Caddo: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 330: Rad 330:
Det står skrivet i den Gyllene Boken, i avsnittet om Odos Liv, det sjunde kapitlet:  
Det står skrivet i den Gyllene Boken, i avsnittet om Odos Liv, det sjunde kapitlet:  


:''"Och det hände vid den tiden att den gudomlige Odo vandrade tillsammans med sin ödmjuke lärjunge Múnedi högt upp i bergen för att tillbedja Etin. När de hade vandrat i tio dagar sänkte sig ett mörker över dem. Múnedi darrade i fruktan, men Odo böjde sina knän i bön. En kall vind kylde dem och en ond röst talade i stormen. Det var Frestaren som kallade på sina undersåtar mot Etins språkrör och dennes följeslagare. Ur skuggorna närmade sig demoner och mörkerväsen som sade med en och samma stämma, 'Vem är du som vågar utmana oss?'. Odo svarade, 'Jag är ingen, men den jag tjänar och lyder är Etin, Ljusets Skapare.' När Odo talade dessa ord sken ett ljus genom mörkret, och ljuset blev till ett svärd i Odos hand. Med Etins kraft nedgjordes demonerna, och mörkret skingrades. Múnedi låg gömd bakom klipporna och skämdes, men Odo sade till honom, 'Var vid gott mod, mitt barn, och frukta ej. Etin är med dig.' Därpå gav han Múnedi svärdet som Etin hade skänkt honom."  
{{citat |:''"Och det hände vid den tiden att den gudomlige Odo vandrade tillsammans med sin ödmjuke lärjunge Múnedi högt upp i bergen för att tillbedja Etin. När de hade vandrat i tio dagar sänkte sig ett mörker över dem. Múnedi darrade i fruktan, men Odo böjde sina knän i bön. En kall vind kylde dem och en ond röst talade i stormen. Det var Frestaren som kallade på sina undersåtar mot Etins språkrör och dennes följeslagare. Ur skuggorna närmade sig demoner och mörkerväsen som sade med en och samma stämma, 'Vem är du som vågar utmana oss?'. Odo svarade, 'Jag är ingen, men den jag tjänar och lyder är Etin, Ljusets Skapare.' När Odo talade dessa ord sken ett ljus genom mörkret, och ljuset blev till ett svärd i Odos hand. Med Etins kraft nedgjordes demonerna, och mörkret skingrades. Múnedi låg gömd bakom klipporna och skämdes, men Odo sade till honom, 'Var vid gott mod, mitt barn, och frukta ej. Etin är med dig.' Därpå gav han Múnedi svärdet som Etin hade skänkt honom."  
''
''


Rad 336: Rad 336:
Den Gyllene Boken säger inte mer om svärdet som i traditionen fått namnet ''Gávalat'' (på fastlandet kallat ''Gawalot''). Det sägs att Káso Múnedi ([[S:t Munde]]) bar med sig svärdet under resten av sitt långa liv, men att han bara vid ett fåtal tillfällen nödgades bruka det. Det sägs att han med svärdet förgjorde hundra odöda krigare i Aidnebergen, och att det lyste upp vägen för honom under natten. Det finns också en historia om hur han tvingade tillbaka tjugo rövare som ville bränna ner byn Hoi utanför Casso. Enligt traditionen begravdes sedan Múnedi med svärdet i katakomberna under det som idag är exarkens palats i Arno.  
Den Gyllene Boken säger inte mer om svärdet som i traditionen fått namnet ''Gávalat'' (på fastlandet kallat ''Gawalot''). Det sägs att Káso Múnedi ([[S:t Munde]]) bar med sig svärdet under resten av sitt långa liv, men att han bara vid ett fåtal tillfällen nödgades bruka det. Det sägs att han med svärdet förgjorde hundra odöda krigare i Aidnebergen, och att det lyste upp vägen för honom under natten. Det finns också en historia om hur han tvingade tillbaka tjugo rövare som ville bränna ner byn Hoi utanför Casso. Enligt traditionen begravdes sedan Múnedi med svärdet i katakomberna under det som idag är exarkens palats i Arno.  


Det var inte förrän Etin manade den unge skomakarlärlingen Ísetin som det Heliga Svärdet åter dök upp på historiens malätna sidor. Ísetin fann slagsvärdet, och mottog det snart officiellt från exarkens egna händer. Med Gávalats hjälp utförde Káso Ísetin stordåd och underverk. Vid slutet av sitt liv begravdes Ísetin med Gávalat i sina händer under Solriddarnas Högsäte i Arno. Där vilar det Heliga Svärdet än idag.
Det var inte förrän Etin manade den unge skomakarlärlingen Ísetin som det Heliga Svärdet åter dök upp på historiens malätna sidor. Ísetin fann slagsvärdet, och mottog det snart officiellt från exarkens egna händer. Med Gávalats hjälp utförde Káso Ísetin stordåd och underverk. Vid slutet av sitt liv begravdes Ísetin med Gávalat i sina händer under Solriddarnas Högsäte i Arno. Där vilar det Heliga Svärdet än idag.|}}
 


==Munkväsendet==
==Munkväsendet==

Versionen från 11 december 2007 kl. 21.44

Caddo
Karta
Karta över Caddo
Invånarantal 850 000
Befolkning Människor (mest dalker) 97%, ankor 3%
Huvudstad Arno (ca 17 000)
Styrelseform Rådsrepublik
Exportvaror Fartyg, spannmål, vin, örter, hantverk, parfym
Importvaror Timmer, metaller, kryddor
Armé Liten armé, men potentiellt starkt folkuppbåd i händelse av konflikt. Caddo har en stark flotta, inte minst genom folkuppbådet som även täcker riksflottan.
Religion Den konservativa dalkiska grenen av den Lysande Vägen
Övrigt Magi är förbjudet på Caddo. Dalker är färgblinda.



Inledning

Få länder har påverkat Erebs historia lika dramatiskt som den klippiga kopparhavsön Caddo. Från att ha varit en obetydlig fristad för ömkliga flyktingar från norr är den idag ett mäktigt handelsimperium och en religiös högborg. Namnet Caddo kommer från befolkningens modersmål, dalkiskan, och kan betyda både ”platsen där det växer” (från d: cado - tillväxt) och ”helig plats” (från d: caddei - helig). Caddo kallas sålunda ofta för ”den heliga ön” även på fastlandet, då ön var den stora profeten Odos hemland, och även hyste många av hans efterföljare.

Historia

Caddos Historia

Geografi

Ön Caddo ligger strategiskt belägen söder om Zorakin, nära Kopparhavets västra mynning. Caddo, ”Den heliga ön”, är av vulkaniskt ursprung vilket märks tydligt på dess geografi. Från öst till väst löper de 3000 meter höga Appobergen, vilka delar ön i en nordlig och en sydlig del. Många av bergen är rester av gamla utslocknade vulkaner, och det händer ännu att Caddo skakas av mindre jordbävningar. Appobergen fångar även upp mycket av regnet från de fuktiga havsvindarna, vilket har orsakat mycket bördiga bergssluttningar och rikliga åar och floder.

Det är på slättlandet vid Caddos nord och sydkust som den stora majoriteten av den heliga öns befolkning bor. Här, mellan bergen och havet, har jordbruket florerat, och både byar och städer vuxit upp. Främst odlas vete och oliver, men Caddo är också känt för delikatesser som vindruvor, dadlar, fikon och smakrika örter.

Den större delen av kusterna är lättillgängliga och långgrunda, men Caddos östkust består till stor del av höga klippor som ständigt piskas av Kopparhavets vågor. Delar av dessa klippor har blivit urholkade av vattnet vilket skapat många grottrum som under århundraden använts av munkar och eremiter som velat tillbringa sina liv i bön och stillhet.

Caddos nord och sydsida är tättbefolkade, och det finns inte mycket orörd mark kvar på låglandet. På nordsidan är städerna i regel mycket gamla, medan samhällena på sydsidan är yngre. När Caddo förr i tiden fruktade angrepp från Morëlvidyn byggdes sällan städer längs sydkusten, utan snarare förvarsverk. Därför är många av sydkuststäderna än idag befästa och omgärdade av höga ringmurar. Nordsidans städer har alltid varit större och livligare då de ligger längs Kopparkonvojen som går genom Solesund.

Appobergen är den enda region av Caddo som fortfarande består av till stor del orörd natur. Marken i bergskedjan är varken bördig eller lättillgänglig, och endast några små byar och enskilda torp står att finna där.


Klimat

Caddo har ett mycket behagligt klimat under den större delen av året. Det är sällan mulet, och bara i oleironoro och varnoro månad blir luften riktigt fuktig. Annars är Caddo en varm och torr ö, med ganska typiskt kopparhavsklimat. Molnen, och således också regnet, brukar hålla sig över Appobergen medan nord och sydsidan är soliga. Under pótioro och ossioro månad (se ”Tideräkning och högtider” nedan) letar sig däremot regnet även ner till kustlandet för att vattna den törstiga jorden. Ibland kan kraftiga vindar svepa in från havet, men rejäla stormar och orkaner är ovanliga på Caddo.


Platser

Caddo har trots sin litenhet många väldigt intressanta platser. Då Caddo är den gudomlige Odos hemland finns här naturligtvis flera heliga platser som flitigt besöks av pilgrimer från hela Ereb. Många vittnar om helbrägdagörelse, uppenbarelser och välsignelser vid dessa helgedomar. Men Caddo har även andra sevärdheter, som Haddios vapenskola och Ísetinis úggo - solriddarnas högsäte.


Seiggiongrottorna

Vid Caddos östra kust stupar klipporna hundratals meter ned mot havet, och under årtusenden har Kopparhavets vågor gröpat ur berget vilket gett upphov till ett massivt grottkomplex som kallas Seiggiongrottorna (d. seiggionis essíddoi). I havet utanför grottorna skjuter enorma raukar upp som oformliga statyer från en bortglömd tid. Det sägs att klippornas håligheter användes som skattgömmor av morëlviska sjörövare för många hundra år sedan, men ingen tycks veta med säkerhet om det är riktigt sant. Oavsett vilket så var Seiggiongrottorna av föga intresse för Caddos innevånare till för ungefär 500 år sedan.

den Lysande Vägens kyrka började växa i storlek blev den också rikare. Med rikedomen var det många som tyckte att kyrkan hade förvärldsligats och övergivit de ideal som Odo predikat. Några av dessa svor att helt ge sina liv till Etin och blev de första solmunkarna, den Lysande Vägens heliga män. På Caddo sökte sig många av dessa heliga mystiker till avlägsna platser som Appobergen och små obebodda öar utanför Caddos kust. Många munkar upptäckte då Seiggiongrottorna, och hur idealiska dessa var för ett enkelt liv i kontemplation och stillhet. Ännu idag bor ett par dussin munkar i grottorna. De lever på fisk, havsfåglar och vatten. Under vissa religiösa högtider skänker de kringliggande byarna mjöl till munkarna så att de kan baka bröd i sina grottor.

Det är svårt att ta sig till Seiggiongrottorna då man måste ro genom vassa rev och våldsamma vågor som slår mot klippväggarna. Man kan också försöka klättra nedför klipporna på munkarnas slitna rep. Själva grottorna är många, vindlande och djupa. Inte ens munkarna tycks veta med säkerhet hur djupa Seiggiongrottorna är. De beger sig sällan längre in i klippan än de måste för att få tag på sötvatten från någon underjordisk sjö. Det händer att folk reser hit för att rådfråga munkarna, men då det är relativt svårt att nå dem får de knappast fler besökare än en handfull varje år.

Odos Udde

Nordöst om Arno, längst ut på den norra spetsen av kantonen Dolco, ligger Odos udde. Det var här som krukmakarsonen Odo fick sin livsförvandlande uppenbarelse från Etin för ungefär 600 år sedan. Innan den dagen hade Odo förvisso utmärkt sig som en andlig och något märklig person, men ingen skulle ha kunnat ana att han skulle bli en av Erebs största profeter. Odo hade alltid varit omtyckt, ödmjuk och vänlig mot alla, och han älskade naturen. Den Gyllene Boken säger:

”När den gudomlige Odo var tjugosju år gammal vandrade han till kusten för att betrakta havet och himlen. Då öppnade sig själva himlavalvet och Etins ljus omslöt honom. Strålar som av solen genomlyste den gudomlige Odo och fann honom värdig. Kustklipporna skakade när Etins stämma talade och sade: ’Fall ner, älskade Odo, min tjänare, och kyss marken, ty den är helgad.’ Den gudomlige Odo fruktade Etin och lydde. Etin talade och sade, ’Du skall bli mitt sändebud till Altors alla folk. Mina ord skall komma ur din mun, och du skall tala vishet till folken. Du skall vara mitt språkrör, så skriv nu ner alla de ord jag talar till dig, ty de skall giva liv åt dig och åt alla som hörsammar dem.’”

Eftersom Etin förklarade marken helig är Odos udde idag ett mycket omtyckt mål för resande pilgrimer. Längst ut på udden finns en liten och mycket gammal ociott uppförd, som håller middagsbön varje dag. En äldre munk vid namn fader Adalco har blivit anförtrodd av exarken i Arno att vaka över den heliga platsen och hålla i bönestunderna. Till sin hjälp har han sin ivrige novis Íta, en ung man från Arno som nyligen påbörjat sin vandring mot solmunkslivet. Ofta kommer resande riarker och tempeltjänare på besök för att medverka i bönerna. Adalco håller av novisen Íta, men ser honom också som en prövning från Etin. Íta är otålig och hetsig och frestar många gånger den gamle till ilska.

Trots att det finns en liten ociott på platsen hålls de flesta större bönestunder utomhus, på själva udden. Marken anses så helig och ren att man inte vågat bygga ociotter och tadoser som vid vissa andra heliga platser. I stället tar man av sig skorna och knäböjer direkt på marken under solens värmande strålar.

Då Odos udde ses som en av de sex mest heliga platserna på Caddo hålls här vid varje sommarsolstånd ceremonin för att åkalla solandar. Det är ett oerhört mäktigt skådespel som ofta bevittnas av besökare från både Caddo och fastlandet.

Katedralen i Pallin

- St: Palins reliker - Palin kom till Caddo och blev omvänd av Odo. Han hjälpte till att befästa och bygga om staden Ilemmo, som efter honom fick namnet Pallin.

Exarkens palats och katedralen i Arno

- Den Gyllene Boken - Lärjungarnas gravar - Nuvarande exark den äransvärde Umóvagelio II.

Odos grav

- Den mest heliga platsen - Enorm kraft, solandar

Klosterön

- Oraklet Uddio Orneabagus - Orden till Odos Minne - Helig sjö (tre heliga källor rinner ner i sjön)

Solriddarordens högsäte, Ísetinis Úggo

- Ísetins grav (Gávalats viloplats) - Nuvarande stormästare Gannin Hasõ

”Fäktskolan” i Haddio

- Började som del av folkuppbåden (och fungerar fortfarande som det) - Utvecklat en tradition av fäktning med bredsvärd som tagit inspiration av tanno-tekniken men också fått egen skepnad.

Flora & Fauna

Flora

Fauna

Dvärgelefant

Den mycket egendomliga dvärgelefanten härstammar troligtvis från Efaro, och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är dvärgelefanten en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då dvärgelefanten knappast står att finna i övriga Ereb drar de ofta stor uppmärksamhet från besökande utlänningar. Dvärgelefanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter. Dalkerna använder den starka dvärgelefanten som drag- och lastdjur. Dvärgelefanten är fredligt sinnad, och det är mycket ovanligt att den slåss. I normala fall flyr en dvärgelefant då den känner sig hotad, men om den är trängd kan det hända att den försvarar sig. Det finns inga vilda dvärgelefanter på Caddo, utan samtliga är tamdjur.

Grå bergspanter

Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas lejon och pantrar. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång och 80 cm hög och är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. De har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. De grå bergspantrarna anfaller vanligtvis inte vuxna människor, men det har hänt att barn fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.

Enhornad klippget

Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten bor i Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna, och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.

Löpmus

Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt en meter hög. Sitt namn har den fått från fårmåga att springa oerhört snabbt på sina bakben. Löpmusen kan, om den inte blir överraskad, utan problem springa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt inom stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.

Svartörn

Den gigantiska svartörnen är näst intill unik för Caddo. Den är, som namnet antyder, kolsvart även om hanarnas vingfjädrar skiftar i silver. Näbben är gul och krokig, och dess vingspann kan mäta upp till 2,5 meter. De bor på höga klippor i Appobergen och livnär sig vanligtvis på små klippgetter och harar. Svartörnen kan bli mycket aggressiv då den känner sig hotad, och det är inte helt ovanligt att den anfaller människor för att skydda sitt bo. Svartörnens ägg är mycket eftertraktat och ses som en delikatess i det dalkiska köket.

Caddisk solstjärna

Den caddiska solstjärnan är oerhört ovanlig och betraktas som helig av dalkerna, då det till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till 50 cm i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som berört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Dalkermussla

Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade – något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marineras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.

Dalkisk stridsfalk

Caddoponny

Städer

Caddos Städer

Arno

Huvudartikel:Arno

Pallin

Byn Lóma

Samhälle

Folkslag

Dalker

På jori kallas Caddos urbefolkning för dalker, vilket är en förvanskning av deras namn på sig själva, dalcoi, vilket helt enkelt betyder ”ö-folk”. Dalkerna är resliga och solbrända, ofta med blont eller ljusbrunt hår och blå eller grå ögon. Var dalkerna ursprungligen kommer ifrån är höljt i dunkel. Dalkernas egna legender talar om hur det kom på skepp över havet efter att deras gamla hem i nordväst ödelagts av ett barbariskt nordfolk. Dalkerna är ett mycket stolt folk, och de som inte lämnar Caddo lär sig ogärna främmande språk. Det gör det naturligtvis problematiskt för besökare som kan få det svårt att hitta någon som talar joriska språk.

Dalkerna är generellt sett oerhört strävsamma och ambitiösa, vilket har lett till en oerhörd effektivitet hos bland annat handelsmän och hantverkare. De älskar sin ö och sitt samhälle, och anser sig leva mycket friare och mer självstyrande än sina grannländer. Det faktum att man också bor på den heliga ö där Odo verkade har gett upphov till viss stolthet. Närhelst ett yttre hot mot Caddo har manifesterat sig har dalkerna omedelbart enats mot sin fiende. Dalkernas effektivitet och enhet har bidragit till att Caddo är ett av de mest välutvecklade länderna i Kopparhavsområdet. Dalkernar skeppsbyggnadskonst, jordbruk, vindkvarnar och handelshus är omtalade i hela södra Ereb.


Utseende: Den typiska dalken är högvuxen och blond, med grå eller ljusblå ögon. Kopparhavsklimatet har gjort dalkernas hud solbränd och brun. Alla fullblodiga dalker är totalt färgblinda, med ett märkligt undantag – de kan se blått. Detta har fått konsekvenser på dalkernas klädsel vilken ofta är färglös och blek. När dalkerna däremot klär sig i importerade kläder, vilket är vanligt i städerna, kan mycket märkliga färgkombinationer uppstå. Det dalkerna förlorat i färgseende har de dock med råge kompenserat med skarpsynthet och gott luktsinne.

Dalkerna skarpsyn är en av orsakerna till att de har ryktet att vara fantastiska bågskyttar, något som inte alls är osant. Det är mycket ovanligt att dalker blir närsynta eller översynta, även på ålderns höst. Deras goda luktsinne har gjort att dalkerna är mycket duktiga på att tillverka extrakt och parfymer. Just parfymkonsten har under det senaste århundradet blivit mycket populärt på Caddo, och dalkisk parfym exporteras till bl.a. Zorakin, Magilre och Trakorien. Dalker har sålunda fått ryktet av att inte bara klä sig underligt utan även dofta egendomligt.


Det dalkiska språket: Även det dalkiska språkets ursprung är okänt. En vanlig, och trolig, teori är att den är en utveckling av forntungan erdir, vilken talades i västra Ereb innan kejsardömet Jorpagna introducerade jori som dåtidens lingua franca. Ironiskt nog har flera lärda magiker märkt språkliga likheter mellan erdiska trollformler och dalkiska böner. Dalkiska är ett tonspråk, som av utomstående beskrivs som mycket melodiskt och vackert. Det har däremot visat sig mycket svårt för joritalande folk att lära sig dalkiska, även om vissa, särskilt inom den Lysande Vägens kyrka på fastlandet, lyckats. Om dalkiskan någonsin hade ett eget skriftspråk så har det försvunnit för länge sedan. Idag använder sig dalkerna av den joriska runraden, men de har tagit sig friheten att lägga till vissa runor och ta bort andra som de bedömt onödiga. Då dalkerna inte karvar runor i trä eller sten utan använder modernare skrivdon har de klassiska joriska runorna, precis som på fastlandet, fått ett mer flödande och kalligrafiskt utseende. Eftersom den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift, var författad på dalkiska är det alltid sed att riarker och solmunkar på kontinenten lär sig dalkiska, åtminstone hjälpligt. Vissa ceremonier och böner beds alltid på dalkiska och översätts av tradition inte till lokala tungomål. Ett exempel på detta är ljusbönen. Den översätts endast till andra språk i utbildningssyfte.

Ankor

Det finns över 22 000 ankor på Caddo.


S:t Gommo Ljusdun:

En av Odos lärjungar som det sällan talas om bland människor på fastlandet var ankmannen Gommo från Lassiõ. Gommo var av en fattig ankfamilj och fiskare till yrket. Han hade inte råd med nya kläder utan klädde sig i säckväv. Inte heller var Gommo en särskilt lyckad fiskare, och hans grannar gjorde ofta narr av honom. Till råga på allt hade Gommo svårt att tala, och det sägs att han både stammade och läspade.

En dag kom Odo vandrande igenom Gommos by, och folket trängdes kring honom för att få en välsignelse och höra den store proftenes visdomsord. Gommo ville naturligtvis också komma nära Odo, men skämdes för sin enkla och fiskdoftande klädsel, så han vandrade bort i motsatt riktning. Men Odo såg honom och kallade honom till sig. Medan Gommo med nedsänkt huvud närmade sig gudsmannen fnissade byborna och drev gäck med ankmannen. Odo vände sig om med ilska i blicken och näpste byns innevånare med orden: "Om ni inte visar barnhärtighet mot de enkla och fattiga skall ni heller inte motta barmhärtighet från Etin! Alla tänkande varelser är skapade till att tjäna den Högste och glädjas i Etins ljus. Håll dem icke borta från mig med ert spe." Därpå omfamnade Odo den förstummade ankan, vars ögon fylldes med tårar. Efter den dagen var Gommo en Odos lärjunge, och han lämnade aldrig dennes sida, inte ens på ålderns höst. ”Káso Gommo” blev ingen stor förkunnare, och hans lära finns inte nedtecknad i några rullar. Men han är ändå hågkommen för sitt stora medlidande och sin vänlighet mot de fattiga. Gommo spred hopp till Caddos utstötta och visade kärlek mot alla. Han gudomligförklarades tillsammans med Odos alla andra lärjungar, och är idag ankornas skyddshelgon.''

Klasser

Styre

Utrikespolitik

Handel

Import

Timmer - Importeras främst från Zorakin, används främst till fartygsbygge. Hus på Caddo är generellt byggda i sten.

Metaller - Från Trakorien, dvärgarna i Ereno och Berendien. Främst till vapen, men också fartygsbygge och tempelkupoler.

Kryddor - Salt importeras från Trakorien. Andra, mer exotiska kryddor importeras från Krun och Efaro för att förgylla den dalkiska kokkonsten.

Spannmål - Korn, havre och råg från Zorakin, som av vissa kallas "Caddos kornbod".


Export

Fartyg - Caddos fartyg är kända över hela Ereb som mycket dugliga och välbyggda skepp.

Navigationsinstrument - Caddo är mycket utveckald på området navigationsinstrument, och var de första att tillverka den s.k. béllus (sextanten).

Marmor - Caddos vulkaniska geologi är idealisk för marmor.

Vin - Caddiskt vin ses som något mycket fint i många länder. Öns klimat är utmärkt för druvodlingar och vingårdar.

Örter - Caddos torra och soliga väder gör att många ovanliga örter växer böde längs kusterna och i bergen.

Hantverk - Caddo exporterar mycket glas (dalksika glasblåsare anses som några av Erebs främsta), träsniden (inte minst helgonstatyetter) och mönstrade (men ofärgade) tyger. Även läder- och juvelarbeten exporteras.

Parfym - Dessa märkliga caddiska "doftextrakt" börjar bli mycket populära bland överklassen i bl.a. Trakorien, Zorakin, Magilre och Krun.

Spannmål - Vete och majs exporteras till bl.a. Berendien, Erebos, Trakorien, Krun och Klomellien.

Militärmakt

Religion

Den gamla tron

När dalkerna först anlände till Caddo för över 2 000 år sedan förde de med sig en polyteistisk tro med en stark betoning på djurandar. Främst bland gudarna stod tjurguden Earô, vilken också sågs som himmelens och solens gudom. I vissa äldre myter bär Earô vissa likheter med Etin, men det är oklart om Odo uppfattade tjurguden som en avgud eller en förvanskad bild av Etin.

Havet var Earôs hustru, vilket var personifierat i bläckfiskgudinnan Tahamani. Tillsammans fick de hundratals barn som befolkade landen, och de alla tog djurform. Djuren sågs som dessa gudars tjänare. Den gamla tron hade en utvecklad offerkult, som vid flera högtider under året paradoxalt nog offrade djur till gudarna. Dessa djur ansågs inte dö, utan deras andar steg som väldoftande rökelse inför Earô. De förenades med honom och blev till mäktiga djurandar vilka dalkernas präster kunde kalla på i trångmål.

Som regel skedde inte människooffer, men det nämns i legenderna att Caddo en gång hotades av ett hiskeligt sjöodjur, och det enda sättet att besegra det var genom att offra sju unga jungfrur till Tahamani. Allt tyder på att detta var ett undantag.

Den gamla tron var väldigt naturbejakande, något som den senare dalkiska grenen av den Lysande Vägen behållit. Dalkerna är ännu idag ett naturälskande folk som gärna skriver sånger och poem om bergens stillhet, vindens röster och trädens livgivande frukter.

På Caddo är det idag nästan ingen som fortfarande håller fast vid den gamla tron, och det är svårt att ens hitta spår efter dess kult. Däremot finns den kvar, om än i omvandlad form, på ögruppen Pandarealia. Pandarealia koloniserades på 100-talet e.O. av dalker som till stor del fortfarande höll sig till den gamla tron. Tjurguden Earô kallas där , och Tahamani kallas Tachami, men i övrigt finns mycket av den gamla folktron kvar.


Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen

År 0 enligt den Arcivaliska tideräkningen fick krukmakarsonen Odo från Arno en uppenbarelse från den store solguden Etin som skulle komma att förändra allt runt Kopparhavet. Odo började predika den Lysande Vägen, och manade alla folk oavsett ras och ursprung att vända sig till den store Etin. Den Lysande Vägen fick snabbt många anhängare på Caddo, och tio år efter Odos uppenbarelse omvänder sig Caddos dåvarande kung Aasaa Bruushane till den nya läran. Inom ett par generation har samtliga tempel till den gamla panteonen antingen rivits eller byggts om till soltempel. Trots detta förbjöds aldrig dyrkan av de gamla gudarna, men med tiden har den äldre tron nästan helt försvunnit på Caddo. Däremot har den gamla tron överlevt i ny form på den caddiska kolonin Pandarealia. Den Lysande Vägen spreds under det följande århundradet till fastlandet där den växte snabbt. Vid tiden för den Stora Schismen var fastlandskyrkan redan fem gånger större än den dalkiska kyrkan.

På fastlandet hänvisar man ofta till den dalkiska kyrkan som anhängare av caddism, vilket förklarats som en heresi av exarken i Ekeborg. Den dalkiska kyrkan, med dess syn på magi, är därför inte tillåten på fastlandet. Från Caddos perspektiv är det naturligtvis fastlandskyrkan som är avfällig, emedan den dalkiska kyrkan är den sunda kyrkan som troget bevarat Odos lära och levnadsideal.

På Caddo är man av gammal sedvänja mer tolerant till andra trosinriktningar än man är på fastlandet. Stundom har det förekommit dalkiska seloter som velat göra den Lysande Vägen till den enda tillåtna religionen på ön, men det har aldrig varit genomförbart av både politiska och praktiska orsaker. Caddo är alldeles för beroende av sina handelskontakter med länder som inte följer den Lysande Vägen, och en minoritet av Caddos befolkning följer också andra läror.

Det finns mycket som skiljer den dalkiska kyrkan från fastlandskyrkan, trots att kärnan i tron är densamma. För det första är den dalkiska kyrkan inte lika starkt hierarkisk som den aidniska grenen blivit. Förvisso har den dalkiska kyrkan en exark (d. ecáricus) med ett råd (d. ateissólci) som ungefär motsvarar fastlandets tots-kerîgasser. De sex rådsmedlemmarna representerar samtliga bontisâler (d. bonotocaliõ) och deras riarker (d. riacciõ), dvs. församlingspräster. På Caddo fungerar kyrkans ämbetsmän mer som herdar för folket än kyrkliga regenter. Riarkens ämbete ses som en folkets helare och själavårdare. Detta innebär inte att de alla är fria från korruption och maktlystnad, men överlag är den dalkiska hierarkin mer folklig och jordnära.

På Caddo talar man ofta om Etin som ”Världssjälen”, den som genomsyrar alla ting. Etins ansikte är som mest synlig i solen, men man kan också förnimma honom i vinden, träden, klipporna, djuren och vågorna. Genom att meditera över skapelsens skönhet lär man känna skaparen. Faktum är att dalkerna inte gör speciellt stor skillnad på skaparen och skapelsen. På fastlandet är Etin skarpt skild från skapelsen. Allt skapat är enligt den aidniska skolan Etin underställt, och denne råder över skapelsen som en allsmäktig konung.

Den dalkiska kyrkan accepterar ingen form av magi, inte ens alkemi. Man menar att magi är farlig och destruktiv, och hänvisar till Odos brev till Ereberna där han skrev, "I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott". Detta har dock hittills aldrig orsakat någon häxbränning. Om man praktiserar magi på Caddo får man en sträng varning. Fortsätter man är straffet bannlysning, både från kyrkan och från Caddo. Om en magiker vill ansluta sig till kyrkan måste denne avsvärja sig all sin besvärjelsekonst. Den teologiska orsaken till detta har mycket att göra med dalkernas och fastlänningarnas syn på Etin. På fastlandet vidhåller man att magi är en del av skapelsen och kan därför underställas Etins lagar, och således brukas rätt. På Caddo ses magi som en förvrängning av skapelsen och inte som en naturlig del av Etin – världssjälen.

Munkväsendet är inte indelat i ordnar som på fastlandet, utan munkarna är mer en integrerad del av kyrkan. Dessutom är eremiter och solvandrare vanligare på Caddo än på fastlandet. Caddiska munkar följer ofta stränga asketiska regler och är respekterade av folket som visa vägledare och mystiker. Caddos munkar är inte pacifister utan lär sig ofta att försvara sig med sin trästav i enlighet med den s.k. tanno-tekniken. Det bör också noteras att solmunkar på Caddo aldrig vigs till riarker utan förblir utanför prästerskapet.

Kyrkornas arkitektur sklijer sig också något åt, även om det förekommer blandningar av stilar både på Caddo och på fastlandet. Dalkiska soltempel tenderar att vara låga och försedda med en kupol, vilken symboliserar solen. På fastlandet är kyrkor och katedraler ofta högtsträvande med tinnar och torn, vilket förmedlar känslan av folket som sträcker sig mot Etin.

Solandar (d. tadokanei) intar också en stor plats i den dalkiska grenen. Solandar är en slags änglaväsen i Etins tjänst, som vid varje sommarsolstånd kan åkallas av caddiska riarker, munkar och solriddare. Dessa solandar kan bindas till heliga föremål (eller i sällsynta fall manifesteras som föremål) och träda i tjänst hos solriddare och solmunkar. Av någon anledning har solandar aldrig lyckats åkallas bortom Caddo, vilket retat gallfeber på fastlandskyrkan. Vissa lärde menar att det har att göra med närheten till Odos grav, medan andra menar att de dalksika gudstjänarna sitter inne med hemlig kunskap. Ingen vet riktigt vad det beror på, men dalkerna själva är övertygade om att Etins välsignelse vilar över den dalkiska kyrkan, och inte över den aidniska. På Caddo menar man att man måste lita helt och fullt till Etin för att vara värdig en solande. Fastlandets förtröstan på magi står enligt dem helt i vägen för Etins barmhärtighetsverk.


Tempel och kloster

"Det var första gången jag besökte Caddo, och hittills hade min vistelse varit gemytlig. Jag hade äntligen funnit ett litet värdshus i byn Bollo utanför Higa, och trots att jag inte förstod ett ord av vad byborna sade till mig behandlade de mig med stor vänlighet och gästfrihet. Den enda som talade så jag förstod var värdshusvärden, Véno och hans son. När Odosdag kom bjöd Véno med mig upp till byns ociott, bytemplet, för att tillbe Etin. Eftersom jag själv är uppvuxen i en familj som följer den Lysande Vägen tackade jag naturligtvis ja till inbjudan.

Vi gick upp till templet på kullen i byns mitt ungefär en timme innan middagssolen. Redan på långt håll hörde vi hur två tempeltjänare mässade lovprisningar till Etin i växelsång. Deras djupa röster ekade mot templets väggar och fyllde hela helgedomen - väldigt annorlunda de körer jag är van vid från Berendiens soltempel. Det fanns inga bänkar eller stolar i ociotten, utan vi satt oss ner på det nysopade stengolvet. Från riarkens förberedelserum kändes doften av rökelse, och Véno förklarades att han nu ikläddes sin ämbetsdräkt av unga tempeltjänare och förberedde sig i bön för soltimmen.

Jag såg mig om i bytemplet och lade märke till hur annorlunda denna byggnad var de Etinstempel jag besökt under mina resor på fastlandet. Mötessalen var helt rund, och väggarna vitkalkade. Högt upp på väggarna, runt hela salen, var bilder målade. De flesta motiv föreställde scener ur Odos liv, men några var porträtt på heliga män och kvinnor ur Caddos historia. Mötessalen var mitt under kupolen vilket gav det lilla bytemplet en imponerande takhöjd. Salens form förstärkte också alla ljud, och minsta viskning kunde höras på andra sidan salen. Kupoltakets insida var guldmålad vilket gav intrycket av att hela bönestunden skedde under solens ansikte. Som på fastlandet fanns mitt i taket en öppen lucka som släppte in solljuset, och mitt under kupolen fanns en upphöjning i golvet. Detta var riarkens plats, varifrån han skulle läsa ur den Gyllene Boken och framföra ljusbönen. Jag lade också märke till att caddiska soltempel, precis som fastlandets helgedomar och katedraler, var byggda med solens bana över himlen i åtanke: takgluggarna var formade för att släppa in mycket ljus, speciellt vid vissa tider på dygnet och vid sommarsolståndet. Solljuset lyste upp de målade bilderna på väggarna och fungerade likt ett solur. Vid den västra väggen stod ett tvagningsfat som används då någon beslutar sig att omvända sig till Etin och följa den Lysande Vägen. På östsidan såg jag en draperitäckt öppning, bakom vilken riarken just nu avslutade sina förberedelseböner.

Snart började de många klockorna utanför templet att ringa, och de som var sena skyndade sig nu upp till helgedomen. Riarken, en förvånansvärt ung man, steg mässande ut från sin kammare och fyllde salen med sina böner. Han steg upp på podiet i templets mitt och svängde sitt rökelsekar tills hela salen var fylld av väldoft till den grad att några barn i samlingen började hosta. Jag önskar att jag förstod dalkiska, men trots min okunskap blev jag berörd av den unga riarkens öppenhjärtiga böner. Efter en stund kom en tempeltjänarinna fram till riarken med en stor inbunden bok - den Gyllene Boken. Riarken lyfte upp boken och tackade Etin för att han uppenbarat sin vilja genom profeten Odo. Riarken steg sedan in i solljuset som lyste in genom takgluggen, och började läsa ur den Gyllene Boken. Véno upplyste mig om att han läste ur Odos brev till de trogna i Casso. Efter att han läst det långa stycket slog klockorna igen och alla samlade tackade Etin för hans ord genom Odo. Riarken frågade sedan de församlade om vilka besvär de hade, och vad de önskade att Etin skulle göra för dem. Vissa berättade om sina sjukdomar, andra om sina söner som var legosoldater i fjärran länder. Riarken lyssnade noggrant till allas behov. Därefter var det middagstid, och solen stod nu som högst på himlen, så precis som seden är på fastlandet lyfte riarken sin blick mot solen och bad ljusbönen:


Étin, víllea áko

bigúnea Odúni

ver udois iraho

uviõ dúdean

Étin, kás ossá

kékea ságonois

id ontugeipos kásiõ

uviõ dúdean

Étin, víllea áko

ivén mónoiman

uviõ dúdean


Därefter bad riarken för alla vid namn som gjort sina behov kända inför församlingen. Det sägs att när solen står som högst på himlen är Etins öga vänt till dem som åkallar honom, och därför lyftes nu riarkens böner inför Etins anlete såsom rökelsen steg mot himlen genom öppningen i takkupolen. Därefter sjöng de båda tempeltjänarna en välsigneslebön, och soltimmen var över. När vi lämnade helgedomen väntade mig en överraskning. Utanför bytemplet stod dukade bord med allsköns läckerheter. Det verkade som om alla i byn tagit med sig något att bjuda på, för borden var fulla med fikon, honungsmarinerad klippget, ostar, oliver, vin och timjansbröd. Under sång och dans deltog hela byn i måltiden som tydligen är något man gör efter soltimmen varje Odosdag. Vi har sannerligen mycket att lära av dalkerna!"


- Fagrim Drunge, handelresande från Entika, Berendien


Det finns tre huvudtyper av heliga byggnader på Caddo; ociotter, tadoser och apidioler. Utöver dessa händer det också att man samlas till religiösa högtider på platser utan byggnader, såsom vid heliga källor, vid Odos grav och på Odos udde.

Ociotter

Ociotter (d. óciotto) är lokala församlingars små bytempel, eller kvarterstempel i de större städerna. Ociottens arkitektur varierar, men vissa drag är så vanliga att de bör nämnas. Nästan alla ociotter har ett kupoltak i mitten av helgedomen. Kopoltaket symboliserar solens uppgång och målas ofta i guldfärg (för solen) eller blått (för himlen). I vissa välmående byar är kupolen klädd i koppar. Man bygger mycket sällan ociotter i trä, utan hellre av sten och lera. Templet är alltid vitkalkad, vilket symboliserar att man träder in i Etins obefläckade ljus när man går in i templet. En ociott kan rymma allt från ett par dussin till flera hundra besökare. Det är sed att män sitter på den västra sidan och kvinnor på den östra. Anledningen till detta är att precis som solen reser sig i öster börjar livet hos kvinnan i moderlivet (kvinnan ses över huvud taget som en symbol för ny begynnelse och liv på Caddo). Dalkiska ociotter har aldrig stolar eller bänkrader, utan man sitter på mattor på golvet. I vissa fattiga församlingar sitter man bara på det kalla stengolvet, men äldre folk brukar då ta med sig något mjukt att sitta på.

Mitt i ociotten finns en upphöjning som kallas pemõ på dalkiska. De enda möblerna på denna upphöjning är ett rökelseställ och ett litet podium från vilket riarken läser ur de heliga skrifterna. På den västra sidan av mötessalen finns en stor alkov med ett tvagningskar som används vid solceremonin - då nya konvertiter mottas in i församlingen. På den östra sidan finns en öppning täckt av ett draperi som bara riarken och tempeltjänarna (d. úlepo) får röra vid. Bakom öppningen finns ett litet rum vari riarken klär sig och förbereder sig för bönestunderna.

Längst upp i ociottens kupoltak finns ett flertal solluckor som öppnas för att låta solljuset komma in under bönestunderna. De ljusstrålar som kommer in i templet anses heliga och används på flera olika sätt under olika ceremonier. Vid solceremonin ska den nyomvände efter den rituella tvagningen stå iklädd blå fotsid klädnad på pemõ och träffas av solljuset. Det är vid det ögonblicket som den omvände anses upplyst och fullvärdig medvandrare på den Lysande Vägen. Skulle det vara en mulen dag ställs solceremonin in på Caddo, men det är mycket ovanligt. På fastlandet har man däremot kommit på många kreativa sätt att ersätta det riktiga solljuser med rituella substitut. Längs väggarna i mötessalen finns bilder målade av både helgon och scener ur den Gyllene Boken. Dessa bilder lyses upp genom solluckorna under olika tider på året och dagen. Dessa bilder är på Caddo alltid svartvita, och målas traditionellt av en blandning av tjära, olja och aska från helig rökelse.

Utanför ociotten finns en ställning med tio klockor i olika storlekar. Dessa spelas i en speciell ordning av en särskild tempeltjänare vid väl valda tillfällen under soltimmen och andra bönestunder. Den största klockan används också för att kalla byns innevånare till bön.

Tadoser

Tadoser (d. tadóso) är den dalkiska motsvarigheten till fastlandets katedraler. Tadoser är egentligen bara enorma ociotter och övervakar hela områden av församlingar (d. tadohekiõ). Det finns sexton tadoser på Caddo, varav tre ligger i Arno. Bortsett från exarkens palatstados är tadosen i Pallin den mest imponerande. Todoser betjänas inte av en riark, utan en bontisâl, som däremot ofta är flankerad av flera riarker och dussintalet tempeltjänare. Bontisâlen åtnjuter mycket respekt eftersom endast de mest andliga och dugliga riarker blir upphöjda till detta ämbete.

I jämförelse med ociotter är todoser mycket imponerande. Det första man ser när man kommer in i tadosen är hur pemõn är rikt utsmyckad och försedd med snirkliga träornament. Bilderna som är målade på väggarna är inte längre enkla och svartvita, utan gigantiska guldmålade reliefer. I ociotten är det framför allt riarken som är synlig under bönestunden, i tadosen är bontisâlen omgiven av mängder av riarker och tjänare. Här finns körer av mässande munkar och ljusbärande jungfrur. Men ingen är att ingen skall lämna tadosen oberörd av Etins storhet.

Apidioler

Apidioler (d. apidiollo - "ljushem") är Caddos kloster. Det var munken Káso Dericõ som på 200-talet noga skrev ner hur apidioler skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på Caddo. Först och främst skall en apidiol helst inte byggas i en stad eller by, utan en bra bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt apidiolen, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar en ociott, men är i regel högre. Kupolen är inte sfärisk, utan påminner till formen om en bikupa. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i ociotter och tadoser. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta apidioler har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas boplatser. Munkar delar aldrig rum utan har sina egna celler i form av antingen enkla träskjul eller grottor i närheten av apidiolen. Man samlas till bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. En apidiol styrs av en dédo eller áma som är ansvarig för sina bröders eller systrars andliga utveckling.


Dalkiska Solriddarorden, St: Justinsordern

217 e.O. föddes en gosse till ett fattigt skomakarpar i byn Metera utanför Arno. Pojken fick namnet Ísetin och hade en hunsad och anspråkslös barndom. Namnet Ísetin kommer från det dalkiska ísea och Étini – ”Etin är rättvis”. När han var 16 år gammal fick den unge Ísetin en dröm som skulle förändra allting. I drömmen talade Etin till honom och visade att Odos eget svärd, Gávalat (eller Gawalot som det kallas på de joriska språken), låg gömt i en krypta under tadosen i Arno. Ísetin kände en oemotståndlig dragning till kryptan, och bara några nätter senare leddes han som i hänryckning till kryptan, där han bröt sig in för att finna svärdet. Ísetin visste att straffet för helgerån var döden, men kunde ändå inte stå emot den starka kallelsen. Hela tiden hörde han en röst inom sig som manade på honom: ”Etin är med dig!”

Exarkens egna vakter fann unge Ísetin i katakomberna under tadosen, och han kallades genast upp till exarken i Arno för att dömas för sitt oförsonliga brott. Men då den skräckslagne Ísetin berättade om sin uppenbarelse, och exarken fick se det Heliga Svärdet, släpptes den unge skomakarlärlingen genast fri. Ísetin blev omedelbart mottagen i kyrkans tjänst genom en pampig solceremoni som självaste exarken ledde. I samma ceremoni dubbades Ísetin med Odos eget svärd till härförare över solriddarorden. Snart blev det uppenbart för alla att Etin sannerligen var med Ísetin.

Ísetin blev redan under sin livstid något av en folkhjälte. Det sades att han näst intill på egen hand avvärjt ett piratangrepp mot Arno, ledde en framgångsrik räd mot svartfolken på fastlandet och visade barmhärtighet mot de fattiga och sjuka. Ísetin studerade under munkar och växte upp till att bli en mycket gudfruktig man. Under hela sitt liv bar han svärdet Gávalat vid sin sida. Ísetin dog av ålder år 274 e.O. och begravdes tillsammans med det Heliga Svärdet i Arno. Det dröjde inte många månader innan han helgonförklarades. På fastlandet är han känd som S:t Justin, men på Caddo kallas han Káso Ísetin – Ísetin den gudomlige. Året efter hans död avgick det andra soltåget, och flera dalker följde med bara för att hedra Ísetins minne. Ísetin hade visat sig vara en hård men rättvis solriddare, barmhärtig och gudfruktig. Både riddare, präster och lekmän såg honom som ett sant föredöme.

Då den Stora Schismen begynte år 278 e.O. delades den caddiska grenen av Solriddarna av från fastlandsgrenen. De dalkiska solriddarna kallade därefter sin orden för Káso Ísetinis Kásido – den gudomlige Ísetins orden (Justinerorden eller S:t Justins Orden, som den kallas på fastlandet), och tog Káso Ísetin som sitt skyddshelgon. Detta namn gjorde kardierna och zorakerna rasande. Enligt dem hade den Lysande Vägens främsta helgon själv använt sig av ett magiskt svärd, och skulle därmed utan tvekan ha stått på fastlandets sida i Schismen. Exarken i Arno menade att Odos svärd knappast varit magiskt, utan snarare heligt, helgat och skapat av Etin själv. Detta var ytterligare en orsak till att schismen vidgades.

S:t Justins orden har väldigt mycket gemensamt med fastlandets solriddare, men man har behållit Ísetins ideal i betydligt större utsträckning. Disciplinen är oerhört sträng, och minsta avsteg från ordensreglerna och Ísetins levnadsregler bestraffas ovillkorligen. De dalkiska solriddarna är fruktade i strid över nästan hela Ereb, och har ryktet att kunna krossa allt motstånd. Denna styrka tillskriver dalkerna själva Etins välsignelse och de mäktiga solandar som strider vid riddarnas sida.

S:t Justinsriddarna är inte solfarare, utan fungerar istället som kyrkansk skydd mot invasion och yttre hot. Det har hänt vid ett fåtal tillfällen att riddarna kallats in i krigen mot Erebos. Varje riddare i S:t Justins orden skickas dessutom på en ett eller två år lång mission till fastlanden. Denna expedition är till för att härda de nya riddarna och ge dem erfarenhet. Missionen tillbringas ofta i området kring Fristaden i Zorakin, Nya Arno i Klomellien, eller till och med i Aidnebergen och vid ett fåtal tillfällen i Grynnerbergen. Morëlvidyn i Samkarna och Efaro i Soluna är också vanliga färdmål. Det har även hänt att man skickat unga solriddare till Inmark i Kardien. Väl där har man anslutit sig med Tornriddarna för att bekämpa illvilligt svartfolk.

Solriddarna i Justinerorden bär purpurfärgade vapenrockar och mantlar med en gyllenevågskål och ett gyllene svärd på. Ridderskapet (d. nilceino) kompletterar sin utstyrsel med vita bälten och sporrar, kaptenerna (d. dottiosso) bär en guldkedja runt halsen, och priorerna (d. pudin) bär helvita mantlar med ordensvapnet på högra sidan. För en dalkisk solriddare är alla vapen och rustningar tillåtna, men lätta rustningar favoriseras då endast ett fåtal riddare är beridna. Till Ísetins åminnelse är svärdet naturligtvis det vanligaste vapnet, särskilt det dalkiska slagsvärdet vilket är långt och smäckert. Orden är känd för att effektivt slå tillbaka kavalleriangrepp, och man hyser ingen större kärlek för de heretiska s.k. ”solriddarna” från fastlandet. Justinerorden består av drygt 1 000 mycket stridsdugliga och disciplinerade riddare med en eller ett par väpnare vardera.

Justinerordens högsäte ligger i Arno, inte långt ifrån exarkens palatstados. Högsätet kallas Ísetinis Úggo, ”Isetins Hus”, under vilket Ísetin själv ligger begravd tillsammans med Gávalat, Odos Heliga Svärd.


Legenden om svärdet Gávalat

Det står skrivet i den Gyllene Boken, i avsnittet om Odos Liv, det sjunde kapitlet:

 :"Och det hände vid den tiden att den gudomlige Odo vandrade tillsammans med sin ödmjuke lärjunge Múnedi högt upp i bergen för att tillbedja Etin. När de hade vandrat i tio dagar sänkte sig ett mörker över dem. Múnedi darrade i fruktan, men Odo böjde sina knän i bön. En kall vind kylde dem och en ond röst talade i stormen. Det var Frestaren som kallade på sina undersåtar mot Etins språkrör och dennes följeslagare. Ur skuggorna närmade sig demoner och mörkerväsen som sade med en och samma stämma, 'Vem är du som vågar utmana oss?'. Odo svarade, 'Jag är ingen, men den jag tjänar och lyder är Etin, Ljusets Skapare.' När Odo talade dessa ord sken ett ljus genom mörkret, och ljuset blev till ett svärd i Odos hand. Med Etins kraft nedgjordes demonerna, och mörkret skingrades. Múnedi låg gömd bakom klipporna och skämdes, men Odo sade till honom, 'Var vid gott mod, mitt barn, och frukta ej. Etin är med dig.' Därpå gav han Múnedi svärdet som Etin hade skänkt honom."


Den Gyllene Boken säger inte mer om svärdet som i traditionen fått namnet Gávalat (på fastlandet kallat Gawalot). Det sägs att Káso Múnedi (S:t Munde) bar med sig svärdet under resten av sitt långa liv, men att han bara vid ett fåtal tillfällen nödgades bruka det. Det sägs att han med svärdet förgjorde hundra odöda krigare i Aidnebergen, och att det lyste upp vägen för honom under natten. Det finns också en historia om hur han tvingade tillbaka tjugo rövare som ville bränna ner byn Hoi utanför Casso. Enligt traditionen begravdes sedan Múnedi med svärdet i katakomberna under det som idag är exarkens palats i Arno.

Det var inte förrän Etin manade den unge skomakarlärlingen Ísetin som det Heliga Svärdet åter dök upp på historiens malätna sidor. Ísetin fann slagsvärdet, och mottog det snart officiellt från exarkens egna händer. Med Gávalats hjälp utförde Káso Ísetin stordåd och underverk. Vid slutet av sitt liv begravdes Ísetin med Gávalat i sina händer under Solriddarnas Högsäte i Arno. Där vilar det Heliga Svärdet än idag.

Munkväsendet

Munkväsendet på Caddo har mycket gamla anor. Redan innan Odos födelse fanns det på Caddo män och kvinnor som avskärmade sig från andra för att ägna sig åt andliga övningar. Dessa shamaner är på ett sett urtypen av de munkar som idag finns på Caddo. Själva munkrörelsen började på 100-talet då flera andliga individer ansåg att den Lysande Vägens ideal snabbt hade förvärldsligats och kompromissats efter Odos bortgång. Dessa män och kvinnor sökte sig till avlägsna platser för att be och meditera.

En av dessa var Káso Dericõ (S:t Dericus) som var en framgångsrik handelsman, men som efter en fruktansvärd storm till havs omvände sig till Etin. Han sålde allt han ägde och bosatte sig, endast iklädd en sliten tunika, på en obebodd klippö söder om Caddo. Efter att ha bott där i fjorton år återvände han till fastlandet med en tjock samling texter som han skrivit under sin tid i ensamhet. Dessa skrifter blev grunden till det som idag är S:t Dericusregeln, den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under.

Caddo har inte munkordnar på samma sätt som fastlandet (med ett undantag, se nedan), utan munkarna är istället del av själva kyrkan. De är underställda bontisâlerna och respekterar prästerskapet. Det dalkiska ordet för solmunk är tadocímmio. Ordet är egentligen väldigt svåröversatt. Tados betyder "sol" medan ordet címmio syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad. Man kan säga att det finns fyra typer av solmunkar (och även tadornei, "soljungfrur") på Caddo: vanliga solmunkar, solvandrare, eremiter och Odosmunkar.

De vanliga solmunkarna bor i kommuniteter bundna till en apidiol. De lyder under S:t Dericusregeln som kräver fasta bönestunder, strikt disciplin och tider av tystnad, fasta och ensamhet. Regeln uppmuntrar däremot att man sammansluter sig i en klostergemenskap då han av egen erfarenhet visste hur svår ensamhet kunde vara. Han menade att man behövde bröders och systrars stöd i bön och kontemplation. Vanliga solmunkar håller sig till sin apidiol, men är inte förbjudna att resa under kortare tider. Det krävs endast att man får sin dédos eller ámas ("fader" eller "moder", apidiolens överhuvud) välsignelse. Vanliga solmunkar tränas ofta i en speciell stavkampskonst som kallas tanno-tekniken. Det är en del av S:t Dericusregeln, som menar att andlig övning utan kroppslig övning är farlig och osund. Solmunkar klär sig (precis som solvandrare) i en enkel mörkblå fotsid klädnad med huva. Man har ett flärdfritt repbälte och en solamulett i trä (för att skilja sig från riarkerna, som bär en solamulett i guld eller silver). Många solmunkar bär också alltid med sig sin tannostav (se nedan).

Solvandrare är munkar och jungfrur som fått sin dédos eller ámas välsignelse att lämna apidiolen och återvända till världen. De kan vara ensamma missionärer som reser land och rike runt, eller så bosätter de sig i någon by och hjälper den lokale riarken i dennes verk. Ibland bosätter sig en solvandrare i en by som inte har någon ociott för att ge folket andlig vägledning och praktisk hjälp.

Eremiter är enstöringar som helt lämnat bakom sig världens bekymmer för att helt fokusera på bön och självrannsakan. Caddo har ovanligt många eremiter, och trots sin mycket märkliga framtoning är eremiterna mycket respekterade av dalkerna. Eremiterna är mystiker som genom meditation och sträng askes fått insikt i saker som vanliga dödliga sällan kan förnimma. Därför är det into ovanligt att man vallfärdar till dessa eremiter för att (om man lyckas finna dem) rådfråga dem och be om vägledning. Den mest extrema varianten av eremiter är de s.k. klipphelgonen som då och då dyker upp i Appobergen. Dessa munkar (och i sällsynta fall, jungfrur) finner en hög och svårtillgänglig klippa där de tar sin boning. Nakna och till synes utan mat och dryck lever de sina liv under mycket stränga förhållanden. Nästan alla dessa eremiter har gudomligförklarats, vilket är anledningen till att de redan i detta livet kallas "klipphelgon".

Den fjärde kategorin munkar är de s.k. Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, dvs. man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission. Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 199 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "Orden till Odos minne". De blev självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat.

Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin flock, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apidiol. Runt apidiolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apidioler. När dessa apidiolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".


Tanno-tekniken

I många apidioler tillhörande S:t Dericusregeln på Caddo praktiseras táhos tanus (röresleregeln) - det som i folkmun kommit att kallas för tanno. ”Tanno-tekniken” är en enkel men enormt effektiv stavkampkonst, som inte lärs ut till annat än munkar tillhörande den caddiska grenen av den Lysande Vägen. Tanno anses nämligen inte som en stridskonst som existerar i sin egen rätt, utan som en del av den monastiska disciplinen som utövas av Caddos munkar.

Tanno-tekniken kännetecknas av vida svep med staven, och snabba oväntade anfall. Som regel använder man motståndarens styrka mot denne istället för att förlita sig på sin egen styrka. Tanno betraktas framför allt som en försvarsteknik, och det anses förkastligt att attackera en motståndare först. Däremot kan munkar dräpa sin motståndare i självförvar. Detta anses som en smärre synd, vilken måste bekännas inför munkens dédo och sedan botgöras för. Botgörelsen för att dräpa någon genom tanno i självförsvar är i regel enkel - ett par dagars fasta och bön är som sed tillräckligt.

Tannostaven är av tradition gjord av olivträ eller caddo-ek. Den används även som vandringsstav av munkarna och har därför en tunn bronsbeklädnad i båda ändarna vilket både skyddar staven från slitage under långa pilgrimsfärder, och ger lite extra kraft i striden. Staven är vanligtvis ungefär lika lång som munken, och det är också gammal sedvänja att karva in citat från den Gyllene Boken och från Odos heliga följeslagare i staven. Staven anses helig och ges till munken under en lång ceremoni då denne genomgått hela tannoträningen som ny munk. Det är inte ovanligt för solmunkar som är djupt andliga att binda en tadokanei, solande, till sin tannostav.

Solandar

"När Etin hade fullbordat sin skapelse såg han att skuggorna forfarande ruvade över världen, och att allt inte var gott. 'Jag skall bistå folken med min kraft. Mitt ljus skall nå även den mörkaste plats. Därför skall jag skänka dem andar från min egen källa, så de kan växa i vishet, kunskap, styrka och helighet.' Så sände Etin sina solandar, för att bistå dem som visat trohet till det Högste."

Den Gyllene Boken - Begynnelsens krönikor, andra kapitlet.


Solandar är osynliga andeväsen som i lönndom utför Etins vilja. För det mesta är Altors folk ovetandes om solandarnas gärningar, men ibland låter de sitt ljus bli synligt. Det sägs att den solstråle som träffar varje ny troende vid solceremonin blir till en solande som sedan vakar över denne under resten av dennes liv.

På Caddo har solandarna (d. tadokanei) en central plats. Vid varje Tados délo (sommarsolstånd) utförst på sex olika platser på ön en mycket komplicerad rit som åkallar solandar och binder dem till diverse heliga föremål. Ritualen är inte hemlig, men kan bara utföras av mycket andliga gudstjänare på någon av Caddos helgade platser. Ritualen har aldrig lyckats på fastlandet, vilket är till stort förtret för exarken i Ekeborg. Ritualen kan endast slutföras med framgång av andestarka solmunkar och solriddare, även om riarker eller bontisâler måste medverka i själva ceremonin.

När den långa ceremonin avslutas vid midnatt uppenbarar sig solandarna för ögat i obeskrivligt vackra ljusspel på himlen. De erbjuds sedan att binda sig till en munk eller riddare och ta sin boning i ett föremål. Detta föremål måste tidigare ha blivit helgat genom en särskilt rit ledd av en riark eller bontisâl. Olika föremål kan användas men vanliga ting är tannostavar, svärd, solamuletter, rustningar, mantlar och ringar. I skrönorna talas om att solandar också tagit sin boning i djur, men det finns ingen nu levande person som kan bekräfta det. En Etinstjänare kan vanligtvis bara binda sig till en solande åt gången, och det naturliga är att de lever tillsammans tills personen dör. Solanden återvänder då till Etin för att invänta en ny herre. Det händer dock att en solande lämnar sin herre tidigare. Om solmunken eller solriddaren lämnar den Lysande Vägen eller med berått mod bryter något av de sex buden lämnar solanden denne. Samma sak gäller om solandens herre bannlyses från den Lysanade Vägens kyrka. Det finns gudomligförklarade helgon i den Lysande Vägens historia som har haft upp till fem solandar i sin tjänst, men detta är något högst ovanligt.

Ett föremål som förlänats en solande förstärks på ett märkligt vis, och det är svårt att ta sönder det. Själva solanden kan inte skadas på naturlig väg, men det talas om mörk magi som kan påverka och till och med förinta en solande. Om detta talas det sällan på Caddo.

"Ägaren" till en solande kallas solherre. Solherren och solanden kan kommunicera i tanken, men ingen annan kan höra deras samtal. Det finns åtskilliga historier om solriddare som i förtvivlans stund uppmuntrats av sin solande att fortsätta kämpa - varpå hjältedåd utförts.

Det talas ofta om fyra olika typer av solandar: stridssolandar, skyddssolandar, färdsolandar och kunskapssolandar.

Stridssolandar (d. ciossokanei) tar sin boning i vapen av olika typer. Solriddarna på Caddo favoriserar av naturliga skäl svärdet, men även spjut och bågar har blivit välsignade med stridssolandar. Vapen med solandar kan reflektera solljuset även när det är mörkt, och det är lätt att svinga. Det sägs att ett solandevapen strider till hälften av sin egen kraft, och att de praktiskt taget är obrytbara. Det är skarpare än vanliga vapen och sägt kunna penetrera den tjockaste av echtiska rustningar.

Skyddssolandar (d. tébokanei) tar ofta sin boning i rustingar och sköldar, men ibland även i en munks enkla klädnad eller en solriddares mantel. Dessa skyddar sedan dess bärare inte bara från svärdshugg och sparkar, utan också från eld och kyla. En av de mest legendariska skyddsolandarna var solriddaren Ádeigos mantel, vilken sades kunna ändra skepnad till en gyllene helrustning på Ádeigos befallning.

Färdsolandar (d. veirásokanei) är ovanliga, men åkallas stundom av resande solriddare eller solmunkar som planerar långa pilgrimsfärder. Färdsolandar gör resan lättare och snabbare, och kan ta sin boning i till exempel båtar, sandaler eller hästskor.

Kunskapssolandar (d. títtuccanei) är solmunkarnas favoriter. De kan ta sin boning i praktist taget vad som helst, men solamuletter, trästavar och ringar är vanliga. En kunskapssolande är som ett bärbart uppslagsverk och kan svara på många av solmunkens frågor. Det är en andlig guide och vägvisare i det svåra livet som munk, men kan även bistå med många svar på rent praktiska frågor. En av Caddos andliga giganter Káso Hamakei frågade t.ex. sin kunskapssolande om hur ofta han borde vattna sin basilika.

Det är ytterst sällsynt, men det händer, att en solande kan komma att manifestera sig som ett föremål på Altor. Detta är alltid väldigt oväntat och innebär att en mycket mäktig ande har uppenbarat sig. En sådan ande försvinner inte alltid när dess solherre avlidit. Ett exempel är Káso Pomeinos stav som nu har gått i arv i sju generationer från mästare till novis. För närvarane innehas den av en av eremiterna i Seiggiongrottorna, men ingen tycks vara säker på vem.

Även om solandar inte binder sig till dem på samma sätt kan de även ge krafter och gåvor till riarker och bontisâler. Detta är förvisso inte något unikt för Caddo, men dessa förmågor är högt respekterade av folket. Bl.a. har riarker blivit givna förmågan att välsigna örter och läkemedel så att dess verkan förstärks mångfalt. Andra har givits makten att fördriva odöda, motstå magi, frammana solljus med sina händer eller fördriva andar och demoner.

Kvinnor i den dalkiska grenen av den Lysande Vägen

Kvinnor är i allmänhet högt uppskattade på Caddo. Exempelvis kan kvinnor bli solriddare i Justinerorden, och det är endast kvinnor - ofta äldre kvinnor - som får rengöra heliga artefakter i templen, och städa helgedomarna (männens händer anses alltför orena och befläckade). Kvinnor kan också bli riarker även om detta är ovanligt (bara en av tjugo riarker på Caddo är kvinnor). Riarkens ämbete ses som en helande tjänst, och till denna passar kvinnor enligt dalkerna utmärkt med deras barmhärtiga och omhändertagande natur. Däremot blir kvinnor aldrig bontisâler eller exarker då dessa befattningar ses som "faderskapsämbeten".

Kvinnor kan också bli "nunnor" även om detta ord aldrig används på Caddo. Dessa kvinnor kallas tadornei – ”soljungfrur”, från dalkiskans tados (sol) och ornea (oskuld, fullbordad). De har avsvurit sig allt köttsligt umgänge med andra och vigt sina liv till att fördriva Hemakiõs skugga ur sin själ och tjäna Etin. Soljungfrur bor i egna apidioler underställda en áma, och män får endast besöka dem på bestämda tider. Det är inte helt ovanligt att familjer ger sina unga döttrar till en apidiol där de får en god uppfostran och utbildning. Man tar som regel inte emot kvinnor som levt ett sexuellt aktivt liv och sedan omvänt sig, men undantag har gjorts.

Folkets religiositet

Som bland alla folk varierar dalkernas religiositet. Vissa tar sin tro på största allvar och besöker soltemplen vid varje tillfälle som ges. Andra är anhängare av den Lysande Vägen endast till namnet. Ungefär 95 % av Caddos befolkning bekänner sig dock till den Lysande Vägen. Att en sådan överväldigande majoritet har samma tro märks exempelvis på arkitekturen. Nästan samtliga hus har en extra stor fönsteröppning som vetter mot öst för att fånga in morgonsolens strålar. I fönstret ställer man ofta ett antal små lerstatyetter föreställande Odo och olika helgon. I religiösa hushåll vaknar man innan solen gått upp, och knäfaller när de första strålarna lyser in i huset. Man kysser lerstatyetterna och skär sedan upp en apelsin som hela familjen delar på (detta symboliserar att man tar del av Etins godhet under dagen). Apelsin kallas just ”solfrukt” (d. tadodalciõ) på dalkiska. De flesta på Caddo går till soltemplet varje Odosdag (dvs. en gång i månaden), men många går betydligt oftare. Särskilt de stora festdagarna innebär flitig tempelgång. Ociotter och tadoser har öppet för middagsbön varje dag, men det är i regel bara äldre och mycket religiösa människor som närvarar vid dessa – samt människor i desperat behov av gudomligt ingripande naturligtvis.


De 5 % som inte tillhör den Lysande Vägen är en salig blandning. Ungefär hälften av dessa är ankor som hållit fast vid sin traditionella religion. Andra tillber Berendiensunga gudar”, medan ett fåtal böjer sig inför Erebosiska gudomar.

Kultur

Tideräkning och högtider

Under åren 200-218 e.O. var Arcivallõ den lärde (Arcival) exark i Arno. Baserat på den äldre Kejserliga Jorpagniska Tideräkningen utvecklade han ett nytt sätt att mäta tidens gång, ett system som kom att kallas Arcivaliska Tideräkningen och har anammats i alla de länder där den Lysande Vägen är dominant. Bl.a. döpte Arcivallõ om alla månader eftersom de tidigare burit namn från kejsardömet Jorpagnas gamla gudar. Arcivallõ delade upp året i tolv månader, varav varje månad hade i snitt 29 dagar. Han lade sedan till ytterligare tolv festdagar utanför månaderna. Varje månad är indelade i två fjortondagarsperioder, såkallade "fortdagar" med en ledig "Odosdag" i mitten. Veckobegreppet används om de två festperioderna varje halvår, vinterveckan och sommarveckan.


ÉTINIS DÉLO (Etinsdag) - Vintersolstånd
Kuddio (Förstadag) - Den gudomlige Odos födelse
Botsdag


Étinoro (Etinne) 14 dagar
Ántioro (Öppne) 29 dagar
Ílioro (Kallte) 28 dagar
Giópporo (Töe) 29 dagar
Pótioro (Spire) 29 dagar
Ossioro (Grodde) 31 dagar (två extra dagar i slutet av månaden för att sådden skall ta sig ordentligt)
Hékionoro (Halve) 14 dagar


Múnedis délo (Mundes dag)
Teiris délo (Tyrs dag)
Ísetinis délo (Justins dag)
TADOS DÉLO (Soldagen) - Sommarsolstånd
Tures délo (Tars dag)
Veridos délo (Frids dag)
Laros délo (Lars dag)


Hékionoro (Halve) 14 dagar
Agionoro (Växte) 29 dagar
Oleironoro (Mogne) 29 dagar
Varnoro (Skörde) 29 dagar
Ibattinoro (Vile) 29 dagar
Iddearo (Mörke )30 dagar
Étinoro (Etinne) 14 dagar


Ångerdag
Sistadag


I mitten av varje månad (mellan fortdagarna) kommer en s.k. Odosdag (Odos délo), då ingen rättroende arbetar, utan man tar en vilodag för att hedra Odos minne och tillbe Etin. På Caddo betyder det att man en timme före middagstid går till närmsta soltempel för att närvara vid soltimmen och middagsbönen. Av tradition skall man inte arbeta i onödan på Odos délo, utan vila och tillbringa tid med familj och vänner. Det kan tyckas lite med en vilodag varje månad, men man ska inte glömma alla andra festdagar och högtider som firas under året, både lokalt och nationellt. I genomsnitt har dalker ungefär sex vilodagar varje månad.


Förklaring av festdagarna

Étinis délo (Etinsdag) – Vintersolståndet

Denna dag är inledningen på det nya året. Den kallas Etinsdag, då Etin var före allt annat. Man minns denna dag hur Etin skapade Altor ur det rådande mörkret och sedan besjälade världen med sig själv. Innan solen ännu gått upp samlas man i byns utkant (eller vid stadsportarna i städerna) och för sedan en solprocession genom samhället till närmsta óciotto eller tadóso. Längst fram går en riark (eller bontisâl) med en lång stör på vars topp en enorm gyllene sol ler mot folket. Bakom denne går fyra läsare som mässar böner. Efter dem går tio fackelbärande jungfrur vilka symboliserar de tio solseraferna. I städerna kan dessa processioner vara mycket längre och involvera hundratals personer. Tåget avslutas med en andaktsfull bönestund i helgedomen. Etinsdag är en vilodag och inget arbete tillåts de rättrogna om det inte är absolut nödvändigt.


Kuddio (Förstadag) - Den gudomlige Odos födelse

Det sägs att solen inte ville gå ner den dagen då Odo föddes, utan stannade uppe för att vaka över den nyfödde gossen även under natten. Odos födelse firas med att äta mycket sötsaker som honungsdoppade fikon, kanderade dadlar och sockerrörssaft. Det är därför en uppskattad högtid bland barnen. Detta är också en dag då barnlösa par för med sig honungskakor som ett offer till soltemplet för att be om Etins livgivande välsignelse. Honungskakorna läggs i en stor skål med varm klippgetsmjölk, en symbol för fertilitet. Riarker ber också denna vilodag för alla barn i församlingen och välsignar dem.


Botsdag

Botsdag är den helgdag då man försonas med rivaler och ovänner. Om man legat i osämja med sin granne är detta dagen att bjuda in dem till sitt hus och ödmjuka sig. Det anses som en synd mot Etin att vägra en sådan inbjudan. Stora försoningsmåltider hålls i hemmen runtom Caddo, och det har till och med hänt att konflikter på riksrådsnivå lösts denna dag.


Sommarveckan

Under sommarveckan minns man alla Odos lärjungar, i synnerhet dem som dagarna är uppkallade efter. I byarna är det vanligt att äldre män och kvinnor sitter utanför soltemplet och berättar historier om Odos alla följeslagare. Dessa berättarstunder är mycket populära bland barnen på Caddo, som ofta sitter vid de äldstes fötter större delen av dagen. Det är också vanligt att barn denna dag får ta emot sötsaker från de gamla – en symbol för att den äldre generationen för vidare den lära som de mottagit från den store profeten och dennes följeslagare.


Tados délo (Soldagen) - Sommarsolståndet

Detta är utan tvekan den största årliga högtiden på Caddo. Man firar denna dag den första uppenbarelsen Odo mottog från Etin på Odos udde. Det sägs att Odo efter sin uppenbarelse dansade i glädje och hänförelse, och därför kallas också den här högtiden för Soldansen. Soldagen är också sommarsolståndet, den längsta dagen på året. Den firas genom att man i gryningen möts vid närmsta soltempel för att äta en rejäl frukost. Även fattiga och tiggare är välkomna till borden, då man av tradition tar med mat till dem också. När solen sedan går upp dansar man långdanser och ringdanser utanför helgedomen till dalkisk folkmusik tills solen står mitt på himlen. Av tradition dricker man vitt vin denna dag, vilket alltid bidrar till folkets glädje.

Om det mot förmodan skulle vara mulet på Caddo denna dag betraktas det som att Etin är missnöjd över sitt folks gärningar. Folket leds då av sin riark i en botbön som pågår ända tills Etins vrede bedarrat och solen åter kikar fram genom molntäcket. Botbönen (som alltid ackompanjeras av fasta) kan med andra ord pågå i många dagar, med endast korta avbrott för vatten och vila. Det har dock inte hänt på över trettio år att Etin visat ett sådant missnöje mot det dalksika folket.

Vid timmen före solnedgången på Tados délo samlas alltid präster, solmunkar och solriddare vid särskilda heliga platser för att tillbe Etin. Det är vid dessa samlingar som tadokanoi, ”solandar", frammanas av Etins tjänare. Det är en vacker och kraftfull ritual som tar många timmar. Runt midnattstid brukar solandarna manifestera sig i fantastiska ljusspel som påminner om brinnande norrsken. Är gudsmännen då tillräckligt starka kan de binda dessa solandar till olika föremål. Skulle man försöka göra detta av orena motiv slutar det sällan lyckligt. Vid Tados délo år 608 e.O. sägs det att en ung solriddare från Arno fattade eld och dog under ceremonin. Det framkom snart att han velat bruka solanden för att hämnas på sin bror, som trolovat sig med hans ungdomskärlek. Skulle det vara en mulen kväll ställs naturligtvis solande-ceremonin in, och återupptas inte igen förrän nästa år.


Ångerdag

Detta är solserafen Aggardiõs dag. Då Aggardiõ är domaren som alla tänkande varelser en gång kommer att stå inför är detta en dag att ångra sina synder. Det är en strikt fastedag, och det anses oansvarigt att roa sig med spel, vin, sång eller dans. Riktigt svåra synder och brott mot Etins sex bud tas upp med riarken, som föreskriver rätt botgöring för den ångerfyllde.


Sistadag

Under årets sista dag tackar man Etin för året som gått. Man för med sig symboliska tacksägelsegåvor till soltemplet och mottar en välsignelse från riarken för det nya året. Av gammal sedvänja tömmer riarken en slev varm honung över varje församlingsmedlems huvud, vilket symboliserar Etins varma och livgivande ljus för det kommande året. Man äter av tradition fet mat och dricker varm grädde med mynta som en förebild på att det kommande året skall medföra välgång.


Andra högtidsdagar (ett urval)

  • 1 Giópporo - Heliga Källors Dag
  • 17 Giópporo - Díddepio (Vårdagjämningen)
  • 12 Pótioro - Násus (Odos insomnande)
  • 16 Pótioro - Hássat (Odos tillbakavändande till de levande)
  • 10 Hékionoro - Síttat (Odos återförening med världssjälen)
  • 18 Hékionoro - Káso Dericõs dag (S:t Dericusdagen)
  • 7 Agionoro - Kuddio (Odos födelse)
  • 1 Varnoro - Skördefesten
  • 3 Iddearo - Oxfesten
  • 14 Étinoro - Den Lysande Vägens rena Lära


Nästan varje dag under året tillägnas ett helgon (män och kvinnor som gudomligförklarats för sin helighets skull), en helig plats eller händelse. De är för många för att nämnas här, och dessutom finns det många lokala variationer. Helgonet, platsen eller händelsen är alltid temat under middagsbönen som beds varje dag i varje tempel och kloster.


Heliga Källors Dag

Ända sedan tiden före Odo har källor ansetts heliga av dalkerna. I den gamla tron var vattnet och himlen sammanlänkade genom Earôs och Tahamanis äktenskap. I den dalkiska grenen av den Lysande Vägen ses vattnet som Etins livsblod som flödar genom skapelsen. Solens ljus och källornas vatten är vad som ger Altor liv. På de Heliga Källornas Dag vallfärdar man till någon av Caddos många heliga källor. En riark eller bontisâl välsignar källan genom en kort ceremoni. Man dricker sedan ur källorna, då det sägs att vattnet har en helande och livgivande kraft. Det finns många historier om mirakulösa tillfrisknanden just denna dag.


Vårdagjämningen (Díddepio)

På denna dag firar man med stora festligheter att mörkret blivit övervunnet av Ljuset. Det är en marknadsdag då många byar kommer samman för att sälja sina respektive varor till varandra och äta god mat. I städerna samlas man på torg och gator för att handla, äta och dricka. Det är vanligt att diverse tävlingar hålls, och mest populär bland dessa är naturligtvis bågskyttetävlingen. Det är populärt att gifta sig denna dag då det sägs att Etin välsignar med nytt liv. Få människor arbetar under Díddepio utan tar ledigt för att fira i goda vänners lag.


Odos insomnande (Násus)

Denna dag firas i åminnelse av den store profetens död. Det är en sorgedag och man klär sig på Caddo av sedvänja alltid i svart från soluppgången. Det är också en fastedag, och det enda som är tillåtet att dricka är vatten med en nypa salt i. Inget som helst arbete får utföras, utan dagen skall tillbringas i självrannsakan och bön för de avlidna. Vid solnedgången hålls en lång bönestund bland de avlidnas gravar.

De följande två dagarna är också dämpade, men soppa och getmjölk tillåts. Denna fasta bryts vid middagstid den fjärde dagen då man firar att Odo sändes tillbaka en tid för att undervisa sina lärjungar om Etins härlighet. Återstoden av den fjärde dagen firas med stora måltider och traditionella dalkiska folksånger om Etins härlighet och solserafernas rättrådighet.


Odos återförening med världssjälen (Síttat)

54 dagar efter Odos återkomst till sina följeslagare firas hans återförening med världssjälen. Det var på denna dag som Odo hade fullbordat sin undervisning och sina profetior. Han återvände till sin grav tillsammans med sina följeslagare, lade sig ner och gav upp andan. Av tradition skall man denna dag föra med sig en gåva till kyrkan. För handelsmän betyder detta en gåva i silver, men många ger bröd, säd, fisk, vin eller t.o.m. boskap.


Odos födelse (Kuddio)

Det sägs att solen inte ville gå ner den dagen då Odo föddes, utan stannade uppe för att vaka över den nyfödde gossen även under natten. Odos födelse firas med att äta mycket sötsaker som honungsdoppade fikon, kanderade dadlar och sockerrörssaft. Det är därför en uppskattad högtid bland barnen. Detta är också en dag då barnlösa par för med sig honungskakor som ett offer till soltemplet för att be om Etins livgivande välsignelse. Honungskakorna läggs i en stor skål med varm klippgetsmjölk, en symbol för fertilitet. Riarker ber också denna dag för alla barn i församlingen och välsignar dem.


Káso Dericõs dag (S:t Dericusdagen)

Detta är en stor dag på Caddo då Dericõ anses vara hela munkväsendets fader. Det är dennes levnadsregel som de flesta munkar på Caddo följer. Det är vanligt att på Káso Dericõs dag besöka kloster och ge gåvor till munkarna. Det händer även (men det är ovanligt) att eremiter lämnar sina grottor och berg för att be med andra munkar denna dag. Det sägs också att detta är en särdeles bra dag att påbörja pilgrimsfärder på.


Skördefesten

Den första dagen i Varno månad är skördedagen. Det innebär dock inte att man arbetar på sin skörd, tvärtom. Det är en vilodag som kännetecknas av en stor höstmarknad och mycket mat och dryck. Det är en folkfest utan like, med mycket sång och dans. Man tackar Etin för skörden och tar med sig lite av förstlingsfrukten till soltemplet i form av antingen säd, grönsaker, frukt eller bröd. Detta offer fördelas följande dag bland de fattiga.


Oxfesten

Oxfesten är en urgammal tradition bland dalkerna och går tillbaka till tiden före Odo. Då det nämns i den Gyllene Boken att den store profeten själv en gång firade oxfesten anses det helt i sin ordning att behålla högtiden. Denna dag hänger man girlanger av blommor och växter på sina oxar och smörjer dem med parfym som tack för deras tunga arbete på fälten. Man ger dem god mat att äta och tvättar dem noggrant. Dalkerna själva äter aldrig kött på denna dag utan håller sig till grönsaker och mjölkprodukter. Det är också vanligt under oxfestdagen att byarnas och städernas riarker vandrar runt för att välsigna boskap och gårdsdjur.


Mörkerdagen (Hemakiõs dag)

Under natten som leder till Mörkerdagen låter man inte elden, vaxljusen och lyktorna slockna i husen på Caddo. Det sägs att om man slumrar i mörker denna natt kan den svarte frestaren Hemakiõ (på fastlandet kallad Hemaquiel) komma och stjäla ens ande från Etin. Under själva Mörkerdagen håller man sig gärna inomhus, och det anses osäkert att resa och färdas på vägar och hav. Om man är på vandring brukar en troende slå läger för dagen, och sedan fortsätta resan följande dag. Munkar håller sig av tradition alldeles ensamma hela denna dag för att kasta ut mörkret ur sin egen själ genom rannsakan och bön. Vanligt folk brukar av sed storstäda sina hus på Mörkerdagen, och vid solnedgången hålls måltider i varje nystädat hus där familjens överhuvud leder hushållet i bön. Man tackar Etin för att man inte längre behöver frukta mörkret, eftersom Etins ljus nu lyser inom dem.


Den Lysande Vägens rena Läras dag

Under denna dag tackar dalkerna Etin för att han uppenbarat den Lysande Vägen genom Odos uppenbarelse. Soltemplen fylls med stora brinnande vaxljus tidigt på morgonen, och dessa brinner sedan ända tills solnedgången. Mitt på dagen firas soltimmen, och man lovprisar Etin för att han genom profeten spridit sitt ljus till världens alla folk.

Solserafernas dagar

Efter sitt insomnande tog Etin Odo till sitt rike bortom världarna och visade honom vad som väntade de som troget tjänat honom. Bl.a. fick Odo se tio enorma andeväsen som stod närmast Etin och som sken med samma ljus. Dessa var solseraferna, som till Etin är vad solstrålar är till solen. Solseraferna var tio till antalet och har fått sin plats i den dalkiska kalendern. Desutom firas ljusandarna (heliga andeväsen), solandarna (som står närmast Altor) och själen (den troendes själ är kallad att var i samma närhet till Etin som övriga andeväsen).


  • (Odosdagen i Étinoro) - (Solandarnas dag)
  • Odosdagen i Ántioro - Reigómin, Visheten
  • (Odosdagen i Ílioro) - (Ljusandarnas dag)
  • Odosdagen i Giópporo - Úro, Budbäraren
  • Odosdagen i Pótioro - Halio, Sångaren
  • Odosdagen i Ossioro - Érraval, Livgivaren
  • Odosdagen i Hékionoro - Gavadiõ, Krigaren
  • Odosdagen i Agionoro - Tilámenin, Vägvisaren
  • (Odosdagen i Oleironoro) - (Själens dag)
  • Odosdagen i Varnoro - Timeráddei, Vandraren
  • Odosdagen i Ibattinoro - Irómea, Beskyddaren
  • Odosdagen i Iddoearo - Civariõ, Dödsbringaren
  • Ångerdag - Aggardiõ, Domaren


Solserafernas dagar firas ofta med stor högtidlighet. Som exempel kan nämnas att man på Halios dag ofta har stora festligheter med folksång och dans, på Civariõs dag minns man de avlidna och för med sig matoffer och bränner mynta vid deras gravar, och Aggardiõs dag är en fastedag då man ber och rannsakar sin själ.

Mat

Vad Palne Ingvarsson säger om Caddo:

Ack, Caddo. Odos och den lysande vägens vagga. Att andas samma luft som Odo, att med mina fötter beträda de klippor som Odos fötter beträtt före mig. Den tid jag tillbringade på solens ö äro sannolikt ett av mina käraste minnen.

Kulinariskt finnes mycket av intresse i landet. De hava god tillgång på bra fisk, såsom den rödnäbbade papegojfisken, den randiga storspiggen och den ack så delikata revrockan. Den välsmakliga smörsjöborren som här går under namnet solboll plockas också i rikliga mängder.

Det främsta kött som dalkerna kunna uppbringa är det möra och välsmakande köttet från löpmusen. Dessa uppföds hordvis i stora hägn på Caddos slätter. Köttet kunna nyttjas på alla upptänkliga sätt, men det som föll mig mest på läppen var detta: Pinjenötter och hackade oliver fräses med lök och kryddor. Den urtagna löpmusen fylles med olivhacket, uppfästes på spett och helstekes över eldhärd. Under stekningen öses köttet med en blandning av olivolja och vin. Rätten avnjutes lämpligen med stora bitar vitt bröd och ett kylt vin.

En av de mer ovanliga delikatesserna är äggen från sen stora svartörnen. Dessa plockas sällan och då med risk för liv och lem, men är den ursprungliga huvudingrediensen i solpannkakan. Detta är en rätt som tillagas för festveckan i årets döende och pånyttfödande. Getmjölk, de ovan nämnda äggen om möjligt, i annat fall andra typer och mjöl vispas ihop. Till smeten tillföres ansenliga mängder honung från timjansbin, en nypa bergssalt och krossade valnötter. Smeten hälles därefter i särskilda ”solformar”, runda formar av koppar med solens ansikte pressat i metallen och gräddas. Dessa läckra bakverk serveras sedan med mer honung och en liten klick dakfruktsmarmelad.

Dakfrukten, honungen och getmjölken är också viktiga ingrediender i Caddovinet. Detta är ett surt vitt vin som kräver en viss träning för att avnjutas. Det har dock den märkvärdiga effkten att oavsett vilka mängder som bälgas i sig så lämnar den inget ont dagen efter. En annan känd dryck är den sprit som bryggs i Terrat som kopparhavet runt kallas för den gröna juvelen. Den har en stark och frisk myntasmak, men bör drickas med försiktighet då den är mycket alkoholstark. Vid ett tillfälle hade undertecknad nöjet och äran att få iordningställa menyn åt handelshuset Dõller. Som en hyllning till solen spenderades mycket silver åt att färga rätterna med saffran och bladguld. På en bädd av passerade langocker, färgade himmelsblå med bläck från pilgrimbläckfisken lade jag en solboll av ofantliga proportioner med solens drag av bladguld. Som strålar utifrån denna placerade jag filéer i perfekta proportioner från storspiggen bräserade i vin och färgade med saffran. Och så fortsatte det. Paradrätt efter paradrätt. Jag strålade ikapp med solen när rätterna presenterades, men mycket av den väntade reaktionen uteblev. De prisade smak och upplägg, men sade intet om mina fantastiska färgkompositioner som självaste regnbågen skulle avundats. Det var först senare som jag förstod att nästan samtliga dalker saknar färgseende. Ack, mitt arbete hade varit likt margeritas ante porcos.


Dalkisk matlagning

Caddovin - Caddovinet exporteras sällan då det är både surt och bittert för den ovane. Vinet är inte gjort av druvor, utan av den sura dakfrukten. Utmärkande för caddovinet är att dess kondumption inte leder till baksmälla i form av huvudvärk och illamående.

Klippgetsost - Den caddiska klippgetsosten är känd över hela Kopparhavet för sin något bittra men omtyckta smak. Trots att denna färskost luktar starkt är den mycket vanlig i dalksik matlagning och äts även direkt med bröd och rökt korv. En vanlig caddisk frukost består ofta av vitt bröd och ett fat klippgetsost, tomater, lök och kikärtor. Vissa har för vana att klämma en halv citron över rätten.

Riolco - En mycket populär och folkkär fiskrätt som serveras på många av Caddos högtidsdagar. Den innehåller den ovanliga svärdsvalen, dalkermussla och krossade nötter. Allting får sjuda i en söt honungssås med saffran - och serveras traditionellt med färsk mynta, oliver, dadlar samt nudlar av pärlhirs.

Fylld löpmus - Serveras med pinjenötter och hackade oliver som fräses med lök och kryddor. Den urtagna löpmusen fylles med olivhacket, uppfästes på spett och helsteks över en eldhärd. Under stekningen öses köttet med en blandning av olivolja och vin. Rätten avnjuts oftast med stora bitar vitt bröd och ett kylt vin.

Utrustning

Hantverk

Helgonstatyetter - Det är gammal sed på Caddo att snida trästatyetter av Odo, hans lärjungar och andra helgon - och sedan använda dessa vid privata bönestunder och husandakter. Denna sed har sedemera spridit sig till fastlandet, men fortfarande anses Caddos helgonstatyetter som något extra heligt och vackert. Statyetterna är gjorda av olivträ, caddo-ek eller rödek, och doppas alltid i en helig källa efter de är färdigsnidade.

Taddomålningar - Den dalksiksa religiösa målningskonsten har många säregna drag och är lätt att känna igen. Personer avbildas ofta med stora vidöppna ögon och bilder omgärdas av komplicerade mönster och vacker linjeornamentik. Taddomålning sker alltid direkt på väggen, är svartvit med inslag av guld- eller silverfärg.


Vapen/Rustningar

Caddobågen - Den dalksika långbågen är något kortare än den typiska långbågen på fastlandet. Den är gjord av den sega "caddo-eken" och är utan tvekan det mest populära avståndsvapnet på Caddo.

Tannostaven - En bronsfotat strids- och vandringsstav, vanlig bland dalkiska munkar. Staven är vanligtvis ungefär lika lång som munken, och det är också gammal sedvänja att karva in citat från den Gyllene Boken och från Odos heliga följeslagare i staven. Staven anses helig och ges till munken under en lång ceremoni då denne genomgått hela tannoträningen som ny munk. Det är inte ovanligt för solmunkar som är djupt andliga att binda en tadokanei, solande, till sin tannostav. Tannostaven är av tradition gjord av olivträ eller caddo-ek.


Klädesplagg

Occo - Ett slags sandaler som passar utmärkt för både bergsvandring och långa resor. Dessa sandaler har rikt mönstrade remmar som ofta berättar något om ägaren och dennes släkt. Occo går ofta i arv och slängs aldrig. Skulle de vara helt utslitna bränns de av tradition i hemmets eldstad.

Vánni - Fårullsväst som enbart bärs av män, särskilt i kantonerna runt Appobergen.

Emmin - En huvudsjal som bärs av ogifta kvinnor och änkor. Den är oftast svart och anses symbolisera dygd och ödmjukhet. Sjalen bärs av tradition alltid i offentliga sammanhang, men är inte obligatorisk i hemmet. Gifta kvinnor bär ibland en vit emmin, men det är inte tvunget. Soljungfrur ("nunnor") bär en särskild typ av emmin vilken kallas "edoiemmin". Ogifta kvinnliga solriddare bär alltid en emmin under hjälmen.


Smycken

Meimo - Pärlörhänge som bärs av gifta kvinnor. För varje år man varit gift läggs ytterligare en pärla till, viket resulterar i att äldre kvinnor ofta har mycket långa örhängen som ibland viras runt halsen eller sammanlänkas. Dessa går ofta i arv från mormor till dottersdotter. Pärlor är också p.g.a. denna tradition vanliga bröllopsgåvor.

Káttoladdi - Armband av olivträkulor, vilken används likt ett radband i bön av religiösa dalker.