien med dimmoln som sveper in landskapet på morgnarna under somrarna och där lite mer regn faller under vintrarna. Landskapet på halvön reser sig kanske 50 meter upp ur havet för att väl där uppe bli ganska flakt och beskogat. Skogarna domineras av kustgranar, stora ekar, storbladiga bokar, röda jättegranar, skogslönn och rhodedendronarter i träd- och buskskiktet. Närmare Aidnebergen och Nordbergaskogen reser sig enstaka småberg.

Historia Ostmark drabbades hårt under konfluxen. Efter det här området under omgångar härjats av kringströvande svartfolksband. Området har således aldrig riktigt återhämtat sig förrän på senare tid. Detta påbörjas när Fristaden grundas 511 e.O. av förrymda livegna, brottslingar. Staden blir en viktig handelsplats mellan dalker och dvärgar. Båda folken hjälper till med utbyggandet av Fristaden vilket bidrar till stadens mycket säregna utseende. År 591 e.O. invaderar Hertigen av Salamora Fristaden. Handeln mellan dvärgar och dalker avbryts. Landområdet omkring Fristaden fram till Zorakiens "gamla" landgräns annekteras och blir formellt ett zorakiskt markgrevskap. Som markgreve sätt en yngre son av Salamoras hertigfamilj. Stora förläningar ges också till Lysande Vägen. Solorden upprättar ett priorât i området. Lysande Vägen instiftar ett bontisât i Ostmark. Kungen förlägger en garnison Regaliegardister till Fristaden.

Ekonomi Förhållandevis fattigt. Jordbruk och självhushållning präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man spannmål, frukter samt föder upp grisar och får. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Timmer och pälsverk är viktiga handelvaror. Man odlar också rökblad, i synnerhet halvlängdsmännen. Många människor tar efter och odlar rökblad även de.

Den avbrutna handeln mellan dvärgar och dalker påverka ekonomin hårt. Detta får till följd att Fristadens borgare bjuder in ereboser från Nohstril att handla timmer, spannmål och rökblad (motsvarande tobak) i staden. Vad dalkerna tycker om det kan man fundera över.

Övrigt Hertigdömet påverkas av avståndet från övriga Zorakien samt skicket på vägarna till Ostmark. Det tar tid att resa dit via landvägen. Att försätta Via Aidne från Chrymil till Fristaden i gott skick har hög prioritet men är inget som görs i en handvänding. Man måste också bygga upp bevakningsposter för att vakta över vägavsnittet och förse resenärer med skyddade rastplatser. Till att börja med bygger man huvudsakligen mottar med träpalissader.

Markgreven tillhör den hertigfamiljen av Salamora och den Greverydska orden. Kungens representant i Fristaden är kungen brorson. En mycket duglig administratör och hygglig krigare.

Platser

Städer

Zorakin Städer

Pendon

Huvudartikel:Pendon


Indarsol

Huvudartikel:Indarsol

Samhälle

Klasser

Zorakien är ett feodalt samhälle. När Kungen av Zorakien skulle belöna sina närmaste män efter Lindiskiarnerkrigen gjorde han dem till hertigar som svor honom en trohetsed. Dessa fick egna hertigdömen i det nya riket. Då kungen själv inte kunde skaka fram den mängd soldater och riddare som behövdes för att försvara landet blev hertigarna ansvariga för detta i de olika landsdelarna. Hertigarna behöll det största och bästa grevskapet själva och delade upp marken mellan 4 till 6 grevar som svor trohetsed till sin hertig. Dessa grevar tog det bästa godset för egen del och delade upp resten av marken till baronerna som svor trohetsed till sin greve. Alla dessa Hertigar, grevar och baroner ska hålla sig med egen trupp och riddare.


Kungen insåg dock att han inte kunde livnära sig på Marken runt pendon ensamt. Han beslöt därför att de 20 bästa baronaten i landet skulle bli Markisskap. Markiserna svor sin trohetsed direkt till Kungen. Inkomsterna här går direkt till kungen. Bönder som bor på Kronomark betalar också skatt direkt till Kungen. Likaså gör de så kallade Fristäderna som betalt sin såkallade frihetslösen och inte längre lyder under någon adelsman.


Ursprungligen var Zorakien ett valkungadöme. Kungatiteln vandrade runt olika hertighus tills en av Kungarna av Hertighuset Pharynx, Kung Karolu XI, som lyckade övertyga baronerna och markiserna i det Kungliga rådet att rösta mot hertigarna och grevarna för ett införande av arvkungadöme. Allt sedan dess är titeln Hertig av Pharynx en titel som tillfaller kronprinsen. Två av markisskapen tillfaller de två kungliga rådgivare som kallas Kanslern (civil ledningen) och Marsken (ledning av kungens styrkor).


Likaså var heller inte länen formellt sett ärftliga. När länsinnehavaren dog valde dess överordnade ny länsherre. Dvs Grevar valde baroner, hertigar valde grevar och kungen valde formellt Hertigar. Oftast var det dock regel att sonen till den sittande länsherren blev ny länsherre. Idag är arvsrätten reglerad i lag. Idag är det bara Markisskapen som inte är ärftliga bland länen.


Stånden

Högadel: Denna klass representeras formelt av Zorakiens Hertigar och Grevar.

Lågadel: Denna klass representeras av Zorakiens Baroner, Markiser och Riddare.

Cirka 5 % av befolkning anses tillhöra det adliga stånden.


Borgare: Denna grupp människor är fria enligt den lag som stadgar "Stadsluft gör fri". För att få kallas stad måste kungen eller en hertig i ett län fastställa stadsrättigheter. Annars är orten att ses som en köping som således endast har begränsade handelsrättigheter. Folket är då heller inte fria utan "tillhör" hertigen eller adelsmannen som äger köpingen. Bland "Borgare" räknas handelsmän, hantverkare, gesäller och andra invånare i Städer.

Cirka 10 procent av befolkningen bor i städer och köpingar. Ca 30 % av dessa är Kronans undersåtar.


Bönder Bönderna utgör cirka 80% av befolkningen. Cirka två tredjedelar av bönderna är undersåtar till baroner, grevar eller hertigar. En fjärdedel är kronobönder dvs undersåtar direkt till kungen. Denna andel är i växande då kungen gynnar folk som flyttar ut till obebyggd mark. Ungefär 10 % av bönderna är underställda kyrkan (i det här fallet den Lysande vägens) domvärjor.


De fyra stånden politiska liv

Handelsmännen och lågadeln

Handelsmännen och lågadeln i Zorakin riktar i huvudsak blickarna och intresset mot Erebos och Caddo på grund av handeln med spannmål, timmer, tjära och järnvaror. Erebos och Caddo är nog lika intresserade av handeln med Zorakin (solstenar, pärlor, andra lyxartiklar, siden från långväga handel). Zorakin är helt enkelt de båda öländernas kornbod och timmerupplag för deras livsviktiga marin. Dessutom finns där massor av potentiella kunder i form av adel som är förtjusta i ädelstenar som solstenar (Erebos) och pärlor (Caddo).


Bland borgarna och lågadeln förekommer en vurm, en renässans, för kejsartidens ideal och konst. Detta "mode" är en motvikt till högadelns feodala riddarideal som upplevs som passé och förknippat med de senaste årens motgångar.


-"Endast med en stark och enad nation med en stark regent och en regering där all adel, präster och borgare är representerade och delaktiga i beslut rörande inrikes affärer och handel kan Zorakin bli en lysande nation igen". (Ett Zorakiskt uppslag till Magna Charta)


Högadeln

Högadeln å andra sidan ser visserligen nyttan med god avkastning för sitt spannmål men de är så fast i ett gammalt tänkande om feodal personlig vapenmakt att de inte riktigt greppat vikten av handeln och den ekonomiska makten. Dessutom är hertigarna som representerar ledarskiktet i högadeln fast i en intern konflikt mellan de mäktiga nordliga hertigarna och de sydliga hertigarna (manifesterat i Sydzorakiska brödraskapets orden grundat 545).


Hertigarna och högadeln är på inget sätt svaga. I synnerhet inte militärt. Men de börjar känna av ekonomiska problem. De känner att deras makt och rikedom börjar rinna ut som sand mellan fingrarna och det frustrerar dem. Deras härer kostar pengar och spannmålet betalar sig inte lika bra längre.


Anfallet mot Fristaden var ett utslag för denna frustration och behovet "att göra något". Men pengarna rullar inte in som de sammansvurna räknat med. Tvärt om så minskar intäkterna sedan priset på spannmål sjunkit. Och splittringen mellan de sydliga hertigarna och de nordliga hertigarna kan bli än värre om de sydliga (den oheliga alliansen i de Nordliga hertigarnas ögon) vidtar åtgärder för att skydda sig ekonomiskt och sluter särskilda avtal med lågadeln handelshusen och med Caddo.


-"De låga spannmålspriserna är Caddos fel! Man borde fortsätta och invadera hela Caddo. Då skulle säkert pengarna komma in i högadelns börser. Där de hör hemma".


Kyrkan

Kyrkan och prästerna är en andlig adel. De ser med viss ovilja på handeln med Caddo. Men är samtidigt ogillande till hertigarnas stora makt. Kyrkan står förhållandevis nära kungen i många frågor och verkar för en stärkt centralmakt (så länge detta inte innebär negativa konsekvenser för kyrkan och dess ekonomi). Kyrkan i Zorakin har ganska stora och starka infanteriförband och kyrkliga riddarordnar till sitt förfogande och tvekar inte att använda dem om någon adelsmän försöker "förvärva" mark som är kyrklig. Många lågadliga samt yngre söner till högadliga söker sin bana som kyrkoriddare. Vissa bli munkar eller präster och förväntas göra karriär inom kyrka.


Fastlandskyrkan är officiellt motståndare till livegenskap. Samtidigt kommer många ur fastlandskyrkans ledande skikt från adeln. Därför gör inte kyrkan så stort väsen av saken.


En hel del handelsmän och borgare har mött den dalkiska tron i Caddo och tilltalas av den. Vissa dyrka den dalkiska grenen i hemlighet.Sedan gammalt finns det även kvar en minoritet adelsmännen som håller sig till den dalkiska tron. Religösa spänningar kan komma att växa.


Vad gäller Fristaden så har kyrkan stött den nordliga högadelns angrepp på Fristaden. Kyrkan har sett Fristadens dalkiska influenser som en inkörsport för den dalkiska kyrkans missionärer och därmed som ett hot mot fastlandskyrkan.


Bönderna

Det finns stort antal livegna bönder i Zorakin som inte har något att säga till om. Uppror är inte vanligt men har förekommit. De adliga beskattar sina livegna på arbetskraft och skatt så hårt de vågar utan att riskera uppror.


De stora städerna tillämpar principen "stadsluft gör en fri" . Det innebär att livegna som rymmer till städerna har vissa chanser att bli fria. I synnerhet om de kan något hantverk. Ett formellt förhör hålls med den livegne. Där får hans ägare också göra sin röst hörd (om han vill). Kan rymlingen försörja sig och inte ligga staden till last och inte har något kriminellt förflutet eller politiska skäl är till förhinder ( den livegne är eftersökt av en mycket betydande adelsman) så blir den livegne fri medborgare i staden.


Andelen fria bönder ökar också sedan kungen startat en nybyggarpolitik vilket går ut på att bönder som röjer ny mark i obebyggda områden är fria män (så länge de betalar skatt till kungen). Dessa nybyggare får kungligt stöd med sig, möjligen i form av en oxe och en ko samt ett bidrag för att köpa det viktigaste till gården. Nybyggarna ger sig ofta av i grupper för att söka skydd av varandra. Syftet med detta är att skaffa fler skattebetalare till kungamakten, utvigda den uppodlade arealen samt få tillgång till fler naturtillgångar


Kungamakten

Kungmakten har allt sedan sjöslaget vid Selim 392 försökt stärka den kungliga styrkan och makten. Kungen lät bilda Regalieorden sedan Felicien krossat den Zorakiska flottan. Syftet med orden som direkt lyder kungen var att skydda Zorakins då försvarslösa kust.


Resultatet har nu börjat visa sig. Kungligt kontrollerade skeppsvarv har sakta men säker börjat bygga upp en flotta som är värd namnet. Den kan inte stå upp mot Felicierna än men kan försvara Zorakin mot piratanfall.


Dessutom har kungen på senare år utvidgat Regalieorden till att bygga upp en armé med den gamla kejsartiden som förebild. Den första och andra legionen av Regalieorden har skapats bestående av vardera 3600 infanterister och vardera 600 Armborstskyttar. Infanteri och armborstskyttar kan man dessutom hämta från vanligt folk och det kostar inte alls lika mycket som riddare vilket innebär mer trupp för pengarna och det fungerar bättre i strider i berg och skogar. Utöver det har kungen fortfarande sitt kavalleri och sina riddare.


Kungens armé kan utan vidare slå alla hertigar var för sig men går 2 eller 3 hertigar ihop så blir de svåra. Kungen är därför bekymrad över Wilfred av Salamoras militära framgångar. Att Fristaden nu officiellt är en del av Zorakin är enbart positivt men Salamora och hans parti börjar att bli hotfullt starkt.


Sammanfattning

Zorakin står vid ett vägval. Landet verkar lugnt och tråkigt och på tillbakagång men i själva verket kokar det under ytan. Zorakin kan härifrån gå vilken väg som helst. Antingen resa sig och bli mäktigare än någonsin tidigare eller bli alltmer fast i feodalism och insnärjd och splittrad i små inbördeskrig mellan olika adelsmän eller gå under i rent uppslitande inbördeskrig.


Högadeln är militärt mäktiga men splittrad och på efterkälken ekonomiskt, tappar mark politiskt.


Lågadel och handelsmän är allt starkare ekonomiskt, ökar i makt politiskt. Många inspireras av Caddo och Erebos. En allians med den sydliga högadeln är möjlig (redan satt i verket?). Pengar och militära muskler finner varandra och kan möta hot från de mäktiga nordliga hertigarna.


Kungen gynnas ekonomiskt mer av starkare handel och en rikare lågadel. Han eftersträvar motvikt mot de mäktiga hertigarna. För att stärka kungamakten lägger kungen mycket resurser åt att rusta upp kavalleriet och flottan samt att införa elitinfanteri.


Kyrkan föredrar att hålla sig neutrala i inrikes stridigheter (om inte striden rör kyrkans mark). Kyrkosoldaterna och de andliga riddarordnarna är framför allt tilltänkta för försvar av kyrkan egendom samt soltåg. Skulle kyrkan ta strid så skulle det vara en mäktig motståndare. Den Aidniska kyrka ser dalkiska missionärer i varenda buske och misstänker den dalkiska kyrkan för att försöka vinna terräng på fastlandet.

Styre

Zorakin är en feodal Monarki. Kungadömet är idag ett arvskungadöme och Kungen är åtminstonde på pappret absolut. Han kan, om det honom så lyster, bestämma allt själv genom diktat utan att inhämta råd från någon. Men i praktiken låter han oftast riksrådet och hovadministrationen ge honom råd och hjälpa honom med vardagsbestyren.

Politik

Politiken i Zorakien är en gråzon. Formellt finns det, som nämnts ovan, ett riksråd. Ursprungligen var Kungen tvungen att inhämta godkännande ifrån riksrådet. Riksrådet bestod då av adeln och Zorakiens andliga adel, det vill säga bontisaler och kerigasser, samt en fogde från varje län (grevskap eller kungsmark). Nuförtiden ingår även två representanter från varje fri stad.

Tack vare en retorisk kupp lyckades Karolu XI 156 eO förmå baronerna, som annars brukade rösta så som deras grevar röstade (som i sin tur brukade rösta så som deras hertigar röstade), att istället rösta för kungens förslag om envälde. Med hjälp av markiser, friherrar och flertalet bontisaler lyckades förslaget gå igenom.

Idag fungerar riksrådet snarare så att rådet lägger fram förslag på fredsdomare, fogdar, utrikes ärenden, skattesatser, väg-, bro-, borgbyggen eller om en stad bör ges chansen att bli kunglig fristad.

Rådet har i princip inget veto eller bestämmanderätt men fungerar som barometer för kungen för att avläsa de adligas åsikter i olika frågor. För att hålla sig väl med rådet (dvs framförallt adelsmännen och kyrkan) försöker kungen lyssna till förslagen och balansera sina beslut efter detta.

Viktiga personer i rådet är Drotsen, Kanslern och Marsken. Den zorakiske kerigassen ingår också alltid i det kungliga rådet. En annan person som ofta anses ha ganska stor makt och kungens öra är Hovmagikern. Vilken skola hovmagikern tillhör har skiftat genom århundradena. Oftast har det varit en animist från Animisternas skola i Kra eller en mentalist från Mentalisterna hus i Pharynx.

Ordnar

I denna soppa läggs dessutom ordenstillhörighet. Olika medlemmar i rådet tillhör olika ordnar eller partier. De tre största är Sydzorakiska brödraskapet (som huvudsakligen består av adliga från södra Zorakien) vars huvudsakliga syfte är att motverka den mäktiga nordliga högadelns dominans i politiken.

Greverydska orden (som ursprungligen är en pan-aidnisk orden men som i Zorakien numera främst verkar inrikespolitiskt). Den styrs huvudsakligen av mäktiga nordliga hertigar. De vill helst bevara den gamla ordningen med en kungamakt som är beroende av starka hertigar

Samt Kungapartiet, även kallad Regalieorden (ska inte förväxlas med de tämligen nyuppförda militära enheterna under samma namn). Här hittar man de flesta markiserna, friherrarna, representanterna från de fria städerna, många länsfogdar, ganska många landlösa riddare samt en inte föraktfull andel baroner och några enstaka grevar. Den verkar givetvis för en stark centralmakt (kungamakt).

Till detta bör nämnas att Lysande vägen i form av Kerigassen har stor makt vid det zorakiska hovet och i Zorakien som helhet.

Utbildning

Som inte detta vore nog börjar det även bli viktigt att ha skolning och här blir även institutionerna en del i en adelsmans statusarsenal. Var man gått spelar in på ens framtida nätverk och karriär.

Generellt kan sägas att de fem viktigaste institutionerna man kan ha gått i Zorakien är Mandelordens Lycée, Pendons Katedralskola, de Lärdes skara i Pendon (helst under exempelvis den Lärde Harabel Nepos), Luksilos Lärdes Skara (som har tillgång till Zorakiens näst största bibliotek och som för övrigt är ett f.d Lycée ) samt i Katedralskolan i Indarsol.

Utrikespolitik

Förhållandet till Caddo och Fristadens konsekvenser

Zorakins förhållande till Caddo och Caddos til Zorakin kan enkelt beskrivas som ömsesidig beroende och ömsesidig misstänksamhet. Zorakin kallas Caddos kornbod. Detta har fog för sig. Visserligen skulle Caddo möjligen klara att försörja sig själv på sina bördiga jordar. Men närheten till Zorakins enorma spannmålsskördar som är de största i västra Ereb har givit Caddo tillgång till tillsynes outsinlig mängd billigt spannmål. Så i stället har man valt att odla mer inkomstbringande grödor som citrus, oljeträd, vin och blomodlingar som kan vidareförädlas till parfym. Och nästan lika outsinlig verkar mängden skeppsvirke, tjära och bast till skeppståg samt järnvaror vara från Zorakin. Produkter som behövs för att underhålla den livsviktiga Caddiska flottan. Zorkin bidrar också med en mycket stor kundkrets för de Caddiska handlarnas lyxvaror och därigenom till den Caddiska ekonomin. Men, som sagt, allt är inte frid och fröjd mellan Caddo och Zorakin. Zorakin och Caddo haft flera militära och diplomatiska konflikter. Den allvarligaste och mest genomgående är måhända schismen som delade Lysande vägen i två delar. Den Aidniska LV och den Caddiska LV. Här ska däremot också påpekas att Zorakin och Caddo har betydligt bättre relationer än Kardien och Caddo när det kommer till just denna konflikt. Framförallt beror det på Zorakernas (oftast) mer realpolitiska och diplomatiska inställning i frågan om ekonomi och handel kontra religon (gärna ett religonkrig men inte på bekostnad av börsen). Denna inställning har stegrats efter det Zorakisk-Feliciska kriget då Zorakerna ekonomi låg i ruiner efter den Feliciska ekonomiska blockade till sjöss. Insikten att Caddo kom till diplomatisk undsättning till Zorakin och fick till stånd fredssamtal mellan Zorakin och Felicien enbart på grund av att Caddos egen ekonomi skadades av blockade fungerade också som en väckarklocka för många i Zorakin.

Men alla har inte riktigt hängt med i den ekonomiska utvecklingen. Fler av de nordliga hertigarna och högadeln hade fått allt svårare att försörja sina allt dyrare riddarhärar och köpa de senaste lyxartiklarna. De tidigare ekonomiskt och militärt dominerade nordliga hertigarna har hamnat i lågkonjuktur. Inte så att de är fattiga. Och deras riddararméer är större än någonsin. Just här klämmer skon. Det finns en gräns för hur många ryttare en baron, greve eller hertig kan hålla. I synnerhet som han och hela hans familj samtidigt slösar bort hiskeliga mängder pengar på lyxartiklar. Men i stället för att skylla på sitt eget ekonomiska (o)sinne så letade man orsaker på andra ställen. Caddos rika handeln med dvärgarna över Fristaden fick klä skott för den kärvare ekonomin. Delvis ville man kanske själv ta över kontrollen över handeln i Fristaden. Delvis trodde man kanske att man genom att begränsa dvärgarnas handel med Caddo på så sätt skulle kunna höja priset på järn. Vilka skälen än var försökte ett antal av de nordliga hertigarna med Hertig Arviden av Salamora i spetsen ta kontroll över denna nya tidens maktmedel på det enda sätt de känner till. De samlar sina styrkor och angrep och intog Fristaden. Resultatet blir inte det önskade. Resultatet blev inte riktigt vad man önskat. Istället för att rulla i pengar så slutade handeln genom Fristaden tvärt. Vad värrre var, de tidigare relativt goda intäkten från godsens spannmål och från järngruvorna blev lidande då Caddo inte vill handla med dessa fridstörare. Ekonomin blev därmed ännu sämre till följd av kriget.

Merparten av de övriga handelsmännen i Zorakien samt en stor del av adeln och de sydliga hertigarna i Zorakin blir rejält irriterade över detta tilltag. Detsamma blev Kungen. Handelsmännen för att handeln med Caddo störs och de sydliga hertigarna och adelsmännen för att priset på spannmål sjunker. Kunge blev irriterad över störda utrikes relationer och framförallt sjunkande intäkter från kungens tull på handel och skatt på handelsmän.

Det kan komma att leda till att sydlig Zorakisk adel och handelsmännen sluter sig samman i en gemensam falang som sluter så att säga "separat"fred med Caddo. Resultat: Den "sydliga" falangen handelsmän, lågadel, sydlig högadel vinner ekonomiskt på bekostnad av de nordliga hertigarna och högadeln som trodde att de kunde ta genvägen med vapenmakt till rikedom genom att inta Fristaden.

Caddo har allt att vinna på att stödja en opposition mot de nordliga adelsmännen. Det långsiktiga målet för blev Caddo att återetablera sig i Fristaden även om Fristaden nu är i Zorakiskt innehav. Kanske kan man genomföra en begränsad krigsförklaring mot Salamoras parti och inte mot Zorakin som land. Kanske kan man understödja en "egen" sydlig hertig med pengar och legosoldater för att sköta kriget åt Caddo och därigenom näpsa den nordliga adeln i Zorakien.

Det leder också till försämrad politiskt inflytande hos en uppretade kung. Men kungen utnyttjade så småning om situationen till sin fördel.

De Zorakiska kungamakten lät genom diplomatiska turer säkrat Fristaden åt sig själv. För att rädda Salamoras ansikte lät den Zorakiske Kungen hertigen av Salamoras näst ädste son bli markgreve i det nyuprättade markgrevskapet Östmark vilket grov omfattar det landområdet som förbinder Fristaden med resten av Zorakien. Han säkrade politiskt stöd för sin lösning hos Lysande vägen genom att lova bort ett antal baronat i det nyupprättade markgrevskapet. Och han fick Salaoras stöd genom att helt enkelt ta över skyddet och restaureringen av Fristaden och därigenom kostnaderna för densamma. Han gav ocskå Salamora en särskild plats i sitt krigsråd...dock inte Marsktiteln som redan var upptagen.

Alldeles i närheten av Fristaden och Östmark ligger den tämligen nyuppförda Caddiska kolonin Ereno som bildades som svar på den Zorakiska ockupationen av Fristaden. Även om ett formellt freds- coh handelsavtal har upprättats mellan den Zorakiska kungamakten och Caddo i frågan om Fristaden så bevakar dalkerna de Zorakiska trupprörelserna noggrant. Vad som säkert oroar dalkerna är det faktum att då flera baronat i Östmark givits till den Aidniska kyrkan så patrullers området frekvent av Solriddare. En annan sak som också kan väcka dalkisk misstänksamhet och oro är en nyuppsatt garnison av, tillsynes, tungt väldrillat Zorakisk infanteri i Fristaden. Ett truppslag som i sig får betecknas som en nymodighet hos Zorakerna och som man måste ta i beaktande inför framtida.

Nordliga handelsvägar

Andra utrikespolitiska och handelspolitiska beaktande är Zorakiens arbete med att öppna en andra nordlig led utöver den som går via det som kallas Riddar Agadrims dödståg och Blästarstråket. Den nya leden kommer också gå över över land eller snarare över flod. Leden kommer att dras flodvägen via Ickeälva i Hertigdömet Inberg genom de Grå passen över Aidnebergen och vidare norrut på Dagafloden genom Snoarskogen. Målet verkar vara att upprätta handelsstationer för pälshandel med barbarstammarna i Snoarskogen. Det förekommer dock rykten att Zorakin även vill upprätta en hamnstad/koloni vid Drevedagas mynning i Gryppas vik. Om detta rykte visar sig stämma så kan det komma att påverka maktbalansen i området och de diplomatiska relationerna till stater som Magilre, Klomellien och möjligen Trakorien.

Militärmakt

Zorakien är en feodalstat med en stark riddararmé. I teorin skulle kungen vid en härmönstring kunna skaka fram ca 30000 riddare och svenner. Men sedan de flesta länen blivit ärftliga och kungen därmed förlorat den direkta kontrollen, började adelsmännen ta sig vissa friheter och har blivit mer självständiga gentemot kronan. Det har allt oftare hänt att adelsmän köpt sig fria från härmönstring för att man inte velat lämna sina förläningar obevakade. Så i praktiken skulle kungen i dag kanske som mest få ihop 15000-20000 riddare och svenner. Plus eventuellt fotfolk som de adliga förfogade över och valde att skicka med. Kungens egna riddare och väpnare sammanräknat från alla kungsmarker uppgår till mellan 1200-1500 man

Adelns fotfolk kan uppgå till 25000-30000 man, ibland mer, vid en total nationell härmönstring. Ibland skickar adelsmännen fotfolk istället för att skicka sina ryttare eller istället för att betala. Utöver adelns fotfolk skickar borgarna i de fria städerna ofta en del av sin stadsvakt eller inköpta legoknektar till härmönstringen. Totalt bidrar städerna med kanske 4000-6000 man.

Efter de senaste krigen mot svartfolk belyst nackdelarna med riddararméer och kungarnas beroende av en ibland alltför ovillig adel. De senaste tre kungarna har därför initierat och genomfört skapandet av en ny stående elitinfanteriarmé lojal till endast kungen.

Denna armé kallas Regaliegardet


Regalieorden-Regaliegardet

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a Gardet av Regalieorden". Detta militära garde är en elitinfanteristyrka om 4800 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.

1:a Gardets grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts falchion (som gemenligen av soldaterna kallas "kejserlig falchion"). Man har också en kort stridspjut som även fungerar som kastspjut, samt en dolk. Skölden är av scutatamodell. Girloff den III var arkitekten bakom det 1.a gardet.

2:a Gardet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a gardet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a gardet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a gardets soldaters utrustning är som det 1:a gardets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell, bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta. Valien den VII designade om det 2.a gardet och gav dem längre bardisaner i stället för korta spjut.

Slår man samman de båda enheterna får man en effektiv enhet där 2:a gardets långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1:a regementets kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1:a gardets män in med sin falchioner.

Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett utmärkt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.

Det totala antalet Regaliegardister uppgår i dag till ca 12000 man med tross och bågskyttar

Religion

Kultur

Övrigt

Pamperna (Hästfolket)

Invånare: Ca 10000

Historia

Ryttarfolket som förgick Penterna på Aidne. De är kända för sina förnämliga hästar som enligt historien inte går att stjäla då hästarna sägs dö av hemlängtan då man för dem bort från Pampernas rike.

Kungen av Zorakien gav 55 fO Pamperna löftet att de skulle få regera själva på halvön som tack för deras assistans i kriget mot Lindiskiarnarna. Pamperna tackar och återknyter varje år detta avtal genom att skänka en av sina "dummare" hästar till kungen (de "ointelligenta" hästarna går att tämja och dör inte när de lämnar "Pampas" ). Pamperna anser att den idealiska hästen inte går att tämja.


Geografi

Pamperna håller till på halvön mellan Hertigdömena Pharynx och Inberg. Pampiska halvön består av gräsmark, gräsmark, gräsmark, gräs, gräs, gräs, gräs, gräs samt ett träd. Utom längst de små åarna som avvattnar den pampiska stäppen för där kan man på sina ställen hitta lite fler träd. Främst Pil och pampisk al.

På dessa gräsvidder betar en massa hästar, kor och får. Dessa anses vara Pampernas egendom (även om ingen Pamp för tillfället är i sikte).


Det pampiska folkets bakgrund

Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel ett primitivt jordbruk och fiskade i floderna. Efter hand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs Pamperna allt mer undan.

Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de ursprungligen var två folk. Ett ryttar och herdefolk som bär vissa släktskap med de Narguriska nomaderna och ett jordbruksfolk som verkar stamma från Penterna men som framförallt höll till i floddalar och vid kusten och vars främsta näringsgren var fiske och spannmålsodling. Ryttarfolket nyttjade också gärna floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomad. Det vill säga att de flyttar runt vart 5 år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker och för att åkrarna sugits ut och behöver vila. Varje stam har ett revir som de bevakar.

Andra menar att de är släkt med penterna men ett helt eget folk som tog en egen väg där hästen och boskapen blev det centrala i deras vardagsliv. De sökte sig till floddalar för där fanns vatten till djuren. Man var liksom penterna också jägare och fiskare. Och från fisket fick man bland annat rom som användes till beredning av hudar som fick en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket behöll man också som ett viktigt inslag i sin kosthållning. Jordbruket fokuserades på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför blev havren den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kom från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och cermonier.

Oavsett om det är resultatet från en sammanslagning med penterna eller en egen utveckling av ett till penterna närbesläktat folk så har har Pamperna utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Och i stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden.


Pampernas språk

Pampernas språk har ingen like i Ereb enligt Aidne-boken. I pampernas eget språk uttalas i huvudsak konsonanterna med strup och "smack"ljud.

Man har två skriftspråk. Det ena har man tagit upp från Jorerna. Det andra är schamanernas "skriftspråk". Detta används i huvudsak i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.


Pampisk religon

Citat från Aidne-boken: "Såvitt man vet i Zorakien har de ingen religon men deras styvnackade motstånd mot att bekänna sig till Lysande vägen får en att undra."


Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt henne hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna.

Mitt emot satt Ogar, Schamanen. Han gungade lätt fram och tillbak och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då reste han händerna och slängde on en blandning av torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten.

En vag doft av stäppbrand fylld tältet tillsammans med en annan okänd kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började kännas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten på djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik, han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm.

Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast.

-Se, Vindens gud sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare


Pamperna har utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste gudaväsena är himlen och vindarnas gud, flodgudinna, eldens gud och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Hon kallas viddernas gudinna. Man dyrkar också förfädernas andar och tror på inkarnation.

I stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden. Dessa samtalar inte bara med naturandarna utan även med förfädernas andar. Schamanerna är liksom penternas druider väl förfarna med diverse örter och droger. Man är dessutom förfarna inom magiskolan Spiritism och har bland annat tilläggsformeln Tala med naturandar. Schamanerna har dessutom färdigheten Spådom.

Tatueringar är inte bara utsmyckning utan en viktig del i Pampernas religon. Man fäster andarnas väsen och lyckosamma tecken på vissa delar av kroppen. Tatueringarna målas i komplicerade rankro och slingrande möster som är svåra att följa i ögat som ju mer man ser in i dem tycks avslöja fler och fler detaljer och varelser.

Hampa och en potent dryck av jäst stomjölk används i vissa viktiga ritualer och festligheter. Även mjödet är en viktig dryck för Pamperna och kallas allmänt gudadrycken. Schamanerna använder dessutom vissa anda hemliga växter och svampar i sina droger som för dem in i andevärlden.

Pampernas har ett skriftspråk. Detta används dock uteslutande till religösa ändamål och spådom. Det är således schamanernas "skriftspråk". Detta används bland annat i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.

Schamanerna sysslar dock inte med läkekonst, detta görs uteslutande av helare.


Samhället

Pamperna är semi-nomader. Det innebär att stammarna vandrar runt inom sina revir i cykler. Normalt stannar Pamperna på samma ställe i fem år. Men kortare uppehål förekommer också.

Deras hyddor är runda med upprätta väggar och ett lätt kupolformat tak. På utsidan läggs en pressening av skinn eller av oljat linnetyg som man köpt till sig utifrån. Konstruktion hålls uppe av ett intrikat vävd träställning som är snabb och enkel att sätta upp och ta ner. Mellan träställningen och den yttre tältväggen isolerar man med diverse torkade starrgräs. Välgjorda mattor tillverkade av bredbladiga gräs fästs uppe på det kupolformade taket för ytterligare tätning.

På hyddans jordgolv lägger man ut mattor vävda av grässorter som isolering och fuktskydd. På dessa läggs de berömda pampiska ullmattorna. Pamperna väver sina mattor i ull som färgats med krapp och en särskild sköldlus. Detta ger en särskilt varm och röd färg. Mattorna läggs längst golv och hängs på väggarna för ytterligare isolering. Man skärmar också av sektioner med mattor så att "tältet" får flera rum.

Pamperna själva går helst i en ylle eller linnetunika samt i läderbyxor. På fötterna bär de läderstövlar. En läderhätta fullbordar skapelsen. Man har också en form av poncho av ylle.

Vid strid bär man en vadderad tunika, ett härdat läderharnesk samt läderbyxor och läderstövlar. På huvudet har man läderhättan eller en toppig härdad läderhjälm.

Till det har man en sköld som består av en träställning över vilket flera lager härdat läder spännts över.

Favoritvapen är ett spjut som man både kan stöta med och kasta. Utöver det använder man en smalbladig stridyxa med pikhammare på baksidan som stridsvapen.

Just detta att använda spjut från häst och hur pampiska ryttar tränar mot varandra med spjut sägs i vissa kretsar vara en föregångare till Echternas och Pennernas stridstaktik och vapenlekar och torneringar med den tunga lansen.

Andra vapen man använder sig av är lasson och bolas. Bolas är främst ett jaktvapen. Man använder den bland annat vid trappjakt. När pamperna ridande ser en trapp försöker de så snabbt som möjligt komma inom kastavstånd. När de stora fågeln rusar upp och försöker lyfta slungas bolan i väg och slår fågeln till marken.


Pampisk kultur

Jakt på trapp räknas som en av de tre nationalsporterna.

Den andra nationalsporten är en form av hästpolo, kallad Karox. Normalt spelar man den stam mot stam. Detta är också ett sätt att oblodigt (nåja relativt oblodigt) lösa konflikter. Regeln är enkel. Klotet ska slå ner det andra lagets "linje". En linje är tre käppar med två överliggande vedbitar. För att kunna skjuta iväg klotet använder man långa käppar med en krok framtill som klubba. Inga andra reger finns utom att man inte medvetet försöker döda någon. Då bli man utvisad. Att bli utvisad innebär en oerhörd prestigeförlust för den som utsätts för detta skamliga straff.

Särskilt populär tycks denna form av hästpolo vara när man fått tag på Morelvidynska pirater som gjort landhugg i hopp om att stjäla kor eller hästar (eller för den delen andra hästtjuvar). Man hugger helt sonika av huvudet på den olycklige och sedan använder man hans huvud som klot.

Den tredje och i många ögon sett förnämsta nationalsporten är Pampisk harjakt. Den pampiska haren är som bekant världens snabbaste gangare. Den kommer upp i hastigheter som får Efaros antiloper att svettas. Endast en mycket skicklig ryttar och en mycket snabb häst har en chans att fånga haren. För det är just det. Man ska fånga haren i dess jättelika öron. Dör haren räknas det inte som en lyckad jakt och mannen eller kvinnan som jagade haren förlorar istället i anseende.

En harjakt kan för betraktaren därför te sig som ren sensationell ryttarkonst där ryttaren förmår hästen att flänga fram och tillbaka, bukta, sprinta och tvärvända och i bland gör ryttaren själv konster som att hänga ut med hästens sida för att försöka få tag på en hare som duckar i gräset.

Penniska adelsmän tog ganska snart upp den här jaktseden men de jagar den vanliga svartsvansharen vilken är betydligt långsammare. Dessutom så dödas haren antingen med ett slag med en klubba eller med ett spjut. Sådana excesser imponerar INTE på Pamperna. Använder de Zorakiska ädlingarna en klubba så svärtar man dessutom ner två av Pampernas nationalsporter.

Några andra populära fritidsnöjen är att stjäla grannstammen får kor eller hästar. Denna sport görs dock alltid med livet som insats.

Man har också en omfattande renlighetskultur. Nästan det första som byggs är ångbadstältet. I mitten i tältet gräver man en jämn rund grop. Denna fylls med vatten. Runt omkring står fyrfat med egendomliga vattenbehållare ovanför sig. Dessa skapar ånga. Vid särskilt högtidliga tillfällen slänger Pamperna hampfrön och hampblad i elden för att åstadkomma en extra "renande" effekt.

Pamperna är skickliga guldsmeder och gör fantastiska små hantverk. Guldet tas sannolikt upp från de små åarna genom vaskning.

Vidare så har man en utstuderad tatueringskultur. Lindormar kronhjortar, karakaler, hästar, örnar och blomrankemönster är de vanligaste. Tatueringarna görs i en mycket säregen stil som starkt påminner om de guldföremål som Pamperna tillverkar.


Pampisk politik

Den store Zorakiske folklivsforskaren Labar Drövelhelm gjorde i sin anatologi om Aidnes folk en betraktelse över Pamperns politik och ledarskapsval i den här kommentaren.

Hade vi uti Zorakiens pampernas politisk urvalssystem torde nog de flesta kujoner och mutkolfvar avstå en sådan tvedräkt. Blott de modigaste eller galnaste bliva då tillsatt uti ledares position. Och ser man på vilka som idag sitta på mången av Zorakiens städers eller läns ledning så är båda föregående klart att fördra.

I varje pampisk stam finns en hövding! Om någon vill utmana hövdingen på tronen så går det till så här.

Först tar den blivande utmanaren sina mjärdar och sätter dem i en å för att fånga fet laxfisk och ål. Sedan lägger han eller hon (ja pamperna har kvinnliga krigare) fisken i lerurnor och gräver ner urnorna i en stor grop som fyllts med hästgödsel. Värmen från gödseln och tiden gör att fiskolja skapas. Sedan man särskiljt oljan från diverse orenligheter och försett sig med lämpliga kvantiteter går man till hövdingens hydda.

Där sätter sig utmanaren mitt emot hövdingen med det brinnande fyrfatet mellan varandra. Alla andra går ut. Utmanaren börjar sedan att skvätta olja in i fyrfatet och hövdingen följer efter och skvätter han med. Sedan håller de på och utmanar varandra. Allt mer olja och allt oftare tills det börjar brinna i tältdukens tak och inte ens då slutar de alltid utan båda fortsätter helt lugnt tills en av dem ger upp och flyr ut ur hyddan. Inte så sällan har det hänt att en av de inblandade och i bland både hövding och utmanare brunnit inne.

Om den ena brinner inne blir den andre vald för han var klok nog att dra sig ut när det var för osunt att stanna kvar. Dör båda så väljer man ny ledare genom omröstning. Dör hövdingen så har han (det är oftast en han) ändå redan fått ett passande likbål. Likaså för utmanaren som visat prov på mod som anstår en krigare men lite sämre omdöme vilket helt klart hade gjort honom eller henne olämplig som hövding.


Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara

Aka Hoxara ledde en av stammarna i det som idag är Pampiska halvön. När Lindiskiarnerkrigen började var både Pamperna och Raxorerna splittrade i fientlighet mellan varandra och inbördes mellan stammar och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnerna angrep stammarna norr om den Pampiska halvön. De brände deras byar och och de människor som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar.

Först ignorerade dock Lindiskiarnarna Pamperna på halvön. Dessa bedömdes sannolikt var för få och för splittrade för att utgöra ett stort hot och då Lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde innebära ett hot mot Pharynx och Lindiskiarnarna. Detta gjorde att Pamperna här vann tid till rådslag. Dessa beslutade efter en del hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärsmytslingar att välja en storhövding som skulle leda dem alla.

Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästskos" stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder den Store. Vilket han också var, både i storlek och handling.

Aka Hoxaras första beslut var att man skulle bryta upp från sina bosättningar och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle Lindiskiarna aldrig kunna vet exakt var Pampernas bosättningar befann sig.

Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han vill provocera fram en attack samtidigt som Lindiskiarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade.

Strax efter att Pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av Lindiskiarnas posteringar. Detta störde förmodligen Lindiskiarnarna och upptagan som de var med Pennerna (och sannolikt en aning övermodiga) så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot Pampiska halvön.

Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När Lindiskiarnarna bröt in i Pampiska halvön så höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna hade förklarat att den gudomliga vinden var villig att hjälpa till och förklarade också att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt samlade rytteri, ca 1200 man, och anföll Liniskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De Lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den Gudomliga vinden svepte mot dem.

Aka Hoxara själv dog 49 fO. Det var året efter han tagit emot den Zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över Pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland Pamperna

Enligt legenden dog han i en utmaning om Storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de alla fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna och sprätte olja i elden för allt vad de var värda och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly ut rasade hyddan ihop och alla fyra, Hoxara själv och de tre utmanarna, dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en hövding.

Alla var överens om att detta var ett passande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska Barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära.

Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decenium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.


En berättelse om när en Pampisk stamhövding reste till Pendon för att leverera den Kungliga hästen

Detta sägs ha inträffat för sisådär 120 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt den gången att med ett i pampiska ögon passande följe (ca 40 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon.

(En ryttarstyrka om 40 man motsvarar en hygglig invasionshär ur en medelmåttig zorakisk greves ögon)

Efter visst rabalder och märkliga missöden där man bland annat jagat iväg en greve med stridsfölje sedan denna vägrat passage för "vildarna" (greven och hans män lyckas efter visst tumult söka skydd i borgen - pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap som bot för hans förolämpningar) och där man snubblade över och mangrannt nedgjorde en plundrande orchstyrka i trakten av Torildskogen kom de slutligen fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningtal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem.

Kungen hade just denna dag ett torneringsspel och då härolden mötte upp med det Pampiska följet frågade denne adelsman som kände till vilken status Pamperna löd under om någon av banérförarna eller deras baron vill delta. Till allas förvåning så red Baronen (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin rustning och sina vapen. Man gick med på detta om hans spjut trubbades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen.

De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att man startade för sedan han sänkte den kungliga vimpeln. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då Baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig.

De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den Zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiska hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes (!!!) långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.

Kampanjförslag - Konflikten mellan Caddo och Zorakin

Över fälten svepte ett kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med Zorakiskt vårväder, för vår var det. Även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.
Kommendanten Láronnin såg över sina soldater. Han ingick i den första våg av caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Láronnin nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.
Inte långt därifrån inspekterade hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1000 man. Man räknade med 4800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7500 man!

En inte föraktfull siffra det måste medges... Men när man såg ner från höjden mot hertigen av Salamoras armé som samlats där ner i dalgången och med vetskapen om att ett antal Solriddare fanns med i leden...ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i hertig Thamas av Gredelmarks armé.

Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marscherade ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.

Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skickade fram hela sin riddarstyrka för att krossa detta hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.

Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropade ut befallningar genomvinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.

Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana....



De båda arméer stod placerade mot varandra beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för hertigen av Gredelmarks caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd bort hos Salamoras armé.

Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Arviden av Salamora hade dessutom mer trupp med sig den här gången och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrund för att sättas in som sista resurs eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.

En spänd väntan dröjd sig kvar, banéeren smattrade, männen svor elller skruvade sig orolig. De dalkiska svärdmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.

Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade i väg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med allt mer och mer män tills de utgjorde var sin likartad formation.

På flankerna på de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.

När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationer vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade var sin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.

Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom var sin huvudformation.

Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången började skruva oroligt på sig och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya arméen måste bestå av flera tusen man kanske upp emot 10000 man bara i infanteri.

Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mitt i mellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.

Draken på Zorakins stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverike, hertigdömet Amtefjärd och hertigdömet Slättebos banéer samt en mångfald av grevliga banéer från Grindanu.

Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.


Pilregn över Gredelmark

Äventyret "Pilregn över Gredelmark" utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.


Persongalleri

  • Kungen Valien VII
  • Kerigassen av Pendon
  • Hertigen Thamas av Gredelmark
  • Kaptenen för Luksilos garnison
  • Hertigen Arviden av Salamora
  • Hertigen Sonerik av Inberg
  • Hertigen Martel av Yttersol
  • Markgreven av Fristaden
  • Marsken och Markisen Berthold av Junemark
  • Markgrevinnan Ina av Fristaden
  • Hertiginnan Selina av Gredelmark
  • Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
  • Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
  • Aidniske bontisâlen i Gredelmark
  • Kaptenen för Solriddarna kompani i Luksilo
  • Dalkiske bontisâlen i Gredelmark
  • Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
  • Aron från Kra Kungens chefspion
  • Aldrik av Greveberg Kerigassens chefspion
  • Donadio, den dalkiske emissariens chefspion
  • Láronnin, caddisk officerare för dalkisk legostyrka
  • Sebian Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare


Bakgrunden

Tvärtemot vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med något sällskap eller orden. Han odlar sin Luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från Zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativa stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Det är däremot hans hustru.

Han ser sig själv däremot som en beskyddare av den religonsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska riarkernas åsikt om saken.

Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse Luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla hertig Thamas (hertigen av Gredelmark).

Martel, hertigen av Yttersol är gift med hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är framstående medlem av Sydzorakiska brödraskapet.

Bontisâlen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den aidniska grenen av den Lysande Vägen och stark fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisâlen förfogar dessutom över ett kompani solriddare.

Den dalkiska bontisâlen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin aidniska motsvarighet för mycket och göra det för svårt för hertigen av Gredelmark att upprätthålla religonsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisâlen har dock ett förvånansvärt stort antal solmunkar, ulepper, riarker och lekmän i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande apidiol. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form - man skulle rent av misstänka dem för att vara riddare ur St. Justins orden om de bar rustning i stället för kåpa.

Det finns således både ett soltempel och en mindre apidiol tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen. Utöver det har de Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Det finns också ett tempel till "de unga gudarna" i Luksilo - finansierat av Erebosiska köpmän.

Kerigassen i Pendon har länge klagat högljudd i Pendons kungliga korridorer över att "caddister" befläckar Zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in på de banorna. Efter hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden så har kerigassen spenderat allt mer tid hos hertigen än hos kungen något som faktiskt oroar kungen.

Hertig Arviden av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtom vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer guld än vad den har givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarnade lagas, vägarna reparas etc. Detta kostar pengar; pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det som han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runt omkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residentstad med otillräckligt lagad stadmur är rena mumman för svartfolken om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjäp från dvärgar eller dalker.

Som sagt hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Arviden av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla marsktiteln till förmån från någon sketen markis!!

Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerigassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet där de kom från liksom alla dem som stöder dem. Med våld om så krävs, om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som hertigen av Salamora del i intäkterna från dvärgahandeln.

Kerigassen beklagar sig att kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen kunde visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme. Då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!

Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat för varandra att Hertigen Arviden av Salamora alltför mycket påminner om sin namne och anfader kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.

Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamoras genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna.

Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktad mot markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om inget annat visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.

Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna, i synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.

Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöja genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad åter samt att kungen hoppade över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med och fruktat skulle tillfalla Hertigen av Salamora. I stället blev det markisen Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Arviden av Salamora i synnerhet

Marsken och Markisen Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.


Kerigassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar för det örat försöker kerigassen ta hjälp av den våghalsige hertigen av Salamora, underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöning består av lämnas osagt men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha så kan hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerigassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakin.

Den aidniske bontisâlens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig hertigen av Gredelmark eller den dalkiske bontisâlen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisâlen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St. Justinriddare för att förhindra den de aidniska solriddarna i sitt värv.

Hertigen av Gredelmark kommer in i det sist styvt hålla på sin neutralitet i saken tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.

Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En del ( max 33%) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca 50/50).

Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.

Sannolikt kommer hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst så kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.

Ett antal andra adelsmän från västra Zorakin kommer säkert också vilja delta men sannolikt inte hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra hertigarnas adelsmän hemma...tills vidare iallafall).

Upplägg

Äventyrarna kommer på något sätt över information exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli fursterligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på Heraldik kan man identifiera sigillet som den caddiske emissarens personliga sigill.

I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i Heraldik kan känna igen som hertigen av Salamora. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.

Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, rövare och solriddare som söker brevet och dess kurir.

När (och om) äventyrarna kommer fram till hertigen av Gredelmark kan de ny uppdragen vara att fungera som budbärarare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till hertigen av Yttersol, verka som spejare.

Alternativt så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra ut dalkiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins solriddarorden eller en förnäm person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark, och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmark hjälp.

Kanske är det rent av markgreven från Fristaden som sökt skydd på Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.

Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktas av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.

Kuriosa

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selime mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a regementet av Regalieorden". Detta militära regemente är en elitinfanteristyrka om 3600 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.

2:a regementet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a regementet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a regementet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a regementets soldaters utrustning är som det 1:a regementets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Palinor&oldid=4001"