Dimbest
Varelse känd från det dimmiga Mirel.
Dimbesten
En annan egenhet för den mireliska dimman är dimbesten, ett fasansfullt vidunder och landets mest fruktade best.
Dimbesten sägs kunna använda sig av dimman i sin jakt och kan försvinna spårlöst eller dyka upp där man minst av allt anar. Dess blodtörst är sägenomspunnen, och den är ett ytterst prestigefyllt byte. Antalet fällda dimbestar i Mirel torde dock gå att räkna på en hand.
Den joriska bestiologen Ulon Paramarr skrev följande i sitt verk, "Den zoologiska mångfalden uti Imperiets vindlande domäner":
- ”Den femte legionen presenterade mig idag ett exemplar av den sägenomspunna dimbesten från det fjärran barbariska Mirel. Det torra och utmärglade lik som lades för mina fötter sades ha tagit med sig 11 män till Ereshkigals hallar, men jag tog mig friheten att bemöta det befängda påståendet med en torr kommentar om fiskehistorier. Jag blev dock synnerligen bryskt utvisad från lägret, och jag oroar mig nu för att det utlovade svinvalskadavret kommer att låta vänta på sig, på grund av min oförsiktiga tunga.
- Men dimbesten uppvisar alltså inga direkt häpnadsväckande upptäckter vid ett standardzoonometriskt disekarum anatomi. Den är en vardaglig svart tigerbesläktad predator av typiskt nordröna fysionom, visserligen med ett säreget och kraftigt sågtandat käkparti. Därtill är ögonen sällsamma; ögongloberna har en kraftig kornea och är helt blekgrå och stirrigt dimmiga utan vare sig iris, pupill eller ögonlock. Allt som allt en ruskig best att åse förvisso, även som flådd och dissekerad, men knappast värd de myter som spridits kring den.”
Paramarr hade dock aldrig sett en levande dimbest. Han hade aldrig hört dess ensliga tjut över mörknande kullar, aldrig sett hur den lurar både drevhundar och jaktmän, isolerar en liten grupp jägare i dimman och dräper dem en och en i osynliga attacker. Paramarr hade aldrig sett härdade krigare gråta av lycka över att dimman lättat och jaktens mardrömmar upphört.