"Alver" och "Morëlvidyn": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:
[[category:Folkslag]]
''Samkarnas norra kust mot Kopparhavet kallas Morëlvidyn, och består av ett antal småriken och piratstäder, vars gränser och styre ständigt skiftar. Förutom människor finns här Kopparhavets största klaner av ankor. Sjöröveri är huvudsysslan oberoende av ras. Förutom sjöröveri livnär de sig på att sälja slavar fångade i [[Morginnerskogen]]s utkanter.''
[[Kategori:Alver]]
[[category:Älvfolk]]
Alver är ett humanoid folkslag som tillhör [[älvfolk]]en.
= Folkslagsfakta =


'''Namn:''' Alver
{{Landsfakta
<br>
|namn=Morëlvidyn
'''Antal:'''
|huvudstad=[[ingen/flera]]
<br>
|invånarantal= -
'''Regioner:''' [[Goiana]], [[Landori]], [[Sivoa]] m.fl.
|befolkning= -
<br>
|kartbild=
'''Språk:''' [[Satenu]]
|styrelseform= -
<br>
|arme= -
'''Religion:''' [[Tevatenu]]
|exportvaror= -
<br>
|importvaror= -
'''Folkets namn på sig själva:''' Teni
|religion= -
<br>
|övrigt= -
'''Kallas även:''' Alfer, Storälvor, Spetsöringar, De äldsta, Stjärnfolket
}}
<br>
'''Släkte:''' Palaeanthropuz nobilis
<br>
'''Kategori:''' [[Älvfolk]]
<br>
'''Övrigt:'''
<br>


= Historia =
Alverna var de första av folken från den [[Andra skapelsen]] att anlända till Altor. Detta skedde enligt historiker omkring 9000 f.O. De var skapta av sin gudinna, [[Tevatenu]], även kallad Moder Jord, för att bevara tillstånden. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla hennes barnvördade henne. Sedan kom krigen. Människofurstarna roffade girigt åt sig av alvernas länder, rikedomar och hemligheter. Alverna stod emot väl men tvingades till slut dra sig tillbaka in i sina skogar. Tevatenu hade offrat en stor del av sin kraft när hon skänkte sina barn evigt liv och nu när de dog, en efter en, minskades hennes kraft ytterligare, och med det även alvernas. Vissa hävdar att detta var ett straff då alverna inte bara bevarat Altor utan strävat mot en vidare harmoni och fullbordan. Detta var inte deras syfte.


Många av Moder Jords folk lämnade nu skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni och ägna sig åt sin uppgift. Från det köldslagna norr till det solstekta söder vandrade alverna och de slog sig ner i mindre stammar där de fann tillfällig frid eller där deras närvara krävdes. Några alver gav sig av ut på havet, de lämnade Tevatenus trygga famn för att skapa sin egen lycka, och för detta skulle de aldrig förlåtas av de äldsta av de förstfödda. Andra tog sin tillflykt bland molnen och åter andra djupt under jorden. En grupp, förhärdade av kriget mot människorna, vände sig mot Tevatenu. De krävde att deras Gudinna skulle ge dom kraft att fördriva människor och dvärgar så att de än en gång kunde frodas. När Tevatenu vägrade uppstod blodspillan. Aldrig tidigare hade alvsläktet spillt sitt eget blod och Moder Jord grät. Lyckligtvis kunde denna grupp av förrädare fördrivas och de slog sig slutligen ner i Nargurs skogar. Idag känner vi dom som blodsalver, för det brott de begick mot sitt släkte.


Tiden gick och alverna framlevde sina liv på de platser där de slagit sig ner. Tvärt om mot vad de alverna trodde så återhämtade sig inte Moder Jord utan hon förblev i sitt svaga tillstånd. De alver som levde långt från urskogen Landori fjärmades allt mer från sina fränder. De havslevande alverna blev impulsiva och förlorade en del av sina gåvor, grottalverna gömde sig djupt ner i sina hallar och blev inåtvända och hårda som den sten de formade. Skogsalverna höll sig nära sin moder och bevarade henne och hennes domäner.
=Skrönor om Morëlvidyn=
{{citat
|'''Vad den gamle legosoldaten säger''': ''Endast om du har sjöben och begränsad moral kan du finna jobb i Morëlvidyn. Mönstrade på ett skepp en gång när jag knappt hade pengar till mat. Hatade den grymma livsstilen, ingen ära. Blev istället karavanvakt för slavkaravanerna från djungeln, inte mycket roligare, och sämre betalt. Hörde ryktas om mer ärorika väktartjänster i mindre kuststäder, men då hade Hynsolgiska kriget brutit ut så mina tjänster behövdes annorstädes.''|}}


Men runt omkring alverna stod tiden inte stilla. Efter bästa förmåga försökte alverna bevara naturlagarna. Människorna, drivna av sin korta livstid, byggde riken, startade krig och alverna hade svårt att se nyttan i deras impulsiva världsbyggande. Men i de flesta fall höll de sig inom Altors lagar och det var alvernas uppgift att bevara det som var, och blev. Men med tiden blev Tevatenu allt svagare. Människorna och dvärgarna skövlade hennes nejder. Dvärgarna drev djupa sår i berget och människorna förgrep sig på skogarna för att bygga städer. Kejsardömet Jorpagna, som svurit att inte förgripa sig på älvfolken och deras skogar, bröt sitt löfte. Även svartfolken, med feg list, stal vad de kunde av alverna. För varje dag som gick drevs alverna djupare in i sina skogar, för varje dag som gick blev Tevatenu svagare. Många av de äldre alverna bönföll Moder Jord att befria dom från sin plikt så att de kunde stärka henne, men Tevatenu var bestämd. Älvfolkens roll är inte att laga det trasiga eller bryta ner det fördärvliga utan att bevara det som är. Sådant var det bestämt. Några av de yngre alverna, som slagit sig ner i Goianas skogar, blev där varse en stark skogssjäl. Under krigen mot [[Häxmästaren]] kom fler unga älvfolk till Goiana och alla kände den nya kraften. För många var detta en ny början. Ett nytt syfte. Kanske kunde man lära sig en del av naturkraften? Kanske kunde man hindra Tevatenus fall?
{{citat
|'''Vad den ärrade äventyraren säger''': ''Farligt land att vistas i, men visst finns det ärofulla äventyr att finna där. Har själv fritagit en djungelhövdings dotter från slavhandlare, letat piratskatt och gravplundrat i öknen. I djunglerna lär finnas urgamla städer av elfenben vaktade av kannibaler. Min benstomme kom dock inte överens med fukten där så jag kan inte svära på dess existens.'' |}}


==Kronologi==
{{citat
|'''Vad den snikne köpmannen säger''': ''Det är livsfarligt att segla längs den kusten utan stark eskort eller skydd av piratflotta, vilket kan fås mot stora summor silver. Har man bara tagit sig förbi piraterna finns stora vinster att göra i deras städer. Salt, vapen och lyx är eftertraktat, och de har alltid slavar att sälja. Det gäller dock att inte stöta sig med de vita ankornas handelshus. En kollega i Nohstril fick sina skepp plundrade av svarta ankor samma kväll han lämnade Ankorath. Han säger det beror på att han vann i bräde över en Dluring.''|}}


;6837 f.O.
{{citat
:Alver och [[dvärgar]] möts för första gång i [[Grynnerbergen]].
|'''Vad den skicklige magikern säger''': ''Landet har haft flera framstående mästare, men lite finns att hämta där nu. Möjligen skulle en Alkemist finna djungeln intressant.''|}}


;4000 f.O.
{{citat
:Alver från [[Landori]] korsar [[Demontungan]] och vandrar in i [[Akrogal]]. Några bosätter sig i skogarna nära [[Masevabukten]] sydöstkust.
|'''Vad den vittbereste sjöfararen säger''': ''Morëlvidyn är synonymt med pirater och de är alldeles för många. Jag har fört handelsskepp till piratstäderna, men aldrig lockats av dess smutsiga förvärv. Värst av alla är khuniterna, då de älskar att ta andras liv på grymmast möjliga vis. Jämfört med dem kan de svarta ankorna anses vara rent ärbara. Om du inte handlar med slavar undviker du dessa kuster.''|}}


;Ca. 3600 f.O.
{{citat
:[[Månalver]]nas kultur uppstår i östra Ereb mellan [[Cerbergen]] och Masevabukten.
|'''Vad den klåfingrige tjuven säger''': ''Ahhh, de stora piratstäderna har feta pirathövdingar med smak för lyx och plundrade skatter. Kan inte skada att det plundrade stjäls igen, kan det? Tog själv en gång en jättelik svart opal från Vitskäggs sovrum, som jag dock senare förlorade i ett korkat vad. Jag slog vad med en brun anka i Khadez att jag skulle stå för hans slag om han stod för mitt. Jag fick aldrig chansen, då han visade sig vara en kvack-fot pugilist. Kunde dock snart bygga upp en nätt förmögenhet, men är nu allt för välkänd där för att stanna där.''|
}}


;Ca. 3000 f.O.
=Historia=
:Alverna på det [[barbiska höglandet]] drar sig undan från människorna och isolerar sig i [[Månskensskogen]].
Morëlvidyns Historia
{{citat
|Den grånade Mauhimri sitter omsvept i sina vita mantlar med guldbård och ser sitt barnbarn rusa runt fäktandes med en av sin mors dolkar. Han ler stolt tills han hör pojken utropa: "Död åt köpmännen. Dramma henne och fram med äntrehakarna."


;2000-talet f.O.
:Havslevande alver bidrar till att sprida konsten att gjuta brons runt om på [[Altors hav]].


;1700 f.O.
–"''Pojk! Kom hit skall jag berätta om dina föfäder… Var vi kommer ifrån!? I forntiden hade vårt folk ett rike som sträckte sig kring Ormsjöns stränder. Det var ett rikt rike där jorden blomstrade och korna var feta. Vitklädda ädla krigare höll ordning från hästryggen och folket ärade dem och fick respekt i retur. En dag kom dock efarerna, den gamla sorten med hud svart som synden och hår som bländande eld. Med dem kom girigheten och hur väl de starka krigarna än kämpade mot dem var förräderiets frön redan sådda av de lömska efarerna. Offren blev de svaga, de unga och de stolta. Kungen Haiek-dramu insåg att för folkets överlevnad var de tvungna att korsa de höga bergen. Resan skulle bli farlig för redan då var vindarna i Gaerdons Gap mycket hårda och bergen var fulla med drakar. Dessutom hade kungen och hans krigare fullt upp med att få folket över bergen innan efarerna var ikapp. Kungens äldste son Terik-an-Haiek tog sina främsta krigare och stoppade de anstormande efarerna vid Zinns stoder. Efarerna var dock för många och till slut stupade Terik-an-Haiek ståendes ovanpå hundra fallna efarier. Efariernas grymma härförare återtog förföljandet, men Bergen såg med medlidande på vårt folk och samlade alla vindar som blåste längs dess sidor, nord och syd, och sände dem genom passet. Orkanen som följde efter de sista av vårt folk hade passerat var så kraftig att den lyfte den efariska hären och kastade dem ut i havet där Ormsjöns havsormar slet deras ondskefulla kroppar i stycken.  
:Månalverna börjar bekämpas av [[troll]].


;1547 f.O.
:Alverna i Landori ger [[ovater]]na från [[Nargur]] i uppdrag att bevaka [[Nidapasset]] från [[svartfolk]]sangrepp.


;1215 f.O.
:Alverna emigrerar från Månskensskogen över havet till södra [[Orghin]]. Där blir de kända som [[frostalver]].


;1070-1040 f.O.
Landet som öppnade sig på andra sidan bergen var smaragdgrönt och fullt av sjöar. Det var hart när omöjligt att ta sig fram utan att korsa sjöarna. Folket som bodde vid sjöarna var hedningar, svaga och naiva, men de kunde göra stadiga vassbåtar stora nog att bära folket över sjöarna. Vårt folk slog sig ner vid sjöarna och såg att det skulle kunna vara en bördig grund att bygga ett nytt rike på. Slavar fanns det gott om och en stad i hårt ebenholtsträ stod snart klar. Innan många månår kommit och gått kom dock sjölandens förbannelse. I hundratusental kom de, svarta och bruna, skränande och med mord i blicken. Som kaktusbaggar anföll ankorna (pthui!) den nya staden och kryllade över dess murar. Våra krigare höll tappert stånd men när slavarna av feghet bytte sida var vårt folk åter tvungna att vandra vidare. Många tappra föll och ankorna döda de flesta av våra kvinnor och barn. För att rädda de kvinnor som kunde räddas tog kungen och hans främsta ädlingar folket ut i de stora träsken. Vandringen blev svår, lång och full av sjukdom och blodsugande insekter. Ödlefolk försökte sig på att ta folket som slavar, men deras primitiva stammar lämnades decimerade för deras försök. Kungen förde folket, som allt mindre hade några svaga att försvara, norrut. Likt sand i vaskarens panna allt mer sköljs bort för att avslöja guldkornen framträdde vårt folks gyllene sken. De starka hade blivit starkare och de härdade envisa och tåliga som de svarta havskrokodilerna. Till slut nådde vårt folk träskets slut och den väldiga Morginnerskogens kant. Bland träskens offer fanns dock vår kung Haiek-dramu som i paddfeber lämnade vårt folk i händerna på de sista ädlingarna ur hans livvakt. Folkets sorg varade så länge att ädlingarnas hår hann gråna.  
:Någon gång under denna period går månalvernas sista stad under.  


;1040 f.O.
:[[Morëlvidyner]] skövlar alvriket [[Sivoa]] på norra [[Samkarna]].


;1022 f.O.
:Kejsar [[Tiberion]] sluter ett [[Tiberions avtal|fredsavtal]] mellan [[Kejsardömet Jorpagna]] och Landoris alver.


;Ca. 1000 f.O.
Mörka fuktiga skogar var inte heller det som vårt folks hembyggd och folkets vandring fortsatte. I skogen mötte än fler prövningar för vårt redan prövade folk. Det visade sig omöjligt att orientera sig utan stjärnornas hjälp ovan det täta trädtaket. Varje gång man klättrat upp och funnit riktning tog det bara ett par dar att tappa den igen. Man visste ju inte det vi idag vet om trädens orkidéer och var den grönlila aran bygger sina bon. Vandringen pågick i månader och år sägs det. Under tiden fick skogens huvudjägare, de som dödar sina fångar genom att krympa deras skallar, leopardmän, den blodtörstiga Onaquin, alvfolk i behov av slavar, onda andar och inte minst djungeln själv sin beskärda del av offer. Efter många år kom så en av kungens döttrar i kontakt med en vänlig skogsande som visade folket ut till det land vi idag lever i. Här startade så de åldriga ädlingarna ett nytt rike och det växte sig starkt. Tyvärr beblandades folkets guldkorn med landets urinvånare och deras stolthet ersattes av girighet. Lättja ersatte tålamod och med undantag av de sex ädlingarnas ättlingar som hedrade de gamla gudarna och sederna, så förföll folket i sjöröveri likt svarta ankor och valde att dela smutsiga stinkande städer med folk av alla raser.  
:Alver som flytt [[Melukhas fall]] bosätter sig i [[Kardskogen]].


;290 f.O.
:Alverna i Gwondel Leigu på [[Palamux]] knyter kontakt med jorerna i [[Lasemos]].


=Geografisk utbredning=
Under de gångna årtusenden har alverna spridits över hela Ereb och där bortom. I de flesta regioner finns det någon representant för alvernas folk och på en handfull håll har det uppstått nya bosättningar.


=Kulturella säregenheter=
Nej pojk, minns det rika Ormsjöriket och dina förfäder, andas den friska ökenluften och sluta drömma om äventyr i stinkande hålor som Dunderin eller Karakh-Khun. Kanske är du den utvalde att bli hela rikets förutspådde kung, efter snart fyrtio mansåldrar sedan senast en konung trädde fram''."|
Alverna har genom historien kategoriserats av olika lärde som tillhörande antingen ett eller flera folkslag. Utifrån levnadsmiljö och geografi har de getts namn som [[skogsalver]], [[grottalver]], [[gråalver]], [[silveralver]], [[frostalver]], [[månalver]], [[blodsalver]], [[havsalver]], [[ljusalver]] och [[högalver]]. Även andra benämningar förekommer. [[Mandelorden]] har inte helt och hållet uppnådd konsensus i sitt syn men har valt att sortera alverna efter vart deras större bosättningar finns.
}}


==Goiana==  
=Geografi=
{{huvudartikel| Goiana}}
Morëlvidyn är inget enat rike utan snarast en beteckning på sydkontinenten Samkarnas nordkust från den mytomspunna ön Sanritra i väster till de himmelssträvande Drakryggsbergen i öster. I norr slår Kopparhavets vågor mot den karga kusten och i söder övergår morelvernas land i de djupa djungellika regnskogarna som kallas Morginnerskogen. Kusten är vild och oftast brant. Även om det också finns ett större antal stränder av både mjuka stenar och rödgul sand är de oftast svåra att ta sig inåt land från och sandrevlar gör landstigning farlig. Vissa av dem har dock möjliggjort landstigning vilket inneburit en by, stad eller ett kastell i närheten. Lejonparten av Morëlvidyns befästa byar ligger dock en bit från kusten på något strategiskt ställe dit befolkningen kan dra sig tillbaks vid fara. Landets pirater har nämligen aldrig gjort skillnad på landsmännen eller ereberna när det gäller att plundra.  
Alverna i Goina är unga och nyfikna. De ser med tillförsikt på framtiden. Vissa har börjat undra om inte skogens själ kan ersätta Tevatenu, eller åtminstone hjälpa alverna att förstå hur de kan hela sin gudinna. Överhuvudtaget utgör Goiana det mest öppna av älvfolkens riken, och utan tvekan det som har mest likheter med övriga Ereb.


==Västerhavet==
Fem floder mynnar vid Morëlvidyns kust. I väster ligger Habonez som är den längsta. Den sträcker sin bördiga dal en lång bit in i landet och har sin källa bland snöklädda toppar upp mot tretusen meter höga. Det är i denna dalgång som de flesta av Morëlvidyns jordbruk bedrivs och de största skördarna erhålls. Samma bergskedja, Tájosbergen, förser floden Almariá med vatten österut. Norr om den torra stenöknen Saqasha-öknen ligger bergskedjan Zodvokér med toppar på ett par tusen meter över ökensanden vilka utgör en barriär som fångar upp fukten som driver in från Kopparhavet och så föder floden Lardo. Längst i sydöst skär sig den djupa Ankhr-viken, av många pirater kallad ”anktarmen”, genom landets östra del. Den förses med sötvatten via floden Krystallis (Kristallfloden). Sötvattnet förblir dock inte bräckt länge då inte bara Kopparhavets vatten är salt utan viken även försaltas av drivsalt från saltslätten Carcamusa som täcker större delen den östra stranden. Väster om Drakryggens nordspets nära Anderos udde rinner floden Hiqûm ut. Genom avancerad bevattningsteknik för flodens vatten ut på halvön och gör den brukbar. Skillnaderna mellan regnig vår och resten av året är stor i flodfårorna.  
Västerhavets havslevande alver seglar sedan flera hundra år tillbaka omkring på sina väldiga goldiner, en gång skapta av Moder Jord själv. Alverna själva ses sällan kring Erebs kuster och vid de tillfällen då de lägger till kommer de med märkvärdiga nyheter och egendomliga varor. De havslevande alverna är inte lika långlivade som sina fastlandskusiner och inte heller har de samma band till Tevatenu. Det handlar dock inte om att de vänt sin gudinna ryggen utan att de levt så länge från hennes trädgårdar.  


==Cerbergen==
''Måste redigeras...''


''I den väldiga Cerbergen lever de alver som under de många krigen flydde undan de rovgiriga människofurstarna. Något spännande i samband med Cereval ska komma till.''
==Klimat==
Morëlvidyns kustområden har behagligt ljummet så kallat kopparhavsklimat, men där sommartemperaturen kan nå upp emot fyrtio grader. Vid kusten dominerar nordvästliga vindar som för in svalare fuktigare luft från Ereb och Västerhavet. I landets östra delar blåser det sällan hårt och vindarna är snarare rakt västliga. I bergen är klimatet mer alpint och på ett par tusen meters höjd finns det vintertid snö. Vissa vintrar gör snön bergspassen omöjliga att ta sig igenom. Bland de högsta topparna finns några få permanenta glaciärer. Längre inåt land råder ett subtropiskt klimat med mycket heta dagar och förhållandevis klara svala nätter. Detta bälte får del av mycket lite nederbörd vilket gör huvuddelen av Morëlvidyn förhållandevis torrt. Den nederbörd som faller gör det vanligtvis i årets fjärde månad och då oftast som korta intensiva skyfall. Floddalarna har dock normalt sett kopparhavsklimat som för med sig behagligare temperaturer i deras närhet. Ytterligare söderut i höjd med Morginnerskogens utkanter blir klimatet tropiskt och mer fuktigt. Den fuktiga hettan är mindre brännande men mer påfrestande. Temperaturen är nästan konstant dygnet och året om. Drakbergen har naturligtvis ett helt eget klimat på grund av sin höga rygg vilket främst märks genom ett något svalare och fuktigare klimat trots att dess bas står i subtropiska och tropiska förhållanden. Nederbörden i Drakbergen är mycket stor vilket är anledningen till att rododendrondjungeln kan frodas upp till fyratusenmetersnivån i dess varmare delar.


''den nu försvunna kulturen till [[månalver]]na fanns i Cerbergen.''
==Platser==


==Kardskogen==  
==Flora & Fauna==
Alverna i Kardskogen är mer vilda och benägna att ta till våld än sina sydliga syskon. De lever i kargare klimat, kargare omgivningar och dessa har format kargare alver. De är fortfarande alver dock. Det handlar inte om förvildade alver men det här är så långt från harmoni en alv kan komma. Visserligen är de mer harmoniska än sina grannar, jordukaerlarna och ransarderna, men det kanske inte säger så mycket. Alvernas syfte här är överlevnad. De har inte tid att sörja sin förlorade guldålder, sin gudinna eller något annat. Kardalverna har en viss kontakt med Jorduashurs jarldömen och byteshandel förekommer sporadiskt i skogsbrynen. Annars är det framförallt Kardskogens övriga invånare – svartfolk, minotaurer, orcher – som alverna träffar på, men sällan med fredliga avsikter.
I forntiden täckte Morginnerskogen hela Morëlvidyn, men ett torrare klimat och människors avverkning har gjort att endast ett fåtal sammanhängande regnskogar kvarstår norr om dagens djungel. I väster finns några mindre ångande skogar kvar där djungelns flora och fauna ännu finns kvar. Det samma kan sägas om Drakbegens regnskogar som är rika på både djungelfolk, växter och djur. I skogarna finner man en enorm variation av växtlighet som frodas i dess fuktiga hetta. Skogarna minskar fortfarande då piraternas skepp behöver ständiga reparationer och timmer. Populärast timmer är svart ebenholts för byggnader och lätt sembonträ för fartygen. Även djungeldjuren kommer i alla former och färger. Bland de större djuren kan nämnas svart och grå gorilla, schimpans, jaguar (med kusinerna svart panter och krumbent jaguar), asdvärgtiger, jättemungo, femtåig kloutter, tapir, sengångare (även den svartstrimmiga), höghalsat bältdjur, anakonda, klippboa och simmarsnok.  
Bosättningen är relativt liten.


==Landori==
{{huvudartikel| Landori}}
Detta är alvernas urhem och den enda plats där Tevatenu talar med dom. Alverna tror att det är för att hon numera är så svag att det bara är tack vare Landoris heliga lundar hon fortfarande lever, eller möjligtvis det omvända. Egentligen är det en akademisk fråga, även för alverna. I Landori finns alvkungen [[Pargal]] . Ingen utomstående släpps in i hans hov. Den är magiskt skyddad och avfjärmad från omvärlden. Vet man inte vägen in hittar man inte dit. Landoris alver är lite som gamla högalver. Stolta, möjligtvis arroganta (åtminston svåra att begripa, och de har svårt att begripa människor), inåtvända och melankoliska. Tänk ett närmast drömskt tillstånd där de går omkring och längtar tillbaka, eller bort hela tiden. Det är vackert, oerhört vackert (lite Lothlorien i LotR). Utanför hovet finns "vanliga" skogsalver.


==Gwondel Leigu==
Det mesta av Morëlvidyn består dock idag istället av lätt kuperad terräng samt några mindre bergskedjor. Landskapet är torrt och stenigt och endast torra busksnår, kaktus och glesa gräs växer där. Deras tjocka blad utgör dock föda nog för landsbygdsbefolkningens många getter och får. En och annan mager ko strövar också omkring i närheten av bosättningarna. Endast där floder och åar letar sig ner från bergen går det att bedriva odlingar. I de bördigaste dalgångarna odlas hirs, frukt och vitt vin, annars dominerar fikon, rött vin, oliver och dadlar. Olivträd och dadelpalmer växer även vilt runt om i landet, tillsammans med torra cypresser, kork och pinje. När de första regnen kommer på våren frodas dock slätten och blir under endast ett par månader grön och full med blommor. Ibland drar svärmar av den fruktade brandgula jättegräshoppan genom de odlade områdena. Sådana år drabbas landet av svår svält vilket brukar leda till aggressivare piraträder mot Erebs fastland. Rovdjur som utgör hot för kritterna är flockar av stäppräv och vildhundar, brunfläckig jättesjakal, jordfladdermöss, slättgorilla samt ensamjagande klippkatt. På slätten strövar också en del kungsfasaner, ploghundar och svartfältödlor. I floder och åar finns en del krokodiler, oftast den mindre sjökrokodilen, men ibland den jättelika svarta havskrokodilen som kan simma in från kusten. Ingen av krokodilerna är dock särskilt vanliga. Det förekommer även stim av flodpiraya i vattendrag nära djunglerna. I västra Morëlvidyn förekommer också gulryggig latmask och flockar av vattenapa. I den östra ändan av landet förekommer det att man på våren och ibland vintern kan se de vinröda flodhästarna, men på höst och sommar drar de sig undan till Krystalerna eller Drakbergens regnskogar.
''Behövs ett annat namn i stil med övriga alvfolksriken? Gwondel Leigu kanske är trubadurer och barders namn på det rike som på satenu kallas Gondeligu?''


==Zorakin==
[[Nordbergaskogen]] i nordöstra [[Zorakin]].


Kusten är som sagt karg men där finns en del sjöfågel som skarvar, sulor och en del fiskande örnar. Det är gott om fisk längs kusten, men det är hårt arbete att få upp den då de för människor ätbara sorterna går djupt. Modiga fiskarhustrur dyker också efter musslor och ostron, samt krabba och langust som finns i klippskrevor en bit under ytan. Oftast sker detta endast sekunder från att de slås blodiga mot klipporna av någon illasinnad våg. Dessutom drar stim av de fruktade piratkvarnarna förbi Morëlvidyns kust några gånger per år.


Detta alvrike är väl det minst kända men också ett av de äldsta. Alvriket anses idag vara en autonom del av Zorakin. Historiska källor pekar dock på att det fanns ett alvrike här redan under Jorpagnisk kejsartid. Nordbergaalverna rike sägs ha överlevt köttätarnas angrepp under tredje konfluxen och tycks fortfarande vitalt trots att Tevatenu sägs vara döende.


Före kungariket Zorakins tillkomst hade alverna avtal med det Luksiliska riket om leverans av ädeltimmer. Mycket tyder på att Nordbergaalverna hjälpte Luksilerna i striderna mot Lindiskiarnarna. När Pennerna och Zorakin dök upp på scen slöt alverna tidigt avtal med den Zorakiska kungamakten om att man gick med på att den Zorakiske kungen nominellt var alvrikets överhuvud. Alverna lämnades i övrigt i fred. De ställer upp med spejare i samband med konflikter med svartfolk (detta hände senast i samband med stridern mot Brända jordens klan 540 eO) men enbart om den zorakiske kungen kallar.  
På högre höjd bland bergen finns Morëlvidyns största skogar, främst bestående av eukalyptus (flera olika arter), gult fjäderblomsträd, pinje och ceder. Undervegetationen är mycket gles, mest busksnår och låga ormbunkar. Det finns en del svamp och bär, men de behöver tillagas eller förvällas för att bli ätbara. Bland risen strövar samkarniska djungelsvin som de senaste tusen åren anpassat sig till livet utanför den fuktiga djungeln. I bergen finns även kungshjort och rakhornad stenbock, liksom några arter av gems och andra klippgetter. Bytesdjuren försörjer en stam av grottlejon och läppbjörn. Bland topparna seglar flera raser av kondor inklusive dvärgkondor. Bland [[Drakbergen]] kan man även finna exemplar av högbergsvildfår, klippstryparranka, silkesgorilla, sabeltandad tiger och flerskalig jättebergssnäcka.


Delar av Nordberga skogen är enligt avtal deras domäner – deras motsvarighet till hertigdöme så att säga. Skogsarbetare från exempelvis Salamora gör sig inte besvär här. Nordbergaalverna är höljda i mystik. Mycket lite är känt om var de har sina bosättningar vem som är deras ledare och varför deras rike är fortsatt vitalt. Även utomstående alver har lite att säga om Nordbergaalvernas rike. Kontakten med Nordbergaalverna och övriga alvriken tycks ha varit och är fortfarande minimal. Det kommer heller inga alver från Nordbergaskogen till Goiana. Tvärtom tycks Nordbergaalverna vilja ha så lite som möjligt att göra med Goianas älvfolk – till och med mindre än med andra älvriken. Det sägs till och med att Goiana ska ha skickat ambassadörer som blivit avvisade från Nordbergaskogen.


Vad som förstärker mystiken är berättelserna om Svanmöer i Nordbergaskogen. Vissa menar att de tillhör ett annnat älvfolk men det finns de som bestämt hävdar att det rör sig om hamnskiftande Nordbergaalver som använder svanhamnen att flyga över sitt område och bevaka sitt rike. Intressant nog så har man dokumenterat att de alvspejare som deltagit på Zorakernas sida i krig har varit klädda i en form av lång tunika/tapert som ofta burit ett emblem märkt med en sirlig silverfärgad svan eller möjligen en silverstjärna.  
Det finns två extremt torra områden i landet, dels den enorma Saqasha-öknen och dels saltslätten Carcamusa (ibland refererad till enbart som saltslätterna). Öknen har en del oaser där dadelpalmer och kanelbuskar kan växa. I öknen finns annars ytterst få djur. Några arter av gnagare och fåglar som tex. ormvråk eller den mer ovanliga gråvita oassvanen. Det förekommer en del insekter och spindeldjur som skorpioner och den prickiga sandspindeln, samt ödlor tex. gräddkamödla och ormar som tex. glasskallerorm och klockskallerorm. Ökenklanerna har från Soluna importerat kameler och dromedarer, men av någon anledning blir många sterila och det har visat sig mycket svårt att få dem att föröka sig. Klanfurstarna har dessutom mindre stall av vackra fullblodshästar. På Saltslätten lever varken djur eller växter med undantag för vad salthandlarna själva för med sig.


Det finns dock berättelser bland människorna i omgivningen om upptäcksresande Lärljungar ur Mandelorden som sägs ha trängt djupt in i Nordbergaskogens centrala delar. Där ska de ha funnit en fullständigt rund spegelblank sjö som på natten tycktes suga i sig stjärnornas ljus i sitt vatten och sedan sprida ljuset till sin omgivning. Runt sjön växer skogar vars träd hade blad av guld och silver och på andra sidan sjön kunde man se vad som tycktes vara en liten stad med sirliga torn och spiror. Dessa berättelser har dock än så länge helt avfärdats som legender då alverna såvitt man vet sällan bygger några städer eller befästningar…..undantaget då i Felicien.  
Hela Morëlvidyn har ett rikt fågelliv med papegojor, rovfåglar, starar och höns av olika slag och fågeljakt är en viktig källa till kött. Överallt finns insekter inklusive de mer ovanliga exempelaren av eldstumme, läderätare, jättegallstekel, stensamlare och ärtspottare.


Några spekulerar i att Nordbergaalverna har tillgång till ett exemplar av Livets träd som frodas och skjuter nya fröna och skott men att hoppet än är för skört för att man ska sprida nyheten. Andra berättelser gör gällande att de inte alls tillber Tevatenu, istället sägs de tillbe stjärnorna eller möjligen Elendil. Vissa berättelser menar att alverna har mörkare saker för sig. Vad detta skulle vara är dock okänt.
=Städer=
Morëlvidyns Städer


==Ljusna==
==Ankorath==
En av Morëlvidyns "fria" ankstäder. Här styr de svarta piratankorna och två av [[Sextetten]]s största klaner har sina bas här, vilket gett Sextetten stort inflytande.
{{huvudartikel|Ankorath}}


''Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=29332#p29332''
==Khadez==
Khadez är en piratstad som också handlar mycket med frukter, dadlar, fikon och oliver. En hel del vin och spannmål odlas också i Habonez floddal som slutar i Khadez. Staden skyddas av tjocka murar och en egen piratflotta. Staden har ett intressant bibliotek och är morelverkulturens enda riktiga lärosäte. Stadens arkitektur är vacker, detaljrik och färggrann, i något som kan liknas vid morisk-stil. För närvarande styrs staden av en vis morelver, Nandu-hamu, som hävdar släktskap med [[Haieg-hamu]]. Stadens enda ankor är bruna och tillhör en klan som svurit nemesis-ed mot Sextetten. Det är ovanligt med slavar i staden och de som finns har köpts in från andra städer. {{huvudartikel|Khadez}}


==Sivoa==
{{citat
|"Han kunde inte släppa den vackra kvinnan med blicken. Hon var som ingen annan kvinna han tidigare hade sett. Hans erfarenhet av kvinnor var visserligen begränsad, men ibland levererade han frukt till hamuns palats och hade sett flera av de vackra haremsflickorna där. Den här kvinnan var dock något nytt. Hon var ung och klädde sig som en utlänning. Hon bar en kjol som de tandlösa kvinnorna från det fjärran Aidne. Ovanpå bar hon en lätt blus liknande de hans mostrar i Saqasha brukade bära, utanpå vilken hon bar en grönskimrande furmila. Hennes hår var utsläppt som en flickas och hölls undan från ansiktet med ett tunt hårband av trä. Än märkligare än kvinnan var dock sättet stadens kvinnor och män stirrade på henne. Kvinnorna drog sina kurach för ansiktet som om de kände en dålig lukt och männen stirrade på flickan med misstänksamhet i blicken. Kvinnan drog med handen undan en hårtest bakom örat och han förstod genast stadsbornas reaktioner. Det var första gången han såg en sivoi och han skulle aldrig glömma henne." [[Bild:Torg-Khadez Ackegård.jpg]]}}


I [[Sivoa]] fanns tidigare ett stort alvrike men det föll under [[Härarnas tid]] på 1000-talet f.O. Alver lever dock fortfaranda i Sivoas skogar.
=Samhälle=


==Melukha==
==Klasser==


==Orghin==
==Styre==


Alverna i [[Månskensskogen]] lämnar [[Barbia]] 1215 f.O. och bosätter sig i [[Orghin]]. De blir kända som [[frostalver]].
==Utrikespolitik==


==Felicien==
==Militärmakt==
''Från Felicien...''


I Assabs skog fanns fordom ett mindre alvrike. Redan under 100-talet eO fördrevs dess invånare till de centrala pelenosiska bergen och de har där format ett mindre antal väl dolda och befästa hövdingadömen ledda av en furste. Tidvis har detta alviska furstendöme lyckats utkräva tribut av pelenosierna, men under sista fjärdedelen av 500-talet har felicierna lyckats slå tillbaka alvernas attacker och har också helt förstört en alvisk befästning efter en brutal belägring. Dessa alver kallas ibland av felicierna för skuggalver och de är väl organiserade för gerillakrigföring och har ett mera krigiskt sinnelag än många andra alvgrupper. Feliciernas erfarenhet av skuggalverna har starkt influerat deras relationer till andra älvfolk till det negativa. Ett fåtal alver är förslavade - de är svåra att hålla fångna långa en längre tid och många tynar bort. Alvslavar fungerar ofta som smeder eller andra typer av hantverkare och lever under hård bevakning bl.a. är de alla tatuerade i ansiktet med järnoxidsbaserade färger vilket omöjliggör bruk av magi. Ofta stympas de också.
==Lag & rätt==


==Barbia==
==Folkslag==
Levde tidigare i delen av [[Silverbladskogen]] som kallas [[Månskensskogen]]. Alver besöker fortfarande dessa skogar men har inga bosättningar här.
'''Morëlvidyner'''
Detta är i första hand beteckningen på landområdet Morëlvidyns invånare. Det utgörs av en mycket stor blandning av folk. Man talar ibland om Morëlvidyn som havsguden Mamcoch gryta, där folk från hela världen fallit i. Morëlvidynerna är huvudsakligen arvtagare till en blandning av morelviska fiskarpirater och landets urbefolkning, men ett stadigt inflöde av folk från Sanritra, Morginnerskogen, Ereb och t.o.m. Soluna har skapat en mycket blandad folkgrupp. Typiska morëlvidyner är kortvuxna, har ljust sandfärgad till kopparbrun hy och svart eller bourgognefärgat hår. De klär sig främst som sjömän och pirater, om de nu inte råkar tillhöra landets fåtaliga bönder. Klädstilen är likt folket mycket varierande och även om erebiska storbrättade hattar har gjort sitt inträde bland piraterna dominerar fortfarande ''igershi'' (ljust tyg virat kring huvudet men öppen ovanpå) som huvudbonad, ''furmila'' (broderad väst) oftast utan skjorta under, ''tarbak'' (läderhosor med förstärkningar på knä och bak). Fotbeklädnaderna är högst personliga och barfota är vanligast på skeppets däck eller utanför de stora städerna. Med undantag för västarna så är vitt eller ljusa färger populärast. Man klär sig som man kan och det är praktiskt för en. I dessa städer av pirater finns ingen anledning att dölja vad man sysslar med som födkrok. Favoritvapnet är huggare oftast kombinerat med en rund medelstor sköld. En krökt dirk och sköldtypen ''klyka'' är inte heller ovanlig beväpning. Hjälmar och metallrustningar är ovanliga. Morëlvidynerna har ingen större respekt för liv. De ägnar sig främst åt grymheter som sjöröveri, plundring och slavhandel. Även de [[svarta ankor]]na räknas till morëlvidynerna.  


=Samhälle=
==Styresätt==


''Se "Monster och Män i Ereb Altor"''
==='''Morelverna'''===
Dessa ättlingar till det härdade folket lever idag endast kvar i vildmarken och på landsbygden. Ibland tar någon morelverklan över styret för en hamnstad med motiveringen att de har släktskap med morelvernas kungahus. Klanerna är sex till antalet och ser sig som ättlingar till kungahusets döttrar och de ädlingar som överlevde den långa marschen. De är mycket noga med sin härkomst och barn från relationer utanför morelvernas klaner förskjuts. Man är mycket bittra över att de ”ofrälse” tagit makten och förnekar de gamla traditionerna. Klanerna träffas vart annat år på någon av klanernas område och gör upp allianser och giftermål. Klanerna lever huvudsakligen som nomader, befolkar öknen och slätterna, jagar slavar och undviker kustens dekadens. Klassiska morelver är något längre än morëlvidynerna är annars, men kortare än ereberna i genomsnitt. De har sandfärgad hy, mörkt hår och bruna ögon. De har långsmala ansikten och långa smala näsor. De bär svarta pipskägg, smäckra kroksablar och fotsida vita särkar eller kåpor. Morelvernas män bär ''turech'' (stora vita tygstycken) som huvudbonader. De hålls fast på huvudet av hårt virade ödleskinn. Med enkelhet kan tygstycket viras kring ansiktet som skydd för vind och damm. I strid bär de den traditionella spetsiga konhjälmen utan visir, tunna och smidiga ringbrynjor på kroppen. Kvinnorna klär sig i vackra dräkter av allsköns färger. Oftast bär de tunna pösiga hosor och luftiga blusar. Utanpå bär de en lång fotsid ärmlös mantelrock. På fötterna bär de mjuka sandaler av kattskinn eller vid finare tillfällen utsmyckad sandaler med guld- och silvertråd. Smycken är vanliga på kvinnor och örhängen bärs av både män och kvinnor. Ogifta giftasmogna kvinnor bär långa fjädrar kring halsen eller i öronen. Morelvernas hem, oftast låga vida tält, smyckas med djungeldjurens fällar och paradisfåglars fjädrar.


=Religion=
Alver är inget religiöst släkte. De reser inte tempel över sin gud eller hänger sig åt långa predikningar. Alver hedrar sin gudinna genom att bara vara, och följa hennes bud. Religion spelar ändå en stor roll för alverna, sannolikt större än för något annat släkte. Men det är inte religionen i sig som är av vikt utan det intima bandet de har med sin gudinna, Tevatenu


==Tevatenu==
==='''Djungelfolken'''===
:''Huvudartikel:'' [[Tevatenu]]
Även dessa består av ett myller av olika folk och stammar med varierat utseende. De man oftast ser i Morëlvidyn, dvs. utanför djungeln, härstammar från områdena närmast Sivoas ädelskogar. (De kallas därför ibland för sivoer.) Typiska drag för djungelfolken och deras ättlingar är att de är kortare än morëlvidynerna. De är oftast brunhåriga med grå eller gröna sneda ögon, har breda ansikten med kraftigt hakparti. De saknar skäggväxt och har små öron. De känns främst igen på sina stora öronprydnader i form av stora diskar eller cylindrar. I städerna bär de färggrann klädsel, korta byxor och de tycks alltid vara barfota. Tatueringar, ärr, näsprydnader, broderier och smycken är populära. Stammarna lever främst som jägare och samlare i skogarna. I skogarna bär de inte mycket mer än höftskynken och smycken av olika slag. Smyckena, näsbenen, örondiskarna, fjäderskrudarna, ärren och tatueringarna visar på status, bragder, släktskap och tro, m.m. Man handlar en del med Morëlvidyn och Krystalia. De är extremt envisa och får oftast sin vilja igenom, vilket gör dem till framgångsrika om än odiplomatiska köpmän. Stammarna strider oftast inbördes och en del stammar gör stora inkomster på att sälja andra stammar som slavar till morelverna. Kannibalism och huvudjakt förekommer hos några stammar.  
Moder Jord är sprungen ur de urgudar som en gång skapade Altor och var den första att befolka Altor med sina barn - älvfolken. Tevatenu, tvärt emot vad många tror, skapade inte sina barn för att de skulle vårda naturen, skydda de goda eller bekämpa det onda. Älvfolkens uppgift var helt enkelt att bevara det som var. Moder Jord skapade så sina barn och skänkte dom olika gåvor, alverna fick evigt liv för de var de främsta, dryaderna fick makt över träden, satyrerna gavs musikens magiska gåva. Under en tid levde Tevatenu och hennes skapelser i perfekt harmoni. Ännu hade inte andra av de nya gudarnas folk upptäckt älvfolkens gåvor utan dyrkade dem som gudomliga väsen.  
Men som gudar alltid gör så sneglade de girigt mot de andras domäner. Nya varelser började befolka Altor, giriga och hungriga. Snart stod älvfolkens riken i lågor och de drog sig undan. Tevatenu, som offrat mycket av sin kraft när hon skänkte gåvorna, drog även hon sig undan. Sådant är läget än idag...  


===Dyrkan===
Tevatenu dyrkas inte så som människor hedrar sina gudomar. Älvfolken är en del av henne och behöver inte bevisa sig värdiga hennes vördnad. Det är ett ömsesidigt förhållande där både barn och moder behöver varandra. Istället så försöker älvfolken bevara Altor. De söker inte återställa den, även om många drömmer om svunna tider. De söker inte heller störta den, även om många styggelser befläckar den. Att bevara är för en alv samma sak som det oförändrade. Alver och älvfolk ser kritiskt på tekniska landvinningar, djup forskning och allt för omfattande användande av magierna. Alverna försöker bibehålla ett tillståndens status quo.
Det finns dock en styggelse som mer än någon annan förgrymmar älvfolken - nekromanti. Världen är elegant konstruerad som ett stort kretslopp där allt har ett syfte. Något ges liv, och någots liv släcks. Om och om igen. Älvfolken själva är ett lysande exempel på detta. Annat är det med de odöda. Dessa vandrande döda har brutit mot naturens överenskommelse och trotsar själva Altors lagar. En alv måste alltid nedgöra odöda när dessa siktas och nekromanti kan i älvfolkens ögon aldrig leda till annat än undergång.


=Relationer med andra folkslag=  
==='''Sanriter'''===
Alver, och i än större grad övriga älvfolk, har alltid betraktas som särlingar. För det mesta betraktas de med respekt och till och med vördnad, men lika ofta med misstänksamhet och i vissa fall rädsla. Alverna å sin sida, har en betydligt mer homogen och pragmatisk syn på Erebs övriga invånare.
Sanriterna från minotaurernas ö i väster har kopparbrun till svart, pergamentartad hud, rakt svart hår och kraftigt markerade kindknotor. De saknar helt hårväxt på kropp och ansikte, och medellängden är liksom övriga folk i den här delen av Altor något kortare än normalt. De klär sig traditionellt i färggranna hemvävda särkar och mantlar som skyddar mot öns kärva klimat. På fötterna bär de dock oftast sandaler. Jägarna bär endast höftskynken och fjäderskrudar är en statussymbol för männen. Krigare och pirater använder läderrustning, spjut och sköld. Även bågar, slungor, bola, kastyxor, träklubbor och handyxor är populära vapen. I städerna liknar sanriternas klädsel mer morëlvidynernas.  


==Människofolk==


==Stenfolk==
==='''Krystiller'''===
Är ett ljushyat och blåögt folk som i stort sett vuxit upp i båtar. Anletsdragen är fina och utslätade. De är tystlåtna och ogillar de stora bullriga städerna. De visar sällan känslor, men blir lyckliga om de på något sätt får arbeta vid vattnet och med båtar. De klär sig oftast i praktiska plagg för sjöfart. Deras skicklighet med båtar respekteras men deras tystlåtna karaktär föraktas av morëlvidynerna.


==Svartfolk==
==='''Ankorna'''===
Helt dominerande i Morëlvidyn är de svarta piratankorna vilket också är det som Kopparhavets länder förknippar mest med landet.
[[Bild:Piratanka1.jpg]]


==Djurfolk==
=Handel & ekonomi=


==Övriga==
=Religion=


=Kultur=
=Kultur=
==Arkitektur==
Typisk morëlvidynsk arkitektur är svår att generalisera kring, främst då de olika städerna och smårikena växt fram parallellt, ovanligt oberoende och oftast utan egentlig planering. Grunden för alla kastell- och piratstäderna kan ändå sägas vara bebyggelse byggd med försvar i åtanke. Husen är fyrkantiga sten- eller terrakottabyggnader i två eller flera våningar beroende på stadens storlek. Oftast har husen platta eller endast lätt sluttande tak, få och små fönster utan glas, men med bastanta träluckor. Gränderna mellan husen är oftast smala och det kan vara lätt att gå bort sig vid ett första besök. Det är mycket ovanligt med målade hus i städerna. Ett arkitektoniskt drag som går igenom bland städernas utsmyckning är morëlvidynernas gillande av geometriska former i kontrasterande färger, främst mörka/ljusa. Något annat som är typiskt är utstickande täkta balkonger av utsirat trä som inte är ovanliga hos rikare husägare i städernas centrum. I de större piratstäderna har influenser från andra sidan haven influerat till viss personlighet för staden medan de vanliga kastellbyarna kan vara svåra att skilja från varandra. Se ovan under Städer.


==Språk==
Älvfolkens språk kallas [[satenu]]. Språket speglar alvers sinne väl. Det är ett närmast konstant språk som ändrats ytterst lite under den tid som det talats. (''Erebs kampanjbok…) Om inte språkmäster har några idéer?''
==Teknologi==
Till skillnad från vad många tror är alver inga mästare på hantverk.
==Om droger och gifter==
Generellt kan kanske sägas att droger och gifter har mindre skadlig verkan på alver ju närmare den står Tevatenus skapade förlaga. Den för människor ytterst giftiga [[pilbladsblomma]]n tycks inte ha ringa eller ingen verkan på en alv, medan ett avkok på densamma kan ha större verkan. Ett alkemiskt framställt gift kan dock ha nästan samma verkningsgrad som på människor. Av någon anledning tycks detta inte gälla [[svartros]], vilken snarast tycks särdeles giftig för alver. Självutnämnda alvkännare har framlagt teorier om att den svarta rosen är av utomaltoriskt ursprung, och därför inte en del av Tevatenu.
'''Landorialverna'''
<br>
Landoris alver suckar uppgivet åt de andra folkens benägenhet att göra åverkan på sin egen skapelse med droger. De vet genom sin långa tillvaro i Tevatenus famn vilka växter som är avsedda att användas på vilket vis, och ser det som ett stort tabu att bruka ört och saft till simpelt nöje. Däremot finns särskilda växtsubstanser som fyller rituella och meditativa funktioner i deras samhälle, som exempelvis Tevatenus vita gåva vars pollen blåses ut till ett koncentrationshöjande moln innan meditation. Det närmaste ett droggissel som Landorialverna kommer är den meditativa sorgesång för Tevatenu som ofta leder till ytterligare sorg i en nedåtgående spiral som kan sluta i att den sörjande lägger sig att dö av sorg.|}}
'''Goianas alver'''
<br>
De jämförelsevis lätthjärtade Goiana-alverna har genom sina kontakter med människorna introducerats till diverse substanser, men har hittills inte sett mycket mening med dem annat än som medicin. De småler åt människornas framhållande av vinets smak och förtjänster, påpekande att ojäst druvsaft är både smakligare och mer hälsosamt.
'''Kardalverna'''
<br>
När det råder kärva tider måste kärva medel nyttjas, vilket Kardskogarnas alver är mer än medvetna om. Stridsdroger och gifter nyttjas försiktigt men utan moraliska betänkligheter. Tvärtom anser man att man på detta sätt har Tevatenu vid sin sida i kamp eller beskydd. Rekreativt drogande fnyses åt, men man har mellanåt kostat på sig att sälja örtdroger till stammar som ansetts utgöra ett hot, och som ett sätt att få resurser.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=9042#p9042]
=Kropp och själ=
Människorna har i alla tider försökt förstå alverna. En av Erebs främste, [[Gregorius den Röde]], författade på uppdrag av sin konung [[Valerian V]], ett verk som idag anses vara det som kommit närmast sanningen. Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad och enligt sägnen var han en av få att bjudas in att bo vid alvkungens hov, Thargâlion, där han levde till sin död. Nedan följer en sammanfattning av hans verk:
{{ citat |Vi kan aldrig till fulla begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott förnimma hennes närvaro, men du glömmer det aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna;
Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna idag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna, spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländade högkulturer - Melukha, Cerbergen, Månskenskogen - men idag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike förde flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.
Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpade sig. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte. |}}


==Alvers väsen==
Inlandets invånare bor inte alla innanför en stadsmur, men ser till att inte ha allt för långt till en. De bor istället i gårdshus (hàka) där husen ligger i en fyrkant runt en innergård. Oftast omgärdas byggnaden av en yttre gård och mur, ibland flera, där djuren hålls. Byggnaden har en eller två våningar och innehåller vanligtvis flera hushåll, släktingar i flera generationer har var sin del av hàkan. Första våningen är alltid i sten och terrakotta, medan övervåningen kan vara i trä eller lera. Fönster och dörrar är inåt gården förutom några strategiska skyttegluggar och ytterdörren. På husets östligaste vägg finns dock alltid tre fönster, ibland endast ditmålade för hand. Detta är en kvarleva från tiden då folket kunde sin historia och blickad tillbaks till sitt förlorade land. Det är inte heller ovanligt att hàkan målas i rött (ockra) eller turkost (utvinns ur den vanliga lavendelns fröolja).
Alven är inte som oss människor. De verkar inte efter samma lagar. Även idag, tusentals år efter sitt skapande, har de bevarat sitt band till sin skaperska. Moder Jord och hennes barn är ett. På gott och ont, för även om detta innebär närmast gudomliga krafter innebär det samtidigt att de försvagas med Moder Jords falnande krafter. Den helhet som utgörs av alverna och Tevatenu är inte konstant, utan minskar. Människor hävdar att vi alla har var sin själv. Men Älvfolken samsas om en enda och det krävs att denna själ frigörs för att nytt liv ska uppstå. Liv är död för alverna, och död är liv. Barnafödande är därför lika delar sorg som glädje. Denna tragiska avverkning av alvsläktet är inte alltid ett resultat av krig och våld. Att dö av sorg är inte ovanligt, antingen för egen hand eller helt enkelt genom att förtvina, att bli ett med Moder Jord igen.  
[http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a6/HaciendaVictoriaVenezuela.png]
[[Category:Samkarnas länder]]


==Alvers sinne==  
==Mat & dryck==
Odödligheten påverkar alven i stor som smått. Evighetens perspektiv är inte lätt att bära. Detta har lett till att vissa av mina kollegor misstolkat alverna som tålmodiga och långsamma, närmast avvaktande i sin läggning. Detta är inte helt sant. Även om Landoris alver i sin outgrundliga visdom verkar avväga varje beslut med skrämmande insikt så handlar de flesta andra alver efter vad nöden kräver. ”Ett ögonblick kommer aldrig åter”, är en sanning som alverna smärtsamt bär med sig. Kanske hade deras riken funnits kvar, hade de hanterat det annorlunda? Så när en alv skrider till handling gör hon det bestämt, omgående och utan att sky några medel. Men hon är oftast säker på sin sak. Att bära med sig ett ödesdigert misstag i tusen år är tyngre än vi någonsin kan begripa.
Många alver söker därför ett syfte med tillvaron, inte olikt oss, men de låter sig uppslukas totalt av det. Syftet är inte konstant, eller ett, utan kan variera allt eftersom alven åldras eller världen omkring henne förändras.


==Alvers kropp==  
==Mode==
Oavsett var vi finner alven – Orghins isöknar, Melukhas djungler, västerhavet, under Aidnebergen eller Goianas skogar – uppvisar de alla ett liknande karaktäristika. Finlemmade kroppar, spetsiga öron, något kortare än människan men spänstligare och kvickare. Deras blick är klarare och skarpare än vår och deras hörsel liknar snarare de vaksamma fåglarnas. De tycks inte kunna drabbas av sjukdomar och många gifter är verkningslösa mot dem. Men i övrigt tycke de fungera som oss. De blöder, de andas, de flyter och de fryser i kyla. Deras samliv liknar vårat men bär sällan frukt. Deras hår växer blott på skulten men färgen varierar – från korpsvart till snövitt, från solgult till silverne


[[Bild:Elf_ranger.gif]]
==Estetisk kultur==
'''Berättandekonst'''


=Hjältar och personer=
Morelverna har ett annorlunda sätt att berätta historier om sina hjältar. Säg att någon vill berätta om hjälten Abnu-darim som ensam slog tillbaks numerärt överlägsna dalkiska solriddar i ett pass i Zodvokérbergen. Han kan då börja med att berätta om en pojke som skötte stallen för klanhövdingen femtio år innan hjälten föddes. Han fortsätter med hur stallpojken möter en slavinna som alltid hämtade vatten till hjältens farbror, som handlade med saltslätterna, där en annan känd person... osv. Tillslut kommer man komma fram till hjälten, men det tar allt från timmar till flera dagars berättande. Ju mer ärad en person är destå längre och mer omständigt är berättandet fram till huvudpersonen. Metoden används ibland också för att imponera på sin värd om man vill berätta om denne eller dennes förfäder. Piraterna i städerna räknar inte med att leva länge nog för sådana här traditioner.


*[[Anderion]] (tillverkare av [[lirisin]]erna)
=Typiskt värdshus=
*[[Melealina]] (orakel på [[Saphyna]])
*[[Nillinia den Visa]] ([[Drakmästare]])
*[[Pargal]] (kung av [[Landori]])
*[[Teleria den Kyska]] ([[Drakmästare]])
*[[Telidor]] (grundare av [[Dansakademin i Golena]])


=Typisk bosättning=  
=Utrustning=
Egentligen finns det ingen typisk alvbosätttning som kan sägas vara representativ för samtliga. Det finns dock tendener som är mer eller mindre giltliga bland alla alver, oavsett om de lever sitt liv i grottsalar, på bergstoppar, på haven eller någon annanstans. Däremot finns det föreställningar om typsiska bosättningar och den här beskrivningen bekräftar dessa genom att beskriva en mindre by i utkanten av Landori, Santhôno. Bosättningen ligger i den trakt som av människor kallas Torshem.

Versionen från 2 maj 2008 kl. 09.07

Samkarnas norra kust mot Kopparhavet kallas Morëlvidyn, och består av ett antal småriken och piratstäder, vars gränser och styre ständigt skiftar. Förutom människor finns här Kopparhavets största klaner av ankor. Sjöröveri är huvudsysslan oberoende av ras. Förutom sjöröveri livnär de sig på att sälja slavar fångade i Morginnerskogens utkanter.

Morëlvidyn
Invånarantal -
Befolkning -
Huvudstad ingen/flera
Styrelseform -
Exportvaror -
Importvaror -
Armé -
Religion -
Övrigt -



Skrönor om Morëlvidyn

Vad den gamle legosoldaten säger: Endast om du har sjöben och begränsad moral kan du finna jobb i Morëlvidyn. Mönstrade på ett skepp en gång när jag knappt hade pengar till mat. Hatade den grymma livsstilen, ingen ära. Blev istället karavanvakt för slavkaravanerna från djungeln, inte mycket roligare, och sämre betalt. Hörde ryktas om mer ärorika väktartjänster i mindre kuststäder, men då hade Hynsolgiska kriget brutit ut så mina tjänster behövdes annorstädes.

Vad den ärrade äventyraren säger: Farligt land att vistas i, men visst finns det ärofulla äventyr att finna där. Har själv fritagit en djungelhövdings dotter från slavhandlare, letat piratskatt och gravplundrat i öknen. I djunglerna lär finnas urgamla städer av elfenben vaktade av kannibaler. Min benstomme kom dock inte överens med fukten där så jag kan inte svära på dess existens.

Vad den snikne köpmannen säger: Det är livsfarligt att segla längs den kusten utan stark eskort eller skydd av piratflotta, vilket kan fås mot stora summor silver. Har man bara tagit sig förbi piraterna finns stora vinster att göra i deras städer. Salt, vapen och lyx är eftertraktat, och de har alltid slavar att sälja. Det gäller dock att inte stöta sig med de vita ankornas handelshus. En kollega i Nohstril fick sina skepp plundrade av svarta ankor samma kväll han lämnade Ankorath. Han säger det beror på att han vann i bräde över en Dluring.

Vad den skicklige magikern säger: Landet har haft flera framstående mästare, men lite finns att hämta där nu. Möjligen skulle en Alkemist finna djungeln intressant.

Vad den vittbereste sjöfararen säger: Morëlvidyn är synonymt med pirater och de är alldeles för många. Jag har fört handelsskepp till piratstäderna, men aldrig lockats av dess smutsiga förvärv. Värst av alla är khuniterna, då de älskar att ta andras liv på grymmast möjliga vis. Jämfört med dem kan de svarta ankorna anses vara rent ärbara. Om du inte handlar med slavar undviker du dessa kuster.

Vad den klåfingrige tjuven säger: Ahhh, de stora piratstäderna har feta pirathövdingar med smak för lyx och plundrade skatter. Kan inte skada att det plundrade stjäls igen, kan det? Tog själv en gång en jättelik svart opal från Vitskäggs sovrum, som jag dock senare förlorade i ett korkat vad. Jag slog vad med en brun anka i Khadez att jag skulle stå för hans slag om han stod för mitt. Jag fick aldrig chansen, då han visade sig vara en kvack-fot pugilist. Kunde dock snart bygga upp en nätt förmögenhet, men är nu allt för välkänd där för att stanna där.

Historia

Morëlvidyns Historia

Den grånade Mauhimri sitter omsvept i sina vita mantlar med guldbård och ser sitt barnbarn rusa runt fäktandes med en av sin mors dolkar. Han ler stolt tills han hör pojken utropa: "Död åt köpmännen. Dramma henne och fram med äntrehakarna."


–"Pojk! Kom hit skall jag berätta om dina föfäder… Var vi kommer ifrån!? I forntiden hade vårt folk ett rike som sträckte sig kring Ormsjöns stränder. Det var ett rikt rike där jorden blomstrade och korna var feta. Vitklädda ädla krigare höll ordning från hästryggen och folket ärade dem och fick respekt i retur. En dag kom dock efarerna, den gamla sorten med hud svart som synden och hår som bländande eld. Med dem kom girigheten och hur väl de starka krigarna än kämpade mot dem var förräderiets frön redan sådda av de lömska efarerna. Offren blev de svaga, de unga och de stolta. Kungen Haiek-dramu insåg att för folkets överlevnad var de tvungna att korsa de höga bergen. Resan skulle bli farlig för redan då var vindarna i Gaerdons Gap mycket hårda och bergen var fulla med drakar. Dessutom hade kungen och hans krigare fullt upp med att få folket över bergen innan efarerna var ikapp. Kungens äldste son Terik-an-Haiek tog sina främsta krigare och stoppade de anstormande efarerna vid Zinns stoder. Efarerna var dock för många och till slut stupade Terik-an-Haiek ståendes ovanpå hundra fallna efarier. Efariernas grymma härförare återtog förföljandet, men Bergen såg med medlidande på vårt folk och samlade alla vindar som blåste längs dess sidor, nord och syd, och sände dem genom passet. Orkanen som följde efter de sista av vårt folk hade passerat var så kraftig att den lyfte den efariska hären och kastade dem ut i havet där Ormsjöns havsormar slet deras ondskefulla kroppar i stycken.


Landet som öppnade sig på andra sidan bergen var smaragdgrönt och fullt av sjöar. Det var hart när omöjligt att ta sig fram utan att korsa sjöarna. Folket som bodde vid sjöarna var hedningar, svaga och naiva, men de kunde göra stadiga vassbåtar stora nog att bära folket över sjöarna. Vårt folk slog sig ner vid sjöarna och såg att det skulle kunna vara en bördig grund att bygga ett nytt rike på. Slavar fanns det gott om och en stad i hårt ebenholtsträ stod snart klar. Innan många månår kommit och gått kom dock sjölandens förbannelse. I hundratusental kom de, svarta och bruna, skränande och med mord i blicken. Som kaktusbaggar anföll ankorna (pthui!) den nya staden och kryllade över dess murar. Våra krigare höll tappert stånd men när slavarna av feghet bytte sida var vårt folk åter tvungna att vandra vidare. Många tappra föll och ankorna döda de flesta av våra kvinnor och barn. För att rädda de kvinnor som kunde räddas tog kungen och hans främsta ädlingar folket ut i de stora träsken. Vandringen blev svår, lång och full av sjukdom och blodsugande insekter. Ödlefolk försökte sig på att ta folket som slavar, men deras primitiva stammar lämnades decimerade för deras försök. Kungen förde folket, som allt mindre hade några svaga att försvara, norrut. Likt sand i vaskarens panna allt mer sköljs bort för att avslöja guldkornen framträdde vårt folks gyllene sken. De starka hade blivit starkare och de härdade envisa och tåliga som de svarta havskrokodilerna. Till slut nådde vårt folk träskets slut och den väldiga Morginnerskogens kant. Bland träskens offer fanns dock vår kung Haiek-dramu som i paddfeber lämnade vårt folk i händerna på de sista ädlingarna ur hans livvakt. Folkets sorg varade så länge att ädlingarnas hår hann gråna.


Mörka fuktiga skogar var inte heller det som vårt folks hembyggd och folkets vandring fortsatte. I skogen mötte än fler prövningar för vårt redan prövade folk. Det visade sig omöjligt att orientera sig utan stjärnornas hjälp ovan det täta trädtaket. Varje gång man klättrat upp och funnit riktning tog det bara ett par dar att tappa den igen. Man visste ju inte det vi idag vet om trädens orkidéer och var den grönlila aran bygger sina bon. Vandringen pågick i månader och år sägs det. Under tiden fick skogens huvudjägare, de som dödar sina fångar genom att krympa deras skallar, leopardmän, den blodtörstiga Onaquin, alvfolk i behov av slavar, onda andar och inte minst djungeln själv sin beskärda del av offer. Efter många år kom så en av kungens döttrar i kontakt med en vänlig skogsande som visade folket ut till det land vi idag lever i. Här startade så de åldriga ädlingarna ett nytt rike och det växte sig starkt. Tyvärr beblandades folkets guldkorn med landets urinvånare och deras stolthet ersattes av girighet. Lättja ersatte tålamod och med undantag av de sex ädlingarnas ättlingar som hedrade de gamla gudarna och sederna, så förföll folket i sjöröveri likt svarta ankor och valde att dela smutsiga stinkande städer med folk av alla raser.


Nej pojk, minns det rika Ormsjöriket och dina förfäder, andas den friska ökenluften och sluta drömma om äventyr i stinkande hålor som Dunderin eller Karakh-Khun. Kanske är du den utvalde att bli hela rikets förutspådde kung, efter snart fyrtio mansåldrar sedan senast en konung trädde fram."

Geografi

Morëlvidyn är inget enat rike utan snarast en beteckning på sydkontinenten Samkarnas nordkust från den mytomspunna ön Sanritra i väster till de himmelssträvande Drakryggsbergen i öster. I norr slår Kopparhavets vågor mot den karga kusten och i söder övergår morelvernas land i de djupa djungellika regnskogarna som kallas Morginnerskogen. Kusten är vild och oftast brant. Även om det också finns ett större antal stränder av både mjuka stenar och rödgul sand är de oftast svåra att ta sig inåt land från och sandrevlar gör landstigning farlig. Vissa av dem har dock möjliggjort landstigning vilket inneburit en by, stad eller ett kastell i närheten. Lejonparten av Morëlvidyns befästa byar ligger dock en bit från kusten på något strategiskt ställe dit befolkningen kan dra sig tillbaks vid fara. Landets pirater har nämligen aldrig gjort skillnad på landsmännen eller ereberna när det gäller att plundra.

Fem floder mynnar vid Morëlvidyns kust. I väster ligger Habonez som är den längsta. Den sträcker sin bördiga dal en lång bit in i landet och har sin källa bland snöklädda toppar upp mot tretusen meter höga. Det är i denna dalgång som de flesta av Morëlvidyns jordbruk bedrivs och de största skördarna erhålls. Samma bergskedja, Tájosbergen, förser floden Almariá med vatten österut. Norr om den torra stenöknen Saqasha-öknen ligger bergskedjan Zodvokér med toppar på ett par tusen meter över ökensanden vilka utgör en barriär som fångar upp fukten som driver in från Kopparhavet och så föder floden Lardo. Längst i sydöst skär sig den djupa Ankhr-viken, av många pirater kallad ”anktarmen”, genom landets östra del. Den förses med sötvatten via floden Krystallis (Kristallfloden). Sötvattnet förblir dock inte bräckt länge då inte bara Kopparhavets vatten är salt utan viken även försaltas av drivsalt från saltslätten Carcamusa som täcker större delen den östra stranden. Väster om Drakryggens nordspets nära Anderos udde rinner floden Hiqûm ut. Genom avancerad bevattningsteknik för flodens vatten ut på halvön och gör den brukbar. Skillnaderna mellan regnig vår och resten av året är stor i flodfårorna.


Klimat

Morëlvidyns kustområden har behagligt ljummet så kallat kopparhavsklimat, men där sommartemperaturen kan nå upp emot fyrtio grader. Vid kusten dominerar nordvästliga vindar som för in svalare fuktigare luft från Ereb och Västerhavet. I landets östra delar blåser det sällan hårt och vindarna är snarare rakt västliga. I bergen är klimatet mer alpint och på ett par tusen meters höjd finns det vintertid snö. Vissa vintrar gör snön bergspassen omöjliga att ta sig igenom. Bland de högsta topparna finns några få permanenta glaciärer. Längre inåt land råder ett subtropiskt klimat med mycket heta dagar och förhållandevis klara svala nätter. Detta bälte får del av mycket lite nederbörd vilket gör huvuddelen av Morëlvidyn förhållandevis torrt. Den nederbörd som faller gör det vanligtvis i årets fjärde månad och då oftast som korta intensiva skyfall. Floddalarna har dock normalt sett kopparhavsklimat som för med sig behagligare temperaturer i deras närhet. Ytterligare söderut i höjd med Morginnerskogens utkanter blir klimatet tropiskt och mer fuktigt. Den fuktiga hettan är mindre brännande men mer påfrestande. Temperaturen är nästan konstant dygnet och året om. Drakbergen har naturligtvis ett helt eget klimat på grund av sin höga rygg vilket främst märks genom ett något svalare och fuktigare klimat trots att dess bas står i subtropiska och tropiska förhållanden. Nederbörden i Drakbergen är mycket stor vilket är anledningen till att rododendrondjungeln kan frodas upp till fyratusenmetersnivån i dess varmare delar.

Platser

Flora & Fauna

I forntiden täckte Morginnerskogen hela Morëlvidyn, men ett torrare klimat och människors avverkning har gjort att endast ett fåtal sammanhängande regnskogar kvarstår norr om dagens djungel. I väster finns några mindre ångande skogar kvar där djungelns flora och fauna ännu finns kvar. Det samma kan sägas om Drakbegens regnskogar som är rika på både djungelfolk, växter och djur. I skogarna finner man en enorm variation av växtlighet som frodas i dess fuktiga hetta. Skogarna minskar fortfarande då piraternas skepp behöver ständiga reparationer och timmer. Populärast timmer är svart ebenholts för byggnader och lätt sembonträ för fartygen. Även djungeldjuren kommer i alla former och färger. Bland de större djuren kan nämnas svart och grå gorilla, schimpans, jaguar (med kusinerna svart panter och krumbent jaguar), asdvärgtiger, jättemungo, femtåig kloutter, tapir, sengångare (även den svartstrimmiga), höghalsat bältdjur, anakonda, klippboa och simmarsnok.


Det mesta av Morëlvidyn består dock idag istället av lätt kuperad terräng samt några mindre bergskedjor. Landskapet är torrt och stenigt och endast torra busksnår, kaktus och glesa gräs växer där. Deras tjocka blad utgör dock föda nog för landsbygdsbefolkningens många getter och får. En och annan mager ko strövar också omkring i närheten av bosättningarna. Endast där floder och åar letar sig ner från bergen går det att bedriva odlingar. I de bördigaste dalgångarna odlas hirs, frukt och vitt vin, annars dominerar fikon, rött vin, oliver och dadlar. Olivträd och dadelpalmer växer även vilt runt om i landet, tillsammans med torra cypresser, kork och pinje. När de första regnen kommer på våren frodas dock slätten och blir under endast ett par månader grön och full med blommor. Ibland drar svärmar av den fruktade brandgula jättegräshoppan genom de odlade områdena. Sådana år drabbas landet av svår svält vilket brukar leda till aggressivare piraträder mot Erebs fastland. Rovdjur som utgör hot för kritterna är flockar av stäppräv och vildhundar, brunfläckig jättesjakal, jordfladdermöss, slättgorilla samt ensamjagande klippkatt. På slätten strövar också en del kungsfasaner, ploghundar och svartfältödlor. I floder och åar finns en del krokodiler, oftast den mindre sjökrokodilen, men ibland den jättelika svarta havskrokodilen som kan simma in från kusten. Ingen av krokodilerna är dock särskilt vanliga. Det förekommer även stim av flodpiraya i vattendrag nära djunglerna. I västra Morëlvidyn förekommer också gulryggig latmask och flockar av vattenapa. I den östra ändan av landet förekommer det att man på våren och ibland vintern kan se de vinröda flodhästarna, men på höst och sommar drar de sig undan till Krystalerna eller Drakbergens regnskogar.


Kusten är som sagt karg men där finns en del sjöfågel som skarvar, sulor och en del fiskande örnar. Det är gott om fisk längs kusten, men det är hårt arbete att få upp den då de för människor ätbara sorterna går djupt. Modiga fiskarhustrur dyker också efter musslor och ostron, samt krabba och langust som finns i klippskrevor en bit under ytan. Oftast sker detta endast sekunder från att de slås blodiga mot klipporna av någon illasinnad våg. Dessutom drar stim av de fruktade piratkvarnarna förbi Morëlvidyns kust några gånger per år.


På högre höjd bland bergen finns Morëlvidyns största skogar, främst bestående av eukalyptus (flera olika arter), gult fjäderblomsträd, pinje och ceder. Undervegetationen är mycket gles, mest busksnår och låga ormbunkar. Det finns en del svamp och bär, men de behöver tillagas eller förvällas för att bli ätbara. Bland risen strövar samkarniska djungelsvin som de senaste tusen åren anpassat sig till livet utanför den fuktiga djungeln. I bergen finns även kungshjort och rakhornad stenbock, liksom några arter av gems och andra klippgetter. Bytesdjuren försörjer en stam av grottlejon och läppbjörn. Bland topparna seglar flera raser av kondor inklusive dvärgkondor. Bland Drakbergen kan man även finna exemplar av högbergsvildfår, klippstryparranka, silkesgorilla, sabeltandad tiger och flerskalig jättebergssnäcka.


Det finns två extremt torra områden i landet, dels den enorma Saqasha-öknen och dels saltslätten Carcamusa (ibland refererad till enbart som saltslätterna). Öknen har en del oaser där dadelpalmer och kanelbuskar kan växa. I öknen finns annars ytterst få djur. Några arter av gnagare och fåglar som tex. ormvråk eller den mer ovanliga gråvita oassvanen. Det förekommer en del insekter och spindeldjur som skorpioner och den prickiga sandspindeln, samt ödlor tex. gräddkamödla och ormar som tex. glasskallerorm och klockskallerorm. Ökenklanerna har från Soluna importerat kameler och dromedarer, men av någon anledning blir många sterila och det har visat sig mycket svårt att få dem att föröka sig. Klanfurstarna har dessutom mindre stall av vackra fullblodshästar. På Saltslätten lever varken djur eller växter med undantag för vad salthandlarna själva för med sig.

Hela Morëlvidyn har ett rikt fågelliv med papegojor, rovfåglar, starar och höns av olika slag och fågeljakt är en viktig källa till kött. Överallt finns insekter inklusive de mer ovanliga exempelaren av eldstumme, läderätare, jättegallstekel, stensamlare och ärtspottare.

Städer

Morëlvidyns Städer

Ankorath

En av Morëlvidyns "fria" ankstäder. Här styr de svarta piratankorna och två av Sextettens största klaner har sina bas här, vilket gett Sextetten stort inflytande.

Huvudartikel:Ankorath

Khadez

Khadez är en piratstad som också handlar mycket med frukter, dadlar, fikon och oliver. En hel del vin och spannmål odlas också i Habonez floddal som slutar i Khadez. Staden skyddas av tjocka murar och en egen piratflotta. Staden har ett intressant bibliotek och är morelverkulturens enda riktiga lärosäte. Stadens arkitektur är vacker, detaljrik och färggrann, i något som kan liknas vid morisk-stil. För närvarande styrs staden av en vis morelver, Nandu-hamu, som hävdar släktskap med Haieg-hamu. Stadens enda ankor är bruna och tillhör en klan som svurit nemesis-ed mot Sextetten. Det är ovanligt med slavar i staden och de som finns har köpts in från andra städer.

Huvudartikel:Khadez

"Han kunde inte släppa den vackra kvinnan med blicken. Hon var som ingen annan kvinna han tidigare hade sett. Hans erfarenhet av kvinnor var visserligen begränsad, men ibland levererade han frukt till hamuns palats och hade sett flera av de vackra haremsflickorna där. Den här kvinnan var dock något nytt. Hon var ung och klädde sig som en utlänning. Hon bar en kjol som de tandlösa kvinnorna från det fjärran Aidne. Ovanpå bar hon en lätt blus liknande de hans mostrar i Saqasha brukade bära, utanpå vilken hon bar en grönskimrande furmila. Hennes hår var utsläppt som en flickas och hölls undan från ansiktet med ett tunt hårband av trä. Än märkligare än kvinnan var dock sättet stadens kvinnor och män stirrade på henne. Kvinnorna drog sina kurach för ansiktet som om de kände en dålig lukt och männen stirrade på flickan med misstänksamhet i blicken. Kvinnan drog med handen undan en hårtest bakom örat och han förstod genast stadsbornas reaktioner. Det var första gången han såg en sivoi och han skulle aldrig glömma henne." Torg-Khadez Ackegård.jpg

Samhälle

Klasser

Styre

Utrikespolitik

Militärmakt

Lag & rätt

Folkslag

Morëlvidyner Detta är i första hand beteckningen på landområdet Morëlvidyns invånare. Det utgörs av en mycket stor blandning av folk. Man talar ibland om Morëlvidyn som havsguden Mamcoch gryta, där folk från hela världen fallit i. Morëlvidynerna är huvudsakligen arvtagare till en blandning av morelviska fiskarpirater och landets urbefolkning, men ett stadigt inflöde av folk från Sanritra, Morginnerskogen, Ereb och t.o.m. Soluna har skapat en mycket blandad folkgrupp. Typiska morëlvidyner är kortvuxna, har ljust sandfärgad till kopparbrun hy och svart eller bourgognefärgat hår. De klär sig främst som sjömän och pirater, om de nu inte råkar tillhöra landets fåtaliga bönder. Klädstilen är likt folket mycket varierande och även om erebiska storbrättade hattar har gjort sitt inträde bland piraterna dominerar fortfarande igershi (ljust tyg virat kring huvudet men öppen ovanpå) som huvudbonad, furmila (broderad väst) oftast utan skjorta under, tarbak (läderhosor med förstärkningar på knä och bak). Fotbeklädnaderna är högst personliga och barfota är vanligast på skeppets däck eller utanför de stora städerna. Med undantag för västarna så är vitt eller ljusa färger populärast. Man klär sig som man kan och det är praktiskt för en. I dessa städer av pirater finns ingen anledning att dölja vad man sysslar med som födkrok. Favoritvapnet är huggare oftast kombinerat med en rund medelstor sköld. En krökt dirk och sköldtypen klyka är inte heller ovanlig beväpning. Hjälmar och metallrustningar är ovanliga. Morëlvidynerna har ingen större respekt för liv. De ägnar sig främst åt grymheter som sjöröveri, plundring och slavhandel. Även de svarta ankorna räknas till morëlvidynerna.


Morelverna

Dessa ättlingar till det härdade folket lever idag endast kvar i vildmarken och på landsbygden. Ibland tar någon morelverklan över styret för en hamnstad med motiveringen att de har släktskap med morelvernas kungahus. Klanerna är sex till antalet och ser sig som ättlingar till kungahusets döttrar och de ädlingar som överlevde den långa marschen. De är mycket noga med sin härkomst och barn från relationer utanför morelvernas klaner förskjuts. Man är mycket bittra över att de ”ofrälse” tagit makten och förnekar de gamla traditionerna. Klanerna träffas vart annat år på någon av klanernas område och gör upp allianser och giftermål. Klanerna lever huvudsakligen som nomader, befolkar öknen och slätterna, jagar slavar och undviker kustens dekadens. Klassiska morelver är något längre än morëlvidynerna är annars, men kortare än ereberna i genomsnitt. De har sandfärgad hy, mörkt hår och bruna ögon. De har långsmala ansikten och långa smala näsor. De bär svarta pipskägg, smäckra kroksablar och fotsida vita särkar eller kåpor. Morelvernas män bär turech (stora vita tygstycken) som huvudbonader. De hålls fast på huvudet av hårt virade ödleskinn. Med enkelhet kan tygstycket viras kring ansiktet som skydd för vind och damm. I strid bär de den traditionella spetsiga konhjälmen utan visir, tunna och smidiga ringbrynjor på kroppen. Kvinnorna klär sig i vackra dräkter av allsköns färger. Oftast bär de tunna pösiga hosor och luftiga blusar. Utanpå bär de en lång fotsid ärmlös mantelrock. På fötterna bär de mjuka sandaler av kattskinn eller vid finare tillfällen utsmyckad sandaler med guld- och silvertråd. Smycken är vanliga på kvinnor och örhängen bärs av både män och kvinnor. Ogifta giftasmogna kvinnor bär långa fjädrar kring halsen eller i öronen. Morelvernas hem, oftast låga vida tält, smyckas med djungeldjurens fällar och paradisfåglars fjädrar.


Djungelfolken

Även dessa består av ett myller av olika folk och stammar med varierat utseende. De man oftast ser i Morëlvidyn, dvs. utanför djungeln, härstammar från områdena närmast Sivoas ädelskogar. (De kallas därför ibland för sivoer.) Typiska drag för djungelfolken och deras ättlingar är att de är kortare än morëlvidynerna. De är oftast brunhåriga med grå eller gröna sneda ögon, har breda ansikten med kraftigt hakparti. De saknar skäggväxt och har små öron. De känns främst igen på sina stora öronprydnader i form av stora diskar eller cylindrar. I städerna bär de färggrann klädsel, korta byxor och de tycks alltid vara barfota. Tatueringar, ärr, näsprydnader, broderier och smycken är populära. Stammarna lever främst som jägare och samlare i skogarna. I skogarna bär de inte mycket mer än höftskynken och smycken av olika slag. Smyckena, näsbenen, örondiskarna, fjäderskrudarna, ärren och tatueringarna visar på status, bragder, släktskap och tro, m.m. Man handlar en del med Morëlvidyn och Krystalia. De är extremt envisa och får oftast sin vilja igenom, vilket gör dem till framgångsrika om än odiplomatiska köpmän. Stammarna strider oftast inbördes och en del stammar gör stora inkomster på att sälja andra stammar som slavar till morelverna. Kannibalism och huvudjakt förekommer hos några stammar.


Sanriter

Sanriterna från minotaurernas ö i väster har kopparbrun till svart, pergamentartad hud, rakt svart hår och kraftigt markerade kindknotor. De saknar helt hårväxt på kropp och ansikte, och medellängden är liksom övriga folk i den här delen av Altor något kortare än normalt. De klär sig traditionellt i färggranna hemvävda särkar och mantlar som skyddar mot öns kärva klimat. På fötterna bär de dock oftast sandaler. Jägarna bär endast höftskynken och fjäderskrudar är en statussymbol för männen. Krigare och pirater använder läderrustning, spjut och sköld. Även bågar, slungor, bola, kastyxor, träklubbor och handyxor är populära vapen. I städerna liknar sanriternas klädsel mer morëlvidynernas.


Krystiller

Är ett ljushyat och blåögt folk som i stort sett vuxit upp i båtar. Anletsdragen är fina och utslätade. De är tystlåtna och ogillar de stora bullriga städerna. De visar sällan känslor, men blir lyckliga om de på något sätt får arbeta vid vattnet och med båtar. De klär sig oftast i praktiska plagg för sjöfart. Deras skicklighet med båtar respekteras men deras tystlåtna karaktär föraktas av morëlvidynerna.

Ankorna

Helt dominerande i Morëlvidyn är de svarta piratankorna vilket också är det som Kopparhavets länder förknippar mest med landet. Piratanka1.jpg

Handel & ekonomi

Religion

Kultur

Arkitektur

Typisk morëlvidynsk arkitektur är svår att generalisera kring, främst då de olika städerna och smårikena växt fram parallellt, ovanligt oberoende och oftast utan egentlig planering. Grunden för alla kastell- och piratstäderna kan ändå sägas vara bebyggelse byggd med försvar i åtanke. Husen är fyrkantiga sten- eller terrakottabyggnader i två eller flera våningar beroende på stadens storlek. Oftast har husen platta eller endast lätt sluttande tak, få och små fönster utan glas, men med bastanta träluckor. Gränderna mellan husen är oftast smala och det kan vara lätt att gå bort sig vid ett första besök. Det är mycket ovanligt med målade hus i städerna. Ett arkitektoniskt drag som går igenom bland städernas utsmyckning är morëlvidynernas gillande av geometriska former i kontrasterande färger, främst mörka/ljusa. Något annat som är typiskt är utstickande täkta balkonger av utsirat trä som inte är ovanliga hos rikare husägare i städernas centrum. I de större piratstäderna har influenser från andra sidan haven influerat till viss personlighet för staden medan de vanliga kastellbyarna kan vara svåra att skilja från varandra. Se ovan under Städer.


Inlandets invånare bor inte alla innanför en stadsmur, men ser till att inte ha allt för långt till en. De bor istället i gårdshus (hàka) där husen ligger i en fyrkant runt en innergård. Oftast omgärdas byggnaden av en yttre gård och mur, ibland flera, där djuren hålls. Byggnaden har en eller två våningar och innehåller vanligtvis flera hushåll, släktingar i flera generationer har var sin del av hàkan. Första våningen är alltid i sten och terrakotta, medan övervåningen kan vara i trä eller lera. Fönster och dörrar är inåt gården förutom några strategiska skyttegluggar och ytterdörren. På husets östligaste vägg finns dock alltid tre fönster, ibland endast ditmålade för hand. Detta är en kvarleva från tiden då folket kunde sin historia och blickad tillbaks till sitt förlorade land. Det är inte heller ovanligt att hàkan målas i rött (ockra) eller turkost (utvinns ur den vanliga lavendelns fröolja). [1]

Mat & dryck

Mode

Estetisk kultur

Berättandekonst

Morelverna har ett annorlunda sätt att berätta historier om sina hjältar. Säg att någon vill berätta om hjälten Abnu-darim som ensam slog tillbaks numerärt överlägsna dalkiska solriddar i ett pass i Zodvokérbergen. Han kan då börja med att berätta om en pojke som skötte stallen för klanhövdingen femtio år innan hjälten föddes. Han fortsätter med hur stallpojken möter en slavinna som alltid hämtade vatten till hjältens farbror, som handlade med saltslätterna, där en annan känd person... osv. Tillslut kommer man komma fram till hjälten, men det tar allt från timmar till flera dagars berättande. Ju mer ärad en person är destå längre och mer omständigt är berättandet fram till huvudpersonen. Metoden används ibland också för att imponera på sin värd om man vill berätta om denne eller dennes förfäder. Piraterna i städerna räknar inte med att leva länge nog för sådana här traditioner.

Typiskt värdshus

Utrustning

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Alver&oldid=7912"