Alver: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 80: Rad 80:


=Kulturella säregenheter=
=Kulturella säregenheter=
Alverna har genom historien kategoriserats av olika lärde som tillhörande antingen ett eller flera folkslag. Utifrån levnadsmiljö och geografi har de getts namn som [[skogsalver]], [[grottalver]], [[gråalver]], [[silveralver]], [[frostalver]], [[månalver]], [[blodsalver]], [[havsalver]], [[ljusalver]] och [[högalver]]. Även andra benämningar förekommer. [[Mandelorden]] har inte helt och hållet uppnådd konsensus i sitt syn men har valt att sortera alverna efter vart deras större bosättningar finns.


==Goiana==  
==Goiana==  

Versionen från 10 december 2021 kl. 09.28

Alver är ett humanoid folkslag som tillhör älvfolken.

Folkslagsfakta

Namn: Alver
Antal:
Regioner: Goiana, Landori, Sivoa m.fl.
Språk: Satenu
Religion: Tevatenu
Folkets namn på sig själva: Teni
Kallas även: Alfer, Storälvor, Spetsöringar, De äldsta, Stjärnfolket
Släkte: Palaeanthropuz nobilis
Kategori: Älvfolk
Övrigt:

Historia

Alverna var de första av folken från den Andra skapelsen att anlända till Altor. Detta skedde enligt historiker omkring 9000 f.O. De var skapta av sin gudinna, Tevatenu, även kallad Moder Jord, för att bevara tillstånden. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla hennes barnvördade henne. Sedan kom krigen. Människofurstarna roffade girigt åt sig av alvernas länder, rikedomar och hemligheter. Alverna stod emot väl men tvingades till slut dra sig tillbaka in i sina skogar. Tevatenu hade offrat en stor del av sin kraft när hon skänkte sina barn evigt liv och nu när de dog, en efter en, minskades hennes kraft ytterligare, och med det även alvernas. Vissa hävdar att detta var ett straff då alverna inte bara bevarat Altor utan strävat mot en vidare harmoni och fullbordan. Detta var inte deras syfte.

Många av Moder Jords folk lämnade nu skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni och ägna sig åt sin uppgift. Från det köldslagna norr till det solstekta söder vandrade alverna och de slog sig ner i mindre stammar där de fann tillfällig frid eller där deras närvara krävdes. Några alver gav sig av ut på havet, de lämnade Tevatenus trygga famn för att skapa sin egen lycka, och för detta skulle de aldrig förlåtas av de äldsta av de förstfödda. Andra tog sin tillflykt bland molnen och åter andra djupt under jorden. En grupp, förhärdade av kriget mot människorna, vände sig mot Tevatenu. De krävde att deras Gudinna skulle ge dom kraft att fördriva människor och dvärgar så att de än en gång kunde frodas. När Tevatenu vägrade uppstod blodspillan. Aldrig tidigare hade alvsläktet spillt sitt eget blod och Moder Jord grät. Lyckligtvis kunde denna grupp av förrädare fördrivas och de slog sig slutligen ner i Nargurs skogar. Idag känner vi dom som blodsalver, för det brott de begick mot sitt släkte.

Tiden gick och alverna framlevde sina liv på de platser där de slagit sig ner. Tvärt om mot vad de alverna trodde så återhämtade sig inte Moder Jord utan hon förblev i sitt svaga tillstånd. De alver som levde långt från urskogen Landori fjärmades allt mer från sina fränder. De havslevande alverna blev impulsiva och förlorade en del av sina gåvor, grottalverna gömde sig djupt ner i sina hallar och blev inåtvända och hårda som den sten de formade. Skogsalverna höll sig nära sin moder och bevarade henne och hennes domäner.

Men runt omkring alverna stod tiden inte stilla. Efter bästa förmåga försökte alverna bevara naturlagarna. Människorna, drivna av sin korta livstid, byggde riken, startade krig och alverna hade svårt att se nyttan i deras impulsiva världsbyggande. Men i de flesta fall höll de sig inom Altors lagar och det var alvernas uppgift att bevara det som var, och blev. Men med tiden blev Tevatenu allt svagare. Människorna och dvärgarna skövlade hennes nejder. Dvärgarna drev djupa sår i berget och människorna förgrep sig på skogarna för att bygga städer. Kejsardömet Jorpagna, som svurit att inte förgripa sig på älvfolken och deras skogar, bröt sitt löfte. Även svartfolken, med feg list, stal vad de kunde av alverna. För varje dag som gick drevs alverna djupare in i sina skogar, för varje dag som gick blev Tevatenu svagare. Många av de äldre alverna bönföll Moder Jord att befria dom från sin plikt så att de kunde stärka henne, men Tevatenu var bestämd. Älvfolkens roll är inte att laga det trasiga eller bryta ner det fördärvliga utan att bevara det som är. Sådant var det bestämt. Några av de yngre alverna, som slagit sig ner i Goianas skogar, blev där varse en stark skogssjäl. Under krigen mot Häxmästaren kom fler unga älvfolk till Goiana och alla kände den nya kraften. För många var detta en ny början. Ett nytt syfte. Kanske kunde man lära sig en del av naturkraften? Kanske kunde man hindra Tevatenus fall?

Kronologi

6837 f.O.
Alver och dvärgar möts för första gång i Grynnerbergen.
4000 f.O.
Alver från Landori korsar Demontungan och vandrar in i Akrogal. Några bosätter sig i skogarna nära Masevabukten sydöstkust.
Ca. 3600 f.O.
Månalvernas kultur uppstår i östra Ereb mellan Cerbergen och Masevabukten.
Ca. 3000 f.O.
Alverna på det barbiska höglandet drar sig undan från människorna och isolerar sig i Månskensskogen.
2000-talet f.O.
Havslevande alver bidrar till att sprida konsten att gjuta brons runt om på Altors hav.
1700 f.O.
Månalverna börjar bekämpas av troll.
1547 f.O.
Alverna i Landori ger ovaterna från Nargur i uppdrag att bevaka Nidapasset från svartfolksangrepp.
1215 f.O.
Alverna emigrerar från Månskensskogen över havet till södra Orghin. Där blir de kända som frostalver.
1070-1040 f.O.
Någon gång under denna period går månalvernas sista stad under.
1040 f.O.
Morëlvidyner skövlar alvriket Sivoa på norra Samkarna.
1022 f.O.
Kejsar Tiberion sluter ett fredsavtal mellan Kejsardömet Jorpagna och Landoris alver.
Ca. 1000 f.O.
Alver som flytt Melukhas fall bosätter sig i Kardskogen.
290 f.O.
Alverna i Gwondel Leigu på Palamux knyter kontakt med jorerna i Lasemos.

Geografisk utbredning

Under de gångna årtusenden har alverna spridits över hela Ereb och där bortom. I de flesta regioner finns det någon representant för alvernas folk och på en handfull håll har det uppstått nya bosättningar.

Kulturella säregenheter

Alverna har genom historien kategoriserats av olika lärde som tillhörande antingen ett eller flera folkslag. Utifrån levnadsmiljö och geografi har de getts namn som skogsalver, grottalver, gråalver, silveralver, frostalver, månalver, blodsalver, havsalver, ljusalver och högalver. Även andra benämningar förekommer. Mandelorden har inte helt och hållet uppnådd konsensus i sitt syn men har valt att sortera alverna efter vart deras större bosättningar finns.

Goiana

Huvudartikel:Goiana

Alverna i Goina är unga och nyfikna. De ser med tillförsikt på framtiden. Vissa har börjat undra om inte skogens själ kan ersätta Tevatenu, eller åtminstone hjälpa alverna att förstå hur de kan hela sin gudinna. Överhuvudtaget utgör Goiana det mest öppna av älvfolkens riken, och utan tvekan det som har mest likheter med övriga Ereb.

Västerhavet

Västerhavets havslevande alver seglar sedan flera hundra år tillbaka omkring på sina väldiga goldiner, en gång skapta av Moder Jord själv. Alverna själva ses sällan kring Erebs kuster och vid de tillfällen då de lägger till kommer de med märkvärdiga nyheter och egendomliga varor. De havslevande alverna är inte lika långlivade som sina fastlandskusiner och inte heller har de samma band till Tevatenu. Det handlar dock inte om att de vänt sin gudinna ryggen utan att de levt så länge från hennes trädgårdar.

Cerbergen

Måste redigeras...

I den väldiga Cerbergen lever de alver som under de många krigen flydde undan de rovgiriga människofurstarna. Något spännande i samband med Cereval ska komma till.

den nu försvunna kulturen till månalverna fanns i Cerbergen.

Kardskogen

Alverna i Kardskogen är mer vilda och benägna att ta till våld än sina sydliga syskon. De lever i kargare klimat, kargare omgivningar och dessa har format kargare alver. De är fortfarande alver dock. Det handlar inte om förvildade alver men det här är så långt från harmoni en alv kan komma. Visserligen är de mer harmoniska än sina grannar, jordukaerlarna och ransarderna, men det kanske inte säger så mycket. Alvernas syfte här är överlevnad. De har inte tid att sörja sin förlorade guldålder, sin gudinna eller något annat. Kardalverna har en viss kontakt med Jorduashurs jarldömen och byteshandel förekommer sporadiskt i skogsbrynen. Annars är det framförallt Kardskogens övriga invånare – svartfolk, minotaurer, orcher – som alverna träffar på, men sällan med fredliga avsikter. Bosättningen är relativt liten.

Landori

Huvudartikel:Landori

Detta är alvernas urhem och den enda plats där Tevatenu talar med dom. Alverna tror att det är för att hon numera är så svag att det bara är tack vare Landoris heliga lundar hon fortfarande lever, eller möjligtvis det omvända. Egentligen är det en akademisk fråga, även för alverna. I Landori finns alvkungen Pargal . Ingen utomstående släpps in i hans hov. Den är magiskt skyddad och avfjärmad från omvärlden. Vet man inte vägen in hittar man inte dit. Landoris alver är lite som gamla högalver. Stolta, möjligtvis arroganta (åtminston svåra att begripa, och de har svårt att begripa människor), inåtvända och melankoliska. Tänk ett närmast drömskt tillstånd där de går omkring och längtar tillbaka, eller bort hela tiden. Det är vackert, oerhört vackert (lite Lothlorien i LotR). Utanför hovet finns "vanliga" skogsalver.

Gwondel Leigu

Behövs ett annat namn i stil med övriga alvfolksriken? Gwondel Leigu kanske är trubadurer och barders namn på det rike som på satenu kallas Gondeligu?

Zorakin

Nordbergaskogen i nordöstra Zorakin.


Detta alvrike är väl det minst kända men också ett av de äldsta. Alvriket anses idag vara en autonom del av Zorakin. Historiska källor pekar dock på att det fanns ett alvrike här redan under Jorpagnisk kejsartid. Nordbergaalverna rike sägs ha överlevt köttätarnas angrepp under tredje konfluxen och tycks fortfarande vitalt trots att Tevatenu sägs vara döende.

Före kungariket Zorakins tillkomst hade alverna avtal med det Luksiliska riket om leverans av ädeltimmer. Mycket tyder på att Nordbergaalverna hjälpte Luksilerna i striderna mot Lindiskiarnarna. När Pennerna och Zorakin dök upp på scen slöt alverna tidigt avtal med den Zorakiska kungamakten om att man gick med på att den Zorakiske kungen nominellt var alvrikets överhuvud. Alverna lämnades i övrigt i fred. De ställer upp med spejare i samband med konflikter med svartfolk (detta hände senast i samband med stridern mot Brända jordens klan 540 eO) men enbart om den zorakiske kungen kallar.

Delar av Nordberga skogen är enligt avtal deras domäner – deras motsvarighet till hertigdöme så att säga. Skogsarbetare från exempelvis Salamora gör sig inte besvär här. Nordbergaalverna är höljda i mystik. Mycket lite är känt om var de har sina bosättningar vem som är deras ledare och varför deras rike är fortsatt vitalt. Även utomstående alver har lite att säga om Nordbergaalvernas rike. Kontakten med Nordbergaalverna och övriga alvriken tycks ha varit och är fortfarande minimal. Det kommer heller inga alver från Nordbergaskogen till Goiana. Tvärtom tycks Nordbergaalverna vilja ha så lite som möjligt att göra med Goianas älvfolk – till och med mindre än med andra älvriken. Det sägs till och med att Goiana ska ha skickat ambassadörer som blivit avvisade från Nordbergaskogen.

Vad som förstärker mystiken är berättelserna om Svanmöer i Nordbergaskogen. Vissa menar att de tillhör ett annnat älvfolk men det finns de som bestämt hävdar att det rör sig om hamnskiftande Nordbergaalver som använder svanhamnen att flyga över sitt område och bevaka sitt rike. Intressant nog så har man dokumenterat att de alvspejare som deltagit på Zorakernas sida i krig har varit klädda i en form av lång tunika/tapert som ofta burit ett emblem märkt med en sirlig silverfärgad svan eller möjligen en silverstjärna.

Det finns dock berättelser bland människorna i omgivningen om upptäcksresande Lärljungar ur Mandelorden som sägs ha trängt djupt in i Nordbergaskogens centrala delar. Där ska de ha funnit en fullständigt rund spegelblank sjö som på natten tycktes suga i sig stjärnornas ljus i sitt vatten och sedan sprida ljuset till sin omgivning. Runt sjön växer skogar vars träd hade blad av guld och silver och på andra sidan sjön kunde man se vad som tycktes vara en liten stad med sirliga torn och spiror. Dessa berättelser har dock än så länge helt avfärdats som legender då alverna såvitt man vet sällan bygger några städer eller befästningar…..undantaget då i Felicien.

Några spekulerar i att Nordbergaalverna har tillgång till ett exemplar av Livets träd som frodas och skjuter nya fröna och skott men att hoppet än är för skört för att man ska sprida nyheten. Andra berättelser gör gällande att de inte alls tillber Tevatenu, istället sägs de tillbe stjärnorna eller möjligen Elendil. Vissa berättelser menar att alverna har mörkare saker för sig. Vad detta skulle vara är dock okänt.

Ljusna

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=29332#p29332

Sivoa

I Sivoa fanns tidigare ett stort alvrike men det föll under Härarnas tid på 1000-talet f.O. Alver lever dock fortfaranda i Sivoas skogar.

Melukha

Orghin

Alverna i Månskensskogen lämnar Barbia 1215 f.O. och bosätter sig i Orghin. De blir kända som frostalver.

Felicien

Från Felicien...

I Assabs skog fanns fordom ett mindre alvrike. Redan under 100-talet eO fördrevs dess invånare till de centrala pelenosiska bergen och de har där format ett mindre antal väl dolda och befästa hövdingadömen ledda av en furste. Tidvis har detta alviska furstendöme lyckats utkräva tribut av pelenosierna, men under sista fjärdedelen av 500-talet har felicierna lyckats slå tillbaka alvernas attacker och har också helt förstört en alvisk befästning efter en brutal belägring. Dessa alver kallas ibland av felicierna för skuggalver och de är väl organiserade för gerillakrigföring och har ett mera krigiskt sinnelag än många andra alvgrupper. Feliciernas erfarenhet av skuggalverna har starkt influerat deras relationer till andra älvfolk till det negativa. Ett fåtal alver är förslavade - de är svåra att hålla fångna långa en längre tid och många tynar bort. Alvslavar fungerar ofta som smeder eller andra typer av hantverkare och lever under hård bevakning bl.a. är de alla tatuerade i ansiktet med järnoxidsbaserade färger vilket omöjliggör bruk av magi. Ofta stympas de också.

Barbia

Levde tidigare i delen av Silverbladskogen som kallas Månskensskogen. Alver besöker fortfarande dessa skogar men har inga bosättningar här.

Samhälle

Styresätt

Se "Monster och Män i Ereb Altor"

Religion

Alver är inget religiöst släkte. De reser inte tempel över sin gud eller hänger sig åt långa predikningar. Alver hedrar sin gudinna genom att bara vara, och följa hennes bud. Religion spelar ändå en stor roll för alverna, sannolikt större än för något annat släkte. Men det är inte religionen i sig som är av vikt utan det intima bandet de har med sin gudinna, Tevatenu

Tevatenu

Huvudartikel: Tevatenu

Moder Jord är sprungen ur de urgudar som en gång skapade Altor och var den första att befolka Altor med sina barn - älvfolken. Tevatenu, tvärt emot vad många tror, skapade inte sina barn för att de skulle vårda naturen, skydda de goda eller bekämpa det onda. Älvfolkens uppgift var helt enkelt att bevara det som var. Moder Jord skapade så sina barn och skänkte dom olika gåvor, alverna fick evigt liv för de var de främsta, dryaderna fick makt över träden, satyrerna gavs musikens magiska gåva. Under en tid levde Tevatenu och hennes skapelser i perfekt harmoni. Ännu hade inte andra av de nya gudarnas folk upptäckt älvfolkens gåvor utan dyrkade dem som gudomliga väsen. Men som gudar alltid gör så sneglade de girigt mot de andras domäner. Nya varelser började befolka Altor, giriga och hungriga. Snart stod älvfolkens riken i lågor och de drog sig undan. Tevatenu, som offrat mycket av sin kraft när hon skänkte gåvorna, drog även hon sig undan. Sådant är läget än idag...

Dyrkan

Tevatenu dyrkas inte så som människor hedrar sina gudomar. Älvfolken är en del av henne och behöver inte bevisa sig värdiga hennes vördnad. Det är ett ömsesidigt förhållande där både barn och moder behöver varandra. Istället så försöker älvfolken bevara Altor. De söker inte återställa den, även om många drömmer om svunna tider. De söker inte heller störta den, även om många styggelser befläckar den. Att bevara är för en alv samma sak som det oförändrade. Alver och älvfolk ser kritiskt på tekniska landvinningar, djup forskning och allt för omfattande användande av magierna. Alverna försöker bibehålla ett tillståndens status quo. Det finns dock en styggelse som mer än någon annan förgrymmar älvfolken - nekromanti. Världen är elegant konstruerad som ett stort kretslopp där allt har ett syfte. Något ges liv, och någots liv släcks. Om och om igen. Älvfolken själva är ett lysande exempel på detta. Annat är det med de odöda. Dessa vandrande döda har brutit mot naturens överenskommelse och trotsar själva Altors lagar. En alv måste alltid nedgöra odöda när dessa siktas och nekromanti kan i älvfolkens ögon aldrig leda till annat än undergång.

Relationer med andra folkslag

Alver, och i än större grad övriga älvfolk, har alltid betraktas som särlingar. För det mesta betraktas de med respekt och till och med vördnad, men lika ofta med misstänksamhet och i vissa fall rädsla. Alverna å sin sida, har en betydligt mer homogen och pragmatisk syn på Erebs övriga invånare.

Människofolk

Stenfolk

Svartfolk

Djurfolk

Övriga

Kultur

Språk

Älvfolkens språk kallas satenu. Språket speglar alvers sinne väl. Det är ett närmast konstant språk som ändrats ytterst lite under den tid som det talats. (Erebs kampanjbok…) Om inte språkmäster har några idéer?

Teknologi

Till skillnad från vad många tror är alver inga mästare på hantverk.

Om droger och gifter

Generellt kan kanske sägas att droger och gifter har mindre skadlig verkan på alver ju närmare den står Tevatenus skapade förlaga. Den för människor ytterst giftiga pilbladsblomman tycks inte ha ringa eller ingen verkan på en alv, medan ett avkok på densamma kan ha större verkan. Ett alkemiskt framställt gift kan dock ha nästan samma verkningsgrad som på människor. Av någon anledning tycks detta inte gälla svartros, vilken snarast tycks särdeles giftig för alver. Självutnämnda alvkännare har framlagt teorier om att den svarta rosen är av utomaltoriskt ursprung, och därför inte en del av Tevatenu.

Landorialverna
Landoris alver suckar uppgivet åt de andra folkens benägenhet att göra åverkan på sin egen skapelse med droger. De vet genom sin långa tillvaro i Tevatenus famn vilka växter som är avsedda att användas på vilket vis, och ser det som ett stort tabu att bruka ört och saft till simpelt nöje. Däremot finns särskilda växtsubstanser som fyller rituella och meditativa funktioner i deras samhälle, som exempelvis Tevatenus vita gåva vars pollen blåses ut till ett koncentrationshöjande moln innan meditation. Det närmaste ett droggissel som Landorialverna kommer är den meditativa sorgesång för Tevatenu som ofta leder till ytterligare sorg i en nedåtgående spiral som kan sluta i att den sörjande lägger sig att dö av sorg.|}}

Goianas alver
De jämförelsevis lätthjärtade Goiana-alverna har genom sina kontakter med människorna introducerats till diverse substanser, men har hittills inte sett mycket mening med dem annat än som medicin. De småler åt människornas framhållande av vinets smak och förtjänster, påpekande att ojäst druvsaft är både smakligare och mer hälsosamt.

Kardalverna
När det råder kärva tider måste kärva medel nyttjas, vilket Kardskogarnas alver är mer än medvetna om. Stridsdroger och gifter nyttjas försiktigt men utan moraliska betänkligheter. Tvärtom anser man att man på detta sätt har Tevatenu vid sin sida i kamp eller beskydd. Rekreativt drogande fnyses åt, men man har mellanåt kostat på sig att sälja örtdroger till stammar som ansetts utgöra ett hot, och som ett sätt att få resurser.[1]

Kropp och själ

Människorna har i alla tider försökt förstå alverna. En av Erebs främste, Gregorius den Röde, författade på uppdrag av sin konung Valerian V, ett verk som idag anses vara det som kommit närmast sanningen. Gregorius levde i perioder bland Landoris alver och blev med tiden respekterad och enligt sägnen var han en av få att bjudas in att bo vid alvkungens hov, Thargâlion, där han levde till sin död. Nedan följer en sammanfattning av hans verk:

Vi kan aldrig till fulla begripa alven och hennes innersta väsen, ty så är de skapta. De tycks alltid vara utom räckhåll för våra klena sinnen att greppa. En alv kan stå rakt framför dig, men du kan blott förnimma hennes närvaro, men du glömmer det aldrig. För att överhuvudtaget kunna förstå alverna måste vi först förstå deras förflutna;

Så vitt vi vet stammar alverna från sin moder, Tevatenu. Denna idag närmast glömda gudinna som benämns Moder Jord av våra lärde, i den mån de alls talar om henne. Alverna, spreds för vinden av sin moder i tidernas begynnelse, likt pollen från en gyllenros. De var de förstfödda. Överallt uppstod bländade högkulturer - Melukha, Cerbergen, Månskenskogen - men idag återstår endast Landori, alvernas urhem. Alvkungens hov utgör ett stängt rike förde flesta av oss. På andra håll lever alverna mer öppet. I Goiana lever älvfolken sida vid sida med de kardiska riddersmännen och på de ändlösa haven seglar de uråldriga goldinerna ännu för att då och då lägga till i någon av Kopparhavets hamnar.

Det var människans girighet som fördrev alverna. På jakt efter deras hemligheter, skatter och bördiga riken fördrev vi alverna. Många och långa fasansfulla krig utkämpade sig. Alverna drog sig tillbaka, flydde in i sina djupa skogar eller ut på haven. De övergav vår värld för att söka sig en ny. Endast i Landoris urskog lever alverna som de en gång gjorde. I perfekt harmoni med naturen, med livet, framlever de sina sista dagar i vår värld. För de är ett döende folk, ett försvinnande släkte.

Alvers väsen

Alven är inte som oss människor. De verkar inte efter samma lagar. Även idag, tusentals år efter sitt skapande, har de bevarat sitt band till sin skaperska. Moder Jord och hennes barn är ett. På gott och ont, för även om detta innebär närmast gudomliga krafter innebär det samtidigt att de försvagas med Moder Jords falnande krafter. Den helhet som utgörs av alverna och Tevatenu är inte konstant, utan minskar. Människor hävdar att vi alla har var sin själv. Men Älvfolken samsas om en enda och det krävs att denna själ frigörs för att nytt liv ska uppstå. Liv är död för alverna, och död är liv. Barnafödande är därför lika delar sorg som glädje. Denna tragiska avverkning av alvsläktet är inte alltid ett resultat av krig och våld. Att dö av sorg är inte ovanligt, antingen för egen hand eller helt enkelt genom att förtvina, att bli ett med Moder Jord igen.

Alvers sinne

Odödligheten påverkar alven i stor som smått. Evighetens perspektiv är inte lätt att bära. Detta har lett till att vissa av mina kollegor misstolkat alverna som tålmodiga och långsamma, närmast avvaktande i sin läggning. Detta är inte helt sant. Även om Landoris alver i sin outgrundliga visdom verkar avväga varje beslut med skrämmande insikt så handlar de flesta andra alver efter vad nöden kräver. ”Ett ögonblick kommer aldrig åter”, är en sanning som alverna smärtsamt bär med sig. Kanske hade deras riken funnits kvar, hade de hanterat det annorlunda? Så när en alv skrider till handling gör hon det bestämt, omgående och utan att sky några medel. Men hon är oftast säker på sin sak. Att bära med sig ett ödesdigert misstag i tusen år är tyngre än vi någonsin kan begripa. Många alver söker därför ett syfte med tillvaron, inte olikt oss, men de låter sig uppslukas totalt av det. Syftet är inte konstant, eller ett, utan kan variera allt eftersom alven åldras eller världen omkring henne förändras.

Alvers kropp

Oavsett var vi finner alven – Orghins isöknar, Melukhas djungler, västerhavet, under Aidnebergen eller Goianas skogar – uppvisar de alla ett liknande karaktäristika. Finlemmade kroppar, spetsiga öron, något kortare än människan men spänstligare och kvickare. Deras blick är klarare och skarpare än vår och deras hörsel liknar snarare de vaksamma fåglarnas. De tycks inte kunna drabbas av sjukdomar och många gifter är verkningslösa mot dem. Men i övrigt tycke de fungera som oss. De blöder, de andas, de flyter och de fryser i kyla. Deras samliv liknar vårat men bär sällan frukt. Deras hår växer blott på skulten men färgen varierar – från korpsvart till snövitt, från solgult till silverne

Elf ranger.gif

Hjältar och personer

Typisk bosättning

Egentligen finns det ingen typisk alvbosätttning som kan sägas vara representativ för samtliga. Det finns dock tendener som är mer eller mindre giltliga bland alla alver, oavsett om de lever sitt liv i grottsalar, på bergstoppar, på haven eller någon annanstans. Däremot finns det föreställningar om typsiska bosättningar och den här beskrivningen bekräftar dessa genom att beskriva en mindre by i utkanten av Landori, Santhôno. Bosättningen ligger i den trakt som av människor kallas Torshem.