Belägringen av Phil-Tofie

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Se även: Invasionen av Philmark och Slättebos historia.

Inledning

År 484 e.O. hade präglats av kaos uppe i det zorakiska hertigdömet Slättebo och kring staden (Fil)Tofia. Omfattande svartfolksräder hade rapporterats och hertig Anvil av Slättebo och hand riddare hade händerna fulla med att jaga svartfolksband. Dessutom hade hertigen som genom ett under undkommit två mordförsök. En baron- och och en grevefamilj hade också avlidit under mycket märkliga omständigheter vilket gjorde att hertigen inte kunde mönstra full styrka. Oroad av detta och av en liknande händelse i Kardien på andra sidan floden Stirpaz, där hertigen av Philmark, tillsammans med stora delar av sin adel, dött i en mystisk sjukdom, tog hertig Anvil ett drastiskt beslut. Han tog temporärt förmyndarskapet över sina avlidna vasallers trupper och förflyttade dessa till Tofia tillsammans med godsens förråd och värdesaker (dessa skulle sedan återgå till godsens arvtagare). Detta visade sig vara ett vist beslut. När svartfolkshären kom ner över Slättebo fann de Tofia väl försvarat med mycket riddare, soldater och förråd. Hertig Anvils hustru, Fru Brigantia, kallades den Synska. Folk brukade viska att hon hade magiska krafter och rykten går att hon hade stor del i att hertigen undkom mordförsöken och att sjukdomen som härjade bland adeln i Kardien inte spreds till adelsmännen i Slättebo.

Hjältestriden vid Kejsarbron

Philmarks försvar visade sig mycket riktigt försvagat av adelsofficerarnas bortgång då en andra svartfolksstyrka i en kniptångsmanöver bröt sig in nordvästifrån. Hertig Anvil hade endast tjugo knektar som brovakt vid gränsen då han inte väntat sig att den kardiska sidan skulle kunna falla så fort. Resten av sitt manskap hade han på murarna mot det zorakiska inlandet där svartfolkshärens huvudstyrka vällde fram från nordost för att inringa Tofia. Endast när en stor flyktingström från Fil(Tofia) tog sig över gränsbron blev hertig Anvil medveten om faran i ryggen. På grund av belägringen av Tofias murar kunde hertigen endast avvara var tionde man från murarna. Endast tio riddare och tjugoåtta knektar sändes således för att förstärka brovakten. Tillsammans med resterna av den kardiske hertigens trupper, förtiotvå utmattade knektar, kastade de sig upp på Kejsarbron och högg in på de framstormande skarorna svartfolk. Den ursprungliga brovakten var nästan utplånad men fick nu nya krafter. Striden var fortfarande hård och förlusterna stora på båda sidor, men människosoldaternas bättre disciplin vann dagen. Efter vad som verkade vara en evighet för de kardiska och zorakiska trupperna, gav sig svartfolken slutligen undan för att istället återgå till att plundra Fil.

Motoffensiv och seger

Under sommaren inkvarterade hertig Anvil de kardiska trupperna, nu avskurna från Philmark, i brotornet på Ingemansö. När striderna lugnat ner sig på Tofiasidan kunde Anvil börja planera för att återta Kejsarbrons porttorn på Fils landsida. Offensiven, ledd av den kardiske kommendanten, lyckades - mycket tack vara en plötslig dimma som skyddade soldaternas förehavanden. Den sönderbrutna porten reparerades och från porttornet terroriserade sedan de kardiska och zorakiska soldaterna de omkringdrivande svartfolken med bågar och armborst. Slutligen en morgon under den tidiga hösten nådde den zorakiske kung Ragnvald den Sköne fram med en här som sopade bort den belägrande (och nu något oregerliga) svartfolksstyrkan på Tofiesidan. Svartfolkens huvudarme skingrades och jagades sedan norrut av kungens lätta kavalleritrupper. Endast ett fåtal kan ha lyckats ta sig till till säkerhet i Aidnebergen. Zorakin var befriat. Fil låg dock fortfarande öde och plundrat på andra sidan floden och svartfolk hade där en oacceptabel fristad. En direkt attack in på kardiskt område skulle kunna skapa ett diplomatiskt problem med Kardien, även om fienderna var gemensamma. Detta löstes med att zorakiska trupper nominellt ställdes under befäl av de kvarvarande kardiska soldaterna. I ett blixtanfall över Kejsarbron slog sig det zorakiska tunga kavalleriet igenom den överraskade belägringsstyrkan utanför broporten. Fil återtogs och gatorna rensades från de svartfolksförband som ockuperat staden. Samtidigt kom flyende svartfolksklaner från det kardiska hållet med rykten om att en stor riddarhär kom även från detta håll. Utsikterna att hamna mellan två hämndlystna riddararméer blev för mycket för svartfolken och de flydde, släpande med sig allt vad plundringsgods de kunde.

(Berättat ur Zorakisk synvinkel)