"Morëlvidyn" och "Nargur": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
''Samkarnas norra kust mot Kopparhavet kallas Morëlvidyn, och består av ett antal småriken och piratstäder, vars gränser och styre ständigt skiftar. Förutom människor finns här Kopparhavets största klaner av ankor. Sjöröveri är huvudsysslan oberoende av ras. Förutom sjöröveri livnär de sig på att sälja slavar fångade i [[Morginnerskogen]]s utkanter.''
[[Category:Nargur]]


{{Landsfakta
{{Landsfakta
|namn=Morëlvidyn
|namn=Nargur
|huvudstad=[[ingen/flera]]
|huvudstad= -
|invånarantal= -
|invånarantal= - ca 800 000
|befolkning= -
|befolkning= - Människor 70 % Svartfolk 25 % Övriga 5 %
|kartbild=
|kartbild=Nargur.jpg
|styrelseform= -  
|styrelseform= - Självständiga klaner löst samlade i stammar
|arme= -  
|arme= - Inga fasta styrkor men alla klaner har egna krigare, omflackande krigsflockar
|exportvaror= -  
|exportvaror= - Timmer, skinn, bärnsten, örter, honung, slavar
|importvaror= -  
|importvaror= - Metall, spannmål, plundringsgods
|religion= -  
|religion= - Andedyrkan med stor vördnad för förfäderna, gudinnan a Nahri guhr i hennes olika aspekter 
|övrigt= -  
|övrigt= - Nargur är inget enhhetligt land utan ett enormt skogsområde där den narguriska kulturen binder samman folken. Ur denna kultur har olika utvandrande folk uppstått i andra delar av Ereb
 
 
}}
}}






=Skrönor om Morëlvidyn=
=Historia=
{{citat
 
|'''Vad den gamle legosoldaten säger''': ''Endast om du har sjöben och begränsad moral kan du finna jobb i Morëlvidyn. Mönstrade på ett skepp en gång när jag knappt hade pengar till mat. Hatade den grymma livsstilen, ingen ära. Blev istället karavanvakt för slavkaravanerna från djungeln, inte mycket roligare, och sämre betalt. Hörde ryktas om mer ärorika väktartjänster i mindre kuststäder, men då hade Hynsolgiska kriget brutit ut så mina tjänster behövdes annorstädes.''|}}
==4000 f.O - Ankomsten==
Två folk vandrar upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder, det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda har en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i Månskensskogen och runt på höglandet blir deras läromästare. Människorna lär sig mycket om naturen och utvecklar en djup respekt för Moder Jord och hennes varelser. Sinsemellan kämpar de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.
 
;3800 f.O
:Svartfolken följer i människornas spår och sprider sig snabbt utöver höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.
 
==3500 f.O - Gudinnan==
Bland människorna får sjamanerna kontakt med en mäktig ande som förespråkar samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter sluts och klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartblodens totala dominans kan hejdas. Den mäktiga anden kallas [[Nahriguhr]] och börjar snart betraktas som en gudinna. De två folken, [[osroguhrer]] och [[noroguhrer]], börjar smälta samman till ett.
 
;3000 f.O
:Alverna isolerar sig från människorna. Svartblodens härjningar har gjort att alverna sällan lämnar sina skogar men sporadiska kontakter förekommer till och från. Alverna ses som heliga varelser och nära anknutna till den mäktiga Nahriguhr.
 
==2400 f.O - Enandet==
Tron på Nahriguhr och kampen mot svartbloden har enat de två folken, osroguhrer och noroguhrer har smält samman till  den [[Narguriska kulturen]]. Stridigheter och konflikter finns fortfarande men folken ser sig inte längre som två olika utan som ett.
 
;2404 f.O
:På den [[Baborska klippan]] svär 327 stamhövdingar en ed som skall komma att hålla i årtusenden; osroguhrer och noroguhrer skall vara ett folk under Gudinnan! Alla narguriska folk har denna händelse långt tillbaka i sina legender och myter men i Barbia och Nargur hålls den friskt i minnet genom förfädernas andar.
 
==1840-900 f.O - De stora vandringarna==
Under den kommande tusenårsperioden kommer stora delar av det narguriska folket att utvandra från sina kärnområden. Splittringen i deras språk och kultur härstammar från denna tid.
 
;1837 f.O Första vandringen
:Några stammar utvandrar mot [[Orghin]] och blir senare kända som [[tjuger]], [[isbarbarer]]. De hävdar att Gudinnan har lämnat sitt folk men skal återfinnas i norr.
 
;1568 f.O Andra vandringen
:Nargurerna lider ett förödande nederlag mot svartbloden och många stammar utvandrar mot söder. Huvuddelen av stammarna följer den baborska klippan ner i skogarna som nu får navnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bla [[Hyner|hynerna]] och [[Cerer|cererna]] går ner genom passen i norra [[Cerbergen]] och ut till [[Masevabukten|Masevabuktens]] stränder. Stammarna som blir kvar på höglandet får namnet [[barbier]].
 
;1547 f.O
:En av stammarna som utvandrat till Nargur fortsätter genom [[Nidapasset]] i söder och får av alverna i [[Landori]] tillstånd till att bosätta sig i området nu känd som [[Torshem]].
 
;1534 f.O
:En av stammarna vid som slagit läger vid Masevabukten sluter en pakt med det Krunska riket och kämpar på deras sida mot dvärgarna i det såkallade [[Järnkriget]]. De får som belöning ett landområde i västra Krun att slå sig ner i och kallar det [[Hynsolge]], hynernas jord.
 
;1080 f.O
:Oenigheter mellan hynerna och Krun resulterar i [[Krunska kriget]]. Hynerna får hjälp av sina narguriska fränder i norr, både från själva Nargur och från Barbia.  


{{citat
;1065 f.O
|'''Vad den ärrade äventyraren säger''': ''Farligt land att vistas i, men visst finns det ärofulla äventyr att finna där. Har själv fritagit en djungelhövdings dotter från slavhandlare, letat piratskatt och gravplundrat i öknen. I djunglerna lär finnas urgamla städer av elfenben vaktade av kannibaler. Min benstomme kom dock inte överens med fukten där så jag kan inte svära på dess existens.'' |}}
:Hynerna vinner en stor seger över Krun vid [[Grivela]] och under några heta sommarveckor bildar en grupp hynska krigsledare tillsammans med den krunska kolonibefolkningen ett nytt rike. [[Kejsardömet Jorpagna]] har bildats.  


{{citat
;1050 f.O Tredje vandringen
|'''Vad den snikne köpmannen säger''': ''Det är livsfarligt att segla längs den kusten utan stark eskort eller skydd av piratflotta, vilket kan fås mot stora summor silver. Har man bara tagit sig förbi piraterna finns stora vinster att göra i deras städer. Salt, vapen och lyx är eftertraktat, och de har alltid slavar att sälja. Det gäller dock att inte stöta sig med de vita ankornas handelshus. En kollega i Nohstril fick sina skepp plundrade av svarta ankor samma kväll han lämnade Ankorath. Han säger det beror på att han vann i bräde över en Dluring.''|}}
:Några stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De har under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring [[Snoarskogarna]] och blir senare känt som [[kasener]] och [[hamurer]].  


{{citat
;1017 f.O
|'''Vad den skicklige magikern säger''': ''Landet har haft flera framstående mästare, men lite finns att hämta där nu. Möjligen skulle en Alkemist finna djungeln intressant.''|}}
:[[Ovater|Ovaterna]], den narguriska stam som bebor landet nedanför Nidapasset, drivs bort av joriska legionärer som följt vandringsleden upp genom [[Landori]]. Ett fort byggs i passet, [[Grafferburg]] kallad. Landoris gränser respekteras och men ovaternas land kommer under jorisk kontroll.


{{citat
;944 f.O
|'''Vad den vittbereste sjöfararen säger''': ''Morëlvidyn är synonymt med pirater och de är alldeles för många. Jag har fört handelsskepp till piratstäderna, men aldrig lockats av dess smutsiga förvärv. Värst av alla är khuniterna, då de älskar att ta andras liv på grymmast möjliga vis. Jämfört med dem kan de svarta ankorna anses vara rent ärbara. Om du inte handlar med slavar undviker du dessa kuster.''|}}
:Många nargurer allierar sig med stammar från [[Mirelien]] och tränger överraskande in i Jorpagna på båda sidor om [[Mörkerbergen]]. Jorpagnas gränsförsvar faller och alliansen slår sig plundrande fram mot Grivela.  


{{citat
;942 f.O
|'''Vad den klåfingrige tjuven säger''': ''Ahhh, de stora piratstäderna har feta pirathövdingar med smak för lyx och plundrade skatter. Kan inte skada att det plundrade stjäls igen, kan det? Tog själv en gång en jättelik svart opal från Vitskäggs sovrum, som jag dock senare förlorade i ett korkat vad. Jag slog vad med en brun anka i Khadez att jag skulle stå för hans slag om han stod för mitt. Jag fick aldrig chansen, då han visade sig vara en kvack-fot pugilist. Kunde dock snart bygga upp en nätt förmögenhet, men är nu allt för välkänd där för att stanna där.''|
:Jorerna lyckas slå tillbaka och nargurerna drivs tillbaka genom [[Annoniska passet]]. De söker sig tillsammans med många av sina mireliska allierade mot [[Trasimosjön]] men möts här av joriska legionärer från Nidapasset och Grafferburg. Efter två dygns hårda strider börjar de drivas mot väster och mireliernas land.  
}}
 
;935 f.O Fjärde vandringen
:Efter att ha underkuvat Mirelien stannar den Jorpagniska expantionen upp. En gräns dras mot Nargur och söder om denna blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver. En kedja av fort, [[Nargurervallen]], byggs som en gräns mellan Mefamirs sjö och Trasimo. De narguriska stammarna som förlorade vid Trasimo och sedan kämpat vid mireliernas sida vandrar mot nordväst och in i [[Kard]].
 
==912-681 f.O - Krigstiden==
Krig råder längs hela Nargurs sydgräns. Nargurerna plundrar och jorerna slår tillbaka. Det förekommer dock perioder av tiotals år då fred rår mellan folken, och nargurer tar tjänst i Imperiet, spelas ut mot andra folk, och finner god vinning av att samarbeta med jorerna. 
 
;912 f.O Rådsmötet i Grafferburg
:Jorerna inkallar narguriska hövdingar till ett rådsmöte invid Grafferburg. Fred och framtida handel erbjuds men då nargurerna ej är intresserade av detta och hellre vill ha en ursäkt för jorernas beteende mot ovaterna och alverna i Landori, kommer jorernas verkliga avsikter fram. Kejsar Thamsul (Tamsolion I) av Jorpagna vill enbart öka sitt inflytande och sin makt i norr. En mäktig hövding kallar då kejsaren ”en söderns hund och vekling” och som svar blir samtliga nargurer nerhuggna av joriska legionärer gömda runt mötesplatsen.
 
;906 fO Den joriska invasionen
:Varion leder sju legioner upp genom Landori till Grafferburg och över Nidapasset. Målet är att underkuva Nargur men styrkorna nergörs i princip till sista man. Nargurerna går som en följd ut i öppet krig, starkt stödda av sina fränder i Barbia. Jorpagna attackeras inte bara vid Nidapasset utan även i öster från Cereval och i sydväst mot Mirelien och själva hjärtlandet Jorpagna. Nargurerna lyckas inte erövra Grafferburg men jorerna får stora problem med att transportera trupper och förnödenheter genom Landori och Sjölandet (Torshem). Det sägs att många jorer faller för alvernas pilar men då inga överlevande finns från dessa attacker kan inget bevisas. Jorerna har heller inte resurser att även gå i krig med alverna.  


=Historia=
;863 f.O
Morëlvidyns Historia
:I söder bryter inbördeskrig ut i Kejsardömet Jorpagna. Nargurerna ser sin chans och flödar in i imperiet och en lång plundringstid inleds.  
{{citat
|Den grånade Mauhimri sitter omsvept i sina vita mantlar med guldbård och ser sitt barnbarn rusa runt fäktandes med en av sin mors dolkar. Han ler stolt tills han hör pojken utropa: "Död åt köpmännen. Dramma henne och fram med äntrehakarna."


;849 f.O
:Det joriska fortet Grafferburg invid Nidapasset faller för nargurernas gemensamma krafter. Under lång tid strömmar nargurerna in i kejsardömet genom denna "bakväg" och härjar och plundrar Tolan.


–"''Pojk! Kom hit skall jag berätta om dina föfäder… Var vi kommer ifrån!? I forntiden hade vårt folk ett rike som sträckte sig kring Ormsjöns stränder. Det var ett rikt rike där jorden blomstrade och korna var feta. Vitklädda ädla krigare höll ordning från hästryggen och folket ärade dem och fick respekt i retur. En dag kom dock efarerna, den gamla sorten med hud svart som synden och hår som bländande eld. Med dem kom girigheten och hur väl de starka krigarna än kämpade mot dem var förräderiets frön redan sådda av de lömska efarerna. Offren blev de svaga, de unga och de stolta. Kungen Haiek-dramu insåg att för folkets överlevnad var de tvungna att korsa de höga bergen. Resan skulle bli farlig för redan då var vindarna i Gaerdons Gap mycket hårda och bergen var fulla med drakar. Dessutom hade kungen och hans krigare fullt upp med att få folket över bergen innan efarerna var ikapp. Kungens äldste son Terik-an-Haiek tog sina främsta krigare och stoppade de anstormande efarerna vid Zinns stoder. Efarerna var dock för många och till slut stupade Terik-an-Haiek ståendes ovanpå hundra fallna efarier. Efariernas grymma härförare återtog förföljandet, men Bergen såg med medlidande på vårt folk och samlade alla vindar som blåste längs dess sidor, nord och syd, och sände dem genom passet. Orkanen som följde efter de sista av vårt folk hade passerat var så kraftig att den lyfte den efariska hären och kastade dem ut i havet där Ormsjöns havsormar slet deras ondskefulla kroppar i stycken.
;828 f.O
:Kejsarinnan Zenobia av Jorpagna lyckas få alverna att stänga vägen genom Landori för nargurerna och åter få ovaterstammen att vakta Nidapasset. De krigande nargurerna är tvungna att söka sig västerut för att nå jorisk mark och attackerna avtar i styrka


;715-707 f.O Mammutkrigen
:Nargurs barbarer enas under Tharawghos, en fältherre med stora talanger från Trasimo, han talar om krig med Jorpagna för att slutligen återupprätta nargurernas makt och ära. Otaliga krigare strömmar till och från norr följer stidstränade mammutar med horderna. Hotet får den jorpagniske kejsaren Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirelien och längs Limes Narguricus för att styra upp fronten.


;681 f.O Krigsslutet
:Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos nargurerna. Stammarna som befolkade skogarna direkt söder om Nidapasset, ovaterna, och de i Nargurs sydvästra delar, trasimerna, har drabbats hårdast, men hela Nargur är utmattat. Till slut tar några hövdingar beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Andra stammar har lite förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan de lägger ner vapnen.


Landet som öppnade sig på andra sidan bergen var smaragdgrönt och fullt av sjöar. Det var hart när omöjligt att ta sig fram utan att korsa sjöarna. Folket som bodde vid sjöarna var hedningar, svaga och naiva, men de kunde göra stadiga vassbåtar stora nog att bära folket över sjöarna. Vårt folk slog sig ner vid sjöarna och såg att det skulle kunna vara en bördig grund att bygga ett nytt rike på. Slavar fanns det gott om och en stad i hårt ebenholtsträ stod snart klar. Innan många månår kommit och gått kom dock sjölandens förbannelse. I hundratusental kom de, svarta och bruna, skränande och med mord i blicken. Som kaktusbaggar anföll ankorna (pthui!) den nya staden och kryllade över dess murar. Våra krigare höll tappert stånd men när slavarna av feghet bytte sida var vårt folk åter tvungna att vandra vidare. Många tappra föll och ankorna döda de flesta av våra kvinnor och barn. För att rädda de kvinnor som kunde räddas tog kungen och hans främsta ädlingar folket ut i de stora träsken. Vandringen blev svår, lång och full av sjukdom och blodsugande insekter. Ödlefolk försökte sig på att ta folket som slavar, men deras primitiva stammar lämnades decimerade för deras försök. Kungen förde folket, som allt mindre hade några svaga att försvara, norrut. Likt sand i vaskarens panna allt mer sköljs bort för att avslöja guldkornen framträdde vårt folks gyllene sken. De starka hade blivit starkare och de härdade envisa och tåliga som de svarta havskrokodilerna. Till slut nådde vårt folk träskets slut och den väldiga Morginnerskogens kant. Bland träskens offer fanns dock vår kung Haiek-dramu som i paddfeber lämnade vårt folk i händerna på de sista ädlingarna ur hans livvakt. Folkets sorg varade så länge att ädlingarnas hår hann gråna.
==681-599 f.O - Gamla bytiden==


Jorpagniska handelsmän anländer till skogarna i söder och börjar influera vissa nargurers kultur. Många blir bofasta efter att ha lärt sig bruka jorden och i Sjölandet (Torshem) och Trasimo växer små byar upp. Perioden kommer av nargurerna kallas Bytiden men numera betraktas denna som en svaghetstid och vill helst glömmas.


;676 f.O
:Ett möte hålls mellan barbiska krigsledare och narguriska hövdingar, där barbierna anklagade nargurerna för deras handel med Jorpagna, fienden. Nargurerna svarar att de med hjälp av handeln kan resa sig ur krigsstoftet och att barbierna kan göra likaså. Barbierna vägrar av stolthet och folken går skilda vägar. De betraktar varandra varken som vänner eller fiender, men Barbia isolerades från omvärlden. Den gamla alliansen är bruten.


Mörka fuktiga skogar var inte heller det som vårt folks hembyggd och folkets vandring fortsatte. I skogen mötte än fler prövningar för vårt redan prövade folk. Det visade sig omöjligt att orientera sig utan stjärnornas hjälp ovan det täta trädtaket. Varje gång man klättrat upp och funnit riktning tog det bara ett par dar att tappa den igen. Man visste ju inte det vi idag vet om trädens orkidéer och var den grönlila aran bygger sina bon. Vandringen pågick i månader och år sägs det. Under tiden fick skogens huvudjägare, de som dödar sina fångar genom att krympa deras skallar, leopardmän, den blodtörstiga Onaquin, alvfolk i behov av slavar, onda andar och inte minst djungeln själv sin beskärda del av offer. Efter många år kom så en av kungens döttrar i kontakt med en vänlig skogsande som visade folket ut till det land vi idag lever i. Här startade så de åldriga ädlingarna ett nytt rike och det växte sig starkt. Tyvärr beblandades folkets guldkorn med landets urinvånare och deras stolthet ersattes av girighet. Lättja ersatte tålamod och med undantag av de sex ädlingarnas ättlingar som hedrade de gamla gudarna och sederna, så förföll folket i sjöröveri likt svarta ankor och valde att dela smutsiga stinkande städer med folk av alla raser.  
==599-598 f.O - Den tredje konfluxen==


Köttbitarna strömmar genom fjällpassen i söder och centrala Nargur härjas hårt. Minst en tredjedel av klanerna utrotas.


==598-??? f.O - Mörkertiden==


Nej pojk, minns det rika Ormsjöriket och dina förfäder, andas den friska ökenluften och sluta drömma om äventyr i stinkande hålor som Dunderin eller Karakh-Khun. Kanske är du den utvalde att bli hela rikets förutspådde kung, efter snart fyrtio mansåldrar sedan senast en konung trädde fram''."|
Svartblod kommer ner från bergen och brer ut sig. Klanerna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva ett bofast liv. Nargurerna faller tillbaka till stenåldersteknik och lever åter på urgammalt sätt..
}}


=Geografi=
=Geografi=
Morëlvidyn är inget enat rike utan snarast en beteckning på sydkontinenten Samkarnas nordkust från den mytomspunna ön Sanritra i väster till de himmelssträvande Drakryggsbergen i öster. I norr slår Kopparhavets vågor mot den karga kusten och i söder övergår morelvernas land i de djupa djungellika regnskogarna som kallas Morginnerskogen. Kusten är vild och oftast brant. Även om det också finns ett större antal stränder av både mjuka stenar och rödgul sand är de oftast svåra att ta sig inåt land från och sandrevlar gör landstigning farlig. Vissa av dem har dock möjliggjort landstigning vilket inneburit en by, stad eller ett kastell i närheten. Lejonparten av Morëlvidyns befästa byar ligger dock en bit från kusten på något strategiskt ställe dit befolkningen kan dra sig tillbaks vid fara. Landets pirater har nämligen aldrig gjort skillnad på landsmännen eller ereberna när det gäller att plundra.


Fem floder mynnar vid Morëlvidyns kust. I väster ligger Habonez som är den längsta. Den sträcker sin bördiga dal en lång bit in i landet och har sin källa bland snöklädda toppar upp mot tretusen meter höga. Det är i denna dalgång som de flesta av Morëlvidyns jordbruk bedrivs och de största skördarna erhålls. Samma bergskedja, Tájosbergen, förser floden Almariá med vatten österut. Norr om den torra stenöknen Saqasha-öknen ligger bergskedjan Zodvokér med toppar på ett par tusen meter över ökensanden vilka utgör en barriär som fångar upp fukten som driver in från Kopparhavet och så föder floden Lardo. Längst i sydöst skär sig den djupa Ankhr-viken, av många pirater kallad ”anktarmen”, genom landets östra del. Den förses med sötvatten via floden Krystallis (Kristallfloden). Sötvattnet förblir dock inte bräckt länge då inte bara Kopparhavets vatten är salt utan viken även försaltas av drivsalt från saltslätten Carcamusa som täcker större delen den östra stranden. Väster om Drakryggens nordspets nära Anderos udde rinner floden Hiqûm ut. Genom avancerad bevattningsteknik för flodens vatten ut på halvön och gör den brukbar. Skillnaderna mellan regnig vår och resten av året är stor i flodfårorna.  
Nargur utgör den enorma skog som ligger i centrala Ereb. I norr gränsar skogen till Barbia längs den skarpa klippkant som är början på det barbiska höglandet. Över denna klippkant forsar en mängd mindre vattendrag och längst ut i väster även den mäktiga floden Vattnatra. Klippväggen är mycket svår att ta sig uppför och endast den baborska klippan i väster gör det möjligt att nå höglandet denna väg. I öster gränsar skogen mot Cerbergen, en nästan oöverstiglig bergskedja som endast lämnar några rasbenägna pass i nordost att ta sig över till Cereval på den andra sidan. I söder gränsar de mäktiga Nidabergen mot alvernas skogar Landori och den joriska kolonin Torshem. Den enda vägen söderut är genom Nidapasset, en urgammal led för djur och folks vandringar vaktad av en nargurisk stam i allians med alverna och söderns folk. Passet ligger snötäckt under den långa vintern men under sommarmånarna flitigt trafikerad av handelskaravaner. I väster gränsar Nargur till den central-erebiska slätten och det är hit skogens många älvar rinner. Den stora Anovafloden leder mot Mastika Agga ute vid havet i nordväst och hit flottas nordvästra Altors bästa mastvirke samman med päls, honung och mammutbetar. Längst i sydväst har den Nya bytidens byar växt upp och det är här nargurerna har den största kontakten med folken i söder och väster. I hjärtat av Nargur ligger en källa där vatten strömmar upp ur underjorden och det är här nargurerna har sitt ursprung och här deras gudinna A Nhari Guhr steg upp. Skogen kan delas i en lägre och fuktigare del i sydväst och en lite högre och torrare del i nordost. Skogen är full av vattendrag i alla dets storlekar, bäckar strömmar, åar, älvar, floder och källor, tjärn, sjöar.


==Klimat==


==Klimat==
Nargur har ett tempererat inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. Vindar blåser in från slätten i väster och havet i nordväst, hejdas av bergskedjorna i söder och öster, och för med sig rikligt med regn på somrarna och snö på vintrarna.
Morëlvidyns kustområden har behagligt ljummet så kallat kopparhavsklimat, men där sommartemperaturen kan nå upp emot fyrtio grader. Vid kusten dominerar nordvästliga vindar som för in svalare fuktigare luft från Ereb och Västerhavet. I landets östra delar blåser det sällan hårt och vindarna är snarare rakt västliga. I bergen är klimatet mer alpint och på ett par tusen meters höjd finns det vintertid snö. Vissa vintrar gör snön bergspassen omöjliga att ta sig igenom. Bland de högsta topparna finns några få permanenta glaciärer. Längre inåt land råder ett subtropiskt klimat med mycket heta dagar och förhållandevis klara svala nätter. Detta bälte får del av mycket lite nederbörd vilket gör huvuddelen av Morëlvidyn förhållandevis torrt. Den nederbörd som faller gör det vanligtvis i årets fjärde månad och då oftast som korta intensiva skyfall. Floddalarna har dock normalt sett kopparhavsklimat som för med sig behagligare temperaturer i deras närhet. Ytterligare söderut i höjd med Morginnerskogens utkanter blir klimatet tropiskt och mer fuktigt. Den fuktiga hettan är mindre brännande men mer påfrestande. Temperaturen är nästan konstant dygnet och året om. Drakbergen har naturligtvis ett helt eget klimat på grund av sin höga rygg vilket främst märks genom ett något svalare och fuktigare klimat trots att dess bas står i subtropiska och tropiska förhållanden. Nederbörden i Drakbergen är mycket stor vilket är anledningen till att rododendrondjungeln kan frodas upp till fyratusenmetersnivån i dess varmare delar.


==Platser==
==Platser==


==Flora & Fauna==
====Menhe-Dihz näste====
I forntiden täckte Morginnerskogen hela Morëlvidyn, men ett torrare klimat och människors avverkning har gjort att endast ett fåtal sammanhängande regnskogar kvarstår norr om dagens djungel. I väster finns några mindre ångande skogar kvar där djungelns flora och fauna ännu finns kvar. Det samma kan sägas om Drakbegens regnskogar som är rika på både djungelfolk, växter och djur. I skogarna finner man en enorm variation av växtlighet som frodas i dess fuktiga hetta. Skogarna minskar fortfarande då piraternas skepp behöver ständiga reparationer och timmer. Populärast timmer är svart ebenholts för byggnader och lätt sembonträ för fartygen. Även djungeldjuren kommer i alla former och färger. Bland de större djuren kan nämnas svart och grå gorilla, schimpans, jaguar (med kusinerna svart panter och krumbent jaguar), asdvärgtiger, jättemungo, femtåig kloutter, tapir, sengångare (även den svartstrimmiga), höghalsat bältdjur, anakonda, klippboa och simmarsnok.  
 
:Denna urgamla hondrake har här sin boning urgrävt i en låg ås/kulle. Hon har byggt upp en kult av tillbedjare runt sig själv. Varför en urgammal drake har valt att stanna kvar bland människor då nästan alla av hennes generation har lämnat världen för Drakarnas Arkipelag är okänt. Vissa spekulerar i om hon kan ha något att göra med sin ”kusin” Alad- Arch tilldelade öde, medan andra tror helt enkelt att hon inte kan förmå sig själv att överge den makt och den tillgivenhet hennes tillbedjare ger henne och därför stannar kvar.
 
====Legionärernas sista vila====
 
:På denna plats nergjordes kejsar Thamsuls legionärer 906 fO av nargurerna. Det är ett långsträckt område av gräsövervuxna små högar fyllda med ben och rostiga vapen. Området hemsöks nu av gastar och vålnader efter de olyckliga jorerna, samt drivor av svartnissar som verkar trivas med de osaliga (så särskilt mycket vila ges egentligen inte till de döda). Nargurerna undviker platsen.
 
====Källan====
 
:Denna lilla sjö eller tjärn är den plats där A Nari Guhr sägs ha kommit ifrån. Källan är ett ”mini-golwynda”, en sötvattenskälla som strömmar upp från marken och har ett flertal utflöden. Detta är nargurernas heligaste plats.
 
====Grafferburg====
 
:Detta är ruinerna efter det fort där Det Kejserliga Jorpagna vaktade Nidapasset från nordens barbarer åren 1017- 863 fO. Nargurerna intog till sist fortet som varit platsen där söderns hundar och veklingar visade sitt sanna jag 912 fO och slaktade ner stammarnas utsända fredsförhandlare. Idag återstår bara sammanrasta murar och långa jordvallar av det en gång så mäktiga fortet.
 
====Nidapasset====
 
:Detta är den enda vägen över Nidabergen. Den narguriska ovaterstammen i ”Sjölandet” (Torshem) vaktar passet åt alverna i Landori. Kejsardömet Jorpagna hade en gång sin yttersta utpost i norr här, Grafferburg.
 
====Nargurs hjärta====
 
:Detta område är själva kärnan hos det narguriska folket och den narguriska skogen. Här lever stammarna som de gjort i tusentals år, med ständiga krig sinsemellan och med evig vördnad för Gudinnan. Här har få icke-nargurer satt sin fot.
 
====Karavanleden====
 
:Detta är den led söderns karavaner följer från Nidapasset mot norr. Den slingrar sig fram genom skogen och längs de många floderna för att till sist dela sig i nordväst och leda till antigen Babor och höglandet Barbia eller till handelsstaden Mastikka Agga ute vid havet.


==Flora & Fauna==


Det mesta av Morëlvidyn består dock idag istället av lätt kuperad terräng samt några mindre bergskedjor. Landskapet är torrt och stenigt och endast torra busksnår, kaktus och glesa gräs växer där. Deras tjocka blad utgör dock föda nog för landsbygdsbefolkningens många getter och får. En och annan mager ko strövar också omkring i närheten av bosättningarna. Endast där floder och åar letar sig ner från bergen går det att bedriva odlingar. I de bördigaste dalgångarna odlas hirs, frukt och vitt vin, annars dominerar fikon, rött vin, oliver och dadlar. Olivträd och dadelpalmer växer även vilt runt om i landet, tillsammans med torra cypresser, kork och pinje. När de första regnen kommer på våren frodas dock slätten och blir under endast ett par månader grön och full med blommor. Ibland drar svärmar av den fruktade brandgula jättegräshoppan genom de odlade områdena. Sådana år drabbas landet av svår svält vilket brukar leda till aggressivare piraträder mot Erebs fastland. Rovdjur som utgör hot för kritterna är flockar av stäppräv och vildhundar, brunfläckig jättesjakal, jordfladdermöss, slättgorilla samt ensamjagande klippkatt. På slätten strövar också en del kungsfasaner, ploghundar och svartfältödlor. I floder och åar finns en del krokodiler, oftast den mindre sjökrokodilen, men ibland den jättelika svarta havskrokodilen som kan simma in från kusten. Ingen av krokodilerna är dock särskilt vanliga. Det förekommer även stim av flodpiraya i vattendrag nära djunglerna. I västra Morëlvidyn förekommer också gulryggig latmask och flockar av vattenapa. I den östra ändan av landet förekommer det att man på våren och ibland vintern kan se de vinröda flodhästarna, men på höst och sommar drar de sig undan till Krystalerna eller Drakbergens regnskogar.
===Flora===


Nargur domineras av skog, urgammal skog där den vilda naturen visar sig i allt sitt mångfald, med fantastiskt vackra vyer och fruktansvärda faror. Skogen är i den större sydvästra delen en blandskog av lövträd och barrträd medan den mindre nordöstra delen mest består av barrträd. Lind, rönn, ask, lönn, al, asp, hassel, ek, mir, lärk, tall. gran, en, björk. Undervegetationen är allt från mosstäcken, snårskog, myrmark och ormbunkar. Av mera sällsynt slag finns stryparranka, illusionsträd, jätteek och myrmunn. Bärbuskar, jordrötter, svamp (gillas inte av nargurerna), örter. Huruvida de sägenomspunna nymferna skall räknas under flora eller fauna tvistas Altors lärde om, men de sägs i alla fall finnas i Nargur och där anses som en mycket vacker del av floran. 


Kusten är som sagt karg men där finns en del sjöfågel som skarvar, sulor och en del fiskande örnar. Det är gott om fisk längs kusten, men det är hårt arbete att få upp den då de för människor ätbara sorterna går djupt. Modiga fiskarhustrur dyker också efter musslor och ostron, samt krabba och langust som finns i klippskrevor en bit under ytan. Oftast sker detta endast sekunder från att de slås blodiga mot klipporna av någon illasinnad våg. Dessutom drar stim av de fruktade piratkvarnarna förbi Morëlvidyns kust några gånger per år.
====Nargurisk jätteek====


====Lömsk legionärshjälm====


På högre höjd bland bergen finns Morëlvidyns största skogar, främst bestående av eukalyptus (flera olika arter), gult fjäderblomsträd, pinje och ceder. Undervegetationen är mycket gles, mest busksnår och låga ormbunkar. Det finns en del svamp och bär, men de behöver tillagas eller förvällas för att bli ätbara. Bland risen strövar samkarniska djungelsvin som de senaste tusen åren anpassat sig till livet utanför den fuktiga djungeln. I bergen finns även kungshjort och rakhornad stenbock, liksom några arter av gems och andra klippgetter. Bytesdjuren försörjer en stam av grottlejon och läppbjörn. Bland topparna seglar flera raser av kondor inklusive dvärgkondor. Bland [[Drakbergen]] kan man även finna exemplar av högbergsvildfår, klippstryparranka, silkesgorilla, sabeltandad tiger och flerskalig jättebergssnäcka.
===Fauna===


Varg, björn, lokatt, vildhund, järv, grottlejon, ullhårig noshörning, skogsmammut, uroxe, sabelkatt, långorm, hjort, vildsvin, älg, rådjur, räv, vildfår. Smådjur som möss, sork, grävling, bäver, ekorre, iller. Fåglar som orre, skogjärpe, gök, hackspett, duva, uggla, falk, vråk, örn, rovtrana. Fiskrika älvar och vatten där bl.a. den narguriska krokgäddan har sin hemvist. Trädigeln utgör ett otrevlig inslag i de södra och nordöstra något fuktigare delarna av skogen.


Det finns två extremt torra områden i landet, dels den enorma Saqasha-öknen och dels saltslätten Carcamusa (ibland refererad till enbart som saltslätterna). Öknen har en del oaser där dadelpalmer och kanelbuskar kan växa. I öknen finns annars ytterst få djur. Några arter av gnagare och fåglar som tex. ormvråk eller den mer ovanliga gråvita oassvanen. Det förekommer en del insekter och spindeldjur som skorpioner och den prickiga sandspindeln, samt ödlor tex. gräddkamödla och ormar som tex. glasskallerorm och klockskallerorm. Ökenklanerna har från Soluna importerat kameler och dromedarer, men av någon anledning blir många sterila och det har visat sig mycket svårt att få dem att föröka sig. Klanfurstarna har dessutom mindre stall av vackra fullblodshästar. På Saltslätten lever varken djur eller växter med undantag för vad salthandlarna själva för med sig.
Djuriska halvfolk som vargmän, kattmän, serpenter, råttmän, även några bruna ankmän förekommer, stora mängder svartfolk, enstaka kentaurer i väster och livsfarliga blodsalver. Människorna består av de två narguriska folken [[noroguhrer]] och [[osroguhrer]]. I västra Nidabergen har dvärgarna ett mäktigt rike.


Hela Morëlvidyn har ett rikt fågelliv med papegojor, rovfåglar, starar och höns av olika slag och fågeljakt är en viktig källa till kött. Överallt finns insekter inklusive de mer ovanliga exempelaren av eldstumme, läderätare, jättegallstekel, stensamlare och ärtspottare.
====Nargurisk skogsmammut====
 
====Trädigel====
 
====Krokgädda====


=Städer=
=Städer=
Morëlvidyns Städer


==Ankorath==
==Mastika Agga==
En av Morëlvidyns "fria" ankstäder. Här styr de svarta piratankorna och två av [[Sextetten]]s största klaner har sina bas här, vilket gett Sextetten stort inflytande.
{{huvudartikel|Ankorath}}


==Khadez==
Mastvirke från Nargur är det bästa i nordvästra Altor, och det är från timmerstaden Mastika Agga det skeppas ut. Längs floden flottar nargurerna mäktiga stockar från skogens djup till den plats söderns handlare kan köpa upp det och frakta det vidare på sina skepp. Den nya bytiden sprider sig även här till skogens barbarer ut från stadens träpalisader och upp längs floderna. Staden har bara ett knappt hundratal år bakom sig men har brunnit ner ett flertal gånger.
Khadez är en piratstad som också handlar mycket med frukter, dadlar, fikon och oliver. En hel del vin och spannmål odlas också i Habonez floddal som slutar i Khadez. Staden skyddas av tjocka murar och en egen piratflotta. Staden har ett intressant bibliotek och är morelverkulturens enda riktiga lärosäte. Stadens arkitektur är vacker, detaljrik och färggrann, i något som kan liknas vid morisk-stil. För närvarande styrs staden av en vis morelver, Nandu-hamu, som hävdar släktskap med [[Haieg-hamu]]. Stadens enda ankor är bruna och tillhör en klan som svurit nemesis-ed mot Sextetten. Det är ovanligt med slavar i staden och de som finns har köpts in från andra städer. {{huvudartikel|Khadez}}


{{citat
==Babor==
|"Han kunde inte släppa den vackra kvinnan med blicken. Hon var som ingen annan kvinna han tidigare hade sett. Hans erfarenhet av kvinnor var visserligen begränsad, men ibland levererade han frukt till hamuns palats och hade sett flera av de vackra haremsflickorna där. Den här kvinnan var dock något nytt. Hon var ung och klädde sig som en utlänning. Hon bar en kjol som de tandlösa kvinnorna från det fjärran Aidne. Ovanpå bar hon en lätt blus liknande de hans mostrar i Saqasha brukade bära, utanpå vilken hon bar en grönskimrande furmila. Hennes hår var utsläppt som en flickas och hölls undan från ansiktet med ett tunt hårband av trä. Än märkligare än kvinnan var dock sättet stadens kvinnor och män stirrade på henne. Kvinnorna drog sina kurach för ansiktet som om de kände en dålig lukt och männen stirrade på flickan med misstänksamhet i blicken. Kvinnan drog med handen undan en hårtest bakom örat och han förstod genast stadsbornas reaktioner. Det var första gången han såg en sivoi och han skulle aldrig glömma henne." [[Bild:Torg-Khadez Ackegård.jpg]]}}
 
Staden Babor vilar på en klippa som klyvs av från höglandet av en klyfta som floden Vattnatra rinner genom och ut i Ardi-bukten. Mellan klippan och själva höglandsplatån går en smal naturlig stenbro. Det är denna väg man alltid har använt för att ta sig från skogen och upp på höglandsplatån. Stenbron har senare blivit förbättrad av dvärgar. Barbias huvudstad och väktare av höglandets lås.
 
==Timmerstaden==
 
Detta samhälle är den enda stad inne i själva Nargur och dens existens är i mycket beroende av Mastikka Aggas. Här samlar nämligen narguriska timmerhandlare ihop sitt virke för att sedan flotta det ut till staden ved kusten. Här styr nargurerna själva även om ibland söderns handlare tar sig hit och försöker köpa upp det eftertraktade timret innan det når Mastika Aggas auktioner. Staden ligger vid en sjö dit timret fraktas av enorma mammutar och binds ihop till stora flottor för vidare färd mot havet. Karavanleden från söder passerar även staden och är ett eftertraktat delmål på den långa färden.  
 
==Trasimos byar==
 
I området Trasimo i sydvästra Nargur har den nya bytidens byar vuxit upp. Hit har handlare från Kopparhavet tagit sig för att öppna nya marknader och även söka nya förbindelser genom Nargurs skogar. Civilationen spred sig först sakta men när det upptäcktes guld i området satte utvecklingen fart. Ord som civilisation och utveckling är dock foga betecknande för de små samhällen som uppstått, då det är den starkes rätt som gäller både när det kommer till handel och guldfyndigheter. En del nargurer har lyckats blanda sig väl med söderns handlare och guldgrävare men kulturskillnader orsakar ständigt konflikter, speciellt när guldgrävarna längs floderna söker sig österut och in i skogem. Rundt byarna finns jordbrukare av både jorisk och nargurisk härstamning men åtminstonde än så länge räcker detta inte till annat än att knapphändigt göra Trasimo självförsörjande.  
 
===='''''Lilla Gringul'''''====
 
:Denna by har fått sitt namn efter de många broar som enligt erebosier påminner om deras handelsmetropol nere i Kopparhavet. Den mest civilicerade av områdets småbyar och även hit de mest seriösa handlarna söker sig. Karavanerna mot det avlägsna Barbia utgår härifrån.  
 
===='''''Nharag'''''====
 
:Störst av byarna och den med flest kopparhavsbor. Ligger vid floden ''Irhus'' och är utgångspunktet för den flodbåtshandel som kompletterar handelskaravanerna. Viss ordning upprätthålls av handelshusens legostyrkor men ständiga bråk uppstår med nykomlingar som söker guld eller kontrakt som karavanvakter.  
 
===='''''Himmelen'''''====
 
:Yngst av byarna och den som ligger längst mot norr. Namnet kommer av beliggenheten upp på en bergstopp samt att den efter indikationer på mycket stora guldföremomster förutspås en lysande framtid. Inte så mycket handel men slavköpare från väster söker sig huvudsakligen till Himmelen.
 
===='''''Nya Amawhine'''''====
 
:''Gamla Amawhine'' brann ner för ett tiotals år sedan efter en mycket omtalad fest. Denna fest började med ett krogslagsmål storlek omfattande, gick över i allmän byadans, och slutade i ett eldhav efter att några narguriska Inashrar tillbedjare blivit lite för ivriga. Den nya byn byggdes upp på ny plats då brandområdet ansågs förbjudet av nargurerna. För den modige som trotsar de upphängda skyddsamuletterna sägs det kunnas finna mycket guldstoft bland benresterna i askan.  
 
===='''''Idhaborg'''''====
 
:Denna by grundades under lite mer ordnade former ursprungligen av det berendiska ''Norderebiska Kompaniet'' men detta är numera bara något som märks på den mur som i rätt förfallet skick omgärdar byn. Idhaborg ligger som ett knytpunkt i Trasimo området och präglas av många passerande folk. Den ökända legostyrkan ''De Blå Spjuten'' har sitt huvudkvarter här.


=Samhälle=
=Samhälle=


==Klasser==
==Klasser==
==Klanen==
Klanen är den viktigaste narguriska sämhällsinstitutionen. Varje klan består av ett antal familjegrupperingar där alla på något sätt räknar sin härstamning från samma källa. Klanerna är antingen noroguhrer eller osroghurer, de uråldrige två folk nargurerna består av, men är alldrig blandade. Klanen leds av ett råd, awaghas, där alla tillhörande familjers överhuvuden har plats, i samråd med klanens vinde. Det dagliga livet styrs dock mest av tradition och förfädernas sätt samt av beslut tagna av familjerna själva. Vindan följer under årets vandringar den familj eller flock hon själv väljer, och vanligt är att hon byter grupp ett flertal gånger. Viktigast av allt för en klan är Trädet där alla döda förfäders andar finns, ofta urgamla jättar som speglar de motgångar och medgångar klanen genomlevt. Varje klan har sina marker i skogarna där fasta stigar och vattendrag följs enligt traditionen. De strålar ut från vinterbosättningen, thiwren, i slingrande mönster där varje familj har sina leder. Många av dessa leder korsar varandra och vanligen är att flera familjer under perioder vandrar tillsammans. Månfesterna firas gärna av flera familjer ihopa, ofta vid någon Tjärn där Gudinnan är närvarande, men det är ytterst sällan hela klanen är samlad förutom under vintern.


==Styre==
==Styre==
====Awaghas====
====Herse====
====Awa====
====Vinde====


==Utrikespolitik==
==Utrikespolitik==
Rad 109: Rad 234:
==Militärmakt==
==Militärmakt==


==Lag & rätt==
=Religion=


==Folkslag==
====Nahriguhr - Gudinnan====
'''Morëlvidyner'''
Detta är i första hand beteckningen på landområdet Morëlvidyns invånare. Det utgörs av en mycket stor blandning av folk. Man talar ibland om Morëlvidyn som havsguden Mamcoch gryta, där folk från hela världen fallit i. Morëlvidynerna är huvudsakligen arvtagare till en blandning av morelviska fiskarpirater och landets urbefolkning, men ett stadigt inflöde av folk från Sanritra, Morginnerskogen, Ereb och t.o.m. Soluna har skapat en mycket blandad folkgrupp. Typiska morëlvidyner är kortvuxna, har ljust sandfärgad till kopparbrun hy och svart eller bourgognefärgat hår. De klär sig främst som sjömän och pirater, om de nu inte råkar tillhöra landets fåtaliga bönder. Klädstilen är likt folket mycket varierande och även om erebiska storbrättade hattar har gjort sitt inträde bland piraterna dominerar fortfarande ''igershi'' (ljust tyg virat kring huvudet men öppen ovanpå) som huvudbonad, ''furmila'' (broderad väst) oftast utan skjorta under, ''tarbak'' (läderhosor med förstärkningar på knä och bak). Fotbeklädnaderna är högst personliga och barfota är vanligast på skeppets däck eller utanför de stora städerna. Med undantag för västarna så är vitt eller ljusa färger populärast. Man klär sig som man kan och det är praktiskt för en. I dessa städer av pirater finns ingen anledning att dölja vad man sysslar med som födkrok. Favoritvapnet är huggare oftast kombinerat med en rund medelstor sköld. En krökt dirk och sköldtypen ''klyka'' är inte heller ovanlig beväpning. Hjälmar och metallrustningar är ovanliga. Morëlvidynerna har ingen större respekt för liv. De ägnar sig främst åt grymheter som sjöröveri, plundring och slavhandel. Även de [[svarta ankor]]na räknas till morëlvidynerna.


----


==='''Morelverna'''===
{{ citat |''Legenden berättar om ett ungt förälskad par, Oshra från skogen och Nohre från bergen. De hade flytt sina klaner som sedan urminnes tider legat i krig och levde som utstötta då vare sig hennes folk eller hans folk ville godta någon främmande. En månljus natt såg de en underskön kvinnogestalt stiga upp ur en tjärn djupt inne i skogen. Hon såg lite vilsen ut men samtidigt utstrålade hon lugn och fridsamhet. Kvinnan somnade sedan under ett gammalt träd. De två unga förstod inte vem hon var men vakade över henne under en lång tid medans hon sov, skyddade henne mot faror och gav henne vatten och värme. När kvinnan sedan vaknade tackade hon det unga paret och sa att hon som tack för deras vänlighet skulle söka upp deras klaner, skapa fred och sedan stanna hos dem och bli deras beskyddar. De två folken enades och hon blev a Nahri Guhr - gudinnan av folket.''|}}
Dessa ättlingar till det härdade folket lever idag endast kvar i vildmarken och på landsbygden. Ibland tar någon morelverklan över styret för en hamnstad med motiveringen att de har släktskap med morelvernas kungahus. Klanerna är sex till antalet och ser sig som ättlingar till kungahusets döttrar och de ädlingar som överlevde den långa marschen. De är mycket noga med sin härkomst och barn från relationer utanför morelvernas klaner förskjuts. Man är mycket bittra över att de ”ofrälse” tagit makten och förnekar de gamla traditionerna. Klanerna träffas vart annat år på någon av klanernas område och gör upp allianser och giftermål. Klanerna lever huvudsakligen som nomader, befolkar öknen och slätterna, jagar slavar och undviker kustens dekadens. Klassiska morelver är något längre än morëlvidynerna är annars, men kortare än ereberna i genomsnitt. De har sandfärgad hy, mörkt hår och bruna ögon. De har långsmala ansikten och långa smala näsor. De bär svarta pipskägg, smäckra kroksablar och fotsida vita särkar eller kåpor. Morelvernas män bär ''turech'' (stora vita tygstycken) som huvudbonader. De hålls fast på huvudet av hårt virade ödleskinn. Med enkelhet kan tygstycket viras kring ansiktet som skydd för vind och damm. I strid bär de den traditionella spetsiga konhjälmen utan visir, tunna och smidiga ringbrynjor på kroppen. Kvinnorna klär sig i vackra dräkter av allsköns färger. Oftast bär de tunna pösiga hosor och luftiga blusar. Utanpå bär de en lång fotsid ärmlös mantelrock. På fötterna bär de mjuka sandaler av kattskinn eller vid finare tillfällen utsmyckad sandaler med guld- och silvertråd. Smycken är vanliga på kvinnor och örhängen bärs av både män och kvinnor. Ogifta giftasmogna kvinnor bär långa fjädrar kring halsen eller i öronen. Morelvernas hem, oftast låga vida tält, smyckas med djungeldjurens fällar och paradisfåglars fjädrar.  


De narguriska folkens Gudinna är Nahriguhr. Hon steg i urtiden upp ur Källan i hjärtat av Nargurs skogar och samlade kring sig två folk som sedan blev ett - Nargurer. Gudinnan finns överallt i naturen där det livgivande vattnet flödar; hon dansar i skogen, leker i bergen, sjunger i vinden och viskar med andarna. Nahriguhr representerar även det vilda och det våldsamma, hon jagar och sägs kunna besätta både djur och människa för att leva ut sina lustar, dödliga som livgivande.


==='''Djungelfolken'''===
Nahriguhr talade ursprungligen direkt till alla nargurer och tog ibland även mänsklig skepnad för att vandra med sina barn, men av okända anledningar försvann hon så helt plötsligt från skogen och ingen visste varför. Efter en tid kunde dock hennes närvaro åter kännas men det var mera avlägset och endast förfädernas andar kunde förmedla hennes vilja till klanerna. Hennes tillbedjare blev ändå inte färre utan snarare tvärt emot och den största skillnaden blev att vinderna fick större betydelse, som ensamma uttolkare av Gudinnans ord. Dessa händelser ligger dock mycket långt tillbaka och endast de äldsta av klanernas har andar i sina Träd som vet att berätta om denna tid.
Även dessa består av ett myller av olika folk och stammar med varierat utseende. De man oftast ser i Morëlvidyn, dvs. utanför djungeln, härstammar från områdena närmast Sivoas ädelskogar. (De kallas därför ibland för sivoer.) Typiska drag för djungelfolken och deras ättlingar är att de är kortare än morëlvidynerna. De är oftast brunhåriga med grå eller gröna sneda ögon, har breda ansikten med kraftigt hakparti. De saknar skäggväxt och har små öron. De känns främst igen på sina stora öronprydnader i form av stora diskar eller cylindrar. I städerna bär de färggrann klädsel, korta byxor och de tycks alltid vara barfota. Tatueringar, ärr, näsprydnader, broderier och smycken är populära. Stammarna lever främst som jägare och samlare i skogarna. I skogarna bär de inte mycket mer än höftskynken och smycken av olika slag. Smyckena, näsbenen, örondiskarna, fjäderskrudarna, ärren och tatueringarna visar på status, bragder, släktskap och tro, m.m. Man handlar en del med Morëlvidyn och Krystalia. De är extremt envisa och får oftast sin vilja igenom, vilket gör dem till framgångsrika om än odiplomatiska köpmän. Stammarna strider oftast inbördes och en del stammar gör stora inkomster på att sälja andra stammar som slavar till morelverna. Kannibalism och huvudjakt förekommer hos några stammar.  


Gudinnan har olika sidor, eller aspekt, som dyrkas vid relevant tillfälle. Många betraktar dessa som egna gudinnor, fast de samtidigt är den samma. Särskilt bland de utvandrade klanerna och stammarna som lämnat djupet av Nargurs skogar är detta förekommande.


==='''Sanriter'''===
'''Nahriguhrs aspekter'''
Sanriterna från minotaurernas ö i väster har kopparbrun till svart, pergamentartad hud, rakt svart hår och kraftigt markerade kindknotor. De saknar helt hårväxt på kropp och ansikte, och medellängden är liksom övriga folk i den här delen av Altor något kortare än normalt. De klär sig traditionellt i färggranna hemvävda särkar och mantlar som skyddar mot öns kärva klimat. På fötterna bär de dock oftast sandaler. Jägarna bär endast höftskynken och fjäderskrudar är en statussymbol för männen. Krigare och pirater använder läderrustning, spjut och sköld. Även bågar, slungor, bola, kastyxor, träklubbor och handyxor är populära vapen. I städerna liknar sanriternas klädsel mer morëlvidynernas.


*'''Ashdril''' - Lilla älvan, kärlekens gudinna


==='''Krystiller'''===
*'''Inashrar''' - Elden och den vilda lustans gudinna
Är ett ljushyat och blåögt folk som i stort sett vuxit upp i båtar. Anletsdragen är fina och utslätade. De är tystlåtna och ogillar de stora bullriga städerna. De visar sällan känslor, men blir lyckliga om de på något sätt får arbeta vid vattnet och med båtar. De klär sig oftast i praktiska plagg för sjöfart. Deras skicklighet med båtar respekteras men deras tystlåtna karaktär föraktas av morëlvidynerna.


==='''Ankorna'''===
*'''Mirraghan''' - Kriget och dödens gudinna.
Helt dominerande i Morëlvidyn är de svarta piratankorna vilket också är det som Kopparhavets länder förknippar mest med landet.
[[Bild:Piratanka1.jpg]]


=Handel & ekonomi=
*'''Elwhina''' - Läkekonstens gudinna


=Religion=
*'''Lihneda''' - Rättvisans gudinna
 
*'''Diagha''' - Urkon, mjölken och de små barnens gudinna
 
 
====Femohr Dah – förfädernas andar====
 
----
 
När nargurerna dör stannar deras andar hos klanen. De har sina hem i det Träd som är varje klans kärna men färdas även fritt i vinden. Vindorna har ständig kontakt med dessa klanens förfäder, femohrer, och förmedlar visdom, kunskap och värderingar som erfarits under århundraden. En följd av detta ständiga rådfrågande bakåt har dock gjort nargurerna konservativa och skeptiska till nya företeelser samt bidragit till deras låga teknologiska nivå. Nargurerna lever i stort sätt på samma sätt nu som för tretusen år sedan.
 
====Ahrlinerna - Hjältarna====
 
----
 
Nargurer som gjort stora dåd i livet dyrkas som hjältar, ahrliner, efter sin död och intar en särställning bland förfädernas andar. Hjältarna finns inte i klanträden utan tros följa Gudinnan. De vördas vid sina gravhögar och efter att likätarsmittan spred sig i Nargur är det numera endast dessa som högläggs. Om hjältarna berättas otaliga historier och de sprids av både levande som döda. nargurer. Vid vinterns stora högtid Midsole är det en mycket uppskattad ritual när klanvindan låter en Hjälte ta boning i sin kropp och berätta själv om sina största bedrifter. Hjältarna yxor som de bar i livet är även de föremål för dyrkan och kan under speciella ceremonier lånas ut av klanens awaghas (råd) när hjältedåd behöver uträttas. Det har förekommit att vissa ahrliner har blivit betraktade som gudar men detta är mycket sällsynt.
 
'''Hjältar'''
 
*Weghil av Ovaternas Imoserklan.
 
*Tharawghos av Trasimernas Mohuggerklan.


=Kultur=
=Kultur=
==Arkitektur==
 
Typisk morëlvidynsk arkitektur är svår att generalisera kring, främst då de olika städerna och smårikena växt fram parallellt, ovanligt oberoende och oftast utan egentlig planering. Grunden för alla kastell- och piratstäderna kan ändå sägas vara bebyggelse byggd med försvar i åtanke. Husen är fyrkantiga sten- eller terrakottabyggnader i två eller flera våningar beroende på stadens storlek. Oftast har husen platta eller endast lätt sluttande tak, få och små fönster utan glas, men med bastanta träluckor. Gränderna mellan husen är oftast smala och det kan vara lätt att gå bort sig vid ett första besök. Det är mycket ovanligt med målade hus i städerna. Ett arkitektoniskt drag som går igenom bland städernas utsmyckning är morëlvidynernas gillande av geometriska former i kontrasterande färger, främst mörka/ljusa. Något annat som är typiskt är utstickande täkta balkonger av utsirat trä som inte är ovanliga hos rikare husägare i städernas centrum. I de större piratstäderna har influenser från andra sidan haven influerat till viss personlighet för staden medan de vanliga kastellbyarna kan vara svåra att skilja från varandra. Se ovan under Städer.
==Fostringen==  
 
Nargurerna svor inför Gudinnan att vara ett folk för tusentals år sedan. Då noroguhrer och osroghurer inte kan blanda blod har fostringen varit ett viktigt medel att binda samman klanerna. Ynglingar tillhörande osroghuriska klaner lever några år hos en klan noroguhrer och noroguhriska hos en klan osroghurer, detta för att visa att folket är ett och att de likt andarna är jämnbördiga. Oftast fostras ynglingen av en enskild familj och då anses denne vara en del av familjen som en dotter eller son. Många nargurer har senare i livet mycket nära kontakter med sin fosterklan.
 
==Bostäder==
 
Nargurerna är ett halvnomadisk folk som inom sin klans råstenar har flera olika bostäder som de under årstidernas växlingar använder i olika syften.
 
====Thiwren====
 
Den största och viktigaste bostaden är vinterlägret; ''thiwren'', en befäst tillflyktsort som används av hela klanen under de kallaste vintermånarna. Den är ofta högt belägen även om placeringar ute i myrmark och på små älvöar förekommer. Naturligt skydd som klyftor, grotter, klippblock och vatten används och förbättras med palisader och staplad sten. Inne i lägret finns små runda byggnader i lerklinad flätverk täckt med näver och torv, en för varje familj eller flock. Små nergrävda förrådsbyggnader i sten och torv ligger rundt en stor eldplats centralt placerad där klanen samlas vid rådslag och högtid. Thiwrens viktigaste funktion är dock som plats för ''Trädet'', klanens centrala punkt och grunden för dens existens. Under sommarmånarna ligger platsen oftast öde, eventuelt tillfälligt användt av någon åldring i väntan på förfäderna eller ett passerande jaktsälskap.  
 
====Ordhar====
 
På vandringarna rundt innom klanens område används halvpermanenta lägerplatser, ''ordhar'', med bara någon enstaka byggnad som tälten kan sättas upp rundt. Ligger alltid dolt i terrängen och nära en vattenkälla. Dessa läger används under några veckor då familjegrupperna och flockerna jagar och samlar i området.
 
====Iertihn====
 
Under vandringarna används små skinntält, ''iertihn'', som sätts upp på tillfälliga platser eller vid ett halvpermanent läger. Dessa enkla lätta konstruktioner bärs på ryggen och blir dels gjort på plats av tillgängligt material. Ofta sovs det under öppen himmel utanför ierthinet.
 
====Buhr====
 
En konstruktion som inte används som bostad är de gömda förråd; ''buhr'', som nargurerna bygger på platser de kommit över mycket mat. Här förvaras maten torkad och lagrad tills utskickade små grupper krigare kan hämta hem den till thiwren under vintern. De små nergrävda utrymmerna göms mycket skickligt men förses även med enkla, och dödliga, fällor. Varje buhr förses med klanens märke och det änses som ett mycket allvarligt brott att plundra en annan klans sådana förråd.
 
==Sed och bruk==
 
Innanför dörrstocken i varje familjebostad finns yxkubbe, stabhen, en enkel träkubbe där en besökare förväntas hugga ner sin yxa (alla nargurer bär till envar tid en yxa i bältet). Detta är ett sätt att visa sin respekt och sina fredliga avsikter, åtminstonde innom lägret, gentemot husägarna. Den största skymf man kan utsättas för är om en besökare sätter upp foten på yxkubben, en förolämpning som endast kan återgällas med blod.  




Inlandets invånare bor inte alla innanför en stadsmur, men ser till att inte ha allt för långt till en. De bor istället i gårdshus (hàka) där husen ligger i en fyrkant runt en innergård. Oftast omgärdas byggnaden av en yttre gård och mur, ibland flera, där djuren hålls. Byggnaden har en eller två våningar och innehåller vanligtvis flera hushåll, släktingar i flera generationer har var sin del av hàkan. Första våningen är alltid i sten och terrakotta, medan övervåningen kan vara i trä eller lera. Fönster och dörrar är inåt gården förutom några strategiska skyttegluggar och ytterdörren. På husets östligaste vägg finns dock alltid tre fönster, ibland endast ditmålade för hand. Detta är en kvarleva från tiden då folket kunde sin historia och blickad tillbaks till sitt förlorade land. Det är inte heller ovanligt att hàkan målas i rött (ockra) eller turkost (utvinns ur den vanliga lavendelns fröolja).
[http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a6/HaciendaVictoriaVenezuela.png]
[[Category:Samkarnas länder]]


==Mat & dryck==
==Trädet och Tjärnen==


==Mode==
Varje nargurisk klan har två centrala punkter; Trädet och Tjärnen. Dessa två företeelse återfinns hos alla nargurer i Nargurs skogar och även i många utvandrande narguriska stammars kulturer, om än ofta i förändrad form.


==Estetisk kultur==
;Trädet
'''Berättandekonst'''


Morelverna har ett annorlunda sätt att berätta historier om sina hjältar. Säg att någon vill berätta om hjälten Abnu-darim som ensam slog tillbaks numerärt överlägsna dalkiska solriddar i ett pass i Zodvokérbergen. Han kan då börja med att berätta om en pojke som skötte stallen för klanhövdingen femtio år innan hjälten föddes. Han fortsätter med hur stallpojken möter en slavinna som alltid hämtade vatten till hjältens farbror, som handlade med saltslätterna, där en annan känd person... osv. Tillslut kommer man komma fram till hjälten, men det tar allt från timmar till flera dagars berättande. Ju mer ärad en person är destå längre och mer omständigt är berättandet fram till huvudpersonen. Metoden används ibland också för att imponera på sin värd om man vill berätta om denne eller dennes förfäder. Piraterna i städerna räknar inte med att leva länge nog för sådana här traditioner.
:Trädet är det träd som växer i varje klans fasta vinterbosättning och är dets hjärta. Här tar alla klanens förfäder sin boning efter döden och här kan klanens volve kommunicera med andarna för vägledning och goda råd. Klanen bringar offer till sina förfäder i Trädet vid sina högtider och under dets grenar firas bröllop, födsel och död, barnen klättrar i dets grenar och här sitter gamlingarna och snackar. Klanens all samlade visdom finns koncentrerad hos andarna i Trädet. Vid grundandet av en ny klan planteras ett träd på graven till dens första ledare och det nya trädet, som ofta är en lind eller en rönn (fast alla trädslag förekommer), växer i takt med att klanen växer och dens döda tar boning i Trädet. Skulle ett Träd förstöras med eld eller våld splittras klanen och dets andar förlorar sin boning för att driva med vinden. Skulle en klan förintas kan dens Träd ibland leva vidare och sådana ofta mossiga uråldriga jättar, fyllda av en hel klans samlade andar, vördas på avstånd av andra klaner.  


=Typiskt värdshus=
;Tjärnen


=Utrustning=
:En tjärn är heligt för alla nargurer då det sägs att gudinnan A Nahri Ghur uppstod från en tjärn. Sedan dess anses alla tjärn ha Gudinnan i sig och här kan hon tillbedjas och även nås. Varje klan har sin fasta Tjärn inom sitt område där just den klanens ceremonier utförs, men alla nargurer kan nå Gudinnan i alla tjärn oavsett belägenhet. Viktiga avtal mellan klanerna ingås på små flottar ute i Tjärnen och även stora offer förrättas på detta vis. När hela stammar samlas gör de det vid en större tjärn. Att ta ett bad i en Tjärn där Gudinnan finns är inget man gör opåverkad, men det anses lyckobringande i månsken och även under den högtid som firas vid årets sjätte fullmåne då hela klanen samlas till rituellt bad.

Versionen från 17 februari 2008 kl. 14.12


Nargur
Karta
Karta över Nargur
Invånarantal - ca 800 000
Befolkning - Människor 70 % Svartfolk 25 % Övriga 5 %
Huvudstad -
Styrelseform - Självständiga klaner löst samlade i stammar
Exportvaror - Timmer, skinn, bärnsten, örter, honung, slavar
Importvaror - Metall, spannmål, plundringsgods
Armé - Inga fasta styrkor men alla klaner har egna krigare, omflackande krigsflockar
Religion - Andedyrkan med stor vördnad för förfäderna, gudinnan a Nahri guhr i hennes olika aspekter
Övrigt - Nargur är inget enhhetligt land utan ett enormt skogsområde där den narguriska kulturen binder samman folken. Ur denna kultur har olika utvandrande folk uppstått i andra delar av Ereb



Historia

4000 f.O - Ankomsten

Två folk vandrar upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder, det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda har en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i Månskensskogen och runt på höglandet blir deras läromästare. Människorna lär sig mycket om naturen och utvecklar en djup respekt för Moder Jord och hennes varelser. Sinsemellan kämpar de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.

3800 f.O
Svartfolken följer i människornas spår och sprider sig snabbt utöver höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.

3500 f.O - Gudinnan

Bland människorna får sjamanerna kontakt med en mäktig ande som förespråkar samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter sluts och klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartblodens totala dominans kan hejdas. Den mäktiga anden kallas Nahriguhr och börjar snart betraktas som en gudinna. De två folken, osroguhrer och noroguhrer, börjar smälta samman till ett.

3000 f.O
Alverna isolerar sig från människorna. Svartblodens härjningar har gjort att alverna sällan lämnar sina skogar men sporadiska kontakter förekommer till och från. Alverna ses som heliga varelser och nära anknutna till den mäktiga Nahriguhr.

2400 f.O - Enandet

Tron på Nahriguhr och kampen mot svartbloden har enat de två folken, osroguhrer och noroguhrer har smält samman till den Narguriska kulturen. Stridigheter och konflikter finns fortfarande men folken ser sig inte längre som två olika utan som ett.

2404 f.O
På den Baborska klippan svär 327 stamhövdingar en ed som skall komma att hålla i årtusenden; osroguhrer och noroguhrer skall vara ett folk under Gudinnan! Alla narguriska folk har denna händelse långt tillbaka i sina legender och myter men i Barbia och Nargur hålls den friskt i minnet genom förfädernas andar.

1840-900 f.O - De stora vandringarna

Under den kommande tusenårsperioden kommer stora delar av det narguriska folket att utvandra från sina kärnområden. Splittringen i deras språk och kultur härstammar från denna tid.

1837 f.O Första vandringen
Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att Gudinnan har lämnat sitt folk men skal återfinnas i norr.
1568 f.O Andra vandringen
Nargurerna lider ett förödande nederlag mot svartbloden och många stammar utvandrar mot söder. Huvuddelen av stammarna följer den baborska klippan ner i skogarna som nu får navnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bla hynerna och cererna går ner genom passen i norra Cerbergen och ut till Masevabuktens stränder. Stammarna som blir kvar på höglandet får namnet barbier.
1547 f.O
En av stammarna som utvandrat till Nargur fortsätter genom Nidapasset i söder och får av alverna i Landori tillstånd till att bosätta sig i området nu känd som Torshem.
1534 f.O
En av stammarna vid som slagit läger vid Masevabukten sluter en pakt med det Krunska riket och kämpar på deras sida mot dvärgarna i det såkallade Järnkriget. De får som belöning ett landområde i västra Krun att slå sig ner i och kallar det Hynsolge, hynernas jord.
1080 f.O
Oenigheter mellan hynerna och Krun resulterar i Krunska kriget. Hynerna får hjälp av sina narguriska fränder i norr, både från själva Nargur och från Barbia.
1065 f.O
Hynerna vinner en stor seger över Krun vid Grivela och under några heta sommarveckor bildar en grupp hynska krigsledare tillsammans med den krunska kolonibefolkningen ett nytt rike. Kejsardömet Jorpagna har bildats.
1050 f.O Tredje vandringen
Några stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De har under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring Snoarskogarna och blir senare känt som kasener och hamurer.
1017 f.O
Ovaterna, den narguriska stam som bebor landet nedanför Nidapasset, drivs bort av joriska legionärer som följt vandringsleden upp genom Landori. Ett fort byggs i passet, Grafferburg kallad. Landoris gränser respekteras och men ovaternas land kommer under jorisk kontroll.
944 f.O
Många nargurer allierar sig med stammar från Mirelien och tränger överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Mörkerbergen. Jorpagnas gränsförsvar faller och alliansen slår sig plundrande fram mot Grivela.
942 f.O
Jorerna lyckas slå tillbaka och nargurerna drivs tillbaka genom Annoniska passet. De söker sig tillsammans med många av sina mireliska allierade mot Trasimosjön men möts här av joriska legionärer från Nidapasset och Grafferburg. Efter två dygns hårda strider börjar de drivas mot väster och mireliernas land.
935 f.O Fjärde vandringen
Efter att ha underkuvat Mirelien stannar den Jorpagniska expantionen upp. En gräns dras mot Nargur och söder om denna blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver. En kedja av fort, Nargurervallen, byggs som en gräns mellan Mefamirs sjö och Trasimo. De narguriska stammarna som förlorade vid Trasimo och sedan kämpat vid mireliernas sida vandrar mot nordväst och in i Kard.

912-681 f.O - Krigstiden

Krig råder längs hela Nargurs sydgräns. Nargurerna plundrar och jorerna slår tillbaka. Det förekommer dock perioder av tiotals år då fred rår mellan folken, och nargurer tar tjänst i Imperiet, spelas ut mot andra folk, och finner god vinning av att samarbeta med jorerna.

912 f.O Rådsmötet i Grafferburg
Jorerna inkallar narguriska hövdingar till ett rådsmöte invid Grafferburg. Fred och framtida handel erbjuds men då nargurerna ej är intresserade av detta och hellre vill ha en ursäkt för jorernas beteende mot ovaterna och alverna i Landori, kommer jorernas verkliga avsikter fram. Kejsar Thamsul (Tamsolion I) av Jorpagna vill enbart öka sitt inflytande och sin makt i norr. En mäktig hövding kallar då kejsaren ”en söderns hund och vekling” och som svar blir samtliga nargurer nerhuggna av joriska legionärer gömda runt mötesplatsen.
906 fO Den joriska invasionen
Varion leder sju legioner upp genom Landori till Grafferburg och över Nidapasset. Målet är att underkuva Nargur men styrkorna nergörs i princip till sista man. Nargurerna går som en följd ut i öppet krig, starkt stödda av sina fränder i Barbia. Jorpagna attackeras inte bara vid Nidapasset utan även i öster från Cereval och i sydväst mot Mirelien och själva hjärtlandet Jorpagna. Nargurerna lyckas inte erövra Grafferburg men jorerna får stora problem med att transportera trupper och förnödenheter genom Landori och Sjölandet (Torshem). Det sägs att många jorer faller för alvernas pilar men då inga överlevande finns från dessa attacker kan inget bevisas. Jorerna har heller inte resurser att även gå i krig med alverna.
863 f.O
I söder bryter inbördeskrig ut i Kejsardömet Jorpagna. Nargurerna ser sin chans och flödar in i imperiet och en lång plundringstid inleds.
849 f.O
Det joriska fortet Grafferburg invid Nidapasset faller för nargurernas gemensamma krafter. Under lång tid strömmar nargurerna in i kejsardömet genom denna "bakväg" och härjar och plundrar Tolan.
828 f.O
Kejsarinnan Zenobia av Jorpagna lyckas få alverna att stänga vägen genom Landori för nargurerna och åter få ovaterstammen att vakta Nidapasset. De krigande nargurerna är tvungna att söka sig västerut för att nå jorisk mark och attackerna avtar i styrka
715-707 f.O Mammutkrigen
Nargurs barbarer enas under Tharawghos, en fältherre med stora talanger från Trasimo, han talar om krig med Jorpagna för att slutligen återupprätta nargurernas makt och ära. Otaliga krigare strömmar till och från norr följer stidstränade mammutar med horderna. Hotet får den jorpagniske kejsaren Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirelien och längs Limes Narguricus för att styra upp fronten.
681 f.O Krigsslutet
Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos nargurerna. Stammarna som befolkade skogarna direkt söder om Nidapasset, ovaterna, och de i Nargurs sydvästra delar, trasimerna, har drabbats hårdast, men hela Nargur är utmattat. Till slut tar några hövdingar beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Andra stammar har lite förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan de lägger ner vapnen.

681-599 f.O - Gamla bytiden

Jorpagniska handelsmän anländer till skogarna i söder och börjar influera vissa nargurers kultur. Många blir bofasta efter att ha lärt sig bruka jorden och i Sjölandet (Torshem) och Trasimo växer små byar upp. Perioden kommer av nargurerna kallas Bytiden men numera betraktas denna som en svaghetstid och vill helst glömmas.

676 f.O
Ett möte hålls mellan barbiska krigsledare och narguriska hövdingar, där barbierna anklagade nargurerna för deras handel med Jorpagna, fienden. Nargurerna svarar att de med hjälp av handeln kan resa sig ur krigsstoftet och att barbierna kan göra likaså. Barbierna vägrar av stolthet och folken går skilda vägar. De betraktar varandra varken som vänner eller fiender, men Barbia isolerades från omvärlden. Den gamla alliansen är bruten.

599-598 f.O - Den tredje konfluxen

Köttbitarna strömmar genom fjällpassen i söder och centrala Nargur härjas hårt. Minst en tredjedel av klanerna utrotas.

598-??? f.O - Mörkertiden

Svartblod kommer ner från bergen och brer ut sig. Klanerna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva ett bofast liv. Nargurerna faller tillbaka till stenåldersteknik och lever åter på urgammalt sätt..

Geografi

Nargur utgör den enorma skog som ligger i centrala Ereb. I norr gränsar skogen till Barbia längs den skarpa klippkant som är början på det barbiska höglandet. Över denna klippkant forsar en mängd mindre vattendrag och längst ut i väster även den mäktiga floden Vattnatra. Klippväggen är mycket svår att ta sig uppför och endast den baborska klippan i väster gör det möjligt att nå höglandet denna väg. I öster gränsar skogen mot Cerbergen, en nästan oöverstiglig bergskedja som endast lämnar några rasbenägna pass i nordost att ta sig över till Cereval på den andra sidan. I söder gränsar de mäktiga Nidabergen mot alvernas skogar Landori och den joriska kolonin Torshem. Den enda vägen söderut är genom Nidapasset, en urgammal led för djur och folks vandringar vaktad av en nargurisk stam i allians med alverna och söderns folk. Passet ligger snötäckt under den långa vintern men under sommarmånarna flitigt trafikerad av handelskaravaner. I väster gränsar Nargur till den central-erebiska slätten och det är hit skogens många älvar rinner. Den stora Anovafloden leder mot Mastika Agga ute vid havet i nordväst och hit flottas nordvästra Altors bästa mastvirke samman med päls, honung och mammutbetar. Längst i sydväst har den Nya bytidens byar växt upp och det är här nargurerna har den största kontakten med folken i söder och väster. I hjärtat av Nargur ligger en källa där vatten strömmar upp ur underjorden och det är här nargurerna har sitt ursprung och här deras gudinna A Nhari Guhr steg upp. Skogen kan delas i en lägre och fuktigare del i sydväst och en lite högre och torrare del i nordost. Skogen är full av vattendrag i alla dets storlekar, bäckar strömmar, åar, älvar, floder och källor, tjärn, sjöar.

Klimat

Nargur har ett tempererat inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. Vindar blåser in från slätten i väster och havet i nordväst, hejdas av bergskedjorna i söder och öster, och för med sig rikligt med regn på somrarna och snö på vintrarna.

Platser

Menhe-Dihz näste

Denna urgamla hondrake har här sin boning urgrävt i en låg ås/kulle. Hon har byggt upp en kult av tillbedjare runt sig själv. Varför en urgammal drake har valt att stanna kvar bland människor då nästan alla av hennes generation har lämnat världen för Drakarnas Arkipelag är okänt. Vissa spekulerar i om hon kan ha något att göra med sin ”kusin” Alad- Arch tilldelade öde, medan andra tror helt enkelt att hon inte kan förmå sig själv att överge den makt och den tillgivenhet hennes tillbedjare ger henne och därför stannar kvar.

Legionärernas sista vila

På denna plats nergjordes kejsar Thamsuls legionärer 906 fO av nargurerna. Det är ett långsträckt område av gräsövervuxna små högar fyllda med ben och rostiga vapen. Området hemsöks nu av gastar och vålnader efter de olyckliga jorerna, samt drivor av svartnissar som verkar trivas med de osaliga (så särskilt mycket vila ges egentligen inte till de döda). Nargurerna undviker platsen.

Källan

Denna lilla sjö eller tjärn är den plats där A Nari Guhr sägs ha kommit ifrån. Källan är ett ”mini-golwynda”, en sötvattenskälla som strömmar upp från marken och har ett flertal utflöden. Detta är nargurernas heligaste plats.

Grafferburg

Detta är ruinerna efter det fort där Det Kejserliga Jorpagna vaktade Nidapasset från nordens barbarer åren 1017- 863 fO. Nargurerna intog till sist fortet som varit platsen där söderns hundar och veklingar visade sitt sanna jag 912 fO och slaktade ner stammarnas utsända fredsförhandlare. Idag återstår bara sammanrasta murar och långa jordvallar av det en gång så mäktiga fortet.

Nidapasset

Detta är den enda vägen över Nidabergen. Den narguriska ovaterstammen i ”Sjölandet” (Torshem) vaktar passet åt alverna i Landori. Kejsardömet Jorpagna hade en gång sin yttersta utpost i norr här, Grafferburg.

Nargurs hjärta

Detta område är själva kärnan hos det narguriska folket och den narguriska skogen. Här lever stammarna som de gjort i tusentals år, med ständiga krig sinsemellan och med evig vördnad för Gudinnan. Här har få icke-nargurer satt sin fot.

Karavanleden

Detta är den led söderns karavaner följer från Nidapasset mot norr. Den slingrar sig fram genom skogen och längs de många floderna för att till sist dela sig i nordväst och leda till antigen Babor och höglandet Barbia eller till handelsstaden Mastikka Agga ute vid havet.

Flora & Fauna

Flora

Nargur domineras av skog, urgammal skog där den vilda naturen visar sig i allt sitt mångfald, med fantastiskt vackra vyer och fruktansvärda faror. Skogen är i den större sydvästra delen en blandskog av lövträd och barrträd medan den mindre nordöstra delen mest består av barrträd. Lind, rönn, ask, lönn, al, asp, hassel, ek, mir, lärk, tall. gran, en, björk. Undervegetationen är allt från mosstäcken, snårskog, myrmark och ormbunkar. Av mera sällsynt slag finns stryparranka, illusionsträd, jätteek och myrmunn. Bärbuskar, jordrötter, svamp (gillas inte av nargurerna), örter. Huruvida de sägenomspunna nymferna skall räknas under flora eller fauna tvistas Altors lärde om, men de sägs i alla fall finnas i Nargur och där anses som en mycket vacker del av floran.

Nargurisk jätteek

Lömsk legionärshjälm

Fauna

Varg, björn, lokatt, vildhund, järv, grottlejon, ullhårig noshörning, skogsmammut, uroxe, sabelkatt, långorm, hjort, vildsvin, älg, rådjur, räv, vildfår. Smådjur som möss, sork, grävling, bäver, ekorre, iller. Fåglar som orre, skogjärpe, gök, hackspett, duva, uggla, falk, vråk, örn, rovtrana. Fiskrika älvar och vatten där bl.a. den narguriska krokgäddan har sin hemvist. Trädigeln utgör ett otrevlig inslag i de södra och nordöstra något fuktigare delarna av skogen.

Djuriska halvfolk som vargmän, kattmän, serpenter, råttmän, även några bruna ankmän förekommer, stora mängder svartfolk, enstaka kentaurer i väster och livsfarliga blodsalver. Människorna består av de två narguriska folken noroguhrer och osroguhrer. I västra Nidabergen har dvärgarna ett mäktigt rike.

Nargurisk skogsmammut

Trädigel

Krokgädda

Städer

Mastika Agga

Mastvirke från Nargur är det bästa i nordvästra Altor, och det är från timmerstaden Mastika Agga det skeppas ut. Längs floden flottar nargurerna mäktiga stockar från skogens djup till den plats söderns handlare kan köpa upp det och frakta det vidare på sina skepp. Den nya bytiden sprider sig även här till skogens barbarer ut från stadens träpalisader och upp längs floderna. Staden har bara ett knappt hundratal år bakom sig men har brunnit ner ett flertal gånger.

Babor

Staden Babor vilar på en klippa som klyvs av från höglandet av en klyfta som floden Vattnatra rinner genom och ut i Ardi-bukten. Mellan klippan och själva höglandsplatån går en smal naturlig stenbro. Det är denna väg man alltid har använt för att ta sig från skogen och upp på höglandsplatån. Stenbron har senare blivit förbättrad av dvärgar. Barbias huvudstad och väktare av höglandets lås.

Timmerstaden

Detta samhälle är den enda stad inne i själva Nargur och dens existens är i mycket beroende av Mastikka Aggas. Här samlar nämligen narguriska timmerhandlare ihop sitt virke för att sedan flotta det ut till staden ved kusten. Här styr nargurerna själva även om ibland söderns handlare tar sig hit och försöker köpa upp det eftertraktade timret innan det når Mastika Aggas auktioner. Staden ligger vid en sjö dit timret fraktas av enorma mammutar och binds ihop till stora flottor för vidare färd mot havet. Karavanleden från söder passerar även staden och är ett eftertraktat delmål på den långa färden.

Trasimos byar

I området Trasimo i sydvästra Nargur har den nya bytidens byar vuxit upp. Hit har handlare från Kopparhavet tagit sig för att öppna nya marknader och även söka nya förbindelser genom Nargurs skogar. Civilationen spred sig först sakta men när det upptäcktes guld i området satte utvecklingen fart. Ord som civilisation och utveckling är dock foga betecknande för de små samhällen som uppstått, då det är den starkes rätt som gäller både när det kommer till handel och guldfyndigheter. En del nargurer har lyckats blanda sig väl med söderns handlare och guldgrävare men kulturskillnader orsakar ständigt konflikter, speciellt när guldgrävarna längs floderna söker sig österut och in i skogem. Rundt byarna finns jordbrukare av både jorisk och nargurisk härstamning men åtminstonde än så länge räcker detta inte till annat än att knapphändigt göra Trasimo självförsörjande.

Lilla Gringul

Denna by har fått sitt namn efter de många broar som enligt erebosier påminner om deras handelsmetropol nere i Kopparhavet. Den mest civilicerade av områdets småbyar och även hit de mest seriösa handlarna söker sig. Karavanerna mot det avlägsna Barbia utgår härifrån.

Nharag

Störst av byarna och den med flest kopparhavsbor. Ligger vid floden Irhus och är utgångspunktet för den flodbåtshandel som kompletterar handelskaravanerna. Viss ordning upprätthålls av handelshusens legostyrkor men ständiga bråk uppstår med nykomlingar som söker guld eller kontrakt som karavanvakter.

Himmelen

Yngst av byarna och den som ligger längst mot norr. Namnet kommer av beliggenheten upp på en bergstopp samt att den efter indikationer på mycket stora guldföremomster förutspås en lysande framtid. Inte så mycket handel men slavköpare från väster söker sig huvudsakligen till Himmelen.

Nya Amawhine

Gamla Amawhine brann ner för ett tiotals år sedan efter en mycket omtalad fest. Denna fest började med ett krogslagsmål storlek omfattande, gick över i allmän byadans, och slutade i ett eldhav efter att några narguriska Inashrar tillbedjare blivit lite för ivriga. Den nya byn byggdes upp på ny plats då brandområdet ansågs förbjudet av nargurerna. För den modige som trotsar de upphängda skyddsamuletterna sägs det kunnas finna mycket guldstoft bland benresterna i askan.

Idhaborg

Denna by grundades under lite mer ordnade former ursprungligen av det berendiska Norderebiska Kompaniet men detta är numera bara något som märks på den mur som i rätt förfallet skick omgärdar byn. Idhaborg ligger som ett knytpunkt i Trasimo området och präglas av många passerande folk. Den ökända legostyrkan De Blå Spjuten har sitt huvudkvarter här.

Samhälle

Klasser

Klanen

Klanen är den viktigaste narguriska sämhällsinstitutionen. Varje klan består av ett antal familjegrupperingar där alla på något sätt räknar sin härstamning från samma källa. Klanerna är antingen noroguhrer eller osroghurer, de uråldrige två folk nargurerna består av, men är alldrig blandade. Klanen leds av ett råd, awaghas, där alla tillhörande familjers överhuvuden har plats, i samråd med klanens vinde. Det dagliga livet styrs dock mest av tradition och förfädernas sätt samt av beslut tagna av familjerna själva. Vindan följer under årets vandringar den familj eller flock hon själv väljer, och vanligt är att hon byter grupp ett flertal gånger. Viktigast av allt för en klan är Trädet där alla döda förfäders andar finns, ofta urgamla jättar som speglar de motgångar och medgångar klanen genomlevt. Varje klan har sina marker i skogarna där fasta stigar och vattendrag följs enligt traditionen. De strålar ut från vinterbosättningen, thiwren, i slingrande mönster där varje familj har sina leder. Många av dessa leder korsar varandra och vanligen är att flera familjer under perioder vandrar tillsammans. Månfesterna firas gärna av flera familjer ihopa, ofta vid någon Tjärn där Gudinnan är närvarande, men det är ytterst sällan hela klanen är samlad förutom under vintern.

Styre

Awaghas

Herse

Awa

Vinde

Utrikespolitik

Militärmakt

Religion

Nahriguhr - Gudinnan

Legenden berättar om ett ungt förälskad par, Oshra från skogen och Nohre från bergen. De hade flytt sina klaner som sedan urminnes tider legat i krig och levde som utstötta då vare sig hennes folk eller hans folk ville godta någon främmande. En månljus natt såg de en underskön kvinnogestalt stiga upp ur en tjärn djupt inne i skogen. Hon såg lite vilsen ut men samtidigt utstrålade hon lugn och fridsamhet. Kvinnan somnade sedan under ett gammalt träd. De två unga förstod inte vem hon var men vakade över henne under en lång tid medans hon sov, skyddade henne mot faror och gav henne vatten och värme. När kvinnan sedan vaknade tackade hon det unga paret och sa att hon som tack för deras vänlighet skulle söka upp deras klaner, skapa fred och sedan stanna hos dem och bli deras beskyddar. De två folken enades och hon blev a Nahri Guhr - gudinnan av folket.

De narguriska folkens Gudinna är Nahriguhr. Hon steg i urtiden upp ur Källan i hjärtat av Nargurs skogar och samlade kring sig två folk som sedan blev ett - Nargurer. Gudinnan finns överallt i naturen där det livgivande vattnet flödar; hon dansar i skogen, leker i bergen, sjunger i vinden och viskar med andarna. Nahriguhr representerar även det vilda och det våldsamma, hon jagar och sägs kunna besätta både djur och människa för att leva ut sina lustar, dödliga som livgivande.

Nahriguhr talade ursprungligen direkt till alla nargurer och tog ibland även mänsklig skepnad för att vandra med sina barn, men av okända anledningar försvann hon så helt plötsligt från skogen och ingen visste varför. Efter en tid kunde dock hennes närvaro åter kännas men det var mera avlägset och endast förfädernas andar kunde förmedla hennes vilja till klanerna. Hennes tillbedjare blev ändå inte färre utan snarare tvärt emot och den största skillnaden blev att vinderna fick större betydelse, som ensamma uttolkare av Gudinnans ord. Dessa händelser ligger dock mycket långt tillbaka och endast de äldsta av klanernas har andar i sina Träd som vet att berätta om denna tid.

Gudinnan har olika sidor, eller aspekt, som dyrkas vid relevant tillfälle. Många betraktar dessa som egna gudinnor, fast de samtidigt är den samma. Särskilt bland de utvandrade klanerna och stammarna som lämnat djupet av Nargurs skogar är detta förekommande.

Nahriguhrs aspekter

  • Ashdril - Lilla älvan, kärlekens gudinna
  • Inashrar - Elden och den vilda lustans gudinna
  • Mirraghan - Kriget och dödens gudinna.
  • Elwhina - Läkekonstens gudinna
  • Lihneda - Rättvisans gudinna
  • Diagha - Urkon, mjölken och de små barnens gudinna


Femohr Dah – förfädernas andar

När nargurerna dör stannar deras andar hos klanen. De har sina hem i det Träd som är varje klans kärna men färdas även fritt i vinden. Vindorna har ständig kontakt med dessa klanens förfäder, femohrer, och förmedlar visdom, kunskap och värderingar som erfarits under århundraden. En följd av detta ständiga rådfrågande bakåt har dock gjort nargurerna konservativa och skeptiska till nya företeelser samt bidragit till deras låga teknologiska nivå. Nargurerna lever i stort sätt på samma sätt nu som för tretusen år sedan.

Ahrlinerna - Hjältarna

Nargurer som gjort stora dåd i livet dyrkas som hjältar, ahrliner, efter sin död och intar en särställning bland förfädernas andar. Hjältarna finns inte i klanträden utan tros följa Gudinnan. De vördas vid sina gravhögar och efter att likätarsmittan spred sig i Nargur är det numera endast dessa som högläggs. Om hjältarna berättas otaliga historier och de sprids av både levande som döda. nargurer. Vid vinterns stora högtid Midsole är det en mycket uppskattad ritual när klanvindan låter en Hjälte ta boning i sin kropp och berätta själv om sina största bedrifter. Hjältarna yxor som de bar i livet är även de föremål för dyrkan och kan under speciella ceremonier lånas ut av klanens awaghas (råd) när hjältedåd behöver uträttas. Det har förekommit att vissa ahrliner har blivit betraktade som gudar men detta är mycket sällsynt.

Hjältar

  • Weghil av Ovaternas Imoserklan.
  • Tharawghos av Trasimernas Mohuggerklan.

Kultur

Fostringen

Nargurerna svor inför Gudinnan att vara ett folk för tusentals år sedan. Då noroguhrer och osroghurer inte kan blanda blod har fostringen varit ett viktigt medel att binda samman klanerna. Ynglingar tillhörande osroghuriska klaner lever några år hos en klan noroguhrer och noroguhriska hos en klan osroghurer, detta för att visa att folket är ett och att de likt andarna är jämnbördiga. Oftast fostras ynglingen av en enskild familj och då anses denne vara en del av familjen som en dotter eller son. Många nargurer har senare i livet mycket nära kontakter med sin fosterklan.

Bostäder

Nargurerna är ett halvnomadisk folk som inom sin klans råstenar har flera olika bostäder som de under årstidernas växlingar använder i olika syften.

Thiwren

Den största och viktigaste bostaden är vinterlägret; thiwren, en befäst tillflyktsort som används av hela klanen under de kallaste vintermånarna. Den är ofta högt belägen även om placeringar ute i myrmark och på små älvöar förekommer. Naturligt skydd som klyftor, grotter, klippblock och vatten används och förbättras med palisader och staplad sten. Inne i lägret finns små runda byggnader i lerklinad flätverk täckt med näver och torv, en för varje familj eller flock. Små nergrävda förrådsbyggnader i sten och torv ligger rundt en stor eldplats centralt placerad där klanen samlas vid rådslag och högtid. Thiwrens viktigaste funktion är dock som plats för Trädet, klanens centrala punkt och grunden för dens existens. Under sommarmånarna ligger platsen oftast öde, eventuelt tillfälligt användt av någon åldring i väntan på förfäderna eller ett passerande jaktsälskap.

Ordhar

På vandringarna rundt innom klanens område används halvpermanenta lägerplatser, ordhar, med bara någon enstaka byggnad som tälten kan sättas upp rundt. Ligger alltid dolt i terrängen och nära en vattenkälla. Dessa läger används under några veckor då familjegrupperna och flockerna jagar och samlar i området.

Iertihn

Under vandringarna används små skinntält, iertihn, som sätts upp på tillfälliga platser eller vid ett halvpermanent läger. Dessa enkla lätta konstruktioner bärs på ryggen och blir dels gjort på plats av tillgängligt material. Ofta sovs det under öppen himmel utanför ierthinet.

Buhr

En konstruktion som inte används som bostad är de gömda förråd; buhr, som nargurerna bygger på platser de kommit över mycket mat. Här förvaras maten torkad och lagrad tills utskickade små grupper krigare kan hämta hem den till thiwren under vintern. De små nergrävda utrymmerna göms mycket skickligt men förses även med enkla, och dödliga, fällor. Varje buhr förses med klanens märke och det änses som ett mycket allvarligt brott att plundra en annan klans sådana förråd.

Sed och bruk

Innanför dörrstocken i varje familjebostad finns yxkubbe, stabhen, en enkel träkubbe där en besökare förväntas hugga ner sin yxa (alla nargurer bär till envar tid en yxa i bältet). Detta är ett sätt att visa sin respekt och sina fredliga avsikter, åtminstonde innom lägret, gentemot husägarna. Den största skymf man kan utsättas för är om en besökare sätter upp foten på yxkubben, en förolämpning som endast kan återgällas med blod.


Trädet och Tjärnen

Varje nargurisk klan har två centrala punkter; Trädet och Tjärnen. Dessa två företeelse återfinns hos alla nargurer i Nargurs skogar och även i många utvandrande narguriska stammars kulturer, om än ofta i förändrad form.

Trädet
Trädet är det träd som växer i varje klans fasta vinterbosättning och är dets hjärta. Här tar alla klanens förfäder sin boning efter döden och här kan klanens volve kommunicera med andarna för vägledning och goda råd. Klanen bringar offer till sina förfäder i Trädet vid sina högtider och under dets grenar firas bröllop, födsel och död, barnen klättrar i dets grenar och här sitter gamlingarna och snackar. Klanens all samlade visdom finns koncentrerad hos andarna i Trädet. Vid grundandet av en ny klan planteras ett träd på graven till dens första ledare och det nya trädet, som ofta är en lind eller en rönn (fast alla trädslag förekommer), växer i takt med att klanen växer och dens döda tar boning i Trädet. Skulle ett Träd förstöras med eld eller våld splittras klanen och dets andar förlorar sin boning för att driva med vinden. Skulle en klan förintas kan dens Träd ibland leva vidare och sådana ofta mossiga uråldriga jättar, fyllda av en hel klans samlade andar, vördas på avstånd av andra klaner.
Tjärnen
En tjärn är heligt för alla nargurer då det sägs att gudinnan A Nahri Ghur uppstod från en tjärn. Sedan dess anses alla tjärn ha Gudinnan i sig och här kan hon tillbedjas och även nås. Varje klan har sin fasta Tjärn inom sitt område där just den klanens ceremonier utförs, men alla nargurer kan nå Gudinnan i alla tjärn oavsett belägenhet. Viktiga avtal mellan klanerna ingås på små flottar ute i Tjärnen och även stora offer förrättas på detta vis. När hela stammar samlas gör de det vid en större tjärn. Att ta ett bad i en Tjärn där Gudinnan finns är inget man gör opåverkad, men det anses lyckobringande i månsken och även under den högtid som firas vid årets sjätte fullmåne då hela klanen samlas till rituellt bad.
Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Morëlvidyn&oldid=9067"